Hur är det med värdegrunden?

TV 4 Nyheterna tog igår upp att den kadett Försvarsmakten tidigare velat avskilja från officersutbildningen på Militärhögskolan Karlberg p g a felaktig värdegrund, nu vunnit ett överklagande i Statens Överklagandenämnd. Då Försvarsmakten inte hade möjlighet att avskilja kadetten p g a svensk lagstiftning (sedan de militära skolorna började lyda under högskoleförordningen har det skett vissa förändring som man inte förutsåg innan den militära skolreformen), försökte man få kadetten att sluta genom att dra in kadettens bostad, förmåner och uniform, varvid man trodde det skulle bli praktiskt omöjligt för kadetten att delta i undervisningen. Kadetten överklagade detta beslut och vann som sagt överklagandet. MHS K måste nu fortsätta utbilda kadetten, men han kommer dock inte att anställas. (Saken diskuterades också i morse på Nyhetsmorgon av stf skolchefen och Johanne Hildebrandt)

Jag kommer inte att uttala mig i frågan om kadettens åsikter och vad som föranledde skolans beslut eftersom jag inte är ett dugg insatt i ämnet mer än vad som sagts i media. Däremot tycker jag att begreppet värdegrund i kombination med Försvarsmakten är rätt intressant.


Det har nu gått några år sedan företaget Bikupan kontrakterades av Försvarsmakten för över 100 milj kr att undersöka värdegrunden bland Försvarsmaktens anställda och hjälpa till att påverka den åt "rätt håll" inför omställningen till det nya "insatta Insatsförsvaret". Samtidigt lanserades kampanjen ÖRA - Öppenhet, Resultat och Ansvar.

Försvarsmaktsanställda fick svara på rätt massiva enkäter om vad man tyckte i olika frågor. Reaktionen på enkäterna bland de anställd var inte direkt positiv. Många talade om åsiktsregistrering. På ett förband gick det så långt att förbandschefen talade om för sina anställda vad de skulle svara på enkäten. Resultaten av enkäterna finns nu tillgängliga för allmänheten på Bikupans hemsida.

Morgonsur har tidigare skrivit om värdegrunder, men hans senaste inlägg och analys finner jag mycket intressant och helt klart läsvärd. (Passa även på att läsa om hans erfarenheter från Stupni Do)

ÖRA är fortfarande en het potatis i Försvarsmakten, där nu många funderar på hur det egentligen står till med öppenheten, respekten och ansvaret framförallt i HKV efter all personalturbulens med IO 14, märkliga turer runt helikopter- och ledningssysteminköp och en del annat.

Den nya Ententen

De som regelbundet läser mina bloggkollegor som listas i högerspalten, har säkert hunnit läsa en del om att det franska landstigningsfartyget Mistral nu gästar St Petersburg för att ryska flottan ska få stifta närmare bekantskap.

Tidigare i år offentliggjorde Ryssland avsikten att under de närmaste åren anskaffa uppåt fem st nya hangarfartyg av större modell än det nuvarande och problemtyngda Admiral Kuznetsov. Under sommaren började man också tala om att anskaffa ett antal franska landstigningsfartyg av Mistral-klassen. Avsikten har sedan dess varit att köpa ett och sedan licenstillverka resten. Man anser det vara av yttersta vikt att det första köps in snabbt eftersom man inte har råd att vänta på att egna fartyg av samma slag utvecklas (beräknat ca 6-7 år, men dylika företag brukar lätt dra över tiden).


Reportage i rysk tv om Mistral


I Ryssland har ett inköp av Mistral redan fått ett parlamentariskt godkännande. I Frankrike har man närmast hoppat jämfota av glädje över det ryska intresset. Varvet i St Nazaire som bygger Mistral kommer snart att drabbas av arbetsbrist och en försäljning till Ryssland skulle trygga jobben ett tag framöver. En affär har dock ännu inte godkänts från fransk sida, men president Sarkozy har gett sitt godkännande att inleda förhandlingar. Mistrals närvaro i St Petersburg torde dock tala sitt eget tydliga språk om inriktningen.

Om affären går i lås blir det för Ryssland första gången man har ett fartyg som både kan genomföra landstigningsoperationer och dessutom utgöra bas för helikopteroperationer. Tidigare har ryska flottans landstigningsfartyg inte haft någon helikopterförmåga och den största fartygsklassen, som var ett av det svenska invasionsförsvarets primärmål, Ivan Rogov, har endast ca halva Mistrals deplacement. Ropucha, Alligator, Polnocny och Pomornik som säkert är bekanta från invasionsförsvarets dagar, är dvärgar i jämförelse med Mistral.

Den ryska marinchefen motiverar en anskaffning med att med ett Mistral kan man på 40 min landsätta samma styrka som det tog 26 h att landsätta under Georgienkriget. Det är tveklöst så att man har dragit en rad erfarenheter från Georgienkriget som man nu försöker åtgärda.

För Sverige är ett ryskt köp av Mistral mycket dåliga nyheter. Den svenska försvarsförmågan och hela hotbilden har sedan 90-talets mitt baserats på framförallt en enda sak - att Ryssland saknar överskeppningsförmåga i Östersjön. Den tidigare mycket omfattande landstigningsdelen av Östersjöflottan rostade under 90-talet sönder i sina hamnar och sedan drygt tio år saknar Ryssland reell landstigningsförmåga i Östersjön.
Därför var det åtskilliga som fick hicka när det visade sig att Ryssland ombaserade stora delar av sin landstigningsförmåga från Svarta Havet till Östersjön under övningen Zapad tidigare i höst, trots att relationerna med Georgien just då var de sämsta sedan kriget 2008.

Landstigningsfartyg av den typ som Mistral utgör har ingen användning i defensiva operationer, utan är ett i högsta grad offensivt instrument att användas för maktprojektion. Mistral kan för med sig personal och materiel väl motsvarande och överstigande en av de 8 manöverbataljoner som Försvarsmaktens markstridskrafter nu ska omorganiseras till. För såväl Sverige/Östersjöländerna som Georgien och Ukraina är det läge att fundera över framtiden, då ryska Mistral sannolikt baseras i Östersjön och Svarta Havet. Det är i så fall för svensk del också i högsta grad över den säkerhetsgaranti Sverige sedan något år uttalat för grannländerna. Redan nu uttrycker såväl Georgien som flera av de baltiska staterna sin oro över ett ryskt köp av Mistral, medan saken i Sverige gått helt obemärkt förbi.

Frågan återstår ändå vad Ryssland ska använda Mistral till och varför det är så bråttom med en anskaffning att fartyget ska anskaffas under det närmaste året. Ryssland signalerar nu kraftfullt med sina intentioner att bygga nya hangarfartyg och landstigningsfartyg att man vill vara en kraft att räkna med. Ej heller verkar pengar längre vara ett problem. Sedan tidigare har man deklarerat en avsikt att omsätta i princip all materiel hos frontförbanden till 2020 och nu talar man, utöver hangarfartygen, om köp av 5 st Mistral à ca 5 mdr kr per st.


Samtidigt är det intressant att notera de ytterligare närmare banden mellan Frankrike och Ryssland, där Frankrike utöver Mistralaffären även lovat att bistå med kompetens vid rysk helikopterutveckling. Frankrike har också blivit en av de starkaste förespråkarna för den för svenskar numera välbekanta gasledningen North Streams sydliga tvilling, South Stream. Frankrikes agerande i medlingen i samband med Georgienkriget kommer också i en högst ny dager. I Ryssland och Frankrike talar man nu om ett frankrikeår, respektive ett rysslandsår och nu i dagarna besökte premiärminister (jag var nära att skriva president...) Putin Paris, där Mistral och South Stream var några av toppnumren. I ryska media jämförs Putins besök med Peter den Stores "stora ambassad", vilken förde med sig en del elände för Sverige på sin tid.

Kanske ser vi nu en ny Entente formas, där nu Tyskland med sitt behov av North Stream utgör det tredje benet.


Gyllenhaal, 2, 3, 4
Chefsingenjören
Sverige och Världen
Mistral i genomskärning (RIA Novosti)
Världen idag, 2, 3 (Det kan tyckas lite lustigt att en av Sveriges kristna tidningar faktiskt är den som är mest uppdaterad på säkerhetspolitiken i Östersjöområdet, men så är det)
Mer et Marine


Uppdatering 1/12 21.30: Bo Pellnäs skriver på SvD Brännpunkt om Frankrikes flirt med Ryssland och björnens nyvunna aptit på landstigningsfartyg.

Uppdatering 2/12 08.00: Mikael Nilsson skriver också han på Brännpunkt om solidaritetsdeklarationen. Han pekar på samma problem som jag tidigare pekat på. Det finns ingen reell möjlighet för Sverige att lämna något militärt stöd till våra grannländer eftersom det inte finns några resurser att avvara. Ett krig som drabbar något av våra grannländer kommer även att beröra Sverige och tvinga oss att prioritera det nationella försvaret framför stöd.

Stödsystemskomik

Har man läst kommentarerna slaviskt här och hos Chefsingenjören har man säkert denna parodi på Der Untergang, men jag länkar den i alla fall så att ingen ska missa den.





Med tanke på hur mycket stöd alla nya stödsystem egentligen utgör för försvarsmaktsanställda, kan man fundera på om det inte ligger viss sanning i det som sägs i filmklippet.

Gästinlägg: Rekrytera, utbilda, utnyttja... och sen då?

En liten jämförelse

Det har vid några tillfällen gjorts likheter mellan materielsystem och personal dito. ”Det vore bättre att vara en stridsvagn än en människa för då skulle man skötas och vårdas efter ett noga uppgjort program för att säkerställa säker drift”.

Skulle FM hantera sin personal på samma sätt som FM hanterar sin materiel och sina anläggningar så borde utfallet följaktligen vara betydligt bättre för människorna i systemen.

Alla system FM använder har en utvecklings och driftsättningsfas, det kostar mycket pengar. Att sedan ha ett system igång under många år innebär kontinuerliga utgifter. När systemet sedan ska avvecklas så kostar det också stora summor. Skrotning på ett korrekt sätt, återställning av miljö, fylla igen bergrum m.m., allt kostar pengar men måste genomföras. Hur skulle det se ut om FM bara ställde ut ett antal uttjänta lastbilar vid vägrenen för att låta en kommun ta hand om skrotet?

Det mänskliga kapitalet, FM personal, är också ett system. Då är min fråga:
- Var är pengarna till avveckling och återställning av humankapitalet? Efter utryckning så ställs den före detta soldaten bokstavligen vid vägrenen för att, i bästa fall, bli omhändertagen av andra instanser.


Bättring i sikte

Visserligen finns det omställningsprogram för militär personal som väljer att sluta, vi har trygghetsstiftelsen och vi har karriärväxlingsprogram. Men för den som gjort utlandstjänst och därefter muckar finns egentligen ingenting mer än ett telefonnummer i fickan med uppmaningen ”Ring om Du vill nå´t” samt en inbjudan till en återträff efter några månader. I och med FS17 återkomst så har det dock börjat röra på sig i positiv riktning, en förändrad och bättre attityd kan märkas. Misstagen från Bosnienmissionerna m.m. ska inte göras om.

Men det är långt kvar. Vi behöver ett veterancenter av samma typ som nu Norge har öppnat i Kongsvinger. Det finns en utmärkt veteranutredning att ta avstamp ifrån och det finns flera ideella organisationer vilka vill hjälpa till. Så vad väntar vi på?

Kan vi lägga 900 miljoner i rekrytering och annonsering de närmaste tre åren borde vi kunna lägga lika mycket på återställningsinsatserna. FM gamla, icke uttalade personalpolitik att ”Du är ingenting värd när Du inte längre är produktiv, du ska bara försvinna så tyst som och obemärkt som möjligt”, måste förändras i grunden.

Detta är en ledningsfråga,


Borneo

Cirkus Helikopter

Cirkusen runt svenska helikoptrar till Afghanistan har fortsatt under veckan. Även om debatten börjat anta mer sansade former förekommer det fortfarande de som tror att svenska helikoptrar i Afghanistan är reserverade för och prioriterar svenskar.

F d chefen för helikopterflottiljen och numera C Prod, brigadgeneralen Michael Bydén, har på sistone fått klä skott för den ytterst pinsamma bristen på helikoptrar. Problemen ligger dock betydligt högre upp i organisationen än så. Försvarsministern har t ex ända sedan han tillträdde sensommaren 2007 haft frågan på sitt bord. Ändå är det först nu han har börjat agera i frågan.

Hkp 4 har mer och mer hamnat på tapeten den senaste veckan och Patria Helicopters som ansvarar för förvaringen av helikoptrarna (även slutmontör för de svenska NH 90/Hkp 14) har gett en helt annan version av kostnaderna för att återinsätta Hkp 4 i drift igen, än vad Försvarsmakten uppger. Jag tror dock inte att Patria tagit upp kostnaderna för att återinflyga personalen igen.

Utöver Hkp 4 finns det minst tre andra spår som alla pekar på insatsmöjlighet i Afghanistan ca våren 2011. Det första är Hkp 10B, men med tanke på tidigare förseningar känns det som något osäkert.

Det andra spåret är den franska EC 725, en vidareutvecklad version av AS.332 Super Puma som Hkp 10 hette i Frankrike. Det är en mycket avancerad helikopter som redan använts av Frankrike i Afghanistan och som av förståeliga skäl påminner mycket om Super Puma och därmed inte ställer "så stora" krav på utbildning av svenska piloter. Nackdelarna är dock flera. Frankrike har endast köpt maskinen i 14 exemplar. Därutöver har några andra länder köpt den och den är under tillverkning för dem. Går någon av dessa länder med på att Sverige kapar deras tillverkningslina och vad kostar det? Kan Frankrike avvara några av sina 8+6 helikoptrar för inflygning och leasing till Sverige?
Som med de flesta nya flygetyg har den dragits med en rad barnsjukdomar (liksom den ursprungliga Hkp 10 vid inköpet, även om få minns det).
Sist, men inte minst är EC 725 som med de flesta andra franska materielsystem mycket dyr, ca 300 milj kr/st, vilket är mer än vad både JAS 39 Gripen och Hkp 14/NH 90 kostar.

En annan lösning som jag tidigare förespråkat har nu börjat undersökas. USA har nämligen fått korn på det svenska dilemmat och har börjat erbjuda olika versioner av Blackhawkfamiljen till lägre priser än t ex EC 725 (beroende på version är priset i grunden ca 1/3 av priset för EC 725). Fördelarna med detta system är naturligtvis att det är otroligt spritt och valanvänt. Uppgraderings- och utrustningpotentialen är därför enorm på samma sätt som hos flygplanet F-16. Det går också att dra logistiska fördelar i Afghanistan, då USA av naturliga skäl redan opererar en mängd Blackhawks i landet. Helikoptern är också från början byggd för strid, med erfarenheter inbakade från t ex CH-46 (Hkp 4) och UH-1 (Hkp 3 och 11).
"Afghanistan" som ändamål vid inköp av amerikansk materiel brukar öppna de flesta dörrar och dessutom sänka priset, vilket Sverige redan provat när det gäller annan materiel.
Den största nackdelen är dock att det blir ett nytt helikoptersystem, vilket innebär en rad nackdelar med utbildning av personal, men liksom med tillgänglighet och pris är ordet "Afghanistan" en rejäl dörröppnare.

En av de stora fördelarna som jag ser det med Blackhawklösningen är att den med sin stora spridning och sitt lägre pris öppnar för mängdinköp. Sverige lider som bekant av en enorm brist på helikoptrar. Allan Widman tog igår upp på sin blogg att även Hkp 15 nu lider av brist på tillgänglighet och svensk helikopterförmåga är sedan åratal ett skämt liknande Kejsarens nya kläder, vilket alla i organisationen känt till sedan många år, medan man i högre delar av HKV och i den politiska ledningen levt i sin egen lilla värld. Man kan med rätta fråga var Helikopterflottiljens 800 milj kr/år tar vägen. Framförallt de ca 85 % som inte utgörs av flygverksamheten...

Hkp 4 finns i 4 modifierade och 4 helt omodifierade exemplar. Bägge varianterna kräver avsevärda modifieringar för att kunna tjänstgöra i Afghanistan. Hkp 10B finns i tre exemplar. EC 725 kan förmodligen anskaffas i uppåt 8 exemplar innan pengarna helt tar slut.

En gång i tiden beslutades om en svensk luftlandsatt bataljon, ca 30 år efter att USA haft stora framgångar med konceptet (Ryssland har alltid haft konceptet som ryggrad i sin manöverkrigföringen och det var en få saker som fungerade bra i Georgien). K 3 omvandlade till luftburen bataljon (LBB), men snart tio år senare har bataljonen i princip lagts ner. Det fanns ju aldrig några helikoptrar utan bataljonen blev snarare bussburen. Ska man som försvarsministern visionerat ha små och lätta förband (trenden i omvärlden går nu dock återigen mot mer och mer av pansar skyddade förband. Som vanligt är Sverige ca 10 år efter när det gäller militära frågor) krävs att det också finns en snabb och bred transportförmåga. Det kräver ett stort antal trupptransporthelikoptrar och om det är något Blackhawk är konstruerat för så är det just den uppgiften.

Oavsett vilken av lösningarna Hkp 4 mod2, Hkp 10B, EC 725 eller Blackhawk man väljer kommer operationer i Afghanistan först att kunna bedrivas i början av 2011. Då måste man ställa sig frågan vad Sverige önskar i förlängningen. Räcker det med ett nålstick med en insats under högst ett halvår och sedan några år innan nästa insats eller ska det vara insats över tiden flera år i rad. Inget av alternativen Hkp 4 eller Hkp 10B och förmodligen inte EC 725 (om man inte lägger många, många miljarder kr) klarar detta. Det krävs inköp av en betydligt större volym helikoptrar.

Det var tur att det gick som det gick när Silja Europa häromveckan förlorade styrförmågan i den åländska skärgården. Sveriges förmåga att hantera ett nytt Estonia eller Scandinavian Star är inte något man kan vara stolt över.


För allt i världen, minns också att svenska helikoptrar i Afghanistan INTE kommer att utgöra en svensk resurs under svensk ledning, utan en ISAF-resurs under ISAF-ledning.

Välkommen hem FS 17… Nu börjar allvaret!

FS 17 håller nu på att rotera hem från Afghanistan efter en mission som innehållit mer stridskontakter än någonsin för svensk trupp sedan Kongokonflikten på 60-talet. Hotet har varit annorlunda och mer skrämmande än tidigare med en fiende som kan slå till i princip var som helst med IED eller självmordsbombare. De svenska patruller som rullat i de utsatta områdena, ca 25 % av styrkan, har haft en ökande press på sig med en stigande oro för varje gång. All personal med olika uppgifter på CNL, (Camp Northern Lights) har ständigt fått vara beredda på att rycka ut till patrullens undsättning för att inte tala om den oro de känt för sina kamrater där ute. Oroliga anhöriga där hemma, en helt annan bild än vad vi varit vana vid.

FS 17 kommer nu hem till ett regntungt Sverige för att försöka återanpassa sig till ett normalt liv. Det är nu ett nytt allvar börjar. Att i lugn och ro, tillsammans med både anhöriga, men framförallt med kamraterna få landa ner.

Glädjande är att FM nu är bättre förberedd än tidigare att ta emot dem på ett professionellt sätt. HR-centrum har idag duktiga psykologer samt annan kunnig personal som tar emot och som tagit höjd för att ge de bästa möjliga förutsättningarna till en bra återanpassning. FM är på rätt väg.

Det är också glädjande att media nu uppmärksammar våra soldater på ett värdigt sätt. Det är de värda.

Ett ytterligare bevis på vår tacksamhet gentemot FS 17 skulle vara om den välförtjänta medaljutdelning en fick ske på Kungliga slottet i samband med vaktavlösningen. Då kommer i varje fall jag gå dit och hylla.

Samtidigt finns oron hos oss alla om vad framtiden har i sitt sköte för FS 18 och andra kommande missioner..


Borneo


Läs även Chefsingenjörens inlägg om de nerjusterade förmånerna för soldater i utlandstjänst. /Wiseman anm.

SvD
DN, 2, 3
Aftonbladet, TV

Gästinlägg: Ersätta snake oil med brake oil?

Det kanske är på tiden att vi bromsar in lite och funderar över hur vi bäst ska möta alla nya utmaningar FM ställs inför. Vi behöver hitta ett tempo där vi hinner med att ställa om även mentalt. Det handlar inte bara om att lära nytt, det handlar även om att släcka ut gamla ryggmärgsbeteenden.

När vi blir stressade faller vi lätt tillbaka i gamla, mer inövade, rutiner och då kolliderar gammalt och nytt. Det gäller inte bara motoriska färdigheter utan i lika hög grad tankemönster och beteenden.

Det är en fungerande vardag i en takt som innebär att vi kan hålla ut över tiden vi så förtvivlat söker efter. Då innebär det att bromsa lite också och då före kurvorna!

Borneo

Gästinlägg: Försvarsmakten = snake oil!

Gemensam lösning

Snake oil är ett begrepp som används när man har en lösning på alla problem. Det startade under 1800-talets vilda västern i USA genom mindre nogräknade handelsmän vilka åkte land och rike runt och sålde vätskor vilka kunde bota alla åkommor. Folk köpte som galna och de flesta kände en omedelbar förbättring. Att den verkansfulla substansen var alkohol begrep få, man mådde ju direkt bättre!

Försvarsmaktens sätt att lösa problem det senaste decenniet påminner starkt om detta. Om vi börjar med idén om att ha ett gemensamt ledningscentrum för hela FM i Enköping, GLC, så bygger det på en tro på att det löser alla problem rörande kommunikation och ledning av våra förband. Lyckligtvis ännu inte sjösatt men på god väg. En snake oil?

FömedC, Försvarsmedicinskt centrum i Göteborg, är nästa exempel. En hel garnison, fylld av läkare, veterinärer ochr psykologer , samt mängder av sjukvårdspersonal, har i dag till nästan 100 procent fullt upp med att administrera sig själva. Tron på att FömedC skulle lösa alla sjukvårdsproblem var stor, men ännu fungerar det inte så bra. En snake oil?

Helikopterflottiljen har snart, under olika organisatoriska skepnader, funnits i tretton år. Det enda man idag kan konstatera är att, trots individuella starka insatser på lokal nivå, hela konceptet med en enhetlig helikopterorganisation har havererat. Tron på en gemensam hkp-organisation som skulle lösa alla problem var en snake oil! Eller?

Högkvarteret, där så många duktiga människor sliter, har löst varje problem sedan 1988 med en omorganisation. Denna underbara lösning vilken skapar mängder av arbete och sken av produktivitet då tron på att omorganisera är svar på varje problemlösning. Varje gång flyttlassen går mellan gamla HKV på Lidingövägen och Tre Vapen så är det en snake oil lösning. ”Nu kommer allt att bli bra”! Att FM fortsätter att fylla tvivelaktiga konsulters fickor är i sig en tragedi. Alltså är det en snake oil-lösning?

Andra exempel på snake oil lösningar

Det finns många andra exempel, inte bara inom FM. Vattenfall har sin egen snake oil lösning just nu. Inom idrotten är det hur vanligt som helst . Går det dåligt för hockeylaget så, vips, byter man tränare, guld och gröna skogar inträffar direkt, tror man. En psykologisk effekt som verkar någon match.

Nu är det dock så att FM inte kan byta ”coach” så fort det blir stryk under en bortamatch; Vi har den ledningsstruktur som är fastställd, bra eller dålig.

Tron på ”snake-oil” är tyvärr grundlagd i Sverige. När ska vi inse att lösningen på alla problem inte är att centralisera och omorganisera?

Alltså; Sluta köpa snake-oil!


Borneo

Korseld 2

Efter att nu ha sett hela Korseld med försvarsminister Sten Tolgfors kan jag bara konstatera att jag helt stöttar honom i hans argumentation runt det svenska deltagandet i Afghanistan. Karzai må vara en ful fisk med västerländska mått mätt, men man måste ställa sig frågan vad alternativet är. Det är bättre att förhandla med Karzai och utöva påtryckningar på honom att förbättra det afghanska samhället istället för att bara packa ihop och åka hem och lämna Afghanistan åt sitt öde. Märk väl, det finns ingen annan att förhandla med. Talibansidan har gång på gång gjort klart att man inte avser att förhandla och att förhandlingar med ISAF är förräderi.

Jag uppskattar också att försvarsministern nu börjar utöva påtryckningar runt helikopteranskaffningarna. Det är inte en dag för sent, men sent vaknar ju syndaren och Tolgfors börjar nog så smått inse att händelserna de närmaste månaderna är de som kommer att forma hans eftermäle efter valet 2010.

I slutet av intervjun ramlar försvarsministern återigen in på att den förra regeringen lade ner över 60 förband medan alliansregeringen inte lagt ner något. Må så vara än så länge, men det är också ord som ska vägas in i Sten Tolgfors eftermäle som försvarsminister. Det existerar ett samförstånd mellan Försvarsmakten och Regeringen att efter valet lägga ner grundutbildningsförband, d v s regementen, flottiljer etc, i syfte att finansiera omställningen till det nya yrkesförsvaret. Ergo: Alliansregeringen är inte bättre än den förra S-regeringen som var en katastrof för det svenska försvaret.

Förefaller det inte också lite märkligt att Sten Tolgfors inte anser sig ha tid att ha kommentarer på sin blogg, medan däremot Carl Bildt har det?


Sansat

Regeringen meddelar precis i ett pressmeddelande att Kustbevakningen har fått order om att delta i Operation Atalanta (även känd som EU:s piratjakt utanför Somalia) med ett av sina nya Dash-8 havsövervakningsflygplan. Insatsen ska pågå under 4 månader under våren 2010.

Det är bara att gratulera såväl kustbevakningen som EU för att detta beslut tagits. De nya flygplanen har en mycket imponerande sensorsvit och kombinerat med flygplanens räckvidd och arbetsmiljö ombord borgar för stor framgång. Vad som saknas är möjligtvis datalänkar (länk 11, 16 och 22) för att kunna kommunicera med de i Op Atalanta ingående örlogsfartygen. Den enda nackdelen jämfört med en insats med JAS 39 som också diskuterats, är att flygplanen är obeväpnade och därmed inte kan ingripa vid upptäckt av pågående kapningsförsök. Därmed blir man begränsad till att observera och tillkalla understöd.

I vilket fall som helst, tycker jag det ändå är ett sansat beslut som fattats och förutom själva insatsen kommer uppdraget även att medföra stor erfarenhetsinhämtning för såväl Kustbevakningen som Sverige i helhet.


Nu ska jag avnjuta Korseld med försvarsminister Sten Tolgfors.

Krav med bristande verklighetsförankring

Återigen kan man läsa i tidningarna att det enda sättet för svensk trupp i Afghanistan att komma under vård snabbt är svenska helikoptrar. Resonemanget som förs i media påminner om den enfaldiga inställningen att NATO och Europa kommer att skydda Sverige, men själva ska vi inte behöva lyfta ett finger för dem.

Det finns i media ingen som helst förståelse finns för att alla förband Sverige sänder till Afghanistan inte står under svenskt nationellt befäl, utan under ISAF-befäl som gemensamma ISAF-resurser. Därmed är det precis lika troligt att svenska helikoptrar, om de nu funnits på plats förra veckan, också hade befunnit sig i Kunduz istället för Mazar e Sharif på ett annat ambulansuppdrag för att evakuera en skadad tysk och en skadad afghansk soldat och under återfärden träffats av den eld från marken som bl a punkterade en bränsletank på en av de tyska helikoptrarna.

Jag ser mycket gärna svenska helikoptrar i Afghanistan, men man måste inse att de inte kommer att utgöra en exklusiv svensk resurs. De kommer att nyttjas där de bäst behövs och det kan mycket väl vara en bra bit från där svenska förband är för tillfället. Fler helikoptrar måste fram till Afghanistan, eftersom nu även Tyskland börjar få problem med att få fram nya helikoptrar och besättningar att ersätta de nu redan slutkörda.

Man måste också inse att 3 Hkp 10B eller 4 Hkp 4, även om de nu var fullt operativa och kunde skickas idag, endast skulle utgöra ett tillfälligt nålstick. Med den låga numerären betyder det att tillgängligheten på plats är svår att hålla hög, samtidigt som man inte kommer att kunna utbilda och hålla nya besättningar på hemmaplan i god flygstatus. Vad som behövs är alltså en rejäl helikopterpark från början och frågan är Sverige någonsin får det om inte foten sätts ner hårt - nu.

Risken är överhängande att det just nu blir fort och fel när det gäller helikoptrar till Afghanistan.


Däremot ser jag mycket gärna att media granskar (notera vad försvarsministern bär på sin kavaj på bilden) varför situationen har blivit som den idag är. Det krävs en ordentlig genomlysning av Försvarsmaktens och FMV:s helikopteranskaffning, samt Regeringarnas agerande, under det senaste decenniet. I dagarna har Försvarsmakten t ex tvingats att acceptera leverans av Hkp 14/NH 90 mot sin vilja, trots att helikoptrarna är levererade med så många brister och restriktioner att de inte kommer att kunna flyga än på några år. Samtidigt verkar Försvarsmakten och FMV få det svårt att kräva tillverkaren på skadestånd p g a hur kontraktet skrivits, trots att de sista helikoptrarna skulle ha levererats i år.

Förhoppningsvis kan den granskningen även spridas till andra materielområden där minst lika stora missgrepp pågår. I Sverige finns en inneboende ovilja att stå rak i ryggen och fatta beslut utan att först ha försäkrat sig om vart vinden blåser. Finns ingen sådan indikation skickas beslutet uppåt i hierarikin med stora förseningar och mindre detaljkunskap om förhållandena som följd. Detta måste få ett slut.

Det är dags att börja kräva ansvar.

Utfrågning om Afghanistan

Försvarsmakten har idag släppt en del information om den senaste tidens operationer i Afghanistan, bl a om den operation i vilken 4 svenskar sårades och en afghansk tolk stupade. ÖB offentliggjorde idag vid Riksdagens utfrågning om Afghanistan ett öppet brev från föräldrarna till en av de sårade soldaterna. Föräldrarna talar i brevet mycket varmt om hur de och deras son behandlats från att han sårades till behandling på det tyska fältsjukhuset och i Uppsala. Det är en mycket gripande läsning, och jag gillar att man även talar varmt om det tyska agerandet, som tidigare fått utstå mycket oförtjänt kritik för att helikoptrarna var för långt från svenskarna och dessutom vände i luften. Det som inte framkommit i media är att helikoptrarna var i Kunduz för att undsätta en tysk och en afghansk soldat som tidigare under dagen sårats vid ett eldöverfall. Under flygningen mot platsen där svenskarna råkat ut för IED:n träffades helikoptrarna av beskjutning från marken som bl a skadade en bränsletank.

Den som känner för det uppmuntrar jag att höra av sig med krya-på-dig-hälsningar och liknande till de skadade svenskarna som alla vårdas på Akademiska Sjukhuset i Uppsala.


Vidare läste ÖB upp en redogörelse för en strid i augusti då en svensk patrull hamnade i en eldstrid med motståndsmän. Även detta en mycket gripande läsning. Han talade också om de förstärkningar som Försvarsmakten anser krävs i sken av den ökade hotnivån i det svenska området.


På det hela var det en mycket intressant utfrågning (SVT 24 Play) som stundom fick mig att lyfta på ögonbrynen. På en direkt fråga om man skulle kunna stötta markförbanden med att upptäcka eldöverfall och i viss mån även IED:er om Sverige skickar Gripen till Afghanistan i väntan på att en taktisk UAV ska anskaffas, blev svaret från ÖB att det inte alls var lämpligt. Enligt honom flyger Gripen alldeles för högt och fort och detsamma är fallet vid en insats i vattnen utanför Somalia.

Huruvida Sverige ska skicka Gripen till Afghanistan eller inte är en helt annan fråga, men jag finner det synnerligen märkligt att Sveriges högste militäre företrädare framför så illa underbyggda åsikter. Exakt den uppgift som beskrevs är mycket vanligt förekommande i såväl Irak som Afghanistan, där framförallt amerikanska stridsflygplan har haft stora framgångar med att bistå markförband med att spana av framryckningsvägen och varna för eldöverfall och i viss mån även IED:er. Flygplanen kan sedan genomföra en "show of force" istället för vapeninsats till skillnad från UAV:er. Sedan uppsättandet av förbandet har detta varit en av huvuduppgifterna för den svenska stridsflygenheten, vilket förmodligen försvarsutskottsledamoten hade koll på. Om ÖB har den inställningen till sina beredskapsförband är ju frågan varför vi överhuvudtaget ska ha sådana? Eller är det kanske så att Gripen flyger mycket högre och fortare än amerikanska stridsflygplan?
Huruvida Sverige ska skicka stridsflygplan till Afghanistan är som sagt en annan fråga, men jag finner det mycket märkligt när ÖB framför ovanstående som fakta under en utfrågning i Riksdagen.

Desto mer glädjande är att arméinspektören vid samma utfrågning uttryckte att han gärna skulle se att svenska soldater och officerare skattebefrias när de befinner sig på insats. Jag tycker mig ha läst just den frasen någonstans förut. Förhoppningsvis tog politikerna till sig detta. Det var också ett bra och korrekt påpekande att hade inte "genomförandegruppen" pekat ut taktisk uav som ett besparingsområde våren 2008 hade arbetet med anskaffning av sådan varit ett år längre fram.

I tidningarna skrivs det idag om svårigheterna att rekrytera kvalificerad sjukvårdspersonal till den svenska afghanistanstyrkan och frågan togs även upp i radion under morgonen. Det är inte precis så att det finns ont om läkare i Sverige, så man borde kanske se över rekryteringsmetoderna. Bristen är inte direkt okänd eller ny.

Sist, men inte minst vill jag även tipsa om Johanne Hildebrandts inlägg på Newsmill där hon sågar Sveriges inställning till sina soldater.

I eftermiddag debatterar också Riksdagen den svenska Afghanistaninsatsen. Det blir intressant.

Korseld (uppdaterad 091119 10.20)

Försvarsminister Sten Tolgfors är nästa gäst i SvD:s och Aftonbladets utfrågningsprogram Korseld, där makthavare grillas av av både en mer högerinriktad journalist (SvD) och en mer vänsterintriktad (Aftonbladet).

SvD vill nu att läsarna ska maila in frågor till försvarsministern, så varför inte passa på?


Uppdatering 091118 20.00: SvD bjuder nu på en förhandstitt på fem av frågorna med tillhörande svar. Inte för att jag blev klokare av svaren och jag tror inte andra blir det heller. Se kommentarerna till inlägget.

Uppdatering 091119 10.20: En av journalisterna, Sanna Rayman, som intervjuade försvarsminister Sten Tolgfors kommenterar
intervjun så här: "Peter Eriksson har fel. Katrine Kielos har fel. Både jag och Svenska Dagbladets ledarsida har fel. Läsarfrågorna är felställda. Och försvaret - ja det gör fel mest hela tiden. Ministrar har lite olika taktik. Samtliga pratar jättelänge förstås, men försvarsminister Sten Tolgfors har en egen favorit: att konsekvent påpeka att alla som säger emot honom har fel".
Det blir intressant att se resultatet senare idag.

Repris

I samband med att en soldat som skadats i en eldstrid i Afghanistan kom hem i oktober, lade jag ut en uppmaning till er läsare att skicka hälsningar och presenter till honom på sjukhuset i Linköping.

Jag fick senare veta att han fått enormt många hälsningar, blommor och presenter och jag hoppas att en del var från läsarna av WW.

Nu vill jag med anledning av Akademiska sjukhusets pressmeddelande från måndagen att de bägge senast hemkomna soldaternas tillstånd förbättrats, uppmana er att göra samma sak för alla de fyra soldater som nu är inlagda på Akademiska efter IED-attacken förra veckan.


Post adresserad till nedanstående adress når fram:

Akademiska Sjukhuset
Att: Skadade ISAF-soldater
751 85 Uppsala


De behöver få känna uppskattning i allt det svåra.

Förstärkning eller försvagning?

Tyskland har nu beslutat att förstärka sin kontingent i Afghanistan och närmare bestämt styrkan i Kunduz, med ett skyttekompani och ytterligare 5 stridsfordon. I förra veckan gästades den tyska kontingenten av den tyske försvarsministern, varvid förstärkningen offentliggjordes. På väg ut ur landet, dagen efter IED-attacken som sårade 5 svenskar och dödade deras tolk, blev försvarsminsterns helikopter beskjuten från marken, precis som helikoptrarna som skickades att undsätta svenskarna. Till skillnad från undsättningshelikoptrarna som bl a träffades i en bränsletank, undkom försvarsministerns oskadd. Tidigare i år utsattes den tyska basen i Kunduz för ett raketanfall med mållag bara 5 min efter att förbundskansler Merkel lämnat basen.

Tyskland har som bekant fått utstå mycket kritik för de enorma förbehåll landet lagt på sitt deltagande i Afghanistan. I förra veckan genomförde amerikanska och afghanska specialstyrkor en omfattande operation i närheten av den tyska basen i Kunduz. De tyska mandatet tillät inte tyskt deltagande. Tyskland har även lyckats reta upp den lokale guvernören så till den grad att han nu vill få tyskarna utbytta mot amerikaner, eftersom tyskarna ej aktivt kan ta tag i talibanerna.


Helikopterbristen är som bekant skriande i ISAF och som jag berättade i ett av helgens inlägg, letar nu även Tyskland febrilt efter nya helikoptrar till Afghanistan, då både besättningar och CH-53 börjar bli slutkörda. Det återstår som bekant att se vad försvarsminister Tolgfors ska lyckas trolla fram i form av svenskt bidrag. Reportaget i Ekot i söndags innehöll en allmän pajkastning på dagisnivå mellan Tolgfors och generaldirektörerna för Försvarsmakten och FMV, där alla skyllde på varandra. Hittills verkar ingen av dem ha förstått att t o m tre st Hkp 10B inte är en lösning över tiden. Det är en momentan lösning. För att kunna hålla helikoptrar på plats över en längre tid, krävs en mycket, mycket större bas av personal och helikoptrar att ta ur, men försök förklara det för en politiker.

Det kan också vara på sin plats att försvarsministern själv förklarar hur han avser göra utrymme för en insats med ett svenskt helikopterförband i Afghanistan. Regeringen fastställde nyligen att Försvarsmakten endast får ha 500 personer på plats i Afghanistan, trots en begäran från FM om att få utöka nästa år. Helikopterförbandet tillför ca 80 personer om det sätts in. Avser Regeringen utöka mandatet eller ska man ta hem ett skyttekompani och istället försvaga den svenska insatsen kraftigt? Det är ju förstås klart. Med färre skyttesoldater som är ute och åker, minskar ju risken att utsättas för IED:er och eldöverfall. Det gör förstås också möjligheterna att verkligen uträtta något i Afghanistan, vilket säkert tyskarna kan berätta eller varför inte guvernören i Kunduz?

Kulturell avstickare

Har man en stund över i huvudstaden kan man ända fram till den 6 december kliva in på Galleri Kontrast på Hornsgatan 8. Där ställer Magnus Wennman ut många av de bilder han tog när han tillsammans med Johanne Hildebrandt besökte Afghanistan under det afghanska valet i augusti.

Gästinlägg: Schack matt!

Det är egentligen bara att konstatera att det nu utdragna, snart 14-åriga, självmordet på ett svenskt FM-helikoptersystem, vilket är iscensatt av både politiker och en sjabblande FM, nu är ett faktum. Kokar man ner hela debatten med alla de insiktsfulla inlägg i frågan så blir bara svaret; Sverige är schack matt.

Det är nog så att man måste konstatera att "Kungen är ju naken, han har ju inga nya kläder", likt sagan, är den verklighet som gäller.

Försvarsministern avslöjar för övrigt en häpnadsväckande okunnighet om vilka kompetenser FM har, i sitt senaste utspel. Nödlösningen kanske är att vi betalar annat lands FM för att förbättra helikoptersituationen i Afghanistan.

Tyvärr är det nog så att det inte finns mer resurser än vad som för närvarande är på plats.

Borneo


Som en diplomat sade om att förhandla med Iran om landets kärnenergiprogram. "Det är som att spela schack med en apa. Man får dem till schack matt och då sväljer de kungen".
Kanske en lösning för Försvarsmakten? /Wiseman

Fort och fel? - Svenska helikoptrar

Precis som jag befarade har man nu drabbats av en "politisk panik" och måste få fram svenska helikoptrar till Afghanistan och det fort. Risken är då stor att det också blir mycket fel.

Gör inte misstaget att utläsa detta inlägg som att jag är motståndare till att Sverige ska ha helikoptrar i Afghanistan. Tvärtom. Men mediadrevet och debatten är mest full av känslor (vilket inte minst går att utläsa av kommentarer till tidigare inlägg på denna blogg) och mindre av objektivitet och Sverige har sedan år satt sig i en sits som vi idag tyvärr ser sviterna av.


Snabbare svensk sjukvård?

Den allmänna villfarelsen just nu är om Sverige har helikoptrar på plats kommer detta att ge svenskarna en snabbare sjukvårdskedja eftersom man då alltid kan åka svensk helikopter till sjukvården. Så är det definitivt inte. Även om Sverige hade helikoptrar på plats, garanterar det ingalunda att situationen inte skulle bli som i onsdags, nämligen att helikoptrarna redan var insatta på annat håll. Helikoptrar liksom allt annat är en ISAF-resurs, inte en nationell svensk resurs. Helikoptrarna kommer inte stå under svenskt befäl.

En annan allmän myt är att det räcker med en eller två helikoptrar på plats. Oavsett vad man läser i tidningarna opererar alltid helikoptrarna i rote, så att den ena kan skydda och stötta den andra. Detta gör att det krävs betydligt fler helikoptrar på plats för att ha redundans. Helikoptrar har ett mycket stort underhållsbehov och om man lyckas ha en tillgänglighet på 75 % per helikopter ska man nog vara nöjd. Det innebär i sin tur att man har en tillgänglighet på 56 % på en rote om man enbart förfogar över tre helikoptrar. Tar man fallet med den svenska Hkp 10B (som bara blir mer och mer fördröjd p g a materielproblem) förfogar Sverige över tre st. Skulle man lösa de tekniska problemen snabbt och sätta in alla tre helikoptrarna i Afghanistan, skulle det inledningsvis fungera, men sedan snabbt bli ett problem eftersom det då inte finns några helikoptrar kvar i Sverige av den typen för avlösande besättningar att öva med. Tyvärr verkar inte våra svenska politiker förstå denna aspekt.


Går det att skicka vilken helikopter som helst?

Nej, det gör det inte. I Sverige har vi nyss haft en het och infekterad debatt om lämpligheten för den svenska Afghanistanstyrkan att färdas i Toyota Land Cruisers istället för för ändamålet konstruerade militära fordon med hög skyddsnivå. Då är det mycket märkligt att man helt plötsligt får för sig att det bara är att skicka ner vilken helikopter som helst. En civil helikopter saknar i regel den redundans i kritiska system för hydraul, bränsle osv, som en militär helikopter har just med tanke på att den ska tåla att bli beskjuten och den saknar också motmedel och framförallt ballistiskt skydd för framförallt besättningen, men gärna också en skyddad passagerarkabin och skydd för kritiska system.

Förstärker man upp oskyddade helikoptrar med skydd tappar de mycket i prestanda och det är något kritiskt i Afghanistans extrema miljö, som är den absolut hårdaste för helikoptrar. Skickar man ner oskyddade helikoptrar är risken överhängande att man, likt de tyska i onsdags (Google translate), tvingas avbryta insatsen då man träffats av fientlig eld från marken. I värsta fall innebär det en förlorad helikopter och 5-6 döda svenskar.

En väg som diskuterats är att snabbt skicka ner svenska Hkp 15 till Afghanistan (inköpt för framförallt skoländamål och operationer till sjöss), vilket är en mer emotionell än realistisk lösning. I vanlig svensk ordning har dessa helikoptrar för militärt bruk beställts utan skydd och måste därför kompletteras med detta. Sker komplettering kommer det att ta tid att utrusta helikoptrarna med utrustningen, vikten kommer att öka och prestanda nedgå, d v s man kan ta betydligt mindre last på en helikopter som redan inte tar så mycket last. Helikoptrarna har heller inte de partikelfilter som behövs för att hålla sandstoft ute från motorn, men som ytterligare sänker motoreffekten.

I Afghanistan blir det allt vanligare att motståndarsidan använder taktiken genomföra ett anfall mot förband på marken för att locka dit undsättningshelikoptrar och sedan bekämpa dem när de landat. Det ställer därmed stora krav på skyddsnivå, men även på beväpning och utbildning hos undsättningspersonalen. I regel avdelas den ena helikoptern i roten att från luften skydda den andra när den är på marken för det är helt enkelt strid man har att vänta sig på backen och inte en trafikolycka längs E4:an. Därmed faller också det i min mening galna förslaget som diskuterats att hyra in och skicka ner civila svenska helikoptrar, obeväpnade och oskyddade.


Köpa nya helikoptrar

En annan lösning som diskuterats är att köpa in nya helikoptrar då Sverige som bekant saknar lämpliga helikoptrar. Det är naturligtvis en lösning, men framförallt på sikt eftersom det inte står 14 lämpliga, oanvända helikoptrar som svenska piloter är influgna på och väntar någonstans. De tyngre helikoptrar som Sverige idag använder tillverkas inte längre, vilket innebär att man måste köpa in en ny modell med allt vad detta innebär i form av tillverkning och inte minst utbildning av piloter och tekniker på helikoptern och uppläggande av logistik för systemet. Med andra ord, en lösning som tar flera år. Det positiva vore dock att det ytterligare skulle förstärka den svenska helikopterkapaciteten, som även efter leverans av Hkp 14 är löjligt liten. Naturligtvis återstår den ekonomiska aspekten. Helikoptrar är definitivt inte gratis i inköp eller underhåll. Långt därifrån och ju fler helikoptertyper man opererar, desto kostsammare blir underhållet.


Skulle man välja att ta Hkp 4 ur malpåse, behöver den fortfarande viss materiell komplettering i form av skydd och partikelseparatorer som man inte hade råd med inför NBG och besättningarna behöver återinflygas. Det är en modifiering som med modifieringen av Hkp 10 i bakhuvudet, kan dra ut på tiden, även om man väljer beprövade system som redan finns på amerikanska helikoptrar av samma typ. Förmodligen är det dock den snabbaste vägen om man vill ha fram svenska helikoptrar till Afghanistan. Frågan kvarstår dock hur länge endast 4 helikoptrar håller ihop i den hårda afghanska miljön innan de måste tas hem för totalöversyn. Då är man tillbaka på ruta ett.


Behovet av utbildning

Som nämnts är miljön (klimatet) i Afghanistan den absolut svåraste att operera i för helikoptrar, vilket ställer stora krav på såväl materiel som besättningarna. Av de många helikopterförlusterna sedan krigets början 2001, är uppåt 75 % förorsakad just av miljöfaktorer och mycket få av fientlig motverkan och tekniska problem. Alla länder som skickar dit helikoptrar ser till att öva sina helikopterbesättningar i det som på fackspråk kallas Hot and High (hög terräng och varmt klimat) samt operationer i ökenmiljö. Det är framförallt ökenmiljön med allt sitt uppvirvlande stoft (brown-outs) vid start och landning som förorsakar förluster.

Hot and High och ökenmiljö är något som Försvarsmakten aldrig haft möjlighet att öva sina helikoptrar och besättningar i, men det är ett grundkrav för att kunna operera i Afghanistan. Situationen blir ju inte lättare att klara av om det är någon som skjuter på en samtidigt som man ska landa. Mellan åren 2000 och 2007 har Försvarsmakten drabbats av sex haverier med helikopter med 14 döda som följd under fredstida flygverksamhet under kända förhållanden.
Det är definitivt inte för inte som nu Storbritannien precis kört igenom sina helikopterbesättningar på Merlin (en av helikoptrarna som i Sverige ratades till förmån för NH90) i hot and high/ökenträning i Kalifornien. Landet har långt erfarenhet av operationer med helikoptrar i södra Afghanistan med sina CH-47 (också ratad vid beställning av Hkp 14, numera ansedd av USA och Storbritannien som den bästa typen för de krävande operationerna i Afghanistna) och har förlorat ett antal sådana. Övriga är nu på väg att dras tillbaka och avlösas av Merlin eftersom de börjar bli slutkörda. Trots intensivt underhåll på plats i Afghanistan hittar man vid totalöversynerna hemma i Storbritannien upp till 400 kg sand per helikopter..




Tysk avlösning

Problemet med brist på helikoptrar i norra Afghanistan måste dock lösas eftersom de tyska helikoptrarna nu börjar bli väldigt hårt åtgångna och inte minst deras besättningar och därmed måste avlösas (Google Translate). Besättningarna gör nu mission på mission i Afghanistan. I Tyskland diskuterar man nu hur man ska lösa problemet eftersom man liksom Sverige är drabbad av enorma förseningar i leveranserna av NH90 (Hkp 14) och man saknar en lämplig ersättningshelikopter. Frågan är vem och hur man ska kunna bistå tyskarna? En svensk åtgärd har varit att skicka ner en Herkules över de varma sommarmånaderna för att lösa många av de transportflygningar som annars fått genomföras med de starka tyska helikoptrarna. På så sätt har dessa kunnat avdelas till undsättningsberedskap istället, men det hindrar inte att besättningarna börjar bli utnötta.


Hyra då?

Utöver den blåögda lösningen att hyra civila helikoptrar är den sista lösningen som diskuterats att hyra in utländska militära helikoptrar. Även om det förhoppningsvis går snabbt är det inte riktigt så att det finns någon aktör som står med ett antal fullt utrustade helikoptrar i beredskap att skicka iväg till Afghanistan. Man blir då också tvungen att förlita sig på att denna nation sköter flygandet, eftersom det som bekant tar ett bra tag att skola in svenska piloter på helikoptertypen. Det kan dock vara en lösning för att få fram fler helikoptrar till Afghanistan, men NATO har redan gjort så gott man kan när det gäller att dammsuga världen på helikopterförmåga, då problemet inte bara existerar i den "svenska" delen av Afghanistan, utan i hela landet och det sedan flera år. Inte heller denna lösning lär bli helt gratis.


Skuldbördan

Vem ska man då vara förbannad på när det gäller bristen på svensk helikoptrar? Var förbannad på den förra regeringen som var den som genomförde den helikopterombeväpningsplan som vi idag ser sviterna av. Regeringen Persson körde över FMV när det gällde val av ny helikopter och valde den helt obeprövade NH 90 (som i bästa fall är operativ tio år efter beräknad plan) istället för det beprövade system som FMV föreslagit. Hade man t ex valt CH-47 eller Blackhawk hade talar det mesta för att Sverige idag haft en mycket funktionell helikopterförmåga.
Eller varför inte gå längre bakåt i tiden och lasta dem som valt att köpa in "civila" helikoptrar till Försvarsmakten. Hade man från början köpt och specificerat svenska militära helikoptrar för att kunna uppträda i stridsområden, hade vi inte haft den här situationen idag.

Återigen påvisas det att den försvarsplanering vi gör idag ger det försvar vi har om 15 år. Ser vi till att köpa in nya helikoptrar idag, kan vi förhoppningsvis förlita oss på en god svensk helikopterförmåga år 2020. Frågan man ska ställa sig med den här helikoptertragiken i bakhuvudet är: Hur hade detta fungerat i ett nationellt scenario där det är Sverige som ska försvaras och är det bara helikopterförmågan som behandlats så illa?

Än är det inte för sent att börja ställa saker till rätta och korrigera åratal av misstag och försumlighet. Förhoppningsvis innebär de gångna tragiska händelserna ett uppvaknande, men gäller att man håller huvudet kallt och agerar överlagt, snarare än emotionellt. ISAF behöver fler helikoptrar, liksom det svenska försvaret. Väljer man att satsa på en kvalificerad räddningsförmåga med helikopter med såväl undsättningspersonal som helikoptrar, likt det amerikanska systemet (de som nu undsatte svenskarna i onsdags) kommer det att kosta enorma summor pengar, men det kommer också vara en enormt bra och användbar tillgång för såväl Försvarmakten, som det civila samhället. Felet är att det inte gjorts från början. Krig är en materielsport och det finns tyvärr mycket få genvägar..


Om inte ögonen ramlat ut efter all denna text, så läs gärna vidare i Försvarsmakten och helikoptrar - en tragisk följetong

Jag rekommenderar också läsning på samma tema hos bloggkollegan Chefsingenjören. Föga förvånande är han av ungefär samma åsikt som jag.

Gästinlägg: Sverige är i krig.... Fatta!

Riskerna ökar

De senaste händelserna i Afghanistan visar återigen att vårt engagemang där inneburit en markant riskökning. Det är inte längre isolerade konfrontationer med talibaner varvade med kontaktskapande vänliga besök i småbyar. Verkligheten är en annan. Bland de snart hemroterande soldaterna har nästan samtliga varit inblandade i någon form av stridshandling. ”Den Du dricker thé med ena dagen skjuter på Dig nästa dag”.

Det finns ett antal uppfattningar rörande säkerheten för våra soldater vilka behöver belysas. För det första; Det nu tillförda fordonet Galten, vilken var inblandad i det senaste attentatet, ger en bild av att nu är vi säkrade mot IED (vägbomber av olika slag) eftersom skyddet i Galten är så mycket bättre.

För det andra; Möjligheterna till att få snabb undsättning vid skadeutfall bygger på att vi har helikoptrar vilka snabbt kan vara på plats. Ett gammalt välkänt faktum är att ingen soldat är villig att ta risker om det inte finns en rimlig chans att snabbt bli omhändertagen om han blir skadad.

Det är ännu långt kvar tills vi kan skicka våra svenska Pumahelikoptrar till Afghanistan. Trots 85 miljoner per helikopter fungerar de fortfarande inte tillfredställande, lägg därtill att besättningarna ännu inte har adekvat utbildning för uppdraget. När väl våra helikoptrar är där innebär inte det att de står enbart till svenskt förfogande. De kommer att vara en resurs för samtliga ISAF-förband viket innebär att de kan vara långt borta på andra uppdrag när det smäller. Precis vad som hände nu i veckan när fem svenskar blev skadade och en afghansk tolk omkom.

Talibanerna taktikanpassar!

När vi förstärker skyddet i våra fordon genom tillförandet av Galten, ökar fienden styrkan i laddningarna för att få effekt. Väldigt tydligt genom det senaste attentatet.

Fienden vet att vår västerländska kultur sätter människovärdet högt och att vi lägger stora resurser på att få sjukvården att fungera i de drabbade områdena. Alltså ser fienden till att störa just sjukvårdsbiten. Genom att skapa en hotbild mot våra helikoptrar, som nu senast att beskjuta dem, försvåras möjligheterna till snabb undsättning vid ett skadeutfall, vilket i sin tur skapar stress och oro för våra soldater och i och med detta nedgår förmågan i våra förband.

Avgångar

Det förband som nu ska avlösa i Afghanistan har vidkänts flera uppsägningar. Minst tre personer med nyckelkompetens, sjukvårdspersonal, har sagt upp sig då de upplever riskerna för stora. Hur, och av vilka, ersätts de? Om det nu går!

Hur kommer de nu hemvändande krigströtta soldaterna att tas emot? Blir det på samma sätt som brukligt är, det vill säga en tafflig medaljceremoni, något debriefingsamtal och sedan raka spåret hem, eller blir det en situationsanpassad procedur med noggrann uppföljning av alla individer?

Hotet och riskerna ökar. Vi kommer att vidkännas fler förluster. Detta innebär en omställning även för övriga FM. Fokus måste ligga på att utbilda på rätt sätt, stödja maximalt under insatserna, och att skapa förutsättningar för ett bra omhändertagande efter avslutade missioner. De två första punkterna, utbildning och support under mission tror jag vi har ett hyfsat grepp om, men hur är det med det sista? Omhändertagandet efteråt?

Stöd våra soldater, köp det gula bandet och bjud hemvändaren på en öl, till att börja med.

Borneo


SvD, 2
Expressen

Från dur till moll

Från glada nyheter i förra inlägget till tråkiga nyheter och då menar jag naturligtvis IED:n i Afghanistan mot den svenska RG 32:an. Jag har tyvärr inte haft tillfälle tidigare att kommentera händelsen, men första tiden efteråt brukar alltid vara full av osäkerheter och osäkra upplysningar och det är bättre att vänta tills fakta kommer i dagen.


Naturligtvis lät inte kritiken mot den svenska Afghanistaninsatsen, framförallt från vänsterhåll, vänta på sig. Sverige har nu drabbats av ytterligare 4 skadade under insatsen. Varför ska onsdagens händelse behöva betyda att Sverige nu ska vika sig och dra sig ur Afghanistan? Sverige, liksom övriga ISAF-länder, har soldater på plats i Afghanistan för att situationen ser ut som den gör. Man skickar soldater dit man förväntar sig att det kommer att förekomma våld, annars hade det räckt med biståndsarbetare. Huvudfrågan är nu snarast hur man ska lära sig av det som hände i onsdags och där ska man akta sig för att dra förhastade slutsatser, framförallt om varför helikopterundsättningen dröjde. Nyligen meddelade Försvarsmakten att de tyska helikoptrarna var på väg, men blev beskjutna och tvingades avbryta insatsen, varvid en amerikansk helikopter sattes in.

Helikoptrar är en stor hävstång i militära operationer under förutsättning att de är lämpade för syftet. Jag måste tyvärr ställa mig mycket skeptisk till att vi får se svenska helikoptrar i Afghanistan inom de närmaste åren. Det mesta talar då för att dessa kommer att ha samma förbehåll för insats som t ex de tyska, men naturligtvis vore det en moralhöjare för svenska soldater att veta att det finns svenska helikoptrar som kan komma till hjälp. Men just nu förefaller behoven av utbildning och de materiella behoven vara tämligen oöverstigliga.

Innan man kastar sig huvudstupa in i debatten och skriker på helikoptrar måste man bestämma sig för vad uppgiften är för dessa (medevac, casevac eller trupptransport) och framförallt i vilken miljö och under vilka förutsättningar helikoptrarna och inte minst verkansförbandet i helikoptern (t ex sjukvårdspersonalen) ska kunna verka. Det är en viss skillnad på helikopter med ambulansinredning och en medevac/csarhelikopter med en besättning som är utbildad och utrustad för att slå sig fram till den personal som ska undsättas. Är det det sistnämnda fallet som gäller får man nog gå tillbaka till ritbordet och försöka dra lärdom av de som kan denna uppgift utan och innan, och som faktiskt är samma som hämtade de sårade svenskarna i onsdags.

Risken är annars överhängande att vi på sedvanligt svensk manér helt plötsligt har en mackapär utan större reell användning då man glömde analysera vad uppgiften egentligen innebar och det gagnar ingen, varken de som ska operera materielsystemet, de som betalat för det eller den som är beroende av systemets stöd.


Det är dock glädjande att höra att såväl Tyskland som USA nu sätter hårdare press på president Karzai att ta tag i korruptionen om han inte vill se ett tillbakadragande av ISAF-styrkor.

Tills vidare får vi hoppas på snabbt och fullständigt tillfrisknande för de skadade soldaterna och att de blir väl omhändertagna vid hemkomsten. Jag hoppas att man nu från myndighetshåll har dragit ordentlig lärdom av tidigare fall. Ytterligare en av de skadade har nu kunnat transporteras hem till Sverige för fortsatt vård. Det var ju tur att det gick att landa på Ärna.


Det är glädjande att se att det gula bandet fått ett så starkt stöd. Jag hoppas den utvecklingen fortsätter. Det lär bli tillfällen att återkomma till saken. Jag tror t ex att utrikesministern har förvärvat ett band under eftermiddagen.

En mycket, mycket glad nyhet

Jag har fått förmånen och nöjet att vara först med att meddela att Kustjägarveteranerna nu kommer att börja producera och sälja det gula bandet "Stöd våra soldater" till förmån för bl a stiftelsen Jespers Minne. Stiftelsen som är till minne av den i Afghanistan 2005 stupade SSG-officeren och kustjägaren Jesper Lindblom, arbetar bl a för att få till stånd ett svenskt veterancentrum. Avsikten är sedan att ytterligare stiftelser med liknande ändamål ska stödjas. Tanken är också att det gula bandet senare ska kompletteras med klistermärken och bildekaler.

Kustjägarveteranerna kommer också att starta en arbetsgrupp under ledning av Niclas Kjellström-Matseke, VD för Postkodlotteriet, med uppgift att ta fram olika förslag till att stödja behövande soldater och sjömän.

Det egentliga offentliggörandet av Kustjägarveteranernas initiativ kommer att äga rum imorgon kväll under konferensen på Karlberg om civilt meritvärde, som bl a Kustjägarveteranerna tagit initiativ till, men jag har fått tillstånd för en tjuvstart.

Kustjägarveteranerna ska verkligen ha all heder av det de gör för svenska officerare, soldater och sjömän.


Drömmar kan tydligen förverkligas...



Svd uppmärksammar gula bandet: 1, 2


Bandet går nu att köpa via denna länk (eller direkt webb-shoppen)


Fredsbaskrarna säljer också ett gult band i form av en pin där överskottet går till Kamrathjälpen.

Hur får man ihop yrkesförsvarsekvationen?

Jag vill påsta att Försvarsmakten nu står inför sin största utmaning sedan andra världskriget. Från en trygg och överskådlig personalförsörjning genom värnplikt, till att som vilken arbetsgivare behöva rekrytera all sin personal på den öppna arbetsmarknaden. Eftersom det är många aspekter som rör personalförsörjningen, blir detta ett långt inlägg.


Det ena problemet med personalförsörjningen är hur man ska förvandla köttberget av officerare till en mindre andel officerare och en betydligt större andel specialistofficerare. Det andra och större problemet som jag tänkte diskutera mera här, är hur man ska säkerställa en tillräckligt stor rekrytering av soldater av erforderlig mental och fysisk status för att säkerställa uppfyllnad av Försvarsmaktens organisation. Detta är ett problem som tett sig allt svårare i andra västländer med yrkesförsvar.

Systemet med anställda soldater kunde ju ha fått en bättre start än beskedet att Försvarsmaktens mest erfarna soldater sedan början av 1800-talet inte får fortsätta sin anställning i Försvarsmakten efter en sammanhängande period med värnplikt direkt avlöst av utbildning inför NBG, NBG-beredskap, mer utbildning och sedan insats i Kosovo och Afghanistan (det senare med skarp strid). Försvarsmakten har sedan tidigare i budgetunderlaget för 2010 (BU10) identifierat att man kommer att behöva avskeda personal samtidigt som man anställer, vilket kommer att bli kontraproduktivt för rekryteringen. Lösandet av detta problem kommer att bli avgörande för möjligheterna att personalförsörja den nya organisationen.

Hur ska Försvarsmakten då kunna locka unga i den för resten av livet mest avgörande åldern (där man ska utbilda sig för sitt resterande yrkesliv, bilda familj o s v) att söka anställning i Försvarsmakten i 4-7 år för en månadslön om 17 000 kr och enligt målbilden en fjärdedel av tiden på insatser? Det blir en mycket svår nöt att knäcka. En möjlighet är att kunna erbjuda en förmånlig yrkesväxling efter den militära anställningen som innebär mervärden i förhållande till vad det civila samhället kan erbjuda. Försvarsmakten har också identifierat denna aspekt och ber i BU10 övriga delar av samhällsapparaten om hjälp med detta.

Kamratföreningarna för fallskärmsjägare, kustjägare och militärtolkar är mycket starka nätverk för personal med bakgrund i dessa befattningar och har i flera år arbetat med just frågan om civilt meritvärde för sina medlemmar. I syfte att stötta Försvarsmakten i frågan inför det nya personalförsörjningssystemets införande, har föreningarna bjudit in till en konferens om civilt meritvärde som går av stapeln på Karlberg den 11-12 november.

Lyckas man med att få militär anställning attraktiv i det civila näringslivet ökar chansen att Försvarsmakten lyckas rekrytera rätt personal. Risken är som sagt annars mycket hög att man hamnar i samma svåra situation som andra länder med yrkesförsvar där man får leta sig allt djupare ner i samhällsskikten och allt längre ner i kompetensnivåerna för att hitta folk som kan vara intresserade av militärtjänst. Nederländerna är det land som stått modell för det nya personalförsörjningssystemet och där dras man med nästan 20-procentiga vakanser och tvingas rekrytera på skolornas individuella program.
I USA rapporteras nu återigen stora problem med att rekrytera soldater och att få tag på rätt soldatmaterial, trots att landet har ett mycket utbyggt program för civilt meritvärde och en stor veteranadministration.
Är man intresserad av att följa en amerikansk soldats karriär i fantastiska foton från mönstring till hemkomst efter insats i Irak rekommenderar jag detta bildspel.

Under 90-talet hette det i Försvarsmakten rekryteringskampanjer att det var viktigare att en militärs mest välutvecklade muskler satt 30 cm ovanför biceps. Jag är rädd att det är ett krav man nu kommer att behöva göra avsteg ifrån. Många officerare uttrycker oro över att man i framtiden ska behöva förlita sig på soldater av den typ av personer som Försvarsmakten tidigare aktivt försökt bli av med som värnpliktiga, nämligen de som av diverse anledningar är lite för intresserade av det militära.


Försvarsmakten och samhället måste också bli mycket, mycket bättre på att ta hand om sin personal och deras anhöriga under insatser. Den behandling våra veteraner mötts av vid återkomst till Sverige från Afghanistna med skador är inte något som påverkar rekryteringen positivt. För ett år sedan lade Veteranutredningen fram sitt betänkande och sedan dess har det tyvärr varit mycket tyst från regeringshåll i frågan. Under själva insatsen krävs det ett starkt samhälleligt stöd till soldatens familj för att denne ska känna sig helt trygg med att åka. Detta stöd existerar inte idag p g a den svenska skattelagstiftningen. När det gäller försäkringar och förmåner under insatsen uppmanar idag Försvarsmakten sin personal att teckna egna försäkringar (som myndigheten sedan går i borgen för ifall force majeure träder in) inför insatser, då Arbetsgivarverket inte velat gå med på höjda försäkringsnivåer för militär personal under insats.

Försvarsmakten omtalar själv i BU 10 att det är av yttersta vikt för rekryteringen att Försvarsmakten är en arbetsplats som såväl medarbetare som tidigare medarbetare talar väl om och att "den nära omgivningen till potentiella, nuvarande och tidigare
medarbetare har en positiv uppfattning om Försvarsmakten och uppmuntrar individens val av yrke". I en framtid där man för att finansiera de ökade kostnaderna för yrkesförsvaret kommer att lägga ner grundorganisationsförband (d v s regementen, flottiljer etc) och även flera av Hemvärnets verksamhetsplatser varvid hela landsändar blir utan militär närvaro, blir det allt färre svenskar som kommer att ha kontakt med Försvarsmakten och därmed hämmande för rekryteringen. Många av storstadsförbanden har också sedan tidigare lagts ner i glesbygdspolitikens tecken och för många unga stockholmare ter det sig tyvärr inte värst lockande att flytta till Boden eller Eksjö.


Sedan återstår själva finansieringsproblemet. Hur ska Försvarsmaktens trånga ekonomi mäkta med att försörja all anställd personal. Redan idag uppgår lönekostnaderna till ca 30% av försvarsbudgeten och i många yrkesförsvar, däribland förebilden Nederländerna ligger lönekostnaderna på över 50% av budgeten. Trots en ordentlig nerdragning i numerären kommer kostnaderna att öka. Dessa dryga 20% behöver hämtas igen någon annanstans i budgeten. Anställda soldater ska ha motsvarande förmåner som anställda officerare. Officerare får övningsdygn planerade då verksamheten inte medger att arbetstiden går att planera, där varje övningsdygn är värt från ca 600 kr till över 1500 kr fr o m årets 25:e övningsdygn samt 8h kompledighet. Som jämförelse kan nämnas att när jag en gång i tiden gjorde GU hade jag drygt 100 fältdygn på ett år. Utöver övningsdygnen kommer naturligtvis alla andra kostnader för anställd personal såsom OB, jour, traktamenten o s v. Försvarsmakten är nu också under införandet av det nya heltäckande datasystemet PRIO, där man ska sköta allt från arbetstid och resor till materieluppföljning och en rad andra funktioner från de dryga 70 datasystem detta ersätter. Eftersom varje klient kostar från 8000 kr/år och uppåt (högre för chefernas klienter) blir detta ingenting som soldaterna kan använda, utan all deras administration ska lösas av deras plutonchefer och liknande. Kostnaden hade ju annars blivit ännu mycket högre för yrkesförsvaret.

Kommer Försvarsmakten att ha råd att hålla sina anställda soldater övade, eller blir det samma sak som alltid de senaste åren, att förbandens övningar utgör budgetregulatorn och så fort pengarna befaras tryta blir övningarna det första som drabbas?

Den fälla många faller i när man talar om yrkesförsvaret är att man tror att det kommer vara så mycket mer välövat än värnpliktsförsvaret. Jag förhåller mig skeptisk till den frågan med tanke på de enorma kostnaderna som detta nu kommer att föra med sig. Vad man också glömmer är att vårt värnpliktsförsvar var mycket övat fram till 90-talet, då just de tidigare mycket regelbundna repövningarna fick agera budgetregulator. Sedan millennieskiftet kan antalet repetitionsövningar räknas på den armlöses fingrar.


Detta för mig raskt in på den andra operativa aspekten. Den numerär som det nya yrkesförsvaret får kommer aldrig att räcka för att försvara Sverige. Det kommer att krävas en enorm återtagning för att på något sätt kunna producera en numerär som är i närheten av trovärdig och har man då övergett värnplikten, blir det inte lätt att återinföra den. Lagstiftningen finns kvar, men hur populärt är det att verkställa den? Sverige har inte en yta och ett befolkningsunderlag som utgör en god grund för ett nationellt försvar av yrkessoldater.

Vem ska sedan kompensera andra arbetsgivare för att deras personal (de kontraktsanställda soldaterna) försvinner iväg ett halvår på insats och någon gång i halvåret är på övning under normal arbetstid? Framförallt, varför skulle man vilja anställa arbetskraft som man vet kommer att vara borta? Hur ska Försvarsmakten ekonomiskt ersätta den kontraktsanställde soldaten för förlorad arbetsinkomst när hans normala lön är mycket högre än "normalt"? Redan idag är detta ett stort problem för hemvärnspersonal och reservofficerare. Hur ska i så fall yrkessoldaten ta det att han/hon får 17 000 kr/mån för heltidstjänst medan den kontraktsanställde som bara tjänstgör då och då (därmed i yrkessoldatens ögon är sämre på att kriga) får en högre ersättning för att kompensera förlorad civil inkomst? Här finns det utan tvekan stora problem att ta tag i.


Lyckas man lösa problemen med att rekrytera kompetent personal och få ekonomin att gå ihop tillräckligt mycket för att hålla personalen konstant övad, är det ingen tvekan om att Sverige kommer att få en försvarsmakt med mycket hög standard, om än ack så liten. Jag kan inte låta bli att undra om inte effekten hade blivit bättre om man behållit värnplikten med en högre personalvolym och istället sett till att genomföra alla de repövningar som är förutsättningen för att hålla en hög standard och vilka var framgången bakom de första bosnienbataljonerna och åtskilliga missioner innan dess. Systemet med kontrakterad personal är alldeles ypperligt, men är egentligen inget nytt. Det har fungerat i drygt 10 år med värnpliktig personal, där det första kontrakterade förbandet, SWERAP 01 utgjorde KS 01 och sedan har det fortsatt med t ex IA 03 som sattes in som LA 01 i Liberia. Det är inget som hindrar att man tecknar beredskapskontrakt för internationella insatser med värnpliktig personal. Det är heller inget som hindrar att man kombinerar ett mindre antal fast anställda soldater med ett värnpliktssystem i övrigt.

Även om jag hoppas att allt går vägen med yrkesförsvaret, befarar jag starkt att man inom tio års tid kommer att förbanna att Sverige övergav värnplikten. Måhända är jag överdrivet skeptisk. Det behöver ju inte bli problem i Sverige bara för att så många andra nationer har problem med att personalförsörja sina yrkesförsvar...

Konferensen om civilt meritvärde är i alla fall ett högst lovvärt initiativ och fler sådana initiativ måste till om personalförsörjningen ska ha någon chans att lyckas.

Bara att beklaga

Häromdagen meddelade Försvarsmakten att man inte har möjlighet att anställa de soldater i FS 17 och KS 19 som snart roterar hem. Tidigare i höstas blev dessa lovade möjlighet till fortsatt anställning som soldater i Försvarsmakten efter hemkomsten. Merparten av soldaterna har varit anställda sedan sommaren 2007 då de påbörjade utbildning inför NBG 2008.

Jag har full förståelse för dessa soldaters stora besvikelse just nu. Några av dem kommer säkert att nappa på erbjudandet att påbörja specialistofficersutbildning, medan somliga lämnar Försvarsmakten för gott, bittra och besvikna.

Den officiella anledningen som ges på mil.se är att Försvarsmakten för tillfället inte har råd att anställa soldaterna. Sanningen ligger nog närmare att Försvarsmakten inte vill ha LAS:ade soldater. För att ett yrkesförsvar ska kunna fungera fullt ut krävs det att soldaterna som ej ska fortsätta i karriären som specialistofficerare eller officerare försvinner ur organisationen innan de blir för gamla och "slitna". LAS innebär för yrkesförsvaret att man till slut sitter med soldater som närmar sig pensionsåldern och det säger sig självt att dessa kanske inte är de mest lämpade att utgöra "det nya försvarets" omedelbart tillgängliga "insats"förband som på några få dagars varsel ska kunna lösa uppgifter såväl hemma i Sverige som i Långtbortistan.

Försvarsmakten har också anmält (och intecknat) i dokument till Regeringen att förutsättningen för det nya personalförsörjningssystemet (också känt som yrkesförsvaret) är att Försvarsmakten får göra avsteg från LAS. Min lekmannuppfattning är att det kan man se sig själv i månen efter. LO och de andra stora fackorganisationerna och de flesta politiska partierna (inkl den borgerliga regeringen) kommer aldrig att gå med på en uppluckring av LAS. Har man en gång öppnat grinden, om än så lite på glänt, är det betydligt enklare att öppna den desto mer nästa gång.

Då återstår bara en lösning, att köpa ut soldaterna ur Försvarsmakten. Läxan om kostnader för att köpa ut personal borde man har lärt sig efter försvarsbesluten år 2000 och 2004. Det blev inte billigt. Långt därifrån.

Då återstår bara återigen att beklaga att de oerhört välutbildade och erfarna soldaterna som förmodligen är de mest erfarna Försvarsmakten haft sedan början på 1800-talet inte har möjlighet att fortsätta utgöra en viktig kugge i Försvarsmakten.


Det kommer förhoppningsvis att bli mer om detta inom några dagar från min sida.

Rysk gas - ok, svensk olja - inte ok

Jag har tidigare flera gånger berört de säkerhetspolitiska aspekterna på den den ryska gasledningen i Östersjön, så jag tänker inte rada upp dem igen. Föga förvånande godkändes slutligen etableringen av gasledningen efter svensk fördröjningsstrid.

Samtidigt har regeringen sagt nej till provborrning efter olja i den svenska ekonomiska zonen. D v s oljefyndigheter som skulle komma Sverige till godo. Mycket talar tydligen för att det finns olja i detta område nära gränsen till de polska och ryska ekonomiska zonerna, vilket talar för att det borde gå att exploatera oljan även från dem. Det är inte heller några struntsummor som näringsdepartementet säger nej till. 50 mdr kr till statskassan och ca 15 000 jobb om provborrningen går väl. Fältet i fråga beräknas innehålla ca 3 ggr så mycket som det oljefält som Polen nyligen började exploatera längre in i sin ekonomiska zon, d v s tre årsförbrukningar av olja för Sverige.
Länsstyrelsen på Gotland har godkänt det hela liksom Naturvårdsverket, medan Regeringsrätten inte tror att det går att utvinna oljan säkert.

Det skulle vara väldigt intressant att få reda på varför Sverige nu avsäger sig denna möjlighet till såväl ökade statsintäkter som nya jobb och minskat beroende av utländsk olja. Även om det är av högsta intresse att minska oljekonsumtion har vi mycket, mycket långt till ett samhälle utan något behov av olja.

Som Gotlands Allehanda skriver - vad är väl lite oljeborrning mot 240 mil gasledning?

Pajkastningen kan börja

Härom veckan kom order till F 17 och F 21 att inkomma med underlag för sina möjligheter att härbärgera den enda basbataljon som ska bli kvar i organisationen.

Inriktningen har tidigare som bekant varit att centralisera basbataljonen till Kvarn utanför Linköping, vilket har varit lika svårförståeligt och svårmotiverat för flygvapenpersonal som inrättandet av GLC/NOC i Enköping. Kritiken mot en centraliserad basbataljon har inte varit nådig i organisationen och varningens röster har höjts för ett massivt kompetensdränage, då endast neråt 15 % av personalen väntas vara beredd att flytta från flottiljerna till Östergötlands skogar. Andra punkter som kritiserats är att basbataljonen inte är samgrupperad med något flygförband, vilket försvårar och fördyrar övning då bataljonen ständigt måste ta sig till en flygbas med flygförband för att öva på riktigt. Resor, traktamenten och övningsdygn är som bekant inte gratis. Många inom personalen tror dessutom att draget att förlägga verksamheten till Kvarn är ett medvetet drag för att bli av med personal och istället kunna ersätta dyrare officerare med specialistofficerare. Även oppositionen har med rätta ifrågasatta visheten i centraliseringen.

Höstens spel i HKV gav kritikerna rätt. Centraliseringen av basbataljonen innebär alltför stora konsekvenser för Flygvapnets förmåga att lösa sina uppgifter och nu utreds möjligheterna att förlägga bataljonen till en av de två flottiljerna genom att förbanden ska lämna in underlag. Eftersom arbetsläget inför 2012 är att lägga ner en flottilj, allra troligast en av F 17 och F 21, kan pajkastningen mellan flottiljerna nu börja på allvar. Det förefaller mycket troligt att den flottilj som får basbataljonen blir den överlevande. Frågan är dock varför man överhuvudtaget ska behöva lägga ner en flottilj och hur mycket pengar man egentligen ska kunna hämta hem genom detta agerande. Den frågan har jag behandlat i ett tidigare inlägg.

Man kan ju tycka att en noggrannare utredning gjorts tidigare om konsekvenserna av en centralisering av basbataljonen, men bättre sent än aldrig. Samtidigt kan jag nu konstatera att man nu också närmare ska utreda ekonomin i att lägga ner/inte lägga ner stridsledningscentralen i Hästveda. Borde inte det ha gjorts innan beslut om nerläggning fattades?


Tyvärr verkar det inte bli ändring på den viktigaste punkten avseende basbataljonen. Hur ska en enda basbataljon, dessutom otroligt reducerad i storlek efter den sedvanliga jakten på personalrader, kunna betjäna 4 stridsflygdivisioner, ett antal helikopterdivisioner och därutöver en tung transportdivision? Den frågan har bara ett svar och det är negativt.

Internationell tjänst i all ära, men Försvarsmaktens huvuduppgift är och förblir att försvara Sverige mot väpnat angrepp och hävda den territoriella integriteten. En enda basbataljon som är en bråkdel så stor som de gamla Basbat 85 som betjänade upp till en division i Bas 90-systemet, ska alltså hantera allt flyg i Flygvapnet. Situationen lär inte bli bättre av att Flygvapnet nu ska lämna sin enda baseringsmöjlighet i Mälardalen, utan att ha försäkrat sig om att det finns en ersättare.


Som vanligt undrar jag, var är luftförsvarsutredningen som borde staka ut framtiden? Jag är inte ensam om den undran och jag hoppas att frågan fortsätter drivas politiskt.

Nödvärnsexcess, skadestånd och krav på ingripande

Ännu ett bisarrt och tragiskt exempel på hur lagen om nödvärnsrätt tillämpas aktualiseras nu i media. En man som ingrep till försvar för en 68-årig kvinna döms nu till ett års fängelse. En yngre berusad man hade stoppat kvinnans bil, trängt sig in i den och höll kvinnan i ett strupgrepp när Per-Anders Pettersson, på internet mer känd som Nåshjälten, ingrep. Händelsen inträffade för drygt 3 år sedan, men nu i dagarna ska Pettersson börja avtjäna det fängelsestraff han dömdes till för att ha slagit den 68-åriga kvinnans angripare med den domkraft Pettersson hade till hands.

Till saken hör dock att Pettersson i tumultet slog angriparen två gånger och att det andra slaget tog så illa att det spräckte mannens skallben. Pettersson dömdes för grov misshandel till ett års fängelse och ska betala ett skadestånd till angriparen på 50 000 kr.

Angriparen i sin tur dömdes till villkorlig dom som plåster på såren för att han i sin tur misshandlats av Pettersson. Av samma anledning sänks skadeståndet som angriparen ska betala till kvinnan.

Följden av Petterssons ingripande blir alltså:

+ Kvinnan räddades från att blivit värre misshandlad. Vid Petterssons ingripande hade den narkotikapåverkade angriparen ett strypgrepp på henne.

- Angriparen blir utan påföljd
- Kvinnan fick ett lägre skadestånd
- Pettersson blir lagförd och ska utge skadestånd till angriparen

-- Allmänhetens inställning till att ingripa till andra människors hjälp i händelse av brott sänks ytterligare

= Skadeståndsmässigt är det alltså nästan lika illa att "misshandla" en person som i sin tur misshandlar en annan person som att våldta och döda en 10-årig flicka. Skillnaden är 25 000 kr. Att ladda ner och upp filmer på internet är avsevärt mycket värre än något annat. Det vet alla sedan domen mot Pirate Bay.


Tingsrättens dom i fallet överklagades till Hovrätten, vilken fastställde tingsrättens dom. Hovrättens dom i sin tur överklagades till Högsta Domstolen, vilken nu meddelat att man ej prövar domen, varvid tingsrättens dom nu gäller.


Jag kan köpa att Pettersson kan anses ha överskridit nödvärnsrätten till att ha gått in på nödvärnsexcess, men det är fullständigt absurt att han ska straffas hårdare än kvinnans angripare. Pettersson straffas så hårt eftersom han är tidigare ostraffad och därmed blir det ingen straffrabatt. Hade det varit en känd våldsbrottsling och narkoman hade domen blivit förmodligen lägre.

Frågan är nu hur Regeringen ska kunna motivera ett lagförslag som kräver ingripande av åskådare till andra människors försvar vid brott, (den s k civilkuragelagen) när de som ingriper bestraffas hårdare än gärningsmännen? Nödvärnsrätten och gränsen till nödvärnsexcess är närmast anpassad till en laboratoriemiljö, hävdar jag. På Facebook har Nåshjälten fått ett massivt stöd och en insamling har startats för hjälpa honom betala skadeståndet.

Det är hög tid att se över nödvärnsrätten och skadeståndsbeloppen.

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Blogg-Topplista Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Bloggar.Topplista.se - topplistan med de bästa bloggarna - lägg till din blogg du också! Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade