In i 2011

Det har blivit dags att göra som så många andra har gjort innan, nämligen att ansluta sig till Twitter. Förhoppningsvis kommer detta att medföra tätare och också lite kortare uppdateringar av WW. I spalten längst till höger publiceras nu twitterflödet för @wisemanswisdoms.

Bloggen kommer naturligtvis att finnas i sin ursprungliga form.


Gott Nytt År!

Andra aspekter på Wikileaks

På SvD:s ledarblogg tar man ikväll upp en intressant aspekt på den senaste Wikileaksladdningen, nämligen hur Wikileaks med sina läckta diplomatiska dokument helt spelar diktatorer i händerna. Bakgrunden är att DN idag uppmärksammade att den mycket kontroversielle och anti-semitiske representanten för Wikileaks i Ryssland, Israel Shamir, ger Lukasjenko sitt fulla stöd efter valet i Vitryssland. Shamirs motsvarighet i Sverige är faktiskt hans son frilansjournalisten Johannes Wahlström, som figurerat en hel del i media med kritik mot Israel och har publicerat en del material hos sin far. F d riksdagsledamoten (m) och försvarsutskottsmedlemmen Rolf K Nilsson har skrivit en hel del på sin blogg om just banden mellan Shamir, Wahlström, Wikileaks och Ryssland.

Som Per Gudmundsson på SvD nu rapporterar använder Zimbabwes diktator Robert Mugabe nu Wikileaks för att misskreditera sin huvudmotståndare Morgan Tsvangirai, som omnämns i flera diplomatiska rapporter. Tsvangirari riskerar åtal för högförräderi för sina kontakter med amerikanska diplomater.


Uppväger de goda sidorna av Wikileaks de dåliga? Så länge informationen kretsar runt USA blir det mycket, mycket ensidigt. Ska Wikileaks ha trovärdighet är det bäst att organisationen publicerar sina dokument rörande Ryssland, Kina m fl. Sen är det förstås så att dessa länder har ännu lite hårdare syn på tilltag i stil med Wikileaks. Den brittiska Litvinenko-affären, där den f d FSB-agenten Litvinenko avled av förgiftning verkar nu få en tysk motsvarighet sedan en f d KGB-överste och hans fru, nu bosatta i Tyskland, kvicksilverförgiftats. I mitten av november omtalades från ryskt håll att en "Mercader" (namnet på Trotskijs mördare) skickats för att ta hand om den som förrådit de i somras i USA gripna ryska agenterna. Huruvida det är löst prat eller inte återstår att se. Frågan är om Assange m fl vågar riskera att få en "Mercader" efter sig.

Mistralaffären officiell

Ryssland har nu beslutat sig för att köpa minst två Mistralfartyg från Frankrike och därtill ska ytterligare två byggas i St Petersburg. Affären får nu anses bekräftad eftersom informationen samtidigt kommit från rysk presidentnivå och publicerats på franska presidentämbetets hemsida.

Affären uppmärksammas i Sverige i sedvanlig ordning av Lars Gyllenhaal, som är en mycket duktig Rysslandsbevakare, men intressant nog även av på en av Sveriges ledande ekonomiska bloggar, Cornucopia. På Cornucopia finns nu ett långt inlägg om Mistralaffären och dess innebörd för rysk militär förmåga.

Att de baltiska staterna är högst upprörda är klart förståeligt som på samma sätt som USA oroas över var Mistralfartygen ska användas. Fartyg av Mistraltyp är inte defensiva redskap utan används i första hand för offensivt bruk och att kunna stödja egna förband långt från hemmaterritoriet.

För svensk del återstår att se var Mistralfartygen baseras. Från ryskt har man tidigare talat om andra platser än Östersjöflottan, vilket ur svensk synvinkel är högst fördelaktigt. Man ska dock ha i åtanke att vi senast förra året såg bevis på hur snabbt Ryssland kan flytta sitt landstigningstonnage från ett område till ett annat. Trots hårda tongångar ett knappt år efter Georgienkrigets slut, flyttades en stor del av Svarta Havsflottans landstigningsförmåga till Östersjön för att delta i övningen Zapad -09. Med Mistral blir detta ännu enklare.


Det tål att påminnas om att reaktionen på de kriterier som på 90-talet omtalades vara skäl att motivera ett svenskt militärt återtagande helt har uteblivit. Ett urklipp ur bloggdebatten med försvarsministern förra julen:


"Framförallt imponeras jag inte av försvarsministerns utfästelse att försvaret skalas upp om hotbilden förvärras. Under 90-talet omtalades av politiker, säkerhetspolitiska bedömare och ledande militärer ett antal kriterier för situationen i vårt närområde, som om de infriades skulle leda till en svensk återtagning. Idag har vi i princip sett dem alla – ett Ryssland där den demokratiska utvecklingen stagnerat och på vissa håll regredierat, ett Ryssland som återtar sin landstigningsförmåga i Östersjön, ett Ryssland som återtagit sin förmåga till samordnade storskaliga luftlandsättningar och ett Ryssland som åter manifesterar stormaktsambitioner. Föga förvånande ser vi ingen svensk återtagning."


Värt 29 kr

Antingen betalar man 29 kr för att läsa Aftonbladet Plus på nätet eller också köper man dagens söndagsbilaga. Då får man nämligen läsa en bra artikel om vardagen för svenska soldater i Afghanistan. För omväxlings skull är det en artikel som inte är skriven av vare sig Johanne Hildebrandt eller Terese Christiansson. Gärna mer sånt i framtiden. Artikeln har förmodligen blivit lite försenad på Aftonbladet, då den fortfarande beskriver styrkan som FS 19.


Som vanligt så här års funderar man på hur våren i Afghanistan ska arta sig, med tanke på nivån på stridigheter för tillfället. De senaste dagarna har svenska förband varit inblandade i flera stridskontakter. Innan Petraeus tog över efter McChrystal kritiserades USA och ISAFs användande av stridsflyg i direkt flygunderstöd (Close Air Support, CAS) kraftigt. McChrystal lade sedan så kraftiga förbehåll på detta användande att även marktrupp som blivit utsatta för eldöverfall hade mycket svårt att få flygunderstöd. Det är därför högst intressant att nu notera att användandet av DFU med vapeninsats nu skjutit i höjden och var under november 3 ggr så högt som under november året innan, samtidigt som antalet vapeninsatser med drönare fördubblats.

Om ett år blir det högst intressant att se vad den officiella amerikanska inställningen till Afghanistankriget befinner sig, med tanke på det stundande presidentvalet. Afghanistankriget kommer att bli ett av de hetaste ämnena. Om och när USA drar sig ur - vart ska vi då skicka våra internationella insatser? Med detta menas att det vi måste undvika att bygga vårt försvar runt ett enda insatsområde, med undantag för ett - nämligen närområdet. Att ha förmåga att verka i andra klimattyper och områden får bara bli en tilläggsuppgift.

Jultrafiken och en God Jul (uppdaterat 27/12 21.00)

Man bara suckar och stönar. SJ och Trafikverkets oförmåga är egentligen det yttersta beviset på vanvettet i att slå isär myndigheter, varvid ingen kan ta det övergripande ansvaret i en fråga. Samtidigt är det också ett för allmänheten mycket tydligt tecken på hur illa ställt det är med samhällsberedskapen och beredskapen i allmänhet i Sverige idag. Samhället klarar inte längre ens enklare, cykliska friktioner som går att planera bort. Endast genom försynen slipper vi undan en ny färjekatastrof, ett utsläpp av giftigt avfall, ett större terrorangrepp. Vi har nämligen inte längre resurser att hantera något sådan. De utgör "svarta svanar" av 100-årstyp och ryms därför inte i en budget, där Sjöfartsverket tvingas prioritera att bryta is åt expeditioner i Antarktis istället för i Östersjön för att det är mer "vinstgivande".

Tydligare tecken än SJ och Trafikverkets fullkomliga totalhaveri på "ansvarslöshetssverige" går knappast att få. Ingen kommer att ställas till ansvar för det inträffade. Ingen chef kommer att gå ut och säga att ansvaret är mitt. Ingen kommer att tvingas lämna sin post för att man inte löst sin uppgift. (Härvid menas uppgiften som skattebetalarna förväntar sig få löst, inte de politiska uppdragsgivarna)

För 15-20 år sedan hörde man aldrig talas om att SJ hade svårigheter liknande dagens. När man tänker efter så har man nog inte sedan dess sett plogar på vanliga tåg. De är ju inte så estetiskt tilltalande (raljerande) och saboterar säkerligen en hel del för strömlinjeformningen. Å andra sidan borde de lösa några av spårtrafikens problem. Fungerade det förr, fungerar det i andra länder (se videon) så fungerar det även i Sverige idag. Det räcker med att se över Östersjön till hur det fungerar i Finland och Ryssland. Där lär man skratta åt oss med all rätt. Sedan finns det ju andra fel som de ständigt återkommande "signalfelen", som man inte heller träffar på annat än i Sverige.

I dessa dagar lider man med dem som utsätts för svensk infrastrukturs vanvett, men inte minst med familjer i svårigheter och de som är utan nära och kära, t ex vår personal i Afghanistan och andra insatsområden. Låt oss ägna dessa människor en tanke när vi nu sitter vid våra julbord.


God Jul!






Exp, 2, 3
SvD, 2,
DN, 2, 3, 4
Aft, 2, 3, 4, 5, 6, 7
Syds, 2, 3


Uppdatering 27/12: 21.00: Som sagt, lösningar som fungerade igår fungerar ofta även idag, även om de är 100 år gamla. Generaldirektören för SJ, f d moderatledaren Ulf Adelsohn, har nu kommit fram till att han gärna skulle se att de strax under tiotalet aktörer som en gång tillsammans var Statens Järnvägar, borde samlas ihop till ett närmare samarbete. Det ser dock infrastrukturministern inget behov av. En god tanke av Adelsohn kan tyckas och något som de flesta resenärer säkert önskat tidigare. Att hålla på och bryta isär myndigheter och sedan bedriva någon form av intern pseudo-marknadsekonomi kan inte vara ett framgångsrecept.

Det finns visst fog bakom talesättet "ju fler kockar, desto sämre soppa".

Sena julklappstips

Säkerligen sitter det någon där ute med någon julklapp oköpt och utan större idéer om vad som ska inhandlas. Här kommer några korta och enkla julklappstips.


Medlemskap i Allmänna Försvarsföreningen (200 kr)
Ett trevligt och bra sätt att bredda sin kännedom om svensk försvars- och säkerhetspolitik. AFF ger fyra ggr per år ut tidningen Vårt Försvar och arrangerar flera gånger per år seminarier och föreläsningar. Nu närmast är det ett seminarium om "Luftförsvaret och Gripen" den 12 januari i Stockholm. Tyvärr är det redan fullbokat, liksom många andra seminarier.



Prenumeration på Kungliga Krigsvetenskapsakademins Handlingar och Tidskrift (400 kr)
Också en bra julklapp till den försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade. "Gula Tidskriften" kommer ut med 6 nr per år och innehåller förstklassigt och mycket genomarbete artiklar av akademins ledamöter.



Sanningen om ubåtsfrågan (236-299 kr enl prisjakt.nu)
Bok av f d ÖB Bengt Gustafsson. Gustafsson ger en mycket intressant inblick i det politiska spelet bakom kulisserna under 80-talets och tidiga 90-talets ubåtsjakter.


Fredens illusioner - Det svenska nationella försvarets nedgång och fall (156-209 kr enl prisjakt.nu)
Ett måste i bokhyllan för varje svensk försvarspolitiker, officer och övriga försvarsintresserade. Få försvars- och säkerhetspolitiska böcker har väckt så mycket uppmärksamhet som denna. Ändå önskar man att betydligt fler läste den och tog fasta på lärdomarna. Priset är så att man personligen skulle kunna köpa en kartong och skicka till regering, försvarsutskott m fl.


Spetsnaz på Nordkalotten (157-191 kr enl prisjakt.nu)
Lite mer avkopplande läsning. En av Sovjetunionens högst dekorerade spetsnazofficerare beskriver sina erfarenheter av operationer mot Nordnorge (och även Korea) under Andra Världskriget. Boken ger en intressant bakgrund till den förbandstyp som sedan var avsedd att operera mot Sverige, och förmodligen även gjorde det under Kalla Kriget.



Gult band (lär dock inte hinna fram innan jul)
Ge även dina bekanta möjlighet att visa sitt stöd för svenska soldater och sjömän. Finns i olika varianter, beroende på vad man vill stödja och vilket utseende man vill ha:

Sidenband eller metallpin "Stöd våra soldater" för att stödja etablerandet av ett Veterancenter tillsammans med stiftelsens Jesper Lindbloms Minne (50 kr)

Metallpin "Stöd våra utlandssoldater" för att bidra till Fredsbaskrarnas kamrathjälpen (25 kr)


En annan möjlighet till en snabb och värdefull julklapp är ett stödmedlemskap i Invidzonen (kostnad valfri) som arbetar för att stötta anhöriga till militär personal i utlandstjänst.  (Tack Cynisk för påminnelsen!)


Läsarna har säkert fler lämpliga tips som de kan dela med sig av i kommentarerna.

Små beslut med stora följder

Skippers blogg kan man ikväll läsa att Försvarsmakten beslutat sig för att sälja miniubåten Spiggen, en gång inköpt för att kunna öva ubåtsjakt mot en realistisk motståndare. Beslutet verkar gå hand i handske med avvecklingen av helikopter 4 och därmed den helikopterburna ubåtsjaktförmågan. Samlat med övriga marina beslut ser det mycket mörkt ut för svensk ubåtsjaktförmåga i framtiden.

Det är egentligen mycket konstigt eftersom Marinen tillsammans med Flygvapnet i framtiden kommer att ha nationellt försvar som huvuduppgift, där Östersjön med den nya gasledningen och Baltikum är två av de fyra fokusområdena för svensk säkerhetspolitik under kommande decennier. Försvarsmakten och Försvarsdepartementet har bedömt förmågan att verka under ytan i Östersjön så viktigt att vi nu anskaffar en ny ubåtsklass att ersätta äldre ubåtar och komplettera framförallt Gotlandsserien. Rimligtvis måste samma gälla för andra aktörer med intressen i Östersjön. En rimlig målsättning för en annan aktör i ett tillhettande läge måste bl a vara att snabbt kunna verka i våra numera få basområden för att förhindra svensk marin styrkeprojektion i Östersjön. Det ter sig då ytterst märkligt att Sverige nu lägger så minimalt med resurser på förmågan att kunna verka mot hot under ytan. Lärdomarna från 70- och 80-talen är helt bortblåsta.

Fast det gäller förstås inte bara inom Marinen.

Som ofta inom försvarspolitiken får även de till synes små besluten, mycket stora följder. Så går det när man jagar kaffepengar med stor marginaleffekt.

Gästinlägg: Fredsbaskrarna sviker veteranerna!

Fredsbaskrarna har gått bakom ryggen på sina egna medlemmar och även andra organisationer där välmåendet för veteraner och anhöriga står i fokus genom att skapa en egen, för övriga, dold plan syftande till att nå en maktposition.

När stiftelsen Jespers Lindbloms Minne drog igång projektet om att skapa ett svenskt veterancenter inbjöds alla aktörer att medverka. Fredsbaskrarna såsom den största intresseorganisationen erbjöd sig att ta ledningen i projektet. Projektplanen handlade om att genomföra ett seminarium våren 2010 samt därefter utforma vägen framåt.

Seminariet genomfördes men med Jespers Minne som främsta organisatör då Fredsbaskrarnas intresse föreföll ljumt. Seminariet var välbesökt med representation av så gott som alla intresseorganisationer och flera myndigheter. Försvarsmakten deltog liksom flera politiker ur Försvarsutskottet och även en tidigare försvarsminister. Resultatet blev att det beslutades om att genomföra en workshop  med rubriken ett svenskt Veterancenter, där de organisationer som kände sig manade och hade resurser inbjöds deltaga.

Workshopen genomfördes i mitten av oktober och bekostades av Jespers Minne, ett tvådagars internat där ett tjugotal personer från olika organisationer deltog. Fredsbaskrarna deltog med en representant och projektplanen rörande ett veterancenter tog ytterligare steg framåt. Grunden till projektplanen hade tagits fram under sommaren och betalats av medel som Jespers Minne hade erhållit av en donator för just detta ändamål.
Det har nu framkommit att den av Fredsbaskrarna till workshopen utsände hade som uppgift att spionera och att skapa underlag för att Fredsbaskrarna skulle kunna ligga steget före.

Det som nu framkommit är att Fredsbaskrarna inte alls är intresserade av att skapa ett fungerande veterancenter utan hade sedan första början, då initiativet togs, påbörjat ett eget arbete i samma riktning. I hittills hemliga dokument framkommer att Fredsbaskrarna är rädda för att tappa sin position och bli en ren kamratförening och att man riskerar att tappa makt och ekonomiska bidrag och därmed bli marginaliserad. Fredsbaskrarna vill bli en ensam aktör gentemot Försvarsmakten och det ska ske genom att skyndsamt bygga upp ett kansli i Stockholm för att kunna skapa underlag för budgetering och äska medel. Huvudmotivet är att vara en ledande aktör och då möjligtvis tillsammans med Soldathemsföreningen då de sistnämnda är en frivilligorganisation och som sådan har rätt att få stöd av staten. Någon form av rehab-planering av veteraner föreligger uppenbarligen inte utan det viktigaste är att få fler medlemmar och därmed pengar.

Försvarsmakten har själv startat ett projekt rörande anhöriga och veteraner. Det är så här långt ett gediget arbete, även om tron på vad svensk sjukvård klarar av ligger mycket långt från verkligheten. Bakgrunden till det projektet har sitt ursprung i Veteranutredningen och den nya lagstiftningen som träder i kraft vid kommande årsskifte.

Fredsbaskrarna har varit flitiga lobbyister i Högkvarterets korridorer, en verksamhet som även inneburit baktaleri om andra organisationer. Flera ledande militärer har uppvaktats. Ledande personer i Fredsbaskrarna har även uttalats sig i kränkande ordalag om andra ”rivaliserande” personer.
Fredsbaskrarna har även fått ca en miljon kronor av Försvarsmakten under året för att bedriva sin stödverksamhet. En verksamhet som sköts av frivilliga veteraner utan någon ersättning alls. Löfte om fyra till fem miljoner kr framgent har även underhand givits. Svenska SoldathemsFörbundet har fått ca 10 miljoner kronor innevarande år men det stödet är helt i sin ordning av två skäl. Det ena är att de är en av Försvarsmakten godkänd frivilligorganisation samt det andra, att de är kopplade till Lucasstiftelsen där det finns kvalificerade psykologer.

Bidraget till Fredsbaskrarna må vara behjärtansvärt, om nu pengarna kommit till de som gör jobbet, men är en ren svartersättning utanför alla de regler som gäller rörande upphandling med mera. Att Försvarsmakten betalar ut svarta pengar på svartfaktura till en ren intresseorganisation är något som revisionen bör titta på.
Förhoppningsvis går arbetet med ett veterancenter, där alla aktörer kan bidraga på ett öppet och ärligt sätt vidare. Om Fredsbaskrarna kan rensa ut rötäggen i dess styrelse så ska Fredsbaskrarna självklart vara med. Den upprensningen bör genomföras snarast då den nu uppkomna situationen även svärtar ner de 99 % fredsbaskrar som gör en bra ideell insats utan att drivas av maktbegär och sökande efter egna positioner i maktens korridorer.

/RPI


-------------------------
Sista ordet lär inte vara sagt i den här frågan. Som vanligt är repliker välkomna.
Ämnet kommer under närmaste tiden nog även att beröras på andra bloggar, bl a Borneos Loopar.

/Wiseman

Sverige och ett svagt säkerhetsråd (uppdaterat 21/12 14.15)

Oroligheterna på Koreahalvön accentuerar återigen ett klassiskt problem inom FN och dess säkerhetsråd, nämligen vetorätten hos de fem permanenta medlemmarna. Polariseringen må ha blivit mindre sedan murens fall, men är ändå fortfarande stark. Genom åren har FN och världssamfundet ett antal gånger stått handlingsförlamat då någon av de fem permanenta medlemmarna av egna skäl motsatt sig en resolution, där resultaten har inneburit fortsatt mänskligt lidande, konflikter och t o m folkmord.

Det tål att diskuteras huruvida vetorätten skulle avskaffas. Det tål vidare att diskutera hur länge man ska behålla en konstellation där de länder som utropade sig som segrare i ett krig som slutade för 65 år sedan, är de som fortsatt ska behålla mest makt.

Ur svensk säkerhetspolitisk synvinkel är frågan om FN:s säkerhetsråd alltid lika aktuell och intressant, då den dimensionerande faktorn i vårt närområde har varit, är och kommer under överskådlig tid att förbli, Ryssland. Vi kan därmed vara mycket säkra på att om vi skulle få en ny säkerhetspolitisk kris i vårt närområde, kommer FN att stå handfallet och vi måste i så fall ha byggt vår säkerhet på andra garantier än ett ingripande sanktionerat av FN.


Förhoppningsvis besinnar nu sig de bägge sidorna på Koreahalvön. Att Nordkorea nu under morgonen åter inbjudit FN-inspektörer att inspektera landet kärnvapenprogram behöver tyvärr inte enbart tolkas positivt.



SvD, DN, Exp, Aft

Uppdatering 21/12 14.15: Ryssland förbinder sig nu att verka för att Indien ska bli permanent medlem av FN:s säkerhetsråd. Man kan undra vad Pakistan tycker om detta.

USA moderniserar

Efter otroligt lång tid har nu amerikanska senaten röstat igenom ett slopande av förbudet mot homosexuella inom det amerikanska försvaret. Från att det tidigare har varit helt förbjudet att vara homosexuell inom det amerikanska försvaret har det från 1993 rådit en "don't ask, don't tell"-policy, under vilken försvaret inte har fått utreda de anställdas sexuella läggning så länge de anställda hållit tyst om den. Ändå har sedan dess drygt 13 000 fått sparken p g a sin sexuella läggning. I många fall har det rört sig om mycket meriterade krigsveteraner. Det verkar nu som om även USA börjat inse vilken förlust av såväl kapital som humankapital det innebär att utan större anledning sparka kompetent personal för sådant som inte har någon som helst bäring på arbetet. Det är fullständigt grundläggande att de organisationer och myndigheter som är satta att vakta människors fri- och rättigheter tillämpar desamma.


Exp, SvD, DN, Aft

Prestigens godståg (uppdaterat 18/12 22.40)

Uppdatering 18/12 22.40: Allan Widman skriver på sin blogg att det är en missuppfattning att helikopterförbandet ska rymmas inom ordinarie personalram för Afghanistaninsatsen. Istället utgör helikopterförbandet ett extra tillskott, vilket gör att man inte tränger utan andra rader som t ex skyttetrupp. Därmed faller huvudargumentet för  att inte sända svenska helikoptrar till Afghanistan. Insatsen kommer helt klart att bli mycket erfarenhetsgivande för Försvarsmakten och är på så sätt att välkomna. Fortfarande är det bekymrande att endast två helikoptrar skickas, då detta medför en låg tillgänglighet, och att bristen på piloter riskerar att inverka menligt på rotationstider.


När det går prestige i en fråga blir bromssträcka lika lång som för ett godståg och ibland verkar det närmaste som om man inte monterat på några bromsar alls på tåget.

I det här fallet handlar det om att skicka svenska sjukvårdshelikoptrar till Afghanistan. Frågan kom på tal för drygt 2 år sedan i media, då vissa var missnöjda med den uppbackning de tyska helikoptrarna på Marmal kunde leverera. De aktuella helikoptrar Hkp 10B skulle som bekant ha varit färdiga under 2007 för att ingå i NBG 08, men först nu i dagarna har de nått tillräcklig status för att kunna användas. Det har minst sagt varit en långbänk materielmässigt, där leverantören av uppgraderingen av helikoptrarna levererat mycket undermålig materiel. Eftersom NBG 08 sedan länge avslutats blev tanken istället att sända helikoptrarna till Afghanistan, vilket nu sker med start 1 april 2011. Tanken var väl god när det begav sig, men faller nu på ett antal punkter, när man snarast stjälper den svenska Afghanistaninsatsen mer än hjälper den, vilket även Cynisk och Borneo tagit upp på sina bloggar.

Situationen har minst sagt ändrat sig i det svenska ansvarsområdet sedan mediatrycket om att sända helikoptrar var som hårdast, men media bevakar fortfarande sjuktransportfrågan mycket hårt och rapporterar insatstider så fort en svensk soldat skadas. Sedan ett drygt år tillbaka har USA förstärkt sin närvaro i Afghanistan mycket kraftfullt och så även i det svenska ansvarsområdet eftersom detta utgör inpasseringsområde för det underhåll som numera kommer landvägen norrifrån istället för genom de mycket osäkra gränstrakterna mot Pakistan. Med den amerikansk närvaron följde också 60 amerikanska helikoptrar, varav flera sjukvårdsutrustade vilka nyttjats med mycket god framgång vid de senaste månadernas strider där svenskar varit inblandade. Det finns alltså sedan ett år inte längre något akutbehov av svenska helikoptrar, även om den officiella och mediala bilden fortfarande är och måste vara sådan. Hur skulle det annars se ut?

En insats i Afghanistan för Helikopterflottiljen är naturligtvis mycket nyttig ur svenskt helikopterperspektiv. Skarpa uppdrag och krav är vad som driver materiel- och taktikförnyelse och ger mängder av logistiska erfarenheter. Det kan man inte förneka. Problemet är dock att i den i Riksdagen nyligen förlängda närvaron blev personalramen mycket riktigt inte större än tidigare 500 man. 500 man är vad insatsen är idag, även om Försvarsmakten flera gånger om året utnyttjar förstärkningsmöjligheten till drygt 800 man genom att sända en pluton ur "strategiska reserven" för att öka verkansdelen, skyttetruppen, i det svenska förbandet. Försvarsmakten har flera gånger ansökt om utökad normalram, men nekats av Regeringen. När nu ett helikopterförband ska tillföras, liksom till sommaren även taktisk UAV, måste andelen skyttesoldater, de mest behövda och de som uträttar det egentliga säkerhetsarbetet ute på fältet, minska med lika många personer. Organisationen i den svenska insatsen är nu under förändring till att bli ett antal separata skyttekompanier, visserligen reducerade sådana, men utlokaliserade precis som för snart 20 år sedan i Bosnien. På så sätt är det meningen att man ska kunna öka närvaron ute på fältet och komma närmare befolkning. Nu riskerar ett reducerat kompani att behöva strykas för att man ska få plats med helikopterförbandet och taktisk uav, vilket helt klart motverkar hela syftet med den svenska insatsen.

Även inom helikopterförbandet råder en rad problem, fortfarande fastän man nu kommit igång ordentligt efter alla materielproblem. Det största problemet rör personalen. Svenska helikopterpiloter och tekniker är nämligen inte värst intresserade av att åka till Afghanistan och vakanserna är mycket omfattande. Saken försvåras av att många av piloterna är fullmaktsofficerare och därmed inte heller kan tvingas iväg och vill vi verkligen ha ivägtvingad personal på en internationell insats? Att höja ersättningen vill HKV undvika och man talar istället om att skicka det som finns vilket i så fall innebär en uthållighet i några månader, istället för de två år som Försvarsmakten lovat att ha förbandet där. De med erfarenhet av komplicerade tekniska system som helikoptrar vet att med endast två helikoptrar på plats, som hela tiden ska flyga i rote, kommer tillgängligheten att bli rätt låg. Alternativet blir då att ta stöttning av amerikanska helikoptrar med de samordningsproblem detta innebär, istället för att amerikanerna bara flyger själva. Allt naturligtvis nyttigt ur erfarenhetsperspektiv, men främjar det insatsen och slutmålet?

Alternativet hade varit att krypa till korset och säga att under rådande förutsättningar med i första hand den av Riksdagen fastställda personalramen och därtill de personalproblem som finns, avråder Försvarsmakten från att fullfölja en insats i Afghanistan med helikopterförbandet. Hade man gjort detta tidigare hade helikoptrarna kunnat nyttjas inom NBG istället för att Försvarsmakten fick böna och be sig runt Europa efter sjukvårdshelikoptrar, vilket Kroatien slutligen ställde upp med.

Att avråda från helikopterinsatsen i Afghanistan skulle innebära en allvarlig prestigeförlust för väldigt många, vilket det även skulle vara att ändra den officiella och mediala bilden av behovet av helikoptrarna, trots det radikalt förändrade läget och hur det nu skulle motverka syftet med hela den svenska Afghanistaninsatsen. Ett sådant agerande vore otänkbart, varpå man återigen kan konstatera att det inte finns någon broms när prestigen står på spel.

Bittert slut

Igår flögs stridsflygplanet Harrier för sista gången i brittisk tjänst. Harrier har snabbt tagits ut tjänsts som ett led i den brittiska regeringens omfattande budgetsaneringar. (Se gärna kostnadsredovisningar i brittiska underhuset i inlägget "Svångrem för RAF")

Under de senaste åren har Harrier uppgraderats kraftigt och tjänstgjort framgångsrikt i Afghanistan i flera omgångar med att lämna flygunderstöd till framförallt brittiska markförband i landets södra delar.

Storbritannien är nu utan hangarfartyg och hangarfartygsbaserat stridsflyg för första gången sedan hangarfartygen uppfanns. Det gör att landets möjligheter att genomföra expeditionära marina operationer nu mycket kraftigt nedgår. För de som tjänstgör på Harrierförband och Ark Royal måste detta kännas oerhört bittert. Frågan är nu om det någonsin blir något mer hangarfartygsbaserat flyg för Storbritannien. Kommer man ha råd att anskaffa F-35/JSF?

Julkort

Idag var det medaljceremoni för FS 19, nyss hemkomna efter ett mycket gott arbete och god insats. Tyvärr möttes de av ett riktigt ordentligt svenskt vinterväder med ordentligt med snö. Förutom värmen från närvarande anhöriga möts de även, liksom övriga veteraner av ett värmande julkort från Invidzonen, m fl. Nu stundar mycket välförtjänt julledighet.

Från Invidzonens pressrelease:

Ökad beredskap och en gränslös hälsning

Under julen tar många ledigt men Invidzonen ökar sin beredskap. De kommande helgerna är för många starkt förknippade med familjeliv och just därför är det en extra påfrestande period för många anhöriga till utlandstjänstgörande.

Vi kommer ha vår samtalschatt öppen under den stundande julhelgen, alla dagar från och med julafton till och med den 2 januari. Våra mentorer tar emot adepter och vi kommer skräddarsy vår verksamhet efter behov under denna storhelg. Ytterligare en aktivitet är bifogat julkort. Vi är många, inom olika organisationer, myndigheter och regering som ägnar en tanke åt både soldater utomlands och hemmavarande anhöriga. Med detta julkort vill vi på Invidzonen tillsammans med många, många andra visa vår samlade uppskattning och vårt stöd till alla anhöriga. Julkortet är i allra högsta grad också en hyllning till de mentorer som volontärt ägnar sin fritid till att hjälpa andra och att vara medmänniskor.
Vi vill visa vår tacksamhet till dem, och aldrig låta det medmänskliga tas för givet.

Det är inte möjligt att skicka ut julkortet personligen till alla anhöriga, detta på grund av ett högt säkerhetsmedvetande när det gäller adressregister. Meningen är istället att sprida julkortet via berörda organisationers hemsidor, sociala forum och media. Vi hoppas att julkortet ska nå så många anhöriga som möjligt i Sveriges alla hörn.




Om Invidzonen för dem som inte känner till organisationen:

Invidzonen är idag Sveriges största anhörigförening i sin genre och har ett formaliserat avtal med Försvarsmakten sedan mitten av 2010. Vi är en av de få utpekade organisationer som ger stöd åt hemmavarande. Vi är en partipolitiskt och religiöst obunden ideell förening vars syfte är att underlätta för hemmavarande anhöriga till utlandstjänstgörande personal. Vi arbetar efter divisen hjälp till självhjälp och anser att anhöriga själva besitter den största resursen vad gäller att kunna stötta och bekräfta varandra. Eftersom vi är en anhörigorganisation kan vi på egen hand bygga ett stöd till varandra. Igenkännandet läker. Verksamheten inom föreningen bygger på öppenhet inför anhörigas idéer och förslag till aktiviteter samt samverkan och kommunikation med andra organisationer och myndigheter. Invidzonen stöttar även de som tjänstgör utomlands när de vill ha stöd till sina hemmavarande. Våra resurser består till stor del av det ideella engagemanget och människors goda vilja att hjälpa andra med sina erfarenheter.

Svångrem för RAF

Såväl i SvD som på WW, Strilaren 2, Newsmill och nu senast Försvar och säkerhet (Kungliga Krigvetenskapsademins blogg), har det under de senaste veckorna rasat debatter om en framtida uppgradering av Gripen.

I Storbritannien (liksom övriga deltagarländer) har man de senaste åren gjort sitt yttersta för att minska omfattningen på sitt Eurofighterkontrakt för sista delserien, som samtidigt är den man mest av allt behöver och vill ha, nämligen den med full jakt och attackförmåga. Orsaken är de enorma fördyringar som anskaffningen har dragits med och inte minst de enorma kostnader för att operera Typhoon/Eurofighter. I brittiska Underhuset redovisade nyligen den brittiska regeringen att kostnaderna per flygtimme för Typhoon räkenskapsåret 2009/10 låg på helt fantastiska £90 000. För 2010/11 beräknas dessa ändå ha nedgått till £70 000.

Siffrorna är inte helt översättbara till svenska förhållanden eftersom de även innehåller avskrivningar och löner, så det skulle vara mycket intressant att se en motsvarande siffra från Riksrevisionen. Från tillverkarhåll uppger man dock en kostnad på motsv 300 000 kr per flygtimme för Eurofighter, vilket är mer jämförbart med de 35 000 - 40 000 kr Försvarsmakten betalar för varje flygtimme Gripen. Samtidigt talar det brasilianska flygvapnet om att ett köp av Rafale istället för Gripen inte bara kommer att vara oerhört mycket dyrare i inköp utan även innebära 4 ggr så höga driftskostnader för samma mängd flygtid.

Föga förvånande kommer nu RAF liksom övriga delar av det brittiska försvaret att genomgå ett enormt stålbad. Inom kort kommer det enda kvarvarande brittiska hangarfartyget att tas ur drift i förtid och för RAF:s del talar man nu om en framtida styrka på endast 6 divisioner stridsflygplan, motsvarande drygt 100 Typhoons och ca 40 F-35C (Joint Strike Fighter).


Det är hårda bud i finanskrisens spår där de flesta europeiska länder nu får minska ner på sina militära åtaganden. För svensk del måste vi också fundera på vad detta innebär i form av solidaritetsförklaringen.


I veckan blir det förmodligen ett inlägg om framtidens materielförsörjningsproblem.

Svarta svanar

Ingen har undgått att höra om gårdagens självmordsbombare i Stockholm. Likt Jeff Dunhams "Achmed the dead terrorist", fick självmordbombaren turligt nog en för tidig utlösning och ingen kom till skada. Filmklippen hos Expressen och Aftonbladet talar sitt tydliga språk om hur illa det kunnat gå.

Händelsen bör få Sverige som land att dra en del viktiga slutsatser. Vi måste som delaktiga i insaten i Afghanistan också vara beredda på att den asymmetriska krigföringen drabbar oss i Sverige. Händelser som gårdagens är sådana som det måste finnas en beredskap för, hur obehagliga och osannolika de än är, just på grund av deras allvarliga efterverkningar.

Att Regeringen först 18 h efter det inträffade håller en presskonferens om läget är inte godkänt. Visst har polisen det operativa ansvaret, men händelsen är av sådan dignitet att ändå kräver att Regeringen kan uppvisa sin egen handlingskraft.

Vårt samhälle måste stå rustat för att stå emot terrorangrepp hur osannolika och obehagliga de än är. De är den fattiges och resurssvages bästa möjlighet att påverka och styra händelserna i egen riktning. Ett antal välriktade bomber mot spanska pendeltåg var allt som behövdes för att landet snabbt skulle dra sig tillbaka från Irak, trots att det handlade om ett land med stor erfarenhet av inhemsk terrorism. För svensk del måste det finnas omfattande och välövade planer, från lägsta nivå till regeringsnivå, på att hantera terrorhot mot våra kärnkraft- och vattenkraftverk, stora passagerarfärjor, flygplankapningar och övrig infrastruktur.

Militär personal i Utlandsstyrkan har tidigare hånats för att man endast framträder med förnamn, men tyvärr har det existerat och gör fortfarande, en hotbild mot soldaterna och deras familjer. "Tavelförsäljandet" upphörde tyvärr inte med Sovjetunionens kollaps, utan existerar fortfarande men i obehagligare former.

Vi bör återigen också ta med oss att svarta svanar faktiskt inträffar fastän vi inte vill låtsas om det av ekonomiska skäl. Estonia och Gudrun var tyvärr inga engångsföreteelser. Det krävs alltjämt att vi har en beredskap att hantera katastrofer även om det kostar pengar. Det enda glädjeämnet är att dessa investeringar ofta kommer till användning även på andra håll.

Nu återstår att hoppas att det var en ensam galnings verk och inte något mer organiserat.

SvD, 2, 3, 4, 5, 6
Exp, 2, 3, 4, 5
Aft, 2, 3, 4, 5
DN, 2, 3, 4, 5


Kavajhytt

Något som säkerligen hade utvecklat sig till en sjusärdeles kavajhytt i dagens klimat. Tio år för att ta sig till Youtube och media. Tur det, för vid här laget borde det var preskriberat. Det är i alla fall ett synnerligen lyckat julkort.




Uppdatering: Chefsingenjören hann före. Men är man uppsagd så har man väl allt tid i världen?

Ständigt schack

Tyvärr blir det inte någon debatt mellan Chefsingenjören och Försvarsmakten imorgon, efter den sistnämnda parten inte verkar vilja ställa upp. Det är synd eftersom det alltid är debatt och olika åsikter som i slutändan leder till utveckling. Tror man på sin sak har man heller ingenting att förlora, bara allt att vinna.


Det som nu oroar, utöver efterdyningarna av höstens avtalsomreglering, är den finansiella situationen för de närmast kommande åren. Det ser inte alltför muntert ut. Bl a verkar inte det nya personalförsörjningssystemet bli så billigt som det framställts, vilket även FOI riskat för.

Försvarsmakten ligger nu kort ett hundratal miljoner kr i verksamhetsbudgeten inför kommande år. En summa som varierar dag för dag beroende på dagsformen hos PRIO. Det stora problemet är att man verkar vara i schack oavsett hur man flyttar kungen.

Den klassiska lösningen som man också tidigare hade för avsikt att använda denna gång, att lägga ner förband, är inte politiskt acceptabel längre. Nedläggningsmoratoriet sträckte sig ursprungligen bara till valet 2010, men förlängdes i samband med valrörelsen, varvid pengarna måste hämtas igen någon annanstans. Annat vore politiskt otänkbart.

En annan klassisk lösning genom åren har varit att dra hårt i handbromsen och minska på verksamheten. Tidigare har det funnits gott om värnpliktiga att inte inkalla eller skicka hem i förtid. Fartyg har fått ligga vid kaj, stridsfordon stå i garagen och flygplan i hangarerna. Att minska på verksamheten är egentligen det enda som kan frigöra pengar på kort sikt, eftersom övriga finansiella poster är hårdare uppbundna. Även dessa rutor är nu omöjliga för kungen att flytta till utan att vara schack. Regeringen uttrycker en stark önskan i sin budget att se mer och intensivare övningsverksamhet. Värnpliktiga att skicka hem finns det som bekant inga längre. Att vidta samma lösning som förre öb Syrén med sitt livs sämsta beslut, att inte anställa under något år, är helt otänkbart som situationen är nuförtiden.

Anställer man inte de soldater som genomför GMU, dödar man helt framtida rekryteringsmöjligheter. Det blir också en intressant situation till sommaren när kontrakten löper ut för soldater i bl a NBG, samtidigt som GSS ur GMU ska anställas. LAS säger då att NBG har företräde före GMU. Förbanden vill säkert också ha de erfarna soldaterna, framför 3-månaders dito, men vad blir signalen till alla som varit intresserade av att söka GMU och soldatyrket?

En annan utväg skulle kunna vara att frigöra medel från stödorganisationerna, såsom t ex FMV, FOI m fl. Det låter sig dock inte göras i en handvändning, utan det tar några år att nå dit. Sådana tillskott är dessutom delvis redan intecknade i och med tidigare föreslagna och projekterade neddragningar.

Att föra över pengar från materielbudgeten har också varit en populär lösning genom åren. Det innebär oftast att man skjuter vissa materielprojekt på framtiden i något år, tar de avsatta pengarna och stoppar där de behövs - under förutsättning att man får godkänt från Regeringen. Att så skulle vara möjligt nu är svårt att se. Materielbudgeten är ytterst hårt ansträngd sedan tidigare varianter av den här lösningen, och många mycket kritiska materielsystem står i tur att upphandlas. De största inköpen de kommande åren är också av sådan natur att det inte är möjligt att röra dem, nämligen Hkp 16 och det nya splitterskyddade fordonet AMV.

Av rutorna att flytta kungen till återstår då de märkta med personal och löner. Löner utgör redan idag nästan en tredjedel av försvarsbudgeten och andelen kommer inte att minska med anställda soldater istället för värnpliktiga. Det finns också en stor övertalighet inom officerskåren jämfört med den organisation man har fastställt för kommande år, men hur blir man av med officerare och hur får man lägre lönekostnader, utan att för den delen få LAS-hästen på F6 att åter schacka kungen genom att stoppa anställningarna av unga officerare?

Inför kommande år väntas den s k omgaloneringen av officerare, där officerare ska kunna bli specialistofficerare istället. Specialistofficerare som är nyutexaminerade har lägre lön än sina officerskollegor, i vissa fall idag t o m sämre än de soldater de är satta att leda. De är alltså billigare i drift. Officersförbundet har motsatt sig att officerare ska tvingas bli specialistofficerare, eller att de ska behöva gå ner i lön om väljer att bli specialistofficerare. Man vill istället att det ska vara möjligt att enkelt byta mellan de olika kategorierna. Även Försvarsmakten har tidigare sagt att det ska vara frivilligt för officerare att istället bli specialistofficerare. Faktum kvarstår ändå att det finns en stor övertalighet inom officerare och en brist på specialistofficerare. Att så många officerare frivilligt skulle vilja omgaloneras är svårt att tro.

Med sommarens "erbjudande" om att omreglera anställningsavtalet i minnet, är det nästan så att man funderar på om det inte snart kommer ett nytt erbjudande där officerare som idag sitter på befattningar som i framtiden ska bemannas av specialistofficerare, får ett erbjudande om att omgaloneras och gå ner något i lön eller placeras i en övergångsorganisation och sedan bli av med jobbet när en billigare specialistofficer anställts. Det är helt klart att måla fan på väggen, men tyvärr skulle man inte bli förvånad.


Faktum kvarstår. Det råder allvarlig brist på kapital och inga lösningar står egentligen att finna utan att bryta mot de politiska direktiven. Kanske skulle man bara krypa till korset och erkänna sig matt och be uppdragsgivarna om mer pengar eller reviderade uppgifter? Ser man försvarsbudgeten i jämförelse med BNP genom åren och dessutom i jämförelse med närområdet talar siffrorna sitt tydliga språk.

Absurt, absurdare, absurdast (uppdaterad 5/12 kl 18.25)

Inlägget om att Chefsingenjören fått sparken via sms inleddes så här: "Förhoppningsvis kommer detta inlägg aldrig att tangeras som det mest absurda hittills på denna blogg."

Det höll inte mer än några dagar. Det här är minst lika absurt.

Chefsingenjören fick vid uppsägningmötet i måndags reda på att Försvarsmaktens avsikt var även att säga upp honom från Utlandsstyrkan och att beslut därom skulle fattas vid senare tillfälle i Försvarets Personalansvarsnämnd, FPAN och med orsaken "arbetsbrist" och "personliga skäl". Nu är tjänsten ute som vakans på Försvarsmaktens hemsida.

"Jag jämförde i måndags min uppsägning från Försvarsmakten som att ens flickvän skulle avbryta förhållandet via SMS. P3 Morgonstund kallade det "ett mycket fegt agerande". Detta senaste agerande skulle jag närmast vilja jämföra med att ändra sin status på Facebook från "gift" till "singel" innan man meddelar sin fru att man vill skiljas. "


Tydligen tyckte man att SMS fungerade så pass bra att man ville prova något nytt.


Se även Cornucopia

Uppdatering 5/12:
Läs gärna även Chefsingenjörens uppdatering till inlägget.

SvD kommenterar nu också den senaste utvecklingen, liksom Expressen.

Det är som sagt Försvarsmakten själv som har allt att förlora på denna historia. Behandlingen av anställda går inte obemärkt förbi och även på soldatnivå börjar man nu ifrågasätta och fundera. Vi får bara en chans att göra ett första intryck för våra nya soldater och detta kommer sedan att ligga till grund för framtida rekryteringsförmåga. Det intrycket är nu i mångt och mycket sabbat. Flera soldater som har hört av sig vittnar om hur de inte fått ut löner från PRIO och förbanden fått gå in och täcka från andra konton tills vidare. Andra har blivit lovade lönesamtal innan anställning p g a tidigare meriterande utbildningar och tjänster, men detta har uteblivit då ingen löneförhandlare dök upp. Därutöver finns det en rad andra exempel. Som officer skäms man när man hör historierna.

Närmast ska det bli oerhört intressant att se om Försvarsmakten vågar ställa upp i SVT Debatt på tisdag mot Chefsingenjören. Tyvärr är det väl inte mycket att hoppas på.

Wikileaks och en förlorad livlina (uppdaterad 5/12 11.35)

Wikileaks är ett tveeggat svärd. Å ena sidan verkar man i många fall oberörd av framtida öden för de personer man publicerar information om. Den integritet man säger sig vilja bevaka, verkar inte alltid så viktig när man i nästa stund publicerar politikers sjukjournaler. I många fall publicerar man information som tidigare varit känd, men som media återigen cirkulerar eftersom man verkar ha fått ett färdigt informationspaket. I fallen med publicerad information om USA:s krigföring i Irak och Afghanistan blir det problematiskt, då ingen journalist och förmodligen inte Assange eller hans stab heller för den delen, har tid eller ork att gå igenom alla de dokument man publicerat eftersom det är ett arbete som sysselsätt tusentals underrättelseofficerare och soldater världen över att sammanställa till relevant information. I många fall har det rört rapporter från patruller i fält och från olika sagesmän. Utifrån detta ska sedan analytiker bedöma trovärdighet och korrekthet i information. Den analysen får man leta efter på något annat ställe hos Wikileaks. När det gäller diplomaters kommunikation hem till det egna landet är deras uppgift att förmedla bedömningar av läget på plats. Dessa är naturligtvis inte avsedda för allmänhetens och definitivt inte objektets ögon och har under århundradena så aldrig varit. Det förtar helt enkelt syftet med att ha en beskickning i ett land, om så skulle vara.

Å andra sidan kan Wikileaks vara till nytta när det gäller att avslöja politiskt rävspel, som t ex turerna kring det norska Gripenköpet och andra tillfällen när ord och handling på politisk och hög företagsnivå skiljer sig kraftfullt. Men till dess Wikileaks expanderar till att omfatta material från andra stormakter än USA blir bilden rätt skev.

I det senaste paketet med läckt material har svenska media kunnat frossa loss ordentligt eftersom det funnits ett antal dokument som rört Sverige. Mest besvärande har varit socialdemokratiska förbindelser med USA och den amerikanska ambassaden, där ledande socialdemokrater har fört samtal med amerikanska diplomater bl a om framtiden för den svenska militära insatsen i Afghanistan.

Hårt trängd är nu den Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman, Urban Ahlin, efter sina samtal med amerikanska diplomater om situationen inom det egna partiet. Att döma av de dokument som media idag rapporterar om verkar Ahlin vara en av få socialdemokrater med sjukdomsinsikt om partiets tillstånd. Nu har han haft otur med att bli avslöjad att delge den informationen till USA och för det kommer han att få gå, även om analyserna att avsaknaden av egna politiska idéer är grunden till partiets förfall, förefaller helt korrekta. Dokumenten visar också tydligt på det klassiska politiska problemet. I opposition är det enklaste att kritisera sittande regering för frågor som man själv skulle ha agerat likadant i om man suttit i regeringsställning.


Förlorad livlina

Tyvärr fanns inte Wikileaks under Kalla Kriget. Det hade varit oerhört intressant att låta svenska folket ta del av det dubbelspel rörande den svenska hållningen till USA och NATO och det fullständiga beroendet av dessa för svensk säkerhet. Forskaren Robert Dalsjö har skildrat detta i en avhandling (här recenserad av Mikael Holmström), men fortfarande återstår många frågetecken.

Från 50-talet fanns ett omfattande samarbete mellan Sverige och NATO i händelse av krig, men endast på absolut högsta nivå kunde detta avhandlas. Bilden utåt var att Sverige var alliansfritt och skulle agera neutralt i händelse av en konflikt öst-väst. I verkligheten skulle Sverige snabbt sluta upp på västsidan, och utgörandes halva den europeiska fronten stoppa en sovjetisk rörelse västerut genom Sverige och in i Norge och ut på Atlanten. Sverige omfattades av ett NATO-paraply även om landet inte formellt ingick i organisationen. Vid hot mot Sverige skulle utvalda delar av den högsta svenska militärledning, förmodligen tillsammans med utvalda regeringspolitiker utan deras förhandskännedom därom, snabbt resa till London för att därifrån kunna utgöra en exilregering och koordinera stöd till Sverige. Ser man historiskt skedde så också vid ett antal tillfällen då hotet mot Sverige var förstärkt, t ex då den sovjetiska Östersjöflottan låg utanför den svenska territorialvattengränsen, beredd att frita U-137.

Från 70-talet tilläts denna västliga livlina gå förlorad. Regeringen Palme överförde aldrig kunskapen om en existerande livlina och hur den skulle aktiveras till den borgerliga regeringen när man förlorade valet 1976. Det är inte svårt att inse vilket enormt sprängstoff en kännedom om att socialdemokratiska regeringar i 15 års tid aktivt fört en fullständigt annan politik än den man framhållit utåt, speciellt vid denna tidpunkt då Vietnamkriget och protesterna mot detta låg färskt i minnet. Det hade otvivelaktigt inneburit Olof Palmes sorti ur svensk politik.

Som Dalsjö påvisar och även dåvarande nytillträdde överbefälhavaren Bengt Gustafsson, lät Palme livlinan förfalla då han återfick makten. Gustafsson orienterades aldrig om livlinans existens även flera av hans närmaste underställda hade kännedom om denna (Läs gärna Gustafssons mycket intressanta bok om ubåtsjakterna). Kännedomen om en tidigare existerande livlina är även aktuell i dagens politiska situation, då vi idag i än högre grad är beroende av NATO-stöd för landets säkerhet. Fortfarande är det tabu att diskutera samarbete med NATO, om än inte lika starkt som tidigare.


Nu är mycket av agerandet höljt i dunkel avseende förhållandena mellan socialdemokratiska svenska regeringar och USA och NATO. Det börjar bli bråttom att sammanställa en vitbok om en sådan någonsin ska kunna komma till stånd. Många av de inblandade har börjat dö undan och med dem informationen om hur det egentligen förhöll sig. Hade Wikileaks funnits på 70- och 80-talen hade vi kanske kunnat ha informationen redan då. USA visste hur det förhåll sig. Palme visste hur det förhöll sig. Sovjetunionen visste hur det förhöll. De enda berörda som inte visste var svenska folket och alla utom ett fåtal av dem som egentligen skulle göra jobbet - det svenska försvaret.


SvD, DN, Exp, 2, Aft, 2, 3, 4, 5


Uppdatering 5/12 11.35: Expressens Anna Dahlberg ifrågasätter i en ledare den svenska NATO-skräcken och drar paralleller till Norge. Bra!

Datainspektionen kritiserar PRIO

Föga förvånande har Datainspektionen vissa synpunkter på den massiva ansamlingen av personuppgifter på Försvarsmaktens anställda som samlas i PRIO. Den skarpaste kritiken rör det faktum att personuppgifterna, även innehållande kompetenser och utvecklingsomdömen, inte är skyddade av några sekretessbestämmelser varvid uppgifterna kan begäras ut som öppna handlingar.

Med tanke på att man i PRIO samlar all information om samtliga anställda i Försvarsmakten, deras ekonomi, anhöriga, adresser, kompetenser osv känns det mycket märkligt att systemet har så låg säkerhetsklassning. Att göra intrång i PRIO måste vara drömmen för en främmande aktör. Just säkerheten i PRIO har upprepade gånger kritiserats vid Statskontorets granskningar.

PRIO har väckt en hel del känslor hos anställda i Försvarsmakten, framförallt chefer på mellannivå och högre som istället för att ägna sig att leda och öva sitt krigsförband nu får avsätta stora delar av sin arbetstid för att lösa de uppgifter som tidigare ekonomi- och personalavdelningar handlade.


Se även dagens gästinlägg om PRIO: "En lekmans syn på projekt PRIO"

Gästinlägg: En lekmans syn på projekt PRIO

Till att börja med vill jag klarlägga att jag helt och fullt håller med om att det är absolut nödvändigt att Försvarsmakten ersätter den enorma floran med IT-system man har suttit med, med ett eller några få nya. Situationen som har växt fram har varit ohållbar. Däremot ställer jag mig väldigt frågande till det vi har landat i – system PRIO.

Enligt Statskontorets granskning kommer kostnaden för projekt PRIO snarare landa på närmare 4 miljarder än budgeterade 2,5 miljarder. 4 000 000 000kr. Hur kan utveckling och implementering av ett IT-projekt kosta dessa summor, när man dessutom utgått från ett redan befintligt system? Grovt räknat hade FM kunnat anlita 500st IT-konsulter som för 1000kr i timmen arbetade i tre år (2 miljoner/år x 500 konsulter x 3år = 3 miljarder)…8 timmar om dagen, 260 dagar om året (helger borträknat). Då finns det fortfarande utrymme för 1000 personer att enbart ägna sig åt att testa systemet i två år. Tydliggjort på ett annat sätt handlar det om 1500 manår för systemutveckling och ytterligare 2000 manår för systemtest. Smaka på det.

Jag är väl medveten om att det endast har gått några månader sedan systemet implementerades ute på en del förband och jag tycker absolut att vi måste vara beredda att ge det en del tid innan vi helt dömer ut det. Inte desto mindre så är det extremt frustrerande att som väldigt arfaren datoranvändare (jag jobbade tidigare inom IT-branschen och använder datorn flitigt även privat) arbeta med ett så otroligt icke-intuitivt system. Hade jag gått till affären och köpt ett ekonomihanteringssystem och fortfarande, efter flera timmars interaktiv utbildning och tappra försök att använda programvaran, inte hade mer känsla för hur programmet fungerar så hade jag rent ut sagt slängt det i papperskorgen och tittat efter något annat.

Jag väljer här att i huvudsak kritisera ekonomidelen i PRIO eftersom det är den del jag kommit mest i kontakt med.

Min första kritik handlar om det mest uppenbara – gränssnittet – det vi ser när vi startar och använder programmet. Att det inköpta systemet i grunden använder helt andra begrepp än vi är vana vid är en sak. Att vi däremot inte kan fortsätta använda oss av redan etablerade begrepp är en annan. Jag skulle tro att näst intill alla FM-anställda vet vad begreppen org och akt innebär. Varför kan vi inte fortsätta att använda oss av dessa? Allt som krävs är en översättning i databasen – vad systemet i bakgrunden kallar saker och ting för är en sak. Vad vi ser är en helt annan.

Ett annat stort problem i gränssnittet är varför man inte skriver ut saker och ting i klartext. Varför? Skulle inte det underlätta? Om jag nu som enskild användare själv ska sitta och knappa in allehanda beställningar mm så skulle det underlätta enormt om det faktiskt stod utskrivet vad t.ex. aktiviteten (förlåt – nätverksaktiviteten) heter och inte bara stå som en elvasiffrig kod.

Min andra punkt rör budgeteringen och möjligheten till uppföljning. Det normala är att man budgeterar för en verksamhet genom att tala om vem (org) som kommer att göra vad (akt) och vad det kommer att kosta. Så budgeterade vi tidigare och vad jag har förstått, även efter införandet av PRIO. När vi däremot månadsvis vill följa upp hur mycket pengar vi har gjort av med så kan vi hör och häpna inte få utfallet på samma org och akt. Nej nu får vi istället utfallet till del ihopklumpat på nivån ovanför (deluppdrag) men till största del på enhetens övergripande kostnadsställe. Vad säger detta oss? För att tala klarspråk – inte ett skit! Möjligheten till relevant ekonomisk uppföljning är näst intill borttagen. Det enda vi kan göra är att gissa oss till hur mycket kostnader som hör till de olika aktiviteterna. Borde inte det absoluta och mest självklara utgångsläget vara att vi ska kunna utläsa utfall på samma nivå som vi har budgeterat?! Det övergår helt mitt förstånd hur man har kunnat missa detta!

Utöver ovanstående så har jag en rad synpunkter på huruvida vi lyckas förbättra några processer med hjälp av PRIO och huruvida vi egentligen sparar in några resurser. Jag anser att vi lurar oss själva när vi lägger ut en massa administrativt arbete från experterna (avropare, resehandläggare mm) till den enskilda medarbetaren. Det är lätt att i många fall dra en parallell till exemplet med läkare och läkarsekreterare. Jag väljer dock att lämna det därhän den här gången. Jag gör istället ett försök till att förstå hur det har kunnat bli så här.

Min bästa gissning är att FM inte har haft rätt kompetens vid upphandlingen av systemet. Av egen erfarenhet så vet jag att det krävs stor erfarenhet och rätt kompetens för att lyckas skriva en kravspecifikation på vad det är man egentligen vill ha. Vid framtagande av en kravspecifikation så krävs ett deltagande av både teknisk kunnig personal, personal som kan processerna som systemet ska stötta men också tilltänkta slutanvändare. Kontentan är helt enkelt – som man frågar får man svar. Att tvingas anpassa organisation och processer efter ett IT-system och inte tvärtom talar sitt tydliga språk – FM har inte gjort rätt.

Hur går vi då vidare utifrån det läge vi nu befinner oss i? Det viktigaste och troligtvis svåraste FM måste göra är att lägga allt vad prestige heter åt sidan och sedan titta med så neutrala ögon som möjligt på detta projekt. Det finns i synnerhet två frågor som man ärligt måste svara på för att hitta en konstruktiv fortsättning;

1. Vad har det kostat hittills och vart ser kostnaderna ut att landa (inklusive de sista delmodulerna)? Vilka alternativkostnader finns (får vi i slutändan ut mer effekt om vi använder kvarvarande medel på annat?)?

2. Får vi det stöd vi vill ha av systemet (t.ex. avseende ekonomisk uppföljning) som vi vill? Vad är kostnaden för att få det stöd vi verkligen behöver?

Det är mycket möjlighet att jag missförstått något avseende system och projekt PRIO och tar tacksamt emot konstruktiva tillrättalägganden i kommentarerna. Var dock medvetna om att det här trots allt inte är mer än en lekmans syn på det hela.


/Tänkarn



Se även "Datainspektionen kritiserar PRIO"

Kontaktförsök

De senaste dagarna har det kommit flera kommentarer från personer velat bli kontaktade per mail. Förutsättningen för detta är som tidigare påpekats att man i meddelandetexten och dessutom att man lämnar en korrekt mailadress. Alla mail och kontaktförsök besvaras. Har man inte fått något svar bör man fundera på om man verkligen lämnade en svarsadress.

Gästinlägg: Svallskador

Det är lätt att dra paralleller mellan ett civilt bolag och Försvarsmakten. Bolagsstyrelse, VD med stab, anställda, aktieägare och kunder har sin motsvarighet i Försvarsmakten, med den politiska nivån som bolagsstyrelse och i slutänden skattebetalarna som aktieägare och kunder.

En civil bolagsstyrelse har i grunden två uppgifter: En är att fatta beslut om bolagets framtida inriktning och strategier för att nå uppsatta mål. Den andra är att kontrollera den löpande förvaltningen (som ligger under VD:s ansvar) samt att tillsätta och entlediga VD. När politiker kontrollerar hur förvaltningen av Försvarsmakten sker, kan det väl knappast undgå dem att det finns en ökande klyfta mellan å ena sidan Försvarsmaktens ledning och å den andra sidan fackföreningarna och de försvarsanställda.

Försvarspolitiker är en brokig skara, med varierande engagemang och kunskaper, från Försvarsministern till de politiker som samlats i Försvarsutskottet. Det är ett ansvar för dessa försvarspolitiker att – inom ramen för kontrollen av den löpande förvaltningen - kräva att FML försöker att återskapa personalens förtroende och återupprättar normaliserade relationer till fackföreningarna eller ställer sina platser till förfogande.

De många inläggen om avskedandet av Chefsingenjören på försvarsbloggarna och de hundratals kommentarerna talar sitt tydliga språk. Den bitterhet, sorg och skam som kommer till uttryck där från försvarsmaktsanställda, måste hanteras och den verkställande ledning för Försvarsmakten - som politikerna tillsatt - verkar inte kunna hantera situationen på ett moget sätt. Det är här det politiska ansvaret kommer in och det som nu borde ske är att politikerna kräver att myndigheten inkommer med en förklaring till den - även i andra sammanhang väldokumenterade - förtroendeklyftan och en plan och ett åtgärdspaket för hur problemet skall åtgärdas.

I ett civilt företag hade delar av ledningen varit borta för länge sedan. Av rent ekonomiska skäl. Vilket företag har råd att göra av med enskild anställd med kompetens och erfarenhet som kostat kring 100 miljoner att förvärva?

Kör man för fort och vårdslöst i trånga farvatten riskerar man svallskador, vilket kostat Försvarsmakten stora summor i ersättningar genom åren. Svallet efter övergreppet på chefsingenjören blir nog mångdubbelt dyrare än svallskadorna i våra skärgårdsområden. Ett okontrollerbart kompetenstapp kan komma när övriga ”råttor” börjar lämna den sjunkande skutan och tar kompetensen med sig. Vi talar om investerade miljardbelopp som skattebetalarna finansierat i kompetensuppbyggnadskostnader och som nu riskerar att gå till spillo.

Ställ krav på FML! Vi kan inte satsa närmare 40 miljarder om året och låta pengarna gå till sådana här "prestigeprojekt". Chefsingenjören var under missionsutbildning och på väg till Afghanistan, så hela affären är helt opåtalt och fullständigt onödig.

Vad säger man till de ungdomar som Försvarsmaktens framtid är så beroende av? Välkomna in i kylan?


Sumatra



Övriga inlägg om Chefsingenjörens öde:
Den goda arbetsgivaren säger upp via SMS (29/11)
SMS:et ok enligt Försvarsmakten (30/11)

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Blogg-Topplista Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Bloggar.Topplista.se - topplistan med de bästa bloggarna - lägg till din blogg du också! Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade