Ekonomin lika mycket i balans som alltid

I fredags kom Försvarsmaktens delårsrapport för kvartal 3. Kort sammanfattat är ekonomin precis lika mycket i balans som alltid, vilket också är rubriken på Försvarsmaktens hemsida. Inom en snar framtid går det säkerligen att läsa samma fras på försvarsministerns blogg.

Läser man delårsrapporten blir man inte lika övertygad om att ekonomin är så värst balanserad. Barnfamiljen som tvingas ställa in semestern p g a att ena föräldern nyss blivit arbetslös, kan också anses ha en ekonomi i balans med den retorik som används på Försvarsmaktens hemsida och i förlängningen med anledning av Försvarsdepartementet vägvisning.

I delårsrapporten kan man snabbt konstatera att ekonomin är lika obalanserad som någonsin tidigare i förhållande till Försvarsmaktens uppgifter. Det torde vara detta som är det avgörande för hur balanserad en försvarsbudget är.


Alla delar av Försvarsmakten har drabbats hårt av den ekonomiska svångremmen under 2011 och det drar onekligen ett löjets skimmer över den huvudsakligen moderata retoriken om ett insatsberett, välövat försvar med en ekonomi i balans. Arméns övningar har bedrivits på kompaninivå, dvs inte i de större förband som krävs för att lösa uppgifter inom det nationella försvaret. Brigadstridsledningsövningen som skulle vara grunden i återtagandet av förmågan att återigen uppträda i brigader utgick p g a ekonomin, vilket försenar intagandet av IO 2014. Ändå förväntas arméförbanden i huvudsak nå PersQ 4 under 2011, det näst högsta betyget över ett förbands förmåga. Förbluffande... Att inrapporterat PersQ-värde har ändrats sedan det lämnat förbanden har hänt förut. Tydligen finns det andra än förbanden själva som har bättre uppfattning om hur övade förbanden är. Man ska också ha med sig att det i så fall handlar om PersQ 4 för kompani och inget annat.

I Marinen och Flygvapnet är det lika illa ställt där Marinens slutövning fick ställas in medan flygtid i Flygvapnet omfördelades till Libyeninsatsen med samma utfall med undantag av hårt slitage på nyckelpersonal och resursbrister på hemmaplan. Får man tro kollegorna på HKV PROD ser det inte mycket ljusare ut i Försvarsmakten nästa år.

Man kan också utläsa av delårsrapporten att anslaget för fredsfrämjande insatser var 2368 mkr medan regeringen beordrat insatser för 2522 mkr. Naturligtvis innebar ju den uppkomna Libyeninsatsen vissa fördyringar, men man kan ändå fundera över realismen i den socialdemokratiska skuggbudgeten där man samtidigt som anslaget sänks med 140 mkr vill öppna upp ytterligare en logistiskt komplicerad markoperativ insats i Sydsudan, parallellt med insatsen i Afghanistan. Man kan också förvånas över det faktum att det flygburna radarspaningssystemet ASC 890 sedan 1 april är anmält i internationell beredskap, medan det fortsatt inte kan användas på hemmaplan, vilket Peter Neppelberg tagit upp i sina gästinlägg här och på FM debattblogg.


Sedan början av veckan pågår en debatt på Newsmill mellan ÖB, fp försvarsutskottsledamot Allan Widman och FM informationsdirektör Erik Lagersten. ÖB konstaterar i en berömvärt öppen debattartikel att bortom 2014 räcker inte budgeten och konstaterar vidare att den nya försvarsmaktsorganisationen 2014 inte är intagen förrän tidigast 2019. Widman konstaterar helt korrekt att uppdraget var att införa en ny organisation till 2014 – inte 2019. FM infodir kontrar med att organisationen strukturellt är intagen 2014, men personaluppfylld med värnpliktiga ända fram till 2019 och att detta kontinuerligt återrapporterats till Regeringen som inte haft några synpunkter, vilket Widman åter bemöter i dagens inlägg.

I personaldelen i delårsrapport 3 finner man också följande konstaterande:

"Från och med 2010 och fram till 2018-2019 stiger verksamhetsvolymen och kostnaderna när Försvarsmakten övergår till kontinuerligt tjänstgörande och tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater samt sjömän."

Från regeringshåll, närmare bestämt moderaterna, hävdar lika fullt att ekonomin är i fullständig balans och att det inte är fattat något beslut om ekonomin bortom 2014. Nu börjar dock Försvarsmakten även officiellt peka på att det nya personalförsörjningssystemet blir betydligt dyrare än vad som tidigare framhållits av framförallt politisk nivå. Risken är överhängande att luftslottet snart är fullständigt med en organisation byggd kring anställda soldater som man inte har råd att öva, inte har råd att betala konkurrenskraftiga löner och slutligen inte har råd att sända på insatser, vilket är en stor del i att kunna behålla personalen då insatser för många yngre är mycket av motivationen.


Som lök på laxen kan man återigen konstatera att den organisation som beslutades utifrån ett dåtida säkerhetspolitiskt perspektiv 2008-2009, som skulle vara intagen 2014, inte är klar och grundövad förrän tidigast 2019, samtidigt som man kan konstatera att det börjat röra på sig på östra sidan Östersjön i en omfattning man inte prognosticerat 2009. Låt se vad presidentbytet i december medför i form av ändrad reformtakt.


Återigen - hur pass mycket är Försvarsmaktens ekonomi i balans?

Nedgång i volym och area (uppdaterad 30/10 09.00)

I torsdags meddelades det att Afghanistaninsatsen ska minskas under slutet av nästa år med 150-200 personer och därmed nedgå till ca 400 personer. Oppositionspartierna ser detta som en stor framgång och motiverar neddragningen med att afghanska styrkor väntas ta över säkerhetsansvaret för tre av de fyra "svenska" provinserna under 2012. Målbilden är sedan att inga stridande svenska förband ska finnas kvar i Afghanistan 2014, utan enligt Urban Ahlin endast ca 200 svenskar i utbildarroll och för att "skydda utbildarna".

Det är naturligtvis glädjande att afghanska styrkor nu övertar ansvaret för stora delar av det svenska ansvarsområdet. Att använda det som ett motiv för att ta hem svenska förband klingar dock falskt i och med det faktum att det svenska förbandet är allvarligt underbemannat jämfört med uppgiften. En nedgång till endast en provins skulle snarare bättre motsvara de resurser som idag finns på plats, med ett skyttekompani. Jämför man med trupptätheten i insatserna på Balkan var dessa flera gånger högre och då med i huvudsak övervakande uppgifter.

Samtidigt är "utbildarroll" och "inga stridande soldater" mycket motsägelsefullt. De soldater vars uppgifter är att utbilda och mentorera afghanska armén är de som oftast är mest utsatta för strider. Förutom att de i regel är lättare utrustade är deras uppgift att under skarpa uppdrag följa med de afghanska förband de utbildar och mentorera dem. Frågan blir också vad som ska hända med det svenska helikopterförbandet, eftersom detta visat sig mycket uppskattat hos de andra nationerna inom ISAF. Att ta hem förbandet skulle inte skapa någon good-will, speciellt inte i USA eller Tyskland.

Är det återigen inrikespolitiken som får svänga med utrikespolitiken? Propositionen om Afghanistaninsatsens framtid läggs i närtid. För en gångs skull är det i alla fall inte brandtal om att insatsen ska avslutas omedelbart.



Uppdatering 30/10 09.00: Thage G Peterson och vad som skulle kunna kallas det vanliga gänget, skriver idag på SvD Brännpunkt och anklagar Regeringen för att tiga om det svenska deltagandet i Afghanistan. Skribenterna vill se ett svenskt trupptillbakadragande redan till nyår.Den gamla slagdängan om första kriget på 200 år plockas återigen fram fastän alla skribenterna torde ha varit vid full vigör under början av 60-talet när svenska mark- och flygförband bedrev regelrätt krigföring i Kongo. Tydligen är det fortfarande något man inte vill kännas vid. Man lyckas till och med få med ett litet alliansfrihet i texten, fastän flera av skribenterna var aktiva i s-regeringar som hade enormt nära, men för allmänheten dolda band till NATO och USA.

Likt alla tidigare debattartiklar från gänget undviker man konsekvent att besvara frågan vem som stå för säkerheten i Afghanistan för att möjliggöra fortsatt återuppbyggnadsarbete. Det behöver naturligtvis inte vara ISAF utan ännu hellre afghanska myndigheter, men hur ska man ge dem den möjligheten om man inte får stöd utifrån? Peterson m fl skriver själva om hur våldet gör det svårt att nå framsteg, men det verkar inte leda till någon djupare analys till hur säkerheten ska tryggas för de civila satsningarna. Tror man i sin enfald att ett omedelbart ISAF-tillbakadragande kommer att få all krigföring att dö ut och att jämställdhet och 9-årig grundskola omedelbart införs? Man får närmast det intrycket av att läsa artikeln, då den uppehåller sig just vid skedena "trupptillbakadragande" och "civila insatser". Hur löses problemen?

Grunden för hur länge ISAF ska vara kvar i Afghanistan borde snarast vara hur länge det finns behov av stöd. Naturligtvis är det sedan för varje land att bedöma hur länge man mäktar med att delta i ISAF med avseende på ekonomi och resurser, men grunden i varje bedömning oavsett om det handlar om Afghanistan, Libyen, Bosnien, Sudan måste vara vilket behov som finns. Behovet av civila insatser för återuppbyggnad är enormt och där har Sverige helt misslyckats med dessa. Många är vittnesmålen om hur svårt det är att skapa trovärdighet hos civilbefolkningen när man inte ens kan få det egna landets biståndsmyndighet att genomföra satsningar i området. De afghanska myndigheterna är ökända som korrupta och det torde väl inte förvåna någon. Man kan inte över några veckor förvänta sig att ett samhälle går från medeltid till svensk förvaltningsmodell av modernt snitt. Ett starkt engagemang i landet ger ökad möjlighet att utöva kontroll över var biståndspengarna hamnar och möjlighet att utöva påtryckningar för att minska korruptionen.

Däremot kan man helt hålla med gänget Peterson om att kommunikationen om insatsen varit usel. Det är dock inget man ensidigt ska lasta Regeringen Reinfeldt för eftersom insatsen pågått sedan 5 år då denna regeringen tog över. Först i slutet av 00-talet lanserades en målsättning för vad Sverige ska åstadkomma med sin insats i Afghanistan och hur svenska myndigheter ska samarbeta. Att kommunicera ut syftet med insatsen är något svenska politiker helt har misslyckats med. Några alternativ som alla har förekommit i debatten:

- Återuppbygga det afghanska samhället
- Mänskliga rättigheter för afghanska barn och kvinnor
- Stoppa narkotikan
- Hindra muslimsk fundamentalism att sprida sig och slutligen få grepp om Pakistan och landets kärnvapen (Intressant är nu att notera att Kina avser etablera sig militärt i stamområdena i norra Pakistan. Tydligen vill man knyta Pakistan närmare till sig)
- Genom att delta i Afghanistan visar vi solidaritet med andra västländer och därmed kan vi försäkras om militärt stöd till Sverige den dag så skulle kunna behövas

Det är bara att välja och vraka bland målsättningarna. Otydligheten är stor, men det har den varit ända från början. Däremot är det oerhört svårt att se att ett snabbt och fullständigt trupptillbakadragande av ISAF skulle innebära slut på kriget i Afghanistan och samhället kan blomstra igen. Då kommer den verkliga huggsexan om landet börja.

Se även Försvar & Säkerhet

Bristande kommunikation får konsekvenser för säkerheten

Peter Neppelberg har de senaste veckorna stått för en serie gästinlägg på WW där han beskriver det förmågeglapp som finns inom flygstridskrafternas ledningsområde. Den senaste delen har även publicerats på en av Försvarsmaktens bloggar. För att undvika att delge någon information som kan anses som sekretesskyddad och i förlängningen en säkanmälan, har Neppelberg mailat sina inlägg till Försvarsmakten i förväg för att få synpunkter på inläggen.

Mail till och inom Försvarsmakten är precis som hos alla andra myndigheter att betrakta som allmänna handlingar och kan därmed begäras ut av den som är intresserad. Handlingar ska lämnas ut skyndsamt enligt svensk lag och innan handling lämnas ut ska det även göras en bedömning huruvida handlingen av sekretesskäl kan lämnas ut. Med tanke på det mediala intresse Neppelberg tidigare har rönt, har även hans mail till Försvarsmakten begärts ut av journalister.

Den fjärde och avslutande delen i Neppelbergs inläggsserie sändes tidigare under veckan till Försvarsmakten och begärdes sedan ut av Sveriges Radio. Handlingen lämnades idag ut till Sveriges Radio och några timmar efter att detta skett fick Peter Neppelberg ett meddelande från Högkvarteret att man inte kunde publicera den slutliga delen eftersom den ansågs kunna innehålla sekretessbelagda uppgifter.


Återigen har det alltså hänt att media delges handlingar som bedöms som sekretessbelagda. I våras sände SVT:s Dokument Inifrån ett reportage om Försvarsmaktens omfattande bruk av konsulter med fokus på just ledningsområdet. Den ansvarige journalisten begärde ut ett antal handlingar från Försvarsmakten, varav vissa levererades med strukna uppgifter med hänvisning till sekretess. Samma handlingar återfanns även bifogade andra utlämnade handlingar – då utan några strykningar.

Situationen är allvarlig. I ena stunden lämnar Försvarsmakten gladeligen ut handlingar man anser innehåller sekretessbelagda uppgifter. I andra stunden delger man av sekretesskäl inte väsentlig information till insatta förband, vilka är beroende av informationen för att kunna lösa sina uppgifter och därtill skydda egen verksamhet. Utrymmet för förbättringar är med andra ord fortsatt stort. Kommunikationen inom Försvarsmakten måste förbättras eftersom den medför negativa konsekvenser för säkerheten och i förlängningen även möjligheten att uppnå operativ verkan.



Utrikespolitiken som inrikespolitik igen?

Aftonbladets debattsida går Urban Ahlin till hård attack mot regeringen som han anser ej tar ansvar för att Sverige deltar i FN-ledda militära insatser.  Ahlin ser en rad fördelar för Sveriges roll genom att Sverige tar ett större militärt ansvar i FN-ledda insatser. Framförallt vill han se ett svenskt deltagande i Sydsudan med ett ingenjörförband.

Ahlins initiativ är ju naturligtvis vällovligt, men man blir ju lite fundersam över den socialdemokratiska försvarspolitiken, när Ahlin strax efter partiet härom veckan lade fram en skuggbudget där anslaget för internationella insatser minskas med 140 mkr årligen, lägger fram ett förslag om en helt ny insats. Till råga på allt måste man återigen fundera över vilken verklighetsförankring Ahlin och i förlängningen förmodligen också Håkan Juholt har denna gång. Är det måhända på samma sätt nu som med sommarens Libyendebacle och kravet på 5 flygplan och en bordningsstyrka?

Det man ska veta är att Försvarsmakten är hårt ansträngd i genomförandet av Afghanistaninsatsen och bemanningen där till följd av än så länge mycket låga personalnivåer i organisationen. Sverige ska naturligtvis delta i FN-ledda insatser, men för att mäkta med en insats liknande vad som efterfrågas i Sydsudan, krävs det att något betydligt större land är villigt att ta ledartröjan, framförallt avseende logistik. Tyvärr har Försvarsmakten inte heller de personalnivåer att man kan bemanna en insats med ingenjörtrupp längre än en enstaka rotation, varvid det kommer att bli en mycket kort insats. Minns vilket liv det blev när det framkom att Tchadförbandet endast skulle verka med full operativ förmåga i någon enstaka vecka innan åtgärder för hemfärd skulle påbörjas.

Att kräva ett påbörjande ytterligare en markoperativ insats i ett logistiskt extremt svårt operationsområde med en förbandstyp med mycket ansträngda personella resurser, är inte trovärdigt utan måste tyvärr stämplas som ett blekt slag i inrikespolitiken med utrikespolitiken som slagträ. Tyvärr verkar inte Ahlin vara lika intresserad av att samtala med representanter för Försvarsmakten som han verkar vara av att tala med FN-delegater, annars hade Socialdemokraterna kanske lanserat mer realistiska förslag.


Läs också SvD:s Ledarblogg hur det kan gå till när man pratar på lite annat sätt med Försvarsmakten

Del 3 – Kvarstår förmågeglappet i luftförsvaret efter 2013?

Peter Neppelberg återkommer här i ett tredje av fyra inlägg om luftstridskrafternas förmågeglapp bortom 2013. Detta blogginlägg har också publicerats på Försvarsmaktens debattblogg och liksom tidigare inlägg har det även direkt delgivt såväl Försvarsmakten och politisk nivå.


Förmågan till ledning är grundläggande och förmågan till interoperabel ledning är ett måste vid internationella operationen, MEN sedan något år också vid nationella. Sverige har som bekant presenterat en solidaritetsdeklaration och de länder som omfattas av denna använder samtliga NATO-standarder inom detta område. Att då hitta på ett eget system som av antingen hård-/mjukvarumässiga skäl inte fungerar, ELLER p g a nationella inte tillåts fungera med allierades ledningssystem är gränsande till vansinnigt.




Wiseman


-----------------------------------------


Resumé

Frågan om luftstridskrafternas utveckling har diskuterats livligt sedan FM tog ”interoperabilitetsbeslutet” 2004, dvs avsiktligt valde att överge väl fungerande nationella lösningar till förmån för tekniska system som fungerar i en internationell insatsmiljö. För den som vill rekapitulera debatten kan jag rekommendera http://wisemanswisdoms.blogspot.com/search/label/Ledningssystem

Bristerna i luftförsvarets interoperabla förmåga, dvs att över hela riket ha en godtagbart antal data-, radio- och igenkänningsutrustningar skall vara lösta till 4:e kvartalet 2013 enligt FM deklarationer till Försvarsdepartement och Försvarsutskott. I tidigare delar har jag avhandlat bristerna i systemsamordning och datalänksförmåga samt avsaknaden av ett krypterat och störskyddat radiosystem. I detta inlägg tar jag upp bristen på ett markbundet radaridentifieringssystem anslutet till luftförsvarets stridsledningscentraler samt avsaknaden av ett interoperabelt högre taktiskt ledningssystem för luftförsvaret.


Igenkänningsutrustning


För att våra luftstridskrafter skall kunna samverka fordras ett igenkänningssystem på fartyg, luftvärn, flygplan och på marken kopplat till stridsledningscentraler. Allt för att minimera risken för vådabekämpning. Sådana system benämns internationellt för IFF, Identification Friend or Foe.

JAS39 C/D, VISBY-korvetterna och vissa luftvärnsförband har dessa identifieringsutrustningar men det markbundna systemet knutet till stridsledningscentraler är under under anskaffning.

Eftersom det handlar om strategiskt materiel och kryptoutrustning med NATO/US-standard påverkar detta förhållandet till annan makt eller organisation. Överenskommelser på regeringsnivå är nödvändiga med tilltänkta leverantörsländer och försäljningen hanteras därför som sk. Foreign Military Sales. Dessutom krävs att lagen om offentlig upphandling skall följas. Därför har serieleveransen försenats minst ett år. I bästa fall kan ett provsystem finnas på plats under 2012 för verifiering och validering av FMV.

På samma sätt som för radio, vilket jag tidigare har redovisat, torde det bli mycket svårt att färdigställa en fullt rikstäckande utbyggnad till 2013 Q4.


Högre taktiskt ledningssystem

För att bli interoperabel erfordras ett högre taktiskt ledningssystem för insatsplanering och order till underlydande förband inom luftförsvaret. I den svensktillverkade tekniklösningen SWECCIS, som är ett ramverk för högre taktisk ledning, finns idag inget ledningssystem för luftstridskrafterna. Därför löstes denna brist på planeringssystem tex under insatserna med FL01 på Sicilien genom att samgrupperade NATO-förband förmedlade order från NATO insatsledning till den svenska styrkan.

Ett interoperabelt ledningssystem för högre taktisk ledning av luftstridskrafter kommer förhoppningsvis att införas inom ramen för SWECCIS på Högkvarteret de närmaste åren. Det är dock oklart när helhetslösningen som förutom insatsledningen även omfattar flyg-, bas- och stridsledningsförband är färdigt för operativ drift. Dock bör sägas att formellt har Försvarsmakten inte till Försvarsdepartement och Försvarsutskott utlovat att något sådant teknikstöd ska vara användbart vid en specifik tidpunkt.


Slutsats

Det är mindre troligt att verklig förmåga i luftstridskrafterna uppnås vid de deklarerade tidpunkterna, Q4 2012 och Q4 2013, i enlighet med de utfästelser Försvarsmakten har lämnat till Försvarsdepartement och Försvarsutskott.


Slutord

I ett sista inlägg avser jag även diskutera informationssäkerhet, krypto och sekretess samt konsekvenserna av den pågående utvecklingen av gemensam lägesinformation (GLI/NOC).



Vänligen
Peter Neppelberg

Den "heta" solidaritetsförklaringen

En läsare tipsade nyss om att i Norrländska Socialdemokraten går den kände militärhistorikern och journalisten Lars Gyllenhaal samt f d chefen för K 4 och I 22, översten av 1. graden Björn Lundquist, kraftfullt angrepp på den försvarspolitik som bedrivs av försvarsminister Sten Tolgfors och framförallt den bild av dagens försvar som ministern målar upp. Förutom personalbrister och brist på övning lyfter man även frågan om försvarets nuvarande och framtida förmåga att leva upp till den svenska solidaritetsförklaringen.

I det sammanhanget är det också intressant att notera att socialdemokraternas försvarspolitiske talesman, tillika ordföranden i Försvarsutskottet, Peter Hultqvist, idag har KU-anmält försvarsministern med anledning av de uppgifter som cirkulerar om att Försvarsdepartementet hindrat Kungliga Krigsvetenskapsakademins Karlis Neretnieks, pensionerad generalmajor, från att tala på arméinspektörens fältövning för några veckor sedan. Enligt uppgifterna hade Neretnieks bjudits in tillsammans med representanter från Försvarsdepartementet för att ge perspektiv på solidaritetsförklaringen, då ett av syftena med fältövningen var att diskutera det framtida svenska försvaret.


Solidaritetsförklaringen är en mycket het potatis som ingen verkar vara beredd att fånga. Det finns en oerhört stor politisk ovilja att konkretisera dess innebörd och samtliga påpekanden om vilka resurser som en solidaritetsförklaring, därtill ensidig och ej formaliserad, kräver och vilka följder den kan få, möts av tystnad från politiskt håll eller i bästa fall några avvärjande formuleringar. Trovärdigheten till solidaritetsförklaringen blir därmed mycket låg.

Utan att peka ut någon enskild person kan man för femtielfte gången konstatera problemet att högre militärer ytterst sällan uttrycker sin uppfattning offentligt medan de fortfarande är i tjänst. Efter pensionen blir de dock betydligt mer talföra och kritiska. Företeelsen är naturligtvis vanlig även i andra delar av förvaltningen och företag, men likväl är det fortfarande ett problem sett i det långa loppet. De högre och mycket engagerade officerare som tagit bladet från munnen under karriärens gång, hamnar ofta i kylan under viss tid och går aldrig vidare till de högre posterna där de hade gjort störst samhällsnytta.


Se gärna även Kungliga Krigsvetenskapsakademins bloggs senaste inlägg om solidaritetsförklaringen.

Nu börjar de egentliga problemen

Nyheten att Gaddafi infångats och senare avlidit är naturligtvis välkommen. Dock hade det varit oerhört mycket mer välkommet om han kunnat fångas och ställas inför rätta för de övergrepp som begåtts under hans drygt 40 år vid makten.

Risken känns nu större att vi nu får se ett sönderfallande Libyen än om Gaddafi hade kunnat ställas inför rätta, vilket hade kunnat bli något att samla den libyska befolkningen kring. Den libyska befolkningen är inte en homogen grupp utan består av flera olika stammar. Historien är full av exempel på stater där en stark ledares försvinnande inneburit upplösning och ofta även inbördeskrig. Riskerna med Libyen som en failed state är stora och har beskrivits flera gånger förut, bl a på Försvar & Säkerhet. Libyen var ett av världens hårdast militariserade länder och stora mängder militär hårdvara har redan hamnat i fel händer och mer riskerar att göra så. Framförallt är spridningen av bärbara luftvärnsrobotar och speciellt de mer kvalificerade system, ett allvarligt hot om de hamnar i händer på terrorister. Flera västländer har redan satt in stora resurser för att återta dessa robotar, men uppgiften är i det närmaste ett sisyfosarbete. Att vinna den militära delen av ett krig är förmodligen det lättaste. Att bygga freden och återuppbygga ett land efter en intern konflikt är desto svårare. Att som politiker säga "jag förväntar mig ett slut på konflikten", är måhända en något för positiv ståndpunkt.

För många europeiska länder med ekonomiska problem innebär Gaddafis död ett möjlighet att dra sig ur insatsen med någon form av ära i behåll. Ytterligare en sönerna Gaddafi lär ha fångats under dagen, men kommer verkligen motståndet att upphöra nu, kan man fråga sig. För lojalisterna borde det nu stå klart att man slåss för en förlorad sak. Det blir också intressant att se vilka efterverkningar dagens händelse kan få i Syrien och Jemen. Kanske blir det nya kapitel till nedanstående youtubeklipp.




SvD, 2, 3, 4, 5, Exp, 2, 3, 4, 5, DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7Aft, 2, 3, 4, 5, 6, SR, 2, 3, 4, SVT, 2, 3, 4, 5, 6GP, 2, 3


Gästinlägg: Del 2 – Kvarstår förmågeglappet i luftförsvaret efter 2013?

Nedan följer del 2 av Peter Neppelbergs serie om det kvarstående förmågeglappet i luftförsvaret. Texten nedan sändes i sin helhet till Försvarsmakten för granskning för en vecka sedan. Den återkom utan anmärkning och sändes därför idag på morgonen till politiker och media.


/Wiseman


-------------------------------------




Resumé


I den första delen redogjorde jag för bakgrunden till luftstridskrafternas så kallade förmågeglapp som uppstod när Försvarsmakten 2004 började sin omtransformering från ett invasionsförsvar till ett interoperabelt insatsförsvar.

Bristerna i luftförsvarets förmåga är främst:

- Försenad utbyggnad av ett krypterat datastridsledningssystem (Link 16) mellan fartyg, luftvärn, markbundna och flygburna stridsledningscentraler samt stridsflygplan.

- Avsaknaden av ett krypterat markbundet radaridentifieringssystem (Identification friend or foe, IFF) som kan skilja på egna och andra flygplan

- Avsaknad av ett krypterat och/eller störskyddat markbundet radiokommunikationsnät (HQII and Secure Voice) mellan stridsledningscentraler och flygplan.

- Avsaknad av ett system för högre taktisk ledning av luftstridskrafterna omfattande resursplanering, insatsorder och rapportering (ICC).

Full interoperabel förmåga, dvs att över hela riket ha en godtagbart antal data-, radio- och igenkänningsutrustningar har framflyttats av FM och aviserats med start 4:e kvartalet 2012 och slutförd 4:e kvartalet 2013.

Trots de reviderade framflyttade planerna är det knappast möjliga att uppnå verklig förmåga i de senaste deklarerade tidpunkterna, Q4 2012 och Q4 2013, enligt de utfästelser FM har lämnat till Försvarsdepartement och Försvarsutskott.

För den som vill rekapitulera debatten kan jag rekommendera Wisemans Wisdoms blogg om Ledningssystem som sammanfattning.
http://wisemanswisdoms.blogspot.com/search/label/Ledningssystem

I denna del två kommer jag att beröra organisation och systemsamordning samt radio och kommunikation


Organisation och systemsamordning


I samband med att Försvarsmakten omorganiserades vid 2000-talets mitt flyttades ledningssystemfrågor från de tidigare ansvarshavarna för sjö, mark och luft till en nybildad avdelning i högkvarteret - PROD Led. Detta innebar att ansvaret för vitala funktioner för luftförsvarets helhet såsom taktiska datalänkar, radio och radarutrustning, igenkänningsutrustning, infrakommunikationsstruktur, mm, fråntogs den flygtaktiske chefen.

Under hela 90- samt 00-talets början bedrev Flygvapnet och Försvarets Materielverk ett omfattande gemensamt systemsamordningsarbete inom ramen av det som benämndes Flygvapnet 2000. När FM omorganiserades upphörde systemsamordningen av luftstridskrafterna. Den nya inriktningen var att systemsamordning, framförallt inom ledningssystemområdet skulle ske inom ramen av den integrerade materielledningen, IML, vilket var ett gemensamt beredningsarbete mellan FM, FMV och FOI. IML slutrapport från 2009 var ett försök till systemsamordning framförallt inom ledningsområdet. Tyvärr fokuserades mer på en ”bortre framtid” och gemensam ledningscentral och mindre på ”här och nu”.
Bristen på systemsamordning innebär stora problem inom luftstridskrafterna. Ansvarsfrågor är inte utklarade mellan sakområdena flyg och ledning. Prioriteringar och omfördelningar inom och mellan materielprojekt sker inte samordnat. Beställningar släpar efter eller är inte utförda. En grogrund för ”nån annan-ismen” har skapats …

Ett exempel på bristande systemsamordning är problem med beställning, leverans, installation och driftsättning av datalänkutrustning (Link 16) i FM fartyg, luftvärnsförband, helikoptrar, 100 JAS och i marksändarnät. Att fullt hinna färdigställa detta till 2013 Q4 är mindre troligt.

FM har nyligen startat upp ett systemdefinitionsarbete tillsammans med FMV. Det omfattar luftstridskrafterna och dess förmågeutveckling i perspektiven 2014, 2017 och 2020. Problemet är att detta inte kan ske isolerat utan måste göras i samklang med arena sjö, mark och ledning.


Radio och kommunikation

FM gamla analoga markradiosystem (TARAS/Radio 80) består av utrustning från 60-talet och framåt och har för länge sedan uppnått slutet på sin livslängd (End of Life, EOL). Radiosystemet som manövreras från stridsledningscentralerna har hög felfunktion vilket påverkar flygsäkerheten negativt. Systemet skulle ersättas av TARAS/Radio 90 men detta ströks ur materielplanen i samband med interoperabilitetsbeslutet 2004.

Flygvapnet har länge påpekat behovet av ett ersättningssystem för enheterna på marken innehållande funktionerna textskyddat (krypterat) och trafikskyddat (hoppfrekvens) tal, ofta internationellt benämnda Secure Voice och Have Quick II.

Att beställa ett system med en utbyggd rikstäckning är ett omfattande projekt. Inte bara integrering mot stridsledningscentraler måste ske utan hela Försvarsmaktens infrastruktur i form av telenät och IP-nät påverkas. Därefter skall omfattande verifierings- och valideringsarbeten genomföras för att hela funktionskedjan ska kunna flygsäkerhetsgodkännas, en omständlig och tidsslukande process.
Försvarsmaktens beställning har blivit fördröjd och FMV har därför ännu inte kunnat starta upphandling (offertutvärdering pågår).

Att en slutlig utbyggnad skulle vara klar och ersätta åtminstone huvuddelen av nuvarande markradiosystem till Q4 2013 förefaller osannolikt.


I senare inlägg under hösten avser jag mer i detalj försöka redogöra för problematiken rörande identifieringsutrustning och högre taktiskt ledningssystem. I ett sista inlägg avser jag även ta upp frågan kring informationssäkerhet, krypto och sekretess samt konsekvenserna av den pågående utvecklingen av gemensam lägesinformation (GLI/NOC).


Vänligen

Peter Neppelberg



Gästinlägg: Skyll inte på soldaterna!

Sedan en tid tillbaka står Sverige utan värnpliktsarmé. Istället har ett yrkesförsvar införts. Det kan man tycka vad man vill om . Inom försvaret finns både förespråkare och motståndare. I Riksdagen finns både förespråkare och motståndare. Bland journalister och andra proffstyckare så finns det mestadels motståndare, men säkert någon tystlåten förespråkare också. Tanken på en yrkesarmé väcker ont blod hos många. Så långt är allt i sin ordning. Men de argument som framförs mot yrkesförsvaret tenderar av gå över gränsen för vad som är acceptabelt. Istället för att debattera försvarsreformen som sådan, delas rallarsvingar ut mot dem som anställts - yrkessoldaterna.

Vi har kallats allt från legoknektar till white trash. Vi har fått stå ut med att förklaras vara den typ av människor som debattörerna inte vill ha i statlig tjänst - vapengalna, våldsamma och ointelligenta. Exempelvis välkomnade socialdemokraten Jytte Guteland den första anställningsomgången genom att anklaga oss för att vara olämpliga för tjänsten, och därtill lata och dyra. Kanske ska en politiker som inte ens är folkvald och ändå tjänar betydligt mer än soldatlönen på under 17000 kronor före skatt vara lite mer ödmjuk när hon anklagar oss anställda för att vara dyra och onyttiga.

Flera andra har försökt sig på att analysera vilka vi är. Jodå, nog är yrkessoldaterna som de amerikanska soldaterna, menar man. Och de amerikanska soldaterna, dem vet man allt om: Dem har man sett i Full Metal Jacket, Jarhead och på nyheterna. Snusförnuftiga kommentarer fälls. Nog vet man alltid vilka det är som vill jobba som soldater - och inte tycker man att de verkar vara något att ha.

Själv har jag svårt att se oss soldater som en homogen grupp. Alla söker vi oss till yrket av olika anledningar. Många för att de älskar en aktiv livsstil och friluftsliv. Andra för att de söker spänning. En del, som med sin civila utbildning skulle kunna få ett högavlönat jobb, söker sig tillbaka till försvaret för att de söker ett arbete med både utmaningar och meningsfulla uppgifter.

Själv råkar jag vara yrkessoldat. Just nu är jag förvisso ledig för vidareutbildning, men soldat är jag. Och jag känner inte alls igen mig i den bild som tyckare, politiker och journalister målat upp. Som gruppchef i yrkesförsvaret ansvarade jag för en fantastisk grupp - initiativkraftiga, självständiga individer som verkligen tror på sin uppgift och på sin grupp. De är duktiga soldater som hela tiden strävar efter att bli bättre, även på sin fritid. Utan att ta ställning för eller emot det nya personalförsörjningssystemet kan jag konstatera att nivån på soldaterna ligger avsevärt mycket högre än när jag gjorde värnplikten på samma pluton ett år tidigare.

Visst kan man diskutera vilket personalförsörjningssystem som passar Sveriges förutsättningar bäst. Värnpliktsförsvaret hade onekligen sina fördelar, och inte minst var det ett billigt sätt att förse Försvarsmakten med soldater. Om man vill diskutera det nya försvaret så är detta välkommet av alla parter. Men diskussionen kan inte få handla om oss soldater. Skyll inte Riksdagens beslut på oss. Den som tar anställning som soldat för att skydda Sverige trots den dåliga lönen borde ha beröm - inte nedlåtande kommentarer från ledarskribenter och debattsidor.


Nr. femton Stolt

2 miljoner

Igår passerade Wiseman's Wisdoms 2 miljoner besök enligt Statcounter, cirka 4 år efter bloggens start. WW började med syftet att uttrycka åsikter i anslutning till politik, framförallt försvarspolitik eftersom man som privatperson mycket sällan får möjlighet att publiceras i de stora dags- och kvällstidningarna. I tidningarna måste man också förhålla sig till deras regler avseende antal ord och liknande och man blir ideligen refuserad när ämnet inte är tillräckligt intressant. Ofta är det som sagt personen/personerna bakom texten som inte är tillräckligt intressanta.

2007, när WW startades, levde vi i en helt annan säkerhetspolitisk verklighet än idag. Vi befann oss mitt uppe i den eviga freden och den ändlösa strategiska time-outen. Hade man som förband inte ett finger med i NBG fanns man inte.

Från några enstaka besökare per dag växte sedan WW till några tusen besökare om dagen. Georgienkriget stjälpte sedan all försvarspolitisk planering över ända. Den vision som alliansregeringen med finansministern i spetsen haft för försvaret i form av kraftigt reducerade anslag blev en stor återvändsgränd. "Försvarsbloggar" var fortfarande inte rumsrena och dåvarande ÖB uttryckte vid en föreläsning på FHS att han inte var förtjust i fenomenet och det var särkilt några han ogillade. Dåvarande informationsdirektören hörde vid något enstaka tillfälle av sig på/till WW och var inte entusiastisk. Erbjudandet om att skriva ett gästinlägg (ledordet för WW har alltid varit att gynna den öppna debatten och möjligheten för alla att uttrycka sina synpunkter, även om redaktionen inte delar uppfattningen) besvarades med det mycket militärsvenska: "Jag ska kraftfullt överväga det". Det har fortfarande inte kommit något svar, men erbjudandet kvarstår.

2009 växte konkurrensen på den försvarspolitiska arenan. Redan på vintern startades bloggen Strilaren som gick hårt åt det nätverksbaserade försvaret i dess förvanskade hydraliknande form "Gemensam Lägescentral". Strilaren lades sedermera ner efter en kort livstid då några av de officerare som utgjorde redaktionen utsattes för sådana påtryckningar att de inte ansåg det längre vara värt att driva bloggen. Folkpartiets främste försvarspolitiker, Allan Widman, drev då redan NBF och GLC/NOC som en hjärtefråga och startade våren 2009 en egen blogg, vilken han döpte till Strilaren II. Widman var redan då kände som en "gråkappa" i Försvarsmakten och många är de chefspersoner som darrat då de fått reda på att Widman varit inplanerad för ett besök. Efter Widmans exempel startade flera andra försvarspolitiker egna bloggar, vilket var ett högst välkommet tillskott i debatten. Ett exempel är försvarsminister Sten Tolgfors även om han tyvärr inte tillåter kommentarer på sin blogg. Sommaren 2009 tillkom så bloggen Chefsingenjören, vilken fortfarande går mycket starkt och det dröjer nog inte länge innan "Björn" också passerar 2 miljoner besökare. Nu har vi även berikats med marin- och arméinriktade bloggar, såväl som bloggar med specifik hemvärns- respektive soldatinriktning.

Något som varit och är centralt på WW har varit att höja statusen för svenska soldater, sjömän och officerare och sommaren 2009 började det skrivas om det gula bandet till stöd för svensk militär personal. Idag finns ett sådant förverkligat både i Fredsbaskrarnas form "Stöd våra utlandssoldater" och Kustjägarveteranernas "Stöd våra soldater" modellerat efter bandet ute till höger. Det är otroligt givande att stöta på folk i t ex tunnelbanan som bär dessa symboler. Fortfarande kvarstår dock en skälig och skattefri ersättning till personal på skarpa insatser. För övrigt bör det inom en snar framtid komma ett särskilt inlägg om just ersättningen till personal i utlandstjänst.

Under såväl 2009 som 2010 och 2011 växte antalet försvarsbloggar markant. Fortfarande 2009 och 2010 var det en högst skeptisk attityd från Försvarsmakten till fenomenet sociala medier, men attityden "veknade" med tiden. Att Försvarsmakten nu i somras och under hösten startat egna bloggar och en egen  portal för sociala medier är något som många säkerligen inte kunnat drömma om 2007. Ej heller att pendeln idag har svängt från "Långtbortistandoktrinen" till eftertankens kranka blekhet i form av ett kallsvettigt uppvaknande från den "strategiska time-outen".  Det är därför otroligt glädjande att idag höra överbefälhavaren deklarera att den strategiska time-outen är över och att det nu handlar om att skapa en slagkraftig försvarsmaktsorganisation 2014 och inte en "insatsorganisation". Det är likaledes uppmuntrande att läsa de senaste inläggen på Armébloggen, där man diskuterar vägen framåt (tillbaka?) till ett trovärdigt nationellt försvar. Det är en oerhörd skillnad gentemot deklarationen härom året att man hade att "hantera bloggar.


Frågan är vilken påverkan "försvarsbloggarna" haft på försvarsdebatten och den försvarspolitiska utvecklingen. Ett särskilt exempel är vilket inflytande Peter Neppelbergs inlägg har haft avseende då gällande NBF-versions tveksamma framtid (Programmet Medierna i P1 idag verkar för övrigt handla om svårigheterna att få ut NBF-dokument pga frikostigt användande av hemligstämplar). Någonstans 2009-2010 skrev två studenter vid Stockholms universitet en uppsats om försvarsbloggar där man utöver bloggare intervjuade generalspersoner. En av dessa uttryckte då om "fenomenet" försvarsbloggar något i stil med att "nu får vi skriva om regeringsformen eftersom riket styrs av bloggar".

Sociala medier ger möjlighet att påverka. Den amerikanske frilansjournalisten och f d SF-operatören Michael Yon har två gånger blivit "disembedded" av amerikanska försvarsmakten när man ogillat det budskap som han framför, framförallt via sin blogg. Den senaste gången har sin grund i ifrågasättandet av rådande sjukvårdskedja i Afghanistan där arméförband är hänvisade till US Armys obeväpnade ambulanshelikoptrar istället för att nyttja US Air Forces CSAR-helikoptrar som kan operera under svårare förhållanden. Det fria ordet skrämmer, såväl i Sverige som i USA och framförallt i många andra länder med mindre utvecklade demokratiska system.

Även om sanningen inte alltid är trevlig är det fortfarande debatt och diskussion som för såväl Försvarsmaktens verksamhet som annan verksamhet framåt. En kollega sade en gång för länge sedan att det vi gör med våra värnpliktiga måste tåla en granskning från deras mammor. Detsamma gäller för all verksamhet som bedrivs inom Försvarsmakten såväl som annan offentlig verksamhet. All verksamhet måste tåla en granskning från våra uppdragsgivare. Såväl från politisk nivå som ytterst även den politiska nivåns uppdragsgivare – allmänheten.


Den stora frågan är nu – vad händer under kommande 2 miljoner besökare, eller mer specifikt, fram till 2014?

Att lyfta debatten?

Armébloggen lyfter arméinspektören förtjänstfullt frågan om det framtida försvaret och inbjuder till debatt om det framtida försvaret de frågor och problem som behöver diskuteras när Försvarsmakten nu står inför den enorma "utmaningen" att återta de kompetenser man förlorat det senaste dryga decenniet under "den strategiska time-outen". För detta ska Arméinspektören ha all heder och man börjar nu så smått känna igen lite av de drag som förr fanns i de olika försvarsgrenstidningarna.

Samtidigt diskuteras det huruvida major Peter Neppelbergs gästinlägg häromveckan om att glappet inom ledningsförmågan kvarstår ska granskas ur ett sekretessperspektiv. Till saken hör att inlägget är samma text som tidigare sänts till försvarsmaktsledning, politiker och media och bygger på uppgifter som bl a tidigare presenterats på Flygvapenbloggen. Uppgifterna oroväckande och med inläggets bakgrund är det svårt att komma ifrån känslan av att det man vill åstadkomma är att stoppa att pinsamheter kommer i dagen. Som bekant har Försvarsmaktens informationsdirektör tidigare i år uppmanat officerare att aktivt delta i försvarsdebatten under eget namn. Att få valt att göra så är inte så konstigt med tanke på det öde som tycks förfölja Peter Neppelberg. Förhoppningsvis stannar det denna gång vid "diskussioner".

Under den i Markstridsskolans regi nyss genomförda "Arméinspektörens Fältövning" med syfte snarlikt det som beskrivs i arméinspektörens blogginlägg, hade en representant ur Kungliga Krigsvetenskapsakademin bjudits in för att tillsammans med representant ur Försvarsdepartementet ge perspektiv på solidaritetsförklaringen. Att KKRVA skulle ge sin syn på solidaritetsförklaringen och de utmaningar som den medför bedömdes dock någonstans som olämpligt och momentet ströks och endast Försvarsdepartementets syn på solidaritetsförklaringen gavs.

Även om man ser vissa fall framåt i debatten är det tydligt att det är långt kvar till så högt i tak som man skulle vilja önska att det var, såväl inom som utanför Försvarsmakten. Såväl informationsdirektör som arméinspektör ska dock ha eloger för sina ansträngningar. En annan god sida av Försvarsmaktens satsning på öppenhet och sociala medier ser man på Flygvapenbloggen där en "insatsanhörig" och flygvapeninspektören sedan några dagar diskuterat det stundom bristfälliga anhörigstödet.

Diskussioner och debatt behövs för en skapa en starkare försvarsmakt. Det måste vara viktigare än egen prestige.


Kvällsläsning

Arméinspektören tar Armébloggen till nya höjder genom att bjuda in till debatt om det framtida nationella försvaret nu när förmågan slutligen ska återtas. Läs och delta, men läs gärna f d försvarsutskottsledamoten Rolf K Nilsson senaste blogginlägg dessförinnan som lite bakgrund till ämnet.

Mer kommentarer vid senare tillfälle.


Bladet från munnen (uppdaterat 9/10 15.50)

I slutet av förra veckan gästade överbefälhavaren general Sverker Göransson Litauen där han bland annat höll ett tal där den svenska solidaritetsförklaringen berördes.

I en intervju med en litauisk tidning förklarar ÖB innebörden av solidaritetsförklaringen och att Sverige tekniskt har möjlighet att bistå Baltikum med luftförsvar, men att ett antal frågor måste utredas på politisk nivå. Det är ett intressant uttalande där ÖB tar bladet från munnen eftersom i princip alla uttalanden om solidaritetsförklaringen tidigare har skett på politisk nivå.


Solidaritetsförklaringen i sig behöver formuleras tydligare, inte främst i ord utan mer i handling. Att bistå andra nationer med militär hjälp är ingen enkel sak, speciellt om man inte själv har alla komponenter som behövs för att transportera och underhålla hjälpstyrkan.

Vad dock få verkar ha förstått, framförallt på politisk nivå, är att det är än mer komplicerat att ta emot militärt stöd om det ska ske effektivt och som bekant är Sverige idag helt beroende av utländskt stöd för att klara sitt eget försvar - därav solidaritetsförklaringen.

Frambasering av utländska stridskrafter till svenskt territorium för att bidra till svensk säkerhet förutsätter en  fredstida överkapacitet avseende basorganisation med tillhörande logistik och skydd. En utländsk kontingent kommer att behöva understödjas med Host Nation Support avseende boende, bevakning, underhåll och inte minst skydd.

Frambasering av t ex utländskt stridsflyg kommer att ställa krav på att det finns baser att verka från, helst med skyddade uppställningsplatser. I anslutning till basen måste det finnas boende för flera hundra om inte tusen personer. Det ska finnas drivmedelsförsörjning, utspisning och annat logistiskt understöd. Basen behöver bevakas och framförallt även luftförsvaras med luftvärn. Alla dessa stödresurser måste den stödjande nationen ta med sig om inte den stödda nationen själv kan ställa upp med dessa eller en annan stödjande nation. Situationen blir liknande om det gäller marinstridskrafter eller markstridskrafter. För svensk del kräver detta omfattande planering och inte minst infrastrukturella förberedelser för att en militär hjälp ska bli effektiv. Naturligtvis ska samma resonemang appliceras på svenskt stöd till Baltikum, där det sannolikt kommer att handla om att utländska flygstridskrafter baseras i Sverige för att kunna verka över Baltikum.

Ska sedan hjälpen fungera måste scenariot övas regelbundet, där man provar hela kedjan med tilltransport, host nation support och genomförande. Vårt västra grannland Norge har en lång tradition av detta då NATO:s krigsplanläggning förutsatte en tilltransport av omfattande stridskrafter för att hålla Norge och därmed säkra Atlanten. Ett antal amerikanska förband hade t ex komplett utrustning förlagrad i Norge. Gör man en Google Mapsrek av norska flygplatser såsom Bodö, Bardufoss, Andöya, Banak med flera, ser man att det finns en omfattande infrastruktur runt dessa civila flygplatser för att kunna använda dem för militära ändamål. Bodö är visserligen en huvudflygstation för norska flygvapnet, men antalet shelters talar om hur åtskilliga utländska divisioner var tänkta att tillföras basen.

Scenariot övas fortfarande i Norge eftersom man  där också är helt beroende av stöd utifrån. I förrgår meddelades att den norska försvarsbudgeten förstärks och nu för första gången passerar 40-miljarderstrecket. Talande är också i artikeln på norska försvarets hemsida att Norges ÖB särskilt framhåller den årliga övningen Cold Response som den viktigaste verksamheten. Cold Response genomförs varje år i Nordnorge och syftar till att träna just tillförsel av utländskt militärt stöd till Norge, att stödja dessa på plats i Norge och inte minst att samöva dessa i norskt klimat och av förståeliga anledning sker detta alltid på vintern.

För svensk del skulle en övning liknande Cold Response behövas. Det svenska återtagandebehovet för att kunna verka i närområdesscenariot är enormt, men inlärningskurvan måste bli brant. Är det trovärdigt att i ytterligare ett antal år inte ens genomföra en försvarsmaktsövning?


Tyvärr verkar man som sagt ha ytterst ringa förståelse på politisk nivå för faktumet att mottagande av militärt stöd är ytterst komplicerat och kräver mycket omfattande förberedelser för att det ska bli effektivt. Det är dock glädjande att processen kring solidaritetsförklaringen nu verkar ha gått så långt att även ÖB kan tala om den på plats i Baltikum. Diplomatiskt blir artiklar som den i den engelskspråkiga litauiska tidnngen ett tydligt "statement" om svensk avsikt.


Uppdatering 9/10 15.50: Ett förtydligande. Den norska försvarsbudgeten för 2012 är på 40,5 mdr NOK och var 2008 på 31,5 mdr kr. På fyra år har alltså den försvarsbudgeten ökats med 9 mdr NOK eller nästan 30 %.

"Something's going on ..."

Majoriteten av alla större amerikanska UAV:er styrs från flygbasen Creech i Nevada USA. Från Creech AFB styrs de Predators, Reapers och Global Hawks som till hör amerikanska försvarsmakten och som ständigt flyger över Afghanistna, Irak, Libyen och ett antal andra platser.

I fredags var tidskriften Wired och dess försvarsblogg Danger Room först ut med att berätta att basens operatörsstationer infekterats med ett datorvirus. Det är illa nog i sig, men viruset visade sig dessutom vara så svårrensat att det enda som hittills har fungerat har varit att "wipa" hela datorer med filöverskrivningsprogramvaran BCWipe.

Enligt Danger Rooms uppgifter och Reuters har inte viruset hittills orsakat någon direkt skada under de två veckor som gått sedan det upptäcktes, men man misstänker att det är en keylogger, dvs ett program som lagrar tangenttryckningar och andra styrkommandon till datorn.


Händelsen visar på några av farorna med dagens högt datoriserade militära organisation. Minnet av Stuxnet lever fortfarande och tanken på att en aktör skulle kunna klippa förbindelsen till UAV:er vid lämpligt tillfälle är obehaglig. Då kan man fortfarande skatta sig lycklig att det finns en människa i systemet som ger UAV:n order om vad det ska göra och att det inte är ett ett självständigt system som fattar egna insatsbeslut.

I Försvarsmakten hanteras information med olika säkerhetsklasser i olika datorsystem, var för sig slutna. Det ställer till en hel del när det gäller arbetsmetodik, effektivitet och tiden för att få något gjort. Ändå är det  starkt skydd mot just virus och även intrång. Frågan är ändå om inte ett systems användarovänlighet när man är i tidsbrist gör det än troligare att människor genar och struntar i reglerna och därigenom blottar systemet. Användande av USB-minnen där sådana egentligen inte ska användas är en känd orsak och diskuteras även som orsak till angreppet på Creech AFB. Samtidigt är det ingen mening att skydda informationen om det gör att man själv inte kan använda den.


Man kan även förundras över att Danger Room har fått tag i nyheten om virusangreppet. Normalt är detta något som man verkligen vill hålla hemligt eftersom man annars ger en kvittens till angriparen på vilken effekt angreppet har fått.


Nedanstående kommentar på Danger Room ger onekligen en möjlig orsak till virusangreppet:

"The big problem is that the drones keep ordering refueling boom enlargement kits, and four of them tried to fly to Nigeria to collect on a half-million gallons of jet fuel that was left there by a former Minister of Aviation."


Svd, DN

Amerikanska pekpinnar

I dagarna pågår en stor NATO-konferens i Bryssel, där även försvarsminister Sten Tolgfors kommer att delta imorgon för att diskutera Libyeninsatsen.

Idag talade den nye amerikanske försvarsministern Leon Panetta, samt NATO:s ordförande, f d danske statsministern Anders Fogh Rasmussen. Panetta tog vid där hans företrädare Robert Gates slutade, nämligen med mycket kraftiga pekpinnar åt NATO:s medlemsländer, där han pekade på vikten att ta sig i kragen när det gäller att vidmakthålla och utveckla varje lands militära förmågor och därmed även organisationens.

Bakgrunden står naturligtvis att finna i de mycket kraftiga militära neddragningar som görs i alla organisationens medlemsländer till följd av den ekonomiska världsituationen, men som också gjorts historiskt när länderna "slappnat av" i och med det kalla krigets slut. Det hela manifesterades i NATO:s stora problem att hålla igång Libyeninsatsen, där land efter land snabbt fått slut i sina vapenlager och där USA varit tvunget att ställa upp med avsevärda lufttanknings- och telekrigsresurser för att hålla insatsen igång. Samtidigt genomför Indien, Ryssland och Kina mycket omfattande satsningar på sina försvarsmakten, där t ex den indiska i dagarna övar scenariot att föra krig med Pakistan och Kina samtidigt.

Problemet är högst reellt och någon-annanismen har växt sig allt större där de enskilda nationerna anser det nog att förlita sig på att något annat land löser ut, eller lånar ut sin förmåga istället för att man håller sig med förmågan själv. Ofta tar sig detta former i modeord som "pooling" och "sharing" – lösningar som säkerligen fungerar utmärkt vid vardagsverksamhet och övningar i fredstid och vid högst begränsade insatser, men som inte fungerar när saker och ting ställs på sin spets, vilket Libyeninsatsen är ett tydligt exempel på. Inte bara Panetta varnar nu för att den tid där USA kunde hålla Europa under armarna är förbi.

Det behöver nog inte understrykas att detta är aspekter som i högsta grad måste vägas in när vi formar vår egen försvars- och säkerhetspolitik. Det EU eller NATO som vi helt format vår säkerhetspolitik runt har kanske inte möjlighet att stödja oss även om viljan skulle finnas.


Ett EU-land som man däremot inte behöver oroa sig för avseende militära utgifter är Grekland. Samtidigt som det nu bara är en fråga om när, inte om, landet ska förklara sig bankrutt visar det sig att landet precis tecknat kontrakt på 400 stridsvagnar och funderar på nya stridsflygplan och örlogsfartyg …


Se även Cornucopia

Väntat resultat avseende Syrien

Ryssland och Kina lade i natt in sina veton mot att FN:s säkerhetsråd skulle anta en resolution mot regimen i Syrien. Resolutionsförslaget fördömde den syriska regimens agerande mot civilbefolkningen, krävde ett slut på våldsamheterna och att regimen skulle respektera de mänskliga rättigheterna. Vidare önskade man i resolutionen att generalsekreteraren skulle utse ett särskilt sändebud för Syrien. Resolutionsförslaget avslutades med att FN:s medlemmar bör överväga sanktioner enligt FN-stadgans artikel 41 (dvs ekonomiska) om den syriska regimen inte följer resolutionen inom 30 dagar.

Det är med andra ord en resolution som sänder ett tydligt och avvägt budskap till den syriska regimen. Kina menar å sin sida att omvärlden inte ska blanda sig i vad man anser är syriska interna angelägenheter. Ryssland menar på att "vissa västerländska huvudstäder agerar för hastigt när det gäller att bedöma den syriska regimens illegitimitet" och hänvisar till "vissa händelser i Nordafrika".


Även om resolutionsförslaget bollats tidigare i Säkerhetsrådet, borde utgången av nattens omröstning inte komma som en överraskning för någon. Såväl Ryssland som Kina har avsevärda intressen i Syrien och därmed även den syriska regimens fortlevnad. För rysk del utgör Syrien grunden för landets marina närvaro i Medelhavet och man har investerat stort i att bygga ut och modernisera flottbasen Tartus. I och med den libyska regimens fall är Syrien det enda landet där Ryssland kan påräkna ett starkt stöd i Medelhavsregionen. Kina har också investerat i Syrien, bl a i oljesektorn, men framförallt för att man ser landet som en kommande språngbräda för en ny sidenväg in i Europa. En resolution mot den syriska regimen är också känslig vad gäller kinesisk inrikespolitik och landets efterlevnad av de mänskliga rättigheterna som ju lämnar lite att önska.

Såväl Ryssland som Kina hade även investerat i Libyen och den libyska regimen, men Gadaffi hade på något sätt lyckats förlora deras gunst eftersom resolution 1973 ändå gick igenom. Resultatet för rysk och kinesisk del blir nu med stor sannolikhet att ett antal redan ingångna kontrakt rivs upp, vilket det libyska övergångsrådet redan varnat för.

Fyra länder lade ner sina röster i nattens omröstning, Brasilien, Sydafrika, Indien och Libanon. Det sistnämnda landet kan man lätt förstå varför det lade ner sin röst. De övriga tre är egentligen värda ett separat inlägg.


För övrigt passerade det ryska landstigningsfartyget Cesar Kunikov härom dagen Bosporen för en seglats i Medelhavet och i november löper ut Rysslands enda hangarfartygsgrupp ut från Murmansk med destination Medelhavet.


Kalla fötter i kalla kriget

F d ÖB Bengt Gustafsson gästbloggar hos Försvar & Säkerhet om sin forskning kring det hemliga svenska NATO-samarbetet som kom till en vändpunkt 1984, då mycket av dokumenten förstördes och nya amiraler och generaler inte längre informerades av ÖB. Gustafsson funderar kring huruvida detta inte var ett resultat av att Sovjetunionen dragit åt tumskruvarna mot den nya svenska Palmeregeringen att markera mot USA, samtidigt som Palme skulle ha blivit oroad över det växande antalet officerare som kände till planeringen.

Gustafssons forskning går därmed på samma linje som Robert Dalsjös Lifeline lost, i vilken beskrivs hur den tidigare regeringen Palme på 70-talet ej meddelade den nya borgerliga regeringen om livlinan västerut, varvid denna regering bedrev den säkerhetspolitik man trodde var gällande. Det hade varit ett socialdemokratiskt självmord att meddela detta faktum till den borgerliga regeringen som hade kunnat utnyttja informationen till att sopa Palmes socialdemokrati av banan. Kanske växte den oro Gustafsson beskriver fram redan då? Allt stod att förlora med att bli avslöjade med en politisk linje som var diametralt motsatt till den starka linje man officiellt stod för.

De enda som var förda bakom ljuset var den svenska befolkningen, när bägge stormaktsblocken var väl medvetna om vad som försiggick. Sverige utgjorde under det kalla kriget halva den europeiska fronten från Barents Hav till Medelhavet mellan NATO och Warzawapakten. I händelse av ett tredje världskrig i Europa är det svårt att se att man skulle acceptera att halva spelplanen var off-limits. Det fanns då all anledning för såväl NATO, WP som Sverige att redan i fredstid genomföra långtgående förberedelser för det fall alla utgick ifrån, nämligen att Sverige skulle stödja NATO.


Visst är det väl en ödets nyck i så fall att vi i dagens i Sverige, där solidaritetsförsklaringen ska utgöra en hörnsten i vår säkerhetspolitik samtidigt utifrån ett missuppfattat arv inte har tillåtit oss göra förberedelser för att ta emot utländsk militär hjälp, när sanningen egentligen är att vi historiskt hade mycket långt gångna förberedelser, men officiellt var alliansfria med uttalad avsikt att vara neutrala i händelse av krig i närområdet?


Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Blogg-Topplista Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Bloggar.Topplista.se - topplistan med de bästa bloggarna - lägg till din blogg du också! Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade