Sten, sax, påse

I gårdagskvällens SVT Rapport talades det också om att oppositionens inställning till den svenska Afghanistaninsatsen svänger och det åt det sämre hållet tyvärr.

Nu är det Miljöpartiet som börjat ompröva sin inställning och inom kort kommer att lägga fram en motion om att ta hem det svenska truppbidraget. Framförallt vill man att den svenska insatsens längd ska få en fast tid för avslut.

Där sällar sig Miljöpartiet till det klassiska misstag som västerlänningar i princip alltid gör när det gäller krig mot en "österländsk" motståndare. I den västerländska kulturen och stridskonsten värderar vi människolivet mycket högt och tiden är begränsad. Ju snabbare en krigsinsats kan avgöras, desto fler liv sparas. Insatsen delas upp i olika mål som ska ha intagits vid fasta tidpunkter. I den "österländska" krigföringen är människolivet av underordnat värde och tidsperspektivet är oändligt. Det spelar egentligen ingen större roll hur många liv en seger kostar och om det ska ta två generationer att segra.

Det blir som sten, sax, påse när den hårda, stela västerländska krigföringen ställs inför en motståndare som inte bryr sig om några i Washington, London eller Stockholm fastställda tidsplaner. Den västerländska stenen sväljs av den österländska påsen. Samma läxa har identifierats om och om igen genom den moderna historien.

Miljöpartiet ger dock inget svar på den intressantaste frågan: vad ska hända med Afghanistan i framtiden när ISAF försvinner? En tillbakagång till den talibanska medeltiden förefaller mer än trolig.

För väst handlar det om att hitta saxen, men hittills verkar den vara förlagd.

I SVT:s Gomorron kommer Peter Eriksson (mp) att debattera Afghanistaninsatsen med Allan Widman (fp)

Muller i öst, beredskapsövning och förstärkningar

SVT Rapport tog ikväll som första större svenska nyhetsmedium upp de stora ryska övningarna som just nu försiggår i vårt närområde. Såsom den svenske militärattachén sade i intervjun: I väst övar man för internationella insatser i konflikthärdar i tredje världen, medan Ryssland och Vitryssland (som nu ska heta Belarus enligt svenska akademin) fortsätter att öva samma scenarior med stora pansarslag som man gjorde under det kalla kriget. Det är lite sorgligt att den massansamling av ryska stridskrafter (uppåt 60 000 man) med i stort sett alla landets olika materielsystem som nu skett i vårt närområde, knappt renderat i en notis i rikspressen, medan NATO-övningen Loyal Arrow i Norrbotten dominerade nyheterna i flera dagar. Det gäller att inte störa den svenska skönhetssömnen.

Frågan blir då, vad ska vi i Sverige öva oss på? Afghanistan eller det nationella försvaret. Faktum är att just nu pågår faktiskt en beredskapsövning i Sverige, där Försvarsmakten genomför ett slags diagnostiskt test av den svenska beredskapen. Förhoppningsvis faller det väl ut eftersom beredskapsövningen varit känd ute på förbanden sedan länge. I förhållande till de ryska övningarna är beredskapsövningen en dvärg då endast ca 1600 personer är inblandade. Hela Försvarsmakten mobiliserar ju inte ens längre motsvarande den personal som deltar i de ryska övningarna.


För egen del anser jag att svaret är givet. Vi måste se till att ha en betryggande nationell förmåga innan vi breddar oss till internationella insatser. Därmed inte sagt att vi avveckla våra internationella insatser, men det nationella försvaret har alldeles för länge varit eftersatt och jag välkomnar därför denna beredskapsövning och hoppas att den följs av fler i närtid. Gamla läxor glöms snabbt och det gäller att hålla erfarenheterna aktuella. Det vore ju t ex inte så dumt att se lite fler samövningar mellan polis och militär så vi slipper fler situationer där ingen vågar agera, såsom vid den gångna veckans helikopterrån.


Samtidigt meddelar Försvarsdepartementet att man successivt vill förstärka den svenska Afghanistaninsatsen, vilket ska diskuteras i Riksdagen under oktober. På sikt vill man utöka insatsen till över 600 personer och dessutom tillföra fler stridsfordon med tanke på det försämrade säkerhetsläget.

Uppdaterat 30/9: Det talas återigen om ambulanshelikopter, men denna är nu försenad minst till 2011, vilket är mer än 3 år efter att den skulle ha varit i tjänst. (Läs gärna hos Allan Widman också) Jag hoppas att man till 2011 också tagit höjd för att skicka helikopterbesättningarna på utbildning i Hot 'n' high (dvs det mycket speciella klimat som är i varma högt belägna områden såsom Afghanistan, där helikoptrar presterar som sämst och som lett till ca 90% av alla helikopterförluster i Afghanistan), annars kan man lika gärna låta bli att skicka någon svensk helikopter. (Här kan man för övrigt läsa om hur amerikanska medevachelikoptrar nyligen landade mitt i en eldstrid och hjälpte två svårt sårade danska soldater som skadats i strid med talibanerna)

Försvarsministern undersöker också möjligheterna att sända ett av kustbevakningens nya flygplan till piratjakten utanför Somalias kust. Frågan är om inte bloggkollegan Chefsingenjörens inlägg häromdagen och i somras delvis ligger till grund för detta. Flygplanen är helt klart mycket kapabla för uppgiften med alla sina avancerade sensorer men saknar t ex länk 11, 16 och 22 vilket är det som används för kommunikation inom marinförband. Flygvapnets nya ASC 890 radarspaningsflygplan har kommunikationsförmågan och en fantastisk radar, men brister istället i optiska sensorer. Samtidigt finns det också en stridsflygenhet med JAS 39 i löpande beredskap som mycket väl skulle kunna lösa uppgifterna med sina sensorer och som är övad i scenarior av denna typ.

Gästinlägg om den allvarliga situationen inom STRIL

Nedan följer ett gästinlägg av signaturen Borneo rörande den allvarliga situationen inom STRIL, där det verkar som om man inom Försvarsmakten medvetet håller på att skapa ett mycket djupt och allvarligt förmågeglapp som kommer att få stora konsekvenser för det svenska luftförsvaret.


Genom att stiga upp ur underjorden sjunker man allt djupare ner!

Hur kan det vara möjligt? Granskar man Försvarsmaktens (FM) planer på ett nytt ledningssystem, uppbyggt ovan jord, på ett gärde utanför Enköping och skrotning av våra bergrum, förstår man innebörden. FM luftstridsledningssystem (STRIL) håller nämligen på, att med god fart, totalhaverera.

Obegripligt beslut

De planer som nu ligger beslutade med inrättandet av en Gemensam Lägescentral (GLC) innebär att alla anläggningar vi idag använder på sikt kommer att försvinna. Sceneriet är bara några år borta. Rent tekniskt vad det kommer att innebära är en sak, vilket inte kommenteras här. Vad det för med sig för stridsledningssystemets personal och den kompetens dessa innehar är något helt annat.

Redan idag är systemet underbemannat och varje dags verksamhet innebär prioriteringar, ändringar i sista minuten, störningar i planering och ett sämre utfall för våra flygande divisioner och övriga kunder. Den redan idag hårt belastade personalen har nu börjat söka sig till andra sysselsättningar. Flera är redan klara att påbörja omskolning till civila flygledare, en del avser börja studera medan andra går till helt andra arbeten. Lägg därtill att rekryteringen endast är några få per år. Vid anläggningen på F21 i Luleå finns det enligt uppgift inte en enda som avser flytta söderut. Vid de övriga anläggningarna finns endast ett fåtal som vill följa med, undantaget Bålsta där personalen inte behöver genomföra någon privat flytt. Lägg därtill att det är de mest rutinerade som slutar.

Det största problemet för personalen är att ingen har kunnat förklara varför den här nedläggningscirkusen med flytt till Enköping ska vara bra för. Inte heller går det att få fram en ekonomisk redovisning som kan ge underlag till att förstå det hela. Att tvingas flytta långt bort för att behålla sitt arbete är något som drabbar många människor, men det är dock alltför vanligt när det gäller statsanställda. Normalt finns det ett begripligt motiv som man kan förstå även om man inte gillar det. I det här fallet saknas detta helt.

Oroande kartläggning


Försvarsmedicin genomförde i våras en kartläggning av hela STRIL-systemet med anledning av den turbulens som uppstått kring planerna rörande en gemensam ledningscentral med tillhörande nedläggningar. Den kartläggningen, vilket det rapporterats om i vissa media, visade på en ansträngd arbetssituation men att det vid mättillfället inte förelåg något direkt flygsäkerhetshot, även om det fanns tecken på att läget var på väg att förvärras. Förtroendet för den högre ledningen i FM var också mycket lågt. De åtgärder som föreslogs var att bl.a. att ge en grundlig redovisning av de planer och beslut som tagits samt att genomföra riskanalyser och konsekvensbeskrivningar.

Inom STRIL gjordes, och görs fortfarande, flera ambitiösa försök till detta för att förbättra situationen för personalen samt att få begriplighet i lagda beslut. Den högre ledningen, FM-ledningen, har dock visat föga intresse för detta. En flyggeneral har även sagt att: ”STRIL ropar alltid ”vargen kommer” så det är väl likadant nu!” Kommentaren luktar inte bara förakt och ointresse utan, vad värre är, okunskap och bristande empatisk förmåga.

Läget förvärras

Efter semestern upplevde STRIL-organisation att läget hade försämrats ytterligare varför man beställde en ny kartläggning som en uppföljare till den första. Den rapporten har ännu inte redovisats men läget var så allvarlig beträffande flygsäkerheten att utredarna, under pågående arbete, gjorde en direkt anmälan, om en ökad flygsäkerhetsrisk, ställd till flygvapenledningen. Vad som i detalj föranlett denna, för en utredning extraordinära åtgärden, är inte känt men visar på att läget allvarligt försämrats.

Vem vill svara?

Så långt kommen kan man då ställa sig några frågor, som då rätteligen borde besvaras av de som beslutat i ärendet:

- Finns det en dold plan, en hemlig agenda, som ligger som grund till detta?

- Är det återigen ett intrigspel bland generaler som, likt den politiska arenan, köper och säljer olika projekt för att nå sina yttersta mål?

- Hur ser den ekonomiska kalkylen ut för hela affären?

- Det lär finnas en utomstående konsult. Vilka uppdrag har denne och vems intresse företräds egentligen?

- Hur ska systemet personalförsörjas då huvuddelen av STRIL vakanssätts?

Detta är frågor som kräver svar i närtid! Visst hopp ställs till den senaste generalen i raden, Michael Bydén, som nu fått den nya posten som ansvarig för Flygvapnets produktion och därmed även plånboken för densamma. Förtroendet för den högre FM-ledningen är överlag lågt bland FM personal. Hos STRIL-personalen är den på noll. Kan Bydén ändra på det?

Förutom ett havererat helikoptersystem, bortglömda miljoner, en obegriplig organisation, med bl.a. två flygvapenchefer (!) samt ett konsekvent tunnelseende mot uppdrag i Långtbortistan har vi nu snart även flygstridsledningens hädanfärd att begrunda.

Ytterst får man dock, återigen, betrakta det som en konsekvens av ett dåligt ledarskap inom FM-ledningen. Ett ledarskap som inte bara håller på att störta ett av världens bästa stridsledningssystem i fördärvet utan även spelar med Sveriges säkerhet som insats.

Det börjar bli hög tid för den politiska nivån att agera.

Borneo


Edit 12.45
Ett förtydligande från skribenten: Med STRIL-systemet avses natuligtvis alla personalkategorier (luftbevakare, tekniker, sambandsledare osv) och inte bara flygstridsledare som vissa kommentatorer fått för sig.

Avbruten insats

Ledarbloggen på SvD meddelar nu att två st JAS 39 faktiskt fanns i luften vid tiden för helikopterrånet för att följa de stora ryska övningarna, samt NATO-övningen i Östersjön. JAS-roten (rote = formation om två st flygplan) fick order om att gå mot det okända flygplanet av stridsledningen, men några minuter senare kom kontraorder från HKV med motiveringen att det var en polisiär fråga. Det är riktigt så man hör "Gurkans" ord från Repmånad i bakhuvudet: Minns Ådalen!

Säkerligen avskräckte också erfarenheterna från 11 september när F 16 i Uppsala bedrev mörkerflygning de närmaste dagarna efteråt för att höja kompetensen för den nationella beredskapen och då av Arlanda ATCC leddes in över Stockholm. Polisen och Flygvapnet blev nerringda av oroliga Stockholmare under de tidiga morgontimmarna. På morgonen satt sedan den dåvarande ÖB Johan Hederstedt i morgonsoffan i TV 4 och tog heder och ära av sina piloter som skrämt medborgarna.


Därav kan man dra två för Sverige mycket pinsamma slutsatser. För det första och som jag nämnde i förra inlägget, är den svenska beredskapen för extraordinära händelser där polis och militär måste samverka en fullständig katastrof med oklara ledningsförhållanden och av allt att döma en oövad orderkedja. Att man ingenting lärt de åtta åren som gått sedan 11 september måste lastas de under tiden sittande regeringarna som är de som har haft möjligheten att förändra lagstiftningen och skapa krisplaner.

För det andra förläner alltså den högsta militära närvaron i Östersjön sedan flera år innan murens fall för 20 år sedan att den övervakas av två st JAS 39 Gripen. Det är alltså vad Sverige med den under 2000-talet förda försvarspolitiken klarar av att sätta upp. Återigen tvingas man konstatera att den försvarspolitik som förts till dags datum är ett skämt på gränsen till katastrof.

För vem förs den svenska försvarspolitiken?


Mer i media: Expressen, SvD, 2, Aftonbladet, 2, TV 4, Sydsvenskan

Vad gjorde Flygvapnet?

Många kommentarer, både på denna blogg, andra bloggar och i tidningsartiklar rör varför inte Flygvapnet hjälpte polisen vid rånet mot G4S igår. Många efterlyser en incidentrote som kunde ha tagit upp jakten på rånarna.

Egentligen är jag inte förvånad att dessa kommentarer kommer, men det gör det inte desto mer tragiskt. Det verkar ha gått den totala majoriteten av alla svenskar förbi att Ryssland sedan några veckor tillbaka bedriver två enorma militärövningar i vårt närområde.

Den ena av dessa syftar till att öva komplexa markoperationer, med stora luftlandsättningar längs finska gränsen. Den andra som pågår samtidigt sysselsätter stora arméförband i Vitryssland och Kaliningrad samtidigt som man förstärkt Östersjöflottan med en stor mängd fartyg ur främst Svarta Havsflottan, men även Norra Flottan. Därtill genomför nu NATO en av sina större övningar i Danmark och har även förstärkt sin närvaro i Baltikum.

Det är faktiskt inte det minsta konstigt att allmänheten är ovetande eftersom ingen av våra större tidningar alls tagit upp den massiva militära närvaron i Östersjöområdet. (Lars Gyllenhaal gör sitt yttersta för att rapportera om de ryska övningarna) Med detta i bakhuvudet finner jag det inte det minsta märkligt att inte någon incidentrote ingrep mot helikoptern. (uppdatering 25/9 11.50: Se Avbruten insats) Sedan ska man också ha klart för sig att svenskt regelverk för militärt stöd till rättsväsendet är mycket hämmande. Fortfarande 8 år efter 11 september är slutsatserna i denna uppsats från en elev på FHS mycket aktuella. Slutligen kan man ju fråga sig vad man har tänkt att uppnå med två jaktflygplan mot en helikopter, som dessutom har möjligheten att hovra, över tättbebyggt område?

Vissa undrar varför inte Flygvapnet har en incidentrote i Uppsala. Svaret är ju enkelt. År 2000 beslutade Riksdagen med socialdemokraterna i spetsen att lägga ner flottiljen där, samtidigt som man i september 2001 var otroligt tacksam för att man kunde hålla jaktflyg i beredskap över Stockholm. I mars nästa år det t o m slut på möjligheterna att basera militärt flyg i Uppsala eftersom Försvarsmakten beslutat sig för att göra sig av med "flygplatsområdet" i Uppsala utan att någon ersättningsbas utsetts. Tidigare har även polisens helikoptrar stått inne på det militära området i Uppsala.



Major Peter Neppelberg, känd som mycket stridbar i debatten kring svensk stridslednings- och luftbevakningsförmåga, kommenterar rånet på SvD:s ledarblogg. Redogörelsen är mycket intressant och ger en tragisk inblick i hur illa det är ställt med beredskapen för dylika händelser.

Tagna på sängen

Rånet mot värdedepån i Västberga bevisar tyvärr för andra gången hur naiva våra svenska myndigheter är. Enligt SvD gick helikoptern enligt luftfartsmyndigheterna "under radarn". Snarare är det så att det knappt finns någon riktig radar i Sverige längre, definitivt inte civil sådan. Istället används sekundärradar som bygger på att en utrustning skickar frågor som sedan får annan utrustning (transponder) i flygplan att skicka ett svar. Om piloten flyger med transpondern avslagen syns inte flygplanet på "radarn". Fram till för något år sedan var det fullt tillåtet att flyga med transpondern avslagen i stora delar av det svenska luftrummet, men det ändrades sedan i syfte att höja flygsäkerheten. Alltför många privatflygare slarvade med sin navigering och passerade t ex rakt över Bromma och Arlanda utan färdtillstånd och upptäcktes aldrig i tid på "radarn".

Jag tror definitivt inte att rånarna flög med helikopterns transponder tillslagen, varvid möjligheterna att följa dess rörelser var minimala.

Polisens förvaring
av sina helikoptrar och deras säkerhet är inte heller något som förvånar mig, men det hindrar ju inte att man som skattebetalare känner sig missnöjd.


Vad värre är, är att detta är den andra incidenten på tre månader där brottslighet av ett fräckt slag som man inte trodde fanns i Sverige äger rum på svenskt territorium till följd av att svenskt luftrum och svenska vatten inte verkar vara fullt övervakade.

Som tur är var det ju "bara" en helikopter som stals den här gången och som framfördes mitt inne i landets hjärta. Nästa gång kan det vara någon som inte har fullt så fredliga avsikter och det är inte långt från platsen där man stal helikoptern till t ex Forsmark (som visserligen är byggt för att stå emot flygkrascher). Men sånt händer ju inte i Sverige.

Vilka konsekvenser får denna händelse för nästa veckas EU-toppmöte i Göteborg?

Soldater erbjuds anställning

Rapport meddelar ikväll att de soldater som nu roterar hem från Afghanistan kommer att erbjudas fortsatt anställning i Försvarsmakten i linje med beslutet om att övergå till ett yrkesförsvar. Det är naturligtvis en klok förvaltning av "humankapitalet" om man avser att ha ett yrkesförsvar och jag välkomnar beslutet.

Det stora flertalet av soldaterna som nappar på erbjudandet kommer, liksom så många officerare förut, snabbt att bli varse att vardagen hemma i Sverige på regementet är långt ifrån lika spännande som tiden på missionen. Jag vet inte hur många kollegor som fällt repliken "aldrig mer soldatutbildning" efter att ha jämfört missionen med lunken med att ständigt öva och utbilda.

Självfallet är det ofrånkomligt att situationen blir sådan.

In the green

I budgetproppen som lades idag tilldelas Försvaret 41,6 mdr kr jämfört med 40,2 mdr kr för år 2009. Därutöver beräknas Försvaret under 2009 bara utnyttja 37,6 mdr kr av sin budget genom de åtstramningar som genomförts.

Den utökade budgeten går framförallt till nyanskaffning av kritisk materiel såsom t ex:

  • Ny radarjaktrobot för JAS 39 - Högst önskvärt med tanke på dels den snabba teknologiutveckling i öst och dels med tanke på möjligheterna att exportera Gripen. Roboten kommer att vara användbar i såväl nationella som internationella scenarier och utgöra ryggraden för Gripens beväpning under lång tid framöver.
  • Taktisk UAV - ersättningssystem för UAS Ugglan. TUAV är en högt eftertraktad förmåga att använda i de svenska internationella insatserna.
  • Nya stridsfordon - Blir det AMV eller SEP?
  • Nytt signalspaningsfartyg
Budgeten innehåller dessutom en rad andra materielprojekt som kan komma ifråga längre fram.


Därutöver avser Regeringen också att inrätta en speciell exportstödsmyndighet för krigsmateriel. Även detta ser jag som högst önskvärt och förhoppningsvis kan Försvarsmakten då mer koncentrera sig på sin kärnverksamhet.

Man ska dock inte glömma att grunden för en lyckad krigsmaterielexport är att tillverkarlandet själv köper den materiel som produceras i landet. Det känns lite si och så med det för tillfället.

Läser man budgeten kan man också glädjas över enligt den nya uppdelningen har man slagit isär det som förut gick under namnet "materielbudgeten". Oinsatta förfasades sig ofta över den var större än verksamhetsbudgeten och hävdade att detta berodde på allt för stora och dyra materielinköp. Nu är utgifterna mer lättöverskådliga. Än överskådligare blir det sedan om man tittar i årsredovisningarna och ser hur mycket av anslaget 1:1 Förbandsverksamhet och beredskap som går till personalkostnader och hur lite som går till egentlig verksamhet. Kom ihåg den siffran och jämför sedan med tiden efter 2014 när övergången till yrkesförsvar är genomförd.

Ekonomiskt ser det alltså rätt så ljust ut för Försvarsmakten 2010, fast den har man ju varit med om förut.

Jag gläder mig också åt att läsa att Regeringen tydligt uttrycker att beslut om GLC/NOC inte är något som Försvarsmakten har rätt att fatta, utan det ligger hos regering och riksdag. Med tanke på den extremt tuffa personalnivå som redan råder inom det området, tror jag inte riktigt att Försvarsmakten har råd med att tappa huvuddelen av kompetensen vid en centralisering till Enköping då majoriteten av de anställda redan deklarerat att de inte tänker flytta.

Långtgående svenska löften

Det närmar sig slutspurt i Brasilien för landets stridsflygplansköp. Härom veckan kom ett uttalande från president Lula att det skulle bli Frankrike och Rafale som skulle få det åtråvärda kontraktet. Presidenten tvingades dock backa efter någon dag och säga att det hela inte ännu var avgjort. Det hela visade sig vara president-till-president-snack än parlamentarisk substans.

Under veckan har statssekreteraren i Försvarsdepartementet Håkan Jevrell varit i Brasilien för att diskutera affären med den brasilianska regeringen. Bl a lovar Saab att tillverka 40% av flygplanen i Brasilien. Svenska staten annonserade också i brasiliansk press under gårdagen för att bemöta vissa av de negativa rykten som cirkulerat om Gripen och samtidigt föra fram flygplanets starkaste sida i affären - ekonomin. Gripen kostar mindre än hälften av Rafale i inköp och är betydligt billigare att operera då flygplanet har en motor mot Rafales och F/A-18 Superhornets två motorer. Framförallt betonar Sverige att man "inte söker en köpare, utan en strategisk partner".

De tre konkurrenterna om affären i Brasilien har nu till måndag på sig att komma in med sina slutbud.

Googles översättningar lämnar lite mer att önska

Somaliaförlängning

TV 4 och dess Politikerbloggen "avslöjar" att Sverige nästa år avser att ta över ledningen för EU:s piratbekämpning utanför Somalia. Häromdagen tog insatsen slut för de två korvetter och stödfartyget Trossö som under sommaren deltagit i insatsen.

Nu planerar man istället att skicka ner minfartyget Carlskrona som då ska fungera som ledningsfartyg för insatsens befälhavare.

Vidare talar Politikerbloggen om planer för en insats med JAS 39 Gripen i samma operation under nästa år och anger "försäljningsmöjligheter" som en orsak, vilket känns som vad man skulle kunna vänta sig av svenska media. Huvudorsaken torde snarare vara att prova det svenska Flygvapnets förmåga att genomföra och försörja skarpa operationer med stridsflyg och en insats av somaliatypen torde vara svenskt lagom och tillräckligt politiskt korrekt för att vara acceptabel. Att ÖB tar upp saken i en TV 4-intervju lär ändå betyda att han fått "klart bakåt" från Försvarsdepartementet. Uttalanden av den typen gör man inte som general utan att ha torrt på fötterna. Dock medger ÖB att varken ekonomi eller nuvarande plan innehåller en sådan insats.

Tidigare har det talats om och uttryckts önskemål om svenskt deltagande i bl a Tchad och Afghanistan med stridsflyg, men det kan nog räknas som politiskt självmord av den regering som ger order om det.

Fortsättning lär följa och nästa kapitel är förmodligen EU:s toppmöte nästnästa vecka.

Gästinlägg om personalpolitiken i Försvarsmakten

Jag tar som bekant stundom in gästinlägg. Det nedanstående ger uttryck för något som jag har märkt att många läsare hört av sig till mig om. Det är också något som jag inte tror att Försvarets Forum skulle ta med som "insändare" och eftersom jag uppfattat att många känner igen sig i beskrivning publicerar jag det här. Är man av annan uppfattning är man som vanligt välkommen att kommentera.


Officer – världens bästa yrke med världens sämsta arbetsgivare

Nu slutar jag!
Försvarsmakten har återigen svikit en överenskommelse. Denna gång så gällde det att jag skulle få gå utbildning för att få formell kompetens för den befattning jag bestridit i snart ett år. De femårsplaner som arbetsgivaren presenterat och som jag godkänt har inte överlevt tiden det tog för bläcket att torka. Hela vitsen med planering går om intet när inte arbetsgivaren ens försöker följa den gemensamma utvecklingsplanen. Jag kan förstå att det inte alltid kan fungera men några procents precision måste jag vara berättigad att kräva. För att citera en hockeykämpe under pågående slutspel: ”Nu är råttet mågat!”

Försvarsmakten idag präglas av byråkrati, intern taktiserande, revirpinkeri och ”hittepå-verksamhet”. En rejäl genomlysning av organisationens struktur, metoder, system och styrning borde göras, om nu någon skulle våga lyfta på stenen för att se vad som kryper fram där underifrån. Jag tror ärligt att högre officerare inte skulle våga en internrevision. Det är för mycket som är klandervärt. Hur kan det vara möjligt att en inrikes tjänsteresebeställning ska behöva kontrasigneras av regementsstabschef (motsvarande)? Tror man att det blir billigare då? Chefer har idag inte mandatet att fatta beslut rörande den egna personalen. Hur tror man då att det ska bli bättre när personalavdelningarna bantas till förmån för ett HR-center i Stockholm? Personalavdelningarna är ju chefernas stöd!

Jag har varit civilt anställd i både offentlig sektor och privat näring tidigare och har därför jämförelseunderlag och jag kan säga att jag aldrig varit i närheten av en så suboptimerad verksamhet som Försvarsmakten är. Utlandsstyrkan är en av få funktioner inom Försvarsmakten som faktiskt fungerar något så väl. I Utlandsstyrkan så har jag fått uppleva hur organisationen borde fungera, i genomförande med uppgiften i fokus och med omtanke om den egna personalen. Men här hemma räknas inte dina insatser i Utlandsstyrkan. Det är hemma på förbandet man ska vara för att få RALS och nomineras högt för skola.

Idag sitter officerare med uppgifter som tidigare utfördes av civila experter. Exempelvis så läggs åtskilliga officersmanår på att administrera sina egna löner. Palasso är guds gåva till Sveriges potentiella militära motståndare. Det finns få saker som inverkar så menligt på moralen som när ens ersättning inte stämmer och när det är strul i såna ärenden. En annan verksamhet på gränsen till subversion är FMLOG:s debitering av tjänster till FM. Om jag hade fått så hade jag kunnat spara mer än 2000:- per personbil och månad åt mitt kompani. Det enda jag skulle behöva göra är att gå till en privat biluthyrningsfirma i stället för FMLOG FörsE. Det tyder ju på något systemfel och är symptomatiskt för försvarsverksamhet i Sverige.

Jag är bitter. Det som en gång var en bra verksamhet, ett bra yrke och med en arbetsgivare som kunde rekommenderas har nu blivit något helt annat. När jag ser en kollega i uniform så ser jag inte längre en kompetent och mångsidig kämpe utan ett offer för Statens och Försvarsmaktens övergrepp på personalen och övergrepp på personalens strävan efter ett bra resultat. Jag tänker på svikna löften om tjänster, utbildning och ersättning; på krångliga stödsystem som mer stjälper än hjälper; på intriger och lögner; på bristande utrustning och materiel; chefer utan verklighetsförankring. Jag tänker på fina ord om insats från folk som inte varit ute; på att bli förbisedd vid RALS; på krav utan payback; på låga löner och dåliga villkor; på när jag varit tvungen att avstå från 85 % av URF för att äta påse och sova under en SISU under pågående internationell insats. Jag tänker på övertro till den egna förmågan och yrkets attraktionskraft; på övergalonerade officerare i överflöd; på vikande rekryteringsunderlag; på ökad arbetsbelastning; på gratisarbete för att lösa uppgift inom ekonomisk ram; på minskade nettoanslag till allt större kostnader; på flärdfulla rekryteringskampanjer för en grå tillvaro. Just rekryteringskampanjerna för Försvarsmakten gör mig förbannad. De är så ensidiga att det känns som man sminkat en gris. Bakom den glättiga fasaden lurar usla förhållanden och villkor för personalen; farliga uppdrag långt borta från familjen; och överhuvudtaget en personalpolitik som är en skymf mot den lojala personalen. Jag kan inte rekommendera någon att ta anställning i ”firman”.

Jag som skattebetalare kräver en internrevision av Försvarsmakten och dess verksamhetsledning, metoder och system, prioriteringar och ekonomistyrning.
Försvarsmakten är en ekonomisk haverist på väg mot grund med en politisk styrning som tappat kontakt med galärslavarna som ror. Men nu har jag fått nog. Jag har blivit kölhalad av Försvarsmakten för sista gången. Nu väljer jag en arbetsgivare som ger mig möjligheter att faktiskt lyckas och som dessutom är villig att betala för mitt arbete, en arbetsgivare som drar nytta av min fulla potential och som är mån om sitt humankapital och håller ingångna avtal.
Bort och framåt.

/Kryss Yngve

De måste jobba längre

Mona Sahlin upprepar uppmaningen från den tidigare socialdemokratiska regeringen att svenskarna måste jobba längre än till 65 år innan man går i pension om vårt välfärdssamhälle ska hålla.

Samtidigt går allt fler svenskar i pension tidigare än vid 65 års ålder i olika typer av förtidspensioner. Det är inte en trend som ser ut att avta då allt fler vill utnyttja sina vitala år och arbetsmarknaden vill bli av med äldre arbetare vid omstruktureringar. Pensionsåldern förkortas alltså för många.

Det socialdemokratiska receptet, som man delar med vänsterpartiet för att få ner arbetslöshet är satsningar på den offentliga sektor. Vård, skola och omsorg är en huskur för allehanda politiska problem inom socialdemokratin. Vem önskar inte sina barn en bra utbildning och sig själv en trygg miljö på ålderns höst?

Vad få reflekterar över är hur få det egentligen är som drar in pengar till den svenska offentliga ekonomin och att trygga resurser till just vård, skola och omsorg.

2007 var siffran förvärvsarbetande som inte är anställda i offentlig sektor ca 2,9 milj personer . Resterande 6,2 milj personer (1,5 milj offentliganställda och resterande unga med barnbidrag, arbetslösa och olika former av pension) av den svenska befolkningen på 9,1 milj försörjs alltså i stort sett av skatteintäkter genererade av dessa 2,9 milj.

År 1980 var siffran förvärvsarbetande utanför offentlig sektor också 2,9 milj av en befolkning i Sverige på 8,3 milj. 1,3 milj arbetade inom den offentliga sektorn och totalt var det alltså 5,4 milj svenskar som försörjdes av 2,9 milj andra.

Andelen sysselsatta inom offentlig sektor har på dessa 27 år ökat från 30 till 34% samtidigt som andelen förvärvsarbetande utanför offentlig sektor gått ner från 35% till 32%.

Allt färre svenskar ska alltså försörja allt fler andra svenskar (däribland jag) som lever på det offentliga oavsett om det är i form av barnbidrag, studiebidrag, a-kassa, offentliga löner eller någon form av pension.

Är då verkligen den bästa lösningen att satsa mer pengar på offentlig sektor? Klart är att allt färre ska försörja allt fler. Och att Sverige nästa år har världens högsta marginalskatt.

(Statistiken från Ekonomifakta, förvärvsarbetande 15-64 år)

Mer kapacitet?

USA vill att EU tar ett större ansvar för kriget i Afghanistan och syftar då främst på Tyskland, Frankrike, Italien och Storbritannien.

"En utväg för Obama kan bli att begära att EU-länder i stället ställer upp med förstärkningar. EU- och Natokällor säger till The Guardian att med planerade neddragningar av fredsstyrkorna Kfor och Unifil, i Kosovo respektive Libanon, uppstår ledig militär kapacitet i Europa.
- Tyskarna har mer kapacitet, liksom fransmännen, italienarna och Storbritannien, säger en Natokälla till Londontidningen."

Det förvånar inte mig att Natokällan inte nämner Sverige. Mer kapacitet i Sverige blir nog svår att finna då den svenska försvarspolitiken medfört att vi idag har en försvarsmakt där t ex:

  • arméförbanden inte räcker till för de markstridsuppdrag insatserna i Kosovo och Afghanistan innebär utan flygvapenförbanden får stötta med att stå för vissa rotationer (än så länge har Marinen varit förskonad, men frågan är hur länge det dröjer?)
  • där man av ekonomiska skäl avskaffar basförsvarsförbanden inom Flygvapnet och Marinen
  • antalet stridsvagnar snart uppgår till 60 st
  • antalet artilleripjäser understiger antalet generaler/amiraler

Fortfarande kvarstår paradoxen att vi 1993 hade över 2000 man samtidigt sysselsatta inom den lilla sidouppgift internationella insatser då innebar för Försvarsmakten, medan vi idag har en på pappret expeditionär Försvarsmakten med fokus på internationella insatser, där försvaret av Sverige länge åsidosatts och ändå kommer Försvarsmakten inte att mäkta med mer än på sin höjd 1600 man insatta.

Jag har full förståelse för att inte Sverige nämns som ett land inom EU som man förväntar sig ska ta ett större ansvar i Afghanistan.

They mean business

Ett talesätt jag står fast vid är att krig huvudsakligen är en materialsport. Jag har tidigare nämnt de amerikanska medevac-resurserna som finns i Afghanistan och de förtjänar att nämnas igen. Läs gärna denna mycket intressanta artikel av Michael Yon om ambulanshelikoptrarna och fundera över de resurser Sverige kanske, någon gång, får i väg till Afghanistan och de resurser man funderar på att stoppa in i NBG 11.

I korthet kan man säga att det handlar om två olika tillvägagångssätt:

USA: Uppgiften är definierad och man beställer materiel och utrustning utifrån.

Sverige: Ingen vet vad uppgiften egentligen kommer att bli, man beställer helikoptrar för en sak, modifierar dem för en annan och har slutligen behovet inom ett tredje område. Till slut har man en helikopter (eller nästan vilket materielsystem som helst inom Försvarsmakten) som ska kunna lite av varje, men inte är bra på något, utgår från detta och försöker hitta någon uppgift som man kan försöka sig på att lösa.

Frågan är inte så mycket vems fel det har varit utan snarare hur vi undviker att det blir samma sak om och om igen i framtiden. Hittills är ingen ändring inom synhåll.

Embeds

Idag erbjuder jag två intressanta reportage från Afghanistan. Det första är ett reportage om de amerikanska medevac-helikoptrarnas hårda jobb i Afghanistan och det kan väl ge en inblick i vad som skulle kunna bli vardagen om Sverige någonsin får iväg Hkp 10B till Afghanistan.

Det andra reportaget är minst lika intressant. Det är skrivet av den brittiske journalisten som ofrivilligt blev "embedded" hos talibanerna då han tillfångatogs av talibanerna när han skulle göra ett tveksamt genomtänkt reportage om tankbilarna som bombades. Några dagar senare fritogs han av brittiska soldater. Reportaget utgör intressant läsning och beskriver bl a hur talibanerna agerar inom det tyska PRT:t i Kunduz, öster om det svenska ansvarsområdet.

Vilken otur!

Kan man ha större otur än att bli gripen två gånger som misstänkt för terrorbrott när man är på resa genom Pakistan?

Aftonbladet, Expressen, TV 4, SVT, SvD
Anders Carlgren

Hycklande "fredsaktivister"

Det har inte uppmärksammats så mycket i riksmedia, men boende i Uppsala och Mälardalen har förmodligen hört om NATO-övningen Toxic Trip som just nu genomförs på f d F 16 i Uppsala. Övningen syftar till att öva flygstridskrafternas förmåga att samarbeta för att skydda sin personal och materiel vid CBRN-händelser, dvs attacker eller utsläpp av kemisk, biologisk eller radioaktiva/nukleära substanser.

Sin vana trogen har Ofog manifesterat hårt i Uppsala mot NATO-övningen. På Ofogs hemsida uttrycker man sig i hårda ordalag att Sverige låter NATO öva på svensk mark och skriver: "Den största ironin är att Nato själv sitter på världens kraftfullaste kärnvapenarsenal och dessutom hotar att använda den om det behövs."

Läser man Ofogs hemsida, så är det oundvikligt att man börjar fundera om inte "fredsrörelsen" idag är lika infriltrerad av ryska säkerhetstjänsten som under 70-, och 80-talen. T o m Ofog borde ju kunna tillgodogöra sig Svenssoninformationen på Wikipedia. Ryssland har fler kärnvapen/stridsspetsar än övriga världen tillsammans.

Samtidigt med denna i sammanhanget mycket lilla NATO-övning pågår två ryska jätteövningar i Östersjöområdet, Ladoga och Zapad. En uppsjö med ryska örlogsfartyg och stridsflygplan som man normalt inte stöter på i Östersjön finns nu där och precis som Ofog skriver om NATO, gör Ryssland ingen hemlighet av att kärnvapen utgör en naturlig del av landets krigföring i händelse av större konflikter och att de större fartygen är utrustade med sådana. Precis som på 80-talet finns det ingen inom "fredsrörelsen" som kritiserar Ryssland. Man ser inga Ofog-aktivister som genomför några manifestationer i Kaliningrad, trots den starka närvaron av ryska kärnvapen och att dessa ryska övningar sänkt den säkerhetspolitiska temperaturen Östersjöns till en nivå som närmast påminner om det tidiga 80-talet om man ser till militär närvaro och olika nationer som manövrerar mot varandra.

Framförallt är det ju mycket tryggare och lugnare att skrika lite på Stora Torget i Uppsala. Det är ju nära till både McDonald's och bussarna och inte heller finns det någon polis med stora batonger och skarpa vapen.

Är man bara korkat selektiv inom Ofog eller kommer det bidrag från östra sidan sjön?


I sammanhanget vet man ju inte om man ska skratta eller gråta åt det faktum att Uppsala åter utnyttjas för militära flygändamål. Inte ens ett år efter nerläggningsbeslutet av F 16 utnyttjades flottiljen hårt för incidentändamål vid den 11 sept 2001. Det föll dock snabbt i glömska liksom hela 11 sept i försvarsplanläggningen.

Enligt den plan som nu ligger ska Försvarsmakten göra sig av med "flygplatsområdet" i mars 2010 då Försvarsmaktens plan är att en civil entreprenör ska ta över driften. Hittills finns det ingen som har anmält sig frivillig. Försvarsmakten tror sig spara 30 mkr om året på detta. Som vanligt har inget som helst värde satts på effekten av att ha en militär flygbas i Stockholms närområde. Att frambasera flyg till Arlanda, Bromma eller Västerås känns inte värst realistiskt såvida det inte drar ihop sig riktigt, riktigt mörka moln i Sveriges närområde. Snålheten bedrar än en gång visheten.

Vad menas?

P1 Morgon hade i morse en intervju med Peter Rådberg och Håkan Juholt apropå den förmodat uteblivna Gripenaffären med Brasilien (dementier kommer nu från flera håll om att affären är klar). En stor del av intervjun kom att handla om att reducera de av nyligen Riksdagen beslutade 99 st JAS 39 i Flygvapnet till "60-70 eftersom Flygvapnet inte använder allihopa".

Det sistnämnda var en mycket intressant uppgift. Det är inte en verklighet jag känner igen mig i från Försvarsmakten idag och det tror jag inte någon annan heller gör. Det vore ju enormt intressant att få höra vilka uppgifter man inom den samstämmiga Försvarsberedningen anser ska lösas med dessa 60-70 flygplan och framförallt vilka av dagens uppgifter som ska slopas? Ska man t ex genomföra reduktionen med lite klassisk sifferlek och skoja till det med att de flygplan som idag nyttjas för utbildning och utveckling inte ingår i de 60-70? Annars blir det mycket, mycket svårt att få de flygplan som blir kvar att räcka till de uppgifter om ålagts Försvarsmakten av just Riksdagen.

Att stå vid sidan av och tycka att här borde man kunna skära lite i utgifterna kan vem som helst göra, men det är en helt annan sak att våga uttala sig om vilka uppgifter som ska bortprioriteras.


Peter Rådbergs uppgift om att det inte finns någon hotbild mot Sverige inom överskådlig tid ställer jag mig också lite tveksam till. Det är ju dock möjligt att han ser tiden fram till jul som överskådlig tid. Då kan jag kanske ställa mig bakom uttalandet för mycket längre än så är det svårt att skåda in i framtiden. Var det någon förra hösten efter konflikten med Georgien som trodde att Ryssland skulle omdisponera större delarna av sina landstigningsresurser i Svarta Havet till Östersjön? Nej, men så är nu i alla fall fallet och vem vet hur omvärlden ser ut nästa år? Våra grannländer tar inga risker och gör helt andra säkerhetspolitiska bedömningar än Sverige, som i vanlig ordning tror att landets geografiska läge motsvarar Nya Zeelands.

Det gläder mig dock att Miljöpartiet nu kommit så långt att man erkänner att Gripen är ett mycket bra och kapabelt flygplan. Då har man kommit en bra bit längre än media.

Fler poliser, färre brott?

Regeringen fortsätter att pilla pengar ur spargrisen och rubriken från SvD igår där oppositionen gnäller på att Regeringen genomför deras förslag, får mig att dra på munnen. Borde man inte vara nöjd om samhället utvecklas på det sätt man själv vill?

Idag kom turen till ett välbehövligt tillskott i ekonomin för rättsväsendet. Totalt 4 mdr kr ska anslagen ökas över två år och Sverige ska äntligen få över 20 000 poliser. Frågan är dock hur detta ska påverka brottsstatistiken. Jag är inte ett dugg tvivlande på att fler poliser innebär fler lösta brott, men väger man in en del andra faktorer ser man att det inte är så mycket mer än en halvhjärtad satsning.

Jag ska göra det så enkelt för mig att jag bortser från hur samhällsklimatet påverkar brottsligheten, framförallt utanförskapet och det allt mindre ansvar föräldrar tar för sina barns uppfostran. Det kan bli ämnet för ett annat blogginlägg.

Istället intresserar jag mig mer för polisens förutsättningar för att ta tag i brottsligheten. Sverige har det lägsta antalet poliser per tusen invånare i EU. Samtidigt har vi i Sverige en brottslighet per polis och år som är skrämmande.

Hur vore det t ex om Regeringen tog tag i Datainspektionen, eller snarare de lagar som Datainspektionen har att kontrollera att de efterlevs. Morgonsur har ett mycket talande exempel på hur Datainspektionen effektivt sänkte Polisens effektivitet när man förbjöd användning av mobila dataterminaler i polisbilarna, varvid poliserna istället måste åka tillbaka till stationen för att skriva rapporter eller ropa LKC för att göra slagningar i register. Många männsikor skulle nog också bli rätt förvånande över hur stenålderslikt polisen tvingas arbeta med sina datasystem. Eftersom Datainspektionen (lagarna och föreskrifterna) inte tillåter samkörning av olika register tvingas poliserna manuellt skriva ut uppgifter ur olika register och sedan mata in dem på annat ställe. Resursödande och ineffektivt?

Polisen har drabbats lika hårt som sjukvården och snart också Försvaret av "rationaliseringar" där man i jakt på kortsiktiga besparingar, endast ser till siffrorna på pappret som slutar med ett "kr" efteråt, istället för att se vilken effektivitet man får för pengarna. Det jag talar om är naturligtvis de massiva nerskärningarna av administrativ personal som gör att vi har kirurger med mycket eftertraktad specialkompetens som istället för att stå vid operationsbordet tillbringar timmar med att köra pekfingervalsen vid ett krångligt journalsystem på datorn. Sekreteraren fick ju sparken för många år sedan när Landstingets utgifter skulle ner. Att sedan sjukvården per krona som medborgarna får nedgick betydligt mer, liksom ohälsotalet ökade är en annan femma, men det syns inte riktigt i samma budget.

Inom Försvarsmakten har man genomfört samma rationaliseringar när det gäller löner, resor och personaltjänst. Istället för att ha administratörer som stöttar med detta lägger man ut stora delar av arbetet på de officerare som borde vara ute i fält med soldaterna. Blir Försvarsmakten bättre på att försvara Sverige för att kompanichefen sköter det arbete som tidigare handläggar på lönekontoret eller personalavdelningen skötte? Definitivt inte, men man sparade några miljoner totalt i lönekostnader för administratörerna. Snålheten har åter bedragit visheten i statsapparaten. (På något sätt ramlar jag alltid in på Försvarsmakten...)


Mer pengar till Polisen och fler poliser på gatorna är naturligtvis bra, men hur vore det att även se till att Polisen har möjlighet att jobba effektivt? Eller varför inte en lag som verkligen bestraffar ett av de allvarligaste brotten som finns i samhället, nämligen att ge sig på räddningspersonal på utryckning?

Edit 9/9 18.35: Läs gärna Morgonsurs uppföljning.

Läge brunt

Det ser nu mer än brunt ut för Saab att sälja Gripen till Brasilien sedan Brasilien rapporteras ha gått in i slutförhandlingar med Frankrike om ett köp av Rafale. Det har förekommit rapporter tidigare i pressen om att Rafale legat bättre till, men man ska inte lita på sådant eftersom de flesta artiklar av dylikt slag i fackpressen är betalda för och då inte av tidningen.

Gripen har gått segrande ur de tidigare upphandlingarna som genomförts i Brasilien, men som ställts in av ekonomiska skäl. Enligt uppgifter har brasilianska flygvapnet även denna gång talat sig varma för Gripen och ansett att Rafale inte uppfyllde kraven man ställde. Som vanligt ska man dock ha i åtanke att köp av militärmateriel inte är i första hand en fråga om vad militären vill ha, utan vad politikerna anser att militären ska ha. Så förmodligen även nu. Brasilien, som ser sig självt som stormakten i Sydamerika, söker aktivt samarbete med en annan stormakt som helst inte ska vara USA och då ligger Frankrike rätt bra till. Totalt verkar det nu bli ett brasilianskt köp av 50 helikoptrar, 4 konventionella och en atomubåt och 36 Rafale. President Lula verkar minst sagt ha fått drag under galoscherna.

I gengäld lovar Frankrike att köpa KC-390 tank/transportflygplan av Brasilien. Detta är i sig ett rätt intressant faktum, då denna nästan är i klass med det kommande europeiska transportflygplanet A400M som tillverkas av franska Airbus. Detta projekt dras dock med enorma förseningar och tekniska svårigheter varvid många nu tvivlar på att det verkligen blir något flygplan. Utöver A400M tillverkar även Airbus ett antal tankervarianter av sina passagerarflygplan A320 och A330. Jag undrar vad Airbus och de franska skattebetalarna nu säger om att Frankrike satsar på KC-390?

Brasilien är den första exportkunden för Rafale. Rafale har hittills gått miste om alla exportordrar man tävlat om och det enda land som varit nära att köpa planet är Libyen där också ordern är i en slutfas. Den stora skepsisen mot flygplanet har fått många att undra vad som egentligen är fel på flygplanet eftersom det på pappret har bra prestanda. Dock har man i Afghanistan endast fällt bomber med belysning från andra franska Mirage 2000-flygplan, vilket tyder på kraftiga tekniska problem.

Regeringen, var god läs!

Hear, hear för denna ledare i Borås Tidning.

Hörsamma Myrdals uppmaning

Jan Myrdal skriver indignerat i Expressen om att det statliga Forum För Levande Historia gjort en film om Myrdals vägran att se massmorden i Kampuchea för 30 år sedan. Filmen är en del av en utställning om Pol Pots regim och faktorerna som fick vissa grupper att blunda för regimens förtryck.

Myrdal vill att så många svenskar som möjligt ska se filmen och förfasas över hur den svenska staten beter sig och därför slänger jag upp en länk till Youtube nedan. Statlig opinionsbildning anser Myrdal vara fruktansvärd. Men förmodligen bara så länge den inte sker i kommunismens namn. Alla vet ju vilka öppna och toleranta samhällen Kina och Nordkorea är, eller varför inte Hugo Chavez Venezuela där Chavez nu tänker stänga 29 radiokanaler som för fram "fel budskap".

När man ändå är inne på Myrdal och Kambodja kan man lika gärna se Claes Malmberg spela Myrdal i Parlamentet.



Säkerhet och ledarskapskvalité

Den trogne läsare av WW har märkt att jag stundom låter gästbloggare komma till tals. Den här gången är det mycket tänkvärda ord om säkerhet och ledarskap från signaturen Borneo. Bröder och systrar i grönt eller med marin anknytning kan vid en första anblick tycka det hela vara mycket flygtungt, men det har faktiskt bäring på all verksamhet inom Försvarsmakten.


Problem med flygsäkerhet går alltid att spåra till ledarskapets kvalité


FM har under många år konsekvent nedmonterat flygsäkerhetskompetensen. Genom felprioriteringar och fokusering på fel saker är Sverige idag ett B-lag vad avser militärt flygsäkerhetsarbete. Återbyggnad har startat men tar tid.

Ständiga omorganisationer

Grunden för flygsäkerhet läggs i det övergripande ledarskapet som sedan utmynnar i en bra organisation, kompetenta medarbetare och ett förtroende, ömsesidigt sådant, från ledning till operatörer. Det FM sysslat med under de senaste 20 åren är en ända lång omorganisation. Orsaken till detta sägs hela tiden vara ominriktningen av försvaret, nya uppgifter, internationella åtaganden, förändrade hotbilder etc. Det må vara sant men ursäktar inte de metoder som använts. Varje förändring har mötts, och möts, med en ny organisation. Ingen sjösatt förändring har någonsin getts tid till att trimmats in, finslipas eller nå en vardagsduglighet förrän en ny genomgripande organisationsförändring skett. Det finns en accepterad vana inom FM att möta varje utmaning med en omorganisation. Konsulterna har sprungit sig trötta i HKV korridorer, samtidigt som de generat stora kostnaderna. Det märkliga är att varje ny organisation förefaller att skapa ett större huvud och mindre kropp.

-Vad heter Flygvapnet den här veckan? Det är inte en ovanlig fråga. Ett kärnproblem är att samtidigt som man bygger om organisationen så ska en massa verksamheter genomföras, projekt startas, missioner och utbildningar försörjas. Det går inte att byta hjul medan bilen rullar. Det vet de flesta, även i FM. FM byter inte bara hjul medan den rullar, den bygger hela bilen, samtidigt som man undrar varför den inte går framåt.

Ständigt nya uppdrag, samtidigt som resurserna ständigt förändras, oftast mot mindre sådana, har gjort att den operationella nivån, där verksamheten utförs, går på knäna. Människor slits ut, blir sjukskrivna, slutar engagera sig.

För detta har ledningen ansvar.

Människor i FM borde önska sig att bli behandlade som en stridsvagn

Vi har regler för i princip allt. När det gäller materiel, flygplan, båtar, stridsvagnar, fordon etc. så är det ytterst noga att följa gångtider, slitplaner och tillsynsintervaller. Det är inget att säga om utan alldeles utmärkt. Med människor är det annorlunda. De kan få gå hur långt som helst och utnyttjas å det hänsynslösaste utan att man höjer ögonbrynen. Officerare i karriären som jobbats sig slut tar hellre ut barnledigt, semester eller annan inarbetad ledighet istället för att söka vård. En sjukskrivning av psykiska skäl är hämmande på karriären etc. Paradoxalt så kräver FM, som alla arbetsgivare, att arbetet genomförs i enlighet med lagar och förordningar och tvingar folk att ta ut ledighet samtidigt som personalen får mer arbetsuppgifter och sämre resurser för att klara sitt jobb.

Folk gör inte sina jobb i FM. De flesta gör någon annans som i sin tur gör ytterligare någon annans jobb. De så kallade ”tillika uppdragen” tar mer tid än huvudtjänsten. Det är inte ovanligt att individer har tre fyra uppgifter, var och en omfattande nära nog heltidstjänstgöring. FM brukar allt som oftast hävda att personalen är dess viktigaste resurs. Devisen upprepas så ofta att den kan liknas vid försvarsmekanismen reaktionsbildning, vilken oftast känns igen på sin överdrift. Reaktionsbildning är att man egentligen menar tvärtom.

Är inte det här en ledningsfråga?

Nedmontering av flygsäkerheten

Flygsäkerhet då. Flygsäkerhet är ju ytterst en förutsättning för att kunna genomföra en lyckad insats. Att det finns risker med flygtjänst vet alla och att vi kalkylerar med risker är en nödvändighet. Man kan säga att riskminimering sker genom att ha rätt flygmateriel, rätt utrustning, tillräcklig och adekvat utbildning för all inblandat personal, riktiga förberedelser och riskbedömningar, rätt utformat och dimensionerat stödsystem samt en ledningsfunktion som i alla leden tar bra beslut, gör avvägningar och ger resurser. Därtill krävs för hög verksamhetssäkerhet även ett fungerande avvikelsehanteringssystem där störningar snabbt kan behandlas för att säkra verksamheten ytterligare. Inom FM, liksom hos alla operatörer, finns det brister, det går inte att undvika. Därför behövs det även tillsyns- och stödfunktioner vars uppgift är att kontrollera, stödja, utreda och genomföra förbättringar. Det som är både märkligt och tragiskt inom FM är att man på 8-9 år tagit bort ca 60 % av de centrala flygsäkerhetsresurserna. Sakta med säkert förvandlades en stabil flygsäkerhetsorganisation med stor genomslagskraft, bemannad med kompetent personal, alla med någon form av specialistutbildning, till en marginaliserad detalj långt från beslutsfattarna. Tidigare var flygsäkerhetsinspektören motsvarande brigadgeneral. Nu är han överste. Det visar på att man från högsta ort inte tillmäter funktionen samma betydelse som tidigare. Förr genomfördes månatliga flygsäkerhetsmöten där högre ledning alltid var representerad. Numera sker det varannan månad med lägre representation. Dessutom kommer numera den interna månatliga flygsäkerhetsrapporten ut var tredje månad. För att ytterligare försvåra verksamheten lade HKV, mot bättre vetande, ner Flygmedicincentrum vilket har skapat stora problem. Detta skedde mot Flygvapeninspektörens vilja. Under tiden har haveristatistiken inom FM, främst då helikopter, rakat i höjden och flera allvarliga tillbud har inträffat inom andra flygsystem.

Sedan ca två år tillbaka har flygsäkerhetsfunktionen inom HKV återigen börjat bemannas bättre, dock saknas rutin och specialistkunskaper hos de flesta. Det tar flera år att komma tillbaka till den nivå FM en gång tidigare hade. Men det finns ett ljus i tunneln i form av en ökad insikt i hur viktigt det är att hantera Human-factorproblematiken och det jobbar man på nu.

Ytterst är det en ledarskapsfråga.

Allvarlig kritik från SHK

Staten haverikommission, SHK, har vid flera tillfällen riktat allvarlig kritik till FM för att FM inte följer de rekommendationer som SHK har gett i samband med sina haveriutredningar. Om dessa hade följts hade förutsättningar för att kunna genomföra en säker flygverksamhet varit betydligt bättre. Till viss del måsta man här förstå FM. SHK utredningar har under många år varit bristfälliga och tagit alldeles för lång tid att bli färdiga. Dock har SHK de senaste fyra till fem åren fått betydligt bättre resurser och gör idag bra utredningar även om de fortfarande tar för lång tid på sig, även där en resursfråga.

Att ta beslut om att följa och implementera rekommendationer är en ledningsfråga!

Vad är moral egentligen?

Moral och etik har varit ett viktigt ämne som FM lagt ner stora resurser i under de senaste åren. Ett viktigt ämne samtidigt som man kan fråga sig vilken moral som styr när det gäller hanteringen av de mänskliga resurserna. FM har idag mycket at ta igen när det gäller omhändertagande av våra utlandssoldater. Här finns mycket att lära från andra. FM har tillgång till allt underlag från andra länder men vi gör väldigt lite.

Det ger inte tillräckligt höga befordringspoäng i det informella subtila bedömningssystem inom FM att arbeta med humanfrågor. Att utforma slogans och häftiga rekryteringskampanjer är en sak. Att skapa resurser för mänskligt omhändertagande sker främst genom mastodontutredningar som aldrig blir till verkliga projekt. Är det någon som tvivlar så kan man bara titta på hur många hundra miljoner kronor vi lagt på modifiering av tre Hkp 10B och hur många tusen kronor vi lagt på att bygga ett veterancentrum för utlandsstyrkesoldater. Vad är det för moral?

FM bemannas av så gott som undantagslöst av mycket kompetent personal. Vilja och ambition finns och strävan att lyckas och att klara av uppgifter är hög. Det mänskliga materialet i FM är alltså gott. Men någonstans går det snett. FM misshandlas ständigt av sina politiska uppdragsgivare genom att ständigt ändra förutsättningar. För mycket energi tvingas att åtgå för att parera all detta. Det drabbar bland annat flygsäkerheten.

Säkerhet för personal är tyvärr ingen prioriterad verksamhet!

Flygsäkerhet är en färskvara. I samma ögonblick som fokuseringen på säkerhet minskar, startar nedräkningen till nästa haveri. Flygsäkerhet kostar pengar, haverier är oändligt mycket dyrare och detsamma gäller andra verksamheter inom FM.

Nu snart två år efter Rydhaveriet, där två Hkp 9 kolliderade och fyra piloter omkom har dyningarna börjat lägga sig. ÖB:s initiativ att tillsätta en egen utredning, utförd av två FV-officerare var bra. Resultatet blev flera genomgripande förslag där få har driftsatts. Man är tillbaka i gamla spår. En ny ÖB, nya prioriteringar och FM planerar för fullt med helikopterverksamhet både i Adenviken och i Afghanistan. Fokus ligger återigen på materiel och teknikmodifieringar. Att vi sedan inte har piloter och personal som har tillräcklig utbildning eller nödvändig träning för att med tillräcklig säkerhet klara av operationer i dessa områden glöms lätt bort. Tidslinjalerna går inte ihop.

England, Holland och Spanien har dyrköpta erfarenheter av helikopterverksamhet i de aktuella områdena. FM har kännedom om vilka problem de haft, hur de förändrat utbildning och övningsverksamhet. Flygsäkerhetsfunktionen inom FM har i början av året påtalat detta för högre ledning samt gett rekommendationer där en av de viktigaste är att forcerad utbildning och förberedelsefas (accelerationsspår) bör utgå ur den fortsatta beredningen. Tveksamt om den rekommendationen följs.

FM måste förändra sitt värdegrundsarbete till att verkligen sätta humankapitalet i centrum och utgå från det. Skapande av populistiska slogans får bara ett löjets skimmer över sig.
Att genomföra en sådan förändring, till gagn för flygsäkerhet, all annan verksamhetssäkerhet samt människan själv och ytterst svenska folket, är en fråga för den högsta ledningen på både politisk och militär nivå.

Vem vågar besluta om det?

Borneo

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Blogg-Topplista Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Bloggar.Topplista.se - topplistan med de bästa bloggarna - lägg till din blogg du också! Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade