Mediafokus Afghanistan

När man plöjer dagens tidningsskörd hittar man en hel rad artiklar om det svenska deltagandet i Afghanistan.

DN bjuder på några artiklar, bl a det moderna sociala livet i Försvarsmakten, chefsskapet våndor, oron för de anhöriga och ett välregisserat bildspel från Kullen.

I Expressen fortsätter Terese Christiansson sitt föredömliga rapporterande från Afghanistan. Härom dagen fokuserade man på utrustningsbristen (försenad upphandling av kroppsskydd och sedan bristen på funktionella stridsvästar, där soldaterna idag köper egna istället för att använda reglementerad, undermålig materiel). Idag avhandlas problemet att motståndarsidan gärna koncentrerar sin eld mot sjukvårdsfordonen, vilket den uppmärksamme tidigare kunnat uttyda i rapporteringen.
I SvD skriver Johanne Hildebrandt återigen på ett mycket träffande sätt om hur underdimensionerat det svenska förbandet är.

"Snart kommer de [FS19 /Wiseman] att avlösas av FS20 som är en pluton mindre, och som därmed får det ännu jobbigare. Fast de har å sin sida utökat antalet pressofficerare från en till två. Media anses kanske viktigare än resultatet på marken.

Det är också svårt att förstå logiken i antalet soldater. Till Kosovo skickades 900 soldater, i Afghanistan anses 530 räcka, trots att det svenska ansvarsområdet är tio gånger så stort.

Av dessa soldater är 260 ”kängor på marken”, medan resten arbetar i staben, dimensionerad för en brigad. Eftersom alla åker hem på ledighet med jämna mellanrum innebär det i praktiken att drygt tvåhundra svenskar ska täcka ett område stort som Norrbotten. Det säger sig själv att det är omöjligt."

Till saken hör att Försvarsmakten sedan länge ansökt om att få utöka personalramen för att få in mer verkansförband, men detta har mött starkt politiskt motstånd. Raljant kan man säga att politiskt är huvudsaken att det finns svensk närvaro, inte vad som uträttas.


I veckan kommer regeringen att lägga fram den proposition som ska avgöra framtiden för den svenska militära Afghanistaninsatsen. Oddsen talar för att den är full av eftergifter för de rödgrönas urdragningskrav.

Marinblogg II

Förutom "Skipper" kom i dagarna även en till blogg med marin fokus - "Commander's Log".
Det är bra då det gynnar debatten.

Marinblogg

Den observante lägger märke till att blogglistan i yttersta högerspalten uppdaterats med en ny blogg - "Skipper".

Skipper är en blogg med fokus på marina försvarsfrågor - ett högst välkommet tillskott i bloggosfären. Utan tvivel kommer det att bli intressant läsning framöver.

Under etiketten absurditeter...

... skulle Allan Widmans senaste inlägg ha sorterats in om det publicerats på WW. Det avhandlar återställandet av en av de i Ronneby malpåsställda Hkp 4. På ca en och halv vecka har Patria Helicopters återställt en av helikoptrarna i flygdugligt skick, till en kostnad av 169 000 kr (2007).

Försvarsmakten har tidigare helt avfärdat de offerter som Patria lämnat på att återställa Hkp 4 i tjänst. Hade beslutet om återtagande fattats för ett år sedan hade NBG 11 kunnat förfoga över en division Hkp 4 modifierad med förhöjd skyddsnivå och utrustning motsvarande eller bättre än Hkp 10B. Nu fattades aldrig beslutet och som tur var kunde Kroatien rycka ut i elfte timmen och ställa upp med tyngre helikopterförmåga för stridsgruppen.

All heder åt Widman.


BLT, 2

Centern hör bön

Sedan starten har frågan om skattebefrielse för personal på svenska militära insatser drivits på WW.

För den enskilde soldaten, officeren eller civilanställde skulle en skattebefrielse då man är iväg på skarpa insatser innebära en kraftig förstärkning av den ekonomiska ersättningen, medan det skulle innebära en ringa skatteintäktsförlust för staten. Det skulle samtidigt också vara ett tydligt tecken på statens uppskattning för den enskildes insatser i rikets tjänst.

Ett av de vanligare motargumenten har varit att det inte finns några former för att lösa sådant i Sverige. Ett ytterst märkligt argument i och med att svenska FN-anställda i bl a New York sedan länge är skattebefriade.

Intäktsbortfallet för staten skulle inte bli så stort eftersom det handlar om ca 1000 personer per år, medan dessa pengar som sagt skulle betyda väldigt mycket för de berörda individerna.

Det senaste året har allt fler börjat argumentera för en skattebefrielse för insatt personal, bl a har Arméinspektören härom året uttryckt åsikten vid besök i Riksdagen.

Nu verkar det i alla fall som om ett riksdagsparti hör bön, nämligen Centerpartiet. För en dryg vecka sedan lämnade riksdagsledamoten Kerstin Lundgren in en motion om att just skattebefria militär personal på internationella insatser, vilket är mycket glädjande.

Stenen rullar äntligen.

Sergels Torg 3 nov

Ett bättre personal och veteranstöd är tvunget. Hela den framtida organisationen i Försvarsmakten bygger på att färre ska göra fler insatser än tidigare. Då fungerar inte gårdagens icke-lösningar inom dessa områden.

Sent, men ännu inte för sent görs nu försök att ta helhetsgrepp inom stödet. Det talas om en treenighet mellan ideella organisationer som Fredsbaskrarna, Stiftelsen Jesper Lindbloms minne, m fl, Försvarsmakten och slutligen politisk nivå.

Som går att utläsa i media är också behovet av åtgärder och stöd stort redan i dagsläget, samtidigt som mörkertalet också bedöms vara stort.

Till dess det omfattande och ambitiösa projektarbetet är omsatt i konkreta resultat i form av omhändertagande, stöd, minnesplatser, veterandag, m m bör man uppmärksamma de små, men icke desto mindre viktiga och ambitiösa privata initiativen.

Det senaste i raden lovvärda initiativ är en ceremoni på Sergels Torg den 3 november till stöd för svenska soldater i utlandstjänst. Initiativtagare är en kadett på Militärhögskolan Karlberg som lyckats samla en rad organisationer att delta i manifestationen. Viktigt att poängtera är att manifestationen inte tar ställning för eller emot den svenska militära insatsen i Afghanistan, utan endast för svenska soldater.

Mer information om manifestationen återfinns bl a på Facebook.


På ämnet Afghanistan finns idag två bra artiklar att läsa i tidningarna. Den ena är skriven av Anders Fänge, SAK. Det är inte direkt någon positiv bild han målar upp av Afghanistans framtid. Den andra är skriven av den namnkunnige korrespondenten Staffan Heimersson. Även Anna Dahlbergs ledare i gårdagens Expressen är mycket bra. (Även soldaten Martins debattartikel på SvD Brännpunkt ger ett intressant perspektiv) Oavsett vilken inställning man har till den svenska militära insatsen i Afghanistan finns det ingen anledning att inte stödja de svenska soldater som med livet som insats löser de uppgifter som ålagts dem av Sveriges Riksdag och i förlängningen svenska folket. Den 3 november är ett bra tillfälle att visa dem vårt stöd.

Ingenjörernas subarktiska förmåga

Allan Widman har idag ställt en fråga till försvarsministern angående ingenjörsförmågans fortlevnad i Boden, med anledning av Försvarsmaktens avsikt att koncentrera alla ingenjörsförmåga till Eksjö.

Frågan och formuleringarna är välmotiverade. Ingenjörtrupperna är i dagsläget det enda truppslaget utöver pansartrupperna, artilleriet och jägare som över tiden övar subarktiskt. Med tanke på hur den svenska terrängen och klimatet ser ut krävs det en ständig subarktisk förmåga om vi ska ha ett försvar värt namnet.

I de olyckssaliga försvarsbesluten 2000 och 2004 som ledde till vad som inom svensk säkerhetspolitik refereras till som "den stora oredan" eller "den strategiska time-outen", försvann såväl signaltrupper, artilleri, arméflyg, träng, luftvärn och amfibieförband från Norrland. Det har alltid hetat att man alltid kan öva dessa färdigheter ändå genom att tillfälligt öva i vintermiljö. Senare kom artilleriet tillbaka till Boden och återfinns idag endast där.

Med facit i hand kan man på ena handens fingrar räkna de gånger de ovan nämnda truppslagen övat subarktiskt. När övade sist ett amfibieförband i Bottenviken? Orsaken är naturligtvis framförallt ekonomisk. Det blir på pappret billigare att koncentrera till en plats. Finns det en prislapp på slutprodukten? Har vi idag ett försvar som kan verka alla årstider i alla delar av landet?

Tyvärr väger dessa aspekter lätt när det ska sparas några tiotals mkr. Då är det bra att det faktiskt finns försvarspolitiker som följer utvecklingen. Det vore ju märkligt om ett land som har som "affärsidé" att sälja subarktiska övningsmöjligheter inte själv utnyttjade dessa och hade egna förband med subarktisk förmåga. Tyvärr skulle man inte längre bli särskilt förvånad.

Brett folkligt stöd för ISAF

Svenska folkets stöd för en fortsatt svensk insats i Afghanistan verkar enligt SIFO ha gått ned till att nu vara 50 %. Argumentet att "afghanska folket inte vill ha utländska soldater i Afghanistan" förs ofta fram av dem som vill ta hem den svenska kontingenten. Med det i bakhuvudet är rätt intressant att läsa den Brännpunktsartikel som FOI-forskaren Stefan Olsson satt ihop om de opinionsundersökningar som genomförts i Afghanistan om vilket stöd som finns hos afghanska folket för ISAF.

Bilden av ett brett stöd för den internationella interventionen (> 60 %) och ett mycket svagt stöd för talibanerna (10 %) är gemensam för hela Afghanistan utom de två provinser i södra Afghanistan som utgör talibanernas starkaste fästen. Föga förvånande är det undersökningen som gjorts i dessa två provinser som visar på motsatsen, som använts av Pierre Schori och Lars Ohly i debatten om den svenska insatsen.

Nu talas det nu om en bred överenskommelse i Riksdagen inför det stundande beslutet om den svenska insatsens framtid efter den information som ÖB lämnade i Riksdagen idag. Kopplingen ökade attacker mot svenska styrkor och förestående riksdagsbeslut är nog så intressant.


1945 ikväll landar en Hercules med den stupade Kenneth Wallins kvarlevor på Ärna flygplats. Ceremonin direktsänds på nätet av TV 4, SVT och även Expressen.

SvD, Expressen, DN, Aftonbladet

Uppdatering 19.30: Jaha, SVT Rapport klarar alltså inte av att skicka ett eget team till Afghanistan utan lejer istället in ett norskt på plats...

(O)gynnsamt säkerhetsläge?

I höstens val gick de rödgröna till val på att den svenska militära insatsen i Afghanistan skulle avvecklas. Motiveringen löd att säkerhetsläget i norra Afghanistan nu var så gott att allt mer ansvar kan lämnas över till afghanska myndigheter, men man var samtidigt noga med att påpeka att om säkerhetsläget förvärrades kunde en förlängning ske.

Efter sensommarens och höstens stridshandlingar och särskilt med tanke på de gångna dagarnas händelser framstår bilden i media som att säkerhetsläget i norra Afghanistan och i det svenska ansvarsområdet inte alls är särskilt gynnsamt. Man blir då inte speciellt förvånad över att höra ledande vänsterpartister som Lars Ohly och Hans Linde argumentera för ett tillbakadragande på grund av det dåliga säkerhetsläget. (inte för svenska soldater, utan i allmänhet). Den rödgröna överenskommelsen verkar inte längre gälla.


De omfattande attacker som genomförts mot underhållskonvojer i Pakistan visar återigen på sårbarheten hos denna underhållsväg. Avtalen med Ryssland om en nordlig försörjningsled börjar ta form och underhållet att till stor del komma genom det svenska ansvarsområdet, varvid detta blir än mer intressant för motståndarsidan att operera i. En annan faktor som talar för ökad aktivitet i norra Afghanistan är de offensiver som genomförts i södra Afghanistan och som då tryckt motståndarförband norrut till områden med behagligare operationsförutsättningar.

Samtidigt verkar det först nu ha gått upp för vissa i Sverige att mentorskap för afghanska förband också innebär att följa det förbandet under insats, vilket då och då innebär en sejour i landets södra delar. Som vanligt är det som en chock för media och beslutsfattare. Majoriteten är rörande överens om att stöd till de afghanska styrkorna för att dessa i allt högre grad ska kunna ansvara för landets säkerhet är vägen att gå, snarare än egna ISAF-operationer, men att det skulle innebära att svenska mentorer skulle hamna i stridsområden verkar man helt oförberedd på... Vilket avslöjande! (Exp, Exp)


De mest intressant artiklarna om Afghanistan är som vanligt de som skrivs av Expressens Therese Christiansson och Aftonbladets Johanne Hildebrandt (bildspelet är också mycket sevärt) Är man på plats är ju naturligtvis förutsättningar mycket bättre. Andra artiklar vill man bara sucka åt.


Media: SvD, SvD, SvD, SvD, DN, Ab, Ab, SVT, SVT

Var smärtgränsen inte högre än 5? (uppdaterat 17/10 22.30)

Tyvärr har ännu en svensk soldat stupat i Afghanistan och två andra sårats. För militärer och för många andra kommer det inte som en överraskning. Det var en tidsfråga, men ändå lika tragiskt för anhöriga och kamrater.

Inte helt oväntat börjar nu återigen debatten om att afghansk demokrati inte är värd svenska liv, att Afghanistan är en förlorad sak, att den enda vägen är att dra tillbaka all militär och koncentrera sig på bistånd.


Sverige och övriga länder som utgör ISAF befinner sig i Afghanistan på ett FN-mandat utifrån FN-stadgans kapitel VII. Det betyder att mandatet är fredsframtvingande, inte fredsbevarande som i t ex Bosnien. Fredsframtvingande betyder att man med våld eller hot om våld ska kunna tvinga fram fred i ett konfliktområde. I fallet Afghanistan handlar det om talibanrörelsen och andra grupperingar utgör ett hot mot freden och framförallt mot den afghanska staten.

Det är ett riskfyllt uppdrag, där våld förekommer och kommer att förekomma. Det är därför soldater används och inte någon annan yrkeskategori. Att då, som många journalister, politiker och debattörer bli överraskade över att svenska soldater hamnar i strid, såras och stupar, är oerhört naivt. Hade det varit ett fredligt område hade vi överhuvudtaget inte behövt skicka just soldater. De svenska soldater som finns i Afghanistan är välutbildade och välutrustade och därför klarar de sig oftast helskinnade. De är också väl medvetna om de risker uppdraget medför och att oavsett hur välutbildad och välutrustad man finns risken att stupa eller såras alltid där så länge det pågår stridshandlingar.

Åtskilliga tusen svenskar har hittills tjänstgjort i Afghanistan. Den nytta som gjorts är svår att mäta, men man kan konstatera att sedan 11 september 2001 går 6 milj afghanska barn av bägge könen i skola, mot 900 000 pojkar tidigare. 85 % av befolkningen har tillgång till grundläggande sjukvård mot tidigare 9 %, företrädesvis män.

Det militära uppdraget går ut på att skapa säkerhetsförutsättningar, framförallt genom stöd till den afghanska polisen och militären, så att bistånds- och återuppbyggnadsarbete kan genomföras. Det är genom de civila åtgärderna freden byggs, men dessa är beroende av ett gynnsamt säkerhetsläge.

Under nästa år kommer USA att påbörja tillbakadragandet av den tillfälliga förstärkning av truppbidraget som man genomfört under det senaste året. I Sverige vill de rödgröna att vi ska påbörja tillbakadragandet av det svenska förbandet under nästa år. Samtidigt är det inplanerat en svenska förstärkning genom att tillföra 3 st sjukvårdshelikoptrar och spaningsuav:er. Ska man då dra tillbaka de skyttesoldater som genomför det egentliga säkerhetsarbetet ute i området genom att bistå afghanska förband? Ekvationen blir mycket märklig.

Den nu stupade vagnchefen och hans sårade kamrater deltog i en strid i det problemområde som ligger ca 4 mil väster om Mazar e Sharif. De afghanska styrkorna som stöttas av Sverige är duktiga och villiga, men fortfarande under lång tid framöver beroende av utbildning tyngre understöd från ISAF för att genomföra större operationer.


Den 4 november har Riksdagen att ta ställning till en förlängning av den svenska Afghanistaninsatsen. FN:s säkerhetsråd fattade i torsdags sitt beslut enhälligt om ett förnyat mandat för insatsen. Utgången i Riksdagen är mer oviss, då Socialdemokraterna inför valet övergav sin tidigare linje i förhandlingarna med Vänsterpartiet. Även Sverigedemokraterna är motståndare till en förlängning och vill istället koncentrera resurserna på det svenska försvaret. Men står det beslutet fast? Sverigedemokraternas främste militäre och säkerhetspolitiske talesman, den pensionerade FHS-läraren och överstelöjtnanten Stellan Bojerud, tar nu plats i Riksdagen som ersättaren för en annan föräldraledig Sverigedemokrat och han vill inte se ett tillbakadragande.


Är smärtgränsen nådd efter fem stupade svenska soldater? Det vore i så fall oerhört naivt. 1993 avbröts en pågående FN-insats i Somalia då 18 amerikanska soldater stupade i det som sedan blev boken och filmen "Blackhawk Down" när president Clinton brådstörtat drog hem det amerikanska bidraget. Hade vi haft samma problem med pirater från Somalia och inbördeskrig i området om en stark FN-insats kunnat fortsätta? Beslutet ledde också till amerikansk likgiltighet året efter vid massmorden i Rwanda som fick pågå ostört.

Att återuppbygga Afghanistan kommer att ta tid och det kommer att kosta många människoliv, men vad är alternativet? Ska landet lämnas åt totalt inbördeskrig och anarki, där krigsherrarna styr och civilbefolkningen som vanligt är den som drabbas?

Att framföra argumentet att Sverige ska dra tillbaka sin kontingent för att ytterligare en svensk soldat stupat gör man med naivitetens fåntratt på huvudet. Vilket budskap sänder detta till de som stupat, sårats och framförallt de som även i framtiden kommer att tjänstgöra i Afghanistan?


Media: FM, FM, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, Expr, Expr, Expr, Expr, Expr, Expr, Expr, Expr, Expr, Expr, Expr, Expr, Expr, Expr, Expr, Expr, Expr, Aft, Aft, Aft, Aft, Aft, Aft, Aft, Aft, GP, GP, GP, SVT, SVT, TV4, TV4, HD, VK, Dagen, SR, SR, SR

Bloggar: Chefsingenjören, Allan Widman, Morgonsur, Försvarsministern, Utrikesministern, Hammarberg,



Uppdatering 17/10 12.40: Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin säger i en intervju med Ekot följande om gårdagens händelser:

"Urban Ahlin beklagar djupt att ytterligare en svensk soldat nu stupat i Afghanistan, men insatsen måste vara kvar, menar han. Och antalet stupade svenskar, oavsett hur det antalet kan tänkas växa, kan inte påverka politikernas ståndpunkt, säger han. – Att i dag ge en signal till talibanerna att vi politiker i Sverige inte var medvetna om riskerna när vi sände soldater till Afghanistan, och att vi skulle ompröva beslutet bara efter ett visst antal svenska soldater dödats skulle vara direkt kontraproduktiv. Det skulle snarare öka risken för de svenska soldaterna i Afghanistan, säger Urban Ahlin."

Den socialdemokratiska inställningen till en förlängning har alltså mjuknat något även om ett slutdatum 2013 fortfarande omnämns. Den tidigare socialdemokratiske ministern Jens Orback, numera ordförande i Olof Palmes internationella center, ställde sig i veckan bakom Alliansregeringens förslag om en förlängning av insatsen och avfärdade samtidigt den linje som hans eget parti intagit.


Uppdatering 17/10 22.30: Caroline Szyber och Frederick Federley har föreslagit talmannen att Riksdagen håller en parentation över Kenneth Wallin.

Allan Widman och Lars Ohly debatterar imorgon den svenska insatsen i Afghanistan i SVT Gomorron Sverige kl 06.50.

Försvarsministern och tjänstgöringsskyldigheten

Försvarsminister Sten Tolgfors skriver på SvD Brännpunkt om den internationella tjänstgöringsskyldigheten för försvarsmaktsanställda och konstaterar att den absoluta majoriteten av officerarna stöder tjänstgöringsskyldigheten och konstaterar vidare att ändringen har varit på gång sedan 2003.

Återigen kan det ses som mycket märkligt att det blev så bråttom på slutet för Försvarsmakten att man blev tvungen att driva igenom de nya anställningsavtalen på ett för organisationen som helhet så destruktivt sätt. Det nämns dock inte i debattartikeln, men den underliggande kritiken finns ändå där:

"Officersförbundet har dock varit kritiskt mot myndighetens hantering av frågan.

I den svenska modellen är det parterna – Försvarsmakten och arbetstagarorganisationerna – som har att förhandla och komma överens om avtal och arbetsvillkor."

Överens?

FM och rapportering från Afghanistan

SvD skriver idag att ÖB kallats till Försvarsutskottet kommande vecka för att redovisa läget i Afghanistan och förklara varför inte utskottet informeras bättre om striderna i Afghanistan. Bakgrunden ligger till stor del i SvD:s artiklar härom veckan att Försvarsmakten skulle "mörka" i sin rapportering. Sedan dessa artiklar har Försvarsmakten ändrat sin redovisning på sin hemsida av stridskontakter i Afghanistan, till det bättre. Sådan rapportering ska vara saklig och inte grotta ner sig i detaljer. Förbättringen som skett är att de senaste rapporterna är något mer utförliga än tidigare och mer än så kan egentligen inte begäras.

Att regering och riksdag hålls informerad om händelseutvecklingen är en grundförutsättning, men hur ofta ska det ske? Vilket behov av detaljer har riksdagen? Det kan vara intressant att jämföra de krav på rapporter som nu ställs i media och från riksdag med hur detta genomfördes på Balkan under 90-talet. Behöver riksdagsledamöter lägga sig i detaljer på en nivå som motsvarar om avsittning ska göras till höger eller vänster från fordon? Nej, definitivt inte och så har ännu inte skett. Nivån på information måste vara realistisk och baksidan med den debatt som nu pågår är att det kan leda till överdrivna krav på rapporter och detaljer. Till Försvarsmaktens försvar kan också nämnas att intresset för annat än kampanjande under en pågående valrörelse brukar vara svalt hos de flesta riksdagsledamöter. Efter mötet i veckan kommer nog de flesta frågetecken och stötestenar ha retts ut till belåtenhet. Som alltid är det bättre att förekomma än att förekommas och tyvärr var det återigen det senare som inträffade.

Johanne Hildebrandt hade härom veckan en bra sammanfattning i en debattartikel i just SvD. Analysen var att om nu svenska media är missnöjda med detaljrikedomen i de rapporter Försvarsmakten tillhandahåller borde det bästa vara att se till att respektive tidning, kanal etc har egna journalister och korrespondenter på plats.

Försvarsmaktens Insatschef, generallöjtnant Anders Lindström, beskriver arbetsgången vid rapporteringen från Afghanistan mycket bra i en artikel på den något svårhittade "Försvarsmakten kommenterar". Ska man klaga på något är det snarast hur myndighetens hemsida är konstruerad. Försvarsmakten hemsida är nog den enda där man måste scrolla ner en bra bit för att hitta till nyheterna. Är man uppmärksam hittar man också "Försvarsmakten kommenterar" som en liten länk på högerkanten. Kanske kunde man minska reklamen något till förmån för fakta? Tydligen bedöms "Har du det som krävs", "Bli operatör i Specialförbanden" och "Bli pilot" med tillhörande bilder över drygt halva skärmen viktigare att förmedla än reella nyheter.

Nya försvarsbudgetar

I veckan lade Regeringen fram sin nya budgetproposition efter att veckan dessförinnan ha kommit med sin regeringsförklaring.

Inom utgiftsområde 6 (Försvar och samhällets krisberedskap) händer det en hel del. Framförallt brukar regeringarna i budgeten nämna områden som man avser att särskilt följa upp. I ekonomiska termer händer det inte så mycket. Budgetnivån ligger fast enligt tidigare, men däremot pekar man vad man vill se för inriktning och resultat, varav några upptas nedan.

Något av det första som nämns är Veteranstödet, vilket visar den vikt man tillmäter detta. (Det kommer också ett inlägg om veteranstödet i närtid)

Regeringen trycker återigen på inom vilka ramar Försvarsmakten får fortsätta utvecklandet av GLI (nya namnet för GLC). Befintliga funktioner, arkitektur och anläggningar ska användas så långt möjligt och Regeringen ska ta beslut om nyinvesteringar för detta efter förslag från Försvarsmakten senast 15 nov.

Regeringen vill se flexibla och samövad arméförband som snabbt kan sättas samman till bataljonsstridsgrupper. Materiellt ska strf 90 och övertaliga stridsvagnar sparas i förbandsreserven. Temporärt får Försvarsmakten uppgiften att inrätta ett "statsceremoniellt förband" med insatsförmåga motsvarande de nationella skyddsstyrkorna. Uppgiften ska senare lösas av ordinarie förband.

Amfibiebataljon tillförs skyddade fordon för att nå förmåga som amfibisk manöverbataljon. I övrigt vidmakthåller Marinen förmåga inom alla områden. Under 2011 ska planerna för anskaffningen av nytt stödfartyg fastställas.

Flygstridskrafterna har det enda förband som inte nått för 2009 avsedda mål, nämligen strilbataljonen. Regeringen vill se ett utökat antal flygstridsledda pass och antalet flygtimmar för stridsflygförbanden ska öka, framförallt för divisionerna i lägst beredskap. Konstigt hade varit annars då dessa skulle ligga under tilldelningen i länder som Nordkorea och det hade rimmat illa med kravet på ett ständigt insatsberett försvar. Inom helikopterförbanden bedömer Regeringen läget som icke godtagbart.

Inom personalförsörjningen noterar Regeringen att Försvarsmakten anser sig kunna uppfylla ersättandet av värnpliktsförbanden med anställda och kontrakterade tidigare än förut meddelat. Regeringen vill också se att Försvarsmakten tar fram bättre verktyg för att karriärväxla officerare. I framtiden ska samtliga förband i krigsorganisationen och förbandsreserven vid varje givet tillfälle vara personaluppfyllda.

Noterbart är också att Försvarsmaktens hyreskostnader återigen ökar något till 2,3 mdr kr, vilket är drygt 5 % av budgeten. Ger det verkligen mest pang för pengarna när man leker marknadsekonomi i en planekonomisk organisation? Vidare kan man också notera att datasystemet PRIO, trots att det kostar Försvarsmakten ett antal miljarder kr i anskaffning och årliga driftskostnader på hundratals mkr, inte nämns med ett ord i den 116 s långa propositionen.


I Regeringsförklaringen läser man under avsnittet om försvar och samhällsskydd att "Särskild
hänsyn ska tas till dynamiken i vårt närområde och Ryssland".

I vårt grannland i väster höjer man i år igen försvarsbudgeten som nu tangerar den svenska i storlek. Det intressant är dock vad som händer i den ryska budgeten. Tidigare i höst har det omtalats att den ryska försvarsbudgeten ska öka med 60 % under åren 2010-2013. Dessa siffror är nu reviderade och istället blir ökningen nästan 140 % under samma period. Varken den tidigare 60 %-höjningen eller de nya reviderade siffrorna har omnämnt i svenska media. Man ska också veta att den ryska försvarsbudgeten kontinuerligt ökat under det senaste decenniet. Vilken hänsyn tas i svensk säkerhets- och försvarspolitik till de massiva satsningar som nu görs på ökad militär förmåga i vårt närområde?

Inte bra för ryktet (Uppdaterat 13/10 17.50)

Knappt har stormarna kring det nya anställningsavtalet för officerare lagt sig förrän ett 20-tal soldater i NBG:s spaningspluton väljer att sjukskriva sig och "lämna arbetet" i protest mot arbetstidsavtalen, enligt uppgifter i media och forsvarsmakten.se. Enligt Officersförbundet var soldaterna missnöjda med att inte få veta vilka löner som gäller, avsaknad av anställningsbevis och att de därför varken kunde söka bostad eller gå med i a-kassan. Soldaterna utreds nu för ordervägran, enligt Norrbottens-Kuriren. Andra uppgifter talar om för långa arbetsdagar. För en utomstående kan det verka vansinnigt att soldater kan ha för långa arbetsdagar, men det är i jämförelse till ersättningen. Olika ersättning gäller vid normalt arbete och vid övningar av mer tillämpad art, då särskild ersättning ges för det ökade arbetstidsuttaget. Att soldater "lägger ner arbetet" har förmodligen inte förekommit sedan 70-talets vietnamprotester.

Några dagar tidigare meddelades det att ca 80 soldater i NBG inte fick någon lön i september. Orsaken var liksom tidigare gånger problem i införandet av datasystemet PRIO. Problemet har tidigare i höst drabbat nyanställda soldater som fick klara sig på att låna pengar av sina befäl, medan HR-centrum försökte hitta rätt i listorna.


Ovanstående är missar som Försvarsmakten absolut inte har råd med när man nu är helt beroende av att hålla ett gott rykte som arbetsgivare då samtlig personal ska rekryteras på frivilligt. Samtlig personal måste kunna lita på att man ska få sin lön och veta vilka villkor som gäller. Vem tar på sig ansvaret?


Uppdatering 13/10 17.50: Soldater i NBG uttrycker sig ha bristande förtroende för ledningen efter avtalsproblemen kring övningen i Eksjö. Ansvar måste tas innan Försvarsmaktens anseende blir än mer skamfilat.

Omtag behövs i flyg- och sjöräddning

För snart tio år sedan fick Försvarsmakten order att avveckla den militära flyg- och sjöräddningen. Istället skulle den upphandlas hos privata aktörer av Sjöfartsverket, som ännu ett led i strävan att staten inte ska konkurrera med näringslivet. Det anses också bli billigare för staten att köpa in tjänsten. För Försvarsmaktens del innebar det också att man kunde minska antalet uppgifter till det fåtal kvarvarande helikoptrar som finns. Hade räddningsuppgiften kvarstått hos Försvarsmakten hade man aldrig kunnat lägga ner Hkp 4-systemet förrän Hkp 14/NH90 tagits i drift och Hkp 10 hade inte kunnat avdelas för Afghanistan. Det finns helt enkelt för få helikoptrar i Försvarsmakten.

Även den privata aktören Norrlandsflyg oftast sköter sin uppgift på ett bra och effektivt sätt ska man vara medveten om att den svenska flygburna räddningsförmågan dragits ner kraftigt sedan katastroferna med färjorna Scandinavian Star och Estonia. Om något tycker man ju att vi i Sverige borde ha lärt oss vikten av ett utbyggt och mycket omfattande räddningsnätverk. I fallet med den brinnande färjan Scandinavian Star, då 159 personer omkom, användes marina helikopter 4 till att lyfta ut räddningstjänst och släckutrustning till färjan, vilket är svårt att göra med dagens helikoptrar eftersom kravet inte har ställts från statlig sida. Betydligt färre svenska helikoptrar finns idag också att tillgå för räddningsändamål än då. Därför är det tur att dagens färjebrand inträffade på ett lyckligt ställe, där omfattande tyska och danska resurser finns att tillgå.

Som ett led i den under 00-talet förhärjande Långtbortistandoktrinen, finns förmodligen heller inget krav på någon nationell förmåga att lösa flygräddning vid höjd beredskap och vid försvar av Sverige. Det är svårt att se att Norrlandsflyg ska åta sig en sådan uppgift, då Norrlandsflyg idag står för den fredstida flygräddning som Försvarsmakten är beroende av för att kunna operera. Under tidigare beredskapsövningar har Försvarsmakten börjat upptäcka att saker man tidigare tog för givet och som var förhandlat i beredskapkontrakt, nu 10 år senare ej längre går att genomföra då kontrakten inte förnyats eller förmågan lagts ut på en civil aktör i vars kontrakt det inte skrivits in något om ofredstid.

Flyg- och sjöräddningen borde egentligen vara en uppgift för Kustbevakningen. Att överföra de malpåsställda Hkp 4 till Kustbevakningen, som Försvarsmakten tydligen aldrig kommer att återuppväcka, skulle vara en utmärkt grund för denna förmåga. Än finns det många tjänsteår att plocka ur dessa helikoptrar och gott om besättningar som aldrig kommer att flygas in på Hkp 14 eller 16, som läget ser ut idag. Överhuvudtaget skulle det vara intressant att se en utredning hur Kustbevakningen och Försvarsmakten kan samordnas bättre och dessutom Kustbevakningen och andra Östersjöstaters kustbevakningsorganisationer.


Att spara pengar genom att skära ner på förmågor fungerar alldeles utmärkt tills den dag då det kommer en svart svan. Då rullar istället huvuden.


SvD, Aftonbladet, Expressen, DN

Gästinlägg: Lägg ner Luftvärnet

Det svenska luftvärnet för en mycket tynande tillvaro, närmast i den grad att man nu får bestämma sig för vilken stad i Sverige som ska försvaras. Mer finns egentligen inte kvar. Inom några år kommer även Rbs 97 Hawk att lämna in då Sverige är en av få kvarvarande brukare. Vilken blir ersättaren? Blir det någon? Hur ska svenska markförband, flygbaser och andra mål av högt värde kunna luftförsvaras över tiden?

Frågorna är många, svaren uteblir.


/Wiseman


------------------------------

Lägg ner luftvärnet

Ja, det finns krafter inom HKV som vill lägga ner luftvärnet.
Strax innan pressläggningen av försvarsmaktens underlag inför Försvarsmaktens långsiktiga utvecklingsplan (FMUP) strök dessa grupperingar under kuppartade former väsentliga delar av luftvärnet. Detta uppmärksammades omedelbart och genom ett rådigt ingripande återställdes ordningen. Ett liknande försök gjordes i samband med Försvarsberedningens rapport 2008. Då räddades situationen av händelserna i Georgien och kloka politiker.

Vad styr då dessa krafter ? Ja, i det närmaste ett patologiskt förhållningssätt till "långt-bort-i-stan-doktrinen", dvs att Sverige försvaras bäst genom att våra begränsade styrkor är på andra sidan jordklotet. I Kongo behövs det troligen inget svenskt luftvärn, alltså kan man lägga ner luftvärnet.

När man nu äntligen börjar tala om ett nationellt försvar och "både-och-doktrinen" tvingas de att acceptera detta faktum, men begränsar detta till att då handlar nationellt försvar enbart om hemvärn, ej luftvärn.

För de som har kunskap i svensk historia, och ännu mer för dem som ännu är i livet och minns beredskapstiden är detta direkt kränkande. Vilket land i världen har ett försvar som i huvudsak inte är till för att försvara den egna nationen?

Tack och lov finns det fortfarande ett antal kloka människor, få men betydelsefulla generaler och försvarpolitiker, som har förmågan att se lite längre och även se till landets försvar. Men hur länge finns dessa kvar på barrikaderna?

Tidigare företrädare för luftvärnet har stor skuld till detta. Ett antal katastrofala misstag har begåtts vad gäller materielplanering under 90-talet och början av 00-talet. Dessa misstag står inte helikopterfrågan långt efter. Dessutom i den tidigare nämnda andan om att vara efterfrågad internationellt till varje pris, har man som alla andra sprungit runt och letat sockerbitar och vissa hävdat att nu handlar luftvärnet enbart om att varna för inkommande granatkastareld vid camper utomlands. Nu finns dock äntligen en tydlig inriktning avseende luftvärnets framtid.

Det sägs att luftvärnets främsta försvarare är Centerkvinnorna. En icke föraktfull grupp med en uppriktig känsla för såväl stad och land, men de ställs mot starka patriarkala krafter i HKV med helt andra drivkrafter.

Om nu luftvärnet är viktigt för vårt nationella existensförsvar vad finns då att ta till ?

Troligtvis är ett förslag att våra politiker får till stånd en parlamentarisk Luftförsvarsutredning (LFU) där även luftvärnet inräknas i begreppet luftförsvar.Den ende som driver denna fråga är tyvärr Allan Widman(fp). Han är dock väldigt ensam i denna fråga, troligen mycket beroende erfarenheten av ett stort antal urvattnade blocköverskridande utredningar inom försvarsområdet..

Under tiden arbetar grupperingarna inom HKV oförtrutet vidare.


/Luftvärnaren

Politiskt missnöje och ändrad maxfrekvens

Idag läser man och hör att flera av landets ledande försvarspolitiker är oroade och kritiska till hur Försvarsmakten genomfört införandet av den den internationella arbetsskyldigheten. Framförallt oroas man över hur risken att införandesättet skapar en misstro bland personalen och ovilja att genomföra internationella insatser.

Samtidigt verkar det nu som om Försvarsmakten har ändrat den maximala insatsfrekvensen för förband från de 1:4 som tidigare omtalades (1) som maxfrekvens med 1:7 som önskad insatsfrekvens, i det underlag som de anställda hade att tillgå då man skulle fatta sitt beslut, till en nuvarande maxfrekvens på 1:3. (2)

Måhända har 1:3 alltid utgjort den maximala insatsfrekvensen, men den siffran har inte förmedlats till personalen. Många har däremot reflekterat över att 1:4 aldrig skulle hålla, framförallt inte för starkt eftertraktade och små förbandstyper som EOD, personskydd, MP, transportflyg, m fl.


ÖB mötte tidigare i veckan Officersförbundets ordförande i TV 4 Nyhetsmorgon efter att ordförandena för Officersförbundet och Reservoffficersförbundet skrivet ett öppet brev till ÖB. SvD kommenterade sedan ÖB:s svar som att "krigstillstånd råder mellan ÖB och officerarna". Anställda frågar sig istället varför inte officersförbunden agerade INNAN den 20 september som var deadline för att omreglera anställningen.


Faktumen kvarstår - internationell arbetsskyldighet är av nöden, men agerandet på vägen dit har varit under all kritik och har inte bidragit till att höja Försvarsmaktens anseende, vare sig i de anställdas ögon eller allmänhetens. Alla är förlorare.



(1) "Nuvarande förbandsstruktur medger, vid ett maximalt uttag, en insatsfrekvens5 om 1:4 för de stående förbanden och 1:7 för kontraktsförbanden. Det är dock viktigt att förbandens insatsfrekvens inte direkt omsätts till en individuell belastning. Den individuella personalomsättningen i kombination med att många insatser inte genomförs av hela förband innebär att insatsfrekvensen för den enskilde kan avvika jämfört med motsvarande för förband." - Försvarsmaktens inriktning för internationell tjänstgöring avseende personal, 2010-07-02

(2) "Försvarsmakten har inför beslutet den 2 juli samrått med arbetstagarorganisationerna. I beslutet om internationell arbetsskyldighet framgår att stor hänsyn ska tas till den enskildes privata situation om internationell tjänstgöring blir aktuell. Förbanden ska kunna lösa uppgifter internationellt med intervall om 6 månaders insats och minst 12 månaders tid hemma för de kontinuerligt tjänstgörande förbanden." - ÖB, "Därför står beslutet fast", Försvarsmakten kommenterar 2010-09-30

Gästinlägg: Vad ska vi med Hemvärnet till?

I nedskärningstider brukar en vanligt förekommande metod vara att lägga över ansvaret för en uppgift man inte längre mäktar med på någon annan. Det gäller oavsett typ av organisation, men inte minst inom Försvarsmakten. Den ekonomiska realiteten är sådan att med budget vars realvärde minskar för varje år samtidigt som löner och andra utgifter ökar, måste man skära ned. På pappret kan man då lägga över ansvaret för andra uppgifter på "någon annan".

Inom Försvarsmakten blir detta via olika turer mellan försvarsgrenarna i slutändan Hemvärnet. Armén har inte längre numerären att kunna närvara över ytan, varvid man ser Hemvärnet som lösningen på detta. Flygvapnet och Marinen har inte råd att hålla sig med eget basförsvar, varvid man ser framför sig att Armén löser detta, vilket i slutänden innebär Hemvärnet. Hemvärnet har dock varken utbildningen eller för den delen utrustningen att lösa dessa uppgifter, och kommer heller inte att få det. Ty sådana är de ekonomiska realiteterna att hade pengar funnits att lösa uppgifterna från början, hade man inte behövt lägga dem på Hemvärnet. Döper man sedan om organisationen till Nationella Skyddsstyrkorna, blir kanske bristerna inte lika uppenbara.

/Wiseman

----------------------------------------------------------

Vad ska vi med Hemvärnet till?

För någon vecka sen var jag på min första hemvärnsövning, en KFÖ med Östra Aros hemvärnsbataljon. Först och främst måste jag säga att övningen höll betydligt högre mått än väntat. Det fanns flera soldater som utan tvekan höll högre klass än de flesta värnpliktiga. Det var överraskande och roligt, och det var uppfriskande att åter få leda en grupp i stridsövning.

Men trots att det har skett en omfattande kvalitetshöjning är Hemvärnets framtid inte självklar. Hemvärnet saknar nämligen någon egentlig uppgift. Det talas om bevakning av skyddsobjekt och krishjälp till det civila samhället. Ibland talas det även om att de ska försvara Sverige. Men när det kommer till kritan är uppgiften oklar. Politikernas förväntningar på Hemvärnet är helt enkelt rubbade, omöjliga och oseriösa.

Ta Hemvärnets fordonspark till exempel. Terrängbil 20 ska nu skrotas och det tittas på alternativ. Bandvagnar finns, men inte i någon stor skala. Det ska alltså köpas in nya hjulfordon. De fordon som nu används än minibussar från Volkswagen, civila modeller med militära nummerplåtar. I dessa kan man med lite tur proppa i åtta vuxna karlar (men knappt någon packning) för transport på landsväg och kanske i nödfall grusväg. Bussarna är blåa och inte fältmässiga för fem öre. När vi övade "strid från lätt fordon" gjordes detta i en om möjligt sämre plattform, en fransk hyrbuss från Hertz. Ryktena säger att det kan bli ett nytt fordon som liknar den ökända Sprinterbussen till slut. I praktiken kommer alltså Hemvärnet inom kort att sakna terränggående fordon.

Utan terränggående fordon förväntas alltså Hemvärnet lösa sina uppgifter, men vilka är dess uppgifter? Beroende på vilken politiker du frågar, får du olika svar. Hemvärnet håller på att föryngras, förbättras rent personalmässigt och få bättre materiel. Men de kan inte försvara Sverige, som många politiker verkar tro. De har begränsad möjlighet att ta sig fram i terräng. De saknar stridsfordon. De har inte ens några fasta förläggningar.

Vi måste fråga oss vad vi ska med Hemvärnet till. Och när fått det klart för oss, ska vi utforma Hemvärnet för att möta målen. Själv anser jag att Hemvärnet i nuvarande form kan användas som komplement till yrkes- eller värnpliktsförbanden med dess nuvarande utformning - utfyllnad, kompetensutveckling och repövningsliknande verksamhet. Om det ska kunna användas till det som politiker i allmänhet yrar om, "att försvara Sverige", måste hela organisationen göras om från grunden och anta en form som liknar t.ex. Territorial Army. Det vore i och för sig fantastiskt, men chanserna till det är begränsade. Om vi vill använda det till försvarsuppgifter behöver man få både stridsfordon, bataljonsartilleri och anställda officerare - och betydligt fler övningsdagar per år dessutom. Verklighetskontakten hos politikerna som anser att HV kan försvara Sverige är beklämmande. Ett land kan inte försvaras med lätta, dåligt samövade infanteribataljoner utan fordon, förläggningar och understöd.

Jag gillar Hemvärnet. Men överskatta det inte. Just nu agerar de politiskt alibi för nedskärningar. Det är skamligt. Det krävs politisk vilja och intresse för att gör något vettigt av Hemvärnet. I nuläget finns varken eller.


/Andreas Braw

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Blogg-Topplista Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Bloggar.Topplista.se - topplistan med de bästa bloggarna - lägg till din blogg du också! Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade