Gästinlägg: Försvarsmaktens taktiska transportflygförmåga 2014

Det blir två intressanta gästinlägg denna vecka, där det första handlar om bristen på långsiktig planering för Försvarsmaktens transportflygförmåga och konsekvenserna av denna brist. Nästa gästinlägg kommer att vara snarlikt, men handla om helikopterförbandens basförbandsbrist.

/Wiseman

-------------------------------------------------


Bakgrund

Med bakgrund av det omfattande arbete, under stor tidspress, som bedrivs med omställningen av försvarsmaktens organisation och numerär så är risken stor att vi missar ett antal grundförutsättningar för att lösa de uppgifter som ställs på oss av politikerna. En av dessa grundförutsättningar är förmågan till rörlighet. I försvarsmaktens militärstrategiska doktrin beskrivs denna förmåga, tillsammans med verkan och skydd, som en av de tre militära basfunktionerna.

För att verkan skall kunna sättas in på rätt plats måste vi ha rörlighet. Genom rörlighet kan stridskrafter flyttas från en plats till en annan för att kunna lösa den tilldelade uppgiften. Därigenom kan verkansenheter formeras och kraftsamlas med största möjliga effekt. Rörlighet är också en förutsättning för att kunna skydda sig mot motståndarens handlingar, exempelvis genom utspridning.[1]

De militära basfunktionerna kräver också ett visst stöd för att fungera och skapa uthållighet på förband.

Verkan, rörlighet och skydd kan endast fungera effektivt om det också finns stöd i form av exempelvis hälso- och sjukvård, transporter, förnödenheter och tekniskt underhåll. Allt sådant stöd syftar till uthållighet. I en konflikt sätter förmågan till uthållighet ofta gränserna för vad som är möjligt att utföra.[2]

I försvarsmaktens utvecklingsplan 2011-2020 kan man också läsa följande på samma tema:

Insatsförband ska med hög operativ och taktisk rörlighet kunna förstärka skyddet och bevakningen i hela landet.[3]

Med bland annat ovanstående styrdokument som grund har försvarsmakten givet ut direktiv för uppdragsplanering (DUP 2011, 12 och 13) som skall ligga till grund för produktionsdialoger och planering. I inledningen av direktivet för flygstridskrafterna kan man läsa följande styrning som är helt logisk och i paritet med militärstrategisk doktrin samt försvarsmaktens utvecklingsplan.

Transport- och specialflygförbanden ska användas huvudsakligen för att lösa internationella uppgifter men också för nationella uppgifter och stöd till övriga förband i Försvarsmakten med bland annat förmåga till lufttankning och specialförbandsoperationer. Med ett ökat nationellt fokus har behovet av taktiskt transportflygförmåga blivit allt mer betydelsefullt. Strategisk transportförmåga så som transporter till och från operationsområden ska säkerställas med deltagande i SAC samt medlemskap i ATARES och SALIS. [4]


Försvarsminister Sten Tolgfors pekar, vid ÖB chefsmöte, ut de 3 avgörande faktorerna för att nå effekt med försvarsmakten. En av dessa tre faktorer är – Rörlighet, att förbanden snabbt kan flyttas dit de behövs.[5]

Nu ställer sig vän av ordning frågande hur denna ökade betydelse av taktisk transportflygförmåga som en del av förmågan till rörlighet blir omhändertagen av försvarsmakten?

Högkvarteret har beslutat att reducera antalet Tp84 från 8 till 6 och antalet besättningar från 14 till 10 stycken, vilket innebär en reducering med ca 25 % i kommande insatsorganisation. På vilket sätt tycker högkvarteret att den taktiska transportflygförmågan ökar på det sätt som beskrivs i DUP 2011? Detta beslut har tagits på rent ekonomiska grunder utan att över huvud taget fråga ”kunderna” som inte har en aning om att deras förmåga till rörlighet har reducerats med ca 25 %. Förmågan till att stödja vid katastrofer och humanitära operationer kommer också att minska kraftfullt då antalet flygplan och besättningar reduceras.

Behov
Behovet av taktiskt transportflyg bör ha sitt ursprung ur någon form av operationsplan för försvaret av Sverige. Samtliga nivåer i konfliktskalan bör ha en plan för transporter av materiel och förband från utgångsgruppering enligt Försvarsmaktens planering. Försvarsmaktens engagemang inom ramen för de internationella operationerna (ISAF, ATALANTA etc.) är verksamheter som tar mycket resurser idag men som också ger väldigt mycket i vidmakthållandet och utvecklingen av förbandets förmågor.
Ambitionerna att fortsätta delta och bidra vid katastrofer och humanitära insatser bör också ligga till grund för behovssättningen. Behovet kopplat till de 10 typsituationer[6] som försvarsmakten till 2013 skall ta fram inom ramen för stöd till samhället borde också vara styrande.

Jag försöker nedan att beskriva de behov som jag med en snabb analys har kommit fram till. Behoven gör absolut inte anspråk på att vara heltäckande utan skall ses som ett axplock av alla arenornas behov av taktiskt transportflyg.

– Nationellt
Ur ett flygvapen perspektiv så har det historiskt varit mycket viktigt att inneha en stor förmåga till rörlighet då skydd genom spridning varit en grundsten i dess taktiska uppträdande. I kommande insatsorganisation skall vi ha 4 stridsflygdivisioner som skall kunna basera spritt på flera platser, 2 basbataljoner utgångsgrupperade på ett antal fasta platser och några rörliga enheter, helikopterbataljon på några platser och transport- och specialflygenhetens olika fasta och rörliga enheter. Samtliga rörliga enheter måste på något sätt ta sig till deras spridda grupperingar på t.ex. Visby, Uppsala eller Halmstad. När sedan förbanden väl kommit på plats ska enheterna försörjas med flygplansammunition och reservdelar.

Lufttankningsförmågan som idag kommer att utvecklas från utbildningsplattform till en taktisk resurs[7] är en mycket bra förmåga som kommer att kunna genomföras parallellt med godstransporter då enbart det inre bränslesystemet används. Betydelsen av denna resurs kommer också att öka med tanke på ett minskat antal baseringar för stridsflygdivisionerna och dess behov av ökad räckvidd (närområdet). Idag finns det enbart en flygplansindivid som skall lösa denna uppgift och som taktisk resurs kan man inte bara ha en individ. Ett flygplan är inget flygplan, liksom en stridsvagn inte är en stridsvagn!

Att notera är att vid samma typ av beredskapshöjning som flyg- och basförbanden får order om ombasering så är det troligt att även luftvärnet (Halmstad) och logistikbataljonen (Skövde) får order om omgruppering. Parallellt med detta skall det stora centrallagret i Arboga tömmas och distribueras ut till förbanden som finns spridda över riket.

Återtagandet av den militära förmågan på Gotland är ett annat område som bör belysas särskilt. Vilken volym av taktiskt transportflyg krävs för att tillsammans med resurser på sjöarenan lösa uppgiften att transportera ut förbanden till Gotland?

– Internationellt
Efterfrågan av taktiskt transportflyg är redan idag vida överstigande tillgången inom de pågående militära operationerna (ISAF, BG etc.) och det finns ingenting idag som talar för att det kommer att förändras. Att nyttja det taktiska transportflyget för dessa uppgifter är ur ett försvarsmaktsperspektiv relativt kostnadseffektivt då det enbart genererar kostnader utöver de redan finansierade flygtimmarna och lönerna.

– Katastrofer och humanitära insatser
Utnyttjandet av det taktiska transportflyget har under 2000 talet mer och mer inriktats på att genomföra ”gröna” operationer såsom EUFOR och ISAF istället för ”vita” operationer inom ramen för t.ex. Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap (MSB) och Förenta Nationerna. Samtidigt har bl.a. MSB aviserat ett stort behov av stöd. De operationer som planerats eller genomförts (t.ex. Tsunami, Katarina, Haiti, Gudrun och Per etc.) har kunnat genomföras tack vare den flexibilitet och volym som organisationen har idag. Inte att förglömma är den otroligt stora politiska vinningen av att kunna deltaga i och stödja ”vita” operationer. Detta behov (om det finns) behöver tydligare definieras från politisk nivå för att ligga till grund för dimensioneringen av antalet flygplan och besättningar.


Ekonomi
Idag har försvarsmakten ett väldigt konstigt sätt att hantera kostnaderna kring flygtidsproduktion. När exempelvis FTS skall nyttja förmågan taktiskt transportflyg för att flytta en LV-enhet från A till B så faktureras kunden en timkostnad enligt styrningar i verksamhetsuppdraget. Detta innebär att kunden som ansvarar för produktionen av sitt insatsförband skall budgetera för detta eller överväga ett billigare alternativ (lastbil motsv.), vilket innebär att övningsutbytet för transportflyget helt uteblir och att Tp84 åker på så kallade egna övningar (med tomt cargo) istället. Dock kan en överenskommelse göras mellan kunden och transportflyget att det inte skall faktureras något för att det ger ett bra övningsutbyte för divisionen. Risken med detta system är att kompanichefen som budgeterat för Tp84 transport (men fått det struket av budgetskäl) åker lastbil samtidigt som en annan kompanichef genomför förbandstransport med Tp84 ”gratis”. Detta system måste tas bort helt!

Om ett förbands förmågor skall användas inom försvarsmakten så skall inte detta belasta kunderna. All flygtid som produceras och konsumeras inom försvarsmakten är ju redan budgeterad och skall användas så resursoptimerat som möjligt. Självklart kan inte alla av bekvämlighetsskäl flyga överallt men det borde vara enklare att skriva en styrning för det än all den administration som nu läggs på budgetering och fakturering internt, med följden att transportflyget flyger ”egna övningar”!

Man kan jämföra det med att stridsflygdivisionen skall fakturera kompanichefen för det antal CAS anfall han understödjer med, artilleriet fakturerar sina kolleger för indirekt eld och helikopterflottiljen tar betalt för att genomföra MEDEVAC uppdrag! Alla dessa levererade ”produkter” är ju förmågor som förbanden är skapade för att leverera till övriga förband.

Slutsatser
En ordentlig analys om vilket behov av tillgänglighet och volym på det taktiska transportflyget måste göras under ledning av HKV INSS J4 tillsammans med de taktiska staberna. Först när denna analys är genomförd kan högkvarteret ta beslut om hur stor volym som behövs. Denna volym måste givetvis ta hänsyn till de ekonomiska ramar som försvarsmakten förfogar över, men utan analys kan högkvarteret inte ställa olika förmågor mot varandra och prioritera. Det kan ju vara så att något annat materielsystem eller förband skall prioriteras högre än försvarsmaktens behov av taktisk rörlighet. Hur mycket har HKV INSS J4 (som bör veta hur logistikplaneringen är tänkt) och de taktiska staberna varit involverade i riskanalysen som har resulterat i en reducering på 25 %?

När denna behovsanalys är genomförd och det taktiska transportflyget är dimensionerat krävs det att försvarsmaktens ledning dimensioneras, utbildas och övas i att leda taktiska transporter inom luftarenan för att Sverige skall få en taktisk transportflygförmåga som kan lösa ställda uppgifter. Idag är ledningen av detta under all kritik, vi är ur ett internationellt perspektiv absolut sämst i klassen.

Om dimensioneringen fortsätter att bygga på enbart ekonomiska tillgångar (utan kundens behov) så är risken stor att vi återigen börjar tala om att det är ”någon annan” som skall leverera förmåga när Sverige har behovet.

/Harry Winter
________________________________________
[1] Militärstrategisk doktrin 2002, sida 76
[2] Militärstrategisk doktrin 2002, sida 77
[3] Försvarsmaktens utvecklingsplan 2011-2020, HKV 2010-02-05 23 320.51391 bilaga 1 sida 12
[4] Direktiv för uppdragsplanering 2011, 2012 och 2013, Uppslag 2.5 Pos 1 Sida 2
[5] Bildspel från ÖB chefsmöte 2010-05-26.
[6] Försvarsmaktens utvecklingsplan 2011-2020, HKV 2010-02-05 23 320.51391 bilaga 1 sida 88
[7] Enligt FTS A0

En seger för förnuftet

I UNT kan man läsa att Försvarsmakten nu helt har skrinlagt sina planer på att sälja ut Ärnabasen i Uppsala eftersom man nu bedömer att basen är av stort värde för det nationella försvaret. Samma slutsats har påtalats av många ända sedan beslutet att lägga ner F 16 togs år 2000. Det är märkligt hur det svänger, men man får glädjas över att förnuftet stundom segrar.

Nästa led i Försvarsmaktens interndebitering

Interndebiteringen i Försvarsmakten har funnits i en rad år. Alla byggnader (med några få undantag) ägs sedan mitten av 90-talet av Fortifikationsverket, som sedan dess hyr ut dem till Försvarsmakten med ett avkastningskrav gentemot staten. Man ska alltså göra en "vinst" på Försvarsmakten. All materiel hyrs av förbanden av FMLOG i syfte att åskådliggöra kostnaderna för underhålls o s v. I teorin en mycket fin tanke att officeren och soldaten inte ska bruka materielen på ett vårdslöst sätt då den har ett "värde" och belastar respektive tjänsteställes budget. I praktiken fungerar det dock på ett helt annat sätt. Materiel som i själva verket är mycket billig kan få ett högre pris i Försvarsmakten för att man ska kunna sänka priset på annan materiel, varvid ekvationen börjar halta. Ser man till försvarsbudgeten är det enormt stora delar av budgeten som egentligen bara går runt i ett ekorrhjul inom Försvarsmakten, respektive staten, istället för att bli riktig verksamhet. Interndebiteringen är inte direkt uppskattad av personalen i Försvarsmakten och har i mångt och mycket gett upphov till det ofta oförtjänt dåliga rykte som FMLOG dras med. Hade kunderna haft möjlighet att "handla" av en annan leverantör hade kanske konkurrensen fått ner priset, men så är ju icke fallet. Antalet företag i Sverige som hyr ut stridsvagnsgarage, logement eller stridsvästar är lätt räknade.

Nu följer dock nästa led i interndebiteringscirkusen. Nu avser man att låta förbanden köpa tillbaka bl a fordonen från FMLOG eftersom det blir billigare i längden än att hyra dem dyrt från FMLOG. En slutsats som knappast förvånar någon. Cirkeln blir alltså åter sluten.

Visst är det fantastiskt när man leker marknadsekonomi i en planekonomisk organisation?

Den ryska teddybjörnen

F d ministern, ambassadören och landshövdingen i Stockholm, Mats Hellström skriver på DN debatt om att är läge att frosta av förbindelserna med Ryssland. På Expressens ledarsida skriver Anna Dahlberg om i stort sett samma ämne, men fokuserar mer än Hellström på den ryska björnen numera är en snäll björn och att fp-ledaren Björklunds försvarslinje är sällsynt dåligt tajmad i en värld där Ryssland och USA åter närmas. Den ryska björnen framställs mer som en teddybjörn av Hellström, medan Dahlberg varnar för att det inte är det militära hotet från Kreml som är det troligaste.

Det är även min stora förhoppning att Ryssland får en positiv utveckling och närmar sig Europa än mer. Medvedev har i sin roll som president betytt mycket för att få in Ryssland på ett bättre spår än landet hade när Putin var president. Dock ska man inte ta ut segern i förskott. Det finns en rad positiva tecken, men också en hel rad med mindre positiva tecken. Ryssland är inte den starka demokrati vi önskar att landet skulle vara och det har en lång väg dit. Kursen kan snabbt svänga beroende på vem som sitter vid makten. Samma gamla metoder att styra informationsflödet som användes på Sovjettiden, används ofta än idag. Frispråkiga journalister har en tendens att försvinna och regimkritiker (inte endast de som är kritiska mot Moskva, utan även de som är kritiska mot det lokala styret) åtalas på märkliga grunder.

Sverige måste ta höjd för och utforma sin säkerhetspolitik och försvarsplanering utifrån ett Ryssland där pendeln åter svängt tillbaka till aggression mot väst. Gud förbjude att något sådant skulle hända, men sådant är tyvärr Sveriges geografiska läge. I dagsläget existerar just ingen försvarsplanering alls för att försvara Sverige. Det har under 00-talet inte funnit något politiskt intresse för en sådan. Man kan tycka att det borde finnas planering för situationer där Ryssland kommit på kant med balstaterna, ett Ryssland som aktivt vill skydda den nya gasledningen i Östersjön o s v, men icke. Liksom Dahlberg, anser jag att det krävs betydligt mer än bara militärt försvar för att Kremls agenda för sina grannstater. Stark och aktiv utrikespolitik och ett ordentligt IT-försvar, är bara några av redskapen.

Ryssland är till stor del beroende av handeln med Europa på samma sätt som stora delar av Europa är beroende av rysk gas. Tyvärr tenderar inte alla människor att agera utifrån samma logik, vilket gör att utvecklingen är långtifrån helt förutsägbar. Försvarsplanering handlar om att vara förberedd för det värsta och sedan hoppas att det aldrig inträffar. Ju mer förberedd man är, desto otroligare är att det inträffar. Målet med ett försvar är att aldrig behöva använda det, men behöver man göra det duger inga halvmesyrer och rockärmslösningar.

Ledningen ska utdrygas

Professor Sven-Olov Lodin, en av Sveriges ledande skatteexperter, fullkomligt sågar de rödgröna skatteförslagen inför valet. I sin debattartikel i DN menar han att förslagen skulle få långtgående konsekvenser för samhällsekonomin och visar på hur Socialdemokraterna resonerat i dessa frågor tidigare, men nu tydligen lagt sig platt i strävan efter att åter få styra landet. Makten är tydligen värd vilket pris som helst.

Det står helt klart att en ny fastighetsskatt och en ny förmögenhetsskatt ingalunda kommer att drabba endast de högst avlönade i samhället. Snarare tvärtom, när det gäller personer bosatta i storstadsområdena.

Sverige är sedan nyår redan världsmästare i marginalskatt som enda land med en marginalskatt över 50 %, sedan Danmark sänkt sin marginalskatt. Ledningen kommer dock att drygas ut ytterligare vid ett rödgrönt maktövertagande, där den i vissa delar av landet kommer att bli 60 %. Det ska tydligen inte löna sig att jobba mer än någon annan.

Får Vänsterpartiet och Miljöpartiet igenom de fullkomligt vansinniga förslagen på avsevärt sänkt arbetstid med bibehållen inkomst i förhandlingarna med Socialdemokraterna går vi utan tvekan en mycket bister tid till mötes med enorm inflation.

Avveckla romarriket!

Vad tänkte Sahlin när hon gav efter för sina allierades linje att driva som krav att USA ska lämna alla sina militära baser i andra länder? Ett tag verkade det som att uttalandet att personer som inte klarar av att betala den nya fastighetsskatten i form av skatt på förmögna ska ta lån skulle ta topplatsen över absurda politiska uttalanden i årets valkampanjande. Nu har de rödgröna toppat detta med kravet på att USA ska lämna alla sina baser i andra länder.

Utrikesminister Carl Bildt har ett mycket bra inlägg det rödgröna kravet. Liksom Bildt undrar jag om vi nu ska sätta oss upp mot de demokratiska beslut som fattats i en rad länder som vill ha amerikanskt stöd?

Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin försöker på Newsmill släta över det hela genom att istället skuldbelägga Alliansen för dess säkerhetspolitisk. Enligt Ahlin är de rödgrönas målsättning att Sverige ska återta tätpositionen inom nedrustningen i världen. Absurditeten är lika enorm som när man efter att ha spenderat en vecka i Mexico City får höra om de rödgrönas förslag att höja bensinskatten för att minska de svenska koldioxidutsläppen. Det är också mycket märkligt när Ahlin inte vill kännas vid det som skrivits i manifestet, medan Hans Linde (s), vänsterpartiets utrikespolitiske talesman, håller fast vid kravet i intervjun med SvD. (Kravet står att finna på sidan 20 i det rödgröna utrikesmanifestet. Det är svårt att misstolka)

Ahlin önskar svar på ett antal frågor i slutet av sin Newsmillartikel: "Ska Sverige delta i Natos försvarsplanering för Estland, Lettland och Litauen så som Folkpartiet vill? Ska svenska JAS-plan sköta luftövervakningen för dessa Natoländer? För oss rödgröna är det en omöjlighet att Sverige skulle delta i något annat lands försvarsplanering."

Det krävs inte mycket insikt i försvarsplanering för ett land med Sveriges geografiska läge för att inse att Sverige är FULLKOMLIGT säkerhetspolitiskt beroende av vad som händer i Baltikum. Det finns inte en enda säkerhetspolitisk kris i Baltikum som inte kommer att få efterverkningar för den svenska säkerhetspolitiska situationen. Det är dags att Socialdemokraterna tar sig ordentligt i kragen, drar upp huvudet ur sandlådan och inser att Sverige inte har förmånen av att ha Nya Zeelands geografiskt fördelaktiga läge. Ahlins agerande vid Folk & Försvars rikskonferens i Sälen i vintras ingav inte heller något förtroende, men han var i och för sig inte ensam om detta. Årtionden av Socialdemokratisk försvarspolitik, fullbordad under Leni Björklund (och tvyärr fortsatt av de nya moderaterna under Sten Tolgfors) har lämnat Sverige fullständigt beroende av USA och NATO för sitt försvar. Men att erkänna detta av alla helt erkända faktum och genomföra gemensam försvarsplanering för att, om det en dag skulle behövas, försvara Sverige, är helt otänkbart för de rödgröna.

Det stora inneboende USA-hatet hos Socialdemokraternas allierade lyser alltför starkt igenom i valmanifestet från februari i år: "USA är den enda kvarvarande militära supermakten och måste därför ta ledningen i det internationella nedrustningsarbetet. En rödgrön regering kommer att kräva att USA avvecklar sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser"

Må så vara att USA är den enda kvarvarande supermakten, men man måste ända fråga sig varför inte samma krav reses på att Ryssland och Kina agerar likadant. Ryssland har idag baser i Moldavien och Georgien mot respektive lands vilja. Både Kina och Ryssland gör sitt yttersta för att etablera nya baser i Mellanöstern och Afrika i syfte att säkra råvarutillgången där man fiskar i minst lika grumliga vatten som USA. Ett exempel på detta är det starka kinesiska stödet till regimen i Sudan, vilket används både i Darfur och Tchad.

Framtiden för den svenska insatsen i Afghanistan står också fullt klar i och med kravet på avvecklingen av samtliga amerikanska baser utanför USA:s gränser. Den svenska insatsen är helt och fullt beroende av amerikanska baser och amerikanskt stöd. En reträtt är alltså det enda alternativet.

Att socialdemokraterna skulle ge efter för den fullständigt absurda toklinje som vänsterpartiet har förespråkat hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Det klär verkligen inte socialdemokratin. Detta agerande lämnar inga som helst tvivel om vilken sorts försvarspolitik som väntar efter en rödgrön valseger. Samtidigt är det också en politik som i högsta grad riskerar att allvarligt försvaga Sveriges diplomatiska ställning om vi vänder våra europeiska grannländer ryggen, vilket de rödgrönas krav skulle medföra.

Nu ter sig ju förstås det rödgröna kravet lika realistiskt som kravet på Romarrikets avvecklande på två dagar i lösen för Pilatus fru i filmen Life of Brian (1.20 in i klippet nedan). Sketchen ger lite senare också ett exempel på vad som skulle kunna vara den rödgröna definitionen på solidaritet i Afghanistan.

Enkel lösning (Uppdaterad 22/5 kl 17.00)

SvD redogör idag för en norsk undersökning som visar att de svenska soldaterna i Afghanistan tjänar sämst i jämförelse med soldater från de andra nordiska länderna. Det kommer inte som någon nyhet för någon inom Försvarsmakten. Ordföranden för Officersförbundet, Lars Fresker, talar om lönerna utifrån dagens perspektiv att de som väljer att åka till Afghanistan inte enbart gör det för lönen och berättar även att övriga förmåner, såsom hemresor är bättre för de svenska soldaterna.

Redan inom något år kommer situationen vara en annan när såväl soldater som officerare har ett utlandstjänstgöringsobligatorium. Då kommer lönen att vara en mycket viktig del i rekryteringen av personal. Det kan finnas hur många fina ord som helst om vilka ideal en officer och soldat ska ha för att vara intressant för Försvarsmakten. Till syvende och sist kommer det ändå att vara marknaden som styr. Erbjuder man inte mycket konkurrenskraftiga löner och förmåner, attraherar man heller inte bra personal. Är verkligen de personer som är mest intresserade av vapen de vi vill ha som soldater?

Lösningen avseende löner för soldater och officerare i skarpa insatser, idag huvudsakligen utlandstjänst, är att göra ersättningen skattefri. Det är en minimal kostnad för staten eftersom det rör så få individer. Samtidigt betyder det enormt mycket för individen och dennes familj, såväl ekonomiskt som i form av ett tecken på statens uppskattning. Bara blotta tanken på att personalen i Utlandsstyrkan får 85 % av sitt traktamente avdraget för att man har gratis kost och logi, även om man bor i tält och äter vakuumförpackat torrfoder. Som vanligt nedgår sedan traktamentet efter tre månader eftersom man då beräknas ha klarat av dyra inköpen i början av en längre förrättning och nu lärt sig hitta till en billigare och bättre mataffär. Att de förhållandena inte existerar i Afghanistan, Kosovo eller till sjöss i Indiska Oceanen torde var och en förstå.

Lösningen är enkel. Skattebefria militär personal på skarpa insatser.



Uppdatering 22/5 kl 17.00:
Media uppmärksammar idag de fullständigt absurda villkor som skadade svenska veteransoldater upplever i myndighetssverige. Dessa villkor har påvisats tidigare, men det ska enormt mycket till innan förändring sker. I skenet av detta är det klart intressant med de rödgrönas agerande och ståndpunkt då just denna fråga debatterades i Riksdagen härom dagen. Veteranutredningen har varit klar i ett och ett halvt år. Den tiden har Alliansregeringen haft på sig att agera. Att missförhållanden har rått har varit känt så länge som vi har haft veteraner. Att (s) nu gråter krokodiltårar över förhållanden de själva haft 60 år på sig att förändra känns är klassisk oppositionspolitik. Det viktiga är nu att få en förändring till stånd. Återigen påvisas att det är medial uppmärksamhet som krävs för att få en till en förändring. Den lilla människans situation räcker inte. Just därför känns det som en bra idé att dela ansvaret för ett veterancentrum mellan staten och ideella krafter.

Läs gärna de övriga inläggen i veteranfrågan.

Media: Aftonbladet, Expressen, 2, 3, 4, 5, DN, NSD
Bloggar: Chefsingenjören, Westerholm, Hammarberg

Veteranstöd inom ram (Uppdaterad 22/5)

Samtidigt som den viktiga komponten förlängda visstidsanställningar av soldater faller på plats har ett bakslag kommer för Försvarsmaktens personalförsörjning form av ett rödgrönt nej till veteranstöd. Den rödgröna ståndpunkten är att det social skyddsnät som en rödgrön regering kommer att erbjuda gott och väl räcker även för soldater.

Man kan bara konstatera att socialdemokraterna har haft årtionden på sig att i regeringsställning se till att de soldater man skickat världen över på FN-uppdrag har fått ett stöd och omhändertagande värt namnet efter hemkomsten. Så har icke skett och jag tvivlar på att det blir skillnad i framtiden med en rödgrön regering efter valet 2010. "Räddningen" kommer i så fall att vara att en rödgrön regering med vänsterpartiet ingående förmodligen aldrig kommer att skicka ut några fler utlandsinsatser. De soldater som redan skadats då? Förmodligen blir svaret: "Tough luck!"

Värt att komma ihåg när man läser de rödgröna ståndpunkterna är att ett bristande veteranstöd kommer att påverka såväl det nya personalförsörjningssystemet som det gamla med en separat frivillig utlandsstyrka.

Jag kan inte annat än se den rödgröna ståndpunkten som ett svek mot de veteraner som idag, igår och imorgon behöver stöd.


Uppdatering 22/5: De absurda villkoren för veteraner påvisas återigen.

TUAV anskaffas

Saab meddelade idag i ett pressmeddelande att man fått ett kontrakt från FMV på anskaffning av två st taktiska UAV:er (TUAV). TUAV är i detta fall den amerikanska Shadow 200. För drygt 500 mkr får FMV och sedan Försvarsmakten två st Shadow 200-system om 4 UAV:er, kringutrustning, samt ett OPS-avtal (offentlig-privat samverkan) för underhåll, m m i tre år, varav OPS utgör halva kostnaden. Leverans skall ske så att skarp användning i Afghanistan är möjlig Q4 2011. Luttrad som man är låter inte förrän 2012 mer sannolikt, så det är bara att hoppas på en positiv överraskning. Frågan kvarstår vad som ska lösa uppgiften i Afghanistan tills dess? Detta har tidigare diskuterats på Allan Widmans blogg.

Att Saab levererar ett amerikanskt UAS kan tyckas märkligt, men är en mycket vanligt förekommande lösning inom svensk krigsmaterielanskaffning. Offseten som Sverige, liksom andra nationer vill ha vid materielanskaffning, löses ofta genom att säljande part upphandlar underhåll och liknande i köpande nation.

Viktig komponent i personalförsörjningen

En av de viktigaste komponenterna i det nya yrkesförsvaret har nu avtalats, nämligen förlängd visstidsanställning för soldater till 12 år. På detta sätt kan Försvarsmakten anställa soldater på tidsbestämda kontrakt utan att soldaterna sedan kan hänvisa till LAS för fortsatt anställning. Utan just en sådan klausul hade det nya yrkesförsvaret blivit mycket tandlöst. För att vara ärlig är jag ytterst förvånad att det inte blivit mer rabalder kring denna fråga.

Mycket av den oerhört sneda ålderspyramid som idag utgörs av Försvarsmaktens personal med fler överstelöjtnanter än fänrikar och löjtnanter tillsammans, kan härledas till det politiska beslutet 1971 att avsevärt höja pensionsåldern för officerare till dagens 60 år. Redan 1991 motionerades det i Riksdagen om en sänkning av officerares pensionsålder just för att motverka detta oönskade fenomen. Kanske är det dags igen? Det kräver dock en ordentlig analys av vad officeren ska göra efter sin pension. Många andra försvarsmakter i västvärlden tillämpar ett system som kallas "up or out", där officerens anställning upphör om han/hon vid en viss ålder inte befunnits lämpad att befordra. På detta sätt, kombinerat med goda pensionsvillkor och omställningsförmåner, ser man till att hålla en fördelaktig ålderspyramid. Arbetsgivarverket vill däremot höja pensionsåldern för officerare till 65 år, vilket lär leda till en än värre förgubbning och sedermera också förgummning. Hur många 64-åriga officerare behöver Försvarsmakten?

Satsningar på Afghanistan

Idag fick Sverige en ny ambassadör i Afghanistan, Torbjörn Pettersson, tillika generalsekreterare i Svenska Afghanistankomittén. Petterssons utnämning, samt utnämningen av en Senior Civilian Representative i Mazar e Sharif, är tecken på en ökad svensk fokusering på civilt bistånd till Afghanistan, vilket jag välkomnar.

För att den svenska insatsen i Afghanistan ska vara meningsfull krävs det såväl militärt som civilt bistånd och framförallt att dessa komponenter samordnas. Ovanstående utnämningar ser jag som ett steg i den riktningen.

Fortfarande återstår dock att formulera konkreta mål med den svenska närvaron i Afghanistan, vars mål i dagsläget mest kan sammanfattas som just deltagande.

Lobbar också för ett besök hos Morgonsur som enligt tradition fångar frågan på ett kärnfullt sätt.

Nationellt ansvar (uppdaterad 21/5 09.15)

Visst debacle återfanns i media idag som tar upp den påstådda sprickan mellan Folkpartiet och övriga Alliansen (hittills endast moderaterna?) rörande Folkpartiets nya försvarspolitiska linje sedan folkpartiledaren Jan Björklund intervjuats på SvD:s ledarsida och detta kommenterats av försvarsministern på dennes blogg.

Kort sammanfattat går denna linje ut på att Sverige tidigare felbedömt den säkerhetspolitiska situationen i närområdet. Fp vill därför organisera 5 brigader utifrån de regementena i Boden, Kungsängen, Skövde, Revinge och dessutom återupprätta Gotlandsbrigaden. Försvaret av Gotland ska förstärkas och utöver en brigad även innefatta kustrobotar och luftvärn. Flygvapnet skall fortsatt ha 100 JAS 39 och bibehålla de underjordiska ledningscentralerna. Vidare skall även Luftvärnet förstärkas. Marinen skall ges utökade resurser för att bättre kunna agera utifrån det nya säkerhetspolitiska läge som Nord Stream för med sig. Samtliga officerare ska vara krigsplacerade (för många kommer det säkert som en chock att så inte idag är fallet. Långt ifrån alla uppfyller Försvarsmaktens fysiska krav. Se bara på den fysiska statusen för Kosovoförbandet). Den nationella fokusen kommer att öka, utan att ge avkall på förmågan till internationella insatser.

Försvarsminister Sten Tolgfors "rasar" på sin blogg (för att uttrycka sig som kvällspressen) mot fp-ledaren Jan Björklund vars förslag han menar är ekonomiskt oansvarigt, samt att Björklund haft uppe detta tidigare, men att övriga regeringspartier inte bifallit Folkpartiets förslag.


För egen del kan jag bara konstatera att den försvarspolitik som Folkpartiet föreslår i sin nya försvarspolitik framstår som militärt mycket förnuftig utifrån såväl ekonomi och inte minst den säkerhetspolitiska situationen. Man utnyttjar i möjligaste mån redan befintliga anläggningar och förstärker där sårbarheten är störst. Att militärt lämna Gotland var ett försvars- och säkerhetspolitiskt misstag av monumentala mått. Naturligtvis innebär förslaget ökade försvarskostnader, men all politik handlar om prioriteringar.

Vad som irriterar är försvarsministerns inställning till förslaget. Folkpartiets förslag är det första jag sett som tar ansvar för det nationella försvaret. Försvarsministern slår sig för bröstet för att den nya inriktningen som nyligen klubbats igenom innebär ökade satsningar på den nationella förmågan. Det gör den visserligen, men alla är säkerligen fullt medvetna om att vad som helst är mer än noll, som var den tidigare linjen. Det var mitt under Alliansens regeringstid som de fullständigt vanvettiga beredskapstiderna 90 dagar, ett år och tre år infördes, vilka alltså innebar att merparten av Försvarsmakten skulle behöva tre år på sig för att inta full stridsberedskap, oavsett nationella eller internationella uppgifter. Visserligen var detta en politik från början driven av Socialdemokraterna, men det var ingenting Alliansen med Tolgfors i spetsen gjorde ett dyft för att ändra innan Georgienkriget knackade på.

Georgienkriget innebar en omvändelse under galgen. Det fullkomligt makalösa vanstyre av försvarspolitiken som socialdemokratin ställt till med under sena 90- och 00-talet som otaliga insatta försvarsdebattörer varnade för, avslöjades nu som den fullständiga vanlära det var. Vad värre var, vanstyret fortsatte under Borg och Tolgfors ledning, tills Ryssland plötsligt rullade in i Georgien. Otroligt mycket kompetens och resurser försvann upp i rök under denna period. Fortfarande idag möter man försvarspolitiker som hänvisar till förmågor som sedan åratal är avvecklade, men som politikerna tror finns kvar. Återtagningen har nu börjat, men fortfarande idag, under Tolgfors styre (snart tre år), måste man gå till Krigsarkivet för att hitta en operationsplan för hur Sverige ska försvaras. Den situationen är man mycket väl medveten om på Försvarsdepartementet. Ändå låtsas man fortfarande från politiskt håll som om Nord Stream, Barentssituationen och Baltikum ingalunda skulle kunna beröra Sverige säkerhetspolitiskt.

En konflikt i Barents, Östersjön eller Baltikum är osannolik och en mycket obehaglig tanke. Det krävs ändå att man planerar för dem eftersom de alla skulle innebära mycket allvarliga konsekvenser för Sverige, som oundvikligen kommer att dras in i dem på något sätt. Det är också utifrån sådana planer och planer för det Sveriges politiska agerande i dessa situationer som den svenska försvarsinriktningen ska göras och materiel senare beställas. Inte tvärtom. Försvarsminister Tolgfors med departement har som sagt snart haft tre år på sig. Var är resultatet? Var är det strategiska tänkandet? Det är fortfarande Krigsarkivet som gäller.


I dagsläget är Folkpartiet det enda parti som tar ansvar för försvarspolitiken. Av många är försvarsfrågan sedd som en icke-fråga. Icke desto mindre är den ett sätt att profilera sig och ta tillbaka de röster som tidigare lämnat Moderaterna och Alliansen efter den borgerliga försvarspolitiken innan Georgienkriget.

Med ovanstående i åtanke är den stora fasan hur situationen ska bli efter valet om de rödgröna avgår med segern. Den försvarspolitiken kommer att bli ämnet för ett kommande inlägg.


Uppdatering 21/5 09.15: Expressen säger sig ha tagit del av ett "hemligt" pm på Försvarsdepartementet där Björklunds förslag sägs kosta 50 mdr kr under en tioårsperiod. Statsminister Reinfeldt säger anklagande att förslaget är omöjligt och ställer detta mot vård, skola och omsorg. Det är märkligt att det alltid, alltid är vård, skola och omsorg som är alternativet...



Media: SvD, DN, Expressen, Aftonbladet

Bloggar: PJ Anders Linder, Karin Enström, (m) Peter Hammarberg, Hans Åberg (fp), Rolf K Nilsson (m), Staffan Danielsson (c), Allan Widman (fp), Forsnacke (länkar även till inspelningen av Fp:s och Folk & Försvars säkerhetspolitiska seminarium på Armémuseum där Jan Björklund presenterade partiets försvarspolitiska linje)

Försvarsmaktens fiender

Att personer som kritiserar Försvarsmakten för dess undermåliga behandling av veteraner och oförmåga att ta till sig erfarenheter från tidigare utlandsinsatser målas ut i HKV:s innersta korridorer som Försvarsmaktens fiender för att de "pissar på Försvarsmakten", är bland det mest absurda och beklämmande jag någonsin hört. Alla som någon gång gått någon form av ledarskapsutbildning har hört uttrycket att ställa sig längst ner på feedbacktrappan. Det här är nog lägre än så. På vilket sätt skulle detta förbättra Försvarsmaktens möjligheter till personalförsörjning eller verkställa den nya devisen "verka, synas, respekteras"?

Man får verkligen hoppas att allt bygger på en missuppfattning.

Läs hos Borneo

Börja från fel håll (uppdaterad 21/5)

Mp har nu ikväll på sin kongress beslutat sig för att man vill ta hem den svenska Afghanistan senast 2014.

"Miljöpartiet har varnat för att brådstörtat dra hem trupperna, det vore ett svek mot det afghanska folket. Men har man ett tydligt och rimligt datum är det en annan sak, enligt Eriksson."

I alla fall någon bland de rödgröna som verkar ha en uppfattning om ordet solidaritet. Frågan är dock återigen, varför är ett datum så viktigt för hemtagandet? Varför talar inget parti om VAD man vill uppnå med den svenska insatsen i Afghanistan? Sedan Afghanistaninsatsens start har Sverige lagt ner ca 10 mdr kr på denna. Vad har vi uppnått och framförallt, vad vill vi uppnå?

Jag har varit inne på det tidigare. Det viktigaste för att kunna lyckas med en militär insats är att sätta upp konkreta mål för vad man vill uppnå med insatsen. Vad ska de svenska soldaterna uträtta i Afghanistan? Hittills har ingen politiker kunnat presentera ett rakt svar på detta. Vad ska Sverige uträtta i det svenska ansvarsområdet kring Mazar e Sharif? Det är mycket tal om 1325, allmän säkerhet och skolor, men vilka är de svenska målen i PRT MeS som vi vill uppnå inom ramen för FN-mandatet för ISAF för att vi ska kunna säga att vi har gjort vår del? Kan man inte presentera en ordentlig och mätbar målsättning för såväl svenska soldater som svenska folket, kommer man heller aldrig att kunna påräkna något egentligt stöd för insatsen.

Peter Eriksson uttalande är bara ett i raden som visar att det viktigaste med den svenska insatsen i Afghanistan är just deltagandet, inte vad vi uppnår. Jag hade faktiskt trott mer om Mp än så. Att bara presentera ett datum är definitivt att börja från fel håll i problemlösandet. Peter Eriksson och partiledningen kan tydligen tänka sig ett tidigare tillbakadragande, men vad som ska vara uppnått för att detta ska bli verklighet omnämns inte med ett ord.

Liksom Vänsterpartiet har nu Miljöpartiet en kortare arbetstid inskrivet i sitt valmanifest. Det blir intressant att se hur Socialdemokraterna ska tackla detta i kompromissandet inom det rödgröna samarbetet. "Inget besked innan valet" har lägst odds. Att Försvaret får stryka ganska kraftigt på foten när socialdemokraterna ska kompromissa har dock ännu lägre odds.

För övrigt är SvD:s "en dag i gröna Sverige" en ganska rolig läsning om hur en dag i ett Sverige styrt av Miljöpartiet skulle kunna se ut.


SvD, 2, DN, Expressen, Aftonbladet, SydS, 2, GP


Uppdatering 21/5:
SvD intervjuar utrikesminister Carl Bildt om hans uppfattning om den svenska insatsen i Afghanistan efter den senaste rundresan i Afghanistan. Han säger sig vara stärkt i uppfattningen att Sverige ska stanna kvar så länge det behövs. Fortfarande återstår dock för Regeringen och de övriga partierna i Riksdagen att formulera enkla och konkreta mål för den svenska insatsen i Afghanistan som såväl soldater som svenska folket kan ställa sig bakom. Enkla och konkreta mål är grundförutsättningen för ett brett stöd för insatsen. Måluppfyllnad mer än tid är skäl för ett hemtagande av insatsen. I dagsläget är målet med insatsen snarast själva deltagandet, vilket är framförallt är dyrt och ineffektivt, men även omoraliskt.

Att flyga till Afghanistan

Det har stormat lite kring Försvarsmaktens specialflyg, närmare bestämt den division på Bromma som ansvarar för VIP-transporter. Tidigare i år handlade det om flygning utan rätt certifikat och läkarundersökningar. Härom veckan var det ena flygplanet inblandat i ett tillbud på flygplatsen i Mazar e Sharif när man taxade in i en ramp och förstörde nosstället. Reparationsnotan för detta tillbud verkar bli mycket dyr, eftersom flygplanet måste repareras på plats för att ta sig därifrån, alternativt plockas isär och fraktas med strategiskt transportflyg till tillverkaren i USA för reparation. Som alltid när det handlar den senaste nycken inom offentlig förvaltning, OPS (Offentlig-Privat Samverkan), så är det bara det som avtalats i kontraktet som man får till avtalat pris. Det som ligger därutöver blir i regel dyrt, mycket dyrt. Det är värt att komma ihåg när allt mer verksamhet lämnar staten och "köps in". Privata företag åtar sig inte uppgifter för att det är roligt eller för att de bedriver välgörenhet. De gör det av avkastningsskäl.

Borneo har tidigare skrivit mycket intressant om just verksamhetssäkerheten och dess roll i Försvarsmakten idag och mer specifikt just om arbetssituationen inom Försvarsmaktens transportflyg. Hur klassar man en flygning med överbefälhavaren till den svenska kontingenten i Afghanistan? Är den väsentlig för rikets säkerhet? Den kan vara det och det kan därför finnas skäl och vara tillåtet att gå utanför det normala regelverket. Var denna flygning så väsentlig? Det är oklart och det är med all sannolikhet ett svar som inte kommer att komma allmänheten till del.

Vad som står klart är att de två TP 102-flygplanen som huvudsakligen utgör statsflyget tidigare har bedömts olämpliga att flyga med till Afghanistan. Istället har besökare tidigare fått omlasta till Hercules i regionen för vidare transport in i Afghanistan. Anledningen är att TP 102 saknar egenskydd i form av robotskotts- och radarvarnare och motmedelsfällare, vilket taktiska flygplan som Hercules i regel har. Samma procedurer har även gällt för andra nationer. De senaste åren har dock ökade krav rests på att modifiera statsflyget med just egenskydd. Lasten är av mycket högt värde och bristen på egenskydd gör också att det är direkt olämpligt att flyga till vissa platser. Det är inte en orimlig tanke att just utrikesminister Carl Bildts rättmätigt höga ambition att bedriva utrikespolitik på fältet, t ex i Georgien mitt under Georgienkriget, starkt har bidragit till de stundande modifieringarna som omskrivits i regleringsbrev och budgetunderlag.

Man kan också ifrågasätta lämpligheten i att sköta leaveflygningarna från Afghanistan med billigast möjliga charterbolag. Hittills har inget passagerarflygplan beskjutits med bärbara luftvärnsrobotar. Vapensystemen finns dock spridda över hela Afghanistan. Att skjuta ner ett leaveflygplan med hundratalet ISAF-soldater ombord skulle vara en oerhörd triumf för motståndarsidan i Afghanistan. Skulle den svenska insatsen fortsätta efter en sådan händelse?

Som alltid - ekonomin styr verksamheten.


Andra blogginlägg i ämnet.
Borneo: Försvarsmaktens transportflyg i kris
Borneo om nödvändigheten att gå utanför regelverket
Chefsingenjören om tillbudet i Afghanistan

Säkerhetskultur

TV 4 har idag ett tragiskt reportage om Oskar, som dog under en skjutövning 2007 i under NBG 08:s förberedelser, och hur hans mamma har upplevt situationen efter händelsen. Den bild som målas upp av Försvarsmakten i reportaget är mycket beklämmande. Efter jag inte läst rapporten kan jag inte uttala mig om själva händelsen utan det är just Försvarsmaktens (bristfälliga) agerande efteråt som gör mig illa till mods. Oskars mamma vittnar om de obefintliga kontakter som tagits från Försvarsmakten för att hålla henne informerad under utredningens gång. Situationen påminner alltför mycket om hur skadade soldater i Utlandsstyrkan och deras anhöriga bemötts och det är just av denna anledning jag inte vill göra någon som helst skillnad på soldater som tjänstgör i utlandet eller hemma när det gäller stöd till soldaterna och deras anhöriga. De är soldater och de och deras anhöriga förtjänar exakt samma bemötande och respekt oavsett om tjänstgöringen är i Eksjö eller Mazar e Sharif.

Lite längre fram i inslaget intervjuas Värnpliktsrådets ordförande Jesper Holm om det faktum att 2500 personer i Försvarsmakten varje år anmäler att de skadats i tjänsten. Varje olyckshändelse är en olyckshändelse för mycket, men det går aldrig att helt komma runt att det sker och alltid kommer att ske olyckshändelser och folk kommer att skadas. TV 4 undviker att redogöra för statistiken bakom siffran 2500 personer (en mycket stor andel av Försvarsmakten), på samma sätt som media härom veckan presenterade den mycket imponerande statistiken att JAS 39 Gripen står för de flesta flygsäkerhetsstörningarna i Flygvapnet.

Båda siffrorna är faktiskt exempel på att det faktiskt existerar en förhållandevis bra säkerhetskultur i Försvarsmakten. Olyckor, tillbud och annat som hotar säkerheten rapporteras i oerhört hög grad istället för att mörkas bort. Den statistik som presenterades ang flygsäkerheten fick det närmast att låta som om landets JAS-piloter mest åker runt och lattjar utan koll på situationen och när som helst riskerar att krocka med charterflyget till Mallis. Att sedan den absoluta merparten av rapporterna rörde tillfällen då det inte fanns någon som helst risk för flygsäkerheten, men att rapport skrevs i alla fall för lärandets skull, berättas inte.

Varken idag eller vid rapporteringen av flygsäkerhetshoten har Försvarsmakten använt sig av sin egen officiella "dementikanal", "Försvarsmakten kommenterar" på www.forsvarsmakten.se. Tyvärr används den mest för att bistå generalspersoner som fått en oönskad medialampa på sig. Vid ovan nämnda tillfällen hade Försvarsmakten kunnat använda sin hemsida till att föra ut egen och utvecklad information i respektive fall, istället för att Chefsingenjören ska göra det. En rad läsare hörde då av sig till denna blogg och var upprörda över att Försvarsmakten bara vek undan och lät mediadrevet hacka på personalen utan att göra något för att rätta till missuppfattningarna.

Vad man framförallt skulle ha gjort från Försvarsmaktens sida var att peka på och poängtera att det flygsäkerhetsarbete som bedrivits sedan 70-talet, där personal i Flygvapnet som har anknytning till flygtjänsten, oavsett om det är piloter, tekniker, flygledare, stridsledningspersonal, får skriva en enkel rapport då något inträffat. Dessa rapporter sammanställs sedan och presenteras flera gånger om året för personalen som då kan läsa och lära av andras misstag. Genom detta system där rapportering utan risk för bestraffning genomförs har säkerheten höjts enormt och flera organisationer utanför det militära, t ex sjukvården, börjar nu att införa systemet, medan rapportkulturen inte alls finns inom privatflyget, vilket man ser på de många dödshaverierna varje år.

Med ovanstående i åtanke finner jag det något märkligt att inte ett motsvarande system för länge sedan har införts vad avser vådaskott. Det är långt ifrån alla som erkänner vådaskott, då det ofelbart för med sig en påföljd. Har man gjort fel, även om det inte var med uppsåt, ska man straffas är andemeningen. I en kultur där man tjänar på att mörka, istället för att rapportera säkerhetsproblem är det svårt att minska dessa. Om något agerande hotar verksamhetssäkerheten är det inte intressant att bestraffa, såvida inte agerandet var med uppsåt. Det som är intressant är att lära av det inträffade, eller ännu bättre det som skulle kunna inträffa så man kan komma till rätta med säkerhetshoten. Eftersom vådaskott enligt statistiken i regel sker med andra människor runt omkring (fundera på varför vådaskott enskilt aldrig rapporteras....) blir det ofta en handfull personer som ska skriva en skaderapport för att det började tjuta i öronen, vilket naturligtvis blir en del av siffran 2500 skadade i Försvarsmakten.

Vad som vidare oroar mig avseende ledarskap är de uppgifter som nu figurerar att man från ledningshåll ignorerar och kör över personal som ej vill genomföra verksamhet p g a att man uppfattar att verksamheten inte kan bedrivas med säkerhet eller att man ser potentiellt säkerhetshotande situationer i arbetsmiljön. Det bådar inte gott och jag hoppas innerligt att man kommer till sans. Om personalen på en arbetsplats vill göra en arbetsplatsutredning för att man anser sig ha problem med verksamhetssäkerheten och HKV säger nej för att man inte anser att det finns något problem - vem har då rätt?

Alla och envar har ansvar för att Försvarsmaktens verksamhet bedrivs med högsta säkerhet. Ska vi behöva ta förluster ska det vara p g a stridshandlingar och inte p g a av fredstida övningsverksamhet. Det har vi en alldeles för liten organisation för att mäkta med.

Därmed har också räknaren tippat över 800 000 besökare.

Närmare undergången

För några veckor sedan skickades en skarp anmodan från Försvarsdepartementet till Försvarsmakten att redovisa exakta och specificerade siffror på kostnader för bibehållande resp utveckling och nyproduktion av ledningsanläggningar. Budskapet i anmodan gick inte att misstolka. Det var ett kraftfullt synande av de uppgifter Försvarsmakten och Prod Led presenterat rörande införande av GLC/NOC, GLI, Referenscentrum Lägesbild och alla de andra namn som använts för den planerade centraliseringen av stridsledning och övervakning till Enköping, eller "en plats i Mellansverige", som det också benämns i vissa dokument. Svarstiden tre veckor underströk vidare allvaret i anmodan.

I dagarna besöktes stridsledningsanläggningen i Hästveda av ett antal generaler och högre befattningshavare för att bl a säkerställa sig om att personalen ställer in sig i ledet. Snarare har man helt klivit ur ledet för att söka sig civila anställningar, vilket förmodligen kommer att innebära dödsstöten för svensk stridsledningsförmåga. De få kvarvarande resurserna kommer dock att räcka till de två högst prioriterade abonnenterna - incidentberedskapen och exportstödet. Övriga Flygvapnet får bli utan och förhoppningsvis inträffar ingen skarp situation som kräver ett mer omfattande luftförsvar förrän efter 2020, när man förhoppningsvis lyckats återta förmågan som försvinner i och med strömhoppet. Det som verkligen förvånar mig är att flera av generalerna är mycket väl medvetna om vilken förlust i förmåga genomförandet av Enköpingsmodellen kommer att innebära, men ändå fortsätter på inslagen väg.

Vad blir nästa steg? Att centralisera alla chefer i markstridskrafterna från plutonchef och uppåt till Enköping tillsammans med deras signalister och låta dem därifrån leda sina soldater i Afghanistan? Det känns ungefär lika vettigt. Det går säkert att hitta avkastning för svenska IT-företag inom detta område också.

Klarar Försvarsdepartementet av att sätta hårt emot hårt och utkräva ansvar den här gången? Man har ju fullständigt misslyckats med alla tidigare försök att sätta stopp för miljardprojektet.

Militärhistorien har alltid visat att det varit bättre med geografisk redundans och att då två ekonomiskt likvärdiga alternativ funnits. har det befintliga hållit ekonomin bättre. Är fallet att ekonomin i det befintliga redan sundare och driften säkrare än en flytt och nyproduktion, behöver man inte förtydliga ytterligare vilket alternativ som är sundare.

Allan Widmans blogg vill Borneo bussa Janne Josefsson på GLC/NOC-projektet. Frågan är om detta inte är lite för stort för Janne Josefsson. Att ge sig på Göteborgs kommun eller främlingsfientliga valarbetare är småpotatis i jämförelse.

De svaga drabbas av Vänsterpartiet

Igår klubbade Vänsterpartiets rikskongress i Gävle genom förslaget att kräva sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Ju mer man funderar över detta förslag, desto mer bisarrt ter det sig. Om man bortser från det enkla faktum att det inom många mer kvalificerade yrken inte skulle fungera med sex timmars arbetsdag och istället koncentrerar sig den matematiska kalkylen, eller bristen på, finns det all anledning att oroa sig för Sveriges framtid med en regering där Vänsterpartiet har möjlighet att verka för detta förslag.

Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön betyder i praktiken att kostnaderna för att lösa samma arbete ökar med 33% då man måste utöka arbetskraften med 33% om produktionen ska kunna hållas uppe. Samtidigt måste ju även arbetsgivarens intäkter öka med lika mycket om denne ska kunna betala ytterligare löner. Resultatet blir då en inflationskarusell på 33% som får kompenseras med höjda löner. Frågan är om lönerna kommer att matcha inflationsnivån? Det är tveksamt. Hur många företag klarar idag av att höja sina lönekostnader med 33%?

Vad som är än tydligare, framförallt genom historiska exempel, är att de som står utanför arbetsmarknaden, såsom bidragstagare och pensionärer, är de som kommer att drabbas hårdast av inflationen eftersom bidragen aldrig riktigt hänger med en snabb inflation. Ser man till den offentliga sektorn måste den alltså utökas med 33% för att hänga med när arbetsdagen förkortas. En utvidgning med 33% innebär också en lika stor ökning av löneutgifterna och det måste kompenseras med avsevärt höjd skatt. De som kommer att drabbas hårdast om Vänsterpartiet får igenom sin ekonomiska politik är alltså de man säger sig vurma mest för - de som står utanför arbetsmarknaden.

Mona Sahlin får det minst sagt svårt att försvara sig i kvällens debatt om Fredrik Reinfeldt väljer att skjuta mot de minst sagt galna ekonomiska förslag hennes bundsförvanter lagt fram de senaste dagarna. Förslag som sex timmars arbetsdag, förstatligande av bankerna, att folk ska låna för att få ihop till att betala högre skatter och ett avskaffande av ränta, känns inte speciellt realistiska. Försvarar hon sig med att dessa förslag är just lite för galna, gör hon sig till ovän med sina bundsförvanter. Försvarar hon sig med att hon ställer sig bakom den politiken, eller att man får ta de frågorna senare, tappar hon ansiktet inför väljarna.

Passa dig, Johanne

Expressens beslut i vintras att skicka den unga journalisten Therese Christiansson till Afghanistan för att på plats följa kriget och bättre kunna redogöra för situationen i det område där det svenska förbandet verkar, har visat sig vara en riktig fullträff. Christiansson har levererat flera bra reportage tidigare, men dagens där hon har lyckats få bo i och intervjua en familj med anknytning till talibanrörelsen (kan mycket väl vara någon av de mindre organisationerna som slåss på samma sida som talibanerna) är förmodligen det bästa hittills. Därmed sällar sig Christiansson till den genre som Johanne Hildebrandt helt har dominerat på senare år sedan Martin Adler dog, nämligen svenska krigsjournalister. Det mediala intresset för Sveriges militära förehavanden utomlands har tyvärr inte varit särskilt stort under efterkrigstiden och det är först när det verkligen smäller till som det verkar bli aktuellt för redaktionerna att spendera pengar på att ha journalister på plats.

För att få folkets stöd för den politiskt beslutade militära insatsen i Afghanistan, krävs det först och främst att insatsen och vad de svenska soldaterna uträttar i Afghanistan uppmärksammas. Men vad är det som ska uträttas av de svenska soldaterna? Vad är målet med den svenska insatsen? Det finns det lika många förklaringar på som det finns intervjuade politiker och militära chefer. Vad som saknas för att folk ska kunna ställa sig bakom insatsen är en målsättning att jobba mot. Hittills har den målsättningen saknats från politiskt håll. Vad ska Sverige åstadkomma med sitt Provincial Reconstruction Team (PRT) i Mazar e Sharif-området? Kan man inte ens förklara det för soldaterna på plats, kommer man aldrig heller att kunna få ett helhjärtat stöd från svenska folket. Tyvärr verkar målsättningen med insatsen, liksom så många andra svenska insatser vara just själva deltagandet, inte att uppnå något konkret mål. Det viktigaste är att Sverige syns, på samma sätt som det gav stark good-will att Sverige genomförde insatser tillsammans med Frankrike i Kongo och Tchad.

Det förringar inte det mycket goda arbete de svenska soldaterna på plats i Afghanistan. Det är hög tid att även politikerna gör ett lika bra jobb med att formulera vad den svenska insatsen ska åstadkomma.

Uppdatering 20.20: Det finns naturligtvis de journalister som absolut borde åka till Afghanistan själva och se situationen med egna ögon innan de häver ur sig rykte som att det inte finns några nybyggda skolor i Afghanistan på helsidor i kvällspressen. Naturligtvis är det Jan Guillou som står för den sanningen och som så solidariskt nu vill att även Sverige ska lämna Afghanistan. Vad hans alternativ är förtäljer inte historien.

Gästinlägg: Försvarsmaktens transportflyg i kris (uppdaterad 100514)

Till sommaren kommer Transportflygenheten på F 7 Såtenäs återigen att genomföra en mission i Afghanistan, vars huvudsakliga syfte är att lösa av tyska C-160 Transall, som med sin dåliga prestanda inte kan flyga på ett säkert sätt i Afghanistans svåra klimat och terräng under sommarhalvåret. Innan Sverige ställde upp med c-130 fick därför de transporter som utförs av Transall lösas av tyska CH-53-helikoptrar under sommarhalvåret, varvid helikopterförmågan i norra Afghanistan temporärt nedgick. De som inte känner den verksamhet som de svenska Herculesbesättningarna bedriver i Afghanistan, skulle bli mycket förvånade över hur skarp den är. Många i besättningarna (tvyärr är inte besättningarna så talrika som skulle behövas) börjar nu tröttna på de kontinuerliga insatser som genomförs och med det svaga stöd som finns för familjen och den ringa ekonomiska ersättning som ges. Jämför man villkoren för dessa besättningar och Kustbevakningens som deltar i Op. Atalanta utanför Somalia, blir det snabbt tydligt vilka som har dragit det längsta strået. Utan tvivel är Herculesbesättningarna några av de som kommer att drabbas absolut hårdast av det kommande utlandsobligatoriet då de är mycket få och samtidigt nyckelkompetenser.

Inom transportflyget har arbetssituationen blivit allt sämre. Samarbetet mellan divisionerna och central ledning har blivit allt sämre och nådde förra året ett all time low när den tillförordnade personalchefen hotade personalen med arbetsdomstolen och flottiljchefen jämförde dem med Stockholms sopåkare. Ser man till vad som hänt hittills i år verkar situationen knappast ha blivit bättre. Snarare tvärtom.

/Wiseman


-------------------------------------


Svenska försvarets transportflyg har en lång och framgångsrik historia. I decennier har vårt transportflyg utfört tjänster inom försvaret. Trupp och materieltransporter, fällning av trupp och materiel med fallskärm, internationella insatser för FN och andra organisationer världen runt och inte minst långa kommenderingar de senaste åren för att stötta ISAF i Afghanistan. Listan kan göras lång men det sammanfattande omdömet är högsta betyg. Till stor del är det den personal som genom åren uppoffrande, långt mer än vad tjänsten kräver, ställt upp.

Även om nu Sverige är en del av den internationella transportflygkapaciteten, stationerat i Papa, Ungern, och använder supertransportflygplanet C-17, finns det anledning till oro.

Personalen drivs till bristningsgränsen. Det är ont om nyckelbefattningar såsom befälhavare till Herculesflygplanen, samt även andra kritiskt viktiga funktioner. Övertalningar och rena hot är vardagsmat för personalen då ständigt nya missioner ska bemannas.

Det finns planer på att vid F7, där det tunga transportflyget har sin hemvist, genomföra en oberoende arbetsplatsutredning. Signalerna om att personalen mår dåligt av den belastning innebärande totalt år av övertidskompensation, vilket aldrig kan tas ut, börjar nå fram.

Tecknen på att det inte står rätt till har visat sig under senare år. En lågflygning med en Hercules över ett flygfält efter fällning av fallskärmshoppare, som lägst 90cm (!), renderade i suspension av befälhavaren, ett antal varningar samt en avsatt divisionschef.

Den enhet av transportflyget som är baserat vid Bromma och sköter transporter av regering och kungahuset, har visat sig vara överbelastat under flera år. Trots ideliga påstötningar om detta har inte ledningen agerat. Vid ett tillbud för några månader sedan då det utbröt rökutveckling i ett av regeringsflygplanen, orsakat av överhettning i flygplanets videosystem, upptäckte SHK, som utreder händelsen, att befälhavaren på den aktuella flygningen inte skött sina läkarundersökningar på rätt sätt. Naturligtvis hade den aktuelle pilotens eget ansvar men även ett avslöjande av ett dåligt kontrollsystem. Resultatet blev en avstängd pilot och en ryggmärgsreflexbetingat avsättning av divisionschefen.

Den senaste händelsen var att Brommaenheten transporterade ÖB till Afghanistan. En flygning som Brommaenheten inte ville utföra då de inte hade tillräckligt underlag. Delvis beroende på att man under flera år förvägrats att få anställa flygplanerare. Idag tvingas piloterna själva göra det arbete vilket varje flygtaxibolag som helst har anställda till. En ”hårig hand” kommenderade dem dock att utföra flygningen.

När man skulle taxa ut från Masar e Sharifsflygplats, Marmal, körde man ner i ett dike och bröt noshjulet. Tillbudet klassificerades som allvarligt och SHK kontaktades rutinmässigt. Då SHK vid tillfället var bemannat av okvalificerad personal avböjde dessa att ta till sig utredningen och FM ombads själva utreda händelsen.

Trots att det inom FV finns utredningskompetens valde FV ändå att tillsätta två, i och för sig duktiga flygofficerare, att utreda händelsen men som saknar utbildning i utredningsmetodik. Problemet är dock inte att man råkade köra i diket på Marmal. Händelsen är bara toppen av det isberg som indikerar allvarliga brister inom transportflyget. Här hade man nu möjlighet att se över hela strukturen med allt vad det innebär. SHK har, med rätt bemanning på plats, den förmågan.

Återigen får man en känsla av att FM vill mörka bort de verkliga problemen. Återigen visar sig FM ledning sig inte byxade att ta tag i problems verkliga orsaker. Återigen kommer de som har det yttersta ansvaret att slippa undan.

Låt mig gissa. Utredningen kommer att komma fram till orsaken till det inträffade var att piloten brustit i sin uppmärksamhet, delvis beroende på brister i planeringen av flygningen.

Kanske ryker den nyss tillsatte divisionschefen också. Det är ju där man brukar utkräva ansvar.


/Borneo


Uppdatering 14/5 kl 11.20: Läs gärna även inlägget om den håriga handen på Borneos egen blogg.

Försvarsmakten kommenterar nu i DN beslutet att flyga Tp 102 till Marmal.

Läs också inlägget om säkerhetskulturen.

Håll ihop!

Ingen har väl kunnat missa att Vänsterpartiet just nu håller stämma i Gävle. "Håll ihop" är mottot för kongressen och det sak väl snarast syfta på att man ska lyckas hålla ihop inom de rödgröna, d v s att tokvänstern måste tona ner sin profil. Man är alltså mycket medveten om att sammanhållningen hänger på en mycket skör tråd.

Partiledningen har trots håll-ihopmottot fått utstå mycket kritik under stämman för eftergifter gentemot bundsförvanterna Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Bl a har många starka vänterpartister upprörts över eftergifterna när det gäller inkomstskatten, där 69 av 70 mdr kr Vänsterpartiet ville hämta hem genom bl a högre inkomstskatt kommer att utgå enligt det rödgröna budgetförslag som lades fram tidigare i veckan.

Igår klubbade stämman igenom att Vänsterpartiet ska kräva och inte vika från linjen att Sverige ska dra hem det militära deltagandet i Afghanistan. Allt naturligtvis ett led i den oerhörda solidaritet med andra folk som partiet står för. Afghanistaninsatsen kommer utan tvivel att bli ett stort problem för den rödgröna sammanhållningen.

Andra förslag som klubbades igenom var förnyat krav6-timmars arbetsdag med bibehållen lön, samt att även Vänsterpartiet ska driva klimatet som huvudfråga, vilket partistyrelsen av mediaskäl velat överlåta till Miljöpartiet. Föga förvånande diskuterades även förslag om förstatligande av banker, Volvo och Saab.

Vänsterpartiet har också börjat fundera på vilka ministerposter man vill. T ex höjs röster för att Ohly ska bli antingen finans- eller utrikesminister. Sannolikheten att Socialdemokraterna skulle släppa ifrån sig ministerposter av den digniteten till ett parti man egentligen inte vill samarbete med, är mycket smal. Men blotta tanken på en rödgrön seger och Lars Ohly som minister är obehaglig. Kan man inte betala de nya skatterna, t ex som pensionär, kan man ju alltid låna till skatterna med t ex huset som säkerhet, som förslaget är från Miljöpartiets ekonomiska taleskvinna och ledamot av Finansutskottet. Frågan är hur hon har tänkt sig att man någonsin ska kunna betala tillbaka lånet? De flesta har ju insett att ett lån är något som så småningom måste betalas tillbaka. Det lär ju i och för sig bara dröja 4 år till nästa Alliansregering med en sådan politik, men det kanske inte är alla pensionärer som lever så länge.

I dagarna har vi ju det motvilliga nöjet att från första parkett skåda effekterna av en långt gången Tobleronepolitik, nämligen i Grekland, där staten länge levt långt över sina tillgångar. Det känns skönt att som skattebetalare vara med och betala för det grekiska haveriet (ironi, så klart). Med Ohly eller Valtersson som finansminister kan vi snart vara delaktiga i en egen grekisk tragedi.

När man tror att man har hört allt

Klarar du inte fastighetsskatten - belåna huset!

/Miljöpartiet


Inte konstigt att Alliansen helt plötsligt seglade om de rödgröna. Finns det bättre exempel på Tobleronepolitik?

Sanning?

Pravda betyder inte bara sanning på ryska. Namnet på den gamla sovjetiska dagstidningen blev ett helt begrepp i västvärlden. Pravda skulle av yngre idag översättas med "sanning", d v s att man gör citationstecken på vänster och höger sida om huvudet med händernas lång- och pekfingrar samtidigt som säger ordet. Det handlar alltså om en påstådd sanning eller propaganda.

Idag kan man i Pravdas engelska nätupplaga läsa om det hemska Sverige som driver kapprustningen i Östersjöområdet och vars mål "enligt experter" är att peta ner Ryssland från platsen som andra största krigsmaterielexportör i världen, där den vidare målsättningen ska vara att sälja krigsmateriel till f d delrepubliker och satellitstater till Sovjet och "profitera" på eventuella fiender till Ryssland.

Hela artikeln får en minst sagt att dra på läpparna, inte minst uppräkningen över den stora och skrämmande svenska armén. Man ska dock komma ihåg att Pravdas rykte i Ryssland inte heller är det bästa, så dra inte hela Ryssland över en kam. Det hindrar inte svenska media från att citera Pravda som dagens sanning. Senast det skedde var i samband med övningen Loyal Arrow för ett år sedan, när man citerade samme expert från Pravda som även figurerar i den ovan nämnda artikeln.

Solidaritet?

sol,id,ar,itet s. –en utvidgad anv. (motsv. solidarisk, särsk.: (känsla av) gemenskap l. samhörighet l. lojalitet l. sammanhållning; i sht förr äv.: (relation som innebär) samband l. sammanhang l. inbördes beroende.

Solidaritet är ett starkt värdeord som mer än gärna används när de rödgröna, särskilt Vänsterpartiet, kampanjar. Man ska vara solidarisk med sina medmänniskor, Sverige ska vara solidariskt med länder i tredje världen o s v.

Jag slås varje gång av den enorma paradoxen att man ena stunden slänger ur sig ordet solidaritet till höger och vänster för att i nästa stund propagera för att Sverige ska dra sig ur Afghanistan.

Om det är någon fråga som de rödgröna kommer att få det svårt att enas om är det just Sveriges framtida engagemang i Afghanistan. Vänsterpartiet kämpar febrilt för ett svenskt militärt tillbakadragande samtidigt som man i nästa mening viftar med solidaritetsvimpeln, medan Socialdemokraterna och Miljöpartiet är av något annorlunda åsikter. I den vänsterpartistiska retoriken verkar det gå utmärkt att låtsas som om hela Afghanistansituationen skulle lösa sig bara de otäcka militärerna försvinner och biståndsarbetet skulle få alla pengar. Då blundar man helt för det ofrånkomliga faktum att Afghanistan åter kommer att sjunka rakt ner i ett fullständigt och ytterst blodigt inbördeskrig, där krigsherrarna inte kommer att sky några som helst medel för att tillskansa sig så mycket makt som möjligt. Är det den rätta innebörden av ordet solidaritet?

Det blir mycket intressant att se om Lars Ohly och Hans Linde nappar på Johanne Hildebrandts erbjudande i TV att följa med henne till Afghanistan under våren för att på plats med egna ögon hur situationen är och vad det svenska förbandet utträttar. Jag har tidigare lyckats med konststycket att få en framträdande vänsterpartist att byta uppfattning till att den svenska insatsen i Afghanistan snarast borde förstärkas, så ingenting är omöjligt.

Sverige, liksom övriga länder som deltar i ISAF, har dock stora problem med att motivera insatsen. Ju mer president Karzai avviker från den demokratiska vägen, desto mindre går det att använda det som tidigare varit det starkaste argumentet för en svensk insats - att Sverige och ISAF är i Afghanistan på FN-mandat efter inbjudan från den afghanska regeringen. Allt fler svenska politiker ställer sig bakom den linje som kräver en tidpunkt för ett svenskt tillbakadragande. "Vi kan inte vara där för evigt" är argumentet. I mina ögon är det en ytterst enfaldig ståndpunkt. Man genomför inte en insats, militär eller civil, med en tid som målsättning, speciellt inte mot en motståndare inom vars kultur tiden är oväsentlig. Man genomför en insats med ett tillstånd som målsättning.

Frågan är bara vilket tillstånd som är målet för den svenska insatsen i Afghanistan. Hittills har jag inte hört någon politiker formulera en sådan målsättning, eller end-state som det heter på utrikiska. Vad konkret vill vi uppnå? Är det enkammarriksdag med 349 ledamöter, är det jämställdhet med 50 % kvinnor i bolagsstyrelser, är det en cykel till varje unge eller är det möjligtvis allmän skolgång? (viss ironi). För att veta när målen är nådda, måste man först formulera dem och det har hittills inte gjorts.

Inte heller de rödgröna kommer att kunna svara på frågan om vilken konkret målsättning Sverige har med Afghanistaninsatsen eftersom man redan nu avviserar att det inte finns någon möjlighet att partierna enas om en linje innan valet. Ska Socialdemokraterna, som initierade den svenska insatsen i Afghanistan och flera gånger under det senaste året förklarat den sitt stöd i Riksdagen, bli det parti som får sin vilja igenom eller ska det bli Vänsterpartiet, som i den rödgröna budgeten helt fick sälja ut sin höjda inkomstskatt med 69 av 70 mdr kr? Det är det ingen som vet, allra minst de rödgröna själva verkar det som.

Tills vidare lär vi matas med ordet solidaritet i oändlighet under valrörelsen.

Papperskorgen nästa

Papperskorgen nästa blir det för de rödgrönas budget framförallt för de rödgrönas papperstigersvisioner för Försvaret. Fast risken är ju att någon plockar upp förslaget ur papperskorgen, så tuggen vore nog lämpligare.

Som tidigare aviserat avser de rödgröna spara 2 mdr kr i försvarsbudgeten. Eftersom detta första gången aviserades innan Regeringens något utökade försvarsbudget, är det på sin plats att ställa frågan om det egentligen inte är 4 mdr kr de rödgröna avser spara.

Nåväl, den absolut största posten, 750 mkr, tas ur förbandsbudgeten. Som bekant är det enda på kort sikt rörliga kapitalet i förbandsbudgeten övningsverksamheten som redan är nerskuren till ett absolut minimum. I övrigt är förbandsbudgeten i mångt och mycket uppbunden av löner och det enda sättet att komma åt dessa är avsked och nerläggningar. Redan med den borgerliga försvarsbudgeten, anser sig Försvarsmakten tvingad att lägga ner en rad grundutbildningsförband, bl a en av landets två taktiska JAS 39-flottiljer och en tredjedel av Hemvärnets utbildningsgrupper. Det lär inte stanna där med en rödgrön regering.

De rödgröna har tidigare aviserat sin tveksamhet till det nya yrkesförsvaret och många rödgröna politiker har uttryckt en önskan om en återgång till ett värnpliktsförsvar. Blir det billigare? Förmodligen. Blir det bättre? Knappast.

Grunden i ett värnpliktsförsvar är krigsplacering och repitionsutbildning. Grunden för att överhuvudtaget ha ett försvar värt namnet är övning. Med den rödgröna budgeten kommer det inte att finnas pengar att öva, än mindre repetitionsutbilda. Ser man tillbaka på den senaste tioårsperioden finns det en svensk historia av aldrig ha utbildat fulltaliga förband, inte ha krigsplacerat värnpliktiga och framförallt att inte ha genomfört en enda repetitionsövning. Under hela 00-talet inkallades många värnpliktiga endast för "att det skulle vara så". Tusentals soldater utbildades bristfälligt år efter år utan att krigsplaceras. Det enda syftet blev att få fram soldatmaterial till utlandsinsatserna. Skillnaden är nu att det riskerar bli yrkessoldater som kliver runt på kaserngårdarna dagarna i ända då det inte finns pengar att öva för. Det blir ett intressant ledarskapsproblem för befälet. Vad ska vi då med de dyra soldaterna till om de inte kommer att få öva? Förbättra arbetslöshetssiffrorna kanske?

Ur förslaget (s. 76): "Vi rödgröna partier gör bedömningen att en besparing på två miljarder kronor är rimlig. Den största besparingen görs i anslag 1:1 Förbandsverksamhet och beredskap. På detta anslag finns redan idag ett stort anslagssparande, som enligt Försvarsmakten uppgår till 800 miljoner kronor för 2009. Inom ramen för förbandsanslaget kommer emellertid satsningar göras på frivilligverksamheten, de nationella skyddsstyrkorna samt på försvarets jämställdhetsarbete."

Fantastiskt. Försvaras Sverige bättre för att Försvarsmakten är mer jämställd än fienden? Jämställdheten är knappast det största problemet för det svenska Försvaret. Inga satsningar ska tydligen göras för att höja den svenska beredskapen. Det är bara att riva de omfattande övningsplaner som finns för de kommande åren för att återta under de senaste 15 åren förlorad förmåga. Men det är klart. Matas man som politiker hela tiden med information från de övre skikten i Försvarsmakten att allt är som det ska är det ju svårt att se att några förbättringar inom Försvaret skulle behövas.

Tidigare besparingar, framförallt under s-regeringarna, har gjort att leveranser av en rad kritiska materielsystem skjutits framåt i det oändliga. Det blir en klassisk tobleronepolitik för försvaret även nu när även materielbudgeten får ta en smäll på drygt 450 mkr. En hel rad av Försvarsmaktens mest kritiska materielsystem står redan idag inför fallrepet utan ersättare. Att finna ersättare till t ex Tp 84 Hercules är en process som tar många år. Jämför bara med hur snabbt det har gått att anskaffa och få levererat NH 90. Det börjar t ex bli dags att fundera på en REMO/MLU av strv 122 för att möta 2020-talets krav, men det lär inte bli så mycket av det. Någonstans i framtiden måste problemen lösas och av någon, men det kan inte bli mer oklart än idag om när och hur detta ska ske.

Jag befarar att de rödgrönas planer än mer kommer att trycka försvarsvänner i armarna på Sverigedemokraterna. Redan den borgerliga försvarspolitiken och Anders Borgs Almedalstal orsakade detta och effekten lär nu späs på. Det är inte ett scenario jag gillar.

Det rödgröna förslaget blev precis lika illa som jag förväntade. Återigen finner jag det otroligt märkligt hur vi i Sverige kan ha en så väsensskilt annan bild av situationen i omvärlden och framförallt närområdet jämfört med våra närmaste grannländer Norge och Finland. Det som påverkar våra grannländerna Norge, Danmark, Finland, Estland, Lettland och Litauen säkerhetspolitiskt påverkar alltid även Sverige. Sådant är vårt geografiska läge som inte direkt har förbättrats av Nord Stream.

Nu återstår bara frågan hur de rödgröna ska enas om en inriktning för den svenska insatsen i Afghanistan. Det lär bli svårt. Lika svårt lär det bli att öva stöd från andra länder när Vänsterpartiet och Miljöpartiet helt lär motsätta sig alla former av NATO-övningar i Sverige. Traditionellt har ett av Socialdemokraternas huvudintressen i Försvarsmakten varit försvarsindustrins väl (jämför bara med försvarsbesluten under 70-talet) och därmed också gjort exportstödet till en av Försvarsmaktens huvuduppgifter (som exempel kan nämnas att i priolistan för Flygvapnet är de skarpa insatserna, lätt räknade, den enda posten som ligger högre än exportstödet och liknande exempel finns tyvärr också på en hel del andra håll inom Försvarsmakten). Alliansen har tyvärr inte gjort mycket för att ändra denna prioritering. Men, krigsmaterielexport, även om denna står för en rad jobb, är knappast vad Vänsterpartiet och Miljöpartiet är mest intresserat av i försvarsfrågorna. Vilken blir den rödgröna linjen?


Media: SvD, DN, Aftonbladet, 2, Expressen, GP
Bloggar: Peter Hammarbergh, Försvarsministern, Åsa Lindestam, Else-Marie Lindgren, Karin Enström, Cornucopia, Tokmoderaten, Allan Widman, Fahlstedt

Klarspråk om NATO

Boende i Stockholm har förhoppningsvis inte missat att en amerikansk aegiskryssare, USS Vicksburg, för tillfället är på besök i staden efter övningar i Nordsjön. Aegiskryssare är minst sagt imponerande fartyg. Vicksburg skulle på egenhand kunna luftförsvara större delen av Mellansverige på ett sätt som det svenska luftvärnet aldrig skulle kunna drömma om.

Bland dem som har passat på att besöka Vicksburg är Johanne Hildebrandt som i dagens Aftonbladet skriver om den svenska inställningen till NATO. "Tala klarspråk", är hennes uppmaning till politikerna.

Idag skriver även Johan Tunberger och Bo Hugemark på Strategi och Krigskonst om NATO och vad den svenska solidaritetsförklaringen kräver i form av förberedelser. Som jag tidigare påpekat är det knappast bara att tuta och köra när man ska ta emot och lämna militärt. Noggranna förberedelser krävs och framförallt mängder av samövning.

Tyvärr tror jag att Hildebrant, samt Tunberger och Hugemark talar för helt döva öron. Det är valår och NATO är inget som kommer att ge röster i årets val.


Märk väl den amerikanska artigheten och professionalismen när det gäller att berömma värdlandet. De är allestädes närvarande vid amerikanska besök.

Den okända skatten

De rödgröna partiledarna skriver idag på SvD debatt om hur man vill avhjälpa arbetslösheten. Receptet är, hör och häpna, sänkta arbetsgivaravgifter under 2011 och 2012 med två resp sex mdr kr för småföretagare. Företagare som anställer unga mellan 20 och 25 år ska slippa arbetsgivaravgiften för dessa. Det låter definitivt som borgerlig politik av den äldre skolan. Förslaget kommer säkerligen att göra det lättare för unga företag, såsom t ex caféer att klara sig, då arbetsgivaravgifterna är en betungande pålaga. Problemet kommer istället när 25 år passeras. Man ska också komma ihåg att redan nu är det halverad arbetsgivaravgift för anställda yngre än 26 år och att Alliansen sänkte arbetsgivaravgifterna med 1% 2009.


Arbetsgivaravgifter
är ett tråkigt ord och mycket få förstår egentligen hur dessa pålagor drabbar deras arbetsgivare och framförallt hur mycket man egentligen själv avstår i lön. För den anställde som lyfter 20 000 kr i lön, betalar dennes arbetsgivare 26 300 kr inkl arbetsgivaravgiften på 31,42 %. Därutöver kommer sedan avgifter fastställda i kollektivavtalen på 5-15 % beroende på avtal. Är den anställde arbetare hamnar arbetsgivarens totala löneutgift på 27 300 kr och är det en tjänsteman blir summan 29 400 kr.

Det ger också vid handen att om den anställde vill ha högre lön och höja lönen med 500 kr (2,5 %) kommer det att kosta arbetsgivaren betydligt mer, nämligen 683 kr (3,4 %) om den anställde går som arbetare och 734 kr (3,8 %) om det är en tjänsteman. Inte undra på att arbetsgivaren är hård vid löneförhandlingar, när lönehöjningen kostar vederbörande 50 % mer än vad den anställde ser på lönebeskedet.

Enligt jobbskatteavdrag.se blir det 15 400 kr ut på en lön på 20 000 kr. Det innebär att den anställde totalt har skattat 4600 kr + 6300 kr och därtill drygt 1000 kr eller 3000 kr i kollektivavtal.

Skattebördan blir då nästan 60 % för arbetaren och nästan 70 % för tjänstemannen!

Ökas lönen till 30 000 kr före skatt istället blir skattebördan istället 63 % resp 73 %. Alltså återstår mindre än 30-40% av lönen att användas för konsumtion och som bekant är det även skatt på konsumtionen (moms, någon?) och lägg därtill andra pålagor som t ex bilskatt, fastighetsskatt o s v.


Jag tror som sagt att de flesta svenskar är omedvetna om just hur mycket övrig skatt man betalar för den lön man får på banken den 25:e. Skatteverket är numera skyldigt att skriva ut jobbskatteavdraget på deklarationen. Jag föreslår att det även lagstadgas att arbetsgivare blir tvungna att ange hur mycket arbetsgivaravgift och kollektivavtalsavgifter som betalats för den anställde. Det är också skatt, men det syns inte på lönebeskedet.


Naturligtvis skiljer sig procentsatserna något hit och dit beroende på vilket kollektivavtal den anställde går under.

Tidigare i veckan annonserade de rödgröna sina nya förmögenhetsskatt, eller skatt på förmögna som det nu heter för att skilja den från den tidigare skatten. Den stora skillnaden är att betydligt fler nu är förmögna. Gränsen har flyttats ner med 20 % till 2 milj kr för ensamstående och 4 milj kr för par. Det kommer bli en hel del människor i storstadsregionerna som plötsligt upptäcker sig vara förmögna.

E24, DN, 2, 3

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Blogg-Topplista Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Bloggar.Topplista.se - topplistan med de bästa bloggarna - lägg till din blogg du också! Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade