Gästinlägg: Om akademiseringen och dess fallgropar

Detta gästinlägg publicerades nyss som ett gästinlägg hos bloggrannen Morgonsur. Eftersom det militära skolsystemet dras med en del problem och konstant har befunnit sig i förändring sedan det totalt stöptes om under andra halvan av 90-talet är den ökade akademiseringen av de militära skolorna en intressant fråga. Hur får man fram de bästa officerarna? Med skribentens tillstånd återpubliceras inlägget här nedan. Inlägget för onekligen med sig en del intressanta tankeställare.


Detta inlägg handlar om ett av de paradigmskiften som dragit över Sverige och Västeuropa under de senaste 30 åren. Både polisen och FM har i sina utbildningar hävdat att det är viktigt att akademisera och ett kvitto på detta har varit att kunna dela ut riktiga högskolepoäng. Detta gäller för mycken annan utbildning som har letat sig in på universitet men som tidigare var förlagd till ABF eller medborgarskolan. Detta har gjort att man idag kan läsa allt från orkidékunskap till kreativ dans på universitet. Högskolepoäng är ett signum på att utbildningen är bra kvalitetssäkrad oavsett innehåll. Universitetens ledningar har till viss del hejat på utvecklingen eftersom de får bidrag för varje ny student.

Detta har naturligtvis uppmärksammats av polisen och Försvarsmakten som bedrivit en intern politik för att deras utbildningar skall ge högskolepoäng och därmed öka i kvalité. Detta generar bättre officerare och poliser. Polisen var först men nu är även FHS ikapp och delar ut en Bachelors eller kandidat till nya officerare.
Men vad innebär egentligen att en utbildning, forskning eller att en verksamhet är akademisk??

När jag som officer valde att läsa mig till en magister i statsvetenskap uppenbarade sig en ny värld. Jag hade levt i världen att min utbildning på MHS var kass eftersom den utfördes av kaptener och majorer utan akademisk bakgrund, många var bara härdade trupparsvin. Jag kom efter en tid på universitetet snart att inse annat. Inom universiteten och forskarvärlden råder det högst delade meningar om vad akademiskt arbete är. Detta hänger samman med att numera är nästan alla utbildningar i samhället akademiska den meningen att undervisningen genomförs på universitet. Den strikta klassiska definitionen av akademiskt arbete och forskning är att handlar om att leda teser i bevis och att förkasta eller bekräfta hypoteser. Denna hypotes kallas ofta för forskningsfråga. Att leda teser i bevis är väldigt svårt inom många ämnen att göra. t.ex. statsvetenskap eller genusvetenskap men är enkelt inom matematiken och fysiken. Istället används värde ord som ”möjligen” eller ”troligen” för att bevisa den sanning som forskaren velat bevisa. Ungefär som i underrättelsearbete där gradering av informationens tillförlitlighet görs.

Vad innebär då detta….Jo, Akademisk utbildning och forskning syftar i sin grundform inte till att utbilda folk på ett HANTVERK utan syftar till att skapa en högre FÖRSTÅELSE. Att förstå ett hantverk och att Kunna ett hantverk är två helt olika saker. Den akademiska världen har aldrig gjort anspråk på att utbilda för att kunna, däremot förstå. Man skulle kunna ta exemplet musik. Ämnet musik kan angripas från två håll. Antingen väljer man att lära sig det teoretiska kring musik, Hur är noter uppbyggda, hur är en bra låt ut på pappret, hur var Mozarts operor uppbyggda schematiskt, hur skapas resonans i instrument. Man blir bra på musik. Eller så väljer man att lära sig att spela, kunna kompa samt förstå dynamiken i ett band. Man blir en duktig musiker.

Ofta kan en person göra båda två men det finns en klar skillnad i vad målet är med lärandet Skillnaden mellan en fotbollstränare som är bra på fotboll och fotbollsspelare som kan hantverket fotboll. Akademiska studier handlar om att systematisera ett ämne, tänja gränser och skapa nya tankesättet. Detta är grundprincipen i akademiskt arbete. Alla ämnen skapar inte särskilt bra förberedelser inför en eventuell arbetskarriär ute i det civila.

Inom ämnen som fysik, kemi eller matematik är detta inget problem eftersom arbetet som Fysiker, matematiker eller kemist ute på ett företag nästan är identiskt med att forska inom något av ämnena. När vi tar en polis eller militär blir det helt plötsligt mer problematiskt. Där skiljer nämligen verkligheten sig ifrån föreläsningssalen mycket mer. Att vara en fena på krigsvetenskap eller kriminologi är inte en direktbiljett till att vara bra ute på fältet. Bra på musik men dålig musiker.

Men eftersom akademisk utbildning har ansetts vara det enda riktiga kunnandet och det gamla klassiska övandet förskjutits har sjuksköterske, lärar, tandläkar, polis och militärutbildningar dragits in den akademiska snurran av dessa ämnens förespråkare. Universiteten har sagt ”Välkomna” eftersom de vill ha mer folk till sig och därmed mer statsbidrag. De har dock ställt ett viktigt krav; OM NI SKA VARA HÄR MÅSTE NI FÖLJA VÅRA SPELREGLER OCH DESSA ÄR ATT SKAPA FÖRSTÅELSE FÖR ÄMNET OCH UTVECKLA DET, INTE DIREKT KUNNANDE FÖR EVENTUELL YRKESUTÖVNING. En effekt av detta är att en lärarstudent som läser pedagogik inte inriktas på att bli en bra pedagog utan just att bli bra på pedagogik. Nu säger vissa

- Men lärare och läkare har alltid utbildats på universitet

Ja men det var inte strikt akademiska utbildningar för det. Inriktningen på många universitetsutbildningar var fram tills på 1980talet att lära ut hantverket lärare, detta gjordes ofta av gamla lärare som på ålderns höst valde att börja utbilda lärare. Detta gällde såväl för läkare som för barnmorskor. Sen skedde något i Sverige och helt plötsligt skulle alla in på högskolan och det poppade upp en massa nya universitet ute landet. De gamla hederliga universiteten med flera hundra år bakom sig hade kört på utan att tänka på hur själva utbildningen till lärare gått till, huvudsaken var att det blev bra lärare vilket det ofta blev. Ett exempel på detta är Lärarhögskolan. När nya högskolor kom var man tvungen att definiera vad som var akademisk utbildning och helt plötsligt tvingades alla utbildningar in samma mall.

Detta har lett till sjuksköterskor skriver uppsatser för att tillgodose de akademiska kraven på utbildning som per definition alltid skall kunna bereda en elev möjlighet till vidare forskning när majoriteten av sjuksköterskorna aldrig kommer att sätta sin fot på ett universitet igen. Detta gäller för många utbildningar. Problemet blir när första stridskontakten med verkligheten kommer. Läraren som helt plötsligt ställs inför 30 hormonstinna högstadieelever som vägrar lyssna. Då ska man försöka applicera sin kunskap på. En del överlever, fler och fler blir sjukskrivna och går in i väggen.

Många utbildningar insåg ganska snart att ligga under universitet inte var bäst och därför började de s.k. KY utbildningarna att dyka upp där man enligt den gamla metoden lärde ut ett hantverk utan krav på att eleverna skall kunna forska i ämnet. Detta innebär inte att kvalitén blir lägre ofta tvärtom. En bilmekaniker som utbildar utan att kunna forska blir en jävel på att skruva motorer och laga rost. Detta innebär inte att han inte förstår att det måste finnas forskare på KTH och Chalmers som forskar fram nya växellådsoljor eller rostskyddsmetoder. Det sker i omedveten samverkan och både bilmekanikern och forskaren är ganska medvetna om att de inte kan göra varandras arbete.

Inom försvaret och polisen fattade vi tycke för det här med akademiska systemet sent (som vanligt). När försvaret skulle omforma YOP ansökte man om detta till högskoleverket som fullständigt dömde ut officersutbildningen som oakademisk och därmed inte passande för högskoleutbildning, det gällde även polisutbildningen när det begav sig. Försvaret tolkade då detta som att YOP var kass när högskoleverket i själva verket egentligen sa att det ni gör är en KY utbildning, fortsätt med det. Istället för att se det nyanserat och fortsätta att utbilda officerare som man alltid gjort bestämde man sig för att göra om allt för att passa in i mallen, det gjorde även polisen.

Att man nu kan läsa till Polis på distans är en effekt av detta eftersom akademisk utbildning handlar om förståelse och det kan man få hemma. Det skulle inte förvåna mig om YOP snart kommer som distansutbildning. Högskoleverket ställer nämligen krav på att all form utbildning skall kunna ske på distans med enstaka träffar. Tullen och KBV har behållit de gamla systemen och det fungerar utmärkt. Där anställs aspiranterna och genomgår sin utbildning. Vissa kurser de läser är från högskolor men utbildningen i sig är intern och utformas helt enligt myndigheternas krav. De har om jag skall raljera inte sålt sig till den akademiska världen.

Inom universiteten finns det en ganska liten förståelse för varför polisen och militären vill göra så här men det tas emot som axelryckning. Det finns naturligtvis människor inom universitetsvärlden som välkomnar att utbildningar dras till universiteten både av ekonomiska och ideologiska skäl. Att det behövs forskning inom kriminologi, psykologi och krigsvetenskap är alla överens om men ingen högre akademiker jag pratat med förstår egentligen varför de operativa delarna skall in under det akademiska paraplyet.

I min värld skulle många högskolor och universitet behöva byta namn och blir yrkesskolor med nya lärare och de kvarvarande få universitet skulle fyllas av riktigt riktiga forskande akademiker. Vi kan ta exemplet Försvarsmakten som blir tydligare när vi tittar på namnen skolorna har haft. Fram till 1999 hette Karlberg Krigsskolan och dagens Försvarshögskola hette Militärhögskolan fram till 1997. Dessa namn var bra. På krigsskolan bedrevs undervisning i krig för blivande officerare. Att försvaret sysslar med mer än bara krig är en av orsakerna till namnbytet med det viktiga var att det var en Skola inte en högskola.

Militärhögskolan (nuvarande FHS) bedrev högre studier som liknande akademiska studier men var inte en riktig högskola. Om man ville dela ut akademiska poäng skedde detta i samarbete med Uppsala eller Stockholms Universitet. Sen kom bytet. 1997 blev MHS till FHS och 1999 fick vi tre nya militärhögskolor, en i Stockholm ( f.d. KS Karlberg) en i Halmstad och en i Östersund. På tre nya militärhögskolorna bedrevs det väldigt lite undervisning och framförallt forskning som var akademisk. Tafatta försök gjordes att härma riktiga högskolor och lärare krånglade till en bra utbildning för att försöka göra den mer akademisk. Jag säger inte att det var så men jag vågar påstå att namnet Högskola i skolnamnet gjorde att lärare och skolledning automatiskt försökte akademisera utbildningen.

Nu är MHS en del av FHS som blivit en riktig högskola. En av effekterna kom förra året då det visade sig att MHS Karlberg inte kunde avskilja en elev som man har gjort i alla tider när de inte passat in i mallen. Högskoleverket sa stopp och belägg, i den akademiska högskolevärlden kan man inte avskilja folk för att de har fel åsikter, det är snarare berikande.

En annan skola i Försvaret är Markstridsskolan i Kvarn och Skövde. Detta är just en skola där man länge lärt ut hantverket att föra krig med plutoner, kompanier och i vissa fall bataljoner till officerare. Ett Hantverk som är komplext och kräver sina lärare. Ett av ämnena är MOUT eller Militära operationer i Urban Miljö. Detta är ett komplext ämne som hela tiden utvecklas och förändras. För att följa detta finns det självklart en utvecklingsavdelning. Detta är helt sin ordning. De bedriver utveckling uppföljning o.s.v. Men de är inga akademiska studier som bedrivs. Mest handlar det som följa upp Amerikanernas och Britternas erfarenheter från Irak och försöka omsätta detta till svenska förhållanden och materiel.

Men i akademiseringens tidevarv skulle det inte förvåna mig och MSS bytte namn till Markstridshögskolan. Med fasa har jag följt hur de praktiska kurserna på MSS YOP börjat influeras mer och mer av detta. Och detta måste ske eftersom Högskoleverket numera granskar Försvarshögskolan som i sin tur ansvarar för YOP. Högskoleverket har alltså möjlighet och skyldighet att granska det akademiska innehållet i kursen strid till fots 30 hp. Detta gör Högskoleverket inte för att jävlas utan för att Försvarsmakten bönat och bett om att de skall göra det. Istället borde Försvarsmakten inse det självklara i att det akademiska studiet av ämnet MOUT skall ske av forskare på FHS eller FOI. TILLÄMPNINGEN och UTVECKLINGEN av konsten MOUT skall ske av de som behärskar hantverket. Jag vet att MSS klarat sig ganska bra och bedriver bar utbildning men jag tror också att de slagit in på en mycket farlig väg, den akademiska.

Det finns män som förstod denna viktiga skillnad. En av dessa var Von Clausewitz och han behöver ingen närmare presentation men man kan kort säga att han förändrade den västerländska synen på krig och hur dessa bedrivs. Inte genom att han förde befälet över arméer utan för hans geniala förmåga att avkoda slagfältets dynamik. Detta resulterade i boken Om kriget som av många ansetts som en världens bästa beskrivningar av krig och hur det förs. Men det är ingen SoldF anno 1800-talet. Den beskriver förvisso en del taktiska principer men i stort är det en översikt av kriget och hur det förs.

Detta förstod Von C och han hävdade aldrig att var en framstående general. På samma sätt finns det i modern tid militärer som varit idet närmaste genialiska på slagfältet t.ex. Von Moltke som omvandlade Von C tankar till handling och hantverk. Guderian är en annan framstående hantverkare. Han skrev sin bok Achtung Panzer som egentligen bara var en beskrivning av vad han tyckte ledde till seger på slagfältet. Innebörden var ungefär; Gör så här så vinner du. Inte alls som Von C i det närmaste geniala analys av kriget. Men det gör inte Achtung Panzer till en dålig bok, den är gudabra, men den är inte akademisk vilket Om kriget är i ganska stor utsträckning.

Om jag nu skall komma till ett avslut och låter Achtung Panzer utgöra den del av krigskonsten som motsvarar hantverket krig och Om kriget utgöra den del av krigskonsten som är det teoretiska förhållningssättet till krigskonsten. Och kärnpunkten i detta är att vi idag alltmer drar åt hållet att undervisa ur Om kriget för alla på alla nivåer för att vi anser detta vara en mycket finare kunskap när vi istället borde undervisa i Achtung Panzer till truppofficeren och låta dom ta in hans ord. Om Kriget är istället boken för högre chefer, forskare och akademiker i stort. Och för att vara övertydlig. Det är inget fel på någon av kunskaperna, man måste dock ha förståelse för att det är olika kunskap när vilken skall användas. Denna insikt saknas idag i myndighetsledningen både hos Polisen och hos Försvarsmakten.

Felet ligger alltså i den allmänna synen på vad som är fin och ful utbildning och en oförståelse hos chefer inom försvaret och polisen att skilja på olika typer av kunskap. Detta bottnar i sin tur i att många chefer sitter med gamla kandidatutbildningar från 1980talet och tror sig veta allt om universitetsstudier. Detta är enligt mig grunden till att många universitetsutbildningar anses vara verklighetsfrånvända, det har att göra med att de ligger under fel paraply och borde egentligen vara yrkesutbildningar.


Jonas

Missiler vid svenska gränsen?

Kalle Kniivilä skriver i Sydsvenskan om den amerikanska utplaceringen av luftvärnsrobotar (Patriot) i Polen, vilket väcker förargelse i Moskva. Som bekant drog Obama tillbaka förslaget om ett robotförsvar placerat i östra centraleuropa för att istället ersätta det med Patriotsystem. USA lovade en gång Gorbatjov att aldrig placera amerikanska baser i de forna WP-länderna, men det ryska intåget i Georgien resulterade i att Polen lovades få luftvärnsskydd. Eftersom det inte handlar om en permanent basering, är agerandet snarast att se som en politisk markering.

Artikeln är i Sydsvenskan är mycket intressant ur svensk synvinkel då den visar lite på vad moderna luftvärnssystem har för räckvidder och vad deras utgruppering innebär i form av maktprojektion. Kniviliä redovisar här det äldre S-300:s räckvidd då systemet är grupperat i Kaliningrad. Tidigare har man från ryskt håll talat om att också gruppera den senaste systemet, S-400, i Kaliningrad. Detta skulle då nå en bra bit in i svenskt luftrum och t ex täcka in flottiljen F 17.

Under Hugemarks och Tunbergers säkerhetspolitiska panelspel med Baltikumtema under Sälenkonferensen för snart två veckor sedan fick panelen spelkortet att NATO önskade basera flyg i Sverige för att stödja det baltiska landet som var utsatt för ryska påtryckningar eftersom S-300 och S-400 i Kaliningrad gjorde det mycket svårt för NATO att operera från Polen. Den socialdemokratiske paneldeltagaren Urban Ahlin (utrikespolitisk talesman för s) ifrågasatte då kraftfullt detta. (video, ca 1.04 in)

Jag har tidigare skrivit om vad en gruppering av S-400 eller liknande system på Gotland skulle innebära. Det finns all anledning att fundera över S-400 i Kalingrad också eller vad som händer när Iran får systemet (i dagsläget är det endast en senare variant av S-300PMU som är aktuell för försäljning). I Sverige har vi idag inget lufvärnssystem som har räckvidd över 40 km. Det är också det enda med riktig allvädersförmåga och höjdtäckning. Kanske också något att fundera över.

Människans bästa vän


Äntligen har Sverige fått hundar på plats i Afghanistan efter att hundekipage under hösten utbildats för områdets räkning. Hunden har alltid utgjort ett enastående hjälpmedel i militära sammanhang och Sverige har sedan länge legat i täten när det gäller att utnyttja hundar för bevakning och spår inom framförallt MP och bassäkerhet.

På senare år har mer och mer fokus lagts på sökhundar för att hitta minor, vapen och sprängmedel efter erfarenheter från Balkan, men internationella erfarenheter från Irak och Afghanistan.

Storbritannien, USA, m fl har i flera år haft hundekipage i Afghanistan för att ge fotpatruller större möjlighet att detektera IED:er. Dessa ekipage har varit enormt framgångsrika och sparat oräkneliga liv och flera hundar har faktiskt tilldelats medaljer. Talesättet om hunden som människans bästa vän har åter visat sig vara korrekt. I Irak nådde britterna stor framgång vid basen i Basra när det gällde att minska antalet intrång på basen i och med att man införde vakthundar istället för att bara ha tvåbenta patruller. Som bekant är hundens ställning inom den muslimska världen mycket låg och att som självmordsbombare spränga sig själv när man blir anfallen av en hund ger långt ifrån samma effekt som om man gör det när man ska gripas av en västerländsk soldat, vare sig det handlar om publicitet eller den psykologiska paradiseffekten. Samtidigt ger ofta djur människor i svåra situationer en moralisk skjuts framåt, vilket t ex utnyttjas på åldersdomshem och sjukhus, men effekten har också märkts mycket tydligt bland soldater i Afghanistan.

Vältränade sökhundar kan upptäcka sprängämnen på tiotals meters håll och ännu längre om vinden ligger på. Genom denna förmåga höjer de avsevärt skyddsnivån för det egna förbandet. Den brittiska metoden för att skaffa tjänstehundar är också intressant. I Sverige satsar man hårt på att avla fram lämpliga hundar, som sedan ofta placeras hos fodervärdar tills de ska påbörja sin utbildning. Naturligtvis sker detta inte utan kostnader. Britterna satsar istället på ta hand om hundar som har haft det svårt, t ex övergivits och får dessa gratis eller för en mycket liten summa pengar. Hundar med trassliga bakgrunder har liksom människor med trassliga bakgrunder ofta vissa attiydproblem. Det försöker man utnyttja genom att med träning få hundarna att fokusera energin på det jobb som de utbildas till, t ex sök eller bevakning. Uppenbarligen fungerar bägge metoderna.

Jag tror inte det tar lång tid innan den svenska Afghanistaninsatsen förstärks med fler hundar.
Hunden militära värde är som sagt mycket väl känt i Sverige, men som med många andra resurser, har det tagit alldeles för lång tid att få hundar till Afghanistan. Kan det denna gång ha något med Jordbruksverket att göra?

Gästinlägg: FM Produktionschef tillber högre makter

I en intervju i P1 i lördags avslöjade Göran Mårtensson det som så många redan anat och fruktat. Det finns ingen grund att stå på för att göra antagandet att det ska kunna lyckas att försörja FM med personal efter den 1 juli 2010.

Citat från Mårtenssons egen artikel på FM egna informationssida:
”I dagarna har den sista kullen värnpliktiga soldater och sjömän ryckt in. Vi hoppas att dessa kvinnor och män gör valet att stanna kvar hos oss även om det blir frivilligt att fullfölja utbildningen efter den 1 juli 2010.”


Vart tog fakta i form av analyser, enkäter och underbyggda undersökningar vägen? Var är underlaget som styrker bedömningarna rörande antalet intresserade frivilliga till försvaret?

Är det en tro på fortsatt lågkonjunktur med tillhörande brist på arbete som ska fylla personallistorna? Eller är det ett kallsinnigt vågspel med svensk försvarsförmåga där man ”hoppas” på att det nog ska lösa sig?

Det vore önskvärt om Mårtensson kunde precisera lite mera detaljer vad hans förhoppningar grundar sig på.

Det är i varje fall vad jag hoppas på.


Borneo

Alla ägg i samma korg (uppdaterad 24/1 kl 21.00)

Jag noterade häromdagen att kristdemokraterna Mikael Oscarsson och Else-Marie Lindgren hade en debattartikel i UNT, där man oroade sig för att en militär stängning av Ärnabasen, Uppsala skulle hota rikets säkerhet. Det är jag också övertygad om.

Under 00-talets stora försvarsslakt gick man grundligt fram med att förstöra Flygvapnets krigsbaser. I början av decenniet fanns drygt en bas per flygdivision. Idag finns en bas per två divisioner. Av de två kvarvarande krigsbaserna (eller övningsbaser som de idag benämns eftersom syftet med dem i mångt och mycket är att öva deployering i ”främmande operationsområden”) är det ingen som ligger i närheten av Stockholm. Den ena är Hagshultsbasen strax söder om Jönköping och den andra är Jokkmokksbasen. Dessa är de enda två fullt utbyggda baserna med kvarvarande infrastruktur, och liksom övriga baser byggda för att hantera en halv till en division. De övriga av 90-talets dryga 20 baser har blivit noggrant avrustade och fått infrastrukturen uppriven och borttagen.

Syftet med krigsbaser är framförallt att vid högre hotnivå erbjuda en mer skyddad gruppering än den fredstida. Skydd kan som bekant skapas på flera olika sätt, t ex rörlighet, fortifikation eller verkan. I Sverige ansågs tidigare att en fortifikation av samtliga flottiljer skulle bli dyr och ineffektiv. Stormakten skulle med sina stora resurser kunna slå ut flottiljerna där alla äggen (flygplanen, underhållet, bränslet och vapnet) var samlade i en enda korg. Istället utvecklades skydd genom spridning (något förenklad historieskrivning följer). Varje krigsbas skulle bestå av en huvudbana och ett antal kortbanor, ofta breddade och uträtade landsvägar. I anslutning till dessa spreds bränsledepåer och vapenförråd ut och längs vägarna i området anlades 20-100 flygplanuppställningsplatser. Därigenom skulle en angripare få mycket svårt att slå ut flyget på backen. Basytan blev dock enorm varvid Flygvapnet fick utveckla särskilda närskyddsförband som med hundar och andra hjälpmedel patrullerade det stora flygbasområdet för att skydda det mot jägarförband. De viktigaste baserna skyddades också med luftvärn (räckte inte till alla). Skulle banorna bli bombade fanns omfattande fältarbetsresurser att tillgå vid varje bas och på några timmar skulle en bana kunna vara helt reparerad efter ett anfall. Tills dess kunde en kortbana användas. Varje bas bemannades med en basbataljon på uppåt 2500 man, mycket beroende på hur stort område som skulle skyddas och till varje bas förlades en halv till en division.

Efter 00-talets försvarsslakt återstår nu fyra stridsflygdivisioner och två basbataljoner, som dessutom är fjärdedelen så stora. Istället för att använda krigsbaserna skulle nu Flygvapnet lösa sina eventuella skarpa uppgifter från den ordinarie grupperingen på flottiljerna. Utöver Hagshult och Jokkmokksbaserna finns också Vidsel och just Ärna, där Vidsel liksom Hagshult och Jokkmokk kan erbjuda spridd gruppering. På vissa av flygflottiljerna byggdes tidigare bergrum för att erbjuda fortifikatoriskt skydd. Inte helt oväntat har just dessa flottiljer lagts ner, varav den sista var just F 16 i Uppsala, numera känd som Ärnabasen. På 90-talet lades F 13 i Norrköping ner precis när man fått färdig sin nya berghangar för 300 milj kr. Kritiker pekar gärna på Gulfkriget och hävdar att bergrum är lätta att slå ut. Erfarenheten från Kosovokriget 1999 visar snarast på motsatsen och visade också att NATO hade extremt svårt att slå ut det jugoslaviska flygvapnet, som i allt väsentligt var uppbyggt på samma sätt som det svenska var till millennieskiftet med spridd gruppering och redundant ledning.

Flygdivisionerna ska även idag kunna lämna sin flottilj vid höjd beredskap för att tillfälligt basera på ett annat flygfält (civilt). Problemet är dock att vare sig de kvarvarande flottiljerna eller landets civila flygfält har byggts med skydd i åtanke av tidigare nämnda anledningar. Problemet blir dessutom ännu värre när man betänker hur mycket luftvärnsresurser som finns kvar i landet. Frågan är också hur en basbataljon som är bråkdelen så stor som tidigare ska kunna hantera dubbla mängden flygplan?


Ledamoten av Kungliga Krigsvetenskapsakademien, generalmajoren Michael Moore, betonar i en artikel i ett av de senaste numren av Gula Tidskriften att man inte ska jämföra Försvarsmakten idag med hur det var förr. Av den anledningen tänkte jag istället göra en jämförelse med hur situationen ser ut i våra grannländer.

Finland
Finland blir väldigt kort eftersom landet idag nyttjar samma system som tidigare, d v s sin egen variant av det svenska krigsbassystemet med vägbaser. Sålunda är det svårt att presentera några bilder från Google Earth. Man visar ingen avsikt att överge detta bassystem. Varje bas skyddas även med luftvärn.

Norge och Danmark
Norge och Danmark använder sig av standardmodellen i NATO, vilken är att man löser krigsuppgiften från utgångsgrupperingen på flottiljen, alternativt nyttjar ett civilt flygfält som modifierats till hög skyddsnivå eftersom få flygplan inom NATO klarar den hårda belastningen av att användas på vägbaser. De civila flygfälten och de ordinarie baserna har också en överkapacitet för att kunna ta emot förstärkningar från andra länder.


Visa större karta
Norsk civil flygplats (Narvik)


Visa större karta
Bodö, Norge


Visa större karta
Skrydstrup, Danmark


Skillnaden gentemot de svenska flottiljerna är uppenbar. De norska och danska baserna har myriader av Hardened Aircraft Shelters (betonghangarer) som förutom att skydda flygplanen mot vapenverkan också döljer vilka som används för tillfället och vilka som är tomma. En angripare får därigenom mycket svårt att bekämpa flygplanen på marken. Startbanorna är mycket långa och breda och taxibanorna dubblerar som extrabanor. Liksom tidigare i Sverige finns också avsevärda fältarbetsresurser. Till varje bas finns också kvalificerat robotluftvärn med höghöjdstäckning.


Sverige
Tar man en titt på någon av de svenska flottiljerna ser man att allt är mycket snyggt koncentrerat för att erbjuda bästa möjliga arbetsmiljö till vardags. Att verka från någon av flottiljerna i händelse av ett högt hot mot landet, ter sig närmast omöjligt då två kryssningsrobotar per flottilj effektivt skulle slå ut de hangarer som syns på Google Earthbilderna och därmed i princip samtliga de Gripenflygplan som ingår i Flygvapnet. Eftersom svenskt luftvärn mig veterligen närmast helt saknar förmåga mot kryssningsrobot, skulle ett mobiliserat och utgrupperat luftvärn inte göra någon större skillnad.


Visa större karta
F 17 Ronneby


Visa större karta
F 21 Luleå


Vart vill jag komma? På mycket kort tid och med föga eftertanke har vi i Sverige förstört en av de viktigaste resurserna för att kunna försvara landet. Att återuppbygga den kommer att ta lång tid och kräva stora resurser. I vanlig ordning har den svenska kortsiktigheten lett till att man valt att avveckla en resurs i förhoppning om en annan, eller i det här fallet snarare utan att ha en möjlighet att genomföra alternativet, nämligen att utrusta flottiljerna.
ÖB redogjorde i sitt tal i Sälen för en vecka sedan för att Försvarsmakten det senaste året genomfört en start med incidentroten per dag för att upprätthålla den svenska territoriella integriteten.
Försvarsminister Sten Tolgfors har själv erkänt att ingen djupare analys finns gjord för perioden bortom 2014. Att då göra sig av med den sista flygbasen i närheten av landets huvudstad och den enda flygplatsen i Mälardalen som erbjuder skyddad gruppering för att ”eventuellt” spara 35 milj kr förefaller helt vansinnigt. Varje gång det kommer att krävas högre beredskap kommer svenskt stridsflyg att behöva basera i Uppsala. Senast det genomfördes var under beredskapsövningen Dagny II i höstas i samband med de ryska övningarna Ladoga och Zapad. En mer minnesvärd gång torde vara för snart tio år sedan, den 11 sept 2001, då den redan nerlagda flottiljen fick göra ett sista dödsryck och genomföra incidentberedskap dygnet runt för att skydda huvudstaden. Sådant glöms snabbt när man ”eventuellt” kan spara 35 milj kr (att jämföra med de ca 1,5 mdr kr som Försvarsmakten underskred sitt anslag med förra året).

Ett fungerande nationellt försvar kräver ett flygvapen. Ett flygvapen för att hävda territoriell integritet och försvar mot ett väpnat angrepp mot Sverige kräver flygplan, vapen, ledning och baser. Saknas en av komponenterna, fungerar inte flygvapnet så omdömet måste bli att svensk försvarspolitik sannerligen är ett luftslott.




Att sedan såväl flygflottiljer som marinbas och armebaser skulle behöva ett luftvärnskydd är nästa problem. Faktum är att med ett modernt, kvalificerat luftvärnsystem med medellång räckvidd skulle man kunna samordna skydd mellan flygflottiljerna och marinbas/regementen, men det får avhandlas i ett annat inlägg.


Andra om vikten av Ärna:
- Chefsingenjören redogör för svårigheterna att verka över Stockholmsområdet utan Ärna med en mycket talande stridslinjal.
- Else-Marie Lindgren
- Vakthavande
-
Väpnaren (= uppdateringen 24/1 kl 21.00)

Om svenska flygbaser: Flygbas.se

En fin gest

Även om jag inte delar försvarsministern uppfattning i många frågor, finns det faktiskt en egenskap hos honom som jag respekterar och beundrar. Det är att han sällan försitter ett tillfälle att värna om våra soldater som befinner sig på insats i utlandet. På tåget från Sälen tidigare i veckan stötte han på en soldat från FS 18 som var hemma på permission, och passade då på att skicka med en hälsning till förbandet. Sådant inger respekt och framförallt är det mycket betydelsefullt för soldaterna i Afghanistan. Jag kan inte påminna mig att vi på många år har haft en försvarsminister som brytt sig mer om sina soldater.




Vi andra kan också visa vårt stöd för våra soldater genom att köpa antingen det gula bandet "Stöd våra soldater" som säljs av Kustjägarveteranerna, eller Fredsbaskrarnas gula-bandetpin "Stöd våra utlandssoldater".

Solidaritetsförklaringen synad (uppdaterad 24/1 kl 10.00)

Staffan Danielsson menar i en replik till mitt föregående inlägg (Så dog solidaritetsförklaringen), samt Rolf K Nilssons inlägg från igår, att solidaritetsförklaringen inte alls är död. Måhända inte för tillfället. Däremot har den blivit ordentligt synad och den visade sig vara mycket ihålig. Jag finner mycket av Staffan Danielssons argumentation intressant.

Vad innebär (innebar) då solidaritetsförklaringen? Solidaritetsförklaringen lyder: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”

Jag tycker inte det lämnar så mycket utrymme för tvivel. Sverige är mycket nära säkerhetspolitiskt förbundet med inte minst de andra nordiska länderna. Som försvarsminister Sten Tolgfors brukar framställa det: ”Säkerhet byggs tillsammans med andra, våra grannar i Norden och EU. Det går inte att se en situation där ett militärt hot endast påverkar ett av länderna i vårt närområde. Därför är det nödvändigt att samarbeta för att hindra hot från att växa och påverka oss.” (Svd 8 dec)

Scenariot som målades upp i Sälen grundade sig i att Ryssland utövade påtryckningar mot ett baltiskt land och samtidigt började genomföra stora militärövningar längs landets gräns. Det baltiska landet önskade då bistånd. Hur ska Sverige då kunna neka denna begäran med den deklarerade solidaritetsförklaringen i bakhuvudet?

För att då citera ur Staffan Danielssons replik: ”Skulle detta [ett ryskt hot om militärinvasion i det baltiska grannlandet] vara en realistisk möjlighet i närtid borde ju det svenska försvaret flerdubblas, och scenarieförfattarna vill också - i ett första steg? - öka försvarsbudgeten med ca 35-40 procent. Varken försvarsberedningen, riksdagen eller jag själv har ju bedömt en sådan utveckling som sannolik under överskådlig tid framåt.”

Det är just det som är problemet. Jag och flera andra har upprepade gånger påpekat att den svenska solidaritetsförklaringen och den försvarsorganisation som Alliansregeringen har fastställt inte är förenliga. Sverige saknar helt och hållet handlingsfrihet och förmåga att backa upp det som sägs i solidaritetsförklaringen. Minst möjliga militära hot i vårt omedelbara närområde och Sverige tvingas helt prioritera det egna försvaret. Det går inte att vänta tills ett militärt angrepp på ett grannland påbörjats innan solidaritetsförklaringen aktiveras och åtgärder börjar vidtas. Sverige saknar nämligen överskeppningsförmåga för att kunna agera militärt i ett efterhandsläge.

För att anknyta till den sista meningen i citatet från Staffan Danielssons replik. Jag tvingas återigen konstatera, liksom jag gjorde med försvarsministerns blogginlägg från i torsdags, att Regeringen har beslutat om en försvarsorganisation som ska verka under period som ingen har gjort en säkerhetspolitisk analys för. Det försvar man bygger idag är det man har om 10 år. Det gäller såväl USA som Sverige och Burkina Faso. Så lång är omställningstiden.

Jag vill i sammanhanget också påminna om ÖB:s tal om situationen idag: ”Dygnet runt övervakar våra förband Sveriges luft och sjöterritorium. Under förra året genomfördes i stort sett varje dag en jaktstart för att hävda det svenska territoriet. Vid behov avvisas fartyg och flygplan som kränker våra vatten eller vår luft.”

Den svenska incidentroten var alltså engagerad ca 365 ggr förra året. Hur många av starterna som genomfördes i samband med de ryska övningarna Zapad och Ladoga redovisas icke, men det finns all anledning att tro att antalet inte var ringa. Däremot kan man jämföra med Norge som förra året deklarerade att man genomfört starter mot 82 ryska bombflygplan, vilket var nytt rekord. Visserligen tvingas Sverige även att starta mot västflygplan till skillnad från Norge, men man kommer inte ifrån att aktiviteten ökat dramatiskt i Östersjön. Det är inte en situation som förutspåddes för något år sedan av våra politiker.

Sverige fortsätter att agera co-sinuskurva och vara en fas efter omvärlden försvars- och säkerhetspolitiskt. I Sverige hävdar man från politiskt håll att Rysslands fokus idag ligger i Kaukasus. Fokus låg mycket riktigt helt och hållet där för några år sedan. Sedan dess har fokus alltmer förskjutits norrut mot Östersjön och Barentsområdet. Det har våra grannländer identifierat och agerar därefter, utan att för den skull sluta samtala, handla och på andra sätt interagera med Ryssland. Man vill dock säkerställa en handlingsfrihet. Mycket tänkvärda är chefen för MUST ord på mil.se apropå kapitlet ”Ett är säkert – vi blir överraskade” i Tunberger/Hugemarks skrift ”Trovärdig solidaritet – försvaret och solidaritetsförklaringen”:

”Blotta rubriken indikerar att Must inte löser sin uppgift, nämligen att se till så att våra uppdragsgivare, regering/Regeringskansliet respektive ÖB, inte blir negativt överraskade. Alternativt att våra uppdragsgivare valt att göra andra bedömningar än de som vi presenterat. Men jag tror att författarna har rätt i att det är psykologiskt svårt att ta till sig oroande tendenser och obehagliga bedömningar som går stick i stäv med gällande politiska inriktning eller försvarets planering.”

Av just den anledningen skulle jag vilja se en opolitisk, oberoende säkerhetspolitisk analysgrupp komplettera eller ersätta den försvarsberedning som försvarsministern i alla fall inte vågar kalla in, i arbetet med att formulera omvärldsanalyser och säkerhetspolitik. (Även SvD:s ledarredaktion vill gärna se en oberoende analys)


Urban Ahlin beklagade sig över Sälenspelet eftersom Ryssland med säkerhet följer vad som försiggår i Sälen och de kalla krafterna där då tar spel som det genomförda som argument för att Ryssland är hotat. Jag kan informera Ahlin, Danielsson m fl att det är inte bara Ryssland som har följt Rikskonferensen. Det har även våra grannländer inför vilka vi hittills har gett sken av att stå för en solidaritetsförklaring, men som i realiteten visade sig vara inte mer än en vänlig klapp på axeln och en önskan om bättre lycka nästa gång.

Man kunde också konstatera att Urban Ahlin ifrågasatte att ÖB frambaserade stridsflyg till Gotland, vilket faktiskt helt och hållet ligger inom ÖB:s befogenhet.

Samma socialdemokratiska ”rysskräck” (för att använda det av Rolf K Nilsson myntade uttrycket) som Sten Andersson gav uttryck för när han 1989 hävdade att Baltikum inte alls var ockuperat av Sovjetunionen, lever fortfarande kvar i den svenska politiken. Jag tror inte man är ett dugg imponerad på andra sidan Östersjön, vare sig i Finland, Estland, Lettland, Litauen eller Ryssland. För det sistnämnda landet visar Sälenkonferensen snarast att Sverige kommer att ge landet ett carte blanche för agerande i Östersjön.

För de röd-gröna var nog upplevelsen av solidaritetsförklaringsspelet mycket otrevlig och jag betvivlar att solidaritetsförklaringen lever kvar hos en eventuell röd-grön regering i höst.


UNT

Uppdatering 24/1 kl 10.00: Bo Hugemark kommenterar Sälenspelet och Solidaritetsförklaringen i SvD: "Var det detta vi beslutade? Det hade jag aaaaning om!"

Så dog solidaritetsförklaringen

Rolf K Nilsson skriver på sin blogg om en annan typ av rysskräck än vad de flesta menar med begreppet.

Befinner man sig i Sälen eller om man nyttjar Folk och Försvars utmärkt webbdireksändningar, kunde man igår följa en paneldiskussion runt den svenska solidaritetsförklaringen. Deltagarna fick agera utifrån ett scenario som drogs upp av Bo Hugemark och Johan Tunberger. Scenariot var att ett baltiskt land utsattes för vissa ryska påtryckningar med anledning av att landets rysk minoritet ansågs förtryckt och det baltiska landet oroades av stora ryska övningar längs landets gräns, liknande vad som skedde i södra Kaukasus sommaren 2008. Frågan var då hur Sverige skulle agera i situationen. Rolf K Nilsson sammanfattar paneldiskussionen mycket bra för den som inte såg den.

Efter att ha sett diskussionen kunde jag bara konstatera att där dog solidaritetsförklaringen. I sedvanlig ordning var det ingen av politikerna som vågade trycka på knappen och effektuera solidariteten eller ens inkalla framtidens kontraktssoldater för att höja den svenska beredskapen. När NATO önskade svensk hjälp för att bistå sitt medlemsland (också EU-land), var det kalla handen från politikerna, Lissabonfördraget till trots!

Om jag var norrman, dansk, finne, est, lett eller litauer skulle jag vara mycket, mycket bekymrad. En solidaritetsförklaring har en reell fysisk innebörd. Den kan inte bara handla om tomma ord, eller en klapp på axeln. Svensk säkerhets- och försvarspolitik har mycket allvarliga problem. Det tror jag att ytterst få inte instämmer i.

Så dog den svenska solidaritetsförklaringen.


Uppföljning och replik till Staffan Danielsson finns i ett efterkommande inlägg.


Bloggar: Staffan Danielsson (deltagare i paneldiskussionen), Svenska Freds, Mats Engström, Klamberg, Charlie Weimers, Adam Cwejman
Media: DN,

(Jag hade egentligen tänkt att kommentera det röd-gröna försvarsmanifestet i ett inlägg ikväll, men jag spar det någon dag)

Fullödigt om försvarsindustrin

Allan Widman höll ikväll ett enastående bra och fullödigt anförande om försvarsindustrin och materielanskaffningen till försvaret (ca 34 min in). Han lyckades peka på alla de problem som existerar och som gjort stora delar av Försvarsmakten till det luftslott det är idag: korvetter som fortfarande 10 år efter sjösättning saknar sitt huvudvapen, spaningskapslar som är fler år försenade än tiden från projekt till ursprungligt leveransdatum, små, oerhört dyra demonstratorprogram, höga officerare som lämnar Försvarsmakten för det företag de nyligen varit med om besluta anskaffning ifrån, och så otroligt mycket mer.

Han passade också på att förespråka den anskaffningsmodell jag skulle vilja se mer av nämligen upphandling där leverantörernas konkurrens utnyttjas till fullo.

Jag är verkligen för en stark svensk försvarsindustri. Sverige har försvarsindustrin att tacka för många industriella framgångar, varav många utanför den direkta försvarssektorn. Försvarsindustrin får dock aldrig gynnas på svensk försvarsförmågas bekostnad. Försvarsbudgeten får inte gå till att bara betala för luft, såsom den militära fortsättning av IT-bubblan som stora delar av NBF-projektet var.

Utanför ämnet (fast inkluderat i anförandet) instämmer jag också i Widmans undran: ”Vem kan peka på några positiva nyheter när det gäller Ryssland de senaste 3-4 åren?”

Andra bloggar om ämnet: Klamberg

Tolgfors på länstidningsturné

Försvarsminister Sten Tolgfors har skickat en debattartikel om personalförsörjningen på länstidningsturné. I artikeln höjer han, föga oväntat, yrkesförsvaret till skyarna och förkastar värnplikten. Mönsterförbandet är FS 17 som enligt Tolgfors är ”några av de bästa soldaterna Sverige har haft och en modell för det nya försvaret”.

Jag tror ingen vid sina sinnens fulla bruk kan ifrågasätta kvaliteten på FS 17:s soldater eller vilket bra arbete de har gjort i Afghanistan. Dock håller jag inte riktigt med försvarsministern. Soldaterna i FS 17 var duktiga, men saknade, liksom så många av sina kollegor bland svenska soldater det senaste decenniet, erfarenhet av att ha uppträtt i stora förband. Deras utbildning har huvudsakligen inriktats mot scenarier av den typ man ser i Afghanistan, Tchad osv och de är också mycket duktiga på dem.

Förflyttar man sig istället drygt 16 år tillbaka i tiden hittar man några andra av de bästa soldaterna Sverige någonsin har haft, nämligen soldaterna i BA 01 (och för den delen många av de andra samtidiga insatser om drygt 3000 personer som Sverige hade igång som en biuppgift för Försvarsmakten att jämföra med dagens inte ens 1000 personer i en organisation som har internationella insatser som absoluta huvuduppgift). Dessa soldater var faktiskt värnpliktiga. Somliga kom till förbandet strax efter muck, vissa var äldre och hade förutom sin värnplikt genomfört ett antal stora repövningar. På Balkan var det ingen tvekan om vilket av de internationella förbanden som utgjorde eliten – det var det svenska, både personellt och materiellt. Nämner man idag den brittiske generalen Michael Rose omdöme om de svenska förbanden jämfört med de andra yrkesförbanden (”the best soldiers I’ve ever seen”), tycker många förespråkare för yrkesförsvaret, närmast på tonåringars vis, att man är "pinsam". Rose ville senare att den svenska bataljonen skulle utgöra hans snabbinsatsstyrka på Balkan, vilket den svenska regeringen sade nej till. Försvarsminister Tolgfors skulle nog kunna lära general Rose ett och annat om kvalitet på soldater. (läs gärna Morgonsurs Balkaninlägg för lite intressanta BA 01-historier)

Visserligen förövades BA 01 på hemmaplan, men vad som verkligen skapade framgången var den stora rutinen soldaterna hade i ryggen, trots att de var värnpliktiga. Även om de kom från olika förband och årskullar i grundutbildning, kunde de ändå snabbt svetsas samman till ett nytt effektivt förband tack vare att repetitionsövningar på olika nivåer bedrivits med regelbundenhet. Soldaterna var inte utbildade med peace-keeping som huvuduppgift. De var utbildade med massiv väpnad strid i brigadförband, inom ramen för fördelning, som enda mål. Trots det kunde de snabbt rollväxla till uppgiften på Balkan. Jag är tveksam att det går lika snabbt för FS 17 att göra den omvända rollväxlingen. Det beror i första hand inte på soldaterna, utan att deras chefer är otränade i att leda och strida i större förband av budgettekniska skäl.

Känns det inte också som ett hån mot ”några av de bästa soldaterna” någonsin att Försvarsmakten, p g a politisk oförmåga och ovilja att fatta beslut, tvingas sparka dem vid hemkomsten? Vilket varmt och välkomnande tack vid hemkomsten för deras stora insatser i Afghanistan. Av den anledningen ströks jag under ”var” i texten ovan.
Samma tack fick ett annat mönsterförband vid sin hemkomst, nämligen LA 01 när förbandet kom hem från Liberia. Liksom FS 17 var LA 01 från början ett beredskapsförband med kontrakterade soldater som sändes iväg till Liberia. Vid hemkomsten fick förbandet närmast fingret av den dåvarande s-regeringen som lade ner förbandets moderregemente, varvid enormt mycket erfarenhet gick förlorad när personalen sade upp sig av bitterhet.

Regeringens ovilja (och definitivt den ev kommande rödgröna regeringens också) att bädda för yrkesförsvaret innebär att samma stora resursslöseri som det som drabbat FS 17, också kommer att drabba deras framtida efterträdare när Försvarsmakten inte kommer att kunna anställa soldater på ett effektivt sätt, utan tvingas omsätta dem i förtid och ständigt nyutbilda. Att endast ha yrkessoldaterna i två-tre år istället för fyra-fem innebär naturligtvis att grundutbildning måste ske oftare och därmed överlappande anställning. Att kostnaden då blir högre förstår nog alla.

Förra veckan slog sig försvarsministern för bröstet tillsammans med ÖB och generaldirektören för Försvarsmakten då ca 1,5 mdr kr sparats in under 2009, endast inom verksamhetsbudgeten(!). Verksamhetsbudgeten är det som förbanden ska öva för och också den del från vilken personalens löner kommer. De sistnämnda utgör nästan 70% av budgeten. Sålunda har man opåkallat sparat in ca 20% av de pengar som ska göra svenska förband och soldater till de bästa landslagsmännen i sin gren – väpnad strid. Sedan nyheten blev offentlig har jag haft kontakt med flera krigsförbandschefer som rasat över ”besparingen” eller anslagsunderskridandet som väl är en bättre beskrivning. De menar, helt korrekt, på att delar av dessa pengar hade kommit till mycket bättre användning genom att se till att de förband vi har och producerar idag och som dessutom står i beredskap i de internationella styrkeregistrena kunde ha övat ordentligt och enligt plan. Resultatet av anslagsunderskridandet blir naturligtvis en lägre förbandskvalitet. Delar av 1,5 mdr kr hade också kunnat användas för Försvarsmakten för första gången på länge hade kunnat bedriva en större försvarsmaktsövning för att samträna förband ur de olika försvarsgrenarna, och kanske även nå någon slags förmåga att verka på operationell nivå, joint, om man ska använda svengelska. Budgeten för höstens beredskapsövning Dagny II motsvarade knappt en (1) procent av anslagsunderskridandet!

Det som är ännu märkligare är att försvarsmaktsledningen refererar till besparingen för ”planerad” i syfte att finansiera det kommande yrkesförsvaret. Då frågar man sig verkligen hur det kommer sig att denna post aldrig fanns upptagen i Försvarsmaktens budgetunderlag?


I mina öron klingar försvarsministerns ord mycket tomma. Att soldaterna i FS 17 fick sparken vill han heller inte berätta.
Faktum kvarstår, ett svenskt yrkesförsvar kommer aldrig att ha tillräcklig numerär för att kunna försvara hela Sveriges yta, hur bra soldaterna än är. Däremot ser jag gärna en mindre mängd anställda soldater, kompletterade med värnpliktiga och kontraktsanställda. Utan det numerära underlag som värnplikten erbjuder kan man aldrig försvara ett land med Sveriges yta och ringa befolkning.


Läs också Morgonsurs: Bittert om pappersförband

Länstidningsturnén: HD, Norran, Kuriren, Hela Hälsingsland

Ett försvars- ochsäkerhetspolitiskt högtryck drar in (Uppdaterad 17/1 kl 17.30)

Idag inleddes Folk och Försvars rikskonferens i Sälen och precis som vanligt drar ett försvars- och säkerhetspolitiskt högtryck in över svenska media.

SvD konstaterar glädjande att försvarsfrågorna faktiskt berör allmänheten
och det hoppas jag verkligen de politiska partierna tar till sig och inte bara Folkpartiet. Om sedan Folkpartiets löfte infrias återstår att se, men det åligger huvudsakligen väljarna att påminna partiet om.

För några veckor sedan uttryckte jag önskemål om att ett NATO-medlemskap skulle diskuteras mer ingående istället för att man som tidigare skyggat för frågan och jag är inte ensam om den åsikten, utan den har påpekats av såväl Annika Nordgren Christensen och Ulf Henricsson, som Mike Winnerstig idag på DN Debatt. Jag hör till dem som helst vill se ett NATO-medlemskap, men det är inte det viktigaste. Det viktigaste är att vi kommer fram till ett beslut och vidtar de åtgärder som följer på det beslutet. Idag saknas en inriktning och Sverige har hamnat i den farliga situation som följer på ett beslutsvakuum, med varken nationell förmåga eller ett påskrivet säkerhetskontrakt, vilket visas med all tydlighet på SvD:s ledarblogg idag. Förhoppningsvis kommer frågan att lyftas under Rikskonferensen.

Allra helst önskar jag dock en starkt ökad debatt om och belysning av det nationella försvaret och även där tror jag att jag kommer att bli bönhörd. Ska man vara trogen de kriterier som omnämndes under 90-talet som skäl för en svensk militär återtagning?


För den som har tid kan följa Rikskonferensen på Folk och Försvars hemsida via direktsändning. Har man inte möjlighet kan man istället se videoinslag i efterhand eller läsa korta resuméer hos Mark Klamberg, Charlie Weimers (som förhoppningsvis sätter lite mer tryck på sin partiledare) eller någon av de andra som bloggar från Sälen.

Högtrycket i media kommer dock att bestå ändå fram till Rikskonferensen avslutas på tisdag kväll. Det lär också bli ett och annat inlägg på Wiseman's Wisdoms om tiden medger.


Uppdatering 17/1 kl 17.30: Newsmill bidrar också till högtrycket och Wiseman har haft förmånen att få skriva en artikel där om bloggars inflytande på försvarsdebatten.

Stridsgruppernas vara eller icke vara

Chefsingenjören uttryckte igår ett önskemål om att EU ska sätta in en av sina två bataljonsstridsgrupper på Haiti, för att bistå hjälpansträngningarna där. USA har redan avdelat omfattande militär hjälp och bistånd till Haiti och har sedan 90-talet haft fredsbevarande trupp på ön. Det visar sig också tyvärr med skrämmande tydlighet att det behövs en militär närvaro på Haiti för att trygga biståndsarbetet och hjälpa till att se till förnödenheterna kommer fram till de nödlidande. En FN-resolution i ämnet är inte långt bort, misstänker jag. Haiti har en skrämmande historia bakom sig och risken är överhängande att landet åter hamnar i samma situation som tidigare.

Chefsingenjören reser också den mycket väl motiverade frågan om stridsgruppernas vara eller icke-vara. Stridsgrupperna kom till efter de tragiska erfarenheterna från Rwanda 1994 och tanken var att man skulle få fram snabbinsatsförband att användas vid konflikter av detta slag. Stridsgrupperna ska kunna sättas in med mycket kort varsel (< href="http://www.mil.se/sv/Nyheter/centralanyheter/Sista-chansen-att-soka/">I dagarna slutfördes rekryteringen inför Nordic Battle Group 2011. Jämfört med Nordic Battle Group 2008 sker en viss svensk ambitionssänkning eftersom den förra stridsgruppen blev ett mycket kostsamt äventyr som sprängde de flesta ramar. Frågan är också vad som kommer att hända med stridsgruppen om oppositionen vinner valet eftersom man deklarerat att man inte vill lägga pengar på ”ett nytt kostsamt NBG-äventyr”. Man kan också konstatera att 2011 kommer att bli ett mycket ansträngt år för Försvarsmakten, då man utöver åtagandet i NBG 11 också ska bemanna insatserna i Afghanistan och Kosovo och möjligtvis också en ny insats utanför Somalia. Totalt handlar det om drygt 3000 personer som ska kunna hållas i utlandet under det år om stridsgruppen är i beredskap.

Den stora frågan är dock om det egentligen finns någon mening med att hålla EU-stridsgrupper i beredskap med EU:s stora obeslutsamhet när det gäller säkerhetspolitik. Kommer stridsgrupperna någonsin att kunna sättas in?

För Sveriges del bör också oförmågan att använda stridsgrupperna väcka frågan vad en säkerhetsgaranti från EU egentligen är värd.

Gästinlägg: Förmågeglappet kvarstår

Nedanstående gästinlägg är idag även publicerat på SvD:s ledarblogg förutom att det sänts som öppet brev till ledamöterna av Försvarsutskottet, Försvarsdepartementet och Försvarsmaktsledningen. Det publiceras även här i sin helhet med författarens tillstånd eftersom det behandlade problemet är mycket allvarligt för svensk försvarsförmåga, men också för att det handlar om ett praktexempel av filtrering med mycket allvarliga följder för svensk försvarsförmåga och till en kostnad av mångmiljardbelopp.

Filtrering är när man på eget initiativ tar bort väsentlig information under informationens gång från användar/handläggarnivå upp till högsta nivå, i det här fallet såväl högsta militära som högsta politiska nivå. Antingen görs det för att man inte har ryggrad nog att visa på problem och brister, utan istället underdriver eller tar bort dessa aspekter, vilket är alldeles för vanligt när det handlar om information som ska till politisk nivå. En annan anledning är för att man inte förstår vad som är viktigt i informationen och därför förändrar information. Den tredje och värsta anledningen är att man driver en helt egen agenda, där den aktuella informationen inte passar ihop med agendan.

Det förmågeglapp som författaren beskriver har renderat i att Sveriges stridsledningsförmåga av stridsflyg skruvats tillbaka till den nivån den hade för 40 år sedan. Från att ha legat 15 år före NATO, är man nu minst 15 år efter. Detta måste anses som ytterst allvarligt eftersom stridsflyget, tillsammans med Marinens korvetter och ubåtar utgör den första kedjan i det nationella försvaret, inte bara i händelse av ofred utan även i den vanliga vardagen. Vikten av datalänkar för militära ändamål ökar ständigt och de skapar det ledningsövertag som gör att en liten enhet kan besegra en mycket större. Detta ledningsövertag är det som man rättfärdigat den enorma nerdragningen av Försvarsmakten under det senaste decenniet. Samtidigt har Sverige gått från att vara världsledande på området till att vara ett U-land. Man kan också ha synpunkter på att det skulle innebära en "smyganslutning" till NATO, men samtidigt är detta länksystem det enda sättet att realisera "Solidaritetsförklaringen" gentemot EU och framförallt de nordiska länderna (där även Finland använder Link 16) inom luftarenan.

Att också en resurs anmäls till internationella styrkeregister, för att det sedan under intagen beredskap, ska visa sig att den inte kan användas, samtidigt som försvarsministern har stått i Riksdagen och utlovat att resursen finns, är också ytterst graverande. Det visar på en allvarlig brist i kommunikationen inom Försvarsmakten och mellan Försvarsmakten och politisk nivå, som i längden skulle kunna innebära ett sänkt förtroende för Sverige i internationella sammanhang om t ex EU eller FN skulle vilja utnyttja resursen.


/Wiseman

--------------------------------------




Försvarsmaktens förmåga att datastridsleda de nya JAS 39 C/D är ännu inte löst och kommer knappast som utlovat kunna starta i början av 2010.

Allan Widman, försvarspolitiske talesman (fp), startade i december 2008 en debatt i SvD Brännpunkt, ”JAS 39 Gripen har många brister” däribland förmågan till ”hemlig datastridsledning”. Widman påpekade att den sista versionen, JAS 39 C/D, som var under leverans till försvarsmakten saknade förmågan att datakommunicera med stridsledningscentraler på marken.
Datakommunikation dvs att kunna skicka textmeddelanden ”styr kurs 270”, ”före anfall identifiera”, ”sväng brant höger”, ”order landa” eller mållägen på fientliga fartyg eller flygplan är en funktion som funnits i svenska Flygvapnet i över 40 år mellan stridsledningscentraler och flygplan som Draken, Viggen och den äldre versionen av Gripen, JAS 39 A/B.
ÖB uppfattning den 30 januari 2009 i samband med underlaget för inriktningspropositionen var att datastridsledningsförmågan mot ”nya” JAS 39 C/D för nationella insatser skulle åtgärdas först i samband med att en gemensam ledningscentral i Enköping, GLC/NOC, var etablerad kring 2015.
Efter att frågan uppmärksammats i massmedia och inom försvarsutskottet fattade Försvarsmakten beslut (Gen Anders Lindströms, uttalande den 27 mars) om att glappet fram till 2015 skall täppas till i två steg:
- Initial dataledningsförmåga för utbildning klar till 1:a kvartalet 2010
- Full interoperabel förmåga med start 3:e kvartalet 2011 och slutförd 2012

Detta så kallade ”förmågeglapp” kommer inte att kunna täppas till såsom försvarsmaktsledningen utlovat regering och riksdag och som den meddelade försvarsutskottet 14 april.

Jag har i tidigare debattinlägg påpekat bristerna i beslutet rörande datastridsledning av våra flygplan, helikoptrar, fartyg och luftvärnsförband, framförallt kryptofrågan.


Varför har det gått snett?

- Försvarsmakten har inte ansökt om nödvändiga tillstånd hos regering och riksdag att använda annat land/organisations (läs USA/NATO) kryptolösning för information med svensk sekretess.
- Anskaffning, integrering och certifiering av amerikansk datalänk-utrustning sker i en alltför långsam takt till våra fartyg, helikoptrar, luftvärnsförband, markradiokullar och 100 JAS.
- ASC890, vårt flygande stridsledningssystem med datalänk-utrustning, som är anmält till EU styrkeregister 2010 erhåller inget användningstillstånd på grund av bristande IT-säkerhetslösningar.
- Trätan inom "försvarsfamiljen" om ledningssystemutvecklingen, GLC/NOC, har fram till idag ”förlamat” nödvändiga beslut inom FM och FMV rörande våra nuvarande och i närtid kommande system.
- Återtagandet av systemsamordningen på ”högsta” försvarsmaktsnivå har inte kommit i gång ”med full kraft” varken i FM eller på FMV.


Interoberabilitetsbeslutet 2004

Under 2004 fattade Försvarsmakten ett avgörande beslut (och på sikt ett helt riktigt beslut) att överge det ”svenska konceptet” och anpassa FM mot interoperabilitet.
Bildande av Battlegroups tillsammans med framförallt våra grannländer fordrar att vi anpassar vår militära förmåga till det gemensamma CJTF-konceptet (Combined Joint Task Force), vilket vi dessutom bundit oss för i EU-samarbetet. Det innebar att ”svenska särlösningar” skulle avvecklas om dom inte kunde anpassas. JAS och Flygande Spanings Radar anpassades medan radiosystem och informationssystem däremot kasserades. Beslutet innebar också att det internationella radio/datalänksystem Link 16 skulle anskaffas och svenska datalänkar avvecklas.
Konsekvenser

Det som däremot inte var fullt klarlagt av försvarsmaktsledningen gentemot det politiska etablissemanget var konsekvenserna av beslutet nämligen:
- att Försvarsmakten "bakvägen" defacto anslutit Sverige tekniskt till NATO datalänksystem
- att vi inte har "suveränitet" över den nationella lägesbilden över taktiska datalänkar mellan våra flyg-, sjö- och armestridskrafter dvs vi äger inte rätt att använda egna krypton
- kostnaderna och tidsåtgång för att anpassa utländska datalänksystem i våra stridskrafter


Problemområden

Jag har tidigare redogjort för problemen med att använda annat lands datastridsledningsutrustning och krypton, dvs Link 16, för nationella insatser med svensk sekretess. Det ankommer knappast på myndigheten Försvarsmakten, utan snarare på regering och ytterst riksdagen, att fatta beslut om att nyttja Link 16 för överföring av nationellt luft- och sjöläge mellan våra stridsledningscentraler, fartyg, flygplan och luftvärnsförband. Detta oaktat om det är övning, incidentberedskapsinsatser eller någon form av förhöjt skarpt läge eller väpnad konflikt i vår nära omvärld.

Försvarsmakten har ännu inte, mig veterligt, anhållit hos Försvarsdepartementet att få nyttja Link 16 med utländska krypton. Frågan blir ytterst besvärlig för Försvarsmakten om regering (och riksdag) endast medger tillstånd vid internationella insatser tex Nordic Battle Group eller enbart vid internationella samövningar.

Erhålls inte tillstånd för nationell verksamhet faller Förvarsmaktsledningens interoperabla inriktning som ett ”korthus”!

Problematiken kring Link 16 utrustning är följande:
- beställningsförfarandet inom Försvarsmakten gentemot FMV har varit bristfälligt
- antal erhållna terminaler motsvarar inte på långa vägar det behov som finns, någonstans mellan 100-200
- nuvarande anskaffningstakt innebär att FMV knappast innan 2015 utan mer troligt 2020 utrustade alla vapenplattformar.

Det sist nämnda rimmar illa med Försvarsmaktsledningens utfästelse att ”förmågeglappet” skall vara tilltäppt som helhet till 2012.



Möjligheter

FMV har i förråd ett svenskt ”länk16” system – TARAS - inköpt under 2000-talets början för ca två miljarder kronor. Detta ytterst kvalificerade system var tänkt för stora delar av försvarets plattformar men ”skrotades” i samband med ”interoperabilitetsbeslutet” 2004 utan att någonsin använts!
Man kan skönja tre alternativ:
- Alla plattformar erhåller enbart Link 16-utrustning
- De plattformar som bedömt skall kunna skickas utomlands erhåller Link 16, varav ca 15 JAS 39 C/D. Övriga vapenplattformar erhåller en ”svensk länk”.
- Flertalet plattformar erhåller både en svensk länk och Link16 vilket går bra på fartyg, ASC890, luftvärn och markradiokullar. Däremot uppstår problem (utrymmesmässigt och viktmässigt) på JAS 39 C/D där det är tveksamt om ytterligare ett system kan integreras.

Det finns fördelar och nackdelar med alla förslag. Det sistnämnda innebär att alla plattformar (förutom JAS 39 C/D) kan användas för internationella och nationella insatser. Endast ett begränsat antal Link16-utrustningar behöver köpas gissningsvis 30.
Nackdel ett något mer komplicerat förslag.

Den fråga man kan ställa sig är klokheten i beslutet att bygga om de kvarvarande äldre JAS 39 A/B (som idag har en fungerande äldre svensk datalänk) till JAS 39 C/D om det inte är så att nödvändig utrustning i form av radio och datalänkar är beställd. JAS 39 A/B skall vara avvecklad 2011.
Självklart är det viktigt med en ”ensad vagnspark” ur ett drift och underhållsperspektiv men om nödvändig utrustning saknas så är den operativa effekten av systemet begränsad.


ASC 890-problematiken

Följande svar gav Sten Tolgfors 25/2 2009 i riksdagen på en skriftlig fråga från Allan Widman: "Det är av stor vikt att påpeka att förmåga till datastridsledning mellan flygplan av C/D-version finns i dag, och att datastridsledning även kommer att vara möjlig från ledningsflyggrupp ASC 890 före utgången av året."
Det känns oerhört bekymmersamt att Försvarsmaktens flygande stridsledningscentral med Link 16, ASC890, inte erhållit nödvändiga godkännanden ur framförallt ett IT-säkerhetsperspektiv.
Systemet saknar i allt väsentligt säkerhetsmekanismer mellan materiel med svensk sekretess (radar) och Link 16-utrustningen. En ”ombyggnad” av ASC890 måste därför genomföras innan beslut om användning kan ges.

Det måste ses som ett stort misslyckande för ÖB att inte kunna leverera angiven förmåga som Sverige anmält som resurs till EU styrkeregister från 2010-01-01.


Systemsamordning

Det är alltid lätt att vara efterklok, men med en fungerande systemsamordning på högsta försvarsmaktsnivå hade man kunnat undvika en mängd felaktiga inriktningar och beslut.
Försök till systemsamordning har visserligen skett genom den Integrerade Materiel Ledningens försorg. Tyvärr fokuserades mer på en ”bortre framtid” och gemensam ledningscentral och mindre på ”här och nu”.

Att kraftfullt återupprätta funktioner för systemsamordning på Högkvarteret och att lägga en beställning till FMV för att svara för den tekniska samordningen måste vara en av Försvarsmaktens enskilt viktigaste åtgärder under 2010.

De underlag som Försvarsmakten lämnar till regering som underlag för regleringsbrev och försvarspropositioner måste vara kvalitetssäkrade. Med brister i planering och systemsamordning riskerar regering och riksdag att erhålla undermåliga underlag vilket kan rendera i felaktiga beslut om försvarets långsiktiga inriktning …

”Dagens problem beror på gårdagens lösningar.
Morgondagens problem kommer att bero på dagens beslut”


Det är ni som är försvarspolitiker som avgör vilken inriktning Försvarsmakten till ”syvende og sidst" skall ha.



Vänligen

Peter Neppelberg

Sist ut

När jag i morse läste den folkpartistiska debattartikeln i SvD skriven av Jan Björklund, Allan Widman och Birgitta Ohlsson, blev jag först mycket glad över innehållet, men tänkte samtidigt att alltför få är engagerade i försvarsfrågor för att den skulle bli uppmärksammad. Det visar sig dock att jag hade fel. Vid det här laget är det 30 bloggar som länkat till den och den har över 400 kommentarer, vilket tyder på att det ändå finns ett visst intresse för försvarspolitiken hos allmänheten. Naturligtvis ska debattartikeln ses som en upptakt inför Folk & Försvars rikskonferens och det bådar gott inför konferensen. Tyvärr blir jag nog sist ut att skriva om debattartikeln.

Folkpartiet är med denna debattartikel det enda partiet som förhållit sig troget till de kriterier som på 90-talet anfördes som skäl för ett svenskt militärt återtagande. Sedan 90-talet har också Barentsdimensionen tillkommit, vilket Fp också identifierat. Det inger starkt förtroende hos mig, liksom de sex punkterna som omnämns i artikeln som Folkpartiets kommande försvarspolitiska program, särskilt punkten 4. Förmodligen är mycket få skattebetalare medvetna om att man idag, efter 00-talets försvarspolitiska vanstyre, är det i princip så illa att man får göra ett besök på Krigsarkivet om man ska hitta igen någon krigsplanläggning för försvar av Sverige. Var civilförvarsplanläggningen ska återfinnas blir ett lite värre problem.

Det är också mycket glädjande att se att Folkpartiet nu vaknat upp och insett att det krävs riktiga brigader för att försvara Sverige, liksom att det antal stridsflygplan Flygvapnet förfogar över är en kritisk massa om man ska ha någon slags trovärdighet i ett nationellt försvar.


Av försvarsministern Sten Tolgfors blogginlägg från dagen kan man utläsa viss förvåning över den inställning Fp deklarerat i debattartikeln. Sammantaget blir blogginlägget mest ett ursäktande, eller rättfärdigande för Regeringens inslagna väg som mer klingar av förhoppning än av förvissning. Att försvarsförmågan kommer att förstärkas de närmaste åren genom att tillgänglighet och användbarhet ökar, ter sig självklart. Allt är mer än noll, men fem brigader är fortfarande mer än de 8 bataljoner som försvarsministern slår sig för bröstet för. Dessa bataljoner är, oavsett vad försvarsministern vill påskina, liksom deras bemanningssystem, framtagna för expeditionära insatser och inte för användning på hemmaplan. Under beredningsarbetet inför den nya organisationen som Regeringen önskat, har det framhållits med all önskvärd tydlighet att den kommande organisationen inte är något som lämpar sig att försvara Sverige med.

Dessa 8 bataljoners användande i Sverige skulle t ex leda till en lägre koncentration av trupp än Sveriges insats i Afghanistan och då föreställer sig ändå försvarsministern att det ska finnas resurser över till att bistå våra grannländer i enlighet med en solidaritetsförklaring i händelse av ofred. Knappast något man försvarar ett område med och knappt ens något man bedriver fredsbevarande operationer med.

Den outnyttjade dryga miljarden av verksamhetsdelen i försvarsbudgeten som försvarsministern igår hyllade innebär t ex att de soldater som ska ingå i organisationen till 2019, nu är avsevärt sämre övade än fallet annars hade varit. Hur detta skulle stärka försvarsförmågan förstår jag inte. Man har inte bara helt opåkallat sparat en dryg miljard i försvarsbudgeten. Man har sparat där man får de allvarligaste konsekvenserna eftersom den sparade dryga miljarden var ca 20% av de pengar Försvarsmakten har att öva för och skadan är inte reparerad förrän de utbildade soldaterna omsatts efter 2014.


Även Staffan Danielsson (c) tar nu bladet från munnen på sin blogg och bekräftar att det lackmustest för Ryssland han var med att formulera i Försvarsberedningen, nu visar på rött.

Liksom Fp och försvarsministern inser Danielsson att försvarsbudgeten måste justeras upp för att möta nya krav och han har tidigare efterfrågat vad som är en rimlig nivå. Jag anser dock att det helt och hållet är att gå händelserna i förväg.
Frågan om hur stor försvarsbudgeten ska vara kan inte avgöras genom att man i förväg avgör budgeten. Den måste anpassas till en hotbild. Måhända räcker inte medlen till för att täcka upp hotbilden, men det får inte leda till att hotbilden justeras, vilket leder till frågan om en framtida hotbild.

Försvarsministern erkänner också på sin blogg att det idag inte finns någon färdig säkerhetspolitisk för perioden efter 2014, vilket måste anses som mycket, mycket anmärkningsvärt. Regeringen har sedan tidigare beordrat intagande av Insatsorganisation 2014. Denna organisation med allt vad den innebär i stående och kontrakterade förband kommer att vara intagen först 2019, vilket försvarsministern är mycket väl medveten om.

Ter det sig inte extremt märkligt att Regeringen beordrar en fullkomligt omvälvande omorganisation av försvaret för vilken det inte föreligger någon som helst säkerhetspolitisk analys? Det har sagts förut och det måste tydligen upprepas – det försvar man bygger idag är det som man har om tio år. Varför finns då ingen säkerhetspolitisk analys för den situation som kommer att råda när den nya organisation är aktuell?


Mycket av den saknade säkerhetspolitiska analysen faller inom Försvarsberedningens arbetsområde. Försvarsberedningen ska vara ett verktyg för Regeringen att användas för att diskutera den framtida säkerhetspolitiken över parti- och blockgränser, samt bidra med analyser och rapporter som blir grund för Försvarsdepartementets propositionsskrivande. Tanken är självklart god med ett organ som analyserar frågor över partigränser och som presenterar rapporter i samstämmighet efter breda kompromisser, även om vissa ledamöter reserverar sig i vissa frågor och det kan därför vara vanskligt att presentera rapporterna som fullständiga sanningar. Försvarsberedningen inkallar också under sitt arbete experter på olika områden som genomför dragningar för beredningen.

Tyvärr blir Försvarsberedningen aldrig mer självständig och objektiv i sina analyser än respektive partis egen försvarspolitik. Att t ex analysera fram en hotbild för framtiden som skiljer sig från det egna partiets försvarspolitiska ekonomiska linje är tyvärr inte godtagbart. Att som t ex vänsterpartist komma med åsikten att Sverige ska förstärka sin närvaro i Afghanistan med stridsflyg och ytterligare två skyttekompanier skulle vara ett politiskt självmord, även om de inkallade sakkunniga och experterna skulle förespråka en sådan linje.

Regeringen har nu inte inkallat Försvarsberedningen på ett och ett halvt år, vilket kan ses som ett utslag av hur obekvämt det skulle vara med nya analyser av hotbilden och den säkerhetspolitiska situationen efter Georgienkriget 2008, då den senaste gången Försvarsberedningen sammanträdde var tidigare under sommaren 2008. Man bör också verkligen ställa sig frågan varför den svenska säkerhetspolitiska analysen av situationen framförallt i vårt närområde skiljer sig så enormt från den analys våra närmaste grannländer har gjort.

Jag skulle därför hellre vilja se en politiskt oberoende Försvarsberedning, eller kanske ännu hellre en helt fristående analysgrupp. Analysgruppen skulle kontinuerligt och offentligt analysera den säkerhetspolitiska situationen för Sverige i världen, i synnerhet i förhållande till närområdet i norra Europa inklusive Barentsregionen, men även som del av EU:s säkerhetspolitiska åtaganden och områden där FN önskar militärt bistånd.
Istället för att ha en politisk sammansättning, skulle den vara sammansatt av olika säkerhetspolitiska experter, med expertis inom olika geografiska områden, samhällsskydd och militär expertis. Lämpliga namn för en sådan grupp skulle t ex vara Vilhelm Agrell, Johan Tunberger, Thomas Ries, Svante Cornell m fl. Ett visst militärt inslag bör ingå, men då helst i form av militärer som ej är i beroendeställning för befordran och liknande.

En sådan säkerhetspolitisk analysgrupp skulle vara mer omutbar och ha friare händer än de politiker som utgör Försvarsberedningen, som trots de bästa intentionerna är för bundna av ramar såsom ”40 miljarder” och partilinjer. Allra helst skulle jag vilja se en helt fristående ”think-tank” som varje år presenterade objektiva rapporter utan påverkan från Regeringen. Samtidigt är det viktigt att analysgruppen inte för en egen agenda för att t ex gynna försvarsindustrin. En fristående analysgrupp ser jag som det bästa alternativet för att få en trovärdig säkerhetspolitisk analys av framtiden. Något av säkerhetspolitikens Svenska Akademien. Förmodligen finns det också andra delar av statsapparaten där liknande analyser krävs.


Det gäller att börja i rätt ända när det gäller framtiden och det vittnar försvarsministerns blogginlägg sannerligen om att Alliansregeringen inte heller har gjort utan man har istället fortsatt gammal god socialdemokratisk tradition.

Jag tror dock äntligen att det finns ett trovärdigt alternativ för försvarsintresserade väljare i höstens val.


Andra media om debattartikeln: Corren, ST, GD, Kristianstadbladet,

Gästinlägg: Ett svenskt veterancenter

Bakgrunden, i form av svenska insatser genom tiderna samt det allt större engagemanget i utlandet, känner vi alla väl till. Kunskapen om vad som väntar hemvändande svensk personal efter att ha gjort en utlandsmission finns idag. Den kunskapen måste tillvaratas och Sverige måste ta sitt ansvar. Det innebär att det inom landets gränser måste finnas bättre resurser för att ta hand om dessa människor Allt detta är väl alla överens om. Men på vilket sätt? Här förutsätts att man tagit del av veteranutredningen vilket belyser problematiken på ett utmärkt sätt.

Att skapa ett Veterancenter värt namnet innebär, som allting annat, mycket arbete, ännu mer pengar samt engagerade och kunniga personer.


Här följer i korthet vad Jespers Minne kommit fram till så här långt:

Punkt nummer ett är att alla organisationer som idag engagerar sig i veteranfrågan samarbetar och går ihop i ett projekt vilket utformas som en process. (Styrgrupp, referensgrupper, etc, etc). Skräckscenariet är att de olika grupperna hamnar i revirstrider. Det får INTE hända.


Inledande seminarium

Jespers Minne föreslår därför att i seminarieform samla alla intressenter för att där diskutera frågan och därefter bilda en arbetsgrupp vars första syfte är att finna de personer, processledare m.m. som är lämpliga, tillgängliga och intresserade att leda projektet, en nog så svår uppgift. Därutöver behöver seminariet förberedas med något sånär konkreta förslag och idéer at ta ställning till. Också här behövs några personer. Till seminariet inbjuds inte bara intressegrupper utan även andra identifierade nyckelpersoner som kan vara potentiella frontfigurer.

En nyckelfråga är naturligtvis pengar. Tanken är att FM inte ska vara huvudman utan att en särskild stiftelse bildas. Risken för att verksamheten blir budgetregulator måste elimineras, dessutom har en stiftelse mycket lättare för att driva verksamheten i bolagsform än vad staten har.

Finansiering av både projekt och kommande drift innebär att det behövs donationer och bidrag från näringsliv, fackförbund, enskilda samt givetvis resurser från de tilltänkta kundernas huvudmän, alltså staten. FM, Polis, Räddningsverket, Kustbevakningen samt UD och det finns säkert fler. Kyrkan är också en tänkbar donator. För behandlingsinsatser faktureras sedan rätt myndighet, på samma sätt som sker idag fast här är olika vårdgivare, förutom landsting, inblandade utan samordning eller kvalitetssäkring.


Hur ser då visionen ut då?


Att 2014 ha en anläggning i Mellansverige, kanske i Mälardalen, där människor med erfarenheter och trauman från utlandstjänst kan få stöd och hjälp. Verksamheten ska innehålla såväl psykisk som fysisk rehabiliteringskompetens. Det ska finnas möjligheter till seminarier, återträffar, hemkomstverksamhet, utbildning och rekreation. Anläggningen kan med fördel, kanske med önskvärdhet, vara ett större gods, slott eller liknande med kringliggande flyglar och med plats för många rum. Ett 50 tal sängplatser är nog ett minimum.

Fast anställd personal i form av psykologer, läkare, sjukgymnaster, sjuksköterskor och samtalspersonal med egna erfarenheter från utlandstjänst. Därutöver tillkommer tjänster för administrativ, kök, vaktmästeri osv. Summa ca 20 till 25 personer.


Hur ser då vägen fram till det här målet ut?

Den kan se ut ungefär så här;

En arbetsgrupp som utformar projektet där den första utmaningen blir att finansiera arbetsgruppen. Här är en klar risk för moment 22. Man måste ha pengar för att skaffa pengar.

Finansieringsröret är en tung bit. Anläggningen ett annat rör., Att finna rätt objekt, införskaffa det samt restaurera och bygga om ett annat. Ett tredje rör är verksamhetsplanering innebärande anskaffning av personal, verksamhetsledningssystem, befattningsbeskrivningar m.m.

Förmodligen måste någon form av verksamhet startas upp i mindre skala redan 2011 och då i provisoriska lokaler med begränsat antal personer anställda.

FM har ännu inte levererat en inriktning, detta blir i februari om jag är rätt underättad. Oavsett nivån på FM inriktning behöver ett veterancenter skapas. Det räcker inte med att besluta om en veteransektion på HKV eller HR-centrum.

Rätt manövrerat och med ett gemensamt mål för ögonen av alla parter, såväl intresseorganisationer som myndigheter, är det här ett vinnar-vinnarkoncept för alla, från individ till nation.


Alf Ingesson Thoor

Psykolog och officer i FM, samt privat knuten till Jespers Minne



Wisemans tillägg: Överskottet från det gula bandet "Stöd våra soldater" som säljs av Kustjägarveteranerna går till Stiftelsen Jespers Minne och skapandet av ett Veterancentrum.

Något att glädjas över? (uppdaterad 14/1 17.15)

Försvarsministern konstaterar nöjt på sin blogg att Försvarsmakten förra året sparade väl över en miljard kr bara i förbandsverksamheten. Finansminister Anders Borg lär vara ännu nöjdare då statskassan endast avser låta Försvarsmakten behålla 800 milj kr.

Är en besparing på drygt en miljard kr på den redan hårt ansträngda förbandsbudgeten (som utgör knappt hälften av försvarsbudgeten) verkligen någonting att hurra för? Är det ett tecken på bra ekonomisk kontroll eller är det ett tecken på bristande ekonomisk kontroll?

För knappt ett år sedan rapporterades att Försvarsmakten istället för att göra ett underskott på 1,5 mdr kr 2008, istället fick ett överskott på 500 milj kr (vilket inte försvarsministern nämner i sitt blogginlägg) efter att tumskruvarna dragits åt och i år lättade man inte direkt på tumskruvarna. Det man har kunnat spara på har i princip endast varit "bensinpengarna" medan den fina bilen ändå stått och dragit underhållskostnaden. Sålunda är Försvarsmakten som vanligt illa övad medan den dryga miljarden kr sparats in.

Vad hade då Försvarsmakten kunnat använda 1500 milj kr till?

- Fördubbla Afghanistaninsatsen
- Anskaffat de taktiska UAV:er som efterfrågas av Afghanistankontingenten istället för att ställa in upphandlingen 2008
- Driva ett av våra större mekaniserade regementen i ett helt år
- Driva två hela stridsflygflottiljer i ett helt år (det är väl vad som är kvar i stridsflygväg?)
- Anskaffa ett stridsstödfartyg
- Köpa ytterligare ett hundratal nya stridsfordon (AWV)
- Genomföra en riktigt stor försvarsmaktsövning (den sista stora övningen var "Orkan" 1993 och kostade då 350 milj kr för att öva ca 30 000 man inkl stridsfordon, flyg och fartyg) eller ca 100 övningar av Dagny II:s storlek
- eller kanske köpa egna transportflygplan att använda till personaltransporter av Utlandsstyrkan istället för att de ska ske med utdömda lågprisflygbolag


Jag ser inte riktigt vad det finns att glädjas över med att ha fått ett överskott på 1000 milj kr i den känsligaste delen av en verksamhet som mer än går på knäna.


Uppdatering 14/1 17.15: Vad jag glömde påpeka igår kväll när inlägget skrevs var att den dryga miljarden är sparad i verksamhetsbudgeten som ligger på ca 19 mdr kr, varav ca 13 mdr kr är löner. Resterande är det som går till övningsverksamhet osv. Med andra ord är uppåt 20 % av den faktiska verksamheten som har sparats in i onödan. Med tanke på övningsverksamheten på förbanden kostar mellan 100 och 200 milj kr kan man också se det som att 5-10 förband inte fick öva under 2009. Knappast ett sunt ekonomiskt tänkande.

Värt att betona, vilket också görs bland kommentarerna, är att Försvarsmakten ALDRIG överskridit sin budget. Året har alltid avslutats inom ram, även om pengar saknats för att genomföra all planerad verksamhet.

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Blogg-Topplista Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Bloggar.Topplista.se - topplistan med de bästa bloggarna - lägg till din blogg du också! Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade