Exercis med siffror, oförstånd och strutstaktik

Precis som jag förutspått börjar nu regeringens företrädare på försvarsdepartementet försöka skylla ifrån sig det som presenteras i SvD. Försvarsministern skriver på sin blogg att han avvaktar det underlag som offentliggörs på fredag (han har med all säkerhet en med det slutgiltiga underlaget rätt överensstämmande förhandsutgåva i sin hand redan nu), vilket är det korrekta att säga. Han skriver vidare att det viktigaste för honom är att det är förband som är direkt gripbara. Dock ser han inget behov av ett försvar som kan åta sig militära uppgifter i vårt närområde, utan endast ”kriser, intressekonflikter och incidenter som också kan vara av militärt slag, även i närområdet”, vilket i mina ögon framstår som ren incidentberedskap och som vi idag redan löser och inte alls någon anpassning till händelserna i omvärlden.

Nu är det ju knappast Tolgfors ”kriser, intressekonflikter och incidenter som också kan vara av militärt slag, även i närområdet” och incidentberedskap, vi behöver dimensionera Försvaret efter om man frågar mig. Det försvar vi bygger idag är det vi har om 10-15 år. Det är inte minst viktigt, med tanke på att vi i regeringsförklaringen nu utfäster oss att dessutom komma andra länder till militär hjälp. Vad ska vi lösa dessa uppgifter med? Inte heller verkar han kunna räkna när han ifrågasätter SvD:s uppgifter att Försvarsmakten idag kan mönstra 20 000 markstridssoldater. Totala summan militär personal för Försvaret är ca 33 000 och drar man bort Flygvapnet och Marinen låter ju 20 000 rätt troligt, eller? Visserligen är ju beredskapen den av socialdemokraterna framtagna fåniga 3 år, men det är ju av den anledningen vi har MUST och signalspaning och de övriga underrättelseinhämtningsorganen.

Jag är relativt övertygad att det underlag som presenteras på fredag är snarlikt, men ändå olikt det SvD presenterade idag. Vi får vänta och se. Klart är i alla fall att det kommer att ske en drastisk reduktion av Armén. Har vi råd med den osäkerheten? F d generallöjtnanten Johan Kihl som var med och tog fram Insatsförsvaret har vaknat upp och insett att han nog befunnit sig på den mörka sidan ett tag och gör sitt bästa för att kliva över till de goda med en mycket bra och uttömmande debattartikel i SvD. Gotlandsexemplet är mycket realistiskt och det har jag berört tidigare i flera inlägg. Skulle USA riskera ett tredje världskrig och EU sin energiförsörjning och storkrig, för att Ryssland bestämmer sig för att endast rysk trupp på det avmilitariserade Gotland tillhörande icke-NATO-staten Sverige, bäst skyddar gasledningen? Icke. Vad kan FN och säkerhetsrådet göra när Ryssland har vetorätt? Absolut INGENTING! Tolgfors refererar på sin blogg till Johan Tunbergers uttalande i SvD, men just när det gäller att ett militärt vakuum skapar osäkerhet, väljer han att blunda.

Varför är nerdragningarna nödvändiga/framtvingade? Om vi fortsätter på linjen skylla ifrån sig, kommer vi raskt till den moderate partisekreteraren Per Schlingmann som uttrycker sig så här i SvD: ”Vår utgångspunkt är att grundorganisationen inte ska ändras under den mandatperioden. Det var något vi fastslog i budgetpropositionen”. Schlingmann är säkerligen inte dummare än att han kan räkna ut att ger man en ekonomisk ram, högt ställda uppgifter, direktiv som innebär att personalkostnaderna ska öka, måste man minska på de fasta kostnaderna och de enda man kommer åt är genom drastiska nerdragningar i personal och verksamhetsställen. Om det var något vi lärde oss av NBG var det att anställda soldater är hutlöst mycket dyrare än värnpliktiga. Schlingmann är också mycket väl medveten om att dessa nerskärningar och nerläggningar kommer att genomföras under nästa mandatperiod. Förband i högre beredskap och med större uppgifter kostar mer, vare sig Tolgfors tror det eller ej.

Men blir de fasta kostnaderna lägre med färre antal verksamhetsställen? NEJ. Hittills har det aldrig blivit så. 1999, som ni kan se i mitt inlägg Effektförlust, kostade de ”marknadsmässiga” hyrorna Försvarsmakten 1,7 mdr kr ur en budget på 44 mdr kr. Sedan dess har vi genomlidit FB00 och FB04 varvid 80 % av Försvarsmakten lagts ner. Vad har hänt med hyreskostnaderna? De är idag på 2,4 mdr kr! Och det är inga reella kostnader utan ett fiktivt marknadsvärde på byggnader och mark som staten alltid har ägt. Jaha, kära politiker? När ska ni göra något åt det?

Naturligtvis blir det för jobbigt eftersom statens omsättning kommer att minska om man tar bort dessa interndebiteringar, för det är ju inte bara Försvarsmaktens pengar som hanteras så här utan även alla andra statliga fastigheter, landstingen o s v.

Armén verkar i de läckta uppgifterna få dras med de största nerskärningarna vilket är naturligt, då de har det största slacket i treårsberedskap och den största numerären manskap. Skillnaden blir ju nu att beredskapen på förbanden är otroligt mycket högre. Företrädare för Armén har dessutom förespråkat en bibehållen numerär inom Flygvapnet, vilket gör att jag inte ger så mycket för min bloggkollega Annika Nordgren-Christensens uttalande i DN. När vi lägger om fokus mot ett starkare nationellt försvar är det också mer än förnuftigt att fokusera på marin- och flygstridskrafter eftersom det är de som kommer att sköta det inledande försvaret av Sverige. Det vore ju mer än korkat att låta en fiende först stiga i land på svensk mark innan man börjar bekämpningen. Direktivet att omforma amfibiebataljonen och minskandet/borttagandet av dess min- och robotförmåga är riktigt dumt eftersom det är den sista kustartilleriförmågan vi har.


Ett ord på vägen: Betänk att detta endast är ett underlag från Försvarsmakten där man räknat på verksamheten utifrån de planeringsförutsättningar och de ekonomiska ramar man blivit tilldelad av regeringen. Detta är alltså inte ett beslut utan ett beslutsunderlag som nu de ”sakkunniga” (vilket skrämmer mig, därav citationstecknen) på Försvarsdepartementet ska sätta tänderna i och ta fram ett ukast för inriktningspropostionen. Det kan också bli bakåt på alltihop (dock inte enligt Tolgfors, som tror att förslaget innebär en bättre försvarsförmåga än idag) och när det gäller detta verkar man få sätta hoppet till Jan Björklund och Folkpartiet.

Jag vill å det bestämdaste avråda försvarsvänner från alternativet Sahlin. Om ni tycker det är illa nu ska ni vara medvetna om att regeringen står för en oförändrad till något reducerad försvarsbudget med politiska styrningar, som innebär att det saknas finansiering för ett antal miljarder kr 2014. Alternativet Sahlin förutspråkar UTÖVER detta en reducering av försvarsbudgeten med 5 miljarder kr under samma period. Är man röstberättigad borde man kunna räkna ut med en kanelbulle att detta skulle innebära ännu större nerskärningar. Fortsätter regeringen på den nu inslagna linjen kommer det här att bli spiken i kistan för Alliansen i valet 2010.


Timmen är sen och det finns mycket mer att säga, men det får bli en annan gång. Håll ut. Officerare och andra försvarsvänner, upplys era vänner och bekanta.

Läs gärna det mitt inlägg från i morse också som komplettering – Vad var det jag sa?

24 kommentarer:

Anonym sa...
28 januari 2009 kl. 00:57  

Finns bara ett parti kvar som vill ha någon form av försvar kvar och det är SD.
Att vi gjorde rätt i som reducerade och moderniserade FM , fram till år 2000 köper jag.
Men FB 2000 där mobiliseringsförsvaret skrotades var komplett vansinne och ett enormt pengaslöseri.
Man får inte förglömma den insats som HKV gjorde i vansinnesdansen som pågått sen dess.

Wiseman sa...
28 januari 2009 kl. 01:37  

Nja, nu är du nog lite orättvis. HKV kan bara göra vad de blir tillsagda av regeringen och riksdagen.

Ska man klandra någon är det försvarsmaktsledningen som borde ha tagit bladet från munnen för läääänge sedan.

Men vansinne är det.

Anonym sa...
28 januari 2009 kl. 08:24  

Det är väl så det blir när försvarsmaktsledningen mer tillsätts på politiska meriter än militära ledaregenskaper. Då säger man inte hur det är utan hur man tror huvudmannen vill att det ska se ut, dvs som i "Kejsarens nya kläder". Kanske kan vi om några år läsa sagan om "Försvarets nya uniform" av S(ven) T(omhylsan) Tolgfors.

Anonym sa...
28 januari 2009 kl. 08:59  

Fast jag har svårt att tro att det var politikerna som fick för sig att skrota mobilseringssystemet och ta fram insatsförband.
Idéen väcktes väl av bla Johan Kihl som gläfste i går på DN debatt.
Så militären har varit tämligen behjälplig i avskaffandet av ett fungerande försvar.

Anonym sa...
28 januari 2009 kl. 11:43  

Hur kan Johan Kihl skriva en så bra artikel NU? Han har ju mejslat fram den gegga vi sitter i. Att inte göra sin röst hörd när han faktiskt satt i försvarmaktsledningen gör att jag inte kan ta honom på allvar hur rätt än artikeln är. Johan Kihl delar samma problem som Försvarhögskolan.De är duktiga på historiebeskrivningar och läktarspel.

Anonym 1

Anonym sa...
28 januari 2009 kl. 11:45  

Kan vi inte skapa en lista, där vi skriver under att vi inte kommer rösta på alliansen om den inte satsar på försvaret?

Anonym sa...
28 januari 2009 kl. 12:24  

Väl skrivet.

Anonym sa...
28 januari 2009 kl. 13:47  

silo -
skall vi inte alls rösta eller skall vi rösta röd-grönt? Har du f ö kollat vad sossarna anser vara rimligt försvarsanslag? Eller skrev du bara i allmän förtvivlan något som inte var så övertänkt?

Anonym sa...
28 januari 2009 kl. 14:18  

Wiseman -
du skriver: "Företrädare för Armén har dessutom förespråkat en bibehållen numerär inom Flygvapnet".
Jag är inte insatt i bakgrunden till detta förespråkande, men jag vill för bloggens läsare peka på att Flygvapnet nu håller på att skaffa sig fler färdigheter än de hade under kalla kriget. Förutom de gamla färdigheterna försvar mot flyghotet och mot fartyg till havs och i skärgård finns idag en teknisk förmåga till armésamverkan mot markmål. Inom NATO och andra större aktörer har man sedan länge insett att man inte kan vänta med striden tills man fått artilleri och annan tung eld på plats varför man använt den mest lättrörliga eldkraft som finns. Gamla artillerister behöver inte sörja sina förlorade kärrebyssor utan endast medverka till att vi skapar en organisation för direktsamverkan och ledning så att vi dels får eldkraften där den är effektivast, dels inte vådabekämpar egna förband (ineffektivt använd eldkraft!).
Vi har som bekant såväl underrättelsesystem, attackförmåga och jaktförmåga i ett och samma flygplan. Fall dock inte i fällan att vi av den anledningen behöver färre flygplan. Gotlandsscenariot är otäckt inte minst för att hela Östersjön och dessutom ytterligare en bit ligger inom räckvidden för rysk jakt, ledd från AWACS öster om midwaters. Att slåss på Gotland riskerar att bli en strid helt under ryskt luftherravälde om vi inte har såväl jakt som armeunderstödjande flyg.
Jag anser även att det finns ett otäckt scenario som utspelar sig på Nordkalotten men jag tänker inte just nu argumentera kring detta.

Anonym sa...
28 januari 2009 kl. 18:41  

OStrogot har en stark tilltro till Flygvapnets förmåga till direkt understöd av markförband, sk Close Air Support. Detta kan aldrig ersätta artilleri som understöd för markförband utan kan endast komplettera.
Snabba punktinsatser är möjliga (om man nu har rätt form av vapensystem vilket svenska Flygvapnet INTE har) men understöd för att möjliggöra rörelse, snabb bekämpning av fientligt artilelri mm blir svårt. Framförallt så kan aldrig en befälhavare på marken själv styra över vilka flygresurser som finns till understöd. Om vi följer NATO procedurer (vilket svenska Flygvapnet gör mer än gärna) så förväntas planerade insatser med CAS komma in som "beställningar" ca 72 timmar i förväg.
Det finns även "omedelbar CAS" men detta är en nödresurs och inget man understödjer en markstrid med över tiden.
Så om vi inte behåller ett eldrörsartilleri så begränsas markförbandens handlingsfrihet.
Hmm...trodde väl aldrig att man skulle sitta och skriva Artilleriets lov...;-)

Forsno sa...
28 januari 2009 kl. 21:06  

Ska man slåss på riktigt krävs luftherravälde, pansar och artilleri.

Så mycket och så tungt som möjligt.

Men jag tycker att signalerna på att vi permanent ger upp förmågan till brigadstrid är det som är mest oroande. Mot rövarband i Asien eller Afrika så kanske det räcker med bataljonstridsgrupper men inte mot en industrialiserad motståndare.

Anonym sa...
28 januari 2009 kl. 21:47  

Intressant om flygvapnet, men om du frågar mig låter det lite långsökt:

FV har mer än halverat sin fordonspark och bytt specialiserade plan och förare mot ett komplicerat system som "kan allt" som andra länder behöver minst tre flygplantyper att lösa.

Detta plan har vi förvisso inte tillräckligt med vapen till - inte ens en smällare per plan. Men planet är SÅ bra även halvt obeväpnat att vi t o m anser oss ha råd - både ekonomiskt och förmågemässigt - att avskaffa BK90.

De piloter som bemannar planen har ett mer komplext grundsystem, ingen beväpning, i princip ingen flygtid alls - men har helt plötsligt skaffat oss betydligt fler och bättre förmågor än vi hade på de 12 jaktdivisionernas och E1:s tid?

???

Jag vill inte vara ofin, men... tillåt mig tveka...

"Lätta Attacken" i sina Sk60 var vårt kraftfulla teoretiska CAS i den gamla onda tiden, fast ingen räknade med detta larviga spel för galleriet "på riktigt".

"Lätta Attacken" kan på så sätt ses som att det på sätt och vis symboliserar HELA dagens försvar...

Om vi hade behållit "Lätta Attacken" i 80-talstappning och lagt ned allt annat vete f-n om vi inte hade haft ett kraftfullare, mer slagkraftigt försvar än dagens - som bara tycks kunna visa upp flashiga toppmoderna produkter som "EGENTLIGEN är världsbäst, men som JUST NU tyvärr råkar sakna beväpning/luftvärn/utbildade förare/understöd/numerär/den brigad den måste ingå som en del i/...valfri annan livsavgörande komponent" - vars avsaknad tyvärr råkar göra systemet totalt värdelöst...

Bitter? - Hell Yeah!

Varför ber vi inte bara om att bli annekterade av något land som VILL vara ett eget land och stå för det? Allvarligt!? Om vi frågar snällt och i bästa fall kanske de nya herrarna kunde göra oss till en "kränkt minoritet" så vi svenskar också fick bli så där riktigt mysigt internationellt tyckta synd om.

I mina mörkaste stunder tror jag att det innerst inne är den svenska nomenklaturans våta dröm...

/Surkarten

Anonym sa...
28 januari 2009 kl. 21:55  

Under de senaste dagarna har jag tittat några år bakåt i rapporteringen om det svenska försvaret.

Tanken som slog mig som ett knytnävsslag är att omställningen till insatsförsvar hela tiden har fungerat som en täckmantel för avsiktlig demilitarisering av Sverige.

När man läser kommentarer av vissa av insatsförsvarets arkitekter så är det mesta rent struntprat om att möta miljöhot och verka för civil konfliktlösning. (Visst ska Sverige göra sådant också men det är inte Försvarsmaktens uppgift!)

Genom att konsekvent prioritera sådana ”mjuka” alternativ till strid har man helt enkelt skurit kulorna av det svenska försvaret. ”Om man inte ska strida så behöver man inte heller så mycket vapen och folk.”

Det är nästan sanslöst hur vissa har ansträngt sig för att tona ned det ryska hotet. ”Visst Putin rustar upp och hötter med näven, men han menar inte allvar...”

Man borde nog fundera på om någon kan ha infiltrerat organisationen för att lägga dimridåer och slå upp blå dunster.

Anonym sa...
28 januari 2009 kl. 22:07  

Jag satte mig ner vid datorn, gick in via riksdagen.se och letade upp min närmaste riksdagsledamot. Jag påbörjade ett mail där jag på några FÅ rader ville sammanfatta det jag som officer känner för den rådande situationen.

Men all den bitterhet och hopplöshet jag känner, gjorde det helt omöjligt att få någon som helst ordning på mitt tänkta mail och jag slängde det "opostat". Även en känsla av inte vara trogen mot FM dök upp inom mig. Konstigt kan tyckas men faktum kvarstår, den var där.

Jag kanske gör ett nytt försök i morgon, men har inga förhoppningar att lyckas då heller... men vad skulle det göra för nytta egentligen? Partipiskan kommer nog vina och se till att alla trycker på rätt knapp när allt ska genomdrivas.

/ Lt i Armén

Wiseman sa...
28 januari 2009 kl. 23:08  

Lt i Armén: Du ska definitivt skriva ett mail till din/någon riksdagsledamot och säga vad du tycker. Det är INTE att vara illojal mot Försvarsmakten. Du är anställd för att du ska tänka, inte för att du bara ska göra vad du blir tillsagd av någon annan. Jämför med krigets lagar. Den officer som inte säger vad han/hon tycker, anser jag lika gärna kan lämna Försvarsmakten. Vi har noll och ingen nytta av ja-sägare.

Just nu är politikerna inne i en insamlingsfas där de samlar information och pejlar stämningen bland väljare. Senare kommer man att ha möte i respektive partigrupp där man drar upp linjen för vad partiet ska tycka. Efter detta är det partipiskan som gäller.

Alltså, ska du skriva (vilket jag definitivt tycker att du ska) ska du göra det så fort som möjligt. Nöj dig inte med en politiker utan skriv till flera.

Arvid sa...
28 januari 2009 kl. 23:32  

Ostrogot:

Menar du att vi inte under kalla kriget eller ens under 90-talet övade och sysslade med CAS, utan bara med interdicton?

Fantastiskt. *rysa*

Lt. i armén,

Första gången jag faktiskt ser ett exempel på den misriktade militära lojalitetskänslan som med Mansteins ord blev: "Preussische Feldmarschälle meutern nicht".

Och se hur det gick då.

Att skicka ett klagobrev till din valda representant är inte landsförräderi. ;)

Anonym sa...
29 januari 2009 kl. 10:00  

"Huvudstaden utan nära flygförsvar"

Snaran dras åt. Jag är på vippen att lämna in uniformen.

Anonym sa...
29 januari 2009 kl. 10:06  

Kul att jag fått en del skribenter att reagera. Jag skall försöka utveckla resonemanget lite kring era reaktioner.
Stefan: jo, jag har en stark tilltro till flygvapnet men inte på annat sätt än att jag är övertygad om att den norska utvärderingen inte överdrev Gripens förmåga till understöd av markstrid. Det var faktisk en förmåga där de inte kritiserade Gripen. Jag hänvisar även till den i höstas genomförda Red Flag-övningen där ett Gripenförband deltog och bl a demonstrerade just markunderstöd och, märk väl, avböjde erbjudande om ledning från AWAC men likväl presterade gott resultat. Beträffande beväpningsalternativ så håller jag med om att det är bristfälligt idag men av utrymmesskäl vill jag hänvisa till en blogg som har en del att säga i ämnet http://bossekommenterar.wordpress.com
Slutligen, efter att lyckats gruppera ditt förband efter snabbmobilisering, vilket föredrar du, att vänta med strid tills artilleri anlänt (till Gotland/Övertorneå7treriksröst..) eller att få understöd av en grupp Gripen på det klockslag du bestämt?
Att vårt ledningssystem inte får vara så byråkratiskt att vi följer NATO-procedurer hoppas jag innerligt.
Tobias: Instämmer om du menar i en storkonflikt. I den typ av konflikt som vi nu skall dimensionera oss efter måste man se till att man klarar sig utan att ha allting så tungt som möjligt.
Anonym, jag anser att skrotningsbeslutet av BK 90 var helt omotiverat ur teknisk och humanitär/folkrättslig synvinkel. Hänvisar även dig till ovannämnda bloggaddress.
Sk 60 avsågs beväpnas med Rb 05 men den blev inte bara tekniskt ohanterlig, den blev även så väldigt mycket dyrare än prognosticerat att vi drastiskt skar ned seriestorleken. Ett rudiment till samverkansförband skapades men rudiment fungerar sällan bra. De enda som gillade Sk 60-förbanden var Bondeförbundet och Åhsling ville som bekant bygga en ny generation men mycket enklare än Sk 60. Herre Gud vilka tider! Det bästa som kan sägas är att Lätta Attacken var ett sätt att tillvarata flygplan som vi anskaffat när behovet av att utbilda piloter var jättestort.
Bortsett från lätta attacken var det inte E1 uppgift att samverka med markstridsförband och några lämpliga vapen för sådana uppgifter skaffades inte förrän BK 90 blev aktuell för Gripenförbanden.
Detta besvarar förhoppningsvis även Arvid. Attackens uppgift var att (till dels) ersätta den stora Östersjömarin som avskaffades genom beslut på 50-talet - bekämpa en kustinvasion.

mrlinus sa...
29 januari 2009 kl. 12:46  

Vad baserar man beslutet på att det endast är lätta enheter som behövs? Och framförallt vilka EMPIRISKA studier? Vi är inte ensamma med den inriktning som riksdagen beslutat om för försvaret, men lyssnar vi till de lärdomar som dragits av dessa nationer på platser som Irak och Afghanistan?

Ett exempel som jag vill minnas att jag fått återberättat för mig är Kanadas erfarenheter kring stridsvagnens vara och icke vara. Likt Sverige beslutade de att den tunga stridsvagnens tid var förbi och började avveckla dessa enheter. Något som visade sig vara felaktigt när idéerna mötte verkligheten och man insåg stridsvagnens stora nytta även i expeditionära insatser. Likaså kanadensarna dragit slutsatser kring nyttan av artilleri vid internationella insatser.

Stridsvagn (antydan till att stöd för det jag påstår): http://www.defenseindustrydaily.com/tanks-for-the-lesson-leopards-too-for-canada-03208/

Artilleri: http://www.strategypage.com/htmw/htart/articles/20060515.aspx

Sen är väl CAS aldrig så enkelt att det bara är att flyga ner en kärra? Det krävs en ganska så stor logistikapparat för att hålla flygplanen i luften. När lasten är släppt upphör även förmågan till understöd. Jag ser det snarare som två system som kompletterar varandra än att det ena skall ersätta det andra.

Forsno sa...
29 januari 2009 kl. 17:12  

ostrogot: Nej, jag menar inte bara vid storkonflikt utan i alla lägen där man kan förvänta sig att hamna i strid med en någorlunda kompetent motståndare.

mrLinus har redan tagit upp några bra exempel och Israels armé är ett annat. Den har de senaste årtiondena huvudsakligen använts för koloniala uppgifter och för gerillabekämpning, men har världens tyngsta pansarbandvagnar och ökar pansarskyddet för varje fordonsgeneration.

http://www.defense-update.com/newscast/0908/190908_israelunveilsnewheavyarmoredinfantrycarriervehiclenamer.html

Att dimensionera mekaniserade enheter för att de ska vara möjliga att transportera i Hercules (t ex USA:s Strykerbrigader) är idiotiskt.

Speciellt för ett land med bara åtta, mycket slitna, Herculesplan.

Anonym sa...
29 januari 2009 kl. 21:07  

mrlinus:

Våra vänner i försvarsberedningen gjorde i sin rapport ("Försvar i användning") en liten utblick mot andra länder som gjort om sin militärmakt. På sidan 96 i denna rapport kan man läsa att Kanada från 90-talet fokuserade på lätt expeditionär förmåga men har "delvis tvingats tänka om efter bittra erfarenheter i Afghanistan. Nya stridsvagnar och artilleri har anskaffats med mycket kort varsel".

Så beredningen (liksom antar jag även Tolgfors) har läst sig till detta, men drar ändå (i avsnitt 3.4.6) slutsatsen att de flesta av våra markförband bör vara lätta och att en betydande reducering av antalet stridsvagnar är lämpligt. Tyvärr står som vanligt inget om hur man resonerat sig fram till denna slutsats och inte heller vilka erfarenheter Kanada gjorde men som vi aldrig kommer att behöva göra.

Detta är väl rätt typiskt för dagens försvarspolitik - diverse fakta far förbi mer eller mindre korrekta men några resonemang som utgår från dessa finns inte. Det finns bara påståenden som är självklara och sanna men som inte går att diskutera för att det inte finns något bakom dem. Det går bara att komma med andra påståenden.

Första gången jag kommenterar här, så jag får passa på att tacka Wiseman så mycket för denna utmärkta blogg!

Wiseman sa...
29 januari 2009 kl. 22:34  

Flygvapnet avsade sig inte AWACS under Red Flag. Jag vet inte var uppgiften kommer ifrån, men den är helt felaktig. Däremot genomfördes inte lufttankning.

CAS har fördelar som artilleriet inte har och artilleri har fördelar som CAS inte har. De bägge kompletterar varandra. Under kalla krigets dagar var som sagt attackens huvuduppgift att anfalla ryska östersjöflottan. Fienden skulle stoppas till havs. Man skulle inte vänta till han landstigit. Bomberna skulle användas till bl a fiendens underhåll i övre Norrland. Understöd av markförband skedde lämpligen med det omfattande artilleriet.

Den CAS-förmåga som tillkommit på senare dagar har sin grund i att CAS är en eftertraktad förmåga i operationer utomlands (men vi saknar ju politiskt mod att delta med sådan förmåga) och för att bättre kunna öva våra markförband i användandet av CAS som de kan få tillgång till vid operationer utomlands.


Sjukan med lätta förband är en internationell plåga som delvis har fått revideras efter erfarenheter i Irak och Afghanistan. Tyvärr verkar inte de erfarenheterna ha nått hela vägen fram i Sverige.

Anonym sa...
30 januari 2009 kl. 11:42  

Wiseman -
Jag snappade upp detta från Ny Teknik som enligt min erfarenhet har väl underbyggda artiklar. Ledsen om jag förletts till lättsinnigt hanterande av sanning; kanske är jag godtrogen?
http://www.nyteknik.se/nyheter/fordon_motor/flygplan/article497673.ece?service=mobile

Magnus Hammar Borsch sa...
30 januari 2009 kl. 14:56  

2000 soldater i insatsorganisationen... om mediauppgifterna är sanna är det hela ett stort skämt.

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade