Avspänning blir anspänning?

Utvecklingen i det f d Sovjet med avspänning verkar under 00-talet sakta ha bytt riktning för idag allt mer likna anspänning. Redan 2007lämnade Ryssland CFE-avtalet som begränsar avtalsparternas konventionella militära styrkor i Europa (Atlantkusten till Uralbergen) sedan USA börjat planera för ett framskjutet robotförsvar i Europa. Övriga stater i avtalet har sedan dess hållit fast vid det, men i veckan annonserade Storbritannien att man ledsnat på den allt hårdare ryska linjen och nu lägger CFE-avtalet gentemot Ryssland på is, men håller fast vid avtalet mot de andra länderna.

Robotförsvar mot interkontinentala robotar är förbjudna sedan 70-talet, eller snarare begränsade i och med ABM-avtalet från 1972. USA och Sovjetunionen begränsades då till en enda grupperingsplats med maximalt 100 robotar. Det amerikanska system ska täcka hela USA, medan det ryska endast är koncentrerat till försvar av Moskva.

Under det senaste året har det dock börjat skramla allt mer från rysk sida, officiellt till följd av USA:s planer på ett framskjutet robotförsvar i Östeuropa. En anledning till grupperingslinjen Turkiet till Bottenviken är att framtida iranska interkontinentala robotars närmaste rutt mot USA och Washingtonområdet går just där.

Ryssland motsätter sig kraftfullt det amerikanska robotförsvaret, även om landet förfogar över mångfalt många fler robotar än vad det amerikanska robotförsvaret mäktar med. Det ryska svaret har blivit att flytta fram landets positioner i väster genom att gruppera det avancerade Iskandersystemet ända framme i Kaliningrad. Från Kaliningrad är det tänkt att Iskander ska kunna verka mot amerikanska robotbatterier i Polen. En följd för Sverige är att såväl F 17 som örlogshamnen i Karlskrona befinner sig inom direkt räckvidd för Iskander. Iskander är ett imponerande system med en träffsäkerhet på ~5 m enligt öppna källor och en intressant slutfasmanöver med hög g-belastning för att undvika bekämpning från luftvärnssystem. I anslutning till Iskander i Kaliningrad har också det mycket långäckviddiga luftvärnsrobotsystemet S-400 grupperats, med räckvidd långt in över Sverige, Polen och Baltikum, vilket effektivt påverkar/hindrar andra länders möjlighet att flyga i detta område i händelse av ett allvarligare säkerhetsläge.

I helgen genomförde det ryska regeringspartiet Enade Ryssland sin partikongress med premiärministern, f d presidenten och tilltänkte presidenten Putin i spetsen. Vill man läsa mer om denna märkliga tillställning rekommenderas Kalle Kniiviläs blogg Diverse. I samma veva höll också sittande och avgående presidenten, samt tilltänkte premiärministern Medvedev ett tal till nationen där redogjorde för landets ståndpunkt i fråga om det nuvarande läget i robotsköldsfrågan. Efter en längre bakgrundsredogörelse meddelar Medvedev att han nu vidtagit fyra åtgärder med anledning av att USA inte tillfredsställande garanterar att inte det europeiska robotförsvaret är riktat mot Ryssland.

Den första åtgärden är att det långräckviddiga radarsystemet i Kaliningrad, avsett att upptäcka ballistiska robotar, försätts i stridsberedskap. Det andra åtgärden är att skyddet av Rysslands interkontinentala robotar ska förstärkas, vilket får tolkas som att luftvärn med robotförsvarsförmåga, som S-400 och kommande S-500 ska grupperas till skydd för dessa anledningar. Den tredje åtgärden är att nya ryska interkontinentala robotar ska utrustas med mer avancerade styrsystem för att förhindra att de bekämpas av robotförsvar. Den fjärde åtgärden som nämns är nästan den mest intressanta, där president Medvedev talar om att de ryska väpnade styrkorna nu fått i uppgift att utveckla sätt att neutralisera robotförsvar och styrsystem och att dessa åtgärder kommer att vara hög-effektiva och med låg kostnad. Detta för direkt tankarna till någon form av cyberangrepp, vilket Ryssland sedan tidigare visat sig vara duktigt på. Man har dock aldrig tidigare hotat offentligt med liknande förmåga.


Avspänningen börjar allt mer likna anspänning när Ryssland allt oftare skramlar med såväl konventionella vapen som kärnvapen. Den demokratiska utvecklingen är inte mycket att tala, vilket man med fördel läser om hos Kniivilä. Frågan är nu vad som händer när Putin åter tillträder som president. Riktningen behöver man nog inte fundera över, men däremot kan man fundera över takten. Baltstaterna har sin skäl att vara oroliga, men man kan också fundera över utvecklingen på Balkan och i Syrien.


Den som missade första delen av Dokument Utifrån serie om Putins väg till och makt och vart Ryssland är på väg, har fortfarande chansen på SVT Play. Nästa del går på söndag.

Läs även Gyllenhaal och O-platsen



DN, SvD, Ekot. Föredrar man den ryska regeringens internationella nyhetsorgan så väljer man Rysslands röst

Ny version av "Ödesbeslutet" på Newsmill

Newsmill finns nu en uppdaterad version av inlägget "Ödesbeslutet" om behovet av en bred, förbehållsfri och långsiktig utredning av de svenska flygstridskrafterna innan Riksdagen brådstörtat fattar ett beslut om framtida stridsflyg.


Försvarsministern duckar

Försvarsminister Sten Tolgfors publicerar ikväll ett blogginlägg med anledning av den kritik Claes Arvidsson framför på SvD:s ledarsida. I sig inget ovanligt, men det kan ändå vara på sin plats att uppmärksamma en del aspekter i blogginlägget.


Arvidssons ledare handlar huvudsakligen om bristen på en luftförsvarsutredning innan Riksdagen nu snart ska fatta beslut om svenskt stridsflygs framtid. Som bakgrund till artikeln tar Arvidsson upp en rad problem i Försvarsmakten, bl a avseende ekonomi och rekrytering.

Det intressanta i det här fallet är att försvarsministern helt undviker att ta upp frågan om en luftförsvarsutredning som torde vara kärnan i det hela. Riksdagen ska inom kort fatta ett beslut som avgör de svenska luftstridskrafternas förutsättningar för de kommande 40 åren, ett beslut som kommer att beröra åtskilliga tiotals miljarder kr i investeringar. Oppositionen och en rad borgerliga partier har tidigare pekat på vikten av att detta föregås av en ny luftförsvarsutredning motsvarande den senaste 1967, vilket mötts av kalla handen från moderat håll (om detta handlade förrförra inlägget på WW så den som missat det och är intresserad av flera aspekter på detta gör gott i att läsa det). Försvarsministern som tidigare starkt kritiserat denna strävan, nämner nu inte alls utredningen eller stridsflygbeslutet i sitt blogginlägg, vilket får anses som anmärkningsvärt då han tidigare visat en mycket hög profil i frågan. Är detta en följd av de pågående förhandlingarna?

Nedslaget blir istället på Arvidsson åsikt att rekryteringen inte fungerar som den ska och följden blir en utläggning om hur väl allting fungerar och att insatsorganisationen är helt på spåret avseende rekrytering och måluppfyllnad med ett konstaterande att med det gamla systemet hade Sverige först 2011 haft organisationen fullt gripbar vid en mobilisering 2008 (Georgien). Tyvärr är situationen inte mycket annorlunda nu. Till dess organisationen personaluppfyllts 2019 (i bästa fall) och till dess materieluppfyllnad nås (datumet försvinner allt längre in i framtiden) är situationen inte ett dugg bättre än 2008. Huvuddelen av markstridsförbanden kommer nämligen inte att nå personaluppfyllnad förrän efter 2014, under förutsättning att rekryteringen löper planenligt. Förbanden är till dess på pappret bemannade av värnpliktiga, som därtill är de som utbildats med sämst kvalitet då de grundutbildades under 00-talet och som aldrig kommer att repetitionsövas till följd av det nya personalförsörjningssystemet och att regeringen lagt värnplikten på is.


Tyvärr tillstöter ständigt en rad ekonomiska problem där ÖB nu gång efter annan det senaste året varnat för att ekonomin inte håller bortom 2014 med anledning av materielanskaffningsbehoven och kostnaderna för det nya personalförsörjningssystemet. Redan i år har detta fått en rad konsekvenser där ett antal större övningar fått ställa in eller skjutas på framtiden. Trots detta rapporterar Försvarsmakten en "ekonomi i balans". Fortfarande har dock försvarsministern inte kommit med något liknande inlägg, vilket skulle kunna tyda på ett visst situationsmedvetande. Däremot betonar försvarsministern att en ny organisation nu byggs med "övade soldater och modern materiel som sammantaget ger kvalificerade förband. KFÖ-er genomförs nu över landet och ÖBs inriktning är att öva på högre nivåer".

Här tål att påpekas att det är övade förband och övad ledning som ger resultatet – inte som nu övade soldater i mindre enheter. Värt att påpeka är också att ÖBs inriktning fortfarande måste rätta sig efter den ekonomiska verkligheten som råder och som vi redan i år såg krävde ekonomin att övningar ställdes in och sköts på framtiden enligt delårsrapport 3 för Försvarsmakten. Situationen blir ytterst allvarlig när övningar år efter år inte kan genomföras och i ett inlägg på utmärkta Armébloggen härom veckan beskrevs några av konsekvenserna så här:

"Hur denna kompetens utvecklas är en utmaning. Vi upplever att den svenska officerens kunskaper och färdigheter att kunna hantera olika taktiska problem är under tillbakagång. Denna kompetens är inte längre en gemensam egenskap för en officerskår. Vi har idag endast enskilda officerare som uppvisar stor erfarenhet och förmåga att förstå olika taktiska utmaningar, såväl teoretisk som praktisk.


Lärarkadern på FHS och vid FM skolor har lagt ner kraft på att minst vidmakthålla förmågan att utbilda inom taktikens olika delmoment. Men det som var naturligt förr är en utmaning idag och då främst erfarenheten och kunskapen att förstå olika förbands möjligheter och begränsningar. Erfarenheten att öva, leda och verka i större förband har nedgått och de som ska utbildas har av naturliga skäl inte kunnat tillägna sig en relevant kompetens"


Johan Tunberger beskriver fenomenet med ständigt framflyttade mål inom försvarsorganisationen och försvarsförmågan mycket bra i sin artikel "Flykten Framåt" i Kungliga Krigsvetenskapsakademins gula tidskrift nr 3/11. Man kan bara nicka igenkännande. I Regeringens proposition Ett användbart försvar från 2009 som ligger till grund för dagens försvarsorganisation talas om att huvuddelen av alla förband ska kunna mobiliseras inom några dagar och att inget förband ska ha en mobiliseringstid överstigande en vecka.

Till den nivån är det en bra bit kvar. Oviljan från Regeringen att redan idag adressera problemen förvärrar dem ytterligare.


Uppdatering 28 nov 08.30: "Teaterdirektören" påminner förtjänstfullt i kommentarerna till detta inlägg om regeringens regleringsbrev till Försvarsmakten för 2010:

"Senast vid utgången av 2014 ska vid beslut om höjd beredskap huvuddelen av insatsorganisationen vara tillgänglig inom några dagar."

"Samtliga förband ska över tiden vara kompletta i fråga om materiel och utbildad personal samt vara välövade”
"Senast vid utgången av 2014 ska huvuddelen av förbanden i insatsorganisationen 2014 vara bemannade med rekryterad personal."

I årets regleringsbrev påminner regeringen om målsättningarna i föregående års regleringsbrev:

"Försvarsmakten ska fortsätta utvecklingen av insatsorganisationens förband i enlighet med de inriktningar som framgår av regeringens beslut;


- den 14 januari 2010 om insatsorganisationen 2014 m.m. (Fö2009/1354/MIL)."


Teaterdirektören tar i sin läsvärda kommentar även upp den normglidning som skett avseende krigsförbandsövning, där en sådan nu kan innebära grundläggande vapenhantering under en helg. Normglidning, var ordet...


Uppdatering 30 nov 07.30: Claes Arvidsson skriver i SvD om svaret på försvarsministerns blogg.

Det sårbara samhället

I takt med vårt samhälles allt större användande av högteknologi och IT-lösningar blir det alltmer sårbart på sätt som vi tidigare aldrig kunnat föreställa oss.

Nu senast manifesteras detta i apotekens datorproblem där resultatet nu är att till följd av ett förhållandevis litet fel hos datorsystemsleverantören kan folk inte få ut sina ibland livsviktiga mediciner. De senaste åren har vi sett ett antal exempel på vad som händer när grävmaskiner av misstag förstör en mindre lämpligt lagd stomme i det svenska bredbandsnätet, resultaten av mindre bränder i centraler hos mobilitelefonoperatörerna och därtill en rad andra problem som när åskan slår möjligheterna att betala med kort. I så gott som samtliga fall har problemen orsakats oavsiktligt. Men vad skulle hända om någon på allvar skulle vilja skada samhället?

Hittills har utvecklingen inte riktigt nått dit, men det är bara en tidsfråga. För bara några dagar sedan avslöjades det att hackare under en månads tid haft kontroll över ett amerikanskt vattenreningsverk, som tur var utan att ställa till med någon större skada. Härom året skapade det israeliska Stuxnetviruset stor oreda inom det iranska kärnanrikningsprogrammet och enligt nya uppgifter ska ett liknande cyberangrepp mot Iran ha orsakat den explosion som dödade bl a chefen för det iranska missilprogrammet. Huruvida detta stämmer, eller bara utgör iransk propaganda, lär visa sig med tiden liksom det gjorde med Stuxnet.

I samband med Irakkriget lär USA ha övervägt ett storskaligt cyberangrepp på Irak som ett inledande slag. En anledning till att detta inte genomfördes var att följderna av ett angrepp innefattande bl a datorvirus var svåröverblickbara och att ett angrepp skulle ha kunnat påverka världens ekonomiska system. Ett angrepp mot de datorsystem som idag är grunden för världens ekonomiska system, skulle snabbt sända tillbaka samhället hundratals år och skapa ett fullständigt kaos när värden för biljoner skulle gå upp i rök.

Inom försvarsområdet vill man nog inte ens tänka på vilken enorm "kritisk sårbarhet" det innebär när man nu går över till ett enda stort datorsystem för personaluppföljning, ekonomi, logistik och mycket mera. Vad händer den dagen system PRIO går off-line till följd av ett IT-angrepp eller något mer oskyldigt infrastrukturellt problem? Precis som hos apoteken lär den viktiga informationen inte regelbundet skrivas ut i tjocka luntor att användas som backup då systemet av olika anledningar ligger nere. Termen "svart svan" är ofta nog så träffande inom IT-området.

Newsmill skrev socialdemokraternas Peter Hultqvist och Roza Güclü i förra veckan om behovet av ett svenskt IT-försvar när nu samhällets sårbarhet är så stor. De har fullständigt rätt i detta, men funktionen finns redan hos Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, samt hos Försvarsmakten. MSB står för det allmänna, medan Försvarsmaktens IT-försvar endast sköter försvaret av militär infrastruktur. En märklig uppdelning som kanske känns igen från uppgiftsdelningen mellan polis och militär efter Ådalen. Ett storskaligt IT-angrepp lär dock inte gå att kategorisera i en rent civil eller militär del, utan lär få efterverkningar inom bägge områdena.

Diskussionen blir också något naiv när man hela tiden talar om IT-"försvar", eftersom cyberkrigföring i högsta grad är en offensiv förmåga, där så gott som alla spel och övningar inom området visat att anfallaren alltid segrar. Av den anledningen och med bakgrund i vårt ständigt minskande ekonomiska utrymme i försvarsbudgeten, finns det all anledning att se över även en offensiv förmåga inom området. Även ett litet land med begränsade övriga resurser kan ha stor förmåga inom cyberarenan, vilket ger stora möjligheter att bemöta ett mer konventionellt angrepp på asymmetriskt sätt, men med stor verkan. Tyvärr är "offensiv förmåga" ett begrepp som svenska politiker aldrig vill beröra. Redan tidigare har vilda tankar yttrats om en ny form av värnplikt som ger staten möjlighet att krigsplacera datorkraft, liksom man förr i världen t ex krigsplacerade privatpersoners Volvo 245, traktorer och liknande. Med tanke på FRA-lagens bemötande lär något sådant aldrig bli aktuellt.

Världens stormakter har idag såväl genom handling som retorik deklarerat vilken förmåga man besitter och avser utveckla inom cyberkrigföringen. Vad värre är att även utomstatliga aktörer idag snabbt kan skaffa sig förmåga att genomföra stora aktioner inom cyberområdet. Höstens exempel är talande där hackergruppen Anonymous lyckades med något som ingen statlig aktör någonsin lyckats med, nämligen att få de mexikanska knarkkartellerna att ge efter om mediauppgifterna stämmer. Genom relativt osynliga virusangrepp kan privatpersoners datorer tas över för att ingå i massiva cyberattacker, vilket i viss mån även använts av statliga aktörer i aktiv krigföring.


Tyvärr råder förmodligen alltför stor turbulens inom andra delar av försvarspolitiken för att den ska vara mer aktuell att ta tag i. Frågan är därtill alldeles för obskyr tills dess att något allvarligt inträffar som berör Sverige, trots alla exempel vi har sett i Estland, Georgien, Iran och även USA.


SvD, DN, SR om apoteksproblemen


Ödesbeslutet

Vi står inför ett vägskäl. Riksdagen ska snart ta beslut om vilken väg Sverige i framtiden ska gå avseende sitt luftförsvar och stridsflyg. Det mesta talar för att det kommer att bli ett dåligt underbyggt beslut eftersom detta beslut, med efterverkningar för de närmaste 30 åren om inte till och med 50 åren, inte kommer att föregås av någon kvalificerad utredning.

I brist på en ordentligt genomarbetad och bred utredning som grund för detta beslut, kommer många riksdagsledamöter i sedvanlig ordning ha mycket lite kunskap om vad det egentligen är man kommer att rösta om. Man kommer att rösta med sitt parti och sin partilinje och som enskild politiker kommer man att vara mycket lätt påverkad för slipade munläder.


Luftstridskrafterna om något, är ett system av system. För det svenska nationella försvaret, utifrån vårt geostrategiska läge, finns det två materielsystem som är överordnat viktigare för vår egen förvarning, för att hävda vår territoriella integritet, för att kunna möta en motståndare innan denne får fäste på vårt eget territorium, och slutligen för att kunna förneka den motståndare som redan fått fäste dennes underhållslinjer. Dessa två materielsystem är stridsflyg och ubåtsvapen – bägge systemen avsedda att uppträda så långt som möjligt från svenskt territorium i syfte att leverera verkan innan motståndaren kan påverka vårt eget territorium, vår infrastruktur och befolkning.

För detta ändamål är stridsflyget beroende av ledningssystem i form av radarstationer och kommunikationer, bassystem spridda över hela landet i syfte att kunna verka oavsett väder och för att förhindra att motståndaren slår ut flyget redan på backen, logistik för att kunna tillhandahålla vapen, drivmedel och andra förnödenheter, luftvärn för att punktskydda baser och viktig infrastruktur över tiden, även mot enskilda vapen, samt slutligen personal för att bemanna alla dessa komponenter. Det är ett system av system där alla ingående komponenter måste vara noggrant dimensionerade för att nå verkan.

Idag råder en fullständig röra i hela Försvarsmakten och detta gäller även inom luftstridskrafterna. Luftstridskrafterna bygger idag på fragment av den förra luftförsvarsutredningen 1967 (samtliga de tre källorna som anges i Wikiartikeln är mycket läsvärda). Denna utredning var mycket genomgripande och långsiktig och gav Sverige luftstridskrafter som levererade verkan oerhört effektivt ännu 30 år efter utredningen och därtill på många sätt gav Sverige flygstridskrafter som på många områden låg långt före NATO i teknik och förmåga.

Det är nu tveksamt om man ens kan kalla resterna fragment efter den stora strategiska timeouten på 00-talet som näst intill helt avvecklade krigsbassystemet, radarstationer, kommunikationer och luftvärn. Värden för tiotals miljarder kr avvecklades, ofta till stora kostnader och utan någon närmare utredning eller eftertanke. Följaktligen är idag oredan stor och förmågan oklar, där huvudsyftet blivit att upprätthålla en fungerande försvarsindustri, mer än verklig förmåga.

Idag kan man konstatera att allt blivit en tumme. Krigsbaserna är avvecklade. Det som återstår av luftvärnet är två bataljoner, vilket är detsamma som att välja ut två områden i Sverige som kan luftförsvaras över tiden. Blir det Stockholm och Malmö? F 17 och Tranås eller vad ska ha högst prioritet? Personal saknas för att ge förmåga åt systemen efter de senaste årens omfattande nedskärningar, efter vilka nu återstår två basbataljoner à 1000 personer, där varje bataljon ska göra samma jobb som tidigare löstes av fyra bataljoner om 2000 personer. Följderna kan bl a utläsas i Flygvapeninspektören Anders Silwers inträdesanförande i Kungliga Krigsvetenskapsakademin. Vilken "utredning" som legat till grunden för denna "utveckling", behöver man nog inte närmare gå in på.


Oppositionen, samt flera av regeringspartierna har i flera år framfört önskemål om en ny luftförsvarsutredning, men fått kalla handen från Moderaterna som för allt i världen inte verkar vilja se en utredning. Ur SvD Politik Direkt:

"- Det ska inte vara så himla svårt. Men det känns som att försvarsdepartementet vill sköta allting på egen hand, de vill inte ha någon utredning, säger Mikael Jansson.


Regeringspartierna har sagt nej till en ny luftförsvarsutredning, bland annat med motiveringen att det kan hota uppgraderingen av JAS 39 Gripen.


- Vi är absolut inte villiga att tillsätta en parlamentarisk utredning som skickar förmågelyftet i stå vad gäller Gripen. De frågorna är för viktiga för att politikerna, innan Försvarsmakten har lämnat sitt underlag till regeringen, ska sätta sig ned och tycka till om det, säger försvarsutskottets vice ordförande Cecilia Widegren (M)."

Uppenbart är att moderaterna inte vill ha frågan ordentligt utredd. En inte alltför otrolig anledning är det faktum att den försvarspolitik och försvarsbudget som Moderaterna anser är "i balans", i själva verket är gravt underfinansierad. Det nya personalsystemet kostar betydligt mer än förväntat, samtidigt som intecknade rationaliseringsvinster har varit svåra att realisera och inte minst håller en mycket stor del av Försvarsmaktens huvudmaterielsystem, som stridsflyg, transportflyg, fartyg, radiosystem, stridsfordon och mycket mer på att falla för åldersstrecket inom en tioårsperiod. Vid en övergripande luftförsvarsutredning skulle detta faktum helt blottas.

Frågan om hur vårt framtida svenska stridsflygsystem och ytterst våra svenska luftstridskrafter ska se ut, är alldeles för stor för politiker att hantera. Det har Cecilia Widegren fullständigt rätt. Det är fråga alldeles för stor för att tolkas utifrån billiga inrikespolitiska poäng som så mycket annan försvarspolitik det senaste året, och dessutom av personer som mest bekymrar sig om utgången av valet 2014, där allt bortom detta blir "den dagen, den sorgen".

Cecilia Widegren har dock samtidigt fel. Frågan är därtill alldeles för stor för Försvarsmakten att utreda av flera anledningar, där de viktigaste är bristen på insyn och för en alldeles för dålig förmåga att genomföra stora utredningar med effekter över en så omfattande tidsperiod som detta.


Leveranstiden på ett nytt stridsflygsystem överskrider 10 år och de två valen för svensk del står mellan en radikal modifiering av det nuvarande Gripensystemet att möta en hotbild bortom 2020 med allt vad detta innebär i form av nya sensorer, vapen och inte minst prestanda (se gärna tidigare blogginlägg om detta). Alternativ två är att sätta punkt för svensk flygindustri och beställa ett nytt system, gärna samordnat med Norge eller Danmark, med allt vad detta också kommer att innebära i form av ändrad infrastruktur och organisation i Försvarsmakten. Inget av alternativen är gratis och allt annat än dessa två alternativ är en icke-lösning.


Beslutet är dock så stort och omfattande att det omfattar betydligt mer än just bara flygplan. Det involverar åtskilliga tiotals miljarder kr, eftersom det även handlar om alla de andra systemen ingående i luftstridskrafterna, såsom bassystem och luftvärn, för att man slutligen ska kunna nå verkan. Ytterst krävs det en mycket bred enighet, skapad utifrån en ännu bredare och politiskt obunden kompetensbas som tar sig an frågan vad Sverige egentligen vill uppnå med sitt försvar och sina luftstridskrafter. Vilken förmåga krävs för att trovärdigt kunna försvara svenska intressen, svenskt territorium och därtill kunna lösa internationella uppgifter?

Tillsätt en bred, opartisk utredning med kompetens och personer ur alla politiska läger, Försvarsmakten och annan nyckelpersonal på området. Tiden rinner nu snabbt iväg och denna fråga är alldeles för stor att bara diska av i Riksdagen utan ett omfattande beslutsunderlag vida överstigande vad det alldeles för hårt belastade och i beroendeställning stående Högkvarteret kan prestera på egen hand. Må vara att utredningen kommer fram till något helt annat än vad ekonomin medger, men det ger då i alla fall en målbild att utgå ifrån och att sträva efter. Därefter får prioriteringar ske utifrån vad som är ekonomiskt realistiskt, istället för den omvända processen som under senare decennier varit förhärskande.


Försvarspolitiker, ställ er över den politiska prestigen för en gång skull. Ni kommer möjligen att sitta i Riksdagen ytterligare någon mandatperiod. Resultatet av det här beslutet kommer att forma det svenska försvaret långt efter att ni lämnat riksdagen.



Uppdatering 27/11: Claes Arvidsson skriver på SvD ledarsida om det stundande beslutet och behovet av en utredning.



Ingen bör vara förvånad

Ekot och Expressen (även SvD, DN, Aftonbladet, GP, TV 4rapporterar nu om incidenterna på P 4, där bl a soldater vådaavfyrade ett granatgevär inne på logementet och vid en övning råkade beskjuta sina egna fordon. I en rapport som granskar incidenterna kommer utredarna fram att bakomliggande faktorer varit bl a chefers frånvaro i den skarpa verksamheten. Det och situationen med en rad stridsvana soldater på plutonerna, samtidigt som yngre befäl saknar samma erfarenhet, gör ledarskapet komplicerat.

Gång efter annan har officerare ute på förbanden varnat för att dessa konsekvenser skulle uppstå efter införandet av HR-transformationen och PRIO, när pluton- och kompanichefer blir än mer bundna till sina datorer där de ska administrera sin personal. PRIO får ofta klä skott för situationen, men arbetet i PRIO är egentligen bara en följd av HR-transformationen och bara inställlningen och målbilden från Försvarsmaktsledningen håll vid lanseringen av PRIO att "Försvarsmakten ska anpassas till PRIO, inte tvärtom", får många officerare att koka.

HR-transformationen som genomfördes för några år sedan innebar att en stor mängd administrativ personal rationaliserades bort av besparingsskäl och att personaltjänst- och lönefunktionerna på förbanden till stor del centraliserades till det nya Försvarsmaktens HR-Centrum i Stockholm. Ansvaret som legat hos administratörerna fördelades ut på det Försvarsmakten valt att kalla första linjens chefer och delar hos HRC. HRC ska alltid kunna utgöra stöd för personalen, varvid både chefer och personal ofta finner sig i telefonköer till HRC mellan 9 och 15, istället för att på en rast kunna lösa ärendet med någon som dessutom har personalkännedom. För många chefer har införandet av PRIO inneburit en starkt ökad arbetsbelastning och omfördelning av arbetstiden, där betydligt mindre tid tillbringas med det förband man har som uppgift att leda i strid. De som väljer att spendera mer tid mer förbandet, finner sig istället jobbandes obetald övertid för att på egen hand försaka laga organisationens ofullkomligheter.

P 4 är inte den enda platsen där man kunnat skönja liknande tendenser när chefsskiktet får allt mindre tid att tillbringa med sina arbetare. Till skillnad från många andra arbetsplatser har inte Försvarsmaktens chefer, officerarna, sin naturliga plats som administratörer av verksamheten utan deras uppgift som deras utbildning naturligtvis fokuserar på, är att på plats leda sitt förband i väpnad strid. Bakom datorskärmen på kontoret blir man varken bra på att fatta taktiskt korrekta beslut eller vinna truppens förtroende, vilket är en grundförutsättning för framgång i väpnad strid.

En stor fördel som anfördes för genomförandet av HR-transformationen var att "chefen" äntligen skulle få full kontroll över sin personal, där möjligheten att knutet till utvecklingsomdömet kunna sätta den anställdes lön och därmed premiera duktiga anställda. Denna möjlighet, förmodligen en av de viktigare för att visa uppskattning för ett bra jobb, stannade kvar på det lilla som är kvar av förbandens personalavdelningar, varvid lönesättningen är precis lika stel och svår som tidigare. HR-transformationen blev till slut endast ett sätt att överföra det administrativa arbetet på chefer som uttagits, utbildats och förväntas vara duktiga ledare och taktiker i väpnad strid. Resultatet har blivit att Försvarsmakten nu både är sämre på väpnad strid och på att administrera och till en kostnad som är minst densamma.


I slutet av oktober skrev tre officerare på P 4 ett intressant debattinlägg på Armébloggen om obalansen mellan de nya administrativa uppgifterna och möjligheten att delta i verkligheten.

Precis som tidigare spåtts på WW slår nu pendeln tillbaka mot den situation vi hade för flera decennier sedan, nämligen en lokal administratör på respektive kompani. Inom några år kommer någon att komma med idén att rationalisera denna verksamhet och slå ihop den till en lokal kameralenhet, varvid vi nästan är tillbaka till situationen hur det var innan PRIO.


Ledarskapet är nästa stora problem att tackla där yngre officerare i allt högre grad kommer att behöva hantera situationen med soldater med betydligt mer stridserfarenhet än vad de själva har. Situationen är inte helt ny för Försvarsmakten, men blir nu betydligt mer omfattande i och med införandet av ett yrkesförsvar. Det här är något som USA och Storbritannien upplevt under åtskilliga decennier och därför har stor erfarenhet av. Tyvärr har Försvarsmakten inte riktigt tagit till sig många av dessa erfarenheter och inte heller helt anpassat officersutbildningen för ändamålet.

De enda tillfällen soldaterna har att få förtroende för sina befäls förmåga att leda dem i väpnad strid innan det verkligen gäller, är i övningsterrängen. Kan den unge officeren där uppvisa förmågan att fatta korrekta beslut i pressade situationer, stärks officerens ställning. Har officeren inte möjlighet att öva med truppen eller rätt utbildning för fatta rätt beslut, kommer officerens befäl aldrig att accepteras och dennes ställning alltid att undermineras. Också av denna anledning är det av yttersta vikt att våra förband ges möjlighet att öva och i större enheter, vilket Försvarsmakten ekonomi tyvärr inte medgett de senare åren och mycket talar för att den inte gör heller under nästa år. Bloggen Cynismer hade ett mycket bra gästinlägg som tog upp problemen som kan uppstå med stridserfarna veteraner.


Ska vi nå framgång med att få en "insatsberedd" försvarsmakt med förmåga att framgångsrikt föra väpnad strid krävs det att man här och nu lättar den kontraproduktiva administrativa bördan från det Försvarsmakten kallar första linjens chefer och frigör medel för organisationen att övas i betydligt större omfattning.


Karusellerna - Försvarsindustrins andra våg

Det här är förmodligen ett av de absolut längsta inläggen som publicerats på den här bloggen och avhandlar det allt större beroendet av privata tjänster i offentlig förvaltning, här framförallt Försvarsmakten.





Man är oerhört naiv om man tror att man som offentlig myndighet ska kunna spara pengar genom att lägga ut en verksamhet på ett företag. Företag måste göra vinst. Det ligger i deras grundförutsättningar. Det företag som inte gör vinst överlever inte. Det är på samma sätt som med casinon. De är inte gjorda för att folk ska vinna pengar utan förlora dem, varvid de blir till vinst för casinots ägare.

Företag betalar i regel också bättre löner till sina anställda än offentlig verksamhet, vilket gör att de oftast kan rekrytera mer kompetent personal. Detta gäller inte minst vad avser förhandling och kontraktsskrivning. Ju bättre man skriver kontraktet, desto gynnsammare blir förutsättningarna att göra en vinst. Men för att vara billig på ett område måste man begränsa sig och sitt uppträdande till vissa områden av verksamheten. Det man förlorar på gungorna måste man ta igen på karusellerna.


För att citera en amerikansk studie:

"In 33 of the 35 job classifications POGO looked at, the average contractor billing rate was significantly steeper than the average compensation for federal employees. The two jobs where it was more cost-effective to hire contractors were groundskeeper and medical records technician. So when the White House needs its lawn mowed, it shouldn’t hire in-house. Still, in every other case, it was cheaper for the government do the job itself.

In some occupations, the difference in price was so dramatic, any coupon-clipping soccer mom could easily have seen the government was getting ripped off. When the government hired a claims examiner for example, it paid the contractor nearly five times more than if it had gone with a federal employee."


Som myndighet är det också lätt hänt att teckna kontrakt som inte är heltäckande. Uppgifter som man trodde var självklara och underförstådda tas inte upp i kontraktet och därmed blir de inte lösta. Eftersom kontraktet redan är skrivet och inte svårt att omförhandla, hamnar man ofta i en otrevlig sits när man upptäcker brister. Hade verksamheten varit kvar i den egna organisationen hade man lätt kunna ge order om förändringar, men istället krävs omförhandling där man redan från början befinner sig i underläge. Antingen kostar det mer eller också får man minska någon annanstans.


Under den stora beredskapsövningen Dagny II (inte så stor egentligen, men den koncentrerade alla tillgängliga svenska militära förband och flytta dem till Gotlandsområdet under slutfasen av de ryska storövningarna Zapad och Ladoga 2009), drog Försvarsmakten två stora lärdomar. Den ena rörde nationell ledning, där den strategiska timeoutens villfarelser gjort att man lagt ner alla mellanliggande stabsnivåer mellan förbanden och Högkvarteret. Arméns Taktiska Stab fanns sig då för första gången försökandes leda 60 bataljoner hemvärn (långt från alla var faktiskt inblandade i Dagny II) utöver de reguljära arméförbanden. Det var en ohållbar situation som man inte var dimensionerad för. Av den anledningen ser vi nu äntligen ett antal regionala staber återuppstå.


Den andra lärdomen rörde just det som kallas Offentlig-Privat Samverkan i samband med skarp verksamhet. Beredskapskontrakt som man tidigare haft med vissa företag hade inte förnyats och gällde därför inte, vilket försenade överskeppning till Gotland. Ett annat exempel rör skolflygplanet SK 60 där flygunderhållet och klargöringen sedan något år hade övergått till ett civilt bolag eftersom ”detta var så mycket effektivare och billigare för Försvarsmakten”. Istället för att ha militär personal som underhåller och klargör flygplanen, löses nu denna uppgift av civila flygtekniker. För att verksamheten ska gå ihop är upphandlingen koncentrerad till normal arbetstid och till de flygbaser där man bedriver flygtjänst med SK 60.

SK 60 som stridsflygplan har utgått ur krigsorganisationen sedan länge, men användes frekvent som sambandsflygplan i dess fyrsitsiga variant. En uppgift vid beredskapshöjningar och övningar har alltid varit att flytta nyckelpersonal och materiel från fredsbaser till krigsbaser, så att verksamheten kan börja rulla direkt istället för att man ska behöva invänta att hela betjäningsförbandet flygtransporteras med Hercules eller anländer per lastbil någon dag senare. Under Dagny II blev det alltför tydligt att konceptet inte längre fungerade. Bolaget hade ju inte någon personal på krigsbaserna som kunde ta emot flygplan utan endast på flottiljerna. Att ta med en egen flygtekniker som kunde klargöra flygplanet efter landning gick ju inte heller. Även om teknikernas behörigheter inte ännu fallit, så hade det varit ett solklart kontraktsbrott. Det blev inga framskjutna transporter. Flera uppgifter talar nu om att även underhållet av Gripen är på väg att läggas ut på Saab istället för att Försvarsmakten ska behålla detta inom organisationen. För Saab är det viktigt att säkerställa framtida inkomster då marknaden för att sälja stridsflygplan blir allt mindre för var dag som går och Försvarsmakten kan på pappret minska sin personal med ett antal rader. Att sedan samma personal anställs av Saab med högre lön lär inte höra till saken.


Den store amerikanske generalen och sedermera presidenten Eisenhower varnade på sin tid för han kallade det militärindustriella komplexet. I och med etableringen en stor permanent amerikansk krigsmakt med tillhörande vapenindustri, varnade presidenten för att det militär-industriella komplexet på sikt skulle kunna komma att influera landets politiska nivåer på oönskat sätt.


De stora krigsmaterielbeställningarnas tid är idag förbi, vilket försvarsindustrin insett. Istället har man insett att det går att göra pengar inom tjänstesektorn. Vi har sett det mycket tydligt i USA där försvarsindustrins tjänstesektor med ”contractors” närmar sig materielsektorn i omsättning, vilket är en logisk följd av de massiva nedskärningarna inom det amerikanska försvaret efter det kalla kriget och innan 11 september 2001.


Krigen i Afghanistan och Irak har kostat biljoner dollar, utgörande närmare hälften av den amerikanska statsskulden enligt många källor. En av de stora utgiftsposterna har varit ”contractors” där logistiken numera till stor del sköts av privata företag, men sedan slutet på 90-talet även strids-, bevaknings- och utbildningsuppgifter, kända genom företag som Blackwater (Xe), Dyncorp, Triple Canopy med flera. Flera av dessa företag är idag på väg att bli uppköpta av de stora giganterna inom det militärindustriella komplexet, t ex Lockheed Martin. Under Gulfkriget 1990-91 gick det 60 amerikanska soldater på en contractor. Drygt 15 år senare var det drygt 20 % fler contractors än amerikanska soldater i Irak. Gräver man lite djupare ser man att företagen som stått för merparten av tjänsterna gjort enorma vinster under kriget.

Att lägga ut militära uppgifter på entreprenad ger nämligen också fördelen av att man minskar den militära numerären på pappret. Att sända militär personal till ett insatsområde i en annan världsdel är inte alltid populärt och man vill därför kunna hålla dessa siffror så låga som möjligt. I Sverige ser vi detta fenomen ytterst tydligt genom den närtida överenskommelsen med oppositionen om att minska den svenska numerären i Afghanistan och i somras genom Socialdemokraternas krav på en minskning av antalet Gripen i Libyeninsatsen mitt under den mest kritiska fasen. Genom entreprenad behöver man bara visa toppen på isberget. Även om Sverige inte nyttjar sig av contractors (än) i tillnärmelsevis lika stor utsträckning som USA ligger sedan tidigare t ex stora delar av ”campdriften” utlagd på ett danskt företag som då sköter bl a förplägnad. På vissa platser är också bevakningen upphandlad av privata aktörer.



Även i andra sammanhang finner man varianter på upphandling av tjänster för att hålla nere egen offentlig numerär. Bara under 2010 lade Försvarsmakten 700 mkr på konsulttjänster. Högkvarteret har under flera år varit hårt ansatt avseende dess numerär på samma sätt som hela Försvarsmakten idag är styrd den hårt åtdragna svångremmen kring antalet personalrader. Lösningen på Högkvarteret liksom hos andra myndigheter är att använda konsulter, eftersom de inte redovisas på samma sätt som anställda.

I Sverige har det under senare år talats en del om övergångarna av militär personal direkt till försvarsindustrin, vilket är en fullständigt naturlig följd av de massiva nedskärningarna av försvaret. Varför stanna i ett sjunkande skepp när man kan utnyttja sina specialkunskaper inom ett område och dessutom få avsevärt mycket högre lön? Man kan ju i flera fall till och med komma tillbaka till sin gamla arbetsplats som konsult. Samma tendens har varit tydlig världen över avseende tjänstesektorn, där t ex gamla soldater från specialförbanden funnit nya tjänster hos försvarsindustrin där man kan göra samma sak som man utbildats för, men få avsevärt mycket mer pengar i fickan.


Ett vanligt argument när man talar om att det är effektivare att lägga ut verksamhet på privata företag, är effektiviteten. I en mindre väl fungerande organisation ser det ofta på ytan ut att bli en effektivitetshöjning och man lyckas plötsligt få ut effekt som tidigare inte varit möjlig. Grunden till företeelsen står att finna i ett dåligt ledarskap där man bör ställa sig frågan varför ens personal inte löser tilldelade uppgifter på avsett sätt, när ett civilt företag som också ska klara en vinstmarginal kan göra det. Orsaken behöver naturligtvis inte vara just personalen, utan kan lika gärna vara organisatorisk eller ha att göra med påtvingade arbetssätt eller arbetsmetodik.

I Sverige utmålas ofta privat vård som något fult och smutsigt, men varför väljer då så många privatpersoner privat vård? För att den fungerar så klart. De privata företagen har inte samma märkliga organisatoriska regler som offentlig sjukvård, varvid man faktiskt klarar av att leverera sin produkt och därtill göra en vinst. Detta om något torde vara ytterligare ett tecken på att det finns något grundläggande organisatoriskt fel i verksamheten, när en konkurrent klarar av att lämna en bättre produkt och dessutom billigare. Tyvärr verkar sådan eftertankar sällan gå mycket längre än tjurighet istället för att man gör något konkret åt saken. Istället för att ta tag i problemen och gå till botten med dem betalar man hellre för att bli av med dem. Förmodligen finns det också en viss mån av stöd till det privata näringslivet i botten.


I Försvarsmakten privatiserades bl a städning och militärrestauranger under det tidiga 00-talet. Att en militär kock lagade mat såväl i fält som i matsalen ansågs vara en form av grå arbetskraft. Man kunde heller inte kräva att de värnpliktiga skulle behöva städa hela kasernerna. Då och då görs nya upphandlingar av dessa tjänster när kontrakten ska förnyas och stundom bjuder ett nytt företag under det förra. På golvet märks ingen större skillnad eftersom det gamla företagets personal ofta går över till det nya. Förrådstjänst och bevakning var också områden som avvecklades till förmån för anställning av civila respektive kontrakt med bevakningsbolag. Sålunda bevakas idag förbanden huvudsakligen av Securitas eller andra vaktbolag beroende på vem som för tillfället är billigast, istället för beväpnade soldater. Allt i sin ordning, är det ju lätt att tycka. Antalet larm är ju mycket lågt.

I och med den strategiska time-outen avvecklades stora delar av krigsorganisationen inklusive baser. I och med detta är t ex Flygvapnet tvingat att till mycket stor del uppträda även i krig från sina fredsbaser, vilket då blir intressant. Hur säkerställer man att alla de civilt anställda och framförallt de civila företagens anställda fortsätter att lösa de uppgifter Försvarsmakten är beroende av eftersom man inte längre ”har råd” att hålla sig med egen personal för dessa ändamål? Är dessa anställda en tillgång eller en belastning när de saknar militär utrustning och grundutbildning? Våra civilanställda har idag skrivit under på internationell tjänstgöringsskyldighet, men varken för soldater eller civilt anställda existerar idag någon tjänstgöringsskyldighet i det nationella försvaret. Hade det inte inneburit en högre grad av beredskap, flexibilitet, kontroll och inte minst sunt ekonomiskt tänkande att själv kunna sköta dessa grundläggande funktioner? Bevakningspersonalen i Securitas har knappast lägre lön än våra soldater och lägg sedan därtill Securitas vinstmarginal på verksamheten. Det hade inte varit så dumt med ett antal anställda bevakningssoldater istället.


Konvoj med obeväpnade amerikanska contractors råkar ut för eldöverfall i Irak


Privat verksamhet inom offentlig sektor behöver naturligtvis inte vara av ondo. Det finns t ex inom vården gott om små privata läkarmottagningar som ger utmärkt vård, till samma kostnad som det offentliga och utan några storbolagsavkastningskrav. Men för att lösa enkla, grundläggande uppgifter som man har resurser för själv finns det egentligen ingen anledning att lägga ut på privata företag som ska göra en vinst på samma gång – t ex landstingstvätt. Förr anställdes ofta personal i Samhall för att lösa liknande uppgifter. Nu är det gott om privata företag som tagit över såväl personal som uppgift och därtill gör vinst på kuppen. När marginalerna krymper, ser vi resultat liknande de som Aktuellt berättade om igår. Samma sak gäller t ex städning. Hur kan det bli effektivare och ”billigare” att lägga ut en så enkel uppgift som städning på ett annat företag istället för att själv anställa en städare och slopa kravet på vinstmarginal?


För en myndighet som Försvarsamakten som dras med mycket begränsade ramar där det nu gäller att vända och vrida på varje krona, samtidigt som uppdras att leverera en operativ effekt betydligt över vad ramarna medger, kan man verkligen ifrågasätta om det är rätt väg att gå att i allt högre grad betala någon annan att lösa verksamheten och samtidigt göra vinst på skattepengarna.

Det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellerna. Tjänstesektorn är försvarsindustrins andra våg och sedan några år har den börjat nå Sverige på allvar.


Media: SvD, 2, 3, 4, 5DN, 2, 3, 4, 5, 6SR, 2, SVT, Exp, 2, 3, Aft, 2, 3, 4, 5, 6, 7


Fortsatt debatt i SvD om NBG

Debatten fortsätter i SvD om NBG:s framtid och huruvida Sverige ska leda den nordiska stridsgruppen även 2014. Den här gången är det Peter Hultqvist som levererar en replik till försvarsministern.

Utöver vad som framfördes på WW i förra inlägget om NBG, Säkerhetspolitisk prostituion, kan man konstatera att Sverige valt en mycket annorlunda väg för sin stridsgrupp jämfört med övriga europeiska länder och grundtanken med stridsgruppskonceptet.

I grunden var stridsgrupperna avsedda att vara i storleken 1500 personer med markstrid som centrum. För svensk del räckte inte detta av olika anledningar. I samband med den socialdemokratiska regeringens försvarsslakt och fullbordande av den strategiska time-outen i försvarsbeslutet 2004, fanns det bara ett område där det skulle satsas och som blev en räddande halmstrå – den nordiska stridsgruppen. Om ett förband inte hade en komponent med i NBG låg man illa till avseende fördelningen av resurser. Den nordiska stridsgruppens svenska del kom därmed att svälla och totalt blev 2008 års version av stridsgrupp nära dubbelt så stor som grundtankens stridsgrupp – 2500 man mot 1500. I den svenska hittade man stridsflyg, helikoptrar, transportflyg och en potpurri av alla möjliga enheter. 2011 års version var dock något mer slimmad.

I de flesta andra europeiska länder utgörs EU stridsgrupperna av specifika förband, dvs ej tillfälligt sammansatta. Ett regemente utpekas att under ett halvår ansvara för stridsgruppen. I vissa länder har man låtit detta sammanfall med att förbandet kommit hem från en annan insats, där EU-beredskapen samtidigt utgör återhämtning. För svensk del finns ingenting som har högre beredskap än att utgöra NBG. Som Peter Hultqvist mycket riktigt påpekar i sin replik kommer Försvarsmaktsorganisation 2014 att huvudsakligen ha en högre beredskap än 90 dagar, där vissa förband har så låg beredskap som 6 månader.

Som påpekades i förra inlägget finns det inget som hindrar Regeringen att beordra Försvarsmakten högre beredskapskrav än så – förutom just ekonomin. En högre beredskapsgrad kostar och som bekant ser det inte speciellt ljust avseende försvarets ekonomiska situation även om rubrikerna antyder att det är en "ekonomi i balans". Märkligt nog dök aldrig det förväntade entusiastiska blogginlägget från försvarsministern upp om hur bra det går ekonomiskt för Försvarsmakten…

Utöver incidentberedskapen, och de ytterst fånigt benämnda "insatsberedda skyddsstyrkorna" (att man ska behöva betona att en skyddsstyrka är insatsberedd, fångar på något sätt hela problemet med svensk försvarspolitik) på förbanden, är det idag Hemvärnet som har högst beredskap i Försvarsmakten. Därnäst kommer specialförbanden och de förband som har 10 dagars internationell beredskap. Sedan rasar det snabbt utför med förband med mellan 90 dagar och 3 års beredskap. Kanske skulle man beordra 3 årsförbanden i högsta beredskap nu så kunde de vara i full gång till 2014 och därmed infria löftet om Insatsorganisation 2014…?

Värt att poängtera är ändå att under värnpliktens dagar skulle många förband vara mobiliserade på 24 h och resterande inom några dagar. Man kan tycka att med ett yrkesförsvar borde man kunna nå snabbare tider än så, men den politiska viljan saknas uppenbarligen. Minns försvarsminister Sten Tolgfors ord direkt efter Georgienkriget att "idag ser vi att krig kan vara över på endast några få dagar". Märk väl huvuddelen av organisationen kommer att behöva upp till 3 månader på sig att inta högsta beredskap – och att detta gäller först efter 2014 enligt det svar Försvarsmakten lämnade till Mikael Oscarsson (kd) tidigare i höst. Det seminarium som Oscarsson då sammankallade tillsammans med Folk och Försvar, får nu en uppföljare den 30 november där Försvarsmakten 2019 kommer att debatteras mellan Försvarsdepartementets Michael Moore och SvD:s ledarskribent Claes Arvidsson. Det lär bli högst sevärt för den som har möjlighet att gå dit och lyssna. Förhoppningsvis går det att se i efterhand på Folk och Försvars hemsida.


De pengar Försvarsmakten lagt och lägger på NBG har varit en räddningsplanka för många förbands överlevnad under den strategiska time-outen. Stridsgruppen har på många sätt tjänat som en språngbräda och en katalystor för förmågeutveckling inom Försvarsmakten. Det gick helt plötsligt inte längre att fuska med papperslösningar när det skulle kunna levereras en reell förmåga till EU. Pengarna behövs emellertid idag bättre inom andra delar av Försvarsmakten och för att få någon form av rätsida på organisationen. EU kommer aldrig att nyttja sina stridsgrupper förrän man kommit fram till något annat sätt att beordra insatser än att få de 27 medlemsländerna att samsas om en säkerhetspolitisk agenda och ingenting hindrar som sagt Regeringen att beordra Försvarsmakten att över tiden ha större förband i hög beredskap, förutom plånboken då förstås...

Säkerhetspolitisk prostitution

En nog så provocerande rubrik, men det ligger en viss sanning i den.

Försvarsutskottets ordförande, Peter Hultqvist (s), meddelar i SvD att oppositionen inklusive Sverigedemokraterna inte kommer att godta att Sverige tar ansvaret (lead, militärt benämnt) för Nordic Battle Group 2014. Hultqvist anser att NBG är ett misslyckat och för Sverige dyrt koncept och vill hellre se ett svenskt deltagande i en ”FN-ledd insats”, närmare bestämt Sydsudan.

Man kan fundera över vad som ligger bakom Hultqvists önskan om en svensk insats i Sydsudan och varför det just ska handla om en FN-ledd insats. Alla internationella insatser Sverige deltar militärt i grundar sig i FN-mandat. Det är en självskriven grundförutsättning. Däremot kan man konstatera att FN-ledda insatser har en tendens att fungera betydligt sämre, än de insatser där FN uppdragit t ex NATO att leda insatsen. Delvis är detta naturligtvis avhängigt av vilka länder som deltar i insatsen. Att Sverige skulle höja standarden och trovärdigheten i en insats som i övrigt består av ”biståndsländer” råder inget tvivel om, men är Sverige kapabelt att axla detta ansvar? Trots de bästa intentioner är Sverige fortfarande ingen stormakt på det säkerhetspolitiska området, speciellt inte när det gäller att projicera militär makt utan behöver draghjälp av exempelvis USA, Storbritannien eller Frankrike.

Socialdemokraterna var under 00-talet starkt drivande avseende framtagandet av EU:s stridsgruppskoncept och det ter sig därför märkligt när man nu anser att Sverige ska gömma sig bakom någon annan i denna fråga. På samma sätt kändes det ytterst märkligt under våren när socialdemokraterna motsatte sig ett svenskt deltagande i Responsibility to protect-delen (R2P) av Libyeninsatsen, när Sverige under socialdemokratisk ledning var starkt drivande i världsamfundet för införandet av begreppet. När det väl kom till kritan skulle någon annan göra jobbet. Visst kan ambitionen sänkas avseende svenskt deltagande i EU:s stridsgrupper, men vilken trovärdighet ger det om Sverige fortsätter deltagandet i konceptet, men vägrar behålla ledartröjan?


Försvarsministern replikerar Peter Hultqvist att tack vare NBG fanns det ett svenskt bidrag snabbt gripbart för Libyeninsatsen. Det är att slå knut på sig själv. Ingenting har hindrat Regeringen från att hålla förband i hög beredskap för internationella insatser – ingenting annat än den egna snålheten. Den enda anledningen till att det fanns ett stridsflygförband (liksom övriga delar av NBG) i 10 dagars beredskap var att det var kravet från EU. Så fort Sverige inte deltar i NBG är beredskapen sänkt till 30 dagar eller ännu oftare, 90 dagar. Beredskapsgraden för internationella insatser är en av de största och vanligaste ekonomiska regulatorerna i försvarsbudgeten. Större än så är inte den politiska viljan att vara beredd att delta i internationella insatser. Ingenting hindrar som sagt sittande regering att kräva en högre beredskap och det är märkligt när försvarsministern ska gömma sig bakom ett EU-skynke i denna fråga.


Det är dock lätt att med facit i hand instämma i Hultqvists kritik mot EU:s stridsgruppskoncept. Grundtanken var god, med bloddrypande erfarenheter från Rwanda, men med stridsgrupperna har EU än mer befäst sin ställning som en handlingsförlamad säkerhetspolitisk aktör. De 27 medlemsländerna klarar aldrig av att komma överens om en säkerhetspolitisk agenda vid kriser förrän det är alldeles för sent och de medlemsländer som dessutom är medlemmar i NATO använder sig hellre av den organisationen än att försöka få något till stånd inom EU. Det senaste exemplet i raden av EU:s  misslyckanden som säkerhetspolitisk aktör är Libyeninsatsen där organisationen inte klarade av att enas kring en gemensam agenda, trots att det rörde ett konfliktområde som i allra högsta grad har stor inverkan på Europa. Dels genom den ökade mängden flyktingar till Europa och dels för att ca 20 % av Europas oljeresurser kom från Libyen. Dock lyckades inte heller NATO-länderna enas om en gemensam agenda.

För svensk del bör vi noga analysera EU:s roll som säkerhetspolitisk aktör och vad detta innebär för vår egen säkerhets- och försvarspolitik. Vårt försvar är idag helt avhängigt av ett starkt militärt stöd från en organisation som gång efter annan misslyckats säkerhetspolitiskt.

Just p g a de senaste 15 årens omfattande försvarsneddragningar är Sverige idag helt beroende av andra nationers välvilja när det gäller försvar och säkerhet. Ställer vi inte upp för andra nationer när de önskar stöd, tror vi oss, förmodligen helt korrekt, inte kunna påräkna stöd när vi så behöver. Det svenska deltagandet i Bosnien hade sin grund i att kunna visa att övriga europeiska länder att Sverige var värdigt ett EU-medlemskap. Vårt deltagande i insatser på den afrikanska kontinenten har i mångt och mycket handlat om att bibehålla goda relationer till Frankrike. Vårt engagemang i Afghanistan handlar till stor del om goda relationer till USA och andra inflytelserika NATO-länder. Det är realpolitik, på samma sätt som den svenska neutraliteten under andra världskriget. Är man en så liten säkerhetspolitisk aktör som dagens Sverige är man tvyärr av nöden tvungen till att prostituera sig säkerhetspolitiskt.

Kanske skulle vi få mer effekt av att ta de ekonomiska resurserna för NBG och istället använda dem till att i högre grad samöva oss med våra nordiska grannar som ingår i vår solidaritetsförklaring. Det ställer krav på en minst lika hög beredskapsgrad.


Bloggar: Tokmoderaten, Notorious Unpublicus
DN

Ökad aktivitet över Östersjön

Lars Gyllenhaal, Oplatsen och Klart Skepp! uppmärksammar alla att dansk statsmedia rapporterar om att danskt stridsflyg baserat i Litauen flera gånger förra veckan gått upp för att eskortera ryskt flyg nära baltiskt luftrum.

I artikeln från DR berättas att förra veckans aktivitet var betydligt högre än normalläget, vilket också överensstämmer med det ökade omfånget på militärövningar i Ryssland som Oplatsen och Brezjnevs Blog ofta rapporterar om, liksom rapporterna från de baltiska stater om ökad rysk militär aktivitet i närområdet. Norska flygvapnet, liksom det brittiska och nederländska har sedan tidigare rapporterat om en betydligt ökad rysk verksamhet med strategiska bombflygplan som följer den norska kusten ner till Nordsjön.

Svenska flygvapnet rapporterar aldrig om sina incidentuppdrag, men sågs tidigare i år ur en annan vinkel då Frankrike stod för incidentberedskapen i Baltikum. Det franska flygvapnet rapporterade i våras om en identifieringsinsats man genomfört mot en A-50 Mainstay eskorterad av två Su-27 Flanker. När man kom fram till Mainstay med eskort visade det sig att två svenska JAS 39 redan befann sig på platsen. En liknande episod ägde rum ca en månad senare när två franska Mirage 2000 gick upp för att identifiera ett ryskt flygplan som sände ut en transpondersignal ej överensstämmande med färdplanen. Vid identifieringen visade flygplanet sig vara ett ryskt signalspaningsflygplan och strax därefter dök två svenska JAS 39 upp (bild från franska försvarets webb nedan).


Liksom Lars Gyllenhaal kan man konstatera att ännu har inga svenska media uppmärksammat det som rapporterats av DR. Att det händer saker i närområdet omtalas sällan i svenska media, till skillnad från situationen i Afghanistan, där det nu står klart att Sverige kommer att lämna tre provinser under nästa år och i ett första steg minska insatsen med 100 soldater.

För svensk del kunde man härom veckan åter konstatera att Försvarets ekonomi är i lika mycket i balans som alltid, trots en rad inställda och uppskjutna övningar och en organisation beställd utifrån en annan säkerhetspolitisk situation än den nu rådande och prognosticerade.

Gästinlägg: Del 4 – Kvarstår förmågeglappet i luftförsvaret efter 2013?

Resumé

Frågan om luftstridskrafternas utveckling har diskuterats livligt sedan FM 2004 tog ”interoperabilitetsbeslutet” att överge väl fungerande nationella tekniklösningar till förmån för internationella system. För den som vill rekapitulera debatten kan jag rekommendera http://wisemanswisdoms.blogspot.com/search/label/Ledningssystem.

Bristerna i luftförsvarets förmåga att över hela riket ha ett godtagbart antal interoperabla data-, radio- och igenkänningsutrustningar har FM till Försvarsdepartement och Försvarsutskott deklarerat skall vara lösta till 4:e kvartalet 2013. Med interoperabel avses tekniklösningar som kan kommunicera sömlöst med andra länders motsvarande utrustningar.

I tidigare delar har jag avhandlat bristerna i systemsamordning och datalänksförmåga samt avsaknaden av:
- krypterat och störskyddat radiosystem
- radaridentifieringssystem anslutet till stridsledningscentralerna
- interoperabelt högre taktiskt ledningssystem för luftförsvaret.

I detta sista inlägg tar jag upp problemen runt informationssäkerhet, krypto och sekretess samt konsekvenserna av den pågående utvecklingen av gemensam lägesinformation (GLI/NOC).


Sekretess, informationsklassning och krypton

Denna del av inlägget har jag själv valt att exkludera efter mailväxling med Försvarsmakten, i samband med diskussion om publicering på en av myndighetens bloggsidor, eftersom det berör operativa begränsningar och förhållanden till andra nationer. Min uppfattning kvarstår dock att ett av de stora problemen framöver gällande begränsningar i operativa förmågor i mångt och mycket handlar om frågor rörande sekretess, informationsklassning och krypton.

Nedan ett axplock av kommentarer från Försvarsmakten företrädd av informationsdirektör Erik Lagersten:

”Vissa områden kräver dock en fin balansgång mellan det explicita och det outtalade för att inte skada mer än det gör nytta. Även om saker inte är sekretesskyddade i formell mening kan sammanhang, detaljeringsgrad eller mängden information ändå vara menligt. I riktlinjerna för våra egna sociala medier uttrycks det som informationskrav där det enbart är den ansvarige utgivaren, som för andra debattforum, som måste avgöra vad som går respektive inte går. För Försvarsmakten gäller särskild omsorg om vår operativa förmåga eller hur den uttrycks. Det innebär tex att händelser i Afghanistan inte kan beskrivas på ett sätt som röjer operationell sekretess även om det i lagens mening inte skadar rikets säkerhet.


Jag är övertygad om att de saker du vill få fram går att uttrycka på ett sätt som som inte i detalj redovisar operativa brister tex relationer till andra länder. ”



Gemensam lägesinformation och ledning av ledningssystem

I ett av FM inriktnings- och målsättningsdokument* redovisas att en funktion ska skapas i tidsperioden fram till 2014 för gemensam lägesinformation (GLI) samt en funktion för ledning av ledningssystemens tekniska drift (Network Operating Center, NOC). Dessa ska vara fullt utbyggda 2017. Det finns all anledning fråga sig om organisation, målsättningar, krav och ekonomi är så väl utredda att de nödvändiga politiska besluten kan tas för att förverkliga dessa ambitioner.

Försvarsmaktens ekonomi är redan idag besvärande och regeringen har dessutom föreslagit att medel ska omfördelas från materielprojekt till förbandsverksamhet. Det ekonomiska övertryck som redan idag har drabbat FM materielplan riskerar således att öka när GLI/NOC ska etableras. Om detta fortsätter utan en föregående noggrann effekt-/kostnadsanalys, är risken stor att medel saknas för drift och utveckling av idag befintliga och vitala ledningssystem bortom 2017. Detta påverkar inte bara luftstridskrafterna utan även marinen och armén.

Det finns m.a.o. all anledning att återigen nogsamt granska FM ambitioner och ekonomi för fortsatta utveckling av nätverksbaserat försvar (NBF) samt deltagande i NATO motsvarande arbete med NBF-lösningar (Network Enabled Capabilities, NEC). Politiska beslut till trots är det uppenbart att FM vidmakthåller en utvecklingslinje som har dömts av som operativt suboptimerad, tekniskt osäker och kostnadsdrivande.


Slutsats

Försvarsmaktens underlag till regeringen inför regleringsbrev och försvarspropositioner måste kvalitetssäkras. Dagens uppenbara brister i planering och systemsamordning riskerar att få regering och riksdag att fatta beslut som inte gagnar försvarets långsiktiga utveckling.

Våra parlamentariskt valda företrädare måste vara dem som avgör vilken inriktning Försvarsmakten till ”syvende og sidst" skall ha. Ingen annan.


Vänligen
Peter Neppelberg


*FM Remiss SYSTEMPLAN Ledning

Minst 100 år av bemannat stridsflyg

Dagens understreckare i SvD uppmärksammar att det nu är 100 år sedan första offensiva användningen av stridsflyg. Ironin är att cirkeln nu slutits i och med att den italienska krigsmakten som tog de första stapplande stegen 1911 genom att fälla enklare sprängladdningar över Libyen, nu 100 år senare åter var inblandat i offensiva flygoperationer över Libyen. Ex-diplomaten Mats Bergquist som skrivit artikeln lämnar tyvärr en översiktlig och något bristfällig redogörelse för vad de senaste 100 åren av stridsflyg har inneburit för krigskonsten.

Bergquist avhandlar endast användningen av stridsflyg på krigsskådeplatser där konflikterna huvudsakligen varit lågintensiva. Hittills saknas helt, dessbättre, exempel på användning av stridsflyg mot moderna demokratiska samhällen som är avsevärt mycket sårbarare för krigets påfrestningar än exempelvis Afghanistan. Det enda exemplet hittills är luftkriget mot Serbien 1999, där det serbiska samhället fick utstå kraftiga påfrestningar och folkopinionen började vändas mot president Milosevic. Intressant i det sammanhanget är för övrigt det serbiska luftförsvarets förmåga till överlevnad mot ett samlat NATO-angrepp och att luftförsvaret i mångt och mycket var uppbyggt på samma sätt som det svenska avseende skyddsåtgärder. I Sverige avvecklades i princip samtliga dessa lösningar under 00-talet eftersom de ansågs förlegade …

Mats Bergquist är tyvärr snabb att döma ut det bemannade stridsflygets framtid och motiverar detta med framförallt ekonomiska orsaker. Det har man varit under de senaste 15 åren, men utvecklingen har inte gått så snabbt som man först förutspådde. Ett antal hinder existerar för att tekniken ska nå de framgångar som förutspåtts. Ett är att den aritificiella intelligensen inte alls nått de nivåer och den utvecklingshastighet som man tidigare förutspått baserat på datorutvecklingen under tidigare decennier. Ett av de större problemen är kommunikationssystem. Att utesluta människan ur beslutsloopen är än så länge främmande för alla länder. Det skulle för övrigt inte förvåna om det så småningom kommer en internationell konvention i denna etiska fråga. En av de större fördelarna med obemannade flygsystem anses vara att dessa kan uppträda på stora avstånd från eget territorium. De större amerikanska taktiska och strategiska system styrs nästan helt uteslutande från amerikanska fastlandet, i amerikanska flygvapnets fall flygbasen Creech i Nevada (drabbad av ett större virusangrepp under hösten). Från Creech går sedan kommunikationen till flygsystemen via satellitlänk, vilket skapar en del fördröjningar. Vad gäller kvalificerade spaningsuppdrag är det svårt att direktsända högupplöst information tillbaka till högre stab p g a den omfattande bandbredd som krävs. Vad gäller möjligheten att signaturanpassa (stealth) ett obemannat stridsflygsystem låter det sig svårligen göras. Ett obemannat flygsystem är nämligen i än högre grad än ett bemannat beroende av att kommunicera, varvid man oundvikligen röjer sig även om radarsignaturen hålls liten.

Bergquist går i samma fälla som så många andra när han sedan i sin artikel tror att det idag och den närmaste framtiden finns ekonomi i att investera i obemannade flygsystem. De mer kvalificerade taktiska och strategiska systemen, huvudsakligen med spaningsuppgifter, är idag dyrare än sina stridsflygmotsvarigheter och med motsvarande krav på kringpersonal. Ett styckepris motsvarande 8 st JAS 39 Gripen och därtill kostnaden för flera besättningar för att kunna genomföra de långa uppdrag systemet gör bra, avskräcker. De obemannade systemens överlevnadsförmåga gör dem också olämpliga i konflikter där motståndaren förfogar över ett luftförsvar med kvalificerat luftvärn eller stridsflyg. Obemannade system är med andra ord inte den billiga resurs som man kan skicka in på platser där hotet är högt. Mats Bergquist är inte först att falla i den fällan och med all säkerhet inte heller sist. Anledningen till Sverige inte överväger anskaffning av mer kvalificerade obemannade system stavas inte bara SAAB.

Just av ekonomiska skäl lär det dröja många år innan vi ser obemannade stridsflygsystem som löser jakt- och attackuppgifter motsvarande eller bättre än de bemannade systemen. Ekonomin gör redan att det endast är stormakterna som har råd med systemen och endast i små serier så länge det inte handlar om USA Framtiden för obemannat flyg ligger förmodligen snarast i de uppgifter som är tidsödande och långtråkiga som transport och lufttankning, men där är utvecklingen knappt i sin linda. Man ska heller inte glömma det som de obemannade systemen gör riktigt bra, nämligen stridsteknisk och taktisk spaning. Stridstekniska spanings-UAV:er som Ugglan på kompaninivå vore en dröm.

Om Libyenkriget bevisade något avseende användningen av luftmakt var det återigen att konceptet med stridsflyg kombinerat med markförband är framgångsrikt samt att det bemannade bombflyget är en kraftfullare resurs än någonsin. Det är en utveckling man måste ta i beaktning vid dimensionering av framtida luftförsvar.


Oberoende nyheter med en agenda?

Lars Gyllenhaal skrev härom dagen ett blogginlägg om ett ryskt reportage om landets moderna stridskrafter, där dessa jämfördes rakt av med NATO:s. I filmen finns också en del intressanta gliringar till Polen och Georgien. I filmen dyker några gånger Russia Todays logga upp och Gyllenhaal undrar vem som står bakom filmen. Än så länge är frågan obesvarad.

Russa Today, RT, är Rysslands svar på Al-Jazeera och är till stor del statligt finansierad. Huvudsakligen sänder man på engelska, men har nyligen även börjat sända på spanska och arabiska. Liksom Al-Jazeera är RT intressant att följa om man även vill få nyheter från ett annat än det klassiska amerikanska eller brittiska perspektivet. Man kommer dock inte från känslan att det finns en underliggande agenda bakom RT och kanalen har också mötts av internationell kritik. Av de inslag RT väljer som toppnyheter och framförallt de man trycker ut över Twitter, är majoriteten sådana som är negativa för USA och NATO. Höstens Twitterfeed från RT har till stor del varit nyheter om Occupy Wall Street där USA "misshandlar sina egna medborgare och krigsveteraner" och oroligheter i västländer. Ytterst, ytterst få nyheter handlar om Ryssland och rysk kultur, vilket man skulle kunna tycka vore ett huvudintresse för en rysk statligt finansierad internationell tv-kanal. Oroligheter i Ryssland nämns så gott som aldrig.

Russia Today är oavsett agenda ett intressant inslag i nyhetsfloran.

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Blogg-Topplista Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Bloggar.Topplista.se - topplistan med de bästa bloggarna - lägg till din blogg du också! Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade