Oväntade effekter

Expressen har som bekant förtjänstfullt avdelat en reporter, Therese Christiansson, för att bevaka kriget i Afghanistan. Idag skriver hon om hur en afghansk styrka med bistånd från danskt OMLT skapar säkerhet i en by i Helmand. Det är i alla fall en vision om hur situationen borde vara och förhoppningsvis blir.

Ett av de stora problemen i Afghanistan rör hur man vinner civilbefolkningens förtroende. Framförallt hur man kan visa civilbefolkningen att det är den afghanska regeringen med den afghanska polisen och militären som ska ska vara den leverantör av säkerhet som befolkningen föredrar framför talibanerna, vilket Morgonsur förtjänstfullt tagit upp i ett tidigare inlägg. I stora delar av Afghanistan har bristen på "säkerhetsleverans" från statsmakten och de internationella styrkorna lett till att talibanerna fått härja fritt och därigenom åtnjutit större förtroende hos civilbefolkningen. Man anser att visst är det bra att utlänningarna borrar brunnar, lever sjukvård o s v, men de kan inte garantera säkerheten. Det har gjort att man mer eller mindre frivilligt lämnat tyst eller aktivt bistånd till talibanerna och andra liknande element.

Under hösten har svenska styrkor i Afghanistan tillsammans med afghanska styrkor varit inblandade i fler strider än någonsin tidigare under den svenska insatsen, då de svenska styrkorna har börjat uppträda mer aktivt bl a till följd av tillförsel av mer ändamålsenlig materiel (Galtar, stridsfordon 90, UAV, m m). Ett antal talibaner och sympatisörer har dödats i dessa strider, ofta i närhet av byar, vilket med svensk medial logik borde innebära att civilbefolkningen än mer skulle önska livet ur svenska soldater och deras återtåg från Afghanistan. Resultatet har dock blivit det omvända. Det resoluta agerandet hos svenskarna, när man inte som tidigare backat vid beskjutning utan istället tagit striden, har lett till ett betydligt ökat förtroende hos afghansk polis och militär, men framförallt och viktigast, hos den civila befolkningen, vilket undersökningar och intervjuer visat. Det visar återigen vikten av att avsevärt förstärka såväl den svenska militära insatsen i området, som att öka och samordna det svenska civila biståndet. Kan man visa att man behärskar ett område och kan garantera säkerheten där, är mycket vunnet.

Försvarsekonomiskt haveri

Igår offentliggjordes att Försvarsmakten under 2009 totalt har underskridit sin budget med 2,5 mdr kr. Mot slutet av 2009 pekade siffrorna på mer än 1,5 mdr kr, men ingen visste riktigt då var resultatet slutligen skulle landa. Efter att alla sammanräkningar gjorts och fakturor inkommit blev resultatet alltså 2,5 mdr kr. Försvarsministern är sprudlande glad och uttrycker att ”det är en historisk situation” och visst är det historiskt.

Ett ”anslagssparande” av den här storleken måste ju givetvis vara upptaget i budgeten om det är planerat och är det inte planerat handlar det om ett anslagsunderskridande av tidigare ej skådad like. Läser man Försvarsmaktens budgetunderlag för 2009 finner man inte ett ord om ett planerat anslagssparande på 2,5 mdr kr. Med andra ord handlar det om en situation som ”bara blivit så”, vilket är mycket allvarligt.

Som i all annan verksamhet är det oftast mycket svårt till omöjligt att spara in på overhead-kostnaderna, utan det är i den rörliga verksamheten och i inköp som besparingarna görs. Med andra är det alltså den översta delen av anslaget som är det viktigaste och det som ger effekt i slutändan. Ett så stort anslagsunderskridande bjuder också in till kraftiga budgetnerskärningar, vilket skulle innebära att Försvarsmakten får fortsätta sin verksamhet på en svältfödd nivå.

Ur Försvarsmaktens budgetunderlag 2010:”I årsredovisningen för 2008 (HKV 23 386: 51656, 2009-02-20) redovisar Försvarsmakten bl a de ambitionssänkningar som tvingades vidtas under 2008 och konsekvenserna av dessa. Även om dessa åtgärder genererade en positiv effekt i form av ett anslagssparande, av stor betydelse för genomförandet av de förslag som framgår av föreliggande budgetunderlag, var de negativa konsekvenserna betydande för den operativa förmågan.

Detta konstaterades alltså för ett år sedan i 2010 års budgetunderlag. Ändå sker ett oöverträffat budgetunderskridande 2009. I Försvarsmaktens årsredovisning för 2009 sammanfattar ÖB läget så här: ”Värderingen av insatsorganisationens operativa förmåga visar att Försvarsmakten över tiden kan möta de krav regeringen ställer i nuvarande omvärldsläge. Förmågan att lösa uppgifterna i ett försämrat omvärldsläge bedöms fortsatt innehålla brister som begränsar handlingsfriheten med vissa förband. Förutsättningar att kunna utveckla förmåga att möta ställda krav efter en allvarlig och varaktig försämrad omvärldsutveckling bedöms med vissa begränsningar kunna innehållas över tiden, förutsatt att politiska beslut fattas i god tid.” Läser man lite vidare i årsredovisningen finner man måluppfyllnaden för de olika krigsförbanden, där de flesta nått målen. Vad som inte skrivs ut är var målen satts.

Opåkallat har Försvarsmakten ålagt sig själv en verksamhetsbegränsning med 2,5 mdr kr, vilket är enormt stor del om man ser till den bråkdel av försvarsbudgeten som används för ren övningsverksamhet. Det kan inte nog påpekas att Försvarsmakten aldrig har överskridit sin budget. Däremot har man flera upptäckt att utgifterna pekat mot ett överskridande om inte åtgärder vidtas omedelbart, varvid övningsnivån sänkts till ett minimum, värnpliktiga ej inkallats och fartyg blivit kvar i hamn, stridsfordon i garagen och flygplan på marken. Dessa är de ”svarta hål” som media talat om. Vad som skett för 2009 är precis samma sak, men helt opåkallat. För 2008 blev anslagsdifferensen ca 2 mdr kr. Från siffror som pekade på ett underskott på 1,5 mdr kr, blev överskottet 0,5 mdr kr. Nu är alltså anslagsdifferensen 2,5 mdr kr! Att påstå att detta inte påverkar svensk beredskap eller pågående skarpa insatser i utlandet är att fara med osanning. Jag är mycket förvånad att ingen journalist ifrågasatt vad ett anslagsunderskridande med 2,5 mdr kr fått för konsekvenser för Försvarsmaktens verksamhet.

Man kan faktiskt jämföra situationen med SJ och Banverket eftersom Försvarsmaktens situation är liknande. Skulle det efter veckans kaos framkomma att SJ och Banverket också underskridit sin budget med 2,5 mdr kr, hade det ledningen fått svårt att sitta kvar.

Det här är förmodligen det tydligaste beviset på att man inom Försvarsmakten helt saknar överblick över hur budgeten används. Jag är inget stort fan av PRIO, men förhoppningsvis kan det systemet råda bot på denna katastrofala ekonomiska kontroll.

Med tanke på att totalt 2,5 mdr kr sparades under 2009, börjar jag än mer ifrågasätta nödvändigheten av att lägga ner ytterligare ett regemente och en flygflottilj, samt ett antal utbildningsgrupper 2012, vilket redovisades på ÖB:s chefsmöte härom veckan. En avsevärd förstärkning av Afghanistanstyrkan skulle t ex kunna genomföras då denna idag kostar knappt hälften av 2009 års anslagsunderskridande. Vore jag krigsförbandschef som under 2009 fått dras med mycket knappa resurser skulle jag faktiskt känna mig ganska förrådd...

DN

Uppdatering 27/1 kl 08.30: SvD tar upp ämnet i en ledare.

Stöd till det civila samhället?

Infrastrukturminister Åsa Torstensson uttryckte ikväll i Aktuellt en upprörd önskan om att "Försvarsmakten" ska röja spår åt Banverket och SJ. Jag undrar just var de resurserna ska komma ifrån. Torstensson lever förmodligen kvar i det gamla försvarets dagar med horder av värnpliktiga som kunde kommenderas ut. Aldrig har så få värnpliktiga legat inne som nu. Hennes utspel tyder på en något bristande verklighetsuppfattning.

Inställda tåg p g a snö på spåren som man inte klarar att röja. Så går det när man chansar med sin beredskap och inte betalar försäkringen. Som tur är har vi inte hamnat i samma trångmål säkerhetspolitiskt. Det är också ett bra, men tragiskt exempel på hur det går när man slår sönder myndigheter i beställar- och leverantörfunktioner med interndebiteringar. Ingen tar det övergripande ansvaret. Av bl a den anledningen är jag något bekymrad över att Fortifikationsverket nu ska ta över ansvaret för de svenska camperna i utlandsinsatserna. Idag pungslår man Försvarsmakten på ca 2,4 mdr kr i lokalhyror (en och annan mindre hyresvärd ryms också i summan ska medges) och med en hyreshöjning på 450% över drygt tio år, finns det all anledning att vara skeptisk. Jag undrar hur det ser ut mellan SJ och Banverket?

SvD, 2, DN, 2, 3, Aftonbladet, 2, 3, 4,

LFU Ny

Behovet av en luftförsvarsutredning har aldrig varit större. Hur ska det framtida svenska luftförsvaret utformas, och vilken hotmiljö ska det kunna verka i? Framförallt, vad är dess uppgift? 40 år har gått sedan den förra luftförsvarsutredningen, LFU 67, som bl a innebar en reduktion av luftvärnets förmåga till förmån för jaktflyg.

Luftförsvaret utgör och kommer att utgöra Sveriges främsta försvarslinje, tillsammans med Marinens ubåtar och ytattack. Det är ett bestående faktum till följd av Sveriges geografiska läge. Stor oklarhet råder dock om hur luftförsvaret ska fungera och pendeleffekten är därför stor. För drygt tio år sedan var det nationella perspektivet förhärskande, för att under 00-talets mitt helt ha förbytts i ett internationellt perspektiv. Idag har det åter svängt mot det nationella perspektivet och som beslutfattare förvånas man då över att många av de resurser som fordras för ett fungerande nationellt luftförsvar ”råkar” ha avvecklats under 00-talet. Uppvaknandet blir som en kalldusch.

I det målvakuum som idag existerar är det mycket lätt hänt att små influenser får mycket stora efterverkningar, när beslut tas utan hänsyn till ett större sammanhang. Det är en miljö som försvarsindustriella aktörer frodas i. Huvuduppgiften för dagens luftförsvar verkar framförallt vara en fredstida produktionsorganisation fokuserad mot att stödja exportansträngningar.

Försvarsminister Sten Tolgfors hävdar ofta och gärna att Sverige har ett numerärt starkt flygvapen, nu senast i ett tal i veckan. Det är dock inte samma sak som ett starkt luftförsvar. Ett fungerande luftförsvar kräver en redundant ledning, redundant bassystem, stridsflyg för rörligt försvar och insatser på djupet samt luftvärn för att över tiden kunna försvara egna förband och kritisk infrastruktur.

Bassystemet har jag tidigare avhandlat i ett inlägg
och det har även Chefsingenjören och Väpnaren. Istället för att hålla fast vid den tidigare spridningstaktiken med dess skydd för flygförbanden, förväntas idag stridsflyget uppträda från en fredsgruppering utan vare sig skydd för mark eller lufthot, i form av säkerhetsförband, fortifikatoriskt skydd eller luftvärn. Som lök på laxen förväntas basförbanden hantera dubbelt så många flygplan med hälften av personalen.

Ser man till ledningen, märker man att den i princip helt inriktats mot den fredstida produktionen. Liksom basfunktionerna har ledningen fått (eller ska) flytta in i oskyddade anläggningar på de få kvarvarande flygflottiljerna, med undantag av berget i Hästveda (som fortfarande planeras läggas ner), samt Bålstaberget som planeras bli kvar. Motsvarande berg i norra Sverige lades ner redan i början av 00-talet. Det är självförklarande att redundans kräver två skyddade anläggningar, men av det verkar det bli intet. I denna nätverkens guldålder kan man förvånas över att ledordet är koncentration snarare än motsatsen. Trots direkta order från politisk nivå fortsätter arbetet med GLC/NOC i Enköping, även om anläggningen nu bytt namn. Planen verkar nu snarast vara att övervintra till efter valet och då ta nya tag.

I inriktningsvakuumet som uppstått har man också lyckats med att avveckla de nationella förmågorna till krypterad, säker ledning av luftförsvaret och för luftförsvarets ingående komponenter att skilja vän från fiende, vilket torde vara bekant från SvD:s artiklar i ämnet. Istället är man idag beroende av att NATO ska delge de krypton som krävs för att använda den internationellt anpassade utrustning som anskaffats. Det är något som inte kommer att hända, annat än efter ett svenskt NATO-medlemskap, förutom möjligtvis vid enstaka NATO-övningar. Ett i längden mycket olyckligt och farligt förmågeglapp har uppstått, där man istället för att välja väg nu fumlar i mörkret.

Ett modernt luftvärn är en nyckelkomponent i ett luftförsvar. Utan luftvärn faller luftförsvaret samman då jaktflyget har dålig förmåga att kontinuerligt luftförsvar ett område. Ju längre området är från basen, desto mer av flygtiden går till transportflygning, till last för lösandet av luftförsvarsuppgiften. Den hotmiljö som sedan början av 90-talet är dominerande innefattar massiva angrepp med kryssningsrobotar istället för som tidigare angrepp med bomb- och attackflyg. Kryssningsrobotarnas räckvidder görs att de ofta kan skjutas från eget territorium varefter de på egen hand med hög fart och låg höjd tar sig fram till sina mål. P g a sin storlek, fart och höjd är kryssningsroboten ett mycket svårbekämpat mål, där det krävs högt placerade radarspaningsresurser och luftvärn grupperat nära målområdet för att lyckas med bekämpning. Ser man till det svenska luftvärnet idag ligger tonvikten på det mycket korträckviddiga, rb 70, medan det med medellång räckvidd (HAWK) var en bristvara redan från inköpsdatum för 40 år sedan. Det har dock uppgraderats i förmåga successivt sedan dess. Resurserna räcker dock knappast till att försvara basområden samt kritisk infrastruktur. Liksom övriga delar inom luftförsvaret, har luftvärnet starkt fått lida till förmån för försvarsindustrins intressen, där målet snarast varit att anskaffa svensk materiel än att anskaffa den materiel som behövs. F d ÖB Bengt Gustavssons redogörelse för svensk försvarspolitik 1965-1995 utgör i sammanhanget mycket intressant läsning om hur det gick till när Luftvärnet blev med rb 70.

Slår man ut komponenterna i dagens svenska luftförsvar på en karta, märker man att det blir väldig tunnsått. Är det en medveten handling kan det ursäktas. ”Blev det bara så”, är situationen mer än bekymmersam. En given situation uppstår sällan på egen hand. Oftast är det en bristande styrning och ett bristfälligt beslutsunderlag inblandat.

Frågan är vad det är som gör att man från politisk nivå är så avogt inställd till att göra en ny luftförsvarsutredning. Är det en rädsla att det ska visa sig att befintliga resurser inte stämmer överens med den hotmiljö som framtiden innebär? Är det så att man inte kan enas om hur framtiden ska se ut?

LFU 67 syftade till långsiktighet, men det var nog ingen som förutsåg att långsiktigheten skulle sträcka sig en bra bit in på nästa årtusende. När nu många i utredningen ingående komponenter helt eller nästintill tjänat ut, är det hög tid för en ny utredning. Resultatet av målbildsvakuumet har varit alldeles för tydligt med förmågeglapp, enormt höga materielkostnader för materiel i obetydligt antal och en organisation som spretar åt alla håll och hittar på egna uppgifter.

Hearts and minds

Jag vill passa på och tipsa om Morgonsurs blogginlägg om problematiken med att lyckas med insatsen och om problematiken med just att tro att begreppet Hearts and minds löser allt. Morgonsur har en enastående förmåga att på ett enkelt sätt diskutera svåra frågor. Som Morgonsur skriver krävs det att man som stabiliserande styrka kan uppvisa en möjlighet att uppehålla sig över tiden i ansvarsområdet för att befolkningen ska få förtroende för att man kan erbjuda säkerhet. Att då 500 svenskar och dryga hundratalet finska soldater ska kunna erbjuda det för ett område lika stort som Götaland känns något utopiskt, även om det sker i samarbete med ANA och ANP (afghanska armén och polisen). Försvarsminister Sten Tolgfors skriver att det åligger politikerna att överväga huruvida en förstärkning ska ske och andra politiker menar att Försvarsmakten måste ta initiativet. Redan i somras deklarerade Försvarsmakten att man från 2010 vill förstärka insatsen till 550 man mot dagens 500, men från politiskt håll är intresset svagt.

Det är glädjande att se att stödet för den svenska insatsen ökat, men man ska ha i åtanke att med den stridsnivå som redan nu förekommer under "lågsäsong" (vinter) tyvärr indikerar att när det väl blir fighting season till våren, kommer säkerhetsläget förmodligen försämras och större insatser att krävas. Verktygen i verktygslådan finns i form av färdiga registerförband för verkan i alla arenor, men vågar någon plocka fram dem?

SvD

Gästinlägg: Svensk krigsjournalistik

I inlägget "Hemkomst" kritiserade jag återigen hur svenska media rapporterar från Afghanistan och andra områden där Sverige deltar i militära insatser (eller snarare inte rapporterar). Det ledde till en diskussion mellan mig och en av läsarna, varvid journalisten Johanne Hildebrandt kom på tal. Johanne har nu själv skrivit ihop ett inlägg i diskussionen, vilket jag tyckte var så intressant att det får bli ett eget gästinlägg.

/Wiseman
------------------

Svar till anonym:

Jag har aldrig varit inbäddad i Afghanistan och av de fem reportage jag skrev sist handlade 1 1/2 om de svenska soldaterna. Ett handlade om BB, på kvinnornas slagfält dör 17000 mammor dör i barnsäng varje år, ett var från fängelset och handlade om korruptionen inom rättsväsendet, ett halvt handlade om en vallokal långt ute på landet och ett från själva valdagen. Under tidigare resor till Afghanistan och Pakistan har jag uteslutande rapporterat om civilbefolkningen, framför allt kvinnor och barn, samt varit inbäddad i ett flyktingläger som drevs av Rawa.

Om du verkligen hade varit journalist, som du påstår och jag betvivlar, hade du upptäckt detta under din rutinmässiga faktakoll på eniro nyhetssök eller textarkivet, och därmed inte underminerat ditt resonemang med så simpla faktafel.

Sant är dock att jag i egenskap av kolumnist har skrivit om soldaternas situation och hur de behandlas av sin arbetsgivare. Att granska statsanställdas arbetsmiljö, även om de råkar befinna sig i Afghanistan är en självklarhet, likaså att granska skälen till varför de skickats dit. Om Sverige skickar ut hundratals soldater varje år så måste de också tas hand om när de kommer hem. Det finns ett mänskligt pris som både militären och dess anhöriga betalar förutom det politiska spelet och dess hyckleri som jag tidigare kritiserat.

Anonym påstår att det inte är gammelmedias ansvar att få folk att bry sig mer om läget. Så du menar att licensfinansierade SVT inte har ett bevakningsuppdrag? Att kvällstidningar inte bedriver kampanjjournalistik? Det människor inte vet kan de inte heller förhålla sig till. Självklart är det medias bild att ge ett brett faktaunderlag så att människor kan förhålla sig till vad som sker i Afghanistan och resten av världen. Vad skulle journalisterna annars göra om vi inte berättar vad som händer? Dunka varandra i ryggen på pressklubben?

Medias makt är stor. Mycket av förvirring om vad som hände i Bosnien i början av kriget berodde för övrigt på att media i början inte var tillräckligt kompetent att analysera, belägga och beskriva det som pågick. (Detta var min generations lärokrig, jag var själv en okunnig rookie som mestadels skrev riktigt dåliga artiklar.) Folk i Sverige hade svårt att relatera till vad som hände, kriget ansågs komplicerat och långt borta, få brydde sig men många klagade över att Sverige tog emot tiotusentals flyktingar från forna Jugoslavien. Maj Britt Theorin, Thage G Petersson och vänstern krävde att de svenska soldaterna skulle tas hem. Men när journalistiken nådde en kritisk massa vaknade opinionen mot kriget och så småningom tvingades fred och Daytonavtal fram.

I dag är kriget i Afghanistan underrapporterat och anses hopplöst, komplicerat och långt borta. Sverige tar emot flyktingar och ingen förstår varför de flytt hit. Maj Britt Theorin, Thage G Petersson och vänstern kräver att trupperna ska tas hem…

Anonym påstår också att jag undrat var alla ”riktiga reportrar” tagit vägen, vilket är ytterligare ett faktafel. Följande stod i min kolumn i Aftonbladet den sjunde februari:
”…utrikesbevakningen haltar fram i brist på pengar, soldaterna själva får sköta rapporteringen via bloggar och dokumentärböcker är vår tids tidningsreportage. Man kan också undra var reportrarna har tagit vägen i allt detta? Kanske är det verkligen ett utdöende yrke som det påstås ibland. Men nej, så kan det ju inte vara. De är nog bara beordrade att bevaka viktigare saker, Melodifestivalen till exempel.”

Jag kritiserade med andra ord medias prioriteringar, inte reportrarna. Att diplomaten Diana Janse kan ge en mer komplett bild av Afghanistan i sin bok ”en del av mitt hjärta lämnar jag kvar” är ju ganska trist för min kår. Att soldater numera bloggar, både i DN och på Armémuseums hemsida, är visserligen bra för de är duktiga och ger en bredare bild av skeendet, å andra sidan är det ett steg tillbaka till tiden innan William Russel Howard bevakade Krimkriget i början på 1800-talet och fick epitetet som världens första krigskorrespondent. (Innan Howard bestod rapporteringen av brev från officerarna som berättade om vad som hänt, vilket sedan publicerades.)

Det finns många skickliga kollegor som vill åka till Afghanistan men som inte får eftersom det saknas pengar. Krigsrapportering är dyrt, att ha ett reportage team på plats i ett par veckor kan gå på flera hundra tusen i löner, försäkringar, transporter, tolkar, satellitkostnader, etc. All heder åt Expressens chefredaktör Tomas Mattson som satsar pengar på en redaktion i Afghanistan men framför allt ska reportern Terese Christiansen, som tagit initiativet och utför jobbet, ha beröm. (Jag har självklart erbjudit Terese allt mitt stöd om hon behöver det.) Det är tungt, slitigt, riskabelt och ensamt att vara reporter i en krigszon, få kollegor vill lägga månader av sitt liv på något sådant. Det går däremot bra att stanna hemma och klaga på texterna och tycka att "det där var väl inte så märkvärdigt" och bli avundsjuk när någon får uppmärksamhet, åk dit då och gör det bättre då istället för att gnälla.

En reporter kan bara ge några skärvor av verkligheten och kan inte skildra allt som sker i Afghanistan, det behövs många olika röster och infallsvinklar. Att vara på plats är ett måste. Tyvärr är också krigsrapportering en försummad genre inom svensk journalistik, många kollegor har ingen aning hur arbetet går till.

Det är ett fysiskt jobb, och handlar mest om att förflytta sig till olika platser. Då pratar man med dem som känner till vägen, försöker ta reda på om tillstånd krävs och sedan hyr man helt enkelt en bil, åker och hoppas på det bästa. Som svensk kvinnlig reporter har man sällan några fiender utan släpps igenom vid vägspärrar. Om man är trevlig mot folk är de oftast trevliga tillbaka och i Mellanöstern har jag tillgång till både kvinnornas och männens värld. En norsk manlig kollega försökte intervjua afghanska kvinnor i tolv dagar, alla vägrade tala säga något, medan jag bodde tillsammans med kvinnor i ett läger och pratade om allt.

Väl på plats sätter man igång och jobbar, söker upp folk att intervjua, följer med människor som gestaltar något av de ämnen man läst in sig på, barnmorskor, soldater, valarbetare på landsbygden, etc. Mitt mål är att ge en sådan bred bild av skeendet som jag kan och självklart ska allt vara sant. Om inte de som på plats känner igen sig i min beskrivning så är ju något fel. Allt tar alltid mycket längre tid än planerat, halva arbetsdagen används till att hantera diverse problem, det gäller att vara uthållig och orka skriva en bra artikel efter femton timmar i dammig hetta. Hemmaredaktionen stressar allltid och vill ha texter, det gäller att stå emot kraven på kvantitet till förmån för kvalité. Att kontrollera fakta är alltid svårt, uppgifterna är ibland motstridiga och det kan vara svårt att skaffa sig en överblick, som i Kosovo. Då är det bra att samarbeta med utländska kollegor, för att bekräfta fakta under traumatiska situationer, dela
kostnader och för säkerhets skull om och när man blir beskjuten, vilket självklart händer ibland och inte är mycket att orda om.

Något supande i hotellbaren är det inte frågan om. Dagens journalister har ständig deadline med artiklar, bloggar, webb-tv, radio, vilket gör att rapporteringen lätt bli urvattnad. Kommentatorsfunktionen gör att alla kan kritisera faktafel i texten, vilket är bra. Folk kan också kommunicera via chattar, vilket för människor närmare och ökar. Men generellt sett håller den svenska krigsjournalistiken, inklusive mig själv, sämre klass än exempelvis den
brittiska. Jag har gjort jobb åt både BBC och The Guardian och kraven som ställdes på mig där var mycket högre än hemma och redaktörerna var oerhört pålästa, vilket var stimulerande. Amerikanska kollegor har pluggat försvars och krigsjournalistik i flera år på universitet innan de ger sig ut på fältet. I Sverige finns ingen utbildning och ingen diskussion om hantverket vilket är tråkigt, krigsrapportering är svårt, efter nitton år känns som om jag först nu börjar behärska
ämnet och tänker försöka plugga på Försvarshögskolan till hösten för att vidareutveckla mig.

Beröringsskräcken mellan journalister och militärer vilket grundar sig på okunskap och förståelse inför varandras arbetsuppgifter. Många av de reportrar som skickats ut för att bevaka en händelse som de stupade officerarnas hemkomst är allmänreportrar som fått någon timme på sig att läsa in sig på ämnet och dessutom saknar grundläggande kunskap om försvaret. Ett par kollegor är politiskt färgade och bär på en föreställning om att militärer är sprungna ur Mordor vilket gör att de förvränger fakta på ett nästan tragikomiskt sätt, särskilt med tanke på att de inte lämnat soffan. Andra kollegor gör misstag för att de saknar erfarenhet och/eller slarvar, eller inte bryr sig om att ge en sanningsenlig bild.

Men militärer kan å andra sidan vara oerhört avoga och fyrkantiga när ni talar med media, och när ni underhåller fakta så undrar självklart varje journalist vad ni mer döljer. Info har dock blivit mycket bättre de senaste två åren vilket de ska ha en eloge för. Men för att som journalist verkligen få reda på fakta krävs att man är på plats och vågar ställa frågor som går emot ens egen uppfattning om hur saker och ting borde vara. Därför hoppas jag verkligen att Ohly och Linde följer med mig till Afghanistan, och även du Anonym är också välkommen ut på fältet.

För det viktiga är ju att presentera fakta, oavsett hur den ser ut, eller hur?

/Johanne Hildebrandt

Gästinlägg: SIDA, omvända budgetmål och uppbyggnadssynergier

Det var nog en och annan som höjde på ögonbrynen när man härom dagen läste att Regeringen nu tvingas direktstyra SIDA till att prioritera biståndet i Afghanistan. Detta gästinlägg ger en intressant tillbakablick på SIDA som myndighet.

/Wiseman
-----------------


SIDA har reagerat med bestörtning på svenska regeringens krav på att SIDA måste prioritera verksamheten i Afghanistan. Denna reaktion kan tyckas märklig och jag skall försöka förklara hur svensk biståndspolitik och SIDA fungerat sedan 1960 talet.

Det svenska biståndet är en komplex struktur med olika projekt och finansieringar. Biståndet kan delas upp i multilateralt och bilateralt. Det multilaterala biståndet lämnas till överstatliga organisationer som FN eller EU och när dessa pengar lämnat Sverige är det upp till den nya organisationen att använda dem efter bästa förmåga. Detta inlägg handlar därför om SIDA som historiskt och i nutid har haft ansvaret för att fördela 90% av det svenska bilaterala biståndet. SIDA själv gör väldigt sällan själv det operativa arbetet utan sitter med stora penningpåsen och delar ut pengar till olika projekt och organisationer.

När SIDA bildades 1965 var det en effekt av att Sverige tillsammans med många andra nyrika länder ansåg att man nu hade det så bra att det var dags att dela med sig sina pengar. Sverige hade så sent som på 1930 talet tagit emot bistånd från länder i Sydamerika. SIDA:s uppgift var att fördela den bilaterala delen biståndspengarna i projekt som stämde överens med de övergripande mål som Kungl. Maj:t satte upp. Ganska snart utvecklades SIDA till en ganska speciell myndighet. SIDA förverkligade den svenska biståndspolitikens mål som var och är att 1% av BNI skulle ges i bistånd till ”fattiga” U-länder. Den stigmatiserande uppdelningen mellan rika I-länder och fattiga U-länder är idag omöjlig att göra, något Fredrik Härén och Hans Rosling pedagogiskt visar på. I SIDA:s värld finns fortfarande denna bipolära världsbild.

En grundläggande förståelse för SIDA:s fullständigt unika ställning är myndighetens förhållande till tilldelade medel. I nästan allt offentligt budgetarbete finns ett grundläggande krav; För så lite pengar som möjligt ska myndigheten nå de uppsatta målen. Om en myndighet med 2/3 av de givna anslagen lyckas att nå målen med verksamheten kommer detta troligen att applåderas. Beroende på vilken budgetmodell som används kommer myndigheten antingen att bli av med överblivna pengar eller så får man behålla pengarna till nästa år. Den svenska biståndspolitiken styrdes istället av en omvänd logik. Där fanns det ett egensyfte i att spendera 1% av BNI på bistånd eftersom detta hade fastställts av FN som ett mål för OECD länder. Därmed har det skapats en konsumtionskultur där det fanns ett egensyfte göra av med pengar. Det svenska biståndet fick helt enkelt inte understiga 1% målet. Då skulle Sverige framstå som en gniden osolidarisk nation. Sverige har inte alltid lyckats nå målet men har efter en dipp på 1990-talet åter kommit upp i fornstora dagar. Effektiviteten i detta system mättes i antalet instoppade kronor och inte i utkommen effekt. Ungefär som att Försvarsmakten och FMV skulle mäta effektiviteten i förband och materiel genom at titta på hur dyra projekten blivit. Författaren Jan Mosander pekar i sin bok Pengarna som Försvann på denna omvända budgetkultur som en av orsakerna till SIDA:s unika ställning bland myndigheter. Läsvärd.

SIDA fick en stor del av de miljarder som regeringen avsatte till bistånd och SIDA fick i praktiken helt fria händer att verka inom ganska breda mål. Detta innebar att enskilda tjänstemän och chefer på SIDA fick möjlighet att skapa egna privata projekt. Länder som Tanzania, Kenya, Etiopien och Uganda blev snabbt favoriter där projekt efter projekt startades. Samtidigt som detta pågick genomförde Krigsmakten och senare Försvarsmakten också internationellt arbete men på helt andra platser som Cypern och Libanon. Senare även på Balkan och i Afghanistan. Ibland var de svenska biståndsarbetarna på samma plats som soldaterna men ofta såg de inte varandra och ännu mindre visste den ena parten vad den andra gjorde. Så sent som 2006 verkade Räddningsverket och Försvarsmakten i Liberia utan att ha den blekaste aning om vad den andre höll på med. Denna uppdelning gjorde och gör Sverige fullständigt världsunikt. Inget annat land har denna digitala geografiska uppdelning mellan militära insatser och det civila biståndsarbetet. En för omvärlden fullständigt absurd uppdelning. Att USAID är på plats tillsammans med amerikanska soldater och samordnar insatser i ett land fullständigt naturligt för amerikanska myndigheter.

SIDA hade alltså till långt in på 2000 talet i praktiken full frihet att verka inom tilldelad budget. SIDA var även unikt det hänseendet att de själva hade till ansvar att utvärdera sina egna projekt. Det var inte ovanligt att det var samma handläggare som gav anslag till projekt som i slutändan ansvarade för att utvärdera projektet. Ett projekt som handlade om ett skolbygge i Uganda kunde planeras, budgetteras, genomföras och utvärderas av en liten grupp människor med inflytande i hela processen. Ofta genomfördes snäva utvärderingar där man bara tittade på skolan och hur den fungerade. Det saknades fungerande modeller för att utvärdera hur projekten påverkade samhället i stort.

Biståndsprojekten lades upp på lång sikt, 30 år eller mer. SIDA menade att projekten var tvungna att löpa över lång tid för att kunna ge resultat. Detta blir intressant när man hör Lars Ohly förfasas över att utvecklingen i Afghanistan inte går åt rätt håll och därmed är ett militärt misslyckande. Borde man inte rimligtvis kunna ge samma långsiktiga utrymme i en militär insats som i biståndsprojekt?? Jag har inte kunnat spåra någon större kritik förrän nu från politiker när SIDA år efter år pumpat in pengar i Afrikanska länder utan minsta krav på att länderna utvecklas framåt. I Många fall ledde införseln av resurser till att andra resurser frigjordes för krigföring. I Boken Sveriges Afrikanska Krig redogör Bengt Nilsson för denna paradox. Budgetstöd till länder som befinner sig i krig kan vara lika förödande som att exportera vapen till krigförande länder. Dock har SIDA klarat sig undan kritik från t.ex. Svenska Freds när bistånd pumpats rakt in länders statsbudgetar mitt under brinnande krig.

Det är inte svårt att förstå att SIDA blivit en favoritplats för unga idealistiska akademiker som får en möjlighet att arbeta med att hjälpa länder ur fattigdom. I SIDA:s pampiga byggnad på Valhallavägen kunde handläggare i dyra kostymer bjuda in gäster och presentera diagram och undersökningar som visar att Sverige är det land i världen som ger mest bistånd per capita i världen. En ganska trivsam miljö att verka i om man är i biståndssvängen. Dock är det inte riktigt lika trevligt att verka från lokalkontoret i Kabul.

2006 var det till viss del slut på sötebrödsdagarna. Den nya regeringen deklarerade att det skulle ske förändring i biståndspolitiken. 1% målet skulle finnas kvar men istället för alla tusentals småprojekt jorden runt skulle nu biståndet centreras till ett antal länder. Dessutom infördes SADEV som en kontrollmyndighet som dels hade i uppgift att utvärdera de projekt som SIDA drev genom olika organisationer och dels utvärdera de multilaterala projekt Sverige finansierat genom FN och EU. De första rapporterna från SADEV visade på en enorm ineffektivitet i användandet av pengarna. I Fokus hamnade flera projekt som drev av SIDA. Framförallt pekade man på hur länge vissa projekt fått rulla på utan egentlig utvärdering. Regeringen valde i sin tur att dra in biståndet till många projekt med ambassadsstängningar som följd. Många ambassader hade enbart funnits för att administrera biståndet, exempel är Nicaragua.

På SIDA blev det en chock. ”Hur vågar regeringen lägga sig våra projekt, vi vet minsann hur man bedriver bistånd på bästa sätt” var den huvudsakliga uppfattningen inne på Valhallavägen. En del handläggare upplevde att de blivit kränkta då deras långsiktiga projekt skulle läggas ned.

I själva verket fick SIDA för första gången i myndighetens historia känna på hur det är att vara styrd som alla andra myndigheter. För en Försvarsmaktsanställd framstår denna typ anklagelser om detaljstyrning som ganska komiska med tanke på hur Regeringar styrt försvarsmyndigheterna och de svenska utlandsinsatserna genom åren.

Regeringens uppstramning av biståndspolitiken är alltså ingen detaljstyrning utan en behövlig revision av ett politikområde som levt sitt egna naiva liv genom en myndighet som ofta kunnat göra precis som den velat med sina pengar. Bertil Odén vid Göteborgs universitet visar i rapport från 2006 att SIDA varit mycket aktiv som Policyskapare i denna del av utrikespolitiken. (Svensk biståndspolitik i ett internationellt perspektiv)

Regeringens nya biståndspolitik är därför av godo och förhoppningen är att vi i framtiden kommer att se svensk personal från MSB arbeta i samma område de svenska soldaterna i sina insatsområden. På detta sätt kan man skapa en tydligare motivering för den militära närvaron på ett helt annat sätt. Varför inte satsa pengar på att tillsammans med SWEDEC utveckla en storskalig minröjningsorganisation som med hög kvantitet kan röja minor och OXA i de områden där svenska förband befinner sig. I våra grannländer finns redan denna struktur. I Norge finns Norsk Folkehjelp och i Danmark Danish Demining Group. Dessa två organisationer har ett samarbete med deras länders försvarsmakter genom att ländernas försvar förser organisationerna med kompetenta EOD-officerare. De tillåts vara tjänstlediga för att verka som minröjningskoordinatorer i de länder där Norge och Danmark har soldater.

På samma sätt skulle man kunna bygga upp en svensk organisation. Samtidigt som en svensk militär mission upprättas finns också den svenska minröjningsgruppen med som en civil grupp. Denna kan med en stor mängd lokalanställda röja minor efter att en byhövding berättat för svenska samverkansofficerare att det finns ett behov. Samma typ av kompetensgrupper kan skapas inom brunnsborrning eller husbyggnad.

Det finns naturligtvis ett problem för NGO:s att sammankopplas med militära förband särskilt i Afghanistan. Jag talar inte om att MSB-personal skal bo på Northern Lights och få eskort av ISAF fordon. Det jag pratar om är att SIDA överhuvudtaget skall förlägga sina resurser i samma område så lokalbefolkningen förstår att Sverige faktiskt satsar på två fronter, säkerhet och uppbyggnad. Just nu ser bara afghanerna bara det ena och det har lett till ökad irritation hos dem.

Jonas

Gästinlägg: Klarläggande om Luftvärnet

Svenskt luftvärn är som så mycket annat svårt eftersatt i Försvarsmakten, men jag vill ändå hävda att Luftvärnet behandlats mer styvmoderligt än andra truppslag inom Armén. Flera ggr har Luftvärnet varit när att helt avvecklas av budgetskäl. Det svenska Luftvärnet har idag en mycket ringa kapacitet och här handlar det verkligen om att prioritera vilken del av landet som ska försvaras. Att som tidigare ha resurser att både skydda arméförband och flygbaser blir mycket svårt nu. De enheter som har någon som helst verkan mot det största lufthotet idag, kryssningsrobotar, är lätt räknade. Att ersätta luftvärn med jaktflyg är i längden inte görligt. Luftvärn kan också försvara områden över tiden, medan jaktflyg gör det temporärt. De två komponenterna kompletterar varandra, men var för sig löser de inte ens hälften av uppgiften.

Jag anser att en allmän granskning av den svenska luftförsvarsförmågan vore av godo. Den senast gjorda är vid det här laget över 40 år gammal och hotbilden, stridsmiljön och de Försvarsmakten grundförutsättningar har starkt förändrats under den tiden. T ex har de senaste tio årens huvudlösa internationella anpassning som "den enda vägens politik" lett till , förutom det ökända förmågeglappet inom stridsledningen, en avsaknad av igenkänningssystem mellan svenskt flyg, luftvärn och fartyg. Svenskt luftrum blir alltså mycket svårt att försvara utan att hela tiden riskera bekämpning av egna.

Mycket få av de slutsatser som drogs i den förra luftförsvarsutredningen är fortfarande aktuella. Det är hög tid för en ny luftförsvarsutredning annars kommer vi för evigt att leva i förmågeglapp.

/Wiseman
-----------------------

I flera inlägg på senare tid har luftvärnet diskuterats.
Tyvärr förekommer i flera fall faktafel vilket kan leda till fel slutsatser.

Svenskt luftvärn består idag av två bataljoner. Bataljonerna är modulärt uppbyggda och består av system av system. Sensorerna är hopkopplade i ett nätverk. Ledning utövas från GBADOC (Ground Baseed Air Defence Operation Center).
Båda bataljonerna innehåller rbs 97 och rbs 70. Sensorer utgörs av Ps 90, Ps 91 och UndE 23. UndE 23 är den modernaste av sensorer och har bra förmåga att upptäcka små mål. Den kan upptäckta s.k. ARG-mål (artilleri-, raketer och granatkastarprojektiler).
Rbs 23 (Bamse) är levererat till Lv 6 under 2008 till en kostnad av ca 4,5 miljarder (utveckling och anskaffning). Systemet är ej förbandssatt på beslut av regeringen utan används f n som demonstrator.
Om detta kan man självfallet ha många synpunkter. En förbandssättning skulle omedelbart öka luftvärnsförbandens effekt.

Rbs 70 är ett äldre system. Systemet består i princip av tre delar - robot, sikte och lavett.
Detta innebär t.ex. att det är möjligt att förnya systemet modulärt. Så har gjorts med t.ex. robotar och mörkersikten till NBG delar (BORC). Systemet är lätt att utbilda på och är bärbart vilket är en mycket stor fördel. Systemet är i grunden ett dager – vackert-väder-system - men kan uppgraderas med mörkersikten.

Rbs 97 (Hawk) har genomgått en uppgradering som slutfördes under 2007 för ca 1,5 miljarder och är nu helt digitaliserat och har ny ledningscentral. Systemet saluförs fortfarande av USA. Systemet är ett allväders system med förmåga mot små mål t.ex. kryssningsrobotar. Rbs 97 har den längsta räckvidden av de svenska systemen, upp till 40 km.

Rbs 23 (Bamse) är ett allvädersystem med bra förmåga mot små mål t. ex. kryssningsrobotar. Varje eldenhet kan ha sex robotar laddade. Varje eldenhet har egen eldledningsradar. Två mål kan bekämpas samtidigt från varje eldenhet.

Luftvärnaren

Kungahuset växer

På Aftonbladet läser jag att prins Carl Philip kan tänka sig att delta i en militär utlandsinsats och att söndagens två stupade har tagit honom hårt. Prinsen är den ende yngre medlemmen i kungahuset med en fullständig militär utbildning. Att kungahuset visar sitt intresse för de svenska militära insatserna betyder otroligt mycket för dem som deltar i insatserna. Kronprinsessan Victorias besök i Afghanistan vid nyår tillsammans med fästmannen Daniel var enormt uppskattat och jag måste säga att kungahuset verkligen växt i mina ögon den senaste tiden. Måhända att kungahusets roll i dagens Sverige endast är ceremoniell, med det utgör ändå en punkt för många att samlas runt och har ett mycket högt symbolvärde.

Jag skulle gärna se att prins Carl Philip bereddes möjlighet att genomföra en utlandsinsats. Dock tror jag inte Afghanistan skulle vara det lämpligaste. Hans närvaro skulle förstärka hotbilden mot den svenska kontingenten enormt om den blev känd, eller ens misstänktes. Däremot skulle ett deltagande i insatsen i Adenviken i mina ögon vara utmärkt för honom. Låt hoppas att det går att ordna.

SIDA prioriterar

Att det saknas bistånd i Afghanistan i allmänhet och att samordningen mellan civila och militära insatser i Afghanistan kan förbättras är allmänt känt. SIDA har en tragisk historia av att konsekvent förlägga sitt bistånd till andra delar av de länder dit Riksdagen sänder svenska militära insatser, varvid synergieffekterna uteblir. Nu har biståndsminister Gunilla Carlsson helt tröttnat på SIDA:s märkliga agerande och kommer att låta regeringen styra upp SIDA:s arbete. De senaste i raden av turer kring SIDA är att man vill spara in på bemanningen i Irak och Afghanistan. Om det är någonstans SIDA borde satsa är det ju just Afghanistan och framförallt i den norra delen, kan man ju tycka. Dock inte SIDA.

Så här uttrycker sig ett av de fackliga ombuden på SIDA i SvD om att Regeringen ogillar att SIDA ska dra ner bemanningen i Afghanistan:

"Verena Knippel, ordförande för fackförbundet ST på Sida, tycker att regeringsbeslutet är beklagligt, och hon befarar att stoppet mot indragningen i värsta fall kan leda till att Sida måste säga upp ännu fler tjänster i Sverige, där man redan tvingas dra in 60 tjänster.

- Sida går igenom en tid med tuffa besparingar, och tjänsterna som skulle dras in motsvarar i kostnad fem, sex tjänster hemma. Så facket stod bakom den prioriteringen. Vi är också emot en detaljstyrning från regeringen, och tycker att om regeringen vill ha kvar de här tjänsterna är det rimligt att de bidrar med pengar för de extra kostnaderna, säger Verena Knippel.

Hon skulle också önska att regeringen visade större förtroende för Sidas arbete."

Visserligen är oftast så man får resonera som fackligt förtroendevald. Man kan ju ändå ställa sig frågan, var det är SIDA ska lägga kraften. Är det i Afghanistan eller hemma i Sverige? Skit i afghanerna, huvudsaken vi kan sitta hemma i Sverige och administrera i godan ro, verkar tankegångarna vara. Jämförelsen säger också någonting om löner och förmåner för en handläggare på plats i Afghanistan, jämfört med handläggare i Sverige. Att spara in en handläggare i Afghanistan och en i Sverige motsvarar 5 milj kr.

SIDA:s agerande rimmar mycket illa med både de blocköverskridande politiska och militära önskemålen om ett ökat bistånd i Afghanistan.

Läsvärt om försvarsministern och Afghanistan

Expressen har idag en skildring av försvarsministerns tid på ämbetet och hur hans förtroendekapital successivt stärkts sedan tillträdandet. Det är en bild jag i stort sett delar och jag hyser stor respekt för honom och den arbetsinsats han lägger ner. Framförallt respekterar jag honom för hans engagemang för de svenska soldaterna. Jag anser att han har hanterat händelsen med de två i Afghanistan stupade officerarna på ett fullkomligt utmärkt sätt. Däremot delar jag inte alltid, t o m sällan, den av honom och moderaterna förda försvarspolitiken. Artikeln är i alla fall högst läsvärd.

Expressen genomförde idag också en chatt med soldater i Afghanistan, liksom Aftonbladet. Även om inte alla får sina frågor besvarade, kan det vara intressant att läsa hur soldaterna upplever situationen på plats.
Aftonbladets läsarhälsningar har nått fram till FS 18 och man kan också ta del av ett par av hälsningarna. Jag vet att hälsningar av det slaget betyder enormt mycket för soldaterna på plats.

Tidskriften Fokus redogör också för hur det gick till när Sverige fick för sig att skicka en militär insats till Afghanistan.

Här och nu

Idag berättas det att de taktiska UAV:er som den svenska Afghanistanstyrkan sedan länge har begärt, återigen försenas. Den här gången är beskedet "tidigast i höst" för inhyrda enheter medan för leverans av egna enheter är förhoppningen 2011. Att köpa in och utbilda på ett nytt system är som bekant inte gjort i en handvändning. En snabbare lösning som man har tittat på är att leasa in ett annat UAV-system med motsvarande prestanda, men även denna lösning verkar dra ut på tiden.

Behovet som finns i Afghanistan av UAV är dubbelt. Dels behöver man en mer kvalificerad spaningssensor med större räckvidd än den stridstekniska UAV:n Falken för att kunna genomföra inhämtning i intressanta områden belägna längre bort än Falkens räckvidd och under tid längre än Falkens uthållighet. Dels behöver man ett system som kan bistå med rekognoscering och övervakning av framryckningsvägen vid fordonspatruller för att upptäcka förberedda eldöverfall och i viss mån även IED:er.

Behovet är reellt och har existerat ett bra tag, därav Afghanistanförbandens starka önskan om att få förmågan tillförd, men som vanligt verkar det dra ut på tiden när något behövs och som oftast är det politiska skäl som spelar in, mer än reella, fysiska hinder. ”Här och nu” existerar två lösningar på problemet för att tillföra förmågan i närtid, men som sagt politiskt kontroversiella.

Den förstnämnda är att ta från de svenska registerförbanden och sända den svenska stridsflygenheten med JAS 39 till området. Förbandet har de förmågor som efterfrågas genom framförallt Laser Designator Pod och är utbildat just för den efterfrågade uppgiften att understödja markförband med spaningsunderlag och eskort. Kostnadsmässigt är det inte stor skillnad på att använda förbandet i Afghanistan mot att använda det i Sverige. Till skillnad från t ex ett markförband är flygförbandet stående istället för tillfälligt uppsatt och huvuddelen av kostnaden är alltså oberoende av om förbandet är i Afghanistan, Sverige eller Nya Zeeland. Den stora extrakostnaden blir framförallt vid tilltransport och avtransport från missionsområdet och rör sig uppskattningsvis runt något tiotal miljoner kr (hela Afghanistaninsatsen kostar idag drygt 1 miljard kr/år). Politiskt är det här alternativet mycket kontroversiellt eftersom ekvationen i media tyvärr omedelbart blir JAS + Afghanistan = bombat bröllop och det gynnar inte opinionssiffrorna, även om uppgiften endast skulle vara underrättelseinhämtning. Det finns dock de politiker som vågar förespråka en dylik lösning som gap filler tills en ny UAV anskaffats, vilket jag tycker är strongt.

Den andra lösningen är att leasa ett annat UAV-system. Krigsmateriel är som bekant inte direkt någon hyllvara och det som närmast finns att erbjuda är ett antal olika israeliska UAV:er, alla mycket kapabla system. Systemet går relativt snabbt att få på plats, men blir problematiskt att använda då det kommer att opereras av israeliska operatörer. Det innebär att uppgifter som ofta kommer att klassas som nationellt hemliga hamnar i händerna på utländsk militär. Israeler i sig är som bekant ett direkt okontroversiellt inslag i Afghanistan. Ett lokalt rykte om att Sverige och svenska soldater samarbetar med Israel kan lätt spåra ur och få allvarliga konsekvenser för de svenska soldaternas status i befolkningens ögon. Ett samarbete med Israel är också mycket politiskt känsligt hemma i Sverige. Sverige har tidigare dragit sig ur militärövningar när det visat sig att Israel ska delta i samma övning. Ska man vara cynisk är det nästan så illa att svenska soldater hellre får riskera att fara illa än att man samarbetar med Israel.


Båda de ovan nämnda lösningarna är som sagt tillgängliga med relativt kort varsel. Eftersom bägge ter sig politiskt omöjliga kommer de svenska soldaterna i Afghanistan att få klara sig ändå tills ett svenskt UAV-system finns gripbart. Det utlovas till 2011 och man kan förhoppningsvis dessförinnan hyra in ett likadant system till hösten, men antalet materielsystem som leverats i tid till Försvarsmakten och med rätt förmåga från början är lätt räknade. Jag hoppas att löftet ”till hösten” håller, men jag är skeptisk. Till dess blir det att som vanligt lita på att turen står de svenske bi.

Gästinlägg: Värd medalj

I samband med att den svenska patrullen gick på en IED väster om Mazar é Sharif i november förra året var det som bekant amerikanska helikoptrar som genomförde hjälpinsatsen.

Det många nog inte vet var att det var en svensk officer, placerad vid flygplatsen i Marmal, som när han fick höra att det inte fanns tillgång till helikoptrar, på eget initiativ tog kontakt med amerikanerna och fick dessa att dra igång sina helikoptrar.

Tilltaget renderade officeren en ”kavajhytt utan kaffe” inför ett högre amerikanskt befäl efteråt.

Officeren ansåg att det var det värt. Det anser jag också. Ett ypperligt exempel på tillämpat ledarskap i ett pressat läge. Bra gjort, han bör få en extra medalj.


Borneo

Hemkomst

Vid 19-tiden landade Herculesen med kapten Johan Palmlövs och löjtnant Gunnar Anderssons kistor i Uppsala och de hedrades med en mycket värdig ceremoni.

Jag följde ceremonin via TV 4:s direktsändning på nätet och häpnade över vilken låg kvalitet TV 4:s reportageteam höll. Kameramannen hade svårt att stå still och filma mot flygplanet, någon fick för sig att prata i telefon mitt under ceremonin och värst av allt var nog reporterns kommentarer om att nu få hem två stupade till Sverige. (Även om reportern försökte uttrycka några fina ord om hur de stupade varit som människor)

"Det är priset man betalar när man är med och gör internationella insatser"

Måhända slant tungan hos reportern, men som krigsman kände jag mig skymfad, inte minst å mina fallna kollegors vägnar. Att delta i insatser under ett kapitel VII-mandat enligt FN-stadgan innebär att risken för att egna soldater stupar är överhängande, men det ska undvikas så långt möjligt genom utbildning och utrustning. Sverige som nation ska vara berett på att få ta emot stupade. Patton sade en gång "The object of war is not to die for your country but to make the other bastard die for his." Det gällde såväl i andra världskriget som i Afghanistan idag. Den som gläds mest åt egna stupade är Jan Myrdal: "And my deepest personal feeling then is that the only good foreign soldier on Afghan soil is a dead one."


Det stora diskussionsämnet de senaste dagarna har varit hur det kommer sig att svenska allmänheten är så dåligt insatt i vad som händer i Afghanistan och under vilket mandat insatsen bedrivs. De flesta vill nog hävda att det är politikernas fel. Må så vara att politikerna inte direkt haft ämnet högst på agendan, men för att få fram informationen till allmänheten är politikerna fullständigt beroende av media. Med den kvalitet som TV 4 höll, är jag inte ett dugg förvånad över att så få egentligen har förstått vad den svenska insatsen i Afghanistan innebär.


Uppdatering: Jag ser på Kvällsöppet att även Johanne Hildebrandt lägger skulden på media för att allmänheten har dålig koll på vad som händer i Afghanistan. Jag gillar också starkt hon synade Hans Lindes beskrivning av hur det ser ut i Afghanistan (han har aldrig varit där) och erbjöd sig att följa med honom dit. Det blir svårt att slingra sig ur med äran i behåll.

SvD, DN, UNT, Aftonbladet, Expressen

Pekfingervalsens ryttare

Polisen ska återigen beredas möjlighet att elektroniskt på plats kolla bilnummer och skicka rapporter utan att behöva åka in till stationen och fylla i ett antal formulär. Svenska polisen är idag förmodligen den enda polisen i västvärlden som saknar ett datorsystem att använda på fältet. Effektiviteten blir naturligtvis därefter.

Redan för snart 20 år sedan fanns den möjligheten med bärbara datorer inmonterade i radiobilarna, men förmågan dödades snabbt av datainspektionen.

"Systemet var en revolution, fullt fungerande i verkligheten – och förmodligen det bästa som hänt svensk polis sedan bilen uppfanns. Effektiviteten ökade enormt, och poliser i yttre tjänst kunde för första gången i modern tid också sägas vara i yttre tjänst.

Åtminstone tills Datainspektionen upptäckte saken. Då kom någon finurlig byråkrat på att någon faktiskt kunde göra inbrott i polisbilarna, stjäla det PCMCIA-kort anmälningarna sparades på och läsa uppgifterna.

....

Att man kunde gå in på vilken polisstation som helst, begära och få ut uppgifterna som fanns på det ‘hemliga’ PCMCIA-kortet över disk spelade dessutom ingen roll för Datainspektionen (Det rörde sig nämligen i princip uteslutande om offentliga uppgifter och handlingar).

Några mobila dataterminaler finns fortfarande – 2009 – inte i polisens bilar."


Läs resten av det citerade hos Morgonsur.

Om en förstärkning i Afghanistan

Under en övergångsperiod kommer den svenska Afghanistanstyrkan att tillföras en förstärkningspluton, bl a för att möjliggöra för de två stupade officerarnas närmaste kollegor att återvända till Sverige för sorgearbete.

Allan Widman skrev under måndagen på Newsmill om att det är dags att förstärka den svenska närvaron i Afghanistan. Det är en åsikt jag instämmer i. Sverige har åtagit sig ansvaret för ett mycket stort område i Afghanistan, men bemanningen är fortsatt gles och närmast en spegelbild av huvudfotingen Försvarsmakten, med ett stort "overhead" och ringa verkansdelar. Den extra trupp som kan tillföras kommer att kunna göras i form av verkansförband. Ett knappt skyttekompani är inte mycket när man betänker att det svenska ansvarsområdet i Afghanistan är drygt fyra ggr större än Kosovo, till vilket Sverige sände en hel bataljon 1999 för att ansvara för ett avsevärt mycket mindre och mer lättöverblickat område. Insatsen i Kosovo är idag under avveckling och kommer att få en mer civil prägel, vilket också bör friställa resurser för en utökning i Afghanistan. Man skall också bära i åtanke att skyttekompaniet, liksom övriga delar av kontingenten regelbundet genomför leave och därför inte till fullo är på plats.

I April 2005 uttryckte dåvarande ÖB Håkan Syrén i ett tal på ett seminarium anordnat av Folk & Försvar följande ståndpunkt: ”Av flera skäl är det dessutom viktigt att även de löpande insatserna i möjligaste mån sammanhålls i minst bataljonsinsatser. Resurserna för underhåll och ledning är i dag inte alltid proportionella mot förbandets storlek och om våra insatser sprids ut i kompanienheter så blir effektiviteten och rationaliteten låg. Vidare är det svårare att hävda svenska normer för uppträdande då våra förband på lägre nivå ingår i andra nationers enheter. Inflytandet och insynen ökar också i takt med förbandsbidraget. Ur militär synvinkel är det därför klart att föredra att genomföra färre men större samtidiga insatser.”

Det rationella vore att förstärka den svenska Afghanistaninsatsen permanent. Om en inte alltför lång tid är det vår i Afghanistan och fighting season. Mycket talar för att årets fighting season blir ännu intensivare än 2009 års. Inom kort kommer en ny storoffensiv att påbörjas mot talibanrörelsen i södra Afghanistan. Ökat tryck i södra Afghanistan kombinerat med omläggningen av underhållsvägarna till norra Afghanistan har redan medfört en ökad oro i norr, även om intensiteten fortfarande är långt från den i söder. Försvarsmakten anhöll tidigare i höst om att få förstärka insatsen till 550 man, men Regeringen satte gränsen till 500 man. Trots den bästa av ambitioner blir inte de svenska insatserna i ansvarsområdet mer än temporära nålstick p g a resursbristen.

Sverige bör också göra en fullständig översyn av ISAF:s behov i Afghanistan, framförallt i den norra delen där vi redan verkar, och matcha dem mot de svenska registerförband som redan står i beredskap. Jag instämmer i Allan Widmans ståndpunkt på Newsmill: ”Sverige har resurser och kan med kort varsel komplettera dessa. Utgångspunkten måste vara att prioritera det som fungerar här och nu.” Att inte använda registerförbanden när starka behov finns blir bara ett bevis på att de är papperslösningar och då skulle pengarna förbanden trots allt kostar kunnat användas på annat håll.

För mig är valet lätt. Antingen tar man situationen och åtagandet i Afghanistan på allvar och tillför de resurser som behövs, eller också avvecklar man hela rasket och erkänner att Sverige inte mäktar med liknande åtaganden. Icke-besluten, där man försöker välja en väg som inte finns, är de farligaste och mest kostsamma. Från politiskt håll har man försökt undvika frågan eftersom man är övertygad om att opinionssiffrorna inte tål ett starkt svenskt engagemang i Afghanistan. Aftonbladets SIFO-undersökning tyder på motsatsen.

Man ska heller inte glömma att det inte är de militära resurserna som kommer att skapa fred och återuppbygga Afghanistan, utan det är de civila. Fortfarande återstår mycket arbete i att samordna den svenska utrikespolitikens militära och civila instrument. Varför inte fokusera svenska biståndsansträngningar dit där Riksdagen nu har bestämt att svenska militära ansträngningar ska medge säkerhet för bistånds- och återuppbyggnadsarbete? Målsättningen på sikt är och måste vara att successivt överlämna ansvaret för säkerhet till afghansk polis och militär, men det kommer att ta tid.


DN, 2, SvD, 2, Expressen, 2, Wilhelm Agrell (Expr), Aftonbladet, Mil.se, SR, HD, TV4, SVT


Uppdatering 12/2: Fp vill utöka insatsen med 100 man. Det är ett förslag jag stödjer. Det som tillförs utöver den befintliga styrkan kommer att vara i form av verkansförband, d v s soldater som arbetar ute på fältet och inte inne i campstaben och liknande. Det är på fältet resurserna behövs, men framgång fordrar också en bra ledningsstruktur och den finns som sagt redan på plats. Biståndsminister Gunilla Carlsson går nu också in och styr upp SIDAs arbete genom regeringsbeslut. SIDA har nämligen tänkt dra ner på verksamheten i Afghanistan (och Irak) För att göra den svenska insatsen för Afghanistan så effektiv som möjligt krävs samordning mellan de civila och militära satsningarna. Detta har blivit bättre det senaste året, men kan förbättras ytterligare. Enorma synergieffekter finns att vinna om insatserna samordnas bättre.
Vidare: Aftonbladet, SVT, TV 4, SvD, 2

Av fel orsaker

I somras när jag först skrev om det gula bandet, framförde jag starka önskemål om att våra politiker och media skulle engagera sig och visa sitt stöd för svenska soldater, såväl i utlandet som här hemma i Sverige. Politikerna, med Allan Widman i spetsen och nu senast Åsa Lindestam var inte sena att nappa. Till sist har så även media i form av Expressen nappat. (SvD har också skrivit om det gula bandet tidigare)

Tänk om det istället hade skett tidigare, liksom om debatten och informationen i media ägt rum tidigare istället för nu i efterhand. Då hade det förmodligen blivit ett än mindre chockartat uppvaknande för allmänheten.

Antalet bloggar som lagt till det gula bandet växer. På Facebook har många nu börjat byta ut sina profilbilder mot det gula bandet för att visa sitt stöd för svenska soldater. Om än temporär, så ändå en vacker gest.

Synd bara att det skulle krävas ytterligare stupade för att intresset skulle väckas.

Ord och inga visor

Soldater brukar inte skräda orden när de gör utvärderingar. Soldater som utvärderar sig själv brukar ofta vara mycket kraftigare i sin kritik mot sig själva än vad deras befäl någonsin skulle vara och det brukar oftast leda till en brant inlärningskurva.

Hösten 2008 uppmärksammade SvD på allvar utrustningsbristen hos det svenska förbandet i Afghanistan efter att ha uppmärksammats på saken i samband med ett antal eldstrider som Försvarsmakten gjorde sitt bästa för att förringa. Detta ledde senare till att Toyotabilarna började bytas ut mot Galtar och stridsfordon 90 och UAV:er tillfördes. Men fortfarande återstår en hel del problem att lösa. Bara en så enkel sak som mössor har fattats soldaterna på plats, hösten 2009. Hur svårt kan det vara att inhandla ett antal för kallt väder lämpliga mössor och skicka ner till förbandet? Hur kan man överhuvudtaget få för sig att skicka ner poliser till Afghanistan med ett vapen vars främsta urvalskriterium var att det var minst lämpligt för eldstrid?

Helsingborgs Dagblad hade på måndagen en intervju med en soldat som ingått i den förstärkningspluton som utgjort förstärkning under de ordinarie förbandens rotation i Afghanistan. Det är verkligen ord och inga visor, på samma sätt som det ofta är när soldater utvärderar.

Under de senaste åren har vi fått vänja oss vid bistra nyheter när det gäller materielanskaffningen till Försvarsmakten. Aldrig har begreppet förmågeglapp fått användas så ofta. Det har handlat om helikoptrar, datalänkar, UAV:er, sjukvårdscontainrar som är för stora för att transporteras, m m. T o m något så enkelt som blöjor ser jag hos Chefsingenjören att man misslyckats med att anskaffa. Hur är detta överhuvudtaget möjligt? Miljarder kr öses över försvarsindustrin, ofta i form av påtvingade motköpskontrakt, utan att våra soldater får den utrustning som behövs. Svenska flygplan står på marken i väntan på reservdelar vars leverans prioriteras till exportkunderna. Man upphör aldrig att förvånas, även om man vid det här laget borde vara härdad. Någonstans finns det ett allvarligt systemfel.

Som jag påpekade häromdagen sparkade den amerikanske försvarsministern Robert Gates nyligen en högt uppsatt general i Pentagon med anledning av de enorma fördyringar och förseningar samt bristande måluppfyllnad som generalens materielprogram stod för. Något liknande skulle vara helt otänkbart i Sverige. På sin höjd kan det bli tal om att få en ny befattning ett pinnhål snett upp till vänster, allt medan soldaterna fortfarande står utan sina mössor.

Soldater är i mångt och mycket som barn. Bjuder man dem på McDonald's är de världens lyckligaste. Men liksom barn glömmer de inte oförrätter och brutna löften i första taget. Ett brustet förtroende är svårt att återupprätta och på så sätt är det tur att det inte är yrkessoldater Sverige har i Afghanistan och i Kosovo, utan soldater som endast är anställda en kortare tid.

Utredningen är knappt påbörjad avseende händelseförloppet som ledde till kapten Palmlövs och löjtnant Anderssons död igår, men stämmer det som redovisats i media finns det ingen skyddsutrustning eller utbildning i världen som hade kunnat förhindra deras död. Däremot finns det en lång rad andra risker som kan påverkas med rätt materiel, på rätt plats och framförallt i rätt tid.

Gästinlägg: En Försvarsmakt i sorg - en möjlighet (uppdaterad 10/2 kl 18.30)

Imorgon, eller på onsdag beroende på vädret, väntas kvarlevorna av de två stupade svenska officerarna hem till Sverige med flyg. Media har mobiliserat för fullt efter gårdagens tragedi. Det är lätt att nu återigen vaggas in i en falsk trygghet att nu kommer inte något liknande att hända igen. Det kommer det med all säkerhet, kanske imorgon, kanske inte förrän om något, kanske i Afghanistan, eller kanske någon annanstans. Sverige sänder soldater på insats för att det är soldater som behövs i den aktuella miljön, en miljö som är livsfarlig. Hade den inte varit livsfarlig hade man inte behövt skicka soldater. Det är fullständigt naturligt, men ändå verkar alltför många inte förstå dessa enkla sammanhang. Livet som soldat på skarpa uppdrag är förenat med livsfara. Den faran kan minskas genom utbildning, bra utrustning och god underrättelsetjänst, men faran kommer alltid att finnas där och soldater kommer alltid att stupa eller såras. Om Sverige ska kunna ha soldater att använda i framtiden är det av yttersta vikt att soldaterna känner att samhället ställer upp för dem och deras anhöriga. Vi alla, inte minst våra politiker, är skyldiga dem det när de sätter liv på spel för vår och andra säkerhet. Ha det i åtanke när nedanstående gästinlägg läses.

/Wiseman
----------------------



Tragedi. Något annat ord finns inte för att beskriva gårdagens eldöverfall. Nu har vi alla en chans, en möjlighet, att jobba för att visa att våra kollegor inte dog förgäves. Nu finns det en konkret chans att visa att vi bryr oss, som vänner, som kollegor, som styrande politiker, som Försvarsmakt och som nation. Hur då?

På individnivå handlar det om medmänsklighet, att höra av sig till vänner, kollegor och familj. Att finnas som stöd. Som kollega handlar det i grunden om att fortsätta med vårt jobb, om det så är nere i Mazar-e Sharif eller om det är hemma på förbandet. Vi jobbar ju för det som kapten Palmlöv och löjtnant Andersson gjorde den yttersta uppoffringen för: en grundläggande tro på demokrati och medmänsklighet. Om vi ger upp nu så säger vi i grunden att det som pågår i Afghanistan är ok – och då har de dött förgäves. Vad ger det för solidaritetsignal? På nivån Försvarsmakt och Regering handlar det om en konkretisering av politiskt stöd och erkännande. Ett officiellt erkännande för de båda officerarna som dog när de verkställde Sveriges utrikespolitik.

Hur går omhändertagandet och välkomnandet till imorgon (eller om det blir på onsdag p g a vädret) när kropparna efter de båda stupade officerarna landar på Ärna? Kommer det att ske i dolt mörker eller kommer de stupade äras av en ceremoni med officiella personer och nära? I Försvarsmaktens ceremonireglemente finns beskrivet något som heter ”Saknad kamrats formation”. Den flygs bl a såväl i Sverige som i Finland till åminnelse av det svenska frivilligförbandet F 19, som kämpade för Finlands frihet under vinterkriget. Varför inte förära kapten Palmlöv och löjtnant Andersson samma ära, inklusive eskort av Gripenplan från att deras flygplan når svenskt luftrum? Eller är sådan eskort endast förbehållen svenska idrottslandslag?

Nu har vi alla ett val, från vän till minister – antingen så gör vi inget eller så gör vi någonting!


/Kapten K
Afghanistanveteran


Uppdatering 9/2: Flygplanet kommer inte under tisdagen p g a vädret i Afghanistan.
Johanne Hildebrandt har tänkvärda ord i sin kolumn.



Uppdatering 10/2 kl 18.30: Herculesen med kvarlevorna beräknas landa i Uppsala vid 19-tiden och eskorteras enligt uppgifter i media av två st JAS 39 Gripen.

SvD, DN, 2, Aftonbladet, Expressen, Sydsvenskan, HD, Världen Idag, SVT, TV4 (även livesändning i TV 4 Nyhetskanalen på samma länk), SR

Inte förvånad (uppdaterad 8/2 23.00)

Det är väl ingen som blir förvånad över att svenska poliser känner sig underbeväpnade i Afghanistan när de tvingas åka med sin tjänstepistol som enda vapen, ett vapen som anskaffades just för att det INTE skulle vara för användbart i eldstrider. Läs mer hos Morgonsur.

Det dröjer nog inte länge förrän det i sedvanlig ordning blir räfst och rättarting, när media nu uppmärksammat missförhållandet. MP-5 eller CGA-5 nästa?

Svenska myndigheter är fantastiska. "Politiskt" styrda riskanalyser faller sällan väl ut.


Uppdatering 8/2 kl 23.00: Morgonsur kommenterar också detta absurda faktum på sedvanligt lysande sätt.

Förr eller senare

Många funderar nog varför jag inte har skrivit något tidigare om de tre stupade och den sårade ur FS 18. Jag har inte drabbats av hybris, men besökarantalet har stigit brant under kvällen och befinner sig nu mycket långt över vanliga nivåer.

Det inträffade är naturligtvis hemskt och jag känner djupt med de stupade, mina kollegor i Afghanistan och de anhöriga. Att svenskar skulle stupa i Afghanistan har inte varit oväntat. Det har snarast varit en fråga om när. Åtskilliga gånger har marginalerna och Fru Fortuna varit på svensk sida.

Jag har avhållit mig från att skriva eftersom jag inte vill förekomma fakta. Tiden närmast efter en händelse av det här slaget existerar ett enormt informationsvakuum, där rykten och illa uttryckta åsikter snabbt blir till fakta. De som drabbas hårdast av detta är de anhöriga.

Än så länge har inte den stora debatten om en svensk urdragning ur Afghanistan kommit igång. Jag är faktiskt lite förvånad och positivt överraskad. Jag hade förväntat mig att den skulle komma direkt efter en händelse som denna. Frågan kommer dock med största sannolikhet att väckas i morgondagens morgonsoffor i TV. Det är i det här läget ytterst viktigt att minnas att Sverige har soldater i Afghanistan eftersom det är en stark hotmiljö, att det finns motståndare som skjuter för att döda de som inte har samma åsikter och livsåskådning. Hade det varit en miljö som medgav att Sverige skickade idel lågstadielärare hade situationen varit en annan. De svenska soldater som är i Afghanistan är fullt införstådda med att uppdraget är förenat med livsfara. De är frivilliga för uppdraget. Dagens händelse får inte bli ett argument för att dra tillbaka den svenska Afghanistaninsatsen.

Jag finner det därför beklämmande när Lars Ohly antyder att händelsen visar hur fel det är att ha svenska soldater i Afghanistan och att hotnivån ökat. I regel är det samma personer som idag motsätter sig en svensk insats i Afghanistan som på 90-talet motsatte sig insatserna på Balkan. Det är en farlig miljö och det är därför vi har soldater där. Att svensk trupp är inblandad i fler strider i Afghanistan nu än tidigare beror framförallt på att den nya materiel och de förstärkningar som tillförts, medger att man uppträder i områden man tidigare undvikit, samt att den amerikanska offensiven i söder och omläggningen av underhållsvägarna till norra Afghanistan drivit fler talibaner och liknande grupperingar norrut.

Sedan finns det också de dårfinkar som hyllar talibanerna för det inträffade och de som kräver ett slutdatum för insatsen. Bestämde Churchill att Tyskland skulle kapitulera den 8 maj 1945, annars skulle man ta hem britterna från fastlandseuropa? Det man ska ha klart för sig är att motståndarsidan i Afghanistan inte lever efter västerländsk kultur där tiden är central. I den kultur talibanerna strider för och den krigföring man nyttjar är tiden oändlig och människoliv av litet värde. Man kan inte som västerlänning komma till Afghanistan och säga att allt ska vara klart till tredje veckan i april. Kostar det tio afghaners liv att döda en västerlänning anser man att det är ett pris värt att betala. Vad är lösningen? Inte är det att sätta ett slutdatum i alla fall. Snarare är det att bygga upp ett afghanskt samhälle som mer och mer klarar sig på egen hand. På Balkan har detta arbete tagit över ett decennium. Det tar den tid det tar. Vilken solidaritet är det att avbryta mitt i? Lars Ohlys agerande är exakt det som man från motståndarsidan är ute efter.

För att svenska folket ska förstå vad svenska soldater gör i Afghanistan och hur situationen är där, är det av yttersta vikt att media drar sitt stå till stacken. Det avhandlade jag tidigare idag i ett inlägg innan dagens attack. Debatten som nu börjat gro understryker bara än mer vikten av detta. Viss självkritik kan också hittas i Expressens blixtledare som jag finner mycket bra.

Jag måste uttrycka min beundran för försvarsminister Sten Tolgfors som jag tycker har agerat exemplariskt idag. Lugnt och sansat, men ändå känslosamt. ”Personalvården”, anser jag är hans starkaste sida som försvarsminister. Han försitter aldrig ett tillfälle att uttala sitt fullständiga stöd för soldaterna.

På min jacka bär jag det gula bandet med stolthet. Stöd våra soldater.


Media: Aftonbladet, 2, 3, 4, 5
SvD, 2, 3, 4, 5, 6, 7
DN, 2
Expressen, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8
Sydsvenskan, 2, 3, 4
Skånskan
BLT
HD
VK, 2, 3

Rapportering från insidan (uppdaterad 7/2 kl 16.50)

I SvD publiceras i helgen ett reportage av en svensk journalist som varit inbäddad med amerikanska förband i Afghanistan. Fenomenet med "inbäddade" (embedded) reportrar slog på allvar igenom under Irakkriget 2003 sedan den amerikanska försvarsmakten korrekt identifierat att det är bättre att ge media möjlighet att på egen hand ur förstahandsperspektiv skildra händelserna, än att de ska sammanfattas i efterhand i form av tredjehandsrapporter och därmed utgöra en mer inkorrekt beskrivning. Tyvärr är det ofta så att informationen genom att den publiceras i media, blir och betraktas som "sann" oavsett om den är det eller inte.

Från början kritiserades inbäddningen som ett sätt för militären att styra informationsflödet, men i efterhand måste man säga att de flesta farhågor faktiskt kommit på skam. Som SvD korrekt påpekar har flera av de största avslöjandena och bästa reportagen faktiskt gjorts av inbäddade reportrar. Den amerikanske ex-soldaten och journalisten Michael Yon (ständigt länkad i högerspalten), har i princip tillbringat livet sedan 2001 som inbäddad. Hans skildringar av kriget i Irak och Afghanistan är mycket rättframma och han har flera gånger slängts ut ur sin inbäddning av missnöjda brittiska och amerikanska högre militärer, men återinsatts då läsarna klagat till politisk nivå eller än högre militär nivå. Inbäddningen ger också läsarna/tittarna en möjlighet att faktiskt följa kriget från det lägre perspektivet istället för att huvudsakligen få följa det ur generalernas, ofta önskade, perspektiv.

I Sverige är tyvärr den svenska insatsen i Afghanistan ytterst missförstådd bland befolkningen. Få förstår vad som egentligen händer i Afghanistan och vad Sverige egentligen gör där. Jag tror många svenskar skulle höja en del på ögonbrynen om man visste vad som pågick i Afghanistan. Vi lever i en skyddad bubbla hemma i Sverige. Till stor del vill jag lasta media för att allmänheten inte är bättre insatt. Intresset för att inbädda svenska journalister har varit mycket, mycket svalt. Fortfarande verkar en enorm misstänksamhet råda bland den svenska journalistkåren till inbäddning. De få gånger det genomförts, framförallt av Johanne Hildebrandt, har resultatet blivit mycket bra och uppskattat av såväl läsare som Försvarsmakten.

Försvarsmakten har också ett ansvar för den dåliga informationen till allmänheten. För ett och ett halvt år sedan skedde en centralisering av informationen på hemsidan mil.se. Tidigare kunde alla förband sköta sin egen hemsida och där uppdatera informationen och nyheter. Sedan hösten 2008 ska istället all information gå genom Högkvarterets Infostab, som avgör om informationen duger att publicera eller inte. Rör inte informationen internationella insatser eller om den inte bedöms som rekryteringsfrämjande, är den mycket svår att få publicerad. Denna tröghet i systemet har fått förbandsbloggar att poppa upp. Den informationen går inte via HKV och uppdateras också mycket snabbare, samt är mer personlig. Främsta exemplet är Afghanistanstyrkans blogg, som fick sitt genomslag med FS 17 och blivit en mycket uppskattad och utmärkt kanal för anhöriga att följa styrkans verksamhet och för ansvariga att kommunicera ut information till de anhöriga. Vid rotationen togs bloggen över av FS 18. Som exempel kan nämnas att informationen på bloggen rörande de senaste dagarnas strider varit mer djupgående och snabbare uppdaterad än den centrala mil.se. En annan blogg som handlar om styrkan i Afghanistan är den av Armémuseum sponsrade Fredssoldater, som skrivs av en gruppchef i FS 18.

Förhoppningsvis får vi se flera initiativ från journalister som vill inbäddas med den svenska Afghanistanstyrkan. Journalister är ett aber att släpa på under uppdrag, men i längden lönar det sig. Att svenska förband inte skulle klara av att släpa på journalister, samtidigt som amerikanska och brittiska gör det, förefaller märkligt.


Uppdatering 7/2 kl 16.50: Jag ser nu att Johanne Hildebrandt har en kolumn där hon också beklagar sig över svenska medias ovilja att rapportera på plats i Afghanistan.

Solidaritet mot och för vem?

Igår meddelade Ryssland att landet har antagit en ny militär doktrin. I förra veckan offentliggjorde USA sin motsvarighet.

I den ryska doktrinen fastslås bl a att NATO:s utvidgning och gruppering av utländsk trupp i närliggande nationer utgör ett direkt militärt hot mot Ryssland. Även om doktrinen framhåller landets rätt att använda kärnvapen slås det fast att sannolikheten för en kärnvapenkonflikt ska bryta har minskat. Man fortsätter att framhålla landets rätt att med militär makt skydda ryska medborgare i andra länder.

Samtidigt sänker USA i sin Quadrennial Defence Review landets militära ambitioner. Istället för att som tidigare ha målsättningen att samtidigt kunna hantera två fullskaliga krig, är nu ambitionen sänkt till att kunna hantera två regionala insatser (läs Irak/Afghanistan) samtidigt, vilket kan ses som en anpassning till följd av 00-talets erfarenheter. Det framgår tydligt att man anser sig vara nödgad att vara kvar i Afghanistan för lång tid framöver.

Dessa nya ryska och amerikanska doktriner måste definitivt vägas in i den tidigare avgivna svenska solidaritetsförklaringen. Ryssland markerar återigen att man inte ser med blida ögon på att NATO expanderar österut och markeringen om utländsk trupp i grannländer, är närmast att tolka som grupperingen av amerikanska luftvärnsförband till Polen, men i viss mån även andra liknande företeelser som t ex NATO:s nya transportbas Pápá i Ungern som även Sverige är delaktig i. Omnämnandet av rättigheterna att i utlandet militärt försvara ryska medborgare bör också oroa Sverige med tanke på de stora ryska minoriteterna i Baltikum. Frågans stora vikt visade sig med all tydlighet under incidenten med bronssoldaten i Estland 2007. Efter baltiska propåer intensifieras nu NATO:s övningsverksamhet i Baltstaterna.

Samtidigt visar USA:s nya doktrin att man nu anser sig ha en ytterligare minskad möjlighet att ingripa i Europa och föra ett reguljärt krig där. Visserligen behålls en stor mängd trupp i Europa, men framförallt av politiska och avskräckande skäl. Fokus ligger på terrorbekämpningen, eller vad som i QDR beskrivs som regionala angripare.

Den svenska solidaritetsförklaringen innebär att Sverige ska kunna ge och ta emot militärt stöd i händelse av att Sverige, något av nordiska länderna eller något av EU-länderna behöver detta. Det torde framstå som självklart för var och en att kärnan i den svenska solidaritetsförklaringen är just att Sverige ska kunna ta emot stöd. Vem som ska lämna det är oklart, men man får hoppas på att, i händelse av att stöd skulle behövas, de andra EU-länderna inte anser att ett militärt stöd till Sverige går emot ”det egna landets särskilda säkerhetspolitiska natur”. Att Sverige ska kunna ge militärt stöd i enlighet med solidaritetsförklaringen ter sig helt orealistiskt.

Ställer man upp en enkel översikt över vilka länder solidaritetsförklaringen innefattar och vilka som inte innefattas och därmed skulle kunna vara aktuella för Sverige att giva stöd emot, blir följande snabbt tydligt.

Omfattas av solidaritetsförklaringen: De nordiska länderna och EU.

Omfattas inte av solidaritetsförklaringen och skulle kunna utgöra ett hot eftersom de gränsar till länder som omfattas: Schweiz, Ryssland, Vitryssland/Belarus, ett antal länder på Balkan, Nordafrika.

Av dessa länder kan man direkt avfärda Schweiz. Balkanländerna, om än mer eller mindre instabila, befinner sig alla i mer eller mindre långt framskridna förhandlingar om EU-medlemskap och de Nordafrikanska länderna saknar helt militär förmåga som kan projiceras mot Europa. Kvar blir alltså Ryssland och Vitryssland/Belarus.

Oavsett vilket land i Europa som skulle kunna tänkas hamna i klammeri med Ryssland är det en militär omöjlighet för Sverige att skicka militärt stöd dit, med tanke på Sveriges geografiska läge i Rysslands intressesfär. En militär konflikt på annat håll skulle omedelbart utgöra ett hot mot den svenska territoriella integriteten om svensk trupp sändes till stöd. Försvarsmakten av idag och imorgon är så fruktansvärt underdimensionerad att den inte skulle klara av att hantera ett sådant hot, än mindre kunna bidra till någon annans stöd.

Man kan tycka vad man vill om spelupplägget under Sälenkonferensen. Det framstod dock med all tydlighet att våra svenska försvarspolitiker inte ansåg sig kunna stödja ett baltiskt land i dess behov av hjälp med att skydda den territoriella integriteten. Vidare erkände man också att den svenska försvarspolitiken absolut inte är dimensionerad för att kunna hantera en eventuell militär konflikt i Östersjön under analyserad tid (fram till 2014). För tiden efter 2014 finns ingen analys värd namnet gjord och det är just för den perioden som den nuvarnade försvarsorganisationen är framtagen...

Vad blir då det reella värdet av en svensk solidaritetsförklaring? Inte mycket.
Det har med all säkerhet inte gått obemärkt förbi i våra närmaste grannländer.


Jag noterar också att min kommentar på Karin Enströms blogg i ämnet fortfarande står obesvarad.



Uppdatering 7/2 kl 09.45:
Claes Arvidsson har på dagens ledarsida i SvD:s ett samtal med Allan Widman, som är ordförande i Folkpartiets grupp för utformning av en nytt försvarspolitiskt program. Som jag ser det idag finns det inte många andra politiska alternativ i höstens val om man vill värna försvaret. Dock lär det bli hårda diskussioner med de övriga partierna vid en Alliansseger i valet. Nu gäller det att påverka de övriga partierna så de också svänger. Jag vet vem jag skulle vilja se som försvarsminister i en Alliansregering efter hösten. Samtidigt vet jag att det finns många av kollegorna i HKV som fasar inför denna utveckling.


Andra om nya doktriner och en ny försvarspolitik: Chefsingenjören, Chris Anderson, Rolf K Nilsson, Tokfransen, Forsno, Hammarberg

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Blogg-Topplista Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Bloggar.Topplista.se - topplistan med de bästa bloggarna - lägg till din blogg du också! Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade