Gästinlägg: Riskfritt, för vem?

Nedan följer det under natten utlovade gästinlägget av en av piloterna i det förband som är tänkt att delta i FN-insatsen över Libyen. Han liksom många andra är förvånad och upprörd över den socialdemokratiska retoriken runt det svenska deltagandet i FN-insatsen och är förmodligen precis lika undrande över vilka de begränsningar i attackbeväpningen är som Carl Bildt nämner som orsak till att man inte skulle klara av att verka mot markmål. Vore Bildts ord sanna skulle ju detta innebära en enorm blotta i det svenska försvaret, vilken borde åtgärdas omedelbart. Nu är situationen sådan att de attackvapen som inte fungerar för svenska flygplan är samma modeller som till stor del används av de övriga koalitionsländerna, nämligen GBU-12, -49 och derivativ av dessa.

Wiseman

----------------------------------------------

Riskfritt, för vem?


Jag har under en längre tid tränat på alla typer av uppdrag vi är tänkta att utföra i och runt Libyen. Att släppa en precisionsstyrd GBU 12/49 med hjälp av ett av värdens bästa laserutpekningssystem, med ett av världens bästa flygplan – otvivelaktigt det mest prisvärda – är inget som kan anses vara ute i kanten på kunskapsramen.

Men så kommer då frågan: ”Kan du vara heeelt säker på att inte skada civila eller att bomben inte träffar fel?”. Frågan kan tyckas vara berättigad men faktum är att den är helt onödig. Ställer man den frågan så har man redan bestämt sig för ett resultat av diskussionen, kanske i all okunskap. Det går så klart aldrig att vara heeelt säker på resultatet av en icke-trivial kedja av händelser som bombfällning, oavsett kvalitén på ingående delar. Styrfenor kan gå av, civila kan köra stridsvagnarna.

Jag tror ingen politiker skulle överväga att detaljstyra läkare på ett sjukhus. Vilka operationer som är att rekommendera för vilka åkommor är upp till läkaren som nogsamt väger risker för och emot. Operation innebär alltid en risk men jämför man den risken med alternativet så är kanske, eller kanske inte, den värd att ta för att rädda patienten. Men faktum kvarstår, det är läkaren som gör bedömningen och ingen medicinsk outbildad, briefade eller inte, skulle någonsin lägga sig i denna detaljprocess. Läkaren styrs av att alltid måna om patientens bästa.

När Urban Ahlin (s) nu raljant meddelar att jag inte kan avgöra om mål är civila eller militära eftersom jag flyger så högt, och dessutom insinuerar att jag skulle bomba även om jag var osäker, så blir jag lite fundersam och undrar stilla hur mycket detaljkunskap han sitter inne med? Min utbildning är i alla fall i tidsåtgång och komplexitet ganska lika läkarens. Nog för att politiker är perceptiva men har han verkligen på denna korta tid lyckats sätta sig in i alla detaljer som rör detta ämne så han kan detaljstyra på detta vis?

Faktum är att genom att ta ifrån oss möjligheten att slå ut mål på marken med en bredsida av begränsningar så kommer det troligtvis innebära samma sak som om man förbjudit en viss typ av operation, civila som kunde ha räddats räddas inte. Den nyfikne undrar säkert varför.

Man kan diskutera detta fram och tillbaka, hävda att läkare räddar liv men vi vill ta desamma, men saken hamnar alltid nere på samma fundamentala och aningen filosofiska frågeställning; är det rätt att riskera livet på ett fåtal för att rädda betydligt fler andra? Jag är pragmatisk och anser att svaret generellt är ett tydligt ja! I alla fall så länge som man har den helhjärtade intentionen att urskillningslöst rädda liv, och det har vi den helhjärtade intentionen att göra.

Urban Ahlin säger att om vi ser civila anfallas av Khadaffis militär så ska vi använda Gripens överlägsna fartresurser att åka därifrån! Jag vet inte om jag skulle kunna sova lika bra efter ett sådant beslut, även om jag så klart lyder order och gör som jag blivit tillsagd.

Nu tycker jag så klart inte att vi ska få fria händer att göra vad vi vill bara för vi är tränade för det. Faktum är att det militärt finns väl etablerade och långt testade metoder för att styra risknivån vid alla typer av vapenanvändning. Dessa kallas Rules Of Engagement, ROE, och är detaljerade nästan in i absurdum bara för att just styra egenrisk mot vådabekämpning. Men det är militära detaljer som kanske inte passar sig här.

Tas vi helt ifrån möjligheten att verka mot markmål så kommer vi avsevärt begränsas i vad vi kan göra för att upprätthålla FN-resolutionen. Det är enkelt att sitta i opposition i Stockholm och i okunskap uttala sig med bredsidor som påverkar liv lång långt bort med anledningen att det skulle bli problem medialt om en förlupen bomb träffade civila.

Någon med en skopa kurage, likt de till höger på den politiska skalan, skulle i stället läsa den prekära situationen och förbereda sig och media på att allt kanske inte kommer att gå så svensk perfekt men att de tiofaldigt, eller mer, räddade civila är tacksamma för att de fått chansen till ett liv i sitt hemland.

Duke

Matchens sista minutrar

Gripen med LDP, två fälltankar och Rb 99
Det är mycket svårt att förstå sig på den socialdemokratiska och vänsterpartistiska hållningen till Libyen-insatsen som nu innebär att svenska piloter INTE kommer att kunna ingripa för att skydda civila som blir attackerade av Gadaffis markförband.

Inställningen motiveras av Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman på följande vis i Rapport: "Jag tycker det är väl avvägt när man talar om att det handlar om just att upprätthålla en flygförbudszon och utesluter att svenska flygplan ska kunna agera mot markmål och det tror jag är lämpligt för att man vet hur det är. Ett flygplan som är flera tusen meter, det riskerar att träffa fel och man vet inte alltid vad det är man träffar." I radio följdes samma uttalande av en förklaring att en stor fördel med flygplan är att de rör sig så snabbt så att om ett svenskt flygplan skulle se att civila attackeras på marken ska det åka därifrån och kalla dit flygplan från ett annat land som då kan anfalla mål på marken.

Det är nog rätt många som tycker att logiken haltar hos Ahlin och hans nye chef Håkan Juholt. Ska Sverige protestera mot att andra länder anfaller markmål för att beskydda civila i enlighet med FN-resolutionen, eller är det bara illa om svenskar gör det?

Läser man resolutionen som antogs för en dryg vecka sedan av FN:s säkerhetsråd står det följande: "Authorizes Member States that have notified the Secretary-General, acting nationally or through regional organizations or arrangements, and acting in cooperation with the Secretary-General, to take all necessary measures, notwithstanding paragraph 9 of resolution 1970 (2011), to protect civilians and civilian populated areas under threat of attack in the Libyan Arab Jamahiriya"

Resultatet blir alltså att Sverige i princip inte kommer att skydda några civila. Det ska någon annan göra som så ofta när det gäller svensk säkerhetspolitik. Vad som nu riskerar att realiseras i Libyen är det som Sverige i hög grad felaktigt alltid anklagats för att ha gjort 1939 - att slåss till sista finne, men här handlar det istället om andra länder som gör jobbet.

Det verkar ha gått såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet helt förbi att attackerna mot civila huvudsakligen skett med markförband och i den resolution som nu antagits av Säkerhetsrådet finns det ingen annan möjlighet att påverka dessa annat än från luften. Den självgoda inställningen att man då ska nöja sig med att bevittna aktioner på marken mot civilbefolkningen och i bästa fall dokumentera med kamera är på gränsen till pervers.

Civila offer kommer man förmodligen aldrig att kunna undvika i krig, men om inte franska stridsflygplan börjat anfall libyska stridsvagnar förra fredagen, hur många civila offer hade det då blivit i Benghazi? Socialdemokraternas och Vänsterpartiets agerande lämnar dem nu alla möjligheter att kunna förfasa sig och "rasa" från bakre bänk över de hemska väst- och arabländer som faktiskt gör sitt yttersta för att skydda de civila, när civila dödsoffer ändå kommer att inträffa. Den självgodheten känns säkert bra i den egna magen. Många av oss andra ser den snarast som direkt motbjudande. Är det solidaritet att bara titta på? Förfarandet och retoriken påminner alldeles för mycket om de ryggdunkar som utdelas utanför dörren när någon vågat säga emot en auktoritet, men kollektivet inte vågar uttala sin instämmande åsikt förrän efteråt.

De av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet förorsakade caveats (förbehållen) ställer snarast till problem för dem som ska skydda de civila.

De svenska flygplanen kommer med största sannolikhet att alltid flyga utrustade med Litening III målutpekningskapslar (LDP populärt kallade). Dessa har kraftiga dager- och IR-kameror för att huvudsakligen kunna identifiera mål på marken, fastställa deras position och laserbelysa dessa för laserstyrda bomber. De är dock också mycket användbara för att visuellt identifiera luftmål på långa avstånd, tack vare de kraftfulla kamerorna och kommer därför säkerligen att vara hängda för att kunna identifiera okända flygföretag och visuellt dokumentera dem och deras handlingar. De svenska flygplanen som patrullerar flygförbudszonen kommer sannolikt också att ha som sekundär avgift att spana av intressanta områden på marken med sina LDP. Upptäcker man då t ex ett stridsfordon eller en artilleripjäs som beskjuter civil bebyggelse ska flygplanen enligt de av S, V och Mp förorsakade förbehållen lämna området och låta andra nationers flygplan anfalla.

Problemet blir då precis det som S, V och Mp förfasar sig över. Marksituationen är svår att bedöma för en som kommer på plats i efterhand. Vem sköt och varifrån? Den utländske piloten ska då bilda sig en uppfattning om något som han inte själv sett och bara får hörsägen om och en grov position på. Rules of engagement föreskriver oftast att anfall ej får göras i efterhand som t ex hämnd. Det går att direkt jämföra det hela med ett envarsgripande, där en enskild civilperson får gripa en annan person som man själv sett begå ett brott som har fängelse som påföljd, men man måste bibehålla ögonkontakten med förövaren från att brottet begås till gripande sker av den anledningen att ett felaktigt gripande ska kunna undvikas. Det säger sig självt att risken för vådabekämpningar ökar så pass mycket att det förmodligen aldrig kommer att bli något anfall, såvida inte eldgivning fortfarande försiggår när utländskt flyg kommer på plats några minuter till en halvtimme senare. Det handlar fortfarande om flygplan och inte Kapten Kirks Enterprise i warp-speed, vilket Ahlin verkar vilja tro.

De LDP som Gripen liksom de andra utländska stridsflygplanen i insatsen är utrustade med är som sagt mycket bra för att urskilja och peka ut mål på marken. En vänsterpartistisk riksdagsledamot som tidigare uttalat sig mycket starkt emot att sända svenskt stridsflyg till Afghanistan uttalade sig efter en förevisning av systemens förmåga att "hade jag vetat att man haft tillgång till så avancerad teknik och haft dessa möjligheter hade jag inte varit så negativ till att sända stridsflyg till Afghanistan." Svenska filmer från LDP är hemliga, men på Youtube och liknande sajter kan man hitta ett antal filmsekvenser från motsvarande system i utländsk tjänst.

Utan att känna till vilka ROE som gäller för NATO-insatsen kan man konstatera att flygplan ej verkar få anfalla mål i närheten av civil bebyggelse. Man räknar förmodligen med ett antal ggr den radiella sannolikheten för miss som närmaste avstånd till civila just för att undvika civila offer. Därav har endast fordon utanför bebyggelse anfallits och de mål som bekämpats i civil bebyggelse har varit stationära och bekämpats med vapen med mycket hög precision.

Misstag kommer dock alltid att ske och materiel kommer att felfungera. Sannolikheten är däremot betydligt lägre med rätt verktyg. Det farligaste blir dock när man inte själv sett hela förloppet utan ska bygga sig en uppfattning utifrån någon annans beskrivning.

Statsminister Reinfeldt agerar dock rätt utifrån de givna förutsättningarna. En bred majoritet för insatsen är betydligt bättre än att ha någon som stadigt försöker torpedera den. Nu lär det istället slå mot Socialdemokraterna och Vänsterpartiet om en situation inträffar där svenska piloter dokumenterar anfall mot civila och en insats inte kan ledas in.


Ur svensk säkerhetspolitisk synvinkel är förmodligen det värsta att Sverige nu (återigen) ses som ett självgott lyxlirarland som försöker rida på andras arbete. Varför komma till svensk hjälp i händelse av kris, när det där självgoda landet uppe i norr inte själv ställer upp för andra? Till skillnad från andra länder som inte helhjärtat ställer upp i FN-insatsen saknar Sverige en reell försvarsförsäkring i form av NATO-medlemskap. Ingen är förbunden att hjälpa oss.

Eftersom det nu tagit 10 dagar efter Säkerhetsrådets resolution kommer det att ta ytterligare en dryg vecka innan det svenska förbandet är på plats med full förmåga. Att det då skulle vara behov av att fortsätta upprätthålla en flygförbudszon med särskilt avdelade jaktflygplan är föga troligt. Snarare blir det svenska deltagandet i formen av att visa flagg på plats. Man kan likna det vid någon som i matchens sista minut när det redan står 4-0 hoppar och in och storkäftat tar åt sig äran av att ha varit med om att säkra segern.

En annan uppgift än air policing (upprätthållande av flygförbudszon) kan komma att bli spaningsuppdrag vilket också är ok enligt S, V och Mp. LDP kan lösa vissa enklare spaningsuppgifter, men den mer kvalificerade svenska spaningskapseln till JAS 39 har dock dragits med en rad förseningar och problem. Den är tyvärr en av mycket få moderna spaningskapslar som saknar förmåga till realtidsöverföring av bilder, vilket gör att ett flygplan måste tillbaka till basen för att leverera spaningsresultatet med allt vad detta innebär i form av längre tid till verkan i målet. Gäller det beskjutning av civila mål blir spaningsresultatet snarast mer av historisk karaktär och i bästa fall bevismaterial mer än underlag för insats. Av förklarliga skäl har andra Gripenkunder valt andra smidigare och mer kapabla spaningskapslar. Närvaron i Libyen av mer kvalificerat luftvärn gör också insatser med UAV svåra och mycket sårbara eftersom dessa till skillnad från flygplan saknar såväl fartresurser som självskydd. De lämpar sig bättre i scenarier liknande Afghanistan.

Ur synvinkeln svensk försvarsförmåga kommer det precis som nämndes i föregående inlägg, vara mycket utvecklande för Försvarsmakten att sätta in ett stridsflygförband. NATO ser förmodligen också en rad fördelar med att få med Sverige. Frågan är vilka fördelar de som skyddas av UNSCR 1973 ser?


Under onsdagsmorgonen blir det ett gästinlägg av en piloterna som kommer att delta i insatsen.


Media:
SvD, 2, 3, 4, 5, 6
DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12
Aft, 2, 3, 4, 5, 6
Exp, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8
SVT, 2, 3, 4
GP, 2, 3, 4, 5
NyT
SR, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8
BLT


Bloggar: Carl Bildt, Chefsingenjören, Chris Anderson, Borneo, Forsnacke, Sinuhe 

Bättre sent än aldrig (Uppdaterat 17.05)

Att Sverige nu slutligen har beslutat sig för att delta med stridsflyg i FN-insatsen över Libyen är mycket bra. För det första stärker det vår säkerhetspolitiska roll i och med att vi agerar tillsammans med världssamfundet i frågor som har direkt bäring på Europa.Vårt idag starkt nedrustade försvar bygger på en bräcklig solidaritetsförklaring att Sverige ska agera när kris och krig hotar andra europeiska länder med förhoppning om att dessa gör detsamma för Sverige i den händelse situationen var den omvända. Att inte ställa upp då Säkerhetsrådet beslutar om en insats i Europas omedelbara närhet inger inte förtroende.

För det andra kommer insatsen att vara mycket bra för Försvarsmakten. Det saknas idag erfarenheter av att operera över längre tid med stridsflyg och där kommer stora lärdomar att göras. Liksom inom andra förbandstyper råder idag vissa brister vars avhjälpande man mer eller mindre aktivt lämnat därhän. Vid skarpa insatser kommer sådana brister obönhörligen att blottas och därför behöva åtgärdas. Vissa problem som aldrig tidigare heller har upptäckts eller hade upptäckts förrän man genomför skarpa uppdrag, kommer nu i dagen. Bättre då att det sker under en insats av den här typen än om man skulle behöva genomföra skarpa operationer i det nationella försvaret. Vissa frågor som dragits i enorma långbänkar, t ex användning av NATO-krypton kan man nu inte slingra sig undan att fatta beslut om. Allt detta och mycket därtill kommer att gagna den svenska försvarsförmågan. Det blir, för att uttrycka sig på utrikiska, ett quantum leap i svensk förmåga på något års sikt och det behövs. Därför bättre sent än aldrig.


Tyvärr kommer dock beslutet om en svensk insats väl sent sett till insatsen över Libyen när man nu begränsar den till upprätthållande av en flygförbudszon (NFZ). Visserligen finns det fortfarande anledning att hålla koll på det libyska luftrummet i syfte att förneka möjlighet till vapensmuggling och transporter av legosoldater, men i övrigt är NFZ-skedet i princip över. En positiv effekt är dock att man i så fall kan frigöra resurser från nationer utan samma förbehåll som Sverige, att verka mot markmål samt sjömål. Uppenbarligen är också NATO av den åsikten eftersom man medveten om de svenska förbehållen bett om stöd.

Beslutet om ett svenskt deltagande i upprätthållandet av en NFZ skulle i så fall ha varit förberett redan för två veckor sedan så det hade kunnat implementeras direkt när Säkerhetsrådet fattade sitt beslut. Nu blir insatsen något mer av en fribiljett. Det som satte stopp för Gadaffis styrkor var anfall mot markförbanden och inget annat. Citat från statsministerns presskonferens "De får alltså inte delta i den insats som har till syfte att skydda civila". Insatser mot markmål är naturligtvis förenat med risk för skador på tredje man/civila, men approachen känns ändå mycket svensk. Det viktigaste är att få en flagga på plats, inte vad man uträttar. Applicerat på situationen för en dryg vecka sedan hade det varit att jämföra med hur holländska styrkor passivt tittade på när massakern i  Srebrenica genomfördes. Den svenska rollen blir i sådana fall alltså att bara se på vid angrepp mot civila på marken, eftersom det politiska modet inte finns i Sverige sedan Socialdemokraterna nu vikit ner sig efter tidigare veckors tal om att en svensk insats måste till. Därmed inte sagt att den svenska kontingenten inte kommer att göra en mycket bra insats och förhoppningsvis frigör man resurser åt andra deltagande nationer.

Intressant är också att man nu skickar iväg vårt enda svenska tankflygplan, en modifierad Hercules. Den modifierades tidigare till att kunna genomföra tankning som demonstrator och för att träna svenska piloter på hemmaplan i tankning. Att nu sätta in den som operativ resurs är lätt förvånande med tanke på dess ringa kapacitet jämfört med ett konventionellt tankflygplan. Man tager vad man haver, men samtidigt betyder det att man inte kan utbilda och vidmakthålla lufttankningsförmåga på andra piloter på hemmaplan, vilket begränsar möjligheterna till en rotation av ny personal. Demonstratorförsvaret i ett nötskal.

En positiv bieffekt är att Gripen nu slutligen prövas i skarpa operationer, då det annars hade varit rätt dödfött att försöka sälja flygplanet i de upphandlingar som nu genomförs i världen. Det kommer också att gangna Sverige och Försvarsmakten.


När nu ett övergripande och brett beslut är fattat kanske försvarsministern också släpps fram på scenen? Det har ju varit en mycket talande tystnad från det hållet de gångna veckorna i en fråga som i högsta grad rör hans departement.

Förhoppningsvis tar man nu politisk lärdom av agerandet kring Libyenfrågan så att nästa gång FN beslutar om en insats i syfte att skydda civilbefolkning eller liknande kan ett svenskt beslut om deltagande komma mycket snabbare, oavsett om det gäller insats med marktrupp, flygplan eller rena biståndsinsatser. Förmågan här och nu verkar inte innefatta det politiska området. Men fan tro't...


Regeringens proposition

Media:
SvD, 2, 3, 4, 5, 6, 7
DN, 2, 3, 4
Aft, 2, 3, 4, 5
SVT, 2, 3, 4, 5
SR, 2, 3, 4
BLT, 2, 3

Uppdatering 17.15: Jodå nu kom det minsann ett blogginlägg från försvarsministern om hög beredskap och saker och tings förträfflighet.

Intervjun i Studio Ett i P1 med försvarsministern och Urban Ahlin var skrämmande framförallt avseende den socialdemokratiska inställningen som gjort att svenska flygplan inte kommer att kunna ingripa för att försvara civila på marken.

Intervjuare: "Vad händer om svenska piloter ser civila attackeras på marken?"
Ahlin: "Då får man flyga därifrån. Fördelen med såna här flygplan är att det går mycket snabbt att förflytta sig och då kan flygplan från ett annat land komma och ingripa". Ahlin har några minuter tidigare motiverat varför svenska flygplan inte ska få anfalla mål på marken med att det är sådan svårigheter att från hög höjd avgöra om ett föremål är civilt eller inte och om civila kan komma att skadas.

Helt otroligt... Den socialdemokratiska skenheligheten upphör aldrig att förvåna. Det här agerandet riskerar att direkt skada den svenska säkerhetspolitiken och framförallt solidaritetsförklaringen.

Bloggar: Göran Pettersson, Chefsingenjören, Tokmoderaten, Lars Gyllenhaal

Nous ne freinons pour personne

"I över ett decennium har EU lekt med tanken på att skapa en gemensam försvarspolitik, och i slutändan ett gemensamt EU-försvar. Men Libyenkrisen har visat att drömmen är död, suckar diplomater i Bryssel" är ett citat från en artikel i SvD om effekterna av Libyen-krisen. Inte minst i Sverige är dessa mycket kännbara där Regeringen stått närmast handfallen inför utvecklingen i Nordafrika och inte minst i Libyen. Att det skulle bli ett flygförbud över Libyen var närmast givet när Arabförbundet reste krav på detsamma. Ändå tog det åtskilliga dagar efter FN-mandatet innan någon som helst fingervisning avseende beslutsavsikt kom från Regeringen. Den annars så talföre försvarsministern Sten Tolgfors som i tid och otid framhåller Försvarsmaktens förmåga att agera här och nu, har lyst med sin frånvaro från det offentliga rummet sedan krisen uppstod. Nu om någonsin fanns det förband i hög beredskap som kunde sättas in med kort varsel, såväl i luften som till sjöss men beslut har aldrig kommit.

Att man ansett ledningen för insatsen som oklar och otillräcklig är en mycket gångbar ståndpunkt. Det måste helt klart redas ut. Att denna skulle komma att klaras ut med tiden lär var och en ha kunnat förstå. Rätt åtgärd i sådana fall är att höja beredskapen på intressanta enheter och om möjligt framgruppera dessa för snabbare insats, så att när svenskt beslut om insats eventuellt kommer, kan denna genomföras inom timmar istället för om flera veckor. Det är alltid enklare att sänka en intagen beredskap än att inta en högre beredskap. Avseende deltagande i insatser beslutade av FN äger Regeringen mandat att fatta beslut, i annat fall krävs riksdagsbeslut. Känner man behov av att närmare klara ut beredskapen för EU/NBG för EAW, kan denna beredskap även lösas från Medelhavet. Så enkelt är det. Norge företrädde samma åsikt som Sverige, men ansåg i och med NATO-mötet härom dagen att frågan var utklarad och påbörjade därmed insats med sina förband som redan framgrupperats.

Det är nu utklarat att NATO kommer att ta över ledningen för hela insatsen, vilket Regeringen uttryckt som något man väntat på. "En fråga om svenskt deltagande måste komma från NATO", har det hetat. Det ter sig nu alltmer troligt att en sådan kommer under veckan, förmodligen tisdag eller onsdag. Vad blir svaret?

Regeringen har fört en mycket undfallande linje avseende händelserna i Tunisien, Egypten, Libyen och nu Syrien och Jemen. Saudiarabien och Bahrain ska vi inte ens tala om, men där har Sverige liksom många andra västländer oljevapnet emot sig. Frankrike drar sig dock inte för att redan nu varna dessa stater för konsekvenserna av deras agerande mot befolkningen. Nous ne freinons pour personne, är som vanligt den franska inställningen.

Ett annat konfliktområde man verkligen funderar över varför det är så tyst om är Elfenbenskusten, där en stor humanitär katastrof liknande Rwanda är på väg att segla upp. Den som kan sin säkerhetspolitiska historia lär minnas att EU:s stridsgrupper skapades just med Rwandas tragiska historia som bitter erfarenhet. Den svenska regeringen har alltså alla möjligheter att agera kraftfullt på det internationella planet, men verkar istället välja att aktivt stå åt sidan och pliktskyldigast heja på de andra där så verkar säkert att göra. Ska man vara cynisk kan man gissa att hejaropen stiger till ett fortissimo vid en mer given positiv utgång liksom de var mycket starka innan FN-insatsen blev av.

Avseende Libyen, de andra arabstaterna med demokratiska problem och Elfenbenskusten, uppvisar nu EU återigen samma valhänthet som tidigare visat i säkerhetspolitiska frågor. Som betonas i SvD:s artikel uttrycks nu åsikten att detta var dödsstöten för det EU-gemensamma försvaret och det är inte alls otroligt eftersom de länder som tidigare varit pådrivande för detta, Frankrike och Tyskland, står på diametralt motsatta sidor i frågan om agerande i Libyen.

Vad som mest bekymrar är att de organisationer som Sverige sätter sin fullständiga tillit till att lösa eventuella svenska säkerhetspolitiska problem, EU och FN, återigen uppvisar de största svagheterna i sitt säkerhetspolitiska agerande. FN är som vanligt handikappat av de fem länderna med veto i Säkerhetsrådet och EU av att dess medlemsländer inte kan enas och att man inte vill betala för insatser med organisationens stridsgrupper. Vill man tillgodogöra sig populärversionen av vad en innehållslös solidaritetsförklaring innebär rekommenderas Cornupcopias, a k a Lars Wilderäng, roman Midvintermörker.

Åsikten har uttryckts tidigare på WW att en organisations handlingskraft och beslutsamhet avtar med antalet medlemmar. Detta har tidigare varit ett faktum för EU, men har i och med kriserna i arabländerna även drabbat NATO, där Turkiet agerat bromskloss. Förmodligen delvis p g a de religiösa inslagen, men säkerligen även p g a landets interna problem i form av Kurdistanfrågan. Intressant (glädjande är egentligen fel ord) är att se att även Svante Cornell är av liknande åsikt om EU:s bristande beslutsförmåga.


Det råder ringa tvivel om att hade inte Frankrike och sedan även Storbritannien och USA agerat när man agerade för en veckan sedan, hade Benghazi sannolikt blivit ännu ett Srebrenica. Man får inte sluta ställa sig frågan vad som ska vara end-state för den internationella interventionen i Libyen, men man måste samtidigt påminna sig om vad alternativet hade varit.


Vad som avskräcker mer än EU:s, FN:s och NATO:s obeslutsamhet är ändå Regeringens handlingsförlamning. Ett agerande skulle ha kommit långt tidigare. I och med att aktion uteblivit finns inte längre någon trovärdighet i form av ord om vad som händer i arabvärlden eller omvärlden. Allt tal om behov av aktion och solidaritetsförklaringar faller platt. De svenska registerförbanden framstår i allt tydligare dager som papperstigrar. Det förefaller inte helt osannolikt att en oförmåga att använda förbanden efter allt stort tal om behovet av dem och deras användbarhet, kommer att resultera i personalen moral sjunker.


Konspirationsteoretiker hävdar att Regeringens ovilja att fatta beslut och framhållande av NATO som säkerhetspolitisk organisation skulle vara ett led i en agenda att framtvinga en svensk NATO-anslutning. Finns det andra skäl till Regeringens passivitet i säkerhetspolitiska frågor?

Någon NATO-anslutningsagenda finns förmodligen inte, men ändå visar det inträffade på att NATO är en betydligt bättre säkerhetsgarant än EU och FN. Allra bäst är dock en egen förmåga och ett starkt samarbete inom en ännu snävare organisation, men det vore en högst otrolig utveckling. Ett fullvärdigt NATO-medlemskap som säkerhetspolitisk garanti framstår ändå som ett enda trovärdiga alternativet.

Det finns också skäl att liksom Sumatra fråga sig om detta var den sista gången vi såg USA ta sig an ett i stora delar europeiskt problem. I vilket fall som helst bör vi först och främst ägna vår energi åt att se över den inhemska säkerhets- och försvarspolitikens identitetskris.


Media:
SvD, 2, 3, 4, 5, 6, 7
DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9
Aft, 2, 3, 4, 5, 6
SR, 2, 3, 4
SVT, 2, 3

Aftonbladets scoop: Normalbild

Aftonbladet basunerar ut med stora svarta rubriker: Här övar svenska JAS-plan med NATO. Så illa är det tydligen att det finns utrymme för liknande scoop, när det egentligen handlar om normalbilden för Försvarsmakten och Flygvapnet. Flygvapnet övar idag minst varje vecka med flygförband ur NATO, och ofta med betydligt tätare intervaller. Som nämnt i tidigare inlägg är det just dessa övningar, samt andra större övningar ute i världen som är att tacka för att det svenska flygförbandet EAW och dess föregångare på några få dagar kan vara på plats och jacka in i en NATO-operation, t ex FN-insatsen över Libyen, som vilket NATO-land som helst.

Tyvärr gäller inte riktigt det motsatta, vilket medför en del följder för den svenska försvarsförmågan när vi numera lutar oss helt mot en solidaritetsförklaring av oklart värde istället för att hålla oss med egen förmåga eller gå med fullt ut i NATO.

Efterlysning! (Uppdaterad 24/3 12.50)

OF tackar för intresset och man har nu fått kontakt med det antal personer man behöver. Uppmaningen nedan är alltså ej längre aktuell!


Officerstidningen arbetar till kommande nummer på ett reportage angående Försvarsmaktens stridsvästar (stridsväst 2000) och den debatt som varit kring dessa. Vi behöver för detta reportage komma i kontakt med soldater och/officerare som i en intervju kan redogöra för sina erfarenheter av stridsväst 2000 (helst under tjänstgöring i Afghanistan). Som alltid är det bråttom och vi skulle behöva komma i kontakt med någon/några snarast möjligt.

Om du kan tänka dig att ställa upp på en intervju:

Vänligen kontakta undertecknad på följande nummer eller mail:


Björn Lundell
Chefredaktör
Officerstidningen
08-440 83 48, 070-552 92 19
bjorn.lundell[at]officersforbundet.se

Felräkningspengar

TT meddelar att Försvarsmakten av misstag betalat ut 86 milj kr till en leverantör istället för det korrekta beloppet 15 000 kr. Det kan ju förklara några av alla de saknade miljonerna i PRIO. Nu rörde det sig om något så trivialt som en felskanning, men ibland baxnar man över de rutiner som tillämpas.

Chefsingenjören meddelade förra veckan att han liksom många andra som tackat nej till utlandsobligatoriet och därefter blivit uppsagda eller placerats i övergångsorganisationen, nu fått ett nytt anställningsbevis där det står att han är anställd enligt det nya avtalet(!).

Vid revision på vissa förband har man hittat personal som inte satt sin fot på jobbet på snart tio år, men ändå uppbär lön. På andra förband finns det de som vågat sig ut i det civila, men som fortfarande efter några år och ett antal samtal till Pers och HRC fortfarande får lön och löneförhöjningar i sedvanlig ordning från Försvarsmakten. Meningen "Sluta betala mig pengar, jag jobbar inte kvar" verkar inte kunna tolkas på rätt sätt på mottagande sida. Istället måste dessa personer se till att hålla kvar alla dessa månadslöner till den dag när Försvarsmakten slutligen upptäcker sitt fel och kräver tillbaka pengarna.

Försvarsbudgeten är alldeles för liten för att man ska ha råd med missar liknande de ovanstående.

Från Stockholm intet nytt

Inte heller idag har något beslut fattats eller någon beslutsavsikt lämnats från Regeringen avseende huruvida EAW ska delta i FN-insatsen över Libyen. Det innebär att insatsdatumet förskjutits ytterligare en dag, i avvaktan på ett beslut. Den som kan sin AR 2 vet vad reglementet stipulerar om beslut.

Norge, som liksom Sverige har vissa synpunkter avseende kraven på ledningsstruktur i insatsen, känner bättre vikten av att fatta beslut för att skapa senare handlingsfrihet. Man har redan skickat sin kontingent, men fastställt att det blir ingen insats förrän ledningsstrukturen är helt utklarad. På så sätt är en insats endast timmar bort för den norska kontingenten, medan man för svensk del förhalar den dagsvis. Som nämndes tidigare hade Regeringen redan i början av förra veckan kunnat höja beredskapen på EAW och andra förband man tror kan vara lämpliga för Libyen. Visar det sig att det inte behövs sänker man beredskapen igen. På så sätt sparar dagar till insats kan verkställas. På kuppen har man dessutom exercerat förbandet i en av dess viktigaste förmågor, nämligen att snabbt höja beredskapen.

I högerspalten finns som bekant en lista över intressanta bloggar med viss säkerhets- och försvarspolitisk anknytning. Där ser man nu att försvarsminister Sten Tolgfors uppdaterat sin blogg med ett nytt inlägg. Handlar det månne om Libyen? Nej, det handlar om vad C Insats tycker om reservofficerare. Reservofficerarna är ett nog så viktigt ämne, men vän av ordning kan ju ändå tycka att försvarsministern borde kunna ha någonting att förtälja avseende läget i Libyen. Icke så. Han lär däremot få en hel del frågor av journalister då han imorgon ska möta pressen på F 7 Såtenäs i samband med ett förbands- och industribesök i trakten.

Ingen är väl egentligen särskilt förvånad över tystnaden från Regeringen. För att citera Borneo: "För övrigt verkar det som att Carl Bildt nu är både statsminister, försvarminister, ÖB och utrikesminister. Lika bra att han tar över Tre Kronor och fotbollslandslaget också så att vi får ordning och reda."



Gårdagens gästinlägg av en av piloterna i EAW finns för övrigt nu att ta del av i dagens tryckta version av Expressen. Tyvärr lägger man inte upp alla artiklar från debattsidan på nätet. (Finns nu upplagd!)


Media:
SvD, 2, 3, 4
DN, 2, 3, 4, 5

Aft, 2, 3, 4
SVT, 2, 3, 4
SR, 2

Bättre än så här blir det inte (uppdaterat 07.00)



Enligt SvD och DN kommer Sverige med stor sannolikhet att få en förfrågan från NATO om att delta med stridsflyg i FN-insatsen över Libyen. Med tanke på gångna dagars debatt om ett svenskt förbands möjligheter att delta och dess utbildningsstatus kan det vara intressant med ett gästinlägg från en av förbandets piloter.

/Wiseman

--------------------------------------------------

Bättre än så här blir det inte

Jag är nyss hemkommen från den årligt återkommande största flygoperativa övningen i Sverige. På TTP (Technical Tactical Procedures), som övningen snustorrt heter, så samövar vi bl.a. med finska F-18, norska F-16, svensk ASC 890 och tankerflygplan. Flygföretag med upp till 40 flygplan inom samma område har koordinerats inför varje pass, oftast av svenskar, mellan ländernas olika baser, med och utan skarp ammunition. Scenarierna var liknande de som nu genomförs i Libyen. Vi använde andra länders flygstridsledare och de våra. Förfaringssättet var samma som inom NATO eftersom det är enda interoperabla standarden. Det gick alldeles utmärkt.

Den förväntade insatstypen i Libyen är, hur konstigt det än kan låta, som gjort för Gripen och de stridsflygförband vi satt upp i EAW/NBG. Möjligheten att basera på fredlig mark, och samtidigt kunna verka inom ett avstånd som är väl inom Gripens aktionsradie med lufttankning, är en mycket lämplig första insats - i modern tid - för svenskt stridsflyg.

Sverige och svenskar har en självbild av att vara solidariska och hjälpsamma. Vi ger en stor del av BNP till bistånd, vi tar emot förhållandevis stor andel flyktingar och har minst inkomstklyftor i världen. Att omfördela medel för att göra detta är inte något regeringen riskerar att förlora val på, det är ett ganska riskfritt sätt att vara solidarisk.

Men hur långt sträcker sig politikernas vilja att vara solidarisk? Enligt mig är det mer solidariskt att lösa människors problem direkt på plats, så att de inte behöver fly, än att ta hand om dem som flyktingar senare, oavsett hur bra. Om nu lösningen som står till hands innebär en viss risk i hemmaopinionen så blir det dock genast knivigare. Då hamnar de beslutande i den prekära situationen att de måste välja mellan att vara solidarisk och att potentiellt få byta ”regering” mot ”opposition” på visitkortet nästa fyraårsperiod. Attans, då blir valet genast svårare och solidariteten känns nästan ouppnåelig i vårt trygga I-land.

Försvarsmakten säger att EAW, eller i alla fall resurserna, är redo att åka. Jag som EAW-pilot i 10-dagars beredskap anser att vi är redo att åka och jag har inte hört något avvikande från de övriga. Media har inte tydligt tagit strid emot en insats, vilket indikerar att mediekriget fortfarande går att inte kraschlanda, i alla fall om man räknar bort TV 4.

Bildts förklaring till varför vi inte packar är att ingen har frågat. Oklart vem ingen är eftersom alliansen för närvarande är en samling initiativrika länder snarare än NATO. Dessutom, skulle det vara NATO i förarsätet så får man först frågan OM man vill ha frågan ställd. Så Bildt gör det enkelt för sig när ha säger att vi inte fått en förfrågan. Vill vi hjälpa till med stridsflyg så får vi det, så klart.

När det gäller kostnaden för en insats så är jag tämligen säker på att Saabs vinstskatt vid en, då mycket troligare, försäljning av Gripen överstiger flera insatser. Dessutom är inte Sverige direkt i likviditetskris just nu, tigerekonomi och allt, så denna diskussion behöver vi inte ens befatta oss med.

Allt hänger således på om regeringen vågar riskera att, om allt går åt pepparn och media vänder sig emot, inte få kalla sig regering nästa termin. Visitkortstext ställs således mot mänskligt lidande. Det är aldrig för sent att räta ut krokryggen anno 1939 och våga hjälpa till att sätta P för en ond despot!

Duke

Media:
SvD, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 , 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18
DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8
Exp, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8
Aft, 2, 3
SVT, 2, 3
SR, 2, 3, 4, 5, 6
GP, 2, 3, 4, 5
SSv, 2, 3


Uppdatering 22/3 07.00: Divisonschefen för EAW intervjuas i Expressen och tidningens opinionsundersökning visar att två av tre svenskar stöder en insats med JAS 39 Gripen.

Fight's on! (uppdaterat 22.00)


I Paris möttes idag företrädare från de länder som avser delta i en FN-insats i Libyen. Sammankallande var Frankrikes president Sarkozy och bland de representerade länderna återfanns bl a Danmark och Norge och ett antal arabländer. Även Tyskland som inte kommer att delta i insatsen var representerat av förbundskansler Merkel.


Något svenskt deltagande fanns inte på plats, vilket är en tydlig fingervisning om att Alliansregering avser låta Sverige inta en passiv roll. Regeringen har flera gånger fört fram ståndpunkten att det är NATO som leder och att det måste komma en förfrågan till Sverige innan det kan bli aktuellt med en svensk insats. I själva verket motsätter sig Frankrike att insatsen ska vara NATO-ledd. Det brukar också vara så att i samband med FN-resolutioner anmäler sig länder frivilligt att ställa upp. Att vänta på att någon annan ska ta initiativet och ställa frågan innan man själv agerar försenar kraftigt insatserna. Sålunda hade det svenska stridsflygförbandet i tio-dagars beredskap redan kunnat vara på plats (även Newsmill) och lösa uppgifter på måndag om Regeringen varit mer handlingskraftig. Den FN-insats som nu påbörjas över Libyen är typinsatsen för förbandet, så det är inget tal om att det inte skulle vara lämpligt eller sakna utbildning för uppgiften. För det svenska förbandet med radarspaningsflygplan som också skulle vara av stora nytta, inte minst tillsammans med svenskt stridsflyg, hade förberedande order varit tvunget att komma tidigare då förbandet har en lägre beredskapsgrad. Väljer man att nu sätta in detta är det mycket sannolikt att luftkriget kommer vara över för länge sedan när det kommit på plats.



Regeringens agerande, eller snarare brist på agerande i frågan ställer frågan på sin spets om det verkligen finns någon anledning att vi har förband i internationell beredskap i Sverige om de inte används när FN ser behov och när insatsen är en sådan som de är avsedda för. Hela förfarandet med registerförband är mycket kostsamt och Försvarsmakten lägger varje år ner hundratals miljoner kr på dessa - tydligen helt i onödan. Då finns det annat vettigare man hade kunnat lägga pengarna på, såväl inom Försvarsmakten som inom andra statliga utgiftsområden.

På toppmötet i Paris slogs det fast att det kommer att bli militära aktioner mot Libyen och president Sarkozy meddelade att Frankrike redan nu har stridsflygplan av typ Rafale i luften över Libyen och Benghazi. Storbritannien började redan igår deployera flygstridskrafter med Typhoon (Eurofighter), Tornado och Sentinel R.1 signalspaningsflygplan. Under dagen har också danska F-16 landat in på Sicilien och Norge har meddelat att man sänder 6 st  F-16. Den verksamhet som nu genomförs i luftrummet över och nära Libyen syftar till att att skaffa sig bättre underrättelseunderlag avseende de libyska markförbanden och fastställa positioner för det libyska luftförsvaret, samt även skapa telekrigstekniska förutsättningar för att kunna skydda egna flygstridskrafter. Man ska heller inte ringakta den psykologiska effekt det innebär för oppositionen att se att det finns FN-flyg i luften. De flygresurser som nu avdelats är dock en bråkdel av vad som behövs för att kontinuerligt kunna upprätthålla flygförbudszonen och även verka mot markmål. Det är därför bra att även en rad örlogsfartyg med kraftfullt luftvärn är på mot området.

Det kommer att bli svårt att hindra Gadaffis markstridskrafter endast genom att använda luftmakt och det känns troligt att utländska specialförband kommer att finnas på marken för att kunna leda in flygstridskrafter på samma sätt som man gjorde i Afghanistan 2001. FN-resolutionen förbjuder foreign occupying force on Libyan territory, vilket bör lämna öppet för användning av mindre specialförbandsenheter.


Ett annat perspektiv på FN-insatsen i Libyen är att franska Rafale återigen kommer att användas i strid och det kommer också att vara elddopet för Eurofighter (Typhoon i Storbritannien). Dessa flygplan är huvudkonkurrenterna till Gripen i den mycket stora stridsflygplansupphandlingen i Indien. Dassault (Rafale) och EADS/Cassidian (Eurofighter) kommer vara mycket snabba på att utnyttja det faktum att deras flygplan använts skarpt över Libyen. Indien, liksom många andra länder som intresserar sig för Gripen kommer att ställa sig frågan varför Sverige, trots sitt stöd för FN och EU, inte deltog i insatsen med Gripen när man hela tiden använt sig i marknadsföringen av landets beredskapsförband? Är det möjligtvis så att flygplanen inte duger i strid?

Ovanstående kan tyckas ett cyniskt perspektiv på insatsen för svensk del, men inte desto mindre sant. Överordnade motiv är ändå att ställa upp när FN kallar och man har en eftertraktad resurs, samt att deltagande i en FN-insats kommer att få mycket starka positiva effekter för det nationella försvaret. Försvarsmakten kommer att dra många nyttiga och ovärderliga erfarenheter av att använda Gripen i stridsoperationer, mängder av erfarenheter kommer att dras i att uppträda skarpt i en koalition, vilket numera är det enda aktuella scenariot även för nationellt försvar och sist men inte minst är det så att genom att vid behov ställa upp för andra länder ökar man sannolikheten för att själv få stöd när så krävs.


Chris Anderson skrev tidigare idag ett antal sanningens ord om FN-insatsen som ett lackmustest för det svenska försvaret. Det är bara att instämma:

"I sanning är det svårt att tänka sig ett scenario som är mer lämpat för den nya svenska försvarsdoktrinen än den libyska flygförbudszonen. Därför är det mycket talande att statsministern och utrikesministern välkomnar FN-resolutionen men anger att Sverige inte ska delta. Kort sagt innebär det att vi inte får någon som helst valuta för vårt insatsförsvar.

Man får nämligen utgå från att den försvarspolitiska tacksamhetsskulden är en färskvara som snabbt smälter bort om Sverige visar tecken på att inte vilja bidra.

Insatsdoktrinens ömsesidighetsprincip innebär alltså att vi kan förvänta oss hjälp av de som vi hjälper på riktigt. Det blir alltså i princip ingen, just nu."


Alldeles nyss kom också beskedet att franska flygplan öppnat eld mot libyska stridsfordon utanför Benghazi. Nu är det fight's on, som piloterna säger.


Uppdatering 22.00: Utrikesminister Carl Bildt sade till TT/DN igår att det inte är aktuellt med svenskt militärt deltagande. Ikväll på Rapport talar han om att Sverige måste stödja resolutionen, men inte i vilken form och när.

Det är inte utan att det är den lilla coola grabbens syndrom när Sverige står och talar stort om behovet av att FN ingriper i Libyen, men sedan inte självmant ställer upp när beslutet fallit.

Lilla coola grabbens syndrom: Den som står längst fram och hejar fram ett slagsmål men sedan gömmer sig bakom de stora killarna när det är dags.


Media:
SvD, 2, 3, 4, 5
DN, 2, 3, 4, 5
Exp, 2, 3, 4, 5
Aft, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10
GP, 2, 3
SVT
SR, 2, 3, 4, 5

Bloggar: Chefsingenjören, Försvar & Säkerhet, Chris Anderson

Erbjud EAW till FN-insatsen i Libyen

Säkerhetsrådet antog i natt en mycket stark resolution för att med luftmakt stoppa Gaddafis krig mot oppositionen och civila. Resolutionen, som grundar sig på kapitel VII i FN-stadgan, medger användande av alla nödvändiga medel för att skydda civila i Libyen, men tillåter inte att utländsk trupp besätter libyskt territorium. Resolutionen är alltså betydligt mer långtgående än den först diskuterade flygförbudszonen (NFZ) som inte hade inneburit möjligheter att verka mot libyska markförband. En resolution av det förstnämnda slaget hade blivit mycket tandlös. Utan Arabförbundets godtycke hade en FN-resolution blivit mycket svår att få stöd för och fått svagt stöd i arabvärlden.


De ursprungliga initiativtagarna till resolutionen, Frankrike och Storbritannien, har redan förband på väg mot området. USA har också marinförband i och på väg mot området, där det närmaste hangarfartyget befinner sig i Röda Havet. Utöver detta förväntas man flytta flygvapenförband från USA och Europa, men också Irak och Afghanistan. I Europa har stödet varit blandat, där Tyskland tillsammans med Ryssland varit några av de större motståndarna, men lade sedan ner sina röster. Tyskland har deklarerat att man inte avser delta i en insats och grunden i detta är förmodligen landets stora och debatterade åtaganden i Afghanistan. I Norge var Regeringen snabbt ut i morse och deklarerade att man kommer att delta i en koalitionsinsats och senare under dagen har även Kanada, Danmark och Nederländerna anmält att man kommer att sända stridsflygförband om 4-6 flygplan. Italien har upplåtit flyg- och marinbaser till insatsen och Grekland förväntas göra detsamma med baser på Kreta. Att genomföra flygoperationer kontinuerligt över ett så stort område som Libyen och med relativt långa anflygningssträckor kräver mycket omfattande resurser och därför önskar man så många bidragande länder som möjligt.

I det libyska scenariot är det intressant att se vad Sverige kan ställa upp med eftersom så många av våra grannländer och andra länder i EU kommer att ställa upp, trots att de i många fall befinner sig i ekonomiska trångmål värre än den svenska ”tigerekonomin”.

För svensk del har vi sedan några år tillbaka övergett vår mer oberoende säkerhetspolitiska roll i Norden, för att i anslutning till omfattande försvarsnedskärningar byta linje till en där det är uttalat att vi är beroende av andra länder för att trygga vårt eget försvar och därmed måste vi även vara beredda att ställa då andra så behöver.  Av den anledningen har Sverige ett omfattande antal förband anmälda till olika internationella styrkeregister att kunna användas vid internationella insatser när världssamfundet så önskar, med beredskapstider från 10 dagar och uppåt till dess insats kan påbörjas i området.

Under Balkankrigen föddes tanken på att upprätta beredskapsförband med svenskt stridsflyg. Det skedde först i form av ett förband med spaningsviggen, men förbandet var inte upprättat förrän lagom till dess att behovet i form av Kosovokriget, försvunnit. Förbandet ersattes sedan med en division JAS 39A med uppgift att verka i jaktrollen efter typscenariot flygförbudszon över Balkan, vilket är rätt nära vad som nu ska införas över Libyen. Detta förband kom heller aldrig att sättas in, då flygplanet förmodligen var världens bästa på att försvara Sverige, men betydligt mindre interoperabelt, samtidigt som behovet aldrig uppstod ute i världen. 2007-2008 avlöstes detta förband av ett förband med JAS 39C i såväl jakt- som attackroll, där huvuduppgiften var att kunna understödja markförband, först och främst Nordic Battle Group, men man skulle även kunna lösa samma uppgifter som det tidigare JAS 39A-förbandet. Därefter har uppgiftsbredden även växt med införandet av en spaningskapsel. Till skillnad från JAS 39A har man i JAS 39C en anpassning fullt ut till NATO-interoperabilitet till bekostnad av många av de svenska systemen. Man saknar t ex ett nationellt igenkänningssystem, en nationell datalänk och en nationell variant av krypterade sambandssystem, men har istället motsvarande NATO-system.

Sedan 2007 har JAS 39C-förbandet med sina 8 flygplan med tillhörande markdelar, idag under benämningen Expeditionary Air Wing (EAW), varit på tapeten för flera internationella insatser på begäran av olika internationella samfund, i bl a Tchad, Afghanistan och Somalia. Alla har dock avslagits av framförallt politiska skäl. Skälen har varit skiftande, men det tydligaste och mest genomgående har varit att man ansett att de internationella mandaten varit för svaga för den politiska situationen i Sverige.

I fallet med Libyen är situationen med mandat annorlunda. Stödet är brett och viktigast av allt , brett i arabvärlden. Under årens lopp har Flygvapnet lagt ner enorma resurser på att öva för internationella uppdrag med stridsflyg och framförallt operationer av det slag som nu kommer att genomföras i Libyen, där man ingår som komponent i en koalitionsinsats tillsammans med andra nationer. Sådana har de politiska signalerna varit eftersom scenariot, oavsett om det är nationellt eller internationellt, numera innebär koalitionsinsatser.
Så sent som förra veckan avslutades en stor tvåveckors övning i Sverige om totalt ca 40 flygplan, där alla Flygvapnets stridsflygdivisioner deltog tillsammans med radarövervakningsflygplan, tankerflygplan och tiotalet flygplan från de norska och finska flygvapnen. Utöver denna återkommande övning har man flera gånger per år deltagit i stora övningar runtom i Europa och även i USA, just i att uppträda i en koalitionsinsats med såväl jakt- som attack- och spaningsuppgifter. Den insats som nu ska genomföras över Libyen är alltså en välkänd och välövad uppgift och de övriga västerländska flygvapen som ska delta är Flygvapnet samtrimmat med. De skäl som tidigare anförts av utrikesminister Carl Bildt på hans blogg avseende att Sverige inte skulle delta i en insats känns därmed mycket främmande.

Ekonomiskt har man tidigare på politiskt initiativ räknat på internationella stridsflyginsatser med resultatet att kostnadsskillnaden mellan normal fredstida flygproduktion i Sverige och en internationell insats inte är så stora, då flygtidsuttaget nedgår vid internationella insatser. De kostnader som tillkommer är framförallt logistiska i form av transporter till och från insatsområdet när förbandet deployeras och sedan avvecklas. Eftersom denna insats sker från europeiskt territorium blir dessa avsevärt mycket mindre än i fallet med Afghanistan.

Sedan nyår har EAW upprätthållit 10 dagars beredskap för internationella insatser, framförallt i form av stöd till Nordic Battle Group. Hade Regeringen gett en förberedande order när man insåg att bordet började luta mot en FN-insats med stridsflyg över Libyen, hade det svenska förbandet kunnat vara på plats och lösa uppgifter redan i början av nästa vecka. Så har dock icke skett.

I själva verket har Regeringen intagit en märklig avvaktande attityd, där man nu i media istället försöker lägga över frågan på NATO, medan Socialdemokraterna helt plötsligt tagit ledarflaggan avseende att få till stånd ett svenskt deltagande i FN-insatsen.

Sverige har nu möjlighet att hörsamma FN:s uppmaning till medlemsländerna att ställa förband till förfogande. Till skillnad från många andra insatser är denna idealisk ur ett svenskt perspektiv då den sker utifrån ett mycket tydligt FN-mandat, med basering inom Europa och i samverkan med många kända samarbetsländer.

I grunden finns det inget som hindrar ett svenskt deltagande i FN-insatsen över Libyen – förutom den politiska viljan hos Regeringen. Skulle det vara så att Regeringen ändrar sig finns det en bred majoritet för insatsen i Riksdagen eftersom såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet och Miljöpartiet redan ställt sig bakom en intervention och i fallet med Socialdemokraterna, även ett svenskt deltagande.



Wiseman
http://wisemanswisdoms.blogspot.com



(Ursprungligen publicerat på Newsmill)


Media:
SvD, 2, 3, 4, 5, 6
DN, 2, 3, 4, 5, 6
Exp, 2, 3, 4, 5, 6, 7
Aft, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8
GP, 2, 3
SVT, 2, 3, 4, 5, 6

Bloggar:
Chefsingenjören, 2
Världens Blogg
Carl Bildt

Solidaritetsförklaringens libyska paralleller (uppdaterat 18/3 00.15)

Händelseutvecklingen i Libyen och det internationella samfundets ovilja att enas om huruvida en militär intervention i form av flygförbud eller av annat slag, ska genomföras ger en del intressanta paralleller på svensk säkerhets- och försvarspolitik, vilket bl a uppmärksammats av Kungliga Krigsvetenskapsakademins blogg Försvar & Säkerhet (Statsministern inleder NATO-debatten, Under radiotystnad in i NATO).

I stort sett sedan stridigheterna i Libyen bröt ut har det diskuterats huruvida en flygförbudszon ska implementeras över Libyen för att hindra det Gadaffitrogna flygvapnet att med helikoptrar och stridsflygplan anfalla oppositionen. Nu är det egentligen alldeles för sent och risken känns nu överhängande för ett blodbad i Benghazi och stora flyktingströmmar därifrån.

För några dagar sedan ställde sig Arabförbundet bakom ett krav på en flygförbudszon, vilket av många västländer har varit en förutsättning för att frågan ens ska diskuteras i FN. Bränt barn skyr ju elden och Irak och Afghanistan har gett sur eftersmak i många länder. Sedan Arabförbundets enhälliga beslut fattades har Gadaffis styrkor trängt tillbaka oppositionen till de östligaste delarna av landet, från att själva ha varit hårt trängda i Tripolisområdet, allt medan man andra länder diskuterat handlingsalternativ.

Storbritannien och Frankrike lade härom kvällen fram ett förslag i Säkerhetsrådet om en flygförbudszon, vilket mottogs relativt svalt av USA och betydligt svalare av Tyskland, Ryssland och Kina. Sedan dess har det amerikanska stödet vuxit. Avsikten från Frankrikes sida är nu att Säkerhetsrådet ska rösta om saken idag.

I förra veckan diskuterades också flygförbudszonen internt i EU, som valde att avstå från att fatta ett beslut i frågan och istället lämpa över frågan på NATO. Detta visar återigen att de EU-medlemmar som även är NATO-medlemmar fortsatt hanterar sina säkerhetspolitiska frågor inom denna organisation. För EU tycker man annars att det borde vara av stort intresse att få till en mer demokratisk utveckling i Libyen. Striderna riskerar att utlösa stora flyktingströmmar även till Europa, vilket det kommer att bli problem att hantera och medföra stort mänskligt lidande.


Statsminister Fredrik Reinfeldt kom i samband med EU-mötet med ett intressant uttalande: "– Det är viktigt att den här diskussionen kan föras inom EU, men det är också viktigt att komma ihåg att vi har olika roller, sade statsminister Fredrik Reinfeldt med hänvisning till att de militära diskussionerna främst måste föras i Nato, få uppbackning av Arabförbundet och rättsligt stöd i FN:s säkerhetsråd, där Frankrike och Storbritannien är medlemmar."

Utrikesminister Carl Bildt förstärkte igår detta uttalande då han chattade med läsare på DN (citat från Försvar & Säkerhet): "I gårdagens DN-chatt svarade utrikesminister Carl Bildt en läsare, som efterlyste ett ingripande i Libyen: "EU är inte en organisation som har vare sig mandat eller resurser för militära ingripanden av den art som Du möjligen efterlyser.""

Tidigare i vinter har också försvarsministern påmint om att "Ömsesidiga territoriella försvarsgarantier hanteras av NATO, inte av EU, för de länder som väljer medlemskap där".

Sedan 2008 har det varit mycket klara budskap från Regeringen avseende svenska säkerhets- och försvarspolitik: I händelse av krig och kris kommer Sverige att kunna få stöd i enlighet med solidaritetsförklaringarna i Norden och EU. Den som läst WW genom åren känner säkert igen att det varnats för att EU (och även FN) inte är tillräckligt goda garanter för ett lands säkerhet. Nu verkar det även som man inom Regeringen har liknande tankegångar avseende EU:s begränsade möjligheter och handlingskraft. Tidigare var det framförallt handlingskraften som saknades, men efter de gångna årens ekonomiska svårigheter saknar även många av EU-länderna de militära möjligheterna. Vad uttalandena från statsministern och utrikesministern i det längre loppet syftar till kan man fundera över och det diskuteras också på Försvar & Säkerhet.

Den direkta parallellen som måste dras för vår egen säkerhets- och försvarspolitik och egna förmågor rör tiden det tar för de internationella samfunden att komma till ett beslut om en insats ska eller inte ska genomföras. Tidpunkten då en flygförbudszon hade haft bättre verkan är sedan länge förbi. Kriget i Libyen avgörs på marken och att upprätthålla en flygförbudszon är helt annorlunda än att stoppa en mobiliserad framryckande mekaniserad motståndare. Händelseförloppet visar för femtielfte gången på Säkerhetsrådets oförmåga att komma till ett beslut p g a vetorätten. Är man som Sverige i den situationen att landets största säkerhetspolitiska bekymmer har vetorätt i Säkerhetsrådet, lär man inte kunna förvänta sig FN-sanktionerat stöd. Och som man i Regeringen nu påpekar är det även si och så med EU:s förmåga och framförallt handlingskraft. Är energitillförseln och handel viktigare än något eller några mindre grannländer i norr?

Det återstår alltså att ha en tillräcklig nationell förmåga att hålla ställningarna till hjälp kan anlända och det kan som sagt ta tid. För att citera försvarsminister Tolgfors såg vi ju i Georgien hur ett krig är över på bara några dagar och det ställer krav på tillräcklig egen förmåga för att det inte ens ska bli aktuellt att använda den.

I den pågående debatten om ersättaren till JAS 39C/D under 2020-talet är ett av huvudargumenten från dem som inte vill se en vidareutveckling av JAS 39 att den enklaste resursen att tillföra är just stridsflyg. Det är i mångt och mycket rätt då stridsflyg snabbt förflyttar sig från plats A till B. Logistiken tar dock mer resurser i anspråk och är besvärligare att få på plats. Dock hjälper inte detta mycket om beslutet att tillföra stridsflyg ska ta flera veckor att få till stånd och därtill ytterligare några dagar för att komma på plats.

Sett utifrån den svenska geografiska placeringen är det tydligt att en angripare kommer behöva ta sig till svenskt territorium luft- eller sjövägen, särskilt när det handlar om de mer intressanta områden i södra delarna av landet. Vi är till skillnad från Finland och Baltikum lyckligt förskonade från en lång landgräns till vårt säkerhetspolitiska bekymmer. Utifrån detta ter det sig självklart att Sverige måste upprätthålla stark och snabbt tillgänglig egen förmåga i luften och till sjöss. Därmed inte sagt att förmågan till markstrid är oviktig, men avgörande är att hindra en motståndare att få fäste på svenskt territorium och det görs lämpligen genom att hindra tilltransporten. Naturligtvis måste man dock har förmåga att även på marken skydda viktiga områden och slå förband som trots allt lyckats nå fram. Logiken att vi i Sverige inte behöver satsa vidare på luftförsvar haltar dock betänkligt.


Det återstår att se vad som blir av flygförbudszonen över Libyen. Många länder talar nu om en arabisk koalitionsstyrka för detta, vilket av kulturella skäl skulle vara det lämpligaste. Om formerna finns för detta är dock oklart liksom om det finns några snabbt tillgängliga och samövade förband.


Frågan är också om det i svensk försvars- och säkerhetspolitik dras några erfarenheter av händelseutvecklingen i Libyen. Det är tveksamt. Tryggheten i solidaritetsförklaringen känns minst lika svag som tidigare, om inte mer så.


SvD, 2, 3, 4, 5, 6, 7
DN, 2, 3, 4, 5
Exp, 2, 3, 4
Aft, 2, 3
SVT, 2 , 3


Uppdatering 22.30: Storbritannien meddelar att man kommer att ha stridsflyg över Libyen redan under fredagen om Säkerhetsrådet fattar ett beslut i natt. Blir det Tornado eller Eurofighter?

Utrikesminister Carl Bildt twittrade ikväll att han vill se att även markförband anfalls eftersom erfarenheterna från Balkan med endast en NFZ visar att det inte stoppar kriget på marken eller massakrer som Srebrenica. Frågan är vem som ska ställa upp med markförbanden? Det lär få bli ur arabländerna om aktionen ska ha trovärdighet i Mellanöstern. Afrikanska Unionen är ett annat alternativ, men har förmodligen inte resurser nog och med tanke på Gadaffis starka ställning i många afrikanska länder känns en sådan intervention mycket tveksam. Klart är att det kommer att krävs betydligt mycket mer än en NFZ för att få stopp på Gadaffistyrkorna.

BBC meddelar att Ryssland och Kina som tillsammans med Tyskland varit de starkaste motståndarna till en NFZ, nu verkar planera att lägga ner sina röster.


Uppdatering 00.15: Säkerhetsrådet antog nyligen en resolution där man sanktionerar "användande av alla nödvändiga medel" för att förhindra angrepp på den libyska civilbefolkningen. Frankrike har tidigare sagt sig berett att agera inom timmar från att beslut har fattats i Säkerhetsrådet. Det har också talats om att flera arabländer är beredda att ingå i en koalitionsinsats. Gadaffi sover nog inte i sitt eget hem denna och kommande nätter när det plötsligt kan bli besök av en Scalp eller Tomahawk.

SvD, 2, DN, 2, Exp, Aft, SVT, 2

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Blogg-Topplista Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Bloggar.Topplista.se - topplistan med de bästa bloggarna - lägg till din blogg du också! Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade