Att överbevisa Alf Henriksson

Vår store ordkonstnär Alf Henriksson skaldade en gång:

"Gud och soldaten hedrar vi, när ofreden råder och de står oss bi. Men när fred råder och fyllda är faten, glömma vi Gud och föraktar soldaten"

En säkerhetspolitik otydlig till tusen där allmänheten har svårt att se ett samband mellan budskap och handling – historiskt som i samtid, ett ständigt användande av Försvarsmakten som budgetregulator, en självförvållad radikalt minskad folkförankring, ett fortsatt befästande av militära yrken som låglöneyrken, en i allmänhetens ögon kaotisk ledning av Försvarsmakten och därtill en personal med dålig självbild. Samtliga bidrar dessa faktorer till sanningen i Alf Henrikssons ord.

Att ändra på sanningen i orden utan att landet för den skull hamnar i krig – det är utmaningen. Lyckas man med detta skulle man aldrig behöva diskutera åtgärder som dessa. Då skulle rekryteringen lösa sig själv.


SvD, Exp

Rekryteringen som inte var ett problem (uppdaterat 30/1 21.15)

Tyvärr petar ju det här ner inlägget om Strategiska Realiteter - Del 2: Rysslands Arktisstrategi från översta platsen på första sidan, men det kan inte hjälpas. SvD rapporterar nu nämligen på söndagskvällen att i Högkvarteret förbereds det en sänkning av antagningskraven för soldater och sjömän. Tidigare har antagningskraven innefattat godkänd gymnasieskola, men detta vill man nu sänka till genomgången grundskola med grundläggande gymnasiebehörighet.


Den som i dag vill bli soldat, sjöman, gruppbefäl eller officer måste vara svensk medborgare, vara lägst 18 år och ha minst godkänt i ämnena matematik A, svenska A, engelska A och samhällskunskap A från gymnasiet.
Enligt Försvarsmaktens förslag till nya föreskrifter räcker det med att den sökande har behörighet till nationellt gymnasieprogram enligt skollagen. Det innebär grundskola eller motsvarande med godkända betyg i svenska (eller svenska som andra språk), engelska och matematik. Om det finns fler sökande än platser ska i första hand personliga egenskaper och hälsa avgöra. Först i andra hand ska de som också har gymnasiebetyg väljas ut.


Det är närmast så att man helt tappar hakan. Många har varnat för att ett yrkesförsvar med låga löner och förmåner riskerar att sänka allmänkompetensen hos soldaterna och sjömännen, men ingen hade nog ens gissat att man skulle ta till dessa medel. Det många debattörer har varnat för är att situationen ska bli liknande de i andra länder med yrkesförsvar med stora vakanser, t ex Nederländerna som utgjort förebild för den svenska personalförsörjningsreformen och där man trots rekrytering även på gymnasiernas individuella program dras med stora vakanser. Ingen hade nog ändå trott att utvecklingen skulle bli denna – och så snart.

Överste Peter Öberg har helt rätt i sin kommentar i SvD att denna sänkning av kraven närmast är en återgång till vad som gällde under värnpliktstiden. Dock behöver man förmodligen gå mycket långt tillbaka i tiden för att jämförelsen ska besannas. Eftersom gymnasiebetyg kommer att värderas så lågt riskerar det bli en betydligt större andel rekryter som saknar godkänt gymnasieskolgång än vad som varit fallet med värnplikten under många år. Värnplikten hade som bekant den fördelen att samtliga unga män (tyvärr inte kvinnor) kallades till mönstring och därefter skedde urvalet.

Argument som ofta använts från yrkesförsvarsförespråkarnas sida är att striden är så pass mycket mer komplex nu, liksom den materiel som ska hanteras och att detta kräver anställda soldater och sjömän och att de värnpliktiga fick alldeles för kort utbildning för detta. Dessa argument har upprepats som ett mantra genom historien, men på något sätt verkar det ha fungerat utmärkt för värnpliktiga i alla fall att hantera sin tids avancerade materiel. En ung människa idag är på ett helt annat sätt van vid högteknologi än en ung människa för 30 år sedan. Samhället utvecklas som bekant även utanför grindarna.

Vad som däremot spelar en avgörande roll är mängden övning där man under två decenniers tid, sedan devalveringen i början av 90-talet då krigsmateriel, drivmedel och mycket mer i ett slag blev 30 % dyrare och det totala raset i försvarsbeslutet 1996, av kostnadsskäl inte har repetitionsövat värnpliktiga soldater. Istället blev de värnpliktiga allt mer och mer en förbrukningsvara som endast utbildades för att skapa intresse för dessa att söka utlandsstyrkan, i takt med att även grundutbildningens kvalitet sjönk då man inte hade råd att öva i högre förband. Av den anledning krigsplacerades inte heller dessa årskullar under 00-talet. Det är nu dessa sistnämnda och senast utbildade soldater som kommer att fylla ut personallistorna i krigsförbanden tills dessa, om allt går som de ska, har bemannats upp med anställda och tidvis tjänstgörande soldater år 2019. Detta historiska faktum väljer de debattörer som aktivast förespråkar yrkesförsvaret att helt bortse ifrån. Det spelar dock ingen roll om en soldat är värnpliktig, tidvis tjänstgörande eller heltidsanställd. Vad som spelar en avgörande roll är som sagt mängden övning. Oövade soldater bygger inga krigsförband på samma sätt som inte oövade befäl och chefer kan leda dessa förband.

Faktum kvarstår att en stor mängd av de som gjorde värnplikten därefter gjorde valet att fortsätta i Försvarsmakten och bli officerare, trots att de tidigare inte hade en tanke på en militär karriär eller till och med motsatte sig hela värnpliktskonceptet. Frågar man många av våra absolut bästa officerare har de just denna bakgrund. Samma sak gäller bland många andra före detta värnpliktiga. Man hade aldrig befattat sig med Försvarsmakten om man inte varit tvungen men efter muck är man mycket glad att man gjorde det. Som en högre officer en gång uttryckte det: "Värnplikten gav mig en klassresa från arbetarklassförort till adjutant till kungen. Jag skulle bli elektriker och hade inte en tanke på det militära".

Ofta talar man också om den mycket mer komplicerade situationen vid internationella insatser, där begreppet "den strategiske korpralen" har myntats. Det är inte som man vid en första anblick kan tro något som har med en viss kortare tysk man att göra. Istället beskriver uttrycket fenomenet hur en enskild soldats agerande i ett låg-intensivt konfliktområde kan få strategiska och världsomspännande följder till följd av vårt globaliserade och mediaintensiva samhälle. Här har Sverige tidigare berömt sig med att ha en betydligt högre allmänbildning och mognad hos sina soldater, vilket gjort att dessa agerat sunt och utan mycket stora krav på förhållningsregler. De i jämförelse enorma mängder stridsregler och förbehåll som idag omgärdar internationella insatser är inte de lättaste att ta till sig. Att då ha soldater som inte har klarat av gymnasieskolans rätt grundläggande samhällskunskap eller gymnasial svenska och engelska är högst olämpligt.

Förfarandet med en allmän kravsänkning är också förvånande med tanke på den oerhört positiva rapporteringen från regeringskretsar och Försvarsmakten om hur väl rekryteringen går, inte minst på försvarsministerns blogg. SvD rapporterade igår att avhoppen under GMU2, den andra omgången av grundläggande militär utbildning för rekryter som ej tidigare genomför värnplikten, stigit till ca 25 %. Avseende GMU 3 och 4 är siffrorna ännu inte klara, men de sägs preliminärt vara lägre än GMU 2 och i linje med GMU 1. Vad som egentligen är mer intressant är hur länge soldaterna sedan stannar. Tyvärr saknas ännu data på detta, men det borde i alla fall gå att få fram hur många som hittills lämnat även om en hel cykel ännu inte fullbordats. Försvarsmaktens planering för att organisationen ska vara fullt bemannade 2019 förutsätter nämligen att soldaterna i snitt stannar 6 år, medan oerhört många soldater uttrycker en avsikt att stanna något eller några år innan det är dags för det civila livet igen. Motivationen ligger för de flesta i en internationell insats, gärna i Afghanistan.

Problemet blir då trefalt. Det ena är att långt ifrån alla soldater kommer att få göra en internationell insats. Stora delar av Försvarsmakten kommer inte att ianspråktagas för detta ändamål och rekryteringen och attraktionsvärdet riskerar då att bli därefter. Grundinriktningen är också att det är de försvarsgrenar (eller stridskrafter som det nu heter) som i huvudsak ska koncentrera sig på det nationella försvaret, Flygvapnet och Marinen, som ska ha den största andelen kontinuerligt anställda soldater av beredskapsskäl medan de internationella insatser i högre grad ska bemannas med tidvis tjänstgörande soldater i arméförbanden.

Det andra problemet har redan börjat, men accentueras än mer 2014 när Afghanistaninsatsen avslutas. Då är det tyvärr av mycket hög vikt för Försvarsmaktens personalförsörjning av soldater att en ny omfattande insats påbörjas, samtidigt som det kommer att bli mycket påfrestande för en stor del av officerskåren som nu börjar bli rätt krigstrött. Kontinuerliga insatser i stridsliknande miljö innebär också ett stort slitage på materielen vilket utöver kostnader för själva insatsen kommer att innebära att försvarsbudgeten blir än mer ansträngd.

Slutligen har också den högre ersättningen vid internationella insatser använts som motivering till den annars låga lönen som soldater och sjömän uppbär. Kan man varken locka med löner, förmåner eller insatser återstår väl inte mycket annat än att sänka kraven.


Eftersom frågan alltid kommer upp är det lika bra att återigen påpeka det. Det finns inget som hade hindrat en lösning kombination av anställda och värnpliktiga soldater som i vårt västra grannland som redan provat den väg vi försöker oss på och backat. En gradvis övergång mellan systemen hade i vilket fall som helst varit att föredra, men man skulle tvunget såga av den gren man satt på och frågan är om det någonsin går att genomföra en återtagning.


Betyget kvarstår – Den enda egentliga skillnaden mellan det nuvarande personalförsörjningssystemet och värnplikten är att en värnpliktigt inte kan beordras till tjänst utanför rikets gränser i fredstid. Det hade gått att lösa på annat sätt. Tas riksdagsbeslutet ett drygt år innan en utredning om det redan antagna personalförsörjningssystemet läggs fram och en månad innan utredningen tillsätts, ska man kanske inte vara så förvånad över resultatet. Risken är nu än mer accentuerad med det kommande förslaget att helt fel kategorier av personer bli soldater och det sker en allmän komptenssänkning istället för höjning även på det intellektuella planet. Det fysiska planet har redan diskuterats (2).


Avslutningsvis kan det vara intressant att gå tillbaka till ett av försvarsministerns blogginlägg, daterat 5 december 2011 där han försvarar just de krav på rekryter som Försvarsmakten nu vill avskaffa:

"I grunden är detta mycket bra. Kraven på rekryterna skall vara höga, både för att säkra att Försvarsmakten får bra soldater och attraktionen i systemet. Det ger stolthet att klara kraven.
Samtidigt får det inte framstå som att Försvarsmakten endast är intresserad av den perfekta människan. Kraven – inte minst teorikraven – är högre idag än under värnpliktssystemet. Försvarsmakten kommer att ha behov både av unga med teoretisk och praktisk begåvning. Också hälsokraven är högre nu än tidigare och i många fall diskvalificerande.

Intresset för att söka GMU har varit mycket högt. Så högt att tusentals som sökt inte ens kallats till prövning, eftersom kapacitet har saknats för att möta söktrycket. Rekryteringsmyndigheten räknar med att det krävs 3 antagningsprövade per antagen rekryt."


Får Försvarsmakten någonsin i framtiden åter soldater som Fredrik Reinfeldt?


Se även Kungliga Krigsvetenskapsakademins rapport om förra gången Sverige hade ett personalförsörjningssystem av samma slag som idag.


Tillägg 30/1 08.00: Enligt FOI innebär ökade avgångar bland rekryterna från 15 % till 20 % en merkostnad för Försvarsmakten på 75 mkr (varje procent = 15 mkr). För varje år snittanställningslängden minskar stiger kostnaderna med upp till 195 mkr.

Officersforbundet motsätter sig starkt en sänkning av kraven på rekryterna och menar på att gymnasieskolans A-kurser tidigare motsvarande högstadienivå och soldater som inte klarar av engelska på gymnasiets A-nivå kommer att få det mycket svårt i internationella insatser.

Andra bloggar: Chefsingenjören, Skipper, Peter Hammarberg
DN, Exp

Uppdatering 30/1 17.30: Försvarsutskottsledamoten Johan Forsell (m) skriver på SvD Brännpunkt om att det ska vara statusfyllt att vara soldat och att såväl Försvarsmakten, som näringlivet och politisk nivå har anledning att fundera vidare på hur man ska rätta till detta. Det är bara att instämma, men samtidigt konstatera att det redan igår krävdes handling och inte funderande om Försvarsmakten ska kunna leverera till utsatt datum 2019. Tiden rinner iväg.

Samtidigt går nu försvarsministern ut på sin blogg och konstaterar att det inte är aktuellt att sänka kraven på rekryterna till nivån för det förslag som SvD refererar till och som utgör ett av tre aktuella förslag. Han återvänder också till avgångssiffrorna för GMU1-4.

Det skulle som sagt vara ytterst intressant att se vilka avgångssiffror det finns för GMU1 & 2 efter GMU-examen, dvs under provanställning och anställning. Det är faktiskt ännu mer intressant.

Andra bloggar: Försvar och Säkerhet, Tokmoderaten
Exp

Uppdatering 30/1 21.15: Försvarsmaktens personaldirektör ger nu en replik på SvD Brännpunkt där han understryker att det i SvD redovisade endast är ett förslag på kravprofil för att få genomföra grundläggande militär utbildning och att inget beslut ännu fattats. Kraven för att få anställning ska dock kvarstå enligt tidigare.

Tveksamt om det skingrade dimmorna. Den egyptiske kollegan Sinuhe diskuterar huruvida det handlar om ett sätt att kunna locka till sig fler intresserade till Hemvärnet där vissa uppgifter gör gällande att rekryteringen går trögt. Vissa kommentatorer till denna blogg har tidigare berättat att Försvarsmakten rekryterat tidvis tjänstgörande soldater bland sina hemvärnsoldater. Förhoppningsvis är så inte fallet eftersom det verkar något kontraproduktivt.


Strategiska realiteter – Del 2

© Banyanman

I det första inlägget avhandlades den ryska ekonomin och de grundförutsättningar denna sätter för landet. Detta andra inlägg är avsett att beröra fastställda övergripande ryska strategier.

Utan de statliga inkomster som den enorma energiindustrin erbjuder, utan energiexporten och utan ett lämpligt pris på olja och gas kollapsar den ryska ekonomin. Inkomsterna från framförallt olje- och gasexporten har inneburit att Ryssland under de senaste 15 åren kunnat resa sig ur den avgrund man befann sig i när Sovjetunionen rämnade, vilket säkert många svenskar märkt genom sina andelar i olika Rysslandsfonder. T ex är den ryska statsskulden nere på några få procent av BNP (Sverige ligger på ca 40 % av BNP och Grekland på 140 %) och det var inte utan illa dold glädje man kunder erbjuda EU lån under höstens skuldkris. Bidragande till den starka ryska statliga ekonomin har också varit regeringen Putins förstatligande av diverse företag inom energisektorn under 00-talet, varvid flera västerländska företag blivit utmanövrerade.

Den ryska staten är som sagt fullständigt beroende av sina energiinkomster för att kunna uppbära landet och ge medborgarna de sociala förmåner de förväntar sig. Detta beroende ses som ett av landets största problem tillsammans med den negativa befolkningstillväxten. Från centralt håll är man ytterst medveten om vad en förlust av energin som ekonomisk bas skulle innebära, när resurserna i fastlandsryssland nu förväntas sina inom en generation. För att den illa diversifierade ryska ekonomin ska ha en chans att överleva ser man från centralt håll den enda chansen vara att säkerställa tillgång till nya energiråvaror. Eftersom förhållandena varit kända länge har man också tagit fram en långsiktig strategi för att lösa problemet.

Grovt förenklat är strategin en långsiktigt och målmedveten utveckling för exploatering av de fyndigheter som bedöms finnas under Arktis is. Centralt i detta är det strategiska styrdokumentet från 2008 – Principer för ryska federationens politik för Arktis för perioden fram till 2020 och där bortom

I detta dokument, undertecknat av president Medvedev, slås fast att Ryssland har fyra grundläggande nationella intressen i Arktis. Det primära utgörs av Arktis som en strategisk resursbas för att möjliggöra fortsatt socio-ekonomisk utveckling i Ryssland. De övriga är Arktis som en zon av fred och samarbete, bevarandet av Arktis unika miljö och slutligen ett öppnande av Nordostpassagen som en alternativ och effektivare handelsrutt.



Dokumentet beskriver sedan vidare hur Ryssland ska gå till väga för att odla sina arktiska intressen. Stor vikt läggs vid prospektering och gränsdragningar mot andra länder i området, stöd till energisektorn, etablerande av militära förband för rysk säkerhet i Arktis, men samtidigt framhävs även miljöintressena. I det hela är den ryska Arktisstrategin mycket målmedveten och långsiktig. Genomförandet ska sedan ske i tre steg där det första under perioden 2008-2010 ska resultera i en kartläggning av vilka resurser som finns i området och sökande av samarbetspartners för framtida exploatering. Det är mot bakgrund av detta man t ex ska det ryska samarbetet med norska Statoil (1, 2, 3, 4), Total och ExxonMobil i området.

Steg två är tänkt att genomföras 2011-2015 och innebär framförallt ett internationellt fastställande av gränsdragningar i området. Ryssland har under de senaste åren varit oerhört aktivt med att med hjälp av prospekteringsfartyg och andra resurser kartlägga den ryska kontinentalsockelns utsträckning och att få internationellt stöd en för landet gynnsam gränsdragning. Under perioden ska även lämplig infrastruktur etableras i området. För några år sedan blev det stort rabalder när Ryssland sände ett forskningsfartyg med två miniubåtar mot Nordpolen för att ubåtarna skulle placera en rysk flagga på botten vid Nordpolen. Bilder från detta släpptes sedan av rysk stats-tv och övrig media, varvid man som läsare kunde slås av det faktum att bägge ubåtarna fanns med på bilden – tills någon vecka senare då bilderna granskats och befunnits vara från filmen Titanic.

Ryssland har sedan början av 00-talet försökt vinna gehör för att Nordpolen bör tillfalla Ryssland då man anser att den undervattensbergskedja som sträcker sig dit, Lomonosovryggen, är en förlängning av den ryska kontinentalsockeln. Såväl Danmark som Kanada har också rest anspråk på att Lomonosovryggen är utstickare från deras respektive territorier. Hittills har inte FN sagt sin mening i saken utan vill se mer bevis från alla inblandade parter.




Under det slutliga steg tre (2016-2020) ska det slutliga etablerandet av Arktis som strategiska resursbas för Ryssland färdigställas. Det är också i det här häradet som vissa menar på att fastlandsrysslands olja och gas blir otillräckligt.

Ser man till de senaste årens internationella nyhetsrapportering om Arktis och Ryssland finner man att strategin i stort sett följs till punkt och pricka. Det har varit mycket intressant att sitta med den ryska arktisstrategin i ena handen och därefter följa nyhetsrapporteringen om energisamarbeten, prospektering och militär uppbyggnad. Målmedvetenheten är stor och det är ingenting som bör förvåna. Den med historien i gott minne drar sig snabbt till minnes att Ryssland i form av Sovjetunionen var det land som utvecklade systemet med statliga 5-årsplaner och tog central planering till nya nivåer. Detta lever i högsta grad kvar än idag. Intressant är också att se att den ryska Arktisstrategin citeras i den svenska Arktisstrategin, liksom denna citerar övriga berörda länders strategier.

Förhoppningsvis kan man i framtiden från svenskt håll fortsatt skriva att Arktis är ett lågspänningsområde. Det är det än så länge, men det är också ett område där alla inblandade inom kort spelar med mycket höga insatser, inte minst Ryssland. Utan att kunna exploatera Arktis energitillgångar, eller om det visar sig att dessa fyndigheter är mindre än förväntat, ser det mycket dystert ut för den ryska ekonomin och Ryssland överhuvudtaget. Man kan också ställa sig frågan vad som händer den dagen även Arktis resurser tar slut, men problemet gäller i högre grad oss alla.

I nästa del kommer en annan omfattande strategi att avhandlas.


Övriga delar av Strategiska realiteter: del 1del 3del 4

Metoden kvarstår

Idag diskuterade Försvarsutskottet avvecklingen av "klustervapen"'. För svensk del innebär detta avvecklingen av Bombkapsel 90 till JAS 39 Gripen. Ett ämne som flera gånger tidigare berörts här på WW, sedan frågan först togs upp när det internationella förbudet började diskuteras.

Som nämnts i de tidigare inläggen är BK 90 av en radikalt annorlunda konstruktion än de multipelvapen den internationella konventionen är avsedd för, men eftersom Sverige nu undertecknat konventionen är det bara att följa den också. Inget att hymla om.

Man kan dock inte undgå att konstatera att med BK 90 försvann det sista lämpliga vapnet för regelrätt låghöjdsuppträdande vid attackuppdrag. BK 90 var framtagen för att användas över svenskt territorium som tagits av fienden (en av anledningarna till de många mekanismerna för att undvika blindgångare) för att kunna slå mot landstigningsområden, luftlandsättningar, stabsplatser, flygbasområden, underhållsförband och inte minst för att kunna duellera med fientligt luftvärn. Bombkapselns förmåga till egennavigering och stand-off möjliggjorde uppträdande på absolut lägsta höjd i hög fart för att undvika bekämpning av även mycket kvalificerat luftvärn. Trots luftvärnssystemens kraftiga teknologiska utveckling fortsätter uppträdandet på lägsta höjd i hög fart och radarskugga vara den bästa och kanske enda lösningen om man inte har förmåga att på säkert avstånd bekämpa luftvärnet.

Kvar i verktygslådan för svenska JAS 39 Gripen är nu de laser- respektive laser och gps-styrda 250 kg bomberna GBU-12 och GBU-49, sjömålsroboten Rb 15F (endast räddad undan den strategiska time-outen på grund av en thailändsk order till sina Gripen) och automatkanonen. Under utfasning sedan tidigare då den ej integrerats på JAS 39C, är attackroboten Rb 75 (AGM-65) Maverick som i sina två versioner var användbara mot stridsfordon och liknande mål, samt broar och andra större mål för varianten med tung stridsdel. Även detta vapen lämpligt för uppträdande på låg höjd. Visserligen lämnade målsökaren en del att önska, men å andra sidan erbjöds Sverige en förmånlig uppgradering av dessa och livstidsförlängning av robotarna.


Sedan flera år har Regeringen omtalat en anskaffning av ett nytt vapensystem för att ersätta BK 90. Detta har dock ej ännu skett och man kan fråga sig vilka pengar det finns för att göra en sådan anskaffning. Man kan ännu en gång tragiskt konstatera att metoden från den strategiska time-outen kvarstår – avveckling av ett materielsystem innan ersättare anskaffats.


Förlängd Gripenleasing för Ungern

Följare av den finske flygvapenchefen generallöjtnant Jarmo Lindbergs twitterflöde nåddes ikväll av nyheten att Ungern medgivits förlängning av sin leasing av 14 JAS 39 Gripen till år 2026 via en länk till bloggen Naval Open Source Intelligence. Tanken var från början att Ungern skulle leasa flygplanen av Sverige under tio år och sedan köpa loss dem, vilket bättre skulle passa den ungerska ekonomin. Nu ser det ju inte speciellt bra ut för den ungerska ekonomin de kommande år heller, varvid Ungern fått godkänt att förlänga leasingavtalet.

Försvarsexportsmyndighetens talesperson avböjer att kommentera innehållet i avtalet, vid en fråga från den ungerska tidningen som rapporterar nyheten. Enligt den ungerska försvarsministern innebär avtalet en besparing för Ungern på 63 mdr ungerska forinter, motsvarande 1,85 mdr kr. Frågan är om man då ska utgå från att motsvarande summa på ett eller annat sätt ska antas drabba försvarsbudgeten.

Intressant i sammanhanget är också att beslutet uppges ha tagits av den svenska regeringen under förra veckan. Dock omnämns detta varken i Regeringens ärendeförteckning för gångna veckan eller på Försvarsexportmyndighetens hemsida.



Den som inte känner igen sig i det gammalmodiga begreppet "flygvapenchef" vilket brukas i Finland kan ju alltid vidga sina vyer hos Sinuhe...


Strategiska realiteter – Del 1

I flera av de föregående inläggen har det pekats på att "strategiska realiteter är överordnade politiskt önsketänkande". För önsketänkande är mycket av det som vi i Sverige bygger vår utrikes- och säkerhetspolitik på när det gäller närområdet. Vad avser frågor rörande andra världsdelar har vi inga problem att ta en fast ståndpunkt, men när det gäller närområdet lägger man hellre locket på. Tyvärr finns det inga recept hur man ändrar sitt eget lands geostrategiska läge.


Den överlägset dominerande faktorn i det svenska närområdet är och förblir Ryssland. Så har det varit under århundraden och kommer att fortsätta vara så under all överskådlig tid. Visst har det funnits andra starka stater som påverkat den svenska säkerhetspolitiken, men dessa, framförallt Danmark och Tyskland, är inte längre i den positionen till följd av vissa historiska händelser och allianser. Av den anledningen kan det vara intressant att se vilka faktorer som idag driver Ryssland.


Ryssland har en lång och i mycket sorglig historia. Den som studerat rysk historia vet att landets invånare, med untantag av en knapp andel, plågats under än den ena, än den andra starka härskaren sedan Ivan den förskräckliges dagar. Vissa tsarer har behandlat folket bättre, andra sämre. Värt att nämna i historien är att Ryssland gick nästan direkt från det tsarernas feodalsamhälle till den hårdaste formen av kommunistdiktatur under Lenin och Stalin. Någon frigörelse liknande revolutionerna i Europa har inte existerat. Detta är den historia alla ryssar, mer eller mindre medvetet har med sig. Det är först under 90-talet vi sett en antydan till demokrati, vars låga i mångt och mycket falnat under 00-talet. Man ska då bära i åtanke att det avses demokrati i västerländsk bemärkelse, medan demokrati för en ryss betyder något helt annat. När Ryssland nu i december genomförde parlamentsval och om några veckor genomför nytt presidentval talas det mycket om demokratiska ansträngningar och en eventuell rysk vår. Ser man till opinionsundersökningar ser man att endast en tredjedel av ryssarna föredrar demokrati över en stark ledare. Ser man till valresultat är kommunistpartiet, med dess utlovade återgång till ett mer sovjetlikt samhälle, det enda parti som är i närheten av att utmana Putins Enade Ryssland.

Ryssland är idag ett samhälle med splittrad utveckling. I vissa av storstäderna förefaller landet vara närmast västeuropeiskt medan det på landsbygden och i landets mer avlägsna delar är på samma nivå som det varit tidigare under 1900-talet och för den delen också 1800-talet.

Den ryska ekonomin har under 00-talet fått ett ordentligt uppsving och då framförallt den statliga ekonomin. Orsaken till detta är främsta den statliga produktionen och exporten av energi i form av olja och gas. Få känner till det, men sedan 2011 är Ryssland världens främsta oljeexportör sedan landet passerat Saudi-Arabien. Att Ryssland är stort inom gas är betydligt mer känt, men kanske inte de omfattande globala ansträngningarna att knyta åt sig gas- och oljefyndigheter i andra länder, t ex Venezuela. Dessa tillgångar är vad som idag bygger den ryska ekonomin och ger det ryska samhället och statsapparaten möjlighet till utveckling eftersom ca 70 % av den ryska exporten är just olja och gas. Detta förutsätter också att såväl olje- som gaspriset hålls uppe. Kunder finns det gott om, särskilt med tanke på den kinesiska boomen och ett allmänt ökat oljeberoende hos andra växande ekonomier. Vad avser gas utgör Europa de främsta kunderna och inrättandet av Nord Stream och i framtiden också South Stream ger Ryssland möjlighet att enklare justera gaspriset och hantera "trilskande" tidigare transitstater, såsom Ukraina. Att EU nu inför oljeembargo mot Iran passar förmodligen Ryssland mycket väl, då flera EU-länder, t ex Grekland, nu måste hitta andra leverantörer och priset på olja lär inte heller bli lägre vilket ytterligare gynnar den ryska ekonomin, även om priserna på vissa importprodukter kan stiga.

Rysslands resurser på energiområdet är dock inte oändliga, utan de nu kända reserverna på det ryska fastlandet kommer med största sannolikhet att ta slut. Den stora räddningen för Ryssland är de omfattande reserver av olja och gas som bedöms finnas under Arktis is. Det är i skenet av ovanstående ekonomiska realiteter man ska se de omfattande ryska ansträngningarna att muta in områden i Arktis och att få ett internationellt erkännande för ett utvidgande av den ryska kontinentalsockeln. På samma sätt bör man också se på andra nationers arktiska intressen, t ex Norge, Danmark, Kanada, USA och Kina.

Vad få svenskar också känner till är att majoriteten av den ryska energiexporten, nästan två tredjedelar, passerar ut genom Östersjön och Öresund på sin väg till utländska marknader, framförallt i Europa. Sedan några år tillbaka jobbar man också hårt med att anlägga en ny oljehamn i Finska Viken för att ytterligare kunna effektivisera oljeexporten. Vilka risker oljefrakten medför för miljön i Östersjön och dess strandstater behöver man nog inte förtydliga. När sedan Nordostpassagen i framtiden öppnas kortas ytterligare fartygens väg till marknaderna i Asien och framförallt Kina för den delen av exporten som inte går via pipeline till Kina. Därutöver behöver fartygen inte passera farligare områden som t ex i närheten av Somalia, utan följer istället den ryska kusten.

Följaktligen utgör oljeexporten, men också gasexporten genom Nord Stream, två av anledningarna till Östersjöns oerhörda vikt för Ryssland. De andra två är marinbaserna i Kaliningrad och St Petersburg. Båda två liksom Östersjöflottan kan sägas utgöra stöd till Norra Flottan i den arktiska operationsriktningen. Av samma vikt är också örlogsvarvet i St Petersburg som förser den ryska marinen med nya fartyg, men också svarar för stor del av exporten av örlogsfartyg för såväl ytstrid som undervattensstrid.


Sammanfattningsvis kan man konstatera att den ryska ekonomin är fullständigt beroende av energiproduktionen och exporten. Skulle balansen i detta rubbas, t ex att oljepriset havererar, kommer det att få mycket allvarliga följder för den ryska statsekonomin. Skulle de ryska ansträngningarna att tillgodogöra sig arktiska råvarutillgångar också misslyckas skulle det innebära mycket allvarliga konsekvenser för den ryska ekonomin, såväl den allmänna som den statliga. Kvar blir i så fall export av metaller, trävaror och krigsmateriel, men dessa är jämfört med energiexporten av mycket mindre vikt. Ett beroende av oljeimport skulle ytterligare späda på problemen. Ovanstående problematik är man mycket medveten om i den ryska statsledningen och om detta kommer del 2 av denna inläggsserie handla.


På ämnet kan det även vara bra att läsa Cornucopia som idag skrev om Rysslands oljesituation.

Övriga delar av Strategiska realiteter: del 2del 3del 4

Apropå Försvarsmaktens pilotbrist – Rekryteringskris?

Samtidigt som Försvarsmakten har förvarnat om att man under våren med stor sannolikhet kommer att tvingas säga upp personal till följd av den omfattande omstrukturering som kommer att genomföras för att få organisationen att överensstämma med den krigsorganisation som planerats, råder det inom vissa personalkategorier en akut brist på personal. En av dessa är piloter, där tidigare rekrytering misslyckats och utbildningen också under lång tid påverkats negativt av politiska faktorer, såsom oförmågan att placera flygskolan, prioritering av utbildning av utländska JAS-piloter framför svenska, debaclen kring anskaffning av nya helikoptrar och inte minst mycket stora pensionsavgångar under det kommande decenniet. Nedan ger ordföranden i Svensk Försvarspilotförening** (också känt som Försvarsmaktens pilotfack) sin syn på saken.


/Wiseman


-----------------------------------------------

Morgondagens pilot i Försvarsmakten, vem är det, finns han/hon?

Det är med stor förvåning jag konstaterar att antalet sökande med rätt/nödvändiga kvalifikationer för pilotyrket i Försvarsmakten inte räcker för att besätta de utbildningsplatser som finns tillgängliga. Det finns mycket stora vakanser inom helikopterpilotyrket och stora pensionsavgångar väntar inom transportflygsystemet. Detta finns redovisat i Flygvapnets egen BTD(behov-tillgång-differens)-analys. Avgångarna(frivilliga och avskilda från utbildningen) inom pilotyrket ligger också på en högre nivå, när vi gjort en sammanställning av utfallet de senaste åren, än förväntat.

ÖB säger i en intervju onsdagen den 18 januari med P4 Östergötland att lösningen är att fler kvinnor söker sig till pilotyrket. Uttalandet förefaller märkligt då pilotyrket i Försvarsmakten sedan två decennier är öppet att söka för kvinnor, vilket tyvärr endast resulterat i en kvinnlig pilot. Enligt mitt sätt att se det hela är det den totala fokuseringen vid nyanställningen av GSS (gruppbefäl, soldater och sjömän) som har inneburit att man vid Rekry/Info i det närmaste helt glömt bort att det också behöver rekryteras andra inriktningar än GSS inom Försvarsmakten. Lägg till detta en helt undermålig hemsida sett ur rekryteringsperspektivet. Hur det ser ut inom de andra yrkeskategorierna vet jag inte men det vore intressant om någon kan ge svar. Man har sett ur pilotperspektivet helt glömt bort att sprida informationen om pilotyrket till rätt målgrupp.

Min uppfattning grundar jag utöver det faktum att jag till vardags tjänstgör vid Flygskolan på Malmen, där numera all grundutbildning av Försvarsmaktens piloter genomförs och administreras(hkp-utbilningen i Tyskland) , även på att min egen son berättade att han skulle söka till pilot i Försvarsmakten. Han lyckades inte med att hitta adekvat information(!). Mitt intryck är att många ungdomar inte är det minsta intresserade av att leka ”skattjakt” med sin smartphone eller för den delen lägga knepiga pussel. Min son har just tagit studenten från Natur/internationell med fina betyg. Han idrottar och är i allt övrigt hel och ren. Han är väl förtrogen med datorer. Han borde vara ett utmärkt ämne om han vid uttagningstesterna skulle visa sig hålla måttet.

– Vad menar du med att du inte kan söka, frågade jag.
– Jag förstår inte hur man gör.
– Lugn, far vet och förstår.

Men icke. Även jag gick bet på att förstå Försvarsmaktens hemsida, dess information och sökförfarande. Ta du och jobba och res jorden runt som du planerar så får vi se om Försvarsmakten ”nyktrat till” när du kommer hem igen, var mitt budskap till sonen.

Vidare så säger Försvarsminister Sten Tolgfors i samma intervju att ”-Staten satsar på den här verksamheten, det är prioriterat. Då tror jag också det kommer att bli mer attraktivt att söka sig till verksamheten”.


Man får verkligen hoppas att detta budskap värker igenom och att Personaldirektören tar sitt ansvar. Försvarsmakten har hamnat i rekryteringskris på egna meriter. Ytterligare ett exempel är när våra unga flygelever träffar intresserade tjejer och killar vid rekryteringsaktiviteter och får frågan hur det är med exempelvis lönen. "Jodå, tack vi tjänar hyggligt men håller Försvarsmakten fast vid samma princip som de senaste tio åren får du räkna med ett löneavtal där din köpkraft kommer att minska år från år. Avtalet är inte omreglerat sedan 1999 och med det följer att nivåerna är oförändrade sedan dess". Jag som ordförande har försökt att få till en omreglering av avtalet för att attrahera nya piloter till yrket och behålla piloter som redan arbetar i Försvarsmakten. Arbetsgivaren Försvarsmakten har inte varit tillmötesgående på något sätt. Jag vet då jag deltagit i hela resan de senaste tre åren kring ALFF*. De senaste förhandlingarna strandade i somras, då Försvarsmakten inte ville godta det för myndigheten kostnadsneutrala budet vi och Officersförbundet lade fram. Se mer hos Officersförbundet.

När jag nås av uppgifterna att rekryteringen av tillräckligt antal piloter för närvarande är på väg att misslyckas, samtidigt som vi står inför stora pensionsavgångar, med ett redan stort underskott inom vissa kategorier blir jag fundersam. Allt fler talar om att lämna för civila flygjobb (jo civilflyget rekryterar) på grund av arbetsgivarens nonchalans i avtalsfrågan.

Jag hoppas verkligen att Försvarsmakten styr om sin rekryteringskampanj så att den attraherar individer med rätt kvalifikationer för flygföraryrket. Om det sedan är pojkar eller flickor kvittar mig lika bara kvalifikationerna är de rätta. Vidare måste hemsidan utvecklas så att den blir tydlig och enkel att förstå ur rekryteringsperspektivet. Borde inte arbetsgivaren se till att komma igång med det strandade ALFF-avtalet? T.ex. genom att allokera resurser i form av förhandlingskompetens och tid för att lösa uppgiften? Med dessa tre åtgärder skulle Försvarsmakten kunna säkerställa en rekrytering som innebär att det finns pojkar och flickor som vill och i framtiden kommer att flyga våra flygande system. Dessutom hålla flygsystemen flygande med en yrkeskår som är stolta och nöjda i sitt värv.


Stefan Granholm
Ordförande Svensk Försvarspilotförening*


*Svensk Försvarspilotförening är en förening inom Ledarna och organiserar så gott som samtliga piloter i Försvarsmakten. Svensk Försvarspilotförening ingår tillsammans med Officersförbundet i förhandlingsparten OFR/O FM som har att bla bedriva förhandlingar inom sina avtalsområden gentemot Försvarsmakten

**ALFF=Avtal om löner för flygförare i Försvarsmakten innehållande lön, premie, 200h obetald övertid, ej betalt för jour/ob, Loss-of-licence, 12 månaders uppsägningstid, bötesbelopp under 10(tio)år om du lämnar för annat flygjobb.

SVT

Normalt sett...

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro – Lars Fresker

... sker såna här länkningar numera endast via Twitter, men den här länken kändes lite för intressant för att undanhålla de bloggläsare som inte följer Twitter. Twittrandet har ju annars varit frekvent från många håll under Folk och Försvars rikskonferens.

Nåväl. På SvD:s ledarblogg gör Allan Widman ett gästinlägg med anledning av SvD:s artikelserie om det svenska försvarets bekymmer. I inlägget börjar Widman med att såga Juholts säkerhetspolitiska framträdande under dagen, men inte av samma anledning som försvarsministern, utan hur han avhandlar säkerhetspolitiska hot.

"Håkan Juholt gick idag till attack mot ett påstått motstånd att uppfatta klimatförändringen, IT-säkerheten och terrorismen som säkerhetspolitiska hot. Vare sig i försvarsutskottet eller försvarsberedningen har dessa nya hot negligerats. Tvärtom nämns de i samtliga centrala, säkerhetspolitiska dokument sedan början av 2000-talet. De återfinns sedan samma tid även i EU säkerhetsstrategi.

De nya, icke-militära hoten är i alla delar dimensionerande. Det som förvånar är dock att Juholt i sitt anförande – så länge och med sådant allvar – beskriver den negativa utvecklingen i främst Ryssland och Kina utan att dra några som helst slutsatser avseende försvaret av Sverige. När han uppmanar till långsiktigt säkerhetspolitiskt tänkande gäller det uppenbarligen inte risken för militär våldsanvändning."



Widman fortsätter sedan in på att avhandla något som även fp-ledaren Jan Björklund tog upp i sitt anförande, nämligen försvaret av Gotland. Widman vill där se att det i nästa försvarsbeslut återupprättas en Gotlandsbrigad:

"Gotland förtjänar sannerligen en brigad. En brigad vars stomme är den tunga kustroboten från gamla tiders rörliga amfibiebataljon och långräckviddigt, markbaserat luftvärn. Till sådana förband krävs självfallet också skydd och understöd från mekaniserade enheter. Bemanningen av dessa förband bör så lång möjligt ske med gotländska, tidvis tjänstgörande soldater."


Widmans förslag är helt korrekt och varför kommer att bli ämnet för ett framtida inlägg – förhoppningsvis i helgen. I korthet kan man dock säga att Gotlands avsaknad av försvar utgör ett stort problem för såväl NATO, som Ryssland – förmodligen i högre grad än det gör för Sverige. Så länge ön är avmilitariserad och inte aktivt behärskas av egna förband alternativt svenska militära förband, måste man i sin planering utgå från att motståndarsidan har för avsikt att besätta ön. Dels för att förhindra den andre, men även för att skydda sin egen verksamhet. För NATOs del handlar det om att sjö- och luftvägen planera för att förstärka och skydda sina medlemsländer i Baltikum och för Rysslands del handlar det om att förhindra NATO att göra detta.

Det obehagliga faktumet kvarstår att från Gotland låser man all trafik på och över Östersjön med långräckviddiga sjömåls- och luftvärnsrobotar.


Att militärt överge Gotland är med största sannolikhet det största svenska strategiska misstaget sedan Sveaborg. Det har Allan Widman insett. Frågan är när fler politiker inser det.



Passa också på att läsa inlägget på Cynismer om obalansen i verksamhet och verksamhetsmedel. Ett inlägg ur verkligheten som förmodligen är lika ovälkommet hos försvarsministern som Juholts fadäs var välkommen.

Visst måste Europa ta ansvar, men …

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro – Lars Fresker


… det kräver också att varje europeiskt land i grunden tar ansvar för sin egen säkerhet. Försvarsministerns huvudbudskap inför Folk & Försvars rikskonferens, publicerat på SvD Brännpunkt, grundbudskap är helt korrekt – Europa måste ta ansvar för sin egen säkerhet när nu USA kraftigt drar ner på sin militära förmåga i Europa för att istället koncentrera sig på det som man ser som sin huvudriktning, Asien och framförallt Kina.

Försvarsministern tar i sin artikel upp den amerikanske försvarsministern Robert Gates avskedstal från i somras som en regelrätt utskällning av Europas militära ansvarstagande för sina egna problem. Utan amerikansk hjälp hade Libyeninsatsen aldrig kunnat genomföras då USA stod för huvuddelen förbekämpningen med kryssningsrobotar, SEAD-förmågan (nedhållande och bekämpning av luftvärn), och framförallt den vitala lufttankningen. Framförallt kritiserade man Europas ytterst klena vapenlager, där flera länder redan efter någon veckas strider hade slut i sina vapenlager. Danmark och Norge stod i sammanhanget för oproportionerligt stora andelar av attackföretagen och det svenska förbandet lär ha mötts av danskar som frågade om man kunde köpa svenska bomber om de inte skulle användas.

"Just-in-time"-konceptet må fungera i den civila världen och för fördelningen av befintliga nationella resurser, men när det gäller logistik på nationell nivå krävs det att materielen redan finns anskaffad när den ska användas. För svensk del hade det snabbt kunnat bli pinsamt med tanke på den svenska traditionen att inhandla endast nödbehovet. I Flygvapennytt på 90-talet beskrevs det hur 100 radarjaktrobotar anskaffades till JAS 39 Gripen, då planerat i 204 exemplar. Numerären avseende bomber är oklar, men det skulle förvåna om Sverige skulle ligga bättre till än Danmark. Att inte delta i attackrollen i Libyen var inte bara en politisk moralisk begränsning utan även en ekonomisk sådan. Försvarsministern väljer förmodligen aktivt att inte ta upp just denna del av Gates tal.

Försvarsminister Tolgfors har på sin blogg kritiserat den historiskt belagda matematiken att priserna för militär materiel och därmed militär verksamhet stiger snabbare än för samhället i övrigt. Ett budskap som upprepas av den moderate ledamoten av Försvarsutskottet, Johan Forsell. Till skillnad från försvarsministern har Forsell öppet för kommentarer på sin blogg och får där mothugg av läsarna. En lösning som ofta förs fram som lösningen på alla militära ekonomiska bekymmer, och så även av försvarsministern är den som kallas "pooling & sharing" som går ut på att länder gemensamt anskaffar en gemensam resurs.

I tanken är naturligtvis detta sunt och fungerar bra i fredstid. Problemet är dock det att i krigstid, när resursen verkligen behövs, överstiger behovet vida tillgången och viljan att dela med sig mellan länder som samtliga har samma behov är minimalt. Sverige deltar sedan några år i NATOs flygtransportsamarbete kring tre st C-17, där Sverige har den näst största andelen efter USA. När det svenska flygförbandet skulle sättas in i Libyeninsatsen var det dock omöjligt att få loss dessa C-17. Alla hade ju liknande behov, antingen för Libyen eller Afghanistan. Istället blev det skytteltrafik med svenska Hercules.

Exemplet blir än tydligare när man tar ett nordiskt samarbete i beaktande. I argumentationen för en svensk solidaritetsförklaring framhävs alltid att ett yttre hot kommer att påverka samtliga nordiska länder och vi därför ska ställa upp för varandra. Men hur skulle det då fungera om de nordiska länderna valde att istället för nationella förmågor anskaffa en gemensam pool med materiel? Svaret är att det skulle ju naturligtvis inte fungera annat än i fredstid. Vid skarpt läge skulle varje land ha ett så stort nationellt behov att det överskred den gemensamma poolen. Att därför säga att Sverige t ex ska stå för finskt luftförsvar eller Finland för svenskt artilleri är inget annat än nys. Däremot kan tanken som sagt fungera utmärkt avseende fredstida underhåll, övningsområden, ledningsförmåga (som t ex NATOs gemensamma AWACS) där utnyttjandet antingen inte är avhängigt av situationen eller momentant löser uppgifter över flera länders territorium. Där finns sannolikt pengar att spara – vilket i hög grad redan görs så det är tyvärr inte någon lösning på alla problem.


Sverige uträttade mycket under Libyeninsatsen och stod för en tredjedel till hälften av den taktiska flygspaningen, utan vilken mycket av precisionsbekämpningen inte hade kunnat genomföras. Samtidigt innebar de svenska politiska förbehållen problem för NATO. I slutänden blev dock resultatet mycket gott och den statsminister som innan insatsen var mycket avogt inställd till insatsen, är förmodligen idag mycket tacksam att insatsen blev av då den gett Sverige ett mycket gott anseende i politiska kretsar. Detta gäller såväl i bilaterala förbindelser som i EU och framförallt i NATO. Men att säga som försvarsministern i dennes artikel att "insatsens kärna utgjordes av USA, Storbritannien, Frankrike, Danmark, Norge – och Sverige" är att göra våld på historien. Såväl Kanada som Italien lämnade mycket stora bidrag till insatsen och detta utan större förbehåll.


Försvarsminister Tolgfors har helt rätt i att Europa måste ta ett större ansvar för sin säkerhet och militära förmåga och att detta i grunden kräver att varje land tar ansvar för sin egen försvarsförmåga. Detta gäller inte minst försvarsministerns eget land, där verkligheten tyvärr skiljer sig avsevärt från kartan på försvarsministerns blogg och i regleringsbrevet. Upp till bevis!

Det är hög tid att från politiskt håll sätta press på Försvarsmakten att leverera det resultat den är ålagd att leverera. Gör man inte det måste resultatet bli detsamma som i civila företag och andra försvarsmakter – ett byte av koncernledning.

Samtidigt måste man dock på politisk nivå inse att vissa saker av det man förväntar sig är utopier och att det krävs en starkare verklighetsförankring. Den politiska insynen på försvarsområdet måste öka, men det gäller också kunskaperna. Har man inte kunskaperna att förstå vad det är man ser spelar det ringa roll vilken insyn som bjuds.

Strategiska realiteter fortsätter tyvärr att vara överordnade politiskt önsketänkande.


Se även Morgonsur, Försvar & SäkerhetCornucopia samt Sverige och Världen


Den singulära omöjligheten

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro - Lars Fresker



Att valet av F-35/JSF som nästa stridsflygplan kommer att stå Norge dyrt har påpekats ända sedan valet gjordes. Att det blir dyrt och försenat har också blivit allt tydligare sedan valet gjordes, nu senast utvecklat av Chefsingenjören. Nederländerna, där det sedan tidigare rått en kraftfull parlamentarisk tvekan, vänder sig nu till Danmark och uppmanar landet att gemensamt med Norge köpa F-35. Ett bredare inköp skulle onekligen lätta den nederländska bördan något. USA är som bekant hårt ekonomiskt belastat och de kommande åren kommer att innebära ekonomiska svårigheter för det amerikanska försvaret där inköpen av nya stridsflygplan, i synnerhet F-35, kommer att drabbas.

Ryssland å andra sidan satsar som aldrig förr på sitt försvar till följd av det starka ekonomiska uppsving landet har upplevt under 00-talet. 2011 passerade man slutligen Saudi-Arabien i oljeexport, där huvuddelen av oljan exporteras till Kina. Dock är man bekymrad över oljans ändlighet, och går av den anledningen "all-in" i Arktis avseende exploatering av de råvaruttillgångar som döljs av isen. Under 10-talet kommer Ryssland att satsa hårt på att modernisera sin militära förmåga och enbart materielinköpen kommer att ligga någonstans mellan 60-70 mdr dollar – årligen, dvs 400-500 mdr kr.

Mantrat i den svenska politiska sfären är sedan något år att "javisst Ryssland övar och har börjat upprusta, men man ska komma ihåg att det är från en mycket låg nivå". Med tanke på att den politiska sfären i regel tar 5-10 år på sig att anamma ett nytt budskap (kul jämförelse är att se vilka politiker som nu ivrigast talar om vikten av ett insatsförsvar som var budskapet för ganska jämnt 10 år sedan), finns det starka skäl att påpeka att Ryssland idag övar på en nivå över vad man gjorde då Sovjetunionen lämnade in. Värt att betona är också att organisation och materiell förmåga tar ett drygt decennium att bygga – precis som tidigare. Att ändra inriktning för vad förmågan ska användas till handlar om dagar – också precis som tidigare.

I Norge vållar den ryska upprustningen naturligtvis stark huvudbry. Liksom Ryssland sätter Norge stort hopp till landets andel av Arktis dolda tillgångar och har av den anledningen sedan tidigare koncentrerat majoriteten av landets försvarsresurser till norra delen av landet. Norge är dessutom dubbelt drabbat av grannen i öster. Dels genom konkurrensen om tillgångarna i Arktis, men också som NATO-medlem då den ryska militära doktrinen från 2010 nämner NATO och organisationens expansion som det främsta hotet mot Ryssland.

Med tanke på det norska flygvapnets framtida ringa storlek (idag 3 divisioner F-16 om totalt 57 flygplan från 74 inköpta) om max 56 F-35 (sänks sannolikt till 52 av ekonomiska skäl), har man avsett att gå ner på en flygbas från idag två (Örlandet utanför Trondheim och Bodö). Mycket har talat för Bodö då basen ligger betydligt längre norrut och närmare det tilltänkta operationsområdet än Örlandet, men kostnaderna för att F-35-anpassa basen rör sig om flera miljarder. Ett annat alternativ som nämnts är en utbyggnad av krigsbasen och tillika civila flygplatsen Evenes utanför Narvik. Evenes har ett mer skyddat läge än Bodö, liggare ytterligare norrut och är dessutom inte beläget så nära civil och bullerkänslig bebyggelse som Bodö.

Med tanke på den starka nordliga fokuseringen av det norska försvaret väcker det naturligtvis starka känslor när den norske överbefälhavaren Harald Sunde nu vill styra om planerna för den norska framtida flygbasen till att utgöras av Örlandet. Detta har vållat stark debatt i Norge och planen att Avinor (motsvarande Luftfartsverket) ska köpa och driva Bodö för en halv miljard NOK från försvaret, vilket ska användas till att rusta upp Örlandet, kritiseras hårt. Kritik har också rests från de fackliga organisationerna som menar att det norska försvarsdepartementet underdriver den ryska verksamheten i närområdet och antalet starter som den norska incidentberedskapen gör. Å andra sidan kan man konstatera att det i Norge råder någon form av offentlig redovisning avseende incidentberedskapen medan man i Sverige får nöja sig med bilder och information från andra länder som stöter på den svenska incidentberedskapen...

Norge står därmed för samma svåra val som Sverige redan tagit utan större debatt. Att i fredstid helt lämna sin huvudstad utan luftförsvar eller att överge den strategiskt viktigare riktningen. Även i Sverige har en nedgång till en enda flygbas diskuterats, men än så länge alltid avfärdats som de galenskaper detta utgör. Att militärt överge Gotland är med stor sannolikhet det största strategiska misstaget sedan Sveaborg, men att gå ner på en enda flygbas, oavsett om denna heter F 17, F 21, Borlänge eller Östersund är minst lika dumt. Strategiska realiteter med detaljer som räckvidd, geografisk placering, vapensystem, med flera, är tyvärr överordnade politiskt önsketänkande. När ett land inte ens mäktar med sitt eget luftförsvar – hur ska man då även mäkta med grannländernas? Oavsett om landet heter Norge, Danmark, Sverige eller Finland måste det i grunden ta ansvar för sitt eget försvar.

Det återstår att se var det framtida norska flygvapnet hamnar – och vad det får betala för sina F-35.


Man får för övrigt hoppas att försvarsministern tagit till en reserv när han senare idag håller tal i Sälen på Folk och Försvars rikskonferens, med anledning av SvD:s artiklar om att det fortfarande tar 2 år att mobilisera försvaret och problemen att bemanna högvakten. Ingressen lär dock bli: Mikael Holmström har fel …


Förstärkning av Syrien

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro - Lars Fresker


T o m svenska TT rapporterade i natt om att det ryska lastfartyg lastat med vapen till Assadregimen i Syrien nu nått fram. DN tog också upp detta i sin ledare även om man på tidningen tydligen tycker att fångstsättet för musen på SAS-planet har större nyhetsvärde för svenska folket.
Fartyget "Stridsvagnen" har sedan några dagar kvarhållits i Cypern till följd av EU:s vapenembargo mot Syrien och släpptes iväg först sedan man "officiellt" ändrat destinanation från Syrien till Turkiet. Destinationen blev dock Syrien i alla fall – föga förvånande där fartyget ska ha anlöpt i torsdags efter att på internationellt vatten ha slagit av sin AIS-transponder och ändrat kurs från Turkiet.

I slutet av november kritiserade Ryssland kraven på ökade sanktioner mot Syrien, framförallt kravet på ett internationellt vapenembargo. Motivet för detta vore att ett vapenembargo endast skulle gynna oppositionens möjligheter att få tag i moderna vapen och hindra regimsidan från detta. Sedan tidigare har Ryssland deklarerat avsikten att exportera sjömålsroboten Yakhont till Syrien, vilket lär utgöra en del av hyran för den ryska marinbasen i Tartus. Yakhont är en sjömålsrobot med extrema prestanda med upp till 300 km räckvidd. Det mest spektakulära med roboten är dess enormt höga fart – upp till Mach 2,5 medan alla västerländska sjömålsrobotar endast har underljudsprestanda. Den höga farten, framförallt utnyttjad i slutfasen av anflygningen, gör det enormt svårt för målets luftvärnssystem att hinna bekämpa en anflygande robot. Det handlar om mycket korta förlopp mellan upptäckt och träff, vilket än mer ökar sårbarheten då flera robotar koordineras i tid mot ett och samma mål.

Frågan man kan ställa sig är huruvida Yakhont redan levererats till Syrien eller ingick i leveransen ombord på det nämnda lastfartyget. Det har tidigare rapporterats att en leverans av två system genomförts under senare delen av hösten 2011. Ett syriskt kustartilleri beväpnat med Yakhont och luftförsvarat av redan levererade Pantsir-S1 är ett stort problem utifall omvärlden (mot förmodan) skulle bestämma sig för en intervention i enlighet med responsibility to protect i Syrien. Naturligtvis vållar Yakhont också viss huvudvärk för Israel, därav tidigare israeliska protester mot exporten. Ett Yakhontbatteri på Gotland skulle effektivt stänga Östersjön för all oönskad trafik.

Sedan någon vecka finns som bekant också den ryska hangarfartygsgruppen Kuznetsov i Medelhavet.
Så länge som inte Kina och Ryssland tar sina händer från Assadregimen lär inbördeskriget i Syrien få fortsätta.


Exp, SvD


Officersförbundet på offensiven mot Regeringen (uppdaterad 18.30)

 I en rapport som presenterats idag, precis lagom innan Folk & Försvars rikskonferens i Sälen med start i helgen, går Officersförbundet till starkt angrepp på Regeringens försvarspolitik som man anser är allvarligt underfinansierad. Den 17 sidor långa rapporten beräknar OF Försvarets kostnadsutveckling utifrån en rad FOI-rapporter, forskning från Kungliga Krigsvetenskapsakademin samt underlag från Försvarsmakten.

Resultatet är högst nedslående. Ska budgeten gå ihop på 10 års sikt krävs en successiv höjning av försvarsbudgeten med 12 mdr kr alternativt redan idag en verksamhetsminskning motsvarande 6 mdr kr. Liksom så många andra konstaterar Officersförbundet att det krävs att man agerar redan idag om inte den långsiktiga försvarsförmågan ska hotas och utmanar Regeringen att tillsätta en utredning. Precis som fallet med en utredning om svenska luftstridskrafter lär en sådan utrednings resultat innebära ett alltför stort avvikande från den politiskt godtagbara verkligheten, så chansen att en sådan genomförs måste bedömas som minimal. Man kan ju återigen konstatera att det är oerhört länge sedan Försvarsberedningen sattes i arbete. Som OF påpekar måste omvärldsläget och försvarsanslaget takta. Vare sig vi vill det eller inte ligger Sverige där det ligger och kommer därmed att i högsta grad påverkas av flera av de säkerhetspolitiska förändringar vi kommer att se under kommande år, där två av de kraftigaste faktorerna är ökad utvinning av råvaror och kamp om dessa i Arktis, samt USA:s redan nu påbörjade abdikation som Europas säkerhetsgarant.

Faktumet att kostnaderna inom försvarsområdet stiger betydligt brantare än inom de civila sektorerna, inte bara i Sverige utan i hela världen, ifrågasattes under julen av försvarsministern på dennes blogg med anledning av Ekots intervju med generallöjtnant Jan Salestrand. Försvarsministern ställer sig tvekande till om ökade kostnader även är en realitet i framtiden. Vad man kan konstatera är i alla fall att ingen erfarenhet hittills motsäger detta förhållande.

OF föreslår alltså en ökning alternativt en sänkning av försvarsanslaget, men betonar att om verksamheten ska dras ned krävs en samtidig prioritering av personalen för att få ett fungerande försvar och visar på exempel hur Tyskland hanterat sin omställningsprocess. I snart två decennier har materielanskaffning och framförallt övningsverksamhet ständigt skjutits på framtiden i syfte att rädda budgeten. Så skedde även 2011 och så lär även ske 2012. Resultatet ska man egentligen inte behöva upplysa om. Om man inte övar spelar det ingen större roll om personalförsörjningen grundas på värnplikt eller yrkesförsvar. Resultat blir i ändå en papperstiger.

Precis som New York Times gjorde med den amerikanska försvarsbudgeten, presenterar OF i sin rapport en känslighetsanalys för det nya personalförsörjningssystemets kostnader.



Det är lätt att instämma i Lars Freskers ord avseende behovet av långsiktigt stabilitet för Försvarsmakten: "På den åker som ständigt plöjs kan ingenting gro."

Utan tvivel kommer OF:s rapport att utgöra underlag för diskussioner i Sälen.


SvDDN, 2, AftFörsvar & Säkerhet



Uppdatering 18.30: Inte helt oväntat toppade nyheten om Officersförbundets rapport Aktuelltsändningen kl 18 och ett längre inslag handlade om just försvarsbudgeten.

Inte ett dugg mindre väntat, utan närmast precis som förutspått, går försvarsministern på sin blogg till angrepp mot Officersförbundet och framhåller att försvarsbudgeten är i balans. Det tål att upprepas.

Enligt försvarsministern är försvarsbudgeten i balans.

I blogginlägget nämns inte ett ord om de omfattande neddragningarna på övningar som tvingades genomföras under 2011 och med stor sannolikhet också kommer att behöva göras under 2012 för att just få budgeten i balans. Frågan är dock om en budget är i balans om en myndighet med avsatta budgetmedel inte förmår att leverera det resultat som den ålagts göra. Som synes av årets regleringsbrev är det inte heller lite verksamhet som Försvarsmakten ska genomföra i år. Svaret på den frågan torde vara nej. Den barnfamilj som tvingas ge upp sina semesterplaner för att den ena föräldern blivit uppsagd, anser nog inte sin budget vara i balans även om inkomsterna matchar utgifterna. På samma sätt är det oerhört svårt att hävda att den försvarsmakt som under de senaste 19 åren aldrig genomfört en försvarsmaktsövning och under det senaste dryga decenniet i princip aldrig övat sina krigsförband, är i balans. Likt optimisten som vid nyår lovat sig själv att börja träna, dagligen skjuter upp träningsstarten, har Försvarsmakten under decennier tvingats skjuta materielanskaffningar och framförallt övningsverksamhet framför sig för att klara budgetmålen. Vems felet är i detta fall är långt ifrån svart-vitt, men resultatet blir ändå detsamma.

Istället för att ta upp obalansen avseende verksamhetens genomförande, en grundförutsättning för att Sverige ska få det insatsberedda försvar som Riksdagen beställt och som försvarsministern hela tiden talar sig varm om och som enligt regleringsbrevet först 1 januari 2013 kan mobilisera EN bataljonsstridsgrupp, väljer försvarsministern att fokusera på materielanskaffning. Precis som tidigare ifrågasätts de historiskt belagda uppgifterna att försvarsmateriel fördyras och ministern pekar istället på nyttan av gemensamma upphandlingar, t ex Archer och anser att detta motverkar kostnadsökningar. Det är lite väl tidigt att påvisa några större vinster eftersom system fortfarande inte driftsatts och därmed t ex underhållsorganisationen prövats. Först i det långa loppet när man titta på livscykelkostnaden kan man uttala sig om det blev billigare eller dyrare.

Märkligt nog väljer sedan försvarsministern ett exempel där svensk upphandling av ett system blir billigare än den i meningen innan så prisade gemensamma upphandlingen, nämligen avseende Hkp 14 och 16. Hade inte den gemensamma upphandlingen så helt fallerat, utan Sverige omedelbart köpt Hkp 16 istället hade ännu större summor kunnat sparas än de 4,7 mdr kr som nu ytterligare belastar Försvarsmakten för extraanskaffningen av Hkp 16. Läser man sedan Riksrevisionens granskning av just internationella materielsamarbeten, är det svårt att finna belägg för försvarsministerns ståndpunkt. Däremot varnar Riksrevisionen för att eventuella vinster är svåra att överblicka, men framförallt att förseningar är vanliga.

Försvarsministern avslutar sedan med friskrivningen att Försvarsmakten också anser att budgeten för innevarande försvarsbeslut (t o m 2014) är i balans. Därmed har Svarte Petter ramlat ned på ÖB. Återstår att invänta Försvarsmaktens årsredovisning och se vad denna innehåller i form av rapportering. Kanske får man lyfta ännu högre på ögonbrynen i år när verksamhetens resultat avrapporteras.


Precis som Allan Widman gör på sin blogg så välkomnas den allt intensivare försvarsdebatten. Försvar & Säkerhet hade som mantra förra året att 2011 blir ett långt år och avsåg alla världens oroshärdar. Mycket talar för att 2012 kommer att bli ett långt och turbulent år för Försvarsmakten. Citatet av Lars Fresker tidigare i detta blogginlägg stämmer bra in.


Chefsingenjören har nu också ett inlägg på temat

Drönare utgör 1/3 av USA militära flygetyg

På den alltid lika läsvärda bloggen Danger Room kan man läsa att drönare utgör en tredjedel av alla amerikanska militära flygetyg. De mest omtalade av dessa Unmanned Aerial System, UAS, utgör dock en liten bråkdel, nämligen de 161 st Predator och Reaper, som får mest medietid utifrån anfall mot markmål i Pakistan, Jemen och Afghanistan. De mest kvalificerade spaningssystemen, Global Hawk och Sentinel, utgör en ännu mindre numerär till följd av deras höga kostnader (Endast 25 st Global Hawk à 211 miljoner dollar per individ vilket tål att jämföras med F-22. Något antal för den med stealthteknik utrustade Sentinel redovisas inte. En förlorades dock nyligen över Iran).

Blogginlägget och den kongressrapport det avhandlar, tar också upp de stora infrastrukturella och organisatoriska krav som mer kvalificerade UAS kräver. Tyvärr nämns de sällan när man talar om UAS, men den som tror att UAS är billigare system än stridsflygplan och som man också "har råd" att förlora, bör skaffa sig en djupare förståelse i ämnet. De mindre, stridstekniska UAS har en betydligt lägre kostnad, men också avsevärt sämre prestanda och förmåga. Det gör dem dock mycket lämpliga att ingå i markstridsförband för att erbjuda möjlighet att "se på andra sidan kullen". Intressant är också uppgiften i rapporten att först på 2030-talet tror sig USA ha ett UAS med överljudsprestanda. Kostnaden lär vara därefter med tanke på kostnaden för dagens mer kvalificerade system.

Under överskådlig framtid lär utvecklingen av UAS fortsätta framförallt inom mindre kvalificerade och monotona uppgifter, samt spaning inom enveloper och områden där risk för fientlig motverkan är minimal. Under överskådlig framtid kommer Alla uppgifter som kräver interaktion mellan UAS-individer och UAS till bemannat flygplan lär ligga en bra bit in i framtiden med tanke på komplexitet och inte minst röjande strålning. Ett utmärkt exempel på ett troligt utvecklingsområde är obemannade transporter, som t ex det system som just nu fälttestas i Afghanistan i områden där risken för motverkan är ringa. Hittills finns det inget UAS som klarar av uppträda inom ett luftförsvarat område, men de är däremot användbara i låg-intensiva konflikter och post-konfliktområden.


Sverige kan nog lugnt fundera på vilket bemannat system som ska ersätta dagens JAS 39C/D och anskaffa detta utan att bekymra sig om att hamna i otakt med utvecklingen. Däremot finns det all anledning att fortsätta och expandera anskaffningen av stridstekniska UAV:er till markstrids- och marinförbanden. Inom den senare arenan har vi t o m egen kompetens inom landet som kan vara lämplig. Annars kan MQ-8 Fire Scout vara ett lämpligt alternativ när systemet mognat om några år och börjat anskaffas på bredd till amerikanska flottan. Kanske kan den till och med få plats i Visbys helikopterhangar där inga helikoptrar annars får plats?


Inför Sälen anno 2012

Om en dryg vecka drar årets upplaga av Folk och Försvars rikskonferens igång i Sälen. Som vanligt ser konferensens första dag, söndagen, ut att bli den mest intressanta under temat "Försvarspolitik för framtiden". Redan första passet innan eftermiddagsfikat ser ut att kunna bli mycket intressant då såväl Sveriges som Finlands försvarsministrar ska ge sina synpunkter på ämnet. Efter kaffet är det ÖB:s tur och sedan den tyske försvarsattachén. Den som följer försvarsministerns blogg har säkerligen lagt märke till ett visst tyskt perspektiv under hösten. Sista passet för söndagen vidtar sedan med försvarspolitisk debatt mellan olika partiföreträdare.

Dag två och tre ägnas åt det vidare säkerhetsperspektivet med ekonomi men framförallt kriminalitet, så det är i princip bara den första dagen som avhandlar militärt försvar. Tiden kommer därför att bli knapp och även om det nog kan bli en del intressanta frågor som tas upp, t ex Försvarsmaktens ekonomiska situation inför tiden bortom 2014, blir det svårt att matcha förra årets upplaga med Wilhelm Agrells föredrag om det svenska försvarets fullständiga haveri under de gångna decennierna. Tyvärr finns det inte längre kvar på Folk och Försvars hemsida, men det var högst sevärt att se en stor andel av de politiker och officerare som varit med om att forma just den utvecklingen sitta knäpptysta och lyssna.

Inför årets upplaga skulle man verkligen vilja se ett omtag i debatterna kring innebörden av den svenska solidaritetsförklaringen och konsekvenserna när USA nu kraftigt minskar ner sina europeiska ambitioner. Vem garanterar vår säkerhet när vi själva inte är förmögna till detta? Som går att utläsa ur årets regleringsbrev förväntar sig Regeringen att först om ett år, 1 januari 2013, finns EN bataljonsstridsgrupp färdig, sammanställd från delar av alla de olika manöverbataljonerna. Ytterligare ett år senare ska nämnd stridsgrupp kunna ha hög beredskap för insatser. Föga imponerande och det blir ytterst intressant att se hur förverkligandet av detta samt övriga delar av regleringsbrevet går under året när det redan nu ser knaprare ut än på länge ekonomiskt.

En annan fråga som tål att stötas och blötas är som vanligt personalförsörjningen. Försvarsmakten står nu inför ett enormt omstruktureringsarbete för att få rätt kompetenser på rätt platser. Det är den ena sidan. Den andra är rekryteringen och uppfyllnaden av soldater som kommer att stöta på vissa friktioner när man inte längre kan rekrytera bland tidigare värnpliktiga (samma sak gäller för officersutbildningen).

Allvarligast blir dock frågan avseende personalförsörjning hur vi gör den dagen vi eventuellt upptäcker att nuvarande organisation inte är tillräcklig? Vi har låst fast oss i en modell utan någon möjlighet alls till tillväxt då värnplikten i realiteten är avvecklad och framförallt en befäls- och chefssituation där tillväxt av nya officerare kommer att ta ett decennium från beslut till leverans.


Det finns som sagt minst lika gott om intressanta frågor att diskutera som vanligt i Sälen och då står inte ens NATO nämnt någonstans...


Tuffa tider för amerikansk försvarsbudget. Svenska konsekvenser?

Få har nog missat president Obamas tal idag där han offentliggjorde omfattande nedskärningar i den amerikanska försvarsbudgeten. Som säkerligen också bekant ser det inte bra ut någonstans i den amerikanska ekonomin med enorma budgetunderskott som förmodligen aldrig kommer att kunna betalas tillbaka, även om dagens arbetslöshetsstatistik kom in mycket bättre än förväntat.

Markstridskrafter, såsom armén och marinkåren får ta det största smällarna, medan Obama satsar på de mer asymmetriska delarna såsom cyberkrigföring, drönare. Precis som i Sverige när försvarsbudgeten krymper finns det en stridskraft vars resurser istället ökar – special operations. Amerikanska flygvapnet förlorar 200 äldre flygplan, vilket kommer att blir ett allvarligt problem då F-35/JSF är allvarligt försenad. Chefsingenjörens inlägg från igår om F-35 gör att ännu en lyckönskning till våra norska grannar är högst motiverad – en ironisk sådan, då man lär drabbas av ännu större förseningar och fördyringar än de hittills redovisade omfattande fördyringarna.

Via bloggen Stagecoach, vars signatur man ibland ser bland kommentarerna här på WW, hittar man till New York Times interaktiva försvarsbudgetkalkylator där man kan laborera med amerikanska försvarskostnader. Som synes är personalkostnaderna, framförallt avsett förmåner, mycket stora budgetposter. USA har lång erfarenhet av yrkesförsvar och ett utbyggt förmånssystem för att ta hand om personalen – något som också kostar oerhörda summor pengar. Inte bara nu, men också i många år framöver avseende inte minst pensioner. Trots omfattande förmånssystem och vana att hantera rekrytering, har det varit svårt för amerikanska försvaret att nå rekryteringsmålen de senaste åren.

Tragikomiskt är också att se att militärmusiken finns upptagen som budgetpost i New York Times lista. Den som har tillräckligt långt minne kommer säkert ihåg att den fråga som hårdast sysselsatte många försvarspolitiker våren 2008 var vilka militärmusikkårer som skulle överleva, snarare än vilka militära förmågor som landet behövde. Georgienkriget några månader senare, men vars inledande drag gjordes samtidigt som musikkårsfrågorna, ändrade sedan fokuset något.


Ur svensk synvinkel är dock ovanstående av betydligt mindre vikt, även om personal- och rekryteringsfrågor alltid är intressanta. Den som någonsin tvivlat på det svenska beroendet av USA och NATO för försvaret av Sverige rekommenderas starkt att läsa Mikael Holmströms "Den dolda alliansen". Vi är inte mindre beroende av amerikansk förmåga idag, då de flesta europeiska länder redan skurit ner sina försvarsbudgetar bortom expeditionsmöjligheternas gräns, utan i hög grad tvärtom. Om inte annat bevisades detta av Libyeninsatsen då USA fick bidra med det mesta vad avser kvalificerad förmåga för att möjliggöra en insats.


Svensk försvars- och säkerhetspolitik idag förutsätter hjälp utifrån i ett mycket tidigt skede för att klara av allt vad nationella militära insatser heter. Förutsättningarna för detta sjönk just likt Titanic, när USA nu nedprioriterar Europa till förmån för asiatiska åtaganden och sänker målsättningen till att samtidigt endast kunna genomföra ett krig istället för tidigare två. Detta om något måste bli ett ämne att diskutera under den kommande Folk & Försvars rikskonferens i Sälen.


Ronald Reagan lyckades rusta ihjäl Sovjetunionen. Har Usama Bin Ladin lyckats få USA att rusta ihjäl sig självt?

SvD, DN, CNN, BBC, SR
Utrikesministern

Twitter och JASar till Libyen

Som många säkert märkt producerades det inte några inlägg på WW under julen. Återhämtning gällde istället.

Däremot blev det någon Twitterrad då och då eftersom det tar avsevärt mindre tid. Då det inte finns någon räknarfunktion på Twitter förutom antalet Twitteranvändare som följer ett konto, är det svårt att säga hur många som läser det som skrivs där. Twitterformatet gör det i alla fall mycket enkelt att snabbt kommentera något och framförallt länka till intressanta artiklar och därför kommer Twitter fortsatt att användas parallellt till bloggen och stundom även företrädesvis. Även på Twitter pågår försvarsdebatten för fullt under hashtaggarna #svfm (Svenska Försvarsmakten) #säkpol och just nu #fofrk (Folk & Försvars Rikskonferens).

Vill man inte missa några Twitterinlägg gör man lämpligen som många miljoner andra – skaffar ett Twitterkonto och sedan som 447 andra – följer WW. Alternativt, om man är konservativt lagd lägger man ett bokmärke på https://twitter.com/#!/wisemanswisdoms så hittar man alla tweets där alternativt går till bloggen så hittar man de tre senaste tweetsen i högerkolumnen.

Senaste twitterinlägget är en länkning till en mycket läsvärd artikel om hur amerikanska försvaret tappar många av sina mest kompetenta officerare till det civila näringslivet. Högst tänkvärt inför kommande omstrukturering i Försvarsmakten, men inget det vid denna tidpunkt kommer att skrivas ett helt inlägg om på WW. Följer man inte på Twitter missade man förmodligen också nyheten om att Libyen sneglar på att köpa JAS...



Snabbtitt på regleringsbrev för 2012

Idag publicerades 2012 års regleringsbrev på Försvarsmaktens hemsida enligt vad som beslutades på det sista regeringsmötet innan jul.

En snabb titt ger vid handen att Regeringen för 2012 är mycket tydlig och specifik i sina styrningar till Försvarsmakten avseende vilka förmågor man vill uppnå. Mer så än vad som kunnat utläsas i tidigare års regleringsbrev.

Bl a personalfrågorna intresserar Regeringen och man ställer krav på att huvuddelen av Flygvapnets och Marinens krigsförband, samt Hemvärnet ska vara uppfyllda med anställd eller kontrakterad personal under året.

Vidare ställer man krav på att under 2012 ska Försvarsmakten genomföra övningar med förband ur flera typer av stridskrafter som övar dessa i att möta en motståndare enligt gällande krigsförbandsspecifikationer. Vidare skriver Regeringen:

"Försvarsmakten ska i budgetunderlaget för 2013 redovisa myndighetens plan för större övningar för perioden 2013-2017.
Utgångspunkter för planeringen ska vara:
- Att försvarsmaktsgemensamma övningar genomförs årligen,
- att hela krigsförband övas,
- dimensioneringsgrund utgörs av väpnad strid mot kvalificerade motståndare,
- att alla delar av insatsorganisationen övas regelbundet,
- att andra nationer regelbundet bör inbjudas att delta samt - NORDEFCO Combined Joint Nordic Exercise Plan."


Det börjar äntligen röra på sig, kan man konstatera. För första gången nämns också en tidpunkt då en bataljonsstridsgrupp ska finnas färdig, dock sammansatt utifrån olika manöverbataljoners komponenter – 1 januari 2013. Tydligen känner man sig också nödgad att påpeka att att "förband inom bataljonsstridsgrupperna ska vara samövade".


På den ekonomiska sidan ställs också större krav på uppföljning. Bl a ska Försvarsmakten rapportera hur stort användandet av konsulter är och hur det utvecklats jämfört med föregående år.

På ledningsområdet fortsätter Regeringen kampen om att få kontroll över ledningsutvecklingen som ju som bekant har befunnit sig på ett antal dyra och märkliga stickspår under 00-talet:

”Försvarsmakten ska senast den 2 maj 2012 lämna en plan för vilka åtgärder myndigheten avser vidta för att de operativa behoven för armé-, marin- och flygstridskrafterna på ett tydligare sätt ska vara dimensionerande för insatsorganisationens ledningsfunktioner.”

Krav ställs också på redovisning av tidpunkter då Länk 16 och Have Quick II är fullt implementerade i Försvarsmakten.


Sammanfattningsvis kan man säga att det är mycket bra att Regeringen ställer tydliga krav på vilka förmåga Försvarsmakten ska inneha och vilket svängrum myndigheten har. Det har i viss mån saknats tidigare.


Slutligen kan man också konstatera att det liksom 2011 är röda priser som gäller på statsflyget eftersom Försvarsmakten för 2012 får fakturera högst 10 800 kr/flygtimme när statschef eller högsta civila ledningen nyttjar detta. År 2009 var kostnaden 14 000 kr, 2010 14 500 kr och 2011 10 700 kr.


Försvarsmaktens köttberg (uppdaterat 16/1 16.45)

Innan jul skrev försvarsministern på sin blogg om en annan aspekt på Försvarsmakten än de han vanligtvis tar upp. Istället för inlägg om hur väl rekryteringen fortlöper, hur dålig oppositionens försvarspolitik är eller hur balanserad ekonomin är, tog ministern upp lönekostnaderna i Försvarsmakten (även om det naturligtvis nämndes hur billigt det är lönemässigt med soldater).

I inlägget tog ministern också upp allmänna lönekostnader för Försvarsmakten och att dessa på sikt ska sjunka i och med övergången till en huvuddel specialistofficerare. Ministern konstaterade där att Försvarsmakten idag har lönekostnader på 11-12 mdr kr per år för sina officerare och civilanställda. (Man kan i sammanhanget inte låta bli att konstatera att till dessa ska enligt ministern också läggas ytterligare 3 mdr i löner för soldaterna. Vi börjar därmed i rask takt närma oss situationen i andra länder, t ex Holland, där drygt 50 % av budgeten går till att betala löner)

I inlägget efterlyser också ministern mer debatt kring hur de 11-12 miljarder kr som utgör Försvarsmaktens lönekostnader används så varför inte. Man kan av ministerns inlägg utläsa ett visst missnöje med långsamheten i övergången mellan officerare och specialistofficerare och obalansen som blivit resultatet.

"Försvarsmaktens budgetantaganden kring IO14 utgick från omställning av både officersyrket och antalet civilanställda. Att Försvarsmakten lyckas med omvandlingen är en av de svårare och viktigare delarna av försvarsreformen. Till detta kan läggas diskussion kring framtidens officersutbildning och hur en jämnare åldersstruktur bland officerskåren kan nås. Det är Försvarsmakten som själv som arbetsgivare och part har ansvaret och verktygen för att hantera detta. Politiken är och kan vara stödjande."


Det är ett svenskt problem med det stora köttberg av äldre officerare, oftast med majors eller överstelöjtnants grad, som finns i Försvarsmakten. De vet att de med sin ålder och därmed ringa värde på den civila arbetsmarknaden, gör bäst i att sitta av sin tid i Försvarsmakten fram till pensionsdagen. Så lär det fortsätta om inget görs. Försvarsmaktens program för karriärväxling har inte varit särskilt framgångsrikt förutom i åldersspannet för den personal man helst vill behålla. Dessa yngre officerare är också de mest attraktiva på arbetsmarknaden. Få officerare i denna ålder är heller speciellt roade av tanken att omgalonera sig till specialistofficerare. Långsamheten i denna process kommer inte som en överraskning utan snarast som en direkt följd rörande osäkerheten i innebörden, framförallt avseende löneutveckling och förmåner.

Grundproblemet som resulterat i köttberget står att finna i historien med en ständigt höjd pensionsålder för officerare, vilket gör att officeren under en allt större del av sin livsarbetstid är mindre lämpad för annat än stabstjänst. Redan 1971 höjdes pensionsåldern för officerare från 50 år till 60, vilket tillsammans med 90- och 00-talens förbandsnedläggningar utan uppsägningar utgör grunden till dagens köttberg. Undantaget gällde Försvarsmaktens piloter där en utredning på 80-talet konstaterade att staten inte ekonomiskt skulle kunna konkurrera med civilflyget och därför lade fram en pensionsålder på 55 år, med framtida inriktning 40 år för piloter. Kvar idag är 55 år som det enda större positiva incitamentet för en pilot att välja Försvarsmakten framför civila bolagens avsevärt högre löner, men också högre pensionsålder (65). Följden blev därför ett stort misstroende och ökad vilja att söka civilt, när en pilot i somras helt i strid med PA-03 av Försvarsmakten nekades pension vid 55. Officersförbundet redde senare ut detta med Arbetsgivarverket.

Jobblinjen drivs som bekant mycket hårt av den sittande regeringen och redan under den förra s-regeringen började det talas om en allmänt höjd pensionsålder i samhället för att kunna klara av framtida pensionsutbetalningar. Problemet har samtidigt varit att allt färre svenskar jobbar till normal pensionsålder, vilket ytterligare belastar pensionssystemet. Kända är Göran Perssons ord om det nya pensionssystemet:

"Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om tjugo år när de som går i pension ser vad vi gjort, sa Göran Persson, och väckte omedelbart debatt på hemmaplan."

Det är med andra ord inte särskilt troligt att en alliansregering skulle acceptera en lägre pensionsålder för officerare än övriga samhället och det har bara varit en tidsfråga om när en regering skulle tvingas lägga fram ett förslag om höjd allmän pensionsålder. Sett ur det perspektivet ska man inte förvånas om officerskåren får se sin pensionsålder ytterligare höjd från 61 (höjdes från 60 till 61 redan till att överensstämma med övriga samhället). Sådana signaleffekter är viktiga om man driver arbetslinjen som bas för sin regeringsmakt.


Strax innan jul kom oroväckande signaler från Militärhögskolan Karlbergs kadetter som fått ett mail om att de för närvarande inte kunde garanteras plats vid sina respektive förband och skulle ta höjd för detta i sina framtidsplaner. Vidare information väntas i Försvarsmaktens omstruktureringsorder i februari. Muntlig tilläggsinformation gjorde gällande att kadetter vid vissa förband gjorde bäst i att ha en omfallsplanering ifall de inte skulle bli anställda. Detta är högst oroväckande information, men som senare dementerats av Informationsdirektören via Twitter, där budskapet är att det endast är placeringen vid ett specifikt förband som inte kan garanteras.

Inflödet av nytt, friskt blod i organisationen är nämligen en fundamental framgångsfaktor i militära organisationer. Ytterst få ”gubbar och gummor” över 55 år klarar av att leverera fullt ut i den fysiska stridsmiljön och för många är tidpunkten för fältduglighet sedan länge passerad. Återstår då stabsarbete, som till hög grad är beroende av god kontakt med verkligheten som utgörs av den fysiska stridsmiljön. Djup och ingående förståelse för vad det är man är satt att besluta om erfordras för ett gott resultat, varvid en allmän föryngring även i staberna med i högre grad omväxlande tjänstgöring i stab och på förband vore önskvärt.


Tyvärr finns det dock inte så många gångbara alternativ för äldre officerare än att kämpa sig kvar fram till pensionsdagen, varvid man istället blockerar för föryngring av organisationen. Tydligt blir konsekvensen när nu så ytterst få officerare valt att omgalonera sig till specialistofficerare. Resultatet är nu att under de kommande åren kommer endast 50 officerare per år att utbildas vid Karlberg. Från början talades det om ett fullständigt intagningsstopp, men det ändrades sedan. 50 per år är bättre än inget, men fortfarande en katastrof ute på förbanden. ”Köttberget” kommer inte ut på trupp igen så vakanserna där består, samtidigt som de yngre officerare som är mycket lämpliga att befordras vidare inte kan bli det för att de dels behövs i sin nuvarande befattning, men också för att det är stopp ovanför. En minskat intag av yngre eller en upprepning av det katastrofala beslutet att inte anställa en årskull är förödande för Försvarsmakten på längre sikt. Kombinerat med andra faktorer som civil konkurrens och nedskärningar får man situationer liknande den som råder bland helikopterpiloter och flygtekniker med upp till 70-procentiga vakanser på ett antal års sikt när naturliga och uppkomna avgångar överstiger intaget.


För Försvarsmakten innebär också en ålderspyramid med hög tyngpunkt ökade lönekostnader. Lönen höjs som bekant med åldern. Olika mycket beroende på arbetsuppgifter och ansvarsnivå, men likväl stiger den. För Försvarsmakten ökade alltså lönekostnaderna betydligt vid höjningen från 50 till 60 års pensionsålder och på samma sätt vid nästa höjning. Höjs nu pensionsåldern ytterligare till 65 eller 67 är resultatet uppenbart såväl vad avser löner som produktivitet.

En lösning på Försvarsmaktens katastrofala ålderspyramid och all den problematik den för med sig med stor underbemanning ute på krigsförbanden, vore ett bättre karriärväxlingssystem och framförallt en möjlighet att gå i tidigare pension från Försvarsmakten på samma sätt som fanns tidigare och som finns i många andra länder, t ex Tyskland. Genom en möjlighet till en tidigare pension är officeren fortfarande gångbar och attraktiv ute på arbetsmarknaden. En annan kompletterande lösning är den som används i många länder med ”up or out”. Har en officer eller underofficer inte befordrats från nuvarande nivå vid ett visst antal tjänsteår är det pension som gäller. Vid befordran finns sedan en ny maxtid.


Man kan inte både ha och äta kakan samtidigt. Vill man ha en försvarsmakt med hög insatsberedskap måste den vara personaluppfylld med personal med rätt fysisk status. Samtidigt måste man kunna erbjuda gångbara och attraktiva alternativ till äldre personal som inte längre ryms i organisationen. Dessa ska inte bara ska kastas utför ättestupan som tack för trogen och god tjänst.

Försvarsministern lämnar i sitt blogginlägg vissa öppningar för att man från politisk nivå kan gå in och stötta. Tyvärr är det samma retorik som har gällt avseende det nya personalförsörjningssystemet där Regeringen i alldeles för hög grad helt vältrat över ansvaret på Försvarsmakten, när det i själva verket i mångt och mycket är en samhällsfråga, särskilt avseende tidvis tjänstgörande. Sen lagstiftning har avsevärt försenat processen.

Redan för ganska jämnt 21 år sedan motionerade ett antal folkpartistiska riksdagsledamöter om en sänkt pensionsålder för officerare till 55 år, men möjlighet att gå redan vid 50. Resultatet är väl känt, men formuleringarna i motionen är lika aktuella idag som då, om inte än mer med tanke på att vi idag har en någon enstaka procent så många krigsförband som då.

”Resultatet har blivit att allt fler äldre har haft att konkurrera om ett allt färre antal befattningar samtidigt som antalet yngre befäl med trupputbildning som huvudsaklig arbetsuppgift minskat…

Den moderna stridsmiljön kräver chefer med hög fysisk och psykisk uthållighet. Tal om att äldre krigsförbandschefer generellt har större erfarenhet, mognad och rutin har blivit ursäkter i stället för motiv för den äldre befälsstrukturen…”

Nu finns det som sagt inte så många krigsförband att vara chef för, utan det är istället olika skrivbord gäller.


Det tål därför att upprepas att man inte både kan ha och äta kakan samtidigt. Vill försvarsministern se en bättre åldersstruktur inom Försvarsmakten så är det inte säkert att detta går att komplettera med arbetslinjen eller en höjd allmän pensionsålder.


Tyvärr återfanns inte videoversionen av nedanstående. Synd eftersom det är fullkomligt lysande.



Uppdatering 16/1 16.45: Smickrande nog har Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida tagit upp ämnet med köttberget, såväl i dagens ledare som under hans reflekterande på scenen i Sälen. "Elak försvarsbloggare" angavs som ursprunget för uttrycket köttberg... Dessförinnan hade även folkpartiledaren Jan Björklund lyft problemet i sitt tal. Han ogillade ordet förgubbning, men vill se över anställningsformerna för officerare för att komma till rätta med officerskårens allt högre medelålder och minskade krigsplaceringsbarhet (ca 30 min in i klippet).


Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Blogg-Topplista Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Bloggar.Topplista.se - topplistan med de bästa bloggarna - lägg till din blogg du också! Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade