Ett annat sätt att kampanja

Via Twitter erhölls igår en länk till en intressant artikel om hur oberoende ryska medier och organisationer som försökte övervaka det ryska valet fick sina webbsajter nedstängda till följd av upprepade massiva DDOS-attacker under dagen för det ryska valet. Bland sajterna som attackerades återfanns den oberoende radiostationen Echo Moskvy och den kända valövervakningsorganisationen Golos. När man flyttade sajter till andra servrar följde attackerna efter, vilket tyder på ett mycket målmedvetet agerande. I en andra våg attackerades sedan sajter som berättade om tilltänkta protester mot valfusk.

Det gångna parlamentsvalet och rapporterna om valfusk reser en rad frågetecken och farhågor inför de närmaste månaderna. I mars 2012 är det tänkt att vara presidentval i Ryssland och planen är som bekant att Vladimir Putin ska återta posten som president. Efter parlamentsvalet är dock Putins popularitet lägre än någonsin tidigare. Frågan blir då om Putinkretsen accepterar att rakt av förlora presidentvalet eller om man tänker göra något för att höja populariteten och i så fall hur långt man kan tänka sig att gå. Den metod som flera gånger tidigare har använts har varit att försöka ena befolkningen mot ett yttre hot. Allt sedan revolutionen har yttre hot varit en av de starkaste sammanhållande faktorerna för såväl Sovjetunionen som Ryssland, även om de ibland funnits inom landet. USA är en klassisk nemesis, liksom Tjetjenien också varit under århundraden och det har ju bl a Putin använt sig av tidigare. Kriget mot Georgien stärkte i hög grad den inhemska populariteten samtidigt som det utgjorde ett lackmustest för övriga världen avseende hur Ryssland ser på sina grannländer. Nu är Georgien åter på tapeten eftersom landets önskan att gå med i NATO växt allt starkare sedan kriget och landet nu på nytt omtalas som aspirantstat, vilket mycket starkt ogillas i Moskva.

Sedan några dagar tillbaka har den ryska hangarfartygsgruppen Kuznetsov varit på väg från hemmahamnen i Murmansk mot Medelhavet. Det har tidigare omtalats att hangarfartygsgruppen, som även kommer att förstärkas med fartyg ur Östersjöflottan, varit på väg mot Syrien, vilket nu förnekas från officiella källor. Ett annat alternativ är Svarta Havet och i så fall är det Georgien som får bekymra sig. Ryssland sade häromdagen återigen nej till FN-sanktioner av Syrien och försöket att föra Syrien inför Internationella Brottsmålsdomstolen. Att placera hangarfartygsgruppen i östra Medelhavet nära Syrien skulle vara en mycket kraftig markering av vad Ryssland anser om att andra länder blandar sig i skeenden i Syrien. Ett eventuellt turkiskt ingripande skulle därmed omöjliggöras. Härom året då Kuznetsov befann sig i Nordatlanten passade man på att under två dagar öva mitt det norska Trollfältet, landets viktigaste oljefält, i vad som skulle kunna tolkas som en markering rörande energiintressen i ett framtida isfritt Arktis. Även Cornucopia har berört denna händelse.

I kopplingen Ryssland-Syrien ska man komma ihåg att redan Sovjetunionen hade en flottbas i Tartus, Syrien till stöd för sina operationer i Medelhavsregionen (även Libyen nyttjades) och sedan några år håller Ryssland på att renovera och bygga ut flottbasen. Enligt planerna kommer också Kuznetsovgruppen att besöka Tartus. Ryssland har också genom decennierna varit den största vapenexportören till Syrien och på senare år har man bl a sålt ett av sina senaste luftvärnssystem till landet, Pantsir-S1 och man vill säkerligen undvika att detta hamnar i västs händer, på samma sätt som SA-24 gjort i Libyen. Läs gärna mer på Försvar & Säkerhet om Kuznetsov och situationen i Syrien.




Man ska inte förvånas av ett plötsligt snabbt ryskt agerande i Syrien eller Georgien. Vid den tid då rysk militär förmåga ansågs som lägst chockade man världen genom att mitt under Kosovokriget omgruppera den ryska bataljonen tillhörande de fredsövervakande styrkorna i Bosnien och istället säkra flygplatsen i Pristina, innan NATO hunnit påbörja sin inmarsch i Kosovo. Budskapet var mycket tydligt. Att visa musklerna i anslutning till Syrien skulle möjligtvis kunna stärka den ryska regeringens ställning något i det egna landet, men det kräver fortsatt att man lyckas övertyga den egna befolkningen om hotet från en yttre fiende.

För den som missat den oerhört intressant och påkostade dokumentärserien i SVT Dokument Utifrån om Ryssland sedan Putins tillträde finns fortfarande möjligheten att se avsnitten på SVT Play. Man kan inte låta bli att imponeras av den samling av framstående och politiker och diplomater som BBC intervjuat.

Det vore alltså inte särskilt överraskande om vi någon gång under det tidiga 2012 kommer att se någon form av aktion mot ett externt hot i syfte att stärka sittande rysk regerings ställning.




Att ge och ta emot stöd

Den svenska försvarspolitiska situationen är som bekant sedan några år den att Sverige inte ensamt klarar av att hantera ett allvarligare militärt hot på egen hand. Allt sedan försvarsbeslutet 2004 har huvudfokus för det svenska försvaret varit internationella insatser framför nationell förmåga. Det må ha svängt något de senaste åren, men verkligheten är fortfarande den att Sverige på egen hand inte klarar av att ensamt hantera ett militärt angrepp eller allvarligare hot. För detta har numerären och inte minst infrastrukturen blivit alldeles för liten till följd av FB 2000 och FB 2004, där t ex kustartilleriet, så gott som hela luftvärnet och Flygvapnets och Marinens krigsbaser avvecklades utan någon djupare utredning eller eftertanke. Det är resurser som förmodligen aldrig kommer åter eftersom en återuppbyggnad skulle kosta tiotals miljarder kronor under flera år.

Sverige är därmed så gott som helt hänvisad till utländsk militär hjälp. I syfte att försäkra oss om denna, men samtidigt kunna hålla oss utanför NATO, avgavs för några år sedan de svenska solidaritetsförklaringarna. Den ena är nordisk och gäller för de nordiska länderna som vi lovar att hjälpa på för Sverige lämpligt sätt i händelse av krig eller kris och den andra gäller Europa och är en del av Lissabonfördraget. Den nordiska förklaringen kan ses som den viktigare med tanke på att en allvarligare säkerhetspolitisk kris eller ett krig i Norden ingalunda endast skulle drabba ett land utan snarast beröra alla länder. Av den anledningen kan det tyckas märkligt att Sverige skulle kunna erbjuda militär hjälp till exempelvis länder i Baltikum när våra resurser inte ens räcker för det egna landet och den vattensamling som skiljer våra länder är förhållandevis liten till sin utsträckning. Föga förvånande är det därför Flygvapnet och Marinen som ålagts uppgiften att huvudsakligen agera i närområdet. Att skeppa över markstridskrafter till ett grannland skulle ta omfattande resurser i anspråk och framförallt blotta vårt eget land än mer.

Den som deltagit i internationell samverkan i större skala vet att det inte är gjort i en handvändning att sätta samman en effektiv multi-nationell styrka. Att komma med en förbandskloss och ansluta till andra nationers styrkor och staber kräver sin interoperabilitet och det läggs därför en hel del energi i Försvarsmakten på att öva detta. Oftast finns dock andra länder eller värdnationer som ställer upp med grunderna i form av logistik, basering med mera vilket gör arbetet enklare.


Svårare än att som ovan lämna stöd är att effektivt ta emot stöd och se till att det blir en samlad effekt. Av den anledning genomför t ex Norge årligen stora övningar där NATO-länder övar ett gemensamt försvar av Norge. Även Sverige har deltagit under ett antal år i dessa övningar och de har även till del fortsatt en bit in på svenskt område vid Riksgränsen. Ser man till norska flygbaser och andra militära installationer är dessa anpassade för att inrymma tillförda utländska förband. Inte minst ledning anses vara en mycket viktig förmåga att öva.

För svensk del har det gång efter annan påpekats här på bloggen vikten av att vi i Sverige måste förbereda oss om vi överhuvudtaget ska kunna klara av att ta emot hjälp utifrån. Det gäller infrastrukturella investeringar såsom t ex flygbaser, men även logistik och skydd i form av t ex luftvärn. Vid en allvarligare kris i t ex Baltikum lär basering av utländska stridsflygplan och marina enheter i Sverige stå högt upp på listan och det är svårt att se någon svensk flottilj klara av motsvarande vad italienska baser fick göra under Kosovokriget och nu senast Libyen.

Allvarligast blir situationen när det handlar om renodlat militärt stöd till Sverige i händelse av kris eller krig. Utöver basering och agerande som värdnation, vilket är betydligt mer komplicerat än att lämna stöd, ställs också krav på att kunna leda en multi-nationell insats. Alternativet skulle i så fall vara att Sverige i händelse av krig och stöd från EU och NATO, överlåter ledningen av ett försvar av Sverige på dessa organisationer. Det är alltså av nöden tvunget att vi såväl övar ett multi-nationellt försvar av Sverige, liknande det som görs i våra NATO-grannländer, som förbereder oss infrastrukturellt och organisatoriskt. Att inte genomföra förberedelser  och öva skulle innebära kaos om det någon gång skulle inträffa att stöd skulle behövas. Man kan ju vid det här laget lugnt konstatera att varje allvarligare säkerhetspolitisk situation ställer sådana krav som resultat av FB 00 och 04. Ytterst bekymrande är också att det inte genomförs ens några nationella försvarsmaktsövningar i syfte att öva hela försvarets gemensamma uppträdande i uppgiften nationellt försvar. Någon sådan övning har inte genomförts sedan 1993 och med tanke på regeringens uppgiftsfokus "här och nu" blir resultatet ihåligt.


Det är självklart också inte utan besvikelse man läser på Flygvapenbloggen att flygvapeninspektören i kommentarerna där bekräftar att inga som helst förberedelser görs för att kunna ta emot hjälp utifrån eftersom man saknar ett politiskt uppdrag för detta. Förmodligen saknar man helt förståelse på politisk nivå vilka omfattande krav det innebär att effektivt kunna ta emot hjälp. Samtidigt vill man inte ta i den heta potatisen som det innebär att öva med NATO-förband på svenskt territorium. Tryggast är som alltid att hålla huvudet kvar i sanden och lämna problemet åt någon efterföljare.

Man förstår att grannländerna upplever den svenska solidaritetsförklaringen som ihålig.


KFÖ på riktigt

Försvarsmaktens hemsida kan man idag läsa en artikel om Wartofta stridsvagnskompani, P 4 som genomfört krigsförbandsövning med tidvis tjänstgörande soldater. Under den aktuella övningen bestod kompaniet av såväl kontinuerligt tjänstgörande som tidvis tjänstgörande soldater och man övade bl a förflyttning och kompanis anfall. Det goda resultatet som de tidvis tjänstgörande soldaterna presterade förvånade befälet:

"Vi har övat kompanianfall med vagnarna och nivån var högre än vad vi kanske hade förväntat oss, säger Niclas Westerlund. Det krävs givetvis mer övning innan kompaniet är helt stridsberett och vi kommer öva mer redan under nästa hösts KFÖ … De tidvis tjänstgörande soldaterna behövde egentligen bara ”rostas av” en aning men sedan märktes det inte att det har gått en tid sedan senast de tjänstgjorde, avslutar Westerlund."

Andra krigförbandsövningar som genomförts tidigare under hösten har kritiserats då de varit av ett betydligt mindre kvalificerat slag och det är därför mycket glädjande att läsa att P 4 genomför kompanis anfall under sina soldaters första tjänstgöring som tidvis anställda. Fortfarande är den en bra bit kvar till den typ av krigsförbandsövning som begreppet tidigare betydde, men det är ett stort lyft från grundläggande utbildning på automatkarbin, som utgjort temat för vissa förbands "KFÖ".


Som många säkert känner till eller läst på andra försvarsbloggar (Skipper, Cynismer, Chefsingenjören, Försvar & Säkerhet) så ser det inte så bra ut ekonomiskt för Försvarsmakten nästa år. I sinom tid när följderna är helt klara kommer det ett inlägg om detta på WW, men man kan redan nu dra slutsatsen att det kommer att bli påverkan på mängden övningar nästa år och möjligheterna att anställa personal. Det finns flera orsaker till att situationen ser ut som den gör, men konsekvenser blir likväl allvarliga.

I och med det mycket oöverlagda beslutet att sätta punkt för värnplikten och omedelbart övergå till ett yrkesförsvar, skapades ännu ett förmågeglapp i svensk försvarsförmåga. Den framtida krigsorganisationen har redan tidigare aviserats vara intagen tidigast 2019, trots att den bär namnet 2014, då organisationen helt är bemannad med kontinuerligt och tidvis tjänstgörande personal. Fram till 2019 kommer förbanden till delar utgöras av tidigare utbildade värnpliktiga som ej kommer att repetitionsövas eftersom värnplikten med stöd av riksdagsbeslut är lagd på is.

Tidigare i debatten om värnpliktens försvinnande utgjorde ekonomin ett av huvudargumenten för förespråkarna av ett yrkesförsvar. Idag har det visat sig att det inte var så billigt som man föreställt sig utan avsevärt dyrare. Ett av de andra huvudargumenten, som fortfarande ofta används av försvarsministern, är att värnpliktiga är sämre utbildade och inte lika användbara i strid. Motargumentet har varit att man inte kan jämföra med de värnpliktiga som utbildats under 00-talet eftersom en stor del av dessa aldrig fått genomföra en komplett värnplikt i kompletta förband och med större förbandsövningar, och ingen har fått genomföra en repetitionsövning. Grunden för all militär förmåga är att ha välövade förband och grunden i värnpliktssystemet var regelbundna repetitionsövningar. Utan regelbunden övning spelar det ingen större roll om man är yrkessoldat, tidvis tjänstgörande eller värnpliktig. Man saknar i alla fallen grundförutsättningarna för att framgångsrikt kunna genomföra väpnad strid.

Det intressanta är nu när P 4 genomför kompaniövning med stridsvagn 122 med soldater som gjorde sin grundutbildning i början av 00-talet (baserat på den intervjuade vagnchefens ålder) och det fungerar mycket över förväntan avseende kunskaper. Helt plötsligt faller då ytterligare ett incitament för att välja det betydligt dyrare personalförsörjningssystemet med yrkessoldater som gör att Försvarsmakten till stor del håller på att tappa sin folkförankring och av kostnadsskäl tvingas till en mycket låg numerär. Det går ju att repetitionsutbilda värnpliktiga på samma sätt som förr och nå goda resultat, eller valt att bortse från erfarenheterna. Tydligen har många glömt bort det under de nästan två decennier som repetitionsövningar inte har genomförts av ekonomiska skäl, eller valt att bortse från det. Helt plötsligt anses det också återigen vara en fördel med soldater som inte bara är soldater utan även har civila kompetenser, vilket tidigare ansetts vara en fördel med värnplikten och som bidragit till svenska soldaters goda rykte.

Naturligtvis skulle vi inte ha valt varken eller avseende värnplikt och yrkesförsvar utan istället både och som t ex Norge. Återigen ser vi resultatet av hur olika politiska agendor helt låser svensk försvarsförmåga till en extrem. Under socialdemokratiskt styre var det helt omöjligt att ha ett tvåbefälssystem eftersom det kunde tolkas som ett uttryck för ett klassamhälle, liksom värnplikten var ett uttryck för det enhetliga samhället. Under nymoderat styre är det istället ett yrkesförsvar och ökad användning av contractors som gäller som ett led marknadsekonomin. Ingen sida är särskilt intresserad av att genomföra något djupare utredningsarbete i frågorna utan avsevärda politiska styrningar. Det senaste i raden exempel är att styra en utredning av luftstridskrafterna till en mycket avlägsen period (30 år bort), när det i själva verket helt saknas kvalificerad inriktning för det närmaste decenniet. Ett annat exempel är faktumet att utredningen om ersättandet av värnplikten med yrkesförsvar kom ett år efter att riksdagen redan fattat sitt beslut. Hade man varit intresserad hade man t o m kunnat titta på svenska erfarenheter av hur det fungerade förra gången i modern tid med anställda soldater. Vad man nu också helt bortser från är att det är tack vare tidigare värnplikt som man lyckats så pass väl med att rekrytera kontinuerligt och tidvis tjänstgörande soldater.


Det går att lindra följderna av det förmågeglapp som det underfinansierade och i många år till oflexibla yrkesförsvaret innebär. Se till att repetitionsutbilda de värnpliktiga som idag är krigsplacerade i våra förband. Släpp den politiska prestigen.


KDU och statens fastigheter

Kristdemokratiska ungdomsförbundet, KDU, driver försvarsfrågor starkt. I sin skuggbudget för 2012 vill man t ex höja försvarsanslaget med 5 mdr kr i syfte att Försvarsmakten bättre ska kunna lösa ålagda uppgifter, men också i form av återtagandet av det nationella försvarets förlorade förmågor, t ex strid i brigad. Under hösten har KDU också debatterat försvaret med "nymoderaterna" i bland annat Hallandsposten.

Utöver skuggbudgetens utökade satsning på försvaret vill KDU även att statens fastighetsbestånd granskas ordentligt – av Ekonomistyrningsverket. KDU konstaterar bl a att staten idag genom sina fastighetsbolag äger fastigheter till ett värde överstigande 110 mdr kr, vilket är mer än de sex största privata fastighetsbolagen – tillsammans. Därutöver tillkommer andra statliga fastigheter som ägs direkt av myndigheter.

I sin utredning konstaterar KDU, precis som tidigare gjorts på den här bloggen, att de statliga fastighetsbolagen i grunden endast hyr ut till andra delar av staten och att hyrorna ökat 36 % på tio år, medan KPI ökat 17 %. Med andra ord är det en allt större del av skattepengarna som går till hyror inom staten, med resultat att de genererar kostnader i byråkrati och en överflyttning av skattemedel från en del till en annan. Läser man verksamhetsidén för fastighetsbolagen ska de också generera vinst tillbaka till statskassan – på annan statlig verksamhet! För Försvarsmaktens del innebär systemet med interndebiteringar en extra besparing i försvarsbudgeten och på samma sätt förhåller det sig inom många andra myndigheter.

Ett exempel på vansinnet med interndebiteringssystemet är Försvarshögskolan. Försvarshögskolan flyttade i mitten av 00-talet från sina tidigare lokaler på Valhallavägen till helt nya lokaler i anslutning till KTH. Svea Artilleriregementes gamla lokaler på Valhallavägen hade blivit för stora för FHS och framförallt var lokalkostnaderna som togs ut av ett statligt fastighetsbolag alldeles för höga. Lösningen blev att Akademiska Hus (också statligt fastighetsbolag) byggde helt nya lokaler åt FHS på en ödetomt vid FHS för mångmiljonbelopp.

Enligt uppgifter till bloggen är nu FHS åter hotat av flytt. De senaste årens stora sparkrav på FHS ska ha gjort att man nu kommer att hamna över gränsen för hur stor del av en myndighets budget som får utgöras av lokalkostnader, varvid man då är skyldig att söka billigare lokaler. Alternativen sägs vara en ombyggnation och utbyggnad av Karlberg, övertagande och ombyggnation av en industrilokal i södra Stockholm eller att flytta ihop med Södertörns högskola. Det krävs inte mycket fantasi för att inse att samtliga alternativ kommer att innebära kostnader i mångmiljonklassen för att bygga om en statliga fastigheter eller inköp av privat fastigheter och ombyggnation av dessa, sammanlagt vida överstigande vad det skulle kosta att ha kvar FHS i nuvarande statliga lokaler. Eftersom FHS liksom övriga myndigheter i största mån ska finansieras genom egna intäkter, lär det bli Försvarsmakten som får betala stora delar av kalaset i slutändan genom höjda kostnader för utbildningen.


Exemplet är ett i mängden av fullkomligt absurda beslut där man faktiskt tror sig spara statliga pengar på denna interndebitering och andra vansinnigheter. Det är därför välkommet att KDU och andra nu höjer rösterna mot detta missbruk av skattemedel.

Frågan är om försvarsstrukturutredningen verkligen kommer råda bot på liknande företeelser. Att få ut mycket liten effekt av 45 mdr kr i årligt anslag går snabbt när de ska täcka poster som dessa.


Gästinlägg: Drivandes vind för våg

"Trupparen" återkommer med ett tänkvärt gästinlägg om Försvarsmaktens framtid efter att Afghanistaninsatsens avslutande nu kan anses vara inledd. Många av de som idag söker soldatyrket gör det med en utlandsinsats som motivator. Det är ju också så det framställs i reklamen. 

Wiseman

-------------------------------------

Drivandes vind för våg

Något som få av oss trodde blev möjligt för en månad sedan. Vi har påbörjat urdragning ur Afghanistan. Politikerna är lika stolta över detta som när de annonserades att vi ville vara med i härvan. Om det är rätt eller fel tänker jag inte värdera. Men det finns andra saker som är värda att reflektera över. Vad betyder igentligen insatsen för försvaret? Jag kan hitta fyra viktiga komponenter att tänka på.

För det första har en tvingande proces av stridstekniska förändringar på personlig och lägre förband uppstått. Idag pratas det om personlig färdighet på ett annat sätt än för 10 år sedan. Det övas mer och mer avancerade skjutövningar och Sverige ligger långt fram inom området. Hade detta gått lika fort utan krigets krav i Afghanistan? Tveksamt...

Det andra är en forcering i anskaffning av modern mtrl. Försvarsmakten hade knappast fått igång diskutionerna om utrustning som i ärlighetens namn är ganska dålig. Vi har levt i illusionen om att vi har bra status på materiel och fordonspark. Idag vet nog alla bättre, vi är väl medvetna om våra brister och styrkor. Framförallt bristerna angående optronik, understödsvapen, sambands mtrl. Hade vi varit så fullständigt upplysta om logistikbristerna utan våran insats långt, långt borta? Tveksamt...

Tre: En ny sorts chef har sett dagens ljus. Jag kan med stor glädje påstå att trots en krympande rekryteringsgrund verkar officerskåren bli bättre och bättre. Givetvis har Försvarsmaktsledningen med sitt urusla ledarskap sett till att föryngrat officerskåren rejält men framförallt är det insatserna som tvingat fram en officer som tränar mer och hårdare. Mycket återstår men vi är på rätt väg. Det hade förmodligen gått betydligt långsammare att få alla att inse att de kanske inte borde sitta på en plats i insatsorganisationen.

Den sista saken är nog den viktigaste.
Insatsen har ändrat svenskars attityd till försvaret. Opinionen har svängt 180 grader. Det pratas om stöd till soldater, medaljparader sker offentligt, journalister och enskilda politiker tar strid för försvaret i debatten. Inget av detta hade skett om vi genomfört övningen Nordic Peace en gång om året.

Frågan är vad som händer utan denna enorma motor som tvingar alla grånade själar i politiken och FML att agera. Vad händer utan krigets krav? Vilken attraktionskraft har vi utan en insats?
Kanske märks förändringen genom att vi sakta återgår till drillinstruktörer utan verklighetsförankring och faktiskt kunskap. Kanske märks förändringen genom att rekryterna blir sämre och sämre. Vi kanske inte längre kan tilltala alla unga som söker en utmaning. Anmärkningsvärt är att beslutet verka tas med ro av större delen av officerskåren och knappt debatterats alls i bloggvärlden.

Min personliga åsikt är att politikerna gör bäst i att starta en ny motor någon annanstans så transfereringen kan fortsätta.


Trupparen


Ännu en suck...

försvarsministerns blogg kan man läsa att regeringen nått en uppgörelse med Socialdemokraterna och Miljöpartiet om framtiden för NBG, där resultatet är att Sverige 2015 ska kunna leda NBG igen. I samma blogginlägg nämns också att man även nått en uppgörelse om innehållet i en luftförsvarsutredning:

"Vi är också överens om innehållet i en kommande luftförsvarsutredning. Försvarsmakten skall i vår lämna underlag för framtidssäkringen av Gripen. Flera offerter och samarbetsförslag gällande Gripen har lämnats till andra länder. Schweiz berättade igår att de väljer Gripen för sitt flygvapen.

Regeringen och riksdagen har fattat en lång rad beslut som gäller Gripen och dess förmågor i det mer näraliggande tidsperspektivet. Processerna gällande Gripens framtid skall enligt utskottet vara ingångsvärden för utredningen. Luftförsvarsutredningen kommer studera tiden efter 2040, i enlighet med vad flera partier ville redan i våras. Men då var bilden mer blandad om vad utredningen skulle innehålla."

Följaktligen blev det en förhållandevis tom och fattig luftförsvarsutredning. Hela innehållet avslöjas inte, men bara namnet luftförsvarsutredning visar att man begränsar sig till luftförsvarsdelen och alltså inte tar ett helhetsgrepp om luftstridskrafterna. Det kan å andra sidan vara att man tillmätt "luftförsvar" en helt ny innebörd på samma sätt som tidigare gjorts med "frivilligförsvar".

Vad värre är är perioden som ska avhandlas för utredningen – bortom 2040. Det är en fullkomligt vansinnig period att välja eftersom det inte alls med någon form av säkerhet går att sia om hur framtiden ser ut då i form av omvärld, hotbilder såväl säkerhetspolitiskt som avseende teknologisk utveckling. Man skulle lika gärna kunna spå i en kaffesump. Märk väl att då IO 14 beställdes, ansåg man sig (med rätta) inte kunna redogöra för hur omvärldssituationen skulle se ut bortom 2014, dvs 5 år bort, trots att organisationen är intagen och levererad först 2019. Nu tror man sig alltså kunna göra en utredning som ska spå 30 år in i framtiden.

Resultatet blir att Sverige fortfarande är utan någon som helst utredning av hur luftstridskrafterna ska se ut och kunna verka om 10 år, vilket är då såväl JAS 39 C/D och nuvarande luftvärnssystem är föråldrade jämfört med den teknologiska utvecklingen i närområdet eller uppnått end-of-life. På samma sätt förhåller det sig naturligtvis med övriga system i det system av system som luftstridskrafterna utgör. En sådan utredning skulle ju naturligtvis begränsa "den fria åkningen" i försvarspolitiken och kanske är det just den handlingsfriheten man vill uppnå?

Vad kan man göra annat än att sucka? Prestige har återigen segrat över förmåga, förnuft och kostnadseffektivitet.

SvD, 2, 3


Dyrbar kortsiktighet

I skenet av gårdagens glädjande besked att Schweiz köper 22 JAS 39, kan på ämnet nämnas att det under gårdagsmorgonen även publicerades en replik på Newsmill. Staffan Danielsson (c) och Thomas Sätmark, Volvo Flygmotor, hade dagen innan repliker på inlägget om behovet av en övergripande utredning av luftstridskrafterna. Sedan dess har även pensionerades generallöjtnanten Carl Björeman ett inlägg i ämnet.

Repliken till Danielsson och Sätmark är återgiven nedan.

-------------------

Problemet Staffan Danielsson tar upp i sin replik är lättförståeligt. Det finns olika politiska viljor om olika fokus för en utredning av svenska luftstridskrafter utifrån eget partis agenda, på samma sätt som det finns andra viljor som vill påverka en utrednings utfall. Att till exempel ha ett fokus för en försvarsutredning med huvudsakligt fokus 30 år framåt i tiden är inte rationellt. Ej heller är det rationellt att ha som utgångspunkt i en utredning att huvudsaken är att antalet flygplan ska minskas. Lika illa är det att lämna utredningen helt och hållet åt Försvarsmakten som alltid måste begränsa sig till mycket oklara ekonomiska förutsättningar. Det visar inte minst nuvarande försvarsmaktsorganisation där huvudfokus ligger på antal anställda mer än förmåga. Försvarsmakten besitter heller inte erforderliga resurser och kompetens att på egen hand genomföra en så pass omfattande utredning som en utredning av framtida svenska luftstridskrafter innebär. Lämpligheten att utreda sig själv kan som alltid också ifrågasättas. Utfallet i fråga om det mycket kostsamma NBF-projektet där miljarder rullat utan något konkret resultat levererats, kan inte bara härledas till bristande styrning, kontroll och insyn, utan även till följd av en brist på föregående utredningar.


Ett annat mycket talande exempel på kortsiktigheten i de politiska direktiven, där handlingfrihet på längre sikt offras inom just luftstridskrafterna, är det faktum att Sverige var mycket nära att avveckla den flygburna förmågan att verka med sjömålsrobotar i samma veva som de nationella datalänkarna offrades. Huvuduppgiften skulle ju lösas i andra delar av världen som stöd till markförband och inte som försvar av Sverige, varvid det inte fanns någon anledning att ha kvar denna förmåga. Som tur var räddades förmågan kvar av ett helt annat skäl, speciellt med tanke på att sjömålsrobotförmåga fortfarande inte levererats till Visbykorvetterna.

Exportkunden Thailand uttryckte nämligen stort intresse för förmågan flygburen sjömålsbekämpning och tecknade kontrakt för detta i samband med sitt köp av JAS 39 Gripen, varvid integrering även skedde på svenska JAS 39C för att kunna stödja Thailandsaffären. Liksom i fallet med ett eventuellt brasilianskt köp av Gripen villkorar ett svenskt anskaffande, visar Thailandsexemplet på det fullständigt absurda med att ett annat lands behov ska styra vilka förmågor vi i Sverige har hos stridsflyg och även luftvärnet, där avvecklingen av robotsystem 90 skedde till förmån för det betydligt mindre kvalificerade och användbara robotsystem 70 som sålt bättre internationellt.

Ovanstående exempel om politiska förbehåll i utredningar, kortsiktiga beslut utan föregående analyser och hur industrins behov styr svensk försvarsinriktning, visar bara än mer på vikten av att en utredning genomförs förbehållslöst och med en mycket bred kompetensbas, innefattande såväl politisk nivå, Försvarsmakten, industri och oberoende forskning. Slutligen måste också utredningen göras för en period som det finns möjlighet att överblicka, vilket i förlängningen medför krav på en viss trögrörlighet i organisationsförändringarna. På så sätt kan vi undvika situationer liknande den vi nu dras med, med en Försvarsmakt utan några större reella förmågor, men med stora behov av förmågor identiska med de som med stor nit avvecklades under sena 90-talet och 00-talet. Eftertankens kranka blekhet är kostsam.

Precis som tidigare nämnts är luftstridskrafterna ett system av system och det är därför lönlöst att tala om enstaka luftvärnsrobotar, stridsflygplan eller om en flygplansmotor utan att sätta det i ett större sammanhang där det övergripande systemets förmåga - luftstridskrafternas förmåga - är i centrum. Det perspektivet har inte existerat på åtskilliga decennier och resultatet har blivit därefter.

Genomför en utredning av luftstridskrafterna, ej endast luftförsvaret, där omvärldssituation, utvecklingstrend och förmågor är ledande, inte ekonomin. Självfallet finns ekonomiska ramar att förhålla sig till, men dessa är att ta ställning till efter utredningsresultatet - inte tvärtom.

Det är dags att släppa den för skattebetalarna ytterst kostsamma prestigen.



Försvar & SäkerhetSvD, DN, 2, 3, Exp, 2, Aft, 2


Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Blogg-Topplista Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Bloggar.Topplista.se - topplistan med de bästa bloggarna - lägg till din blogg du också! Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade