SMS:et ok enligt Försvarsmakten (uppdaterat 30/11 22.30)

Den ytterst tragiska historien om hur Chefsingenjören på utbildning i Holland via SMS mottog sin kallelse till uppsägningsdelgivning kommenteras nu av Försvarsmaktens personalchef på sidan Försvarsmakten kommenterar.
"På ett antal olika bloggar diskuteras just nu om Försvarsmakten har börjat säga upp personal via SMS. Det är naturligtvis inte sant. Vi följer självklart de lagar och regler som gäller för att både anställa och säga upp personal. "

Formellt innebar SMS:et en kallelse till ett uppsägningsmöte för att Chefsingenjören där skulle delges det formella beslutet. Antalet människor som inte skulle tolka SMS:et som en uppsägning är nog lätt räknade. För arbetstagaren är det ingen större skillnad om denne blir kallad till ett uppsägningsmöte via SMS eller om SMS:et är själva uppsägningsbeskedet. Resultatet och känslan är exakt densamma.


Sms:et i Chefsingenjörens telefon

Stödet för Chefsingenjören har varit massivt och hans öde har berört många. WW slog igår besöksrekord för en enskild dag med över 6000 besökare och Chefsingenjören lär ha haft ännu fler. I skrivande stund har hans inlägg om uppsägningen fått 154 kommentarer, varav inte en enda negativt inställd till hans sak.

Härnäst blir det intressant att se hur man ska motivera en uppsägning av Chefsingenjören från Utlandsstyrkan. Det är svårt att se hur man skulle kunna hävda arbetsbrist i detta fall, vilket meddelats är avsikten från arbetsgivarhåll. I så fall behövs tydligen inte CIMIC-kompetens i Afghanistan och det förefaller absurt.

Man bävar för vad agerande som denna historia, sommaren och höstens omreglering av anställningsavtal, soldater utan lön och anställningsbevis samt alla materielhistorier innebär för Försvarsmaktens anseende. Det är svårt att tro att dagens Försvarsmakten kommenterar bidrog till att stärka varumärket.

Det tidigare inlägget i frågan som även räknar upp bloggarna som ger Chefsingenjören stöd

Uppdatering 30/11 22.30: Nu uppmärksammar Expressen den tragiska historien. Andra media lär följa.

Uppdatering 1/12 06.45: Även SvD skriver nu om fallet

Uppdatering 1/12 18.30: Ytterligare en artikel i SvD.

Den goda arbetsgivaren säger upp via SMS (uppdaterat 30/11 22.30)

Som förvarnades igår skulle under veckans inledning publiceras ett tragiskt inlägg. Förhoppsningsvis kommer detta inlägg aldrig att tangeras som det mest absurda hittills på denna blogg. Anledningen att hålla inne med inlägget var att ge den berörda individen möjlighet att agera först och dessutom få svart på vitt att situationen inte förändrats. Tyvärr gjorde den inte det.


Försvarsmakten talar vitt och brett om vikten av att vara "den goda arbetsgivaren" och berömmer sig ständigt om att vara det. Att vara en god arbetsgivare är ett absolut måste för att Försvarsmakten ska kunna locka till sig och behålla inte bara personal, utan även kompetent personal, nu när personalförsörjningen endast kan och ska lösas genom frivillighet. Tyvärr finns det allt fler anställda som upplever motsatsen och omdömet om Försvarsmakten byggs huvudsakligen utifrån två byggstenar. Det ena är det omdöme som formas av hur myndigheten framställs i media genom insatser, kampanjer m m. Det andra är det mer inofficiella omdömet som förmedlas av dess anställda och tidigare anställda. Missbelåtna anställda är kort och gott en fullständig katastrof för myndighetens rykte som arbetsgivare och därmed ytterst även Sveriges försvarsförmåga.

Under det senaste året har man nåtts av allt märkligare episoder hur anställda har behandlats av sin arbetsgivare, där det som angivits i Försvarsmaktens Handbok för Personaltjänst (H Pers, numera på väg att ersättas) hur man ska agera som arbetsgivare inte längre följs överhuvudtaget. Syftet verkar enbart vara att minska antalet anställda, oavsett rykte och påverkan i organisationen. Sociala skäl som man uppgivit sig vilja ta hänsyn till betyder noll och intet i verkligheten. I media uppger man sig vara i förhandlingar, medan fackförbunden inte sett röken av några förhandlingar. Nyanställda som aldrig får sina anställningsbevis och därmed inte kan gå med i a-kassan eller skaffa lägenheter. Andra som blir utan löner. I mångt och mycket låter det som blufföretag mer än en statlig myndighet.


Denna händelse tar ändå priset. Att Försvarsmakten tidigare ställt sina anställda inför för framtiden avgörande vägval mitt i semestrar och utan möjlighet till rådfrågning, framstår snarast som sunt ledarskap i jämförelse. Bloggkollegan Chefsingenjören har sedan en tid varit på väg till Afghanistan med rotation i december. Principfast som han är svarade han nej på att teckna ett nytt anställningsavtal in blanco. Förra veckan under pågående NATO-kurs i Holland mottog han per SMS besked om att inställa sig i Stockholm idag måndag för att delges uppsägningsbesked.

Ett minst sagt intressant agerande från den goda arbetsgivaren. Som Chefsingenjören själv skriver:

"Uppsagd via SMS! Inte ens mina tidigare flickvänner har använt samma metoder."

Hela historien är för lång för att redogöras för här, utan läses bäst med Chefsingenjörens egna ord på hans blogg.

En av de mest intressanta aspekterna är att Chefsingenjören också ska sägas upp från Utlandsstyrkan och dessutom p g a arbetsbrist (!). Logik är tydligen att han inte frivilligt kan åka utomlands när han inte säger ja till ett kontrakt att åka ofrivilligt utomlands. Försvarsmakten förlorar nu en man som skattebetalarna investerat närmare 100 mkr i genom åren. Den segrande av de arbetsgivare som på stående fot erbjudit honom nytt jobb lär hurra. För hans egen del finns ju också möjligheten att under något års tid förädla sina kompetenser med betalda studier.

Att myten om "Den goda arbetsgivaren" är sanning, tror nog bara de personer som också tror att alla de 95 % som valde att teckna om sitt anställningsavtal också stödde processen.

Antalet anställda i Försvarsmakten som knyter handen i fickan, men inte mer eftersom det som tur är den 25:e nästa månad också, lär inte minska.

"Helt absurt", räcker nog inte för att beskriva myndighetens agerande. Vad blir nästa steg? Att utnyttja den internationella arbetsskyldigheten och med sms beordra iväg en ersättare för Chefsingenjören till Afghanistan? Kanske kan man göra det via Facebook istället? Är det här det agerande som en god statlig arbetsgivare förväntas använda sig av? Vart tog det gamla hederliga sunda förnuftet och gammal god hyfs vägen? En juridisk prövning av Försvarsmaktens agerande kan bli minst sagt intressant. "Arbetsbrist" verkar kunna appliceras lite hur som helst numera.


Att lämna Chefsingenjören sitt stöd i kommenterarna på hans blogg är en sak, men än viktigare är att påpeka för berörda befattningshavare vad man anser om deras agerande. Det är ju högt i tak, så det ska inte vara något problem. Det kan också vara på sin plats att påpeka för sitt fack vad man som medlem förväntar sig av dem. Framförallt vore det intressant att få veta vad försvarsministern och försvarsutskottet anser om agerandet och den goda arbetsgivaren. Imorgon presenterar den av Regeringen beställda utredningen om Försvarsmaktens framtida personalförsörjning sitt betänkande. Kanske rekommenderar den just uppsägning via SMS?


Härom dagen beskrev Johanne Hildebrandt hur en soldat sagt till henne att "Vi har världens bästa jobb, men världens sämsta arbetsgivare". Han är nog inte ensam i sin uppfattning.


Andra bloggar: Cornucopia, Väpnaren, Morgonsur, Skipper, Commander's Log, Yrke: Soldat, Staffan Danielsson, Cynisk, Försvar och Säkerhet, Peter Hammarberg, Borneo


Uppdatering 29/11 19.15: TV 4 hade just ett reportage i sina 19-nyheter om hur anställda upplever höstens omreglering av anställningsavtalen.

Uppdatering 30/11 22.30: Expressen uppmärksammar nu den tragiska historien. Andra media lär följa i Expressens spår.

Inför veckan

I början av veckan kommer förmodligen ett inlägg publiceras som nog gör anspråk på att handla om något av det mest absurda som någonsin avhandlats på denna blogg. Vi får se.

Lägg ner JAS-projektet?

"Lägg ner JAS-projektet" är ett mantra som då och då återkommer. Det finns en vittbredd missuppfattning om att det fortfarande är ett projekt, vilket det inte är. Det är ett faktum. "Lägg ner JAS", vore mer korrekt och det kan likställas med att lägga ner vår luftförsvarsförmåga helt.

Expressens Anna Dahlberg vill idag i sin ledare lägga ner JAS-projektet. Hon upprörs över de stora summor som genom årens lopp betalats för anskaffningen av JAS 39 Gripen. Bakgrunden till valet av Gripen framför utländska alternativ nämns, men Dahlberg verkar inte förstå vidden. Världen såg fullständigt annorlunda ut 1980. Det fanns inga tecken på att muren någonsin skulle rämna. Att Sverige officiellt skulle närma sig NATO som nu efter murens fall har skett hade varit fullständigt otänkbart. Med tanke på den mängd stridsflygplan man visionerade om, var Gripen ett fullständigt korrekt beslut. Varken F-16 eller F-18 hade fungerat i det svenska luftförsvaret utan omfattande ombyggnationer. Gripen är byggd runt ett fast koncept som det inte fanns några som helst anledningar att ifrågasätta 1980. Hotet kommer österifrån, flygplanen ska snabbt kunna starta, åka ut över Östersjön och bekämpa fientligt flyg eller fartyg och därefter efter en kort flygtid, återigen kunna landa på en av hundra tillgängliga krigsbaser. Beslutet att i slutet av 90-talet anskaffa en ny stridsväst i dess dåvarande utformning var helt korrekt då, men framstår i skenet av de senaste årens insatser i Afghanistan med de där rådande behoven som vansinnigt. (Materielcykeln bör dock vara avsevärt snabbare för en stridsväst jämfört med ett stridsflygplan kan tyckas)

Beslutsitutionen är likadan idag. Vi vet hur situationen ser ut idag, hur vi tror den ser ut de närmaste fem åren och vilken teknik som finns tillgänglig på drygt tio års sikt. Vi måste idag ta höjd för 2030-talet, samtidigt som vi opererar ett flygplan ursprungligen byggt för en helt annan världssituation än den rådande. Livscykelslutet för Gripen i dagens version ligger hårt strax bortom 2020. Efter 2020 är flygplanet förlegat om inte kraftiga uppgraderingar görs.


Precis som Dahlberg påpekar har Försvarsmakten idag stora brister i vapen, ledningsförmåga och mycket annat. Det rena och skära industristödet och märkliga kontakterna mellan inköpare och försäljare och inte minst politisk detaljstyrning har där varit katastrofala. Miljarder utslängda på ett ledningssystem som aldrig funnits annat än i teorin, helikoptrar som aldrig kommer o s v. De operativa behoven måste stå i första rummet. Här behövs en oberoende granskande funktion. Politiskt, militärt och industriellt obunden. Men hur skapas en sådan?

Dahlberg förfasar sig i sin artikel över kostnaden på 30-50 mdr kr till 2040 för uppgraderingarna och tror sig kunna använda nuvarande flygplan till 2030 och då köpa ett nytt utländskt stridsflygplan.

Det är en intressant tanke, men lämnar en rad parametrar utanför.

Vad är hotanalysen? Vilka hot ska vårt luftförsvar klara av till 2030? Krig är en materielsport, där numerär har mycket svårt att uppväga kvalitet och taktik. Jämfört med de flygsystem som kommer att användas 2025 kommer dagens Gripen att vara stenålders. Den kommer att ha sensorer som inte ens når hälften så långt som eventuella motståndare i närområdet, ha en vapenlast som når bråkdelen så långt som motståndarens och inte ha fartresurserna att ta sig därifrån. Jämförelsen blir snarast mellan det polska flygvapnets biplan mot ny tyska Messerschmitt 1939 eller musköter mot moderna kulgevär. För att möta kraven på 2020-talet och bortom krävs en ny motor, nya sensorer, nya vapen och ny avionik. Hur mycket vi än önskar det, hur smidigt det än vore, avstannar inte utvecklingen eller går bakåt.

Vilket nytt stridsflygplan ska köpas 2030 och framförallt, vad kostar det? 30-50 mdr kr för att omsätta hela det svenska Flygvapnet till ett nytt stridsflygplan, skulle om man väljer samma flygplan som Norge, amerikanska Joint Strike Fighter, numera känd som F-35 Lightning II, ge ca 40 fpl om man endast köper flygplanet som sådant. Eftersom den svenska basorganisationen, underhållet och ledningsorganisationen inte alls är uppbyggd efter amerikanska normer, krävs fullständig modifiering av dessa. Realistiskt kommer detta att utgöra närmare halva kostnaden. Kvar blir då drygt 20-25 flygplan för att lösa Sveriges luftförsvarsbehov, vilket numera även innefattar solidaritetsförklaringen gentemot våra grannländer, där Flygvapnet och Marinen är utpekade som primära aktörer. Ett land som ensamt motsvarar vad man under Kalla Kriget refererade till som halva den europeiska fronten. Räkna gärna samman vad den övriga halvan anser sig ha för behov av flygplan för att lösa samma uppgift. Alternativet till F-35 är ryskt och kräver knappast mindre i omställningskostnader.

Har vi råd att överhuvudtaget flyga ett nytt flygplan? Eurofighterländerna gör just nu sitt yttersta för att bli av med sina "övertaliga" flygplan som man inte har råd att använda. Samtidigt är det också de flygplan man mest av allt vill ha som man måste bli av med, nämligen de med flerrollsförmåga. Orsaken är att utläsa som "finanskrisen" och enorma driftskostnader. Där en flygtimme Gripen kostar Försvarsmakten drygt 35 000 kr, talar brittiska riksrevisionen om 75 000 pund per timme för Eurofighter, medan tillverkaren lugnar med att siffran är kraftigt överdriven, flygplanet kostar bara runt 300 000 kr per flygtimme (Fighter Conference 2010, London). Det är naturligtvis okänt hur brittiska riksrevisionen räknat, men flygplantillverkare brukar vara mycket måna om att hålla nere sina siffror för att framstå i god dager. JSF offereras t ex utan motor, för att hålla nere priset vid första anblicken.

Situationen är inte mycket annorlunda för Frankrike, men man här där fördelen av att ha fullständig kontroll över sitt flygplansbyggande, medan Eurofighter skickas runt i delar i Europa för att alla länder till hög kostnad ska få skruva i några skruvar.

Flygplanköp är storpolitik, men det verkar inte vår regering vilja inse. En framgångsrik försäljning vinns tyvärr långtifrån bara i prestandajämförelser, utan snarast inom politiken och tyvärr ofta bakom kulisserna. Det brasilianska flygvapnet har slagits hårt för att få köpa Gripen istället för Rafale. Anledningen är att man tror sig inte ha råd att flyga Rafale i några större mängder, p g a höga driftskostnader. Samma sak har hänt det österrikiska flygvapnet. Timmar innan beslutet att landet skulle köpa Gripen skulle offentliggöras gjordes en intressant helomvändning och beslutet blev istället att köpa 16 av de äldsta tyska Eurofighter, som Tyskland starkt önskade bli av med. Nu har man knappt råd att flyga flygplanen och undersökningar pågår vad som egentligen hände. En viss greve lär ha varit inblandad.

Just användarkostnaderna är Gripens största styrka då den offereras till exportkunder. Ytterst få länder kommer att ha råd att köp och operera alternativen, JSF, Eurofighter och Rafale. Men eftersom inköp av krigsmateriel precis som Dahlberg också påpekar, ofta avgörs av politiska skäl snarare än kostnad och prestanda, bör Regeringen ta ett betydligt större ansvar än den hittills gjort i försäljningsansträngningarna.

Står och faller Gripen med Brasilien och Indien? Nej, men ur svensk synvinkel vore det högst tacksamt att ha någon partner att dela kostnaderna för utveckling med. Det som måste vara utgångspunkten, svenska behov, är desamma ändå. Vi kommer inte undan det faktum att krig är en materielsport och att vårt land har den yta och det geografiska läge det faktiskt har. Det stora svenska problemet är att vi inte anser oss ha råd att betala den kostym vårt kroppsmått faktiskt kräver. Det är därför kostymen snarast ser ut som en schweizerost.

Sydafrikanska problem

Huvudsaker och bisaker blandas gärna i debattsinlagor. Genom att angripa en punkt försöker man samtidigt nå framgång på en annan. I det här fallet är det en rad debattörer som vill att Sydafrikaaffären utreds och som samtidigt vill stjälpa möjligheterna att om tio år modernisera våra nuvarande JAS 39C/D till E/F. Det handlar inte om att utveckla ett nytt stridsflygplan, utan modernisering av befintliga. I moderniseringen ingår bl a byte av motor, men också mer bränsle och fler balkplatser och ny avionik. Sker ingen modernisering kommer flygplanen då att vara helt föråldrade och behöva ersättas med ett annat nytt stridsflygplan. Det kommer definitivt inte att bli billigare för Sverige.

Den sydafrikanska ekonomin är hårt trängd, fastän landet i grunden är rikt på naturtillgångar. Sett till landets försvarsbudget har tilldelningen av flygtid för de två stridsflygdivisionerna skurits ner mycket kraftigt. Samtidigt har den sydafrikanska regeringens utnyttjande av de stora regeringsflygplanen skjutit i höjden med flera hundra procent. Det är mycket bekvämt att ta sig runt i landet i stil. I jämförelse med Sydafrika skulle Bosse Ringholms tur till fotbolls-EM med det svenska regeringsflygplanet vara en bagatell. Förra året flög sydafrikanska flygvapnet, SAAF, totalt 325 timmar stridsflygplan (motsvarande ca 3 svenska piloters årstilldelning) medan VIP-flyget flög nästan 2000 h, från att för några år sedan ha varit den omvända fördelningen.

En sydafrikansk utredning tidigare i år varnade att som den ekonomiska situationen är nu är man tvungen att ställa antingen Hawk eller Gripen (16 levererade hittills) i malpåse inom något år. Detta dementerades sedan av försvarsminister Lindiwe Sisulu, som sade att man kommer att lösa problemen på annat sätt. Gripen är också billigare i drift för SAAF än det mindre kapabla skolflygplanet Hawk. De senaste åren har det varit en massiv personalflykt från sydafrikanska försvaret. I syfte att få in en större andel svart personal har man kraftigt minskat befordringsmöjligheterna för vita, varvid en mycket stor andel emigrerat till andra länder inom samväldet, såsom t ex Australien och Nya Zeeland och tagit anställning i deras försvarsmakter. Detta har fått till följd att landet för nuvarande endast har 9 piloter influgna på Gripen och en liknande siffra för Hawk. Sedan maktskiftet 1994 har 20 % av alla vita sydafrikaner emigrerat, vilket innebär en del problem för landet i form av brain-drain, men även sydafrikaner av andra etniciteter och högre utbildning väljer att emigrera.

Till skillnad från övriga exportaffärer med Gripen är Sydafrika det enda landet som köpt Gripen direkt från Saab och då även med hjälp av Bae. Övriga affärer har varit/är government-to-government, det vill säga att köparlandet köpt/köper flygplanen av svenska staten.

För all del granska gärna Bae och köpet av såväl Gripen som Hawk, men man ska nog även granska de samtida köpen av fregatter, ubåtar och helikoptrar. På sedvanligt svenskt manér verkar artikelförfattarna mena att det endast är svenskt uppträdande som ställer till det i andra länder. Tyvärr är det nog en hel del annat inom den sydafrikanska administrationen som också behöver granskas.


Uppdatering 26/11 17.35: ReplikSaabs replik

Thailändsk följdorder

Idag meddelades att Thailand lägger följdorder på ytterligare 6 st JAS 39 Gripen och 1 AEW 340 (Saab 340 med Erieye spaningsradar på ryggen). Nyheten fick Saabs aktie att momentant stiga 5 % på en annars ganska sur börs.

För svensk del är det mycket välkommet att Thailand fullföljer del 2 av sitt köp av stridsflygplan. Thailand är en intressant och smickrande kund på så sätt att Thailand konstigt nog inte jobbar efter någon speciell hotbild. Istället har man som målsättning att vara bäst i ASEAN och valet föll då smickrande nog på Gripen som kommer att komplettera det thailändska flygvapnets äldre F-16. Redan det förra delköpet innebar också en ny partner för Sverige att dela taktiska och tekniska erfarenheter med. Förhoppningvis ökar thailandsaffären också möjligheterna på andra marknader och länder som Brasilien, Indien, Malaysia, Kroatien m fl.

De Gripen, samt radarspaningsflygplan, som säljs till Thailand är också intressanta på så sätt att de är utrustade såsom de svenska en gång var. Thailand får nu ett av världens absolut främsta luftförsvarssystem då man till Gripen och AEW köper en version av den svenska datalänk som Flygvapnet tidigare var utrustad med innan det stora säkerhetpolitiska vakuumet intog svensk säkerhets- och försvarspolitik och som gjort att Sverige inte längre har någon krypterad flygstridsledning. Om detta har som bekant SvD skrivit spaltmeter. Vi svenskar kan också tacka thailändarna för att vi fortfarande har sjömålsroboten Rb 15 till våra stridsflygplan. Också den var ute i kylan under vakuumet, men fick nytt liv då Thailand visade starkt intresse och sedermera också köpte denna sjömålsrobot, av många ansedd som en av världens främsta.

Flygvapnet får vänta på krypterad datastridsledning ytterligare ett tag tills MUST, Regeringen m fl är överens om vilka krypton som användas. Sverige kan nämligen inte tillverka egna krypton utan måste använda krypton från NATO eller USA och som icke NATO-medlem är ju sådant lite lurigt.


SvD, DN, DI, NyT, SR, Saab, FMV, , Försvarsministern

Midvintermörker

På Cornucopias blogg kan man läsa utdrag ur hans kommande roman "Midvintermörker" som är en thriller som utspelar sig i Sverige år 2012 utefter de säkerhets- och försvarspolitiska förutsättningar som grundlagts de senaste åren. Det blir förmodligen en del instämmande nickar här och där för dem som sedan läser boken. Tyävvr hinner han nog inte få ut boken innan jul, annars hade det säkert blivit årets julklapp i MÖP-kretsar.

Tills vidare får man låta sig nöja med utdragen som nu publiceras.

Personalförsörjningsdebatten fortsätter III (Uppdaterat 23/11 09.10)

Ikväll publicerades ett inlägg av undertecknad på Newsmill i den pågående debatten om Försvarsmaktens personalförsörjning. Det är svårt att se att det skulle gå att backa ur den nya personalförsörjningsformen trots alla oklarheter avseende lagrum, stöd och finansiering. Det finns bara en väg och det är framåt. Då måste också såväl staten som Försvarsmakten och kommunerna satsa därefter.

I samma ämne rekommenderas också Claes Arvidssons ledare i dagens SvD. Den innehåller en del tänkvärda ord, särskilt om beslutsgången när värnplikten skulle avskaffas och yrkesförsvaret inrättas.

Även försvarsministern skriver idag en del kloka ord på sin blogg om att ett närområdesperspektiv krävs för Sveriges försvar. Det är något som av oss försökt hävda i åtskilliga år.

Uppdatering 23/11 09.10: Även forskarna på FOI, Peter Nordlund och Ulf Jonsson, som härom dagen presenterade en rapport om den nya personalförsörjningen där de varnar för betydligt ökade kostnader, har nu en debattartikel på Newsmill.

15 år efter Dayton

Carl Bildt reflekterar idag på sin blogg vad som har hänt under de 15 år som har förlöpt sedan Daytonavtalet undertecknades. Det är intressant läsning.

Samtidigt är det alltid lika intressant att dra paralleller till nu pågående insatser i Afghanistan och Somalia. Utan en kraftfull intervention av USA på Balkan hade situationen inte sett så lovande ut som den gör idag. Att 1994 säga till någon att om 15 år är Kroatien och Serbien på väg in i EU hade betecknats som galenskap. Samhällsbyggande tar tid och omfattande resurser. Att tro att Afghanistan är över på en kvart är lika naivt som alltid.

Personalförsörjningsdebatten fortsätter II

På Newsmill fortsätter debatten om Försvarsmaktens personalförsörjning. Igår var det ÖB Sverker Göransson och idag moderata riksdagsledamoten från Skaraborgs län, Cecilia Widegren.

I Dagens PS igår hade Jan Kallberg en mycket intressant debattartikel om det nya personalförsörjningssystemet och dess utmaningar. Kallberg listar en rad relevanta ännu ej omhändertagna frågeställningar och problem utifrån amerikanska erfarenheter. Givet Försvarsmaktens problem redan nu att få ekonomin att gå ihop några år bort, är FOI:s rapport från tidigare i veckan om yrkesförsvaret klart oroväckande, särskilt i kombination med flera av de problem Kallberg listar.

Att huvudstupa kasta sig in i ett yrkesförsvar och samtidigt ha bränt broarna bakåt istället för att genomföra en gradvis förändring riskerar att ge en kraftfull näsbränna.

Dags att välja väg (uppdaterat 20/11 kl 17.50)

Inom en snar framtid kommer Sverige att tvingas välja väg avseende framtida stridsflyg. Det beslut som nu ska tas avgör situationen från mitten av 2020-talet och bortåt. Tyvärr verkar många tro att det är handlar om situationen på något års sikt, men det är bara att jämföra med tidsförhållandena i andra materielanskaffningsprojekt. Antingen väljer man nu att vidareutveckla JAS 39 Gripen eller också köper man in ett annat nytt stridsflygplan med allt vad det kostar i form av anpassning av organisation, baser, underhåll etc. Det kommer inte på något sätt att bli en billigare lösning.

Allan Widman skriver idag i SvD
att han inte vill se en anskaffning av en ny motor till en ny version av Gripen, utan anser att man ska behålla den gamla och förbättra denna istället. En åsikt som understöds av Volvo Aero. Det vore ett högst olyckligt agerande. Den befintliga motorn RM12 är i slutet av sin förbättringspotential och bygger på en amerikansk motor som är i slutet av sin livslängd. Redan för tio år sedan hade man för avsikt att ersätta RM12 i Gripen eftersom den redan på den tiden ansågs vara för motorsvag. Ekonomin kom dock emellan. Den motor som nu flygs i Gripen Demo, F414, är samma motor som sitter i bl a amerikanska Superhornet och som därför kommer att finnas i tjänst under hela den kvarvarande livstid man tänker sig för Gripensystemet - fram till 2040. Det är svårt att se att en motor som redan har nästan 40 år på nacken skulle klara detta.

Redan i Gripen Demo har F414 gett ett betydande dragkrafttillskott, fastän flygplanet i sin demovariant, till skillnad från kommande produktionsflygplan är avsevärt tyngre och dessutom inte har för motorn optimerade luftintag. Även bränsleförbrukningen har gått ner ordentligt. Såväl ökad dragkraft som minskad bränsleförbrukning är ett krav inför framtiden. Högre dragkraft innebär hög fart som är en förutsättning för överlevnad och framgång i strid och även förmåga att bära större vapenlast och mer bränsle. Lägre bränsleförbrukning innebär inte bara ökad räckvidd utan även avsevärt minskade driftskostnader och i en framtid med allt mindre bränslereserver märks detta på flera sätt.

En F414 kommer också att i framtiden ha potential för ytterligare modifikationer för att bli ytterligare effektivare. En RM12+ som redan är en F404 med 20 % dragkrafttillskott och med ytterligare 30 %, kommer inte att ha denna potential. Därtill kommer motorerna att slitas betydligt snabbare och bränsleförbrukningen lär inte bli lägre. En svensk särlösning, i värsta fall i en handfull exemplar, är något som redan provats gång efter annan i materielanskaffningen utan framgång. Det lär heller inte locka exportkunder. Volvo tillhandahåller nu en egen faktabroschyr om RM12EF vs F414G. Objektivt?

Sett ur ekonomisk synvinkel har faktiskt Gripen framtiden för sig. De största konkurrenterna av samma generation, Eurofighter och Rafale, är mångdubbelt dyrare i inköp än Gripen och där Försvarsmakten idag betalar runt 40 000 kr per flygtimme för Gripen, får användarna av Eurofighter betala uppåt £50 000 £75 000 per timme enligt brittiska Riksrevisionen. EADS hävdar å sin sida att det rör sig om inte mer än motsvarande 300 000 kr per timme. Rafale lär inte ligga långt efter. Detta är väl över 10 ggr högre driftskostnad än Gripen. Det är inte så konstigt att Storbritannien, Tyskland och Italien gör allt för att bli av med sina stora ordrar på flygplan. Resultatet blir också att man endast behåller de flygplan man redan har tagit emot, vilket också är de äldsta och minst kapabla.

Ser man över Atlanten har USA stora problem med att finansiera sina inköp av nya flygplan. Den oerhört dyra F-22 har man redan stängt produktionslinan för efter 180 flygplan och av säkerhetsskäl vågar man heller inte exportera flygplanet. Ersättaren till bl a F-16, F-35, kommer inte att bli det billiga mängdflygplan man hoppas på och man talar nu om att skära ner beställning från 1700 flygplan till under 1000 och dessutom stryka en version. Förmodligen den vertikalstartande, vilket gör att Storbritannien står utan marint stridsflyg till sina nya hangarfartyg (vilka också riskerar att säljas direkt av ekonomiska skäl). Vapenlasten och manöverförmågan imponerar inte heller hos F-35. Norge kommer med stor sannolikhet att få anledning att ångra sitt val och allt flera norska piloter talar nu om att landet valde fel.

Dimensionerande hot för en ny version av Gripen kommer med största sannolikhet att vara ryska Su-35 och den ryska F-22 motsvarigheten, PAK-FA. Båda dessa flygplan är stora maskiner med stora fartresurser, stor vapenlast och kraftfulla sensorer, vilket ställer stora krav på framtida versioner av Gripen. Vapen och sensorutvecklingen går snabbt och radarjaktroboten AMRAAM som Sverige på 90-talet fick köpa som en av de absolut första exportkunderna, börjar redan idag vara ganska förlegad. 2020 är den definitivt inte mycket att komma med. Meteorroboten som är avsedd som ersättare kommer med sin långa räckvidd att garantera Gripen (och senare även Eurofighter och Rafale) en kvalificerad luftstridsförmåga. För att kunna nyttja denna robot ordentligt krävs också en betydligt mer kvalificerad radar än vad som idag finns på Gripen.

Den ekonomiska kris som just nu sveper över världen kan, rätt utnyttjad kombinerad med god marknadsföring, vara en ordentlig fördel för försäljning av Gripen. Detta skulle i sin tur förutom arbetstillfällen, även innebära en avsevärt billigare investering för Sverige.

Oavsett exportframgånger kommer ett annat beslut än att vidareutveckla Gripen eller att inom något år påbörja anskaffning av ett annat stridsflygplan, innebära att svenskt luftförsvar med befintliga JAS 39C/D, är helt förlegat efter 2020. Det är inte en bra lösning. Oavsett svenskt vägval kommer andra nationer att fortsätta utveckla sina flygplan och tillhörande vapen. Krig är som bekant tyvärr en materielsport.


Det verkar även som om Chefsingenjören är inne på samma spår och så även Försvarsministern.


Uppdatering 19/11 20.25: Något som tyvärr glömdes vid inlägget skrivande igår var att Thailand under den gångna veckan tecknade sig för ytterligare 6 st JAS 39C, RBS 15F och en AEW 340.

Uppdatering 20/11 17.50: Kostnader för Eurofighter uppdaterade enligt kommentarerna, samt länk till Ny Teknik och Volvo Aero tillagda.

Personal och signaler

Som säkert bekant avbröt personal i NBG:s spaningspluton tidigare i höstas en av NBG:s övningar, återvände till Boden och sjukskrev sig. Orsakerna till agerandet skiftar med vem man frågar. Vad som står klart är att plutonen ombildats, soldaterna omplacerats och de fem officerarna omplacerats och anmälts till Försvarsmaktens Personalansvarsnämnd, FPAN, av regementschefen för deras agerande.

Enligt källor i media, Officerstidningen och genomförd arbetsmiljöutredning var personalen missnöjd med ersättningen (genomförd verksamhet skedde inte i enlighet med avtal), tilldelad materiel och arbetssituationen där man bl a inte fått anställningsbevis. Allt detta som pågått sedan NBG:s start fick personalen att känna psykisk ohälsa. Enligt andra källor hade plutonen tidigare försökt påtala dessa problem, men inte fått något gensvar från högre nivå. Regementets agerande kritiseras nu av Officersförbundet som tycker att officerarna blir utsatta för dubbel betraffning. Soldaterna går däremot helt fria.

Förutom ledarskapssvårigheter ligger även problem med PRIO och Försvarsmaktens övriga personalhanterings- och logistikstöd.

Bekymrande är att stora delar av plutonens soldater och officerare är några av landets absolut mest stridserfarna. Mest bekymrande är vilka signaler hela historien sänder. Underlättar detta nyrekrytering och får annan personal att trivas på jobbet?

Nej, definitivt inte. Då finns det två vägar att gå. Antingen lägger man locket på och tiger ihjäl situationer som den nämnda, eller också löser man snabbt problemen, tar lärdom och förhindrar att nya uppstår.

Newsmill: Försvarsmaktens personalförsörjning

Nu har den nya Newsmilldebatten om Försvarsmaktens personalförsörjning startat. Först ut igår var initiativtagarna Skövde kommun och idag var det Officersförbundets ordförande Lars Freskers tur. Det är bara att instämma i Freskers ord:

"Försvarsmakten har endast en chans på sig att sälja in soldatyrket som ett attraktivt yrke. Och det tillfället är nu. Om inte de som nu anställs upplever att man kommit till en attraktiv arbetsplats med attraktiva arbetsvillkor och utvecklingsmöjligheter har Försvarsmakten förspillt sin chans. Rykten sprids snabbt och den bild som sätts nu är den bild som kommer att bli den bestående. Om Försvarsmakten misslyckas nu kommer myndigheten bli en arbetsplats med låg status som endast förmår att locka i lågkonjunktur. Det är ingen vild gissning. Det räcker att se hur det ser ut i andra länder. I Holland har man som värst haft vakanser på 7000 personer vilket motsvarar nästan en sjättedel av den totala personalstyrkan.

Så låt oss här och nu, en gång för alla, slå fast att ett yrkesförsvar inte kommer bli billigare än ett värnpliktsförsvar. Med det nya yrkesförsvaret får vi ett försvar bättre anpassat till militära insatser utomlands och andra militära uppgifter som inte kräver att hela Sverige ska kunna försvaras mot ett angrepp från en annan stat.

Med tanke på att vi lämnat doktrinen att Sverige ensamt ska kunna sköta sitt försvar är det kanske en nödvändig förändring. Men det måste få kosta vad det kostar. Det måste alla inblandade vara på det klara med."


Man får bara en chans att göra rätt och den chansen är nu.


Fler debattartiklar följer på Newsmill.

Gästinlägg: Hänger Försvarsmaktens kompetensförsörjning med?

Det är inte var kväll man har äran att presentera gästinlägg av så kända och i ämnet insatta personer som är fallet med det nedanstående inlägget. Ämnet är som rubriken avslöjar hur Försvarsmakten kompetensförsörjs. Det är ett ständigt aktuellt ämne och inte minst så nu, när Försvarsmakten går över till ett personalförsörjningssystem helt baserat på frivillighet (läs mer om detta i en stundande debattserie på Newsmill) . Medan Försvarsmakten nu gör sitt yttersta att kopiera personalförsörjningsformerna från nationer med yrkesförsvar, håller man samtidigt fast vid en officersutbildning och ett karriärsystem som är klart annorlunda än deras. Är det dags för en övergripande förändring?

/Wiseman

----------------------------------------


Hänger Försvarsmaktens kompetensförsörjning med?

Kunskaper och erfarenheter är bra. Ännu bättre är relevanta kunskaper respektive erfarenheter. När personal i Försvarsmakten nu allt oftare ställs i situationer där beslut och handlingar får verkliga, skarpa konsekvenser innebär det ett kraftigt minskat utrymme för felbedömningar, ”fredsmässiga” hänsyn och bristande kompetens.

Det kalla krigets slut blev början på förändringar av relationen mellan militär och civilsamhälle i flera europeiska länder, Sverige inkluderat. 20 år senare har arméer hårdbantats och värnpliktssystem nedmonterats i en rad länder. Samtidigt har i bl a Sverige nya förvaltningsideal ökat kraven på effektivitet och resursredovisning i statsförvaltningen i stort. Försvarsmakten utsätts för ökad grad av extern kontroll av effektivitet och kvalitet – det färskaste exemplet är Riksrevisionens synpunkter på NBG08.

Försvarsmakten har, parallellt med dessa inrikes förändringar, avkrävts volymmässigt små, men ofta ”skarpare”, militära insatser i en rad utrikes konfliktområden. Insatsernas volym och karaktär kontrasterar kraftigt mot Försvarsmaktens traditionella huvudverksamhet: storskalig, fredstida (nybörjar)utbildning för ett tänkt storkrig på svenskt territorium (vissa personalkategorier får ursäkta generaliseringen). Den skarpare verksamheten skapade den plötsliga insikten att viss ”krigs”-materiel inte dög och att stridsutbildningen nog måste förbättras och förlängas.

I takt med att militära dödsfall i utlandsuppdragen nu tydliggjort riskerna ökar mängden ifrågasättanden både inom Försvarsmakten, från politiker och i massmedia. Slutsatser dras på bloggar, i tidningar och TV om bristande sjukvårds- eller transportkapacitet. Reportrar, bloggande officerare och ledarskribenter analyserar och ställer krav på relativt detaljerad nivå, på ett sätt som aldrig tidigare skett i Sverige. Från att under decennier ha fått medieutrymme främst i samband med regementsnedläggningar eller värnpliktskränkningar har nu Försvarsmaktens faktiska operationer tilldragit sig en större omgivnings intresse.

Från att tidigare främst ha intresserat sig för regional- och jämställdhetspolitiska aspekter har Försvarsmaktens omgivning således i allt större utsträckning börjat intressera sig för uppdragens legitimitet, soldaternas utrustning, insatsregler för eldgivning, utbildningens kvalitet och vilka sjuktransportresurser som finns respektive saknas. Utvecklingen kommer sannolikt att fortsätta, och medievärlden utgör nu en ny, helt central utmaning för Försvarsmakten (och för den politiska nivån). ”Kriget” har kommit även till Sverige, åtminstone i kulturell mening.

Den nya tidens insatser innebär en skärpning av vissa traditionella militära kunskapskrav, samtidigt som andra d:o blivit närmast irrelevanta. Utrikesinsatserna ställer höga krav på traditionellt militärt hantverkskunnande samt på djupare strategisk förståelse av våldshandlingars konsekvenser, bl a ifråga om hur de uppfattas i olika opinioner. Nutida insatser är tidvis betydligt mer politiskt och opinionsmässigt känsliga än försvaret av svenskt territorium. Professor C. Dandeker, King’s College London, benämner insatser av typen Afghanistan ”contested wars of choice” – ett uttryck som känns mycket fjärran traditionell svensk försvarsretorik, som i regel innehållit ordet ”freds-” i varierande sammanskrivningar.

Försvarsmakten är idag en del i ett alltmer europeiserat Sverige i ett alltmer globaliserat Europa. Försvarsmakten utsätts idag för ett allt hårdare omgivningstryck, och detta tryck genererar en rad nya kompetenskrav samt skärper kravnivån överlag. Orsaker är både uppgifternas förändrade natur och civilsamhällets ökade specialisering. De moderna konflikter Rupert Smith benämnt ”War amongst the people” kallar Robert Scales ”The social scientist’s war”. Som professor Bengt Abrahamsson har framhållit krävs stora förändringar i den svenska officerskåren expertis, etik och kåranda – något som dock ännu inte tagits riktigt på allvar i det militära kompetensförsörjningssystemet. Försvarsmaktens nya uppgiftsomgivning innebär krav på en lång rad kompetensområden som aldrig existerat i det militära skolsystemet.

Medan många svenska ungdomar idag både arbetar och/eller studerar utomlands, tänker sig Försvarsmakten ännu fostra en likriktad officerskår, utbildad enbart i Sverige i egna militära skolsteg. Få utvecklade länder har ett tillnärmelsevis lika slutet och likriktat system för militär kompetensförsörjning som Sverige. Officerare i t ex Storbritannien, Frankrike och USA avlägger akademisk examen i ett civilt ämne som en del av sin officersutbildning. Officerskårerna får genom dessa system en bredare kollektiv kompetensrepertoar, plus bättre förgreningar till samhällets olika kunskapsinstitutioner och samhällssektorer. De militära skolstegen i dessa länder är både färre och kortare än i Sverige.

Den numera välkände generalen David Petraeus framhåller risken att en officerskår riskerar att bli klosterlik: avskild, inåtvänd och övertygad om sina egna sanningar. Petraeus hävdar, baserat på egen erfarenhet, att en officer utvecklas bättre genom att tidvis utbildas med andra yrkesgrupper och, i diskussion med dem, både förstå andras olika perspektiv och kunna försvara det egna: ”We discover not only that some very smart folks see the world very differently than we do, but that they also see it very differently from each other. Debates we imagined to be two-sided turn out to be three-, four- or more-sided.” Detta och en handfull andra argument menar Petraeus talar för att officerens kompetensförsörjning inte bör ske endast omgiven av militära kolleger i militära skolor.

Invasionsförsvarets etablerade strukturer för både utveckling och värdering av kompetens präglar alltjämt den svenska officerskårens utbildningar och tjänstgöringar. I Försvarsmakten finns ett etablerat mönster för hur kompetens betraktas och skapas, såväl på individuell som på kollektiv nivå. Utbildning och socialisering av officerare har syftat till att skapa en likriktad överensstämmelse med på förhand definierade kriterier. Svenska officerare har systematiskt karriärutvecklats på ett sätt som likriktat dem, genom täta byten av arbetsuppgifter och återkommande, gemensamma internutbildningar. Runtflyttandet har försvårat utveckling av erfarenhetsbaserad expertkunskap, såväl i trupptjänst och militärt ledningsarbete som i förvaltningsarbete. Expertkunskap har dessutom inte värderats.

Karriär- och skolsystemet har inte utvecklat systematisk kunskap för internationella operationer, vare sig av tidigare eller nuvarande karaktär. Förklaringen till att åtskilliga svenska internationella insatser har genomförts på ett skickligt sätt kan sannolikt spåras i en rad omständigheter utanför fundamenten i det militära karriärsystemet.

Att anlägga professionsperspektiv på svenskt militärt yrkeskunnande har varit sällsynt, trots en ekonomiskt relativt omfattande militärforskning utförd i olika stödmyndigheter. När nu Försvarsmaktens vardag snabbt blir mer lik den i länder med större erfarenhet av skarp verksamhet ökar behovet av välgrundade analyser av kompetensbehov och hur dessa skall tillgodoses. Det finns goda skäl att påstå att Försvarsmakten och officerskåren nu är i starkt behov av att utveckla sitt tänkande om militärt yrkeskunnande, professionalitet och organiserande. Både inriktningen av svensk säkerhetspolitik och samhällets utveckling ställer idag Försvarsmakten inför utmaningar som berör frågeställningar inom dessa områden.

När snabba och stora förändringar ifråga om kompetenskrav nu skett blir det militära gradsystemet tidvis ett problem snarare än en tillgång när det gäller att tillsätta personer med rätt kompetens för en uppgift. Om en befattning klassas som en ”x-befattning” blir faktorn x viktigare än den sakkompetens som en mer rationell befattningsanalys skulle visa. Militär grad är en generell kompetenssymbol, en abstraktion som skall garantera ett visst kunnande. Men huvuddelen av dagens högre officerare har vunnit sina meriter under en period då kompetensprofilen var en annan, och de har utbildats och meriterat sig primärt mot den - framgång som naturligtvis inte vunnits utan personliga kvaliteter. Men sådana kvaliteter i sig konstituerar inte uppgiftsrelevant sakkunnande. Exempelvis en överstelöjtnants- eller överstegrad har en klart begränsad precision ifråga om att belysa en individs kompetens för en viss uppgift. Ändå tillsätts ännu individer (medan andra exkluderas) primärt baserat på vilken militär grad personen har, inte utifrån om han/hon är den mest kompetenta personen för aktuell uppgift. Alltmer av skarp verksamhet, och en allt hårdare extern granskning, innebär att priset för felbedömningar och bristande kompetens nu har stigit jämfört med tidigare.

Försvarsmakten idag har behov av en modernare kompetensstrategi som går bortom att på marginalen peta i komponenter i det etablerade systemet. En rad frågor kan diskuteras: Vilken betydelse i kompetensvärderingshänseende skall t ex upprepad skarp internationell tjänstgöring tillmätas? Vilken lärandepotential finns i internationell tjänstgöring och hur skall den systematiskt tillvaratas? Bör ”nivåhöjande” gemensamma skolsteg ersättas av utbildningar inriktade mot olika kompetensområden? Bara på t ex King’s College London finns tre årslånga masterprogram med stor relevans för dagens uppgifter: Air Power in the Modern World, War and Psychiatry, War in the Modern World. (Alla dessa går f ö att läsa på distans). Bör även svenska officerare studera på universitet, och måste alla i så fall läsa samma ämnen? Skall militär grad vara kopplad till befattning snarare än till person? Bör svensk militär personal utbildas tillsammans med EU-kolleger och delvis utomlands?

Uppgiften och omvärlden har förändrats radikalt sedan 1990. Har Försvarsmaktens kompetensförsörjning hängt med?



Karl Ydén

Fil.dr & RO/Kapten
Gothenburg Research Institute
King’s College London, Dept of War Studies


Karl Ydén är RO/Kn i armén, har tjänstgjort i Libanon, disputerade med avhandlingen ”Kriget” och karriärsystemet. Försvarsmaktens organiserande i fred och är medförfattare till En kår på rätt kurs? En ESO-rapport om försvarets framtida kompetensförsörjning.

Olika världar

Lars Gyllenhaal har flera gånger på sin blogg "Gyllenhaals Lästips" rapporterat om den norska koncentrationen av Forsvaret till landets norra delar, nu senaste i flera inlägg om den nyinvigda ledningscentralen i Reitan.

Reitanberget var tidigare en av landets stridsledningscentraler och dessutom ett av NATO:s CAOC, Combined Air Operations Center, men hamnade för några år sedan i malpåse för att sedan byggas om till ny operativ ledningscentral för Forsvaret. Norge har sedan några år en uttalad fokus på nationella uppgifter och då framförallt i landets nordligaste delar. Sålunda föll det sig naturligt att ledningen också ska utövas därifrån istället för som tidigare, från Stavanger. Nu leds alltså de norska militära insatserna världen över från en fortifikatoriskt välskyddad plats i Nordnorge.

Kvar i Norge finns också två andra fortifikatoriskt skyddade stridsledningscentraler, Sørreisa och Mågerø. Därutöver har man också en mobil stridsledningscentral i containerlösning att sättas upp där så behövs och den har t ex använts för att leda NATO:s air policing i Baltikum.


Ovanstående överfört till Sverige känns helt otänkbart. Här har vi de senaste åren gjort vårt yttersta för att göra oss av med våra fortifikatoriskt skyddade ledningscentraler, så till den grad att snart bara en återstår. Istället är det fredstida satellitlösningar inne på flygflottiljerna som gäller i väntan på en vidare centralisering till Enköpingstrakten.

Med erfarenhet av 11 september flyttades Försvarsmaktens taktiska och operativa ledning från Stockholm till Uppsala där den fick husera i nyss nedlagda flygflottiljen F 16:s lokaler och ett enormt barackläger, till stor glädje för den som hyrde ut barackerna. Tanken var att på sikt flytta ner ledningen under jord till den outnyttjade berghangaren. Attacken på Pentagon visade ju hur sårbar en ovanjordslösning är även för asymmetriska hot, i form av kapade flygplan.

Efter något år visade det sig att det ju inte var så kul att pendla till Uppsala från Stockholm och ledningen flyttades tillbaka och koncentrerades till en och samma plats - Högkvarteret. I samband med talet om en gemensam lägescentral, GLC, har avsikten varit att istället samla allt till Enköping. GLC är nu närmaste förbjudet att nämna efter de senaste årens turer och nu talar man istället om GLI, gemensam lägesinformation. Vad detta är, vet ingen, man vet bara vad det inte är, för att citera ledamoten i försvarsutskottet, Allan Widman (fp).

Sverige har en väsensskild omvärldsuppfattning avseende närområde jämfört med de närmaste grannländerna Norge och Finland, som anser situationen allt annat än lugn och säker. Detta kommer att diskuteras vidare i ett senare inlägg. Vad man däremot kan konstatera är att skulle man översätta den norska filosofin avseende hur landets militära insatser ska ledas till Sverige, så skulle man dra igång ett gammalt malpåsställt berg utanför Luleå, och i ett svep flytta all operativ ledning dit, och sedan göra allt för att få de ditflyttade anställdas familjer att trivas (se inslaget Gyllenhaal länkar till).

Att något liknande skulle beslutas i Sverige förefaller helt otroligt. Arbetsskyldigheten lär inte vara avsedd att användas på ett sådant sätt. Nu ligger ju svensk militär fokus på Enköping, inte Östersjön eller Barentsområdet. Hade något av det senare varit fallet hade det ju varit lämpligt att likt Norge ha den operativa ledningen fortifikatoriskt skyddad i södra eller norra Sverige och kanske rentav återanvända ett befintligt, kärnvapenskyddat bergrum till sådant som det faktiskt en gång byggdes för?

En svensk officer tiger!?

I senaste numret av Officerstidningen uppmärksammas i en artikel hur svårt det är att få officerare att uttala sig offentligt, framförallt när det handlar om kritik mot den egna organisationen eller sådant som kan uppfattas som kritik.

Typexemplet som tas upp i artikeln rör Officersförbundets enkät som presenterades i somras och som visade att 8 av 10 officerare anser att deras förband inte skulle klara skarp strid. När Officersförbundet efter stort medialt intresse sökte efter en officer som var villig att uttala sig i frågan kammade man noll. Först dagar senare hittade man en frivillig, men då hade mediatåget för länge sedan gått.

I artikeln intervjuas såväl undertecknad som Försvarsmaktens informationsdirektör, Erik Lagersten.


För övrigt får man hoppas att Officersförbundet frågat om lov att använda symbolen "En svensk tiger". Den nuvarande varumärkesinnehavaren brukar inte vara sen med att kräva upprättelse.

SvD går under ytan

SvD har följt med ubåten HMS Södermanland på uppdrag under övningen Swenex. Liknande reportage är högst ovanliga och artikeln ger en viss inblick i den verksamhet som genomförs i Östersjön.

Som nämns i artikeln är Östersjöns betydelse åter under tilltagande. I artikeln nämns förra årets ryska storövningar, där man t o m förflyttade landstigningstonnage från Svarta Havet till Östersjön. Nämns gör också amerikanska flottchefens uttalande från i höstas om att US Navy ska bli mer aktivt i Östersjön. Detta kan delvis ses som ett resultat av utfästelser mot Baltikum och Polen, men med tanke på att flera av de amerikanska AEGIS-jagarna utrustats för att kunna bekämpa interkontinentala robotar, är det troligt att sådana kommer att patrullera i Östersjön. Interkontinentala robotar avskjutna i Iran mot USA kommer att passera över Östersjön.

Man ska heller inte glömma den vikt som Ryssland tillmäter Östersjön, än större då gasledningen Nord Stream färdigställts. Skyddet av Nord Stream har sedan tidigare deklarerats som en av "Baltijskij Flots" huvuduppgifter.

Allt detta kommer naturligtvis att påverka Sveriges säkerhetspolitiska situation, framförallt på marinarenan, där vi under ett antal år framöver kommer att vara allvarligt hämmade av bristen på lämpliga ytstridsfartyg och helikoptrar. Med tanke på vårt ökade åtagande i närområdet är det kanske dags att fundera på att ge nästa generations ubåtar och stridsflygplan en förmåga med kryssningsrobot.

Gästinlägg: Se försvaret från utsidan istället för från insidan

För snart 20 år sedan kollapsade slutligen Sovjetunionen. Tecknen hade funnits där innan, bl a i form av det misslyckade Afghanistankriget och inbördeskriget mellan delrepublikerna Armenien och Azerbadjan om Nagorno-Karabach. Många bedömare framhåller Afghanistankriget och inte minst 80-talets kapprustning med USA som två av de viktigaste orsakerna till Sovjets kollaps.

Europa och västvärlden genomlider nu samma stålbad som USA framtvingade hos Sovjetunionen och som föranledde dess fall. I den nutida västvärlden är det resursuttömmande kriget också i Afghanistan, men de ekonomiska svårigheterna är föranledda av bl a en IT- och därefter bostadsbubbla.

Europas länder står nu inför massiva militära nerdragningar. I Storbritannien ska man spara motsv 50 mdr SEK per år. Landets nya hangarfartyg kommer aldrig att få flygplan. Motsvarande nerdragningar sker i Tyskland, Frankrike och flera andra EU-länder, där t ex Bulgarien minskar försvarsbudgeten med 40 %. De enda ekonomierna inom EU med ordning och reda återfinns i Sverige, Finland och Estland. Det är svårt att se att ett USA med världens största budgetunderskott och där ekonomin är kraftig gungning har möjlighet att bibehålla sitt starka engagemang i Europa och andra delar av världen. Är det inledningen på det nya Romarrikets fall vi ser?

Läget är minst sagt bekymrande ur ett europeiskt säkerhetspolitiskt perspektiv, då den ekonomiska militära utvecklingen är den motsatta i det land som under överskådlig tid kommer att dimensionera vår säkerhetspolitiska situation - Ryssland. Under de kommande tre åren kommer försvarsbudgeten att höjas med 140 %. Visste man med säkerhet att den politiska situationen och den demokratiska utvecklingen i landet var stabila, fanns det ingen anledning till oro. Tyvärr skönjer man inte riktigt den utvecklingen, med tanke på de svåra förhållandena för medborgarrättsrörlser, även om vissa andra positiva tecken skönjts i form av handelsavtal.

USA och NATO hoppas nu på ett utökat samarbete med Ryssland om Afghanistan, men motkraven är hårda - en stark begränsning av "utländska" förband i de östliga NATO-länderna. För rysk del vet man nu att man har tiden på sin sida. Den ryska ekonomin befinner sig i stark återhämtning, medan situationen hos NATO-länderna är den motsatta. (Moskvas lösning på talibanproblemet verkar vara samma som på 80-talet: Likvidering av "terroristerna" istället för att bara köra iväg dem)

För svensk del omtalas nu även utvecklingen i Ryssland i Regeringsförklaringen där "särskild hänsyn ska tas till dynamiken i vårt närområde och Ryssland" i stycket om säkerhets- och försvarspolitik. Trots att de kriterier som på 90-talet omtalades som orsak för ett svenskt återtagande av militär förmåga nu så gott som alla infallit, fortsätter man med huvudet i sandlådan. Det försvar vi bygger idag har vi om tio år, inte 2014. Vad den ryska politiska utveckling blivit till 2014 är omöjligt att sia om, ändå verkar vi förvänta oss att inga ytterligare åtgärder måste vidtas inom försvarspolitiken idag, trots att Ryssland tills dess ökat sin försvarsbudget med 140 %.

Vad återstår då av det svenska försvaret idag som finns användbart under morgondagen? Enligt Jan Kallberg, Ph D Candidate i Public Affairs, University of Texas, som skrivit gästinlägget nedan är det inte mycket mer än Hemvärnet som är en faktor att räkna med. Kallberg har också en intressant artikel i senaste numret av vårt försvar om hur ekonomsikt sargat USA ändrar den säkerhetspolitiska spelplanen.


/Wiseman

----------------------------------

Se försvaret från utsidan istället för från insidan


När man tittar på sitt eget försvar går det inte att se inifrån och ut – eftersom när en utmanare gör sin bedömning av risk kontra möjlig effekt sker det helt från utsidan. Vad är riskerna med att trycka till Sverige i en gråzon?

Vad kan gå snett om man nyttjar politiska och militära medel för att få Sverige att göra och gå med på saker de inte hade för avsikt att medverka till?

Rent okulärt tror jag att regeringen rätt lätt ger in – oavsett vem som trycker till. Det finns inte den ryggraden i det politiska systemet. Jag har svårt från utsidan att se radhusfolkpartister ha något annat än defaitism i sikte. Det gör att de försvarsförband som finns inte aktiveras – eller om de gör de kommer de inte att kunna organisera sig att utgöra något hot av någon omfattning.

Skulle de mobiliseras så är personalförsörjning i kaos och oavsett om förbanden heter Inter-Galactic Battle Group eller Nordic Super Trooper Task Force, så är det i de flesta fall medioker teknik i form av motoriserade skyttekompanier utan understöd eller luftvärn. Små spridda förband som kan strimla ut ur Skövde, Boden och någon ort mer efter ett antal dygn. Dessa kan med säkerhet bekämpas till oigenkännlighet utan större ansträngning. Om det skulle behövas. Små ansamlingar av lätt bepansrade punktmål är varje stridsduglig krigsmakts specialitet. Särskilt när det är tre – fyra stycken med 500 km mellanrum. Det svenska försvarets förmåga är lätt att beräkna enbart på öppna uppgifter från tidningar, Internet och publika forum.

Att det står ett motoriserat skyttekompani på någon bergssluttning i Asien är irrelevant - ty de är i Asien. Enough said.

Flygvapnet saknar markstridsförmåga så det bekämpas enklast på marken. Allt detta är hanterbart. Det är nästan inbjudande.

Motargumentet är ryggradsmässigt att det aldrig kommer att inträffa. Bara tanken att det aldrig kommer att inträffa gör att oförutsägbara saker sker. Därför att ingen är förberedd. På samma sätt som West Points avgångsklass 1860 aldrig trodde de skulle hamna i krig – allra minst med varandra. Tanken att saker aldrig sker ger en förrädisk känsla av säkerhet.

Om man nu ser det från utsidan vad är det mest störande okända kortet? Vad har man svårt att mäta, förstå och veta vad som kommer att ske? När jag ser på Sverige utifrån rent maktpolitiska och militära linser är Hemvärnet ett rejält orosmoln. Det är oerhört störande. Tiotusentals dedikerade och tränade medborgare med militära vapen som är beredda att slåss i en terräng som vi inte kan och över en stor yta.

Jag skulle inte dra mig för att säga att det enda försvar Sverige har idag är Hemvärnet.

Om saker går snett och Sverige ramlar ner i en konflikt är de facto Hemvärnet en komponent som varje motståndare får väldigt svårt att hantera. Det var inte fler
som gjorde Irak till betydligt besvärligare än Pentagon planerade för.

Hemvärnet tvingar upp engagemanget från kirurgisk operation till regelrätt partiell invasion. Det gör att kuppartade attacker – rena smash’and’grab operationer inte fungerar. Man kommer att dras in i en längre konflikt.

Hemvärnet är också så stort och välorganiserat att man inte kan trycka till den svenska regeringen att använda polis och militär, som i Vichy-Frankrike, att ”avlusa” landsbygd och provinser från motstånd. Det är en riktig motståndare. Givetvis glider Hemvärnet in i en folkrättslig dimma när regeringen ger efter men Hemvärnet har tillräckligt många medlemmar som inte vilar på hanen när det gäller. Krig är ingen skönhetstävling, så om handskarna åker av så tror jag att Hemvärnet likväl är ett betydande problem, även om man jagar ner dem som irreguljära.

Jag måste med det ge Nils Sköld gradvis rätt. Många må ge dessa sega gubbar ett löjets skimmer men det är det enda som är ett verkligt oberäkneligt och farligt moment om man trycker till Sverige så de håller käften.

Hemvärnet är svårt att evaluera, det är fragmenterat och det är dedikerat. Hemvärnet är Sveriges enda dugliga försvar ty det har en avskräckande effekt.
Resten är brus.


Jan Kallberg

Hur viktigt är det svenska försvaret?

SvD:s ledarsida idag skriver Claes Arvidsson om den ringa vikt svenska politiker tillmäter försvarsfrågor. Problemet är intressant. För några veckor sedan kom Wilhelm Agrells bok "Fredens Illusioner", ofta diskuterad i media den gångna veckan och månaden (tyvärr fortfarande i att-läsa-högen). Boken summeras av många skribenter som en fullständig sågning av svensk försvarspolitik som varande byggd på uteblivna förhoppningar och visioner. En bild av försvarspolitiken som många förmodligen känner igen sig i.

I början av veckan publicerades Arvidssons granskning "Försvaret i medierna" hos Timbro. I denna granskar Arvidsson hur svenska media förhåller sig till försvarsfrågorna. Det inleds med en redovisning över hur intresserad allmänheten är av försvarspolitiken och hur landets ledarsidor förhåller sig till försvarsfrågan från vintern 2008, över Georgienkriget och fram till dags datum.

Arvidsson redovisar sedan sin egen undersökning av vilken vikt redaktioner i landet tillmäter försvarspolitik. Kapitlet inleds slagkraftigt:

"När justitieminister Beatrice Ask våren 2010 ventilerade möjligheten att skicka lila kuvert hem till misstänkta sexköpare blev det ett ramaskri. Trots att det inte ens var fråga om ett skarpt förslag från regeringen hördes krav på hennes avgång. Mediekritiken mot polisen i samband med helikopterrånet i Västberga hösten 2009 är ett exempel på den närgående granskning som sker av den polisiära verksamheten.

Detta kan kontrasteras med att det våren 2009 avslöjades att Sverige under några år skulle
sakna förmåga till nationell krypterad stridsledning av Jas Gripen. Det var en skandal som inte skapade några rubriker, trots att en sådan händelse i andra stater skulle få huvuden att rulla. Däremot blev det en stor sak i medierna när det avslöjades att sydafrikanska skådespelare anlitats i Försvarsmaktens reklamkampanj."

Summering blir att ledarsidorna i försvarsdebatten ofta leker följa John istället för att granska och debattera, samt att man i övrigt lämnar försvarsfrågor ett mycket litet utrymme. I förlängningen blir detta ett bekymmer då de försvarspolitiska utmaningarna knappast blir mindre i framtiden, vilket kommer att tas upp i diskussionen kring ett gästinlägg senare idag.

Afghanistaninsatsen verkar i och med veckans uppgörelse mellan Regeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet att få ett förlängt mandat och därtill en förstärkning, då personal på leave numera inte kommer att räknas. Sålunda kan man tillåta numerären att stiga med runt 20 %. Det blir ett välkommet tillskott, men tyvärr blir det inte i form av skyttetrupp utan stora delar av detta är för att inrymma helikopterkomponenten och sedan även UAV. I radion idag kunde man också höra en intervju med f d ÖB Håkan Syrén, numera ordförande i EUMC, redogöra för EU:s militära utmaningar och möjligheten att sätta in bl a NBG i Sudan. Sverige har tidigare försökt sända förband till Sudan, men liksom Norge nekats av den sudanesiska regeringen. Går det bättre denna gång? EU:s militära utmaningar, såväl ekonomisk som i form av insatser, har också stor bäring på det kommande gästinlägget.

Som svensk kan man också fundera över vad en insats med NBG innebär för den svenska beredskapen. I vilken omfattning finns nationella markstridsförband, utöver Hemvärnet, snabbt gripbara sedan värnplikten i praktiken upphörde i somras, samtidigt som ett ytterst begränsat antal soldater anställts? Att kasta sig från ett system rakt över i ett annat utan fasvis övergång, ter sig fortsatt mindre klokt.

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Blogg-Topplista Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Bloggar.Topplista.se - topplistan med de bästa bloggarna - lägg till din blogg du också! Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade