Ofog, Pride och demokratin

Få har förhoppningsvis missat DNs uppmärksammande förra veckan av Ofogs trakasserier av försvarsmaktsanställda på Prideparaden förra året. Oavsett om man har det eller inte bör man läsa Försvar och Säkerhets inlägg om trakasserierna och vad som hänt efter DNs artikel. Tragiskt är en beskrivning.

För jävligt en annan.

Tiden går… Gästkrönikör nr 7: Annika Nordgren Christensen

Landets första försvarsblogg hette faktiskt just Försvarsbloggen och drevs av något så "exotiskt" som en kvinnlig, miljöpartistisk försvarspolitiker och tillika en mycket duktig sådan – Annika Nordgren Christensen. Under Försvarsbloggens första år, 2007, presterades inte mindre än 375 inlägg, där flera av inläggen handlade om Annikas arbete i Försvarsberedningen. Det blev också en rad länkningar i inläggen på WW till just Försvarsbloggen.

Man kan lätt föreställa sig hur mycket fördomar Annika mötts av i försvarsfrågor genom åren, men som sedan kommit på skam. Liksom tidigare kollegan i Försvarsberedningen Allan Widman var Annika en mycket hängiven och duktig försvarspolitiker med stora kunskaper om såväl Försvarsmakten som försvars- och säkerhetspolitik.

Sedan Annika lämnade politiken arbetar hon som chef för Newsmill Analys och ses dessutom ofta som moderator i försvarspolitiska sammanhang, nu senast under Almedalen.


Wiseman

---------------------------------------


Fem år

På försvarsgrenarnas tid kunde man som försvarspolitiker mejsla ut en uppfattning om helheten bland annat genom att ta del av respektive försvarsgrenschefs perspektiv och lägga ett eget pussel med hjälp av förbandsbesök. Sedan blev det inspektörer av cheferna och slut med försvarsgrenstidningarna och man skulle bli en Försvarsmakt. Inspektörerna skulle vara taktiska chefer, men de taktiska cheferna finns i insatsområdet och inspektörerna blev ganska anonyma. Det var slut med avvikande uppfattningar i för alla och envar att ta del av. Politiken fick lätt förenklat en enda bild av myndigheten - vilket somliga ansåg effektivt och andra som en riskfylld operation med tanke på långsiktiga konsekvenser av att relevant kritik, alternativa bilder eller för den delen krypskytte mellan försvarsgrenarna kokade på officersmässen men inte i Försvarsberedningar eller Försvarsutskott.

Min poäng med detta är att det fanns ett uppdämt behov av debatt och bikt. I kombination med att så gott som samtliga redaktioner ger försvarspolitiken låg prioritet, samt att alla som vill kan göra sin stämma hörd på en blogg - även anonymt - skapade grogrund för försvarsbloggarnas framgång. Själv startade jag Försvarsbloggen i början av 2007 och var alldeles för generell för att sätta skräck i någon på HKV. Men när Wiseman och några till växte fram med mycket specialiserad kunskap och förmåga över tangentborden var det många internt som började dra öronen åt sig och såg det som subversiv verksamhet. Snart upptäckte dock försvarspolitiker informationsflödet, liksom anställda i FM, stödmyndigheter och de få journalister som bevakar området. Och Försvarsmakten ändrade attityd genom sin proaktiva informationsavdelning.

Stora frågor diskuteras på försvarsbloggarna, men vilken impact har de? Man kan hävda att det är ett slags branschtidningar för redan intresserade och invigda, och att den externa påverkan därför är begränsad. Möjligen kan det vara så, om informationen blir alltför specialiserad och därför svårtillgänglig för beslutande instanser utanför firman, men det betyder naturligtvis inte att bloggandet är irrelevant. Det fyller i så fall en annan funktion än den breda opinionsbildningen och som försvarsbloggare ska man bara bestämma sig för vilket syfte man har med verksamheten för att kunna mäta framgång mot det. Om man vänder på det hela har Försvarsmakten att hantera risken med att fatta förhastade beslut i kölvattnet av information som får snabb spridning, skapar stort tryck och som kanske härrör från ett begränsat perspektiv där man ser ett träd men inte hela skogen.

Som jag ser det lider inte precis Sverige av för mycket försvars- och säkerhetspolitisk debatt. Tvärt om. Samtliga instanser skulle vinna på en ökad öppenhet och att relevanta aktörer så sakteliga absorberar vad ny teknik innebär för den externa och interna informationshanteringen. Enligt min uppfattning har vi en mycket omogen offentlighet kring försvars- och säkerhetspolitiska spörsmål. Okunskap och upplevt hemlighetsmakeri har ett pris och vi har sett det exempel på hur det kan gå i debatten om bland annat insatsen i Afghanistan och Saudiaffären. Försvarsbloggarna har här en viktig roll även fortsättningsvis.

Varje tid har sin egen version av på vilket sätt FM är nära kollaps, ledningen inget förstår och politiker minst av alla. Om försvarsbloggarna enbart hade ägnat sig åt icke-konstruktivt gnäll hade de snabbt förlorat sin relevans. Framgången hänger på relevant kritik, nya perspektiv och gediget kunnande och det är därför Wiseman fyller fem i framgång och kan se fram emot många till.


Annika Nordgren Christensen



Tiden går… Gästkrönikör nr 6: Skipper

Under 2009 och 2010 breddades floran av försvarsbloggar markant. En av dem som startade eget och med marina förtecken var Skipper, som tillsammans med bl a kollegorna Commander och Klart Skepp! på ett förtjänstfullt sätt täckt in de marina delarna av försvarsdebatten. Den bredare täckningen av försvarsdebatten har varit väldigt tacksam, då det lindrat det dåliga samvetet av att inte producera fler inlägg än vad det blir.

Den senaste månaden har Skipper producerat två mycket intressanta inlägg, varav det ena på Newsmill. Det första, publicerat på den egna bloggen, är en genomgång av flottans förmåga till väpnad strid med ytstridsfartyg under de gångna 20 åren. Det är en skrämmande bild som tecknas till det som i försvarspolitiken bekskrivits som "förmågeökning". Newsmillinlägget, något av det bästa som producerats i försvarsdebatten, tar avstamp i ett av seminarierna i Almedalen vilket avhandlade frågan "Klarar Sverige av att hantera ett väpnat angrepp?".

Skipper kan följas på Twitter, liksom Erik Lagersten och Cynisk.

/Wiseman

-----------------------------------------



Wiseman´s wisdoms är för mig inte bara en blogg, det är även ett mycket välkänt begrepp inom hela den svenska försvarsdebatten, och som representerar något helt unikt.

För ungefär fyra år sedan, närmare bestämt sommaren 2008 så nämnde en kollega något om Wiseman och hans wisdoms???
Till en början förstod jag inte riktigt, men fick uppfattningen att det handlade om att någon skrev om säkerhetspolitik, Försvarsmakten och dess verksamhet på ett mer personligt och rättframt sätt än vad myndigheter i allmänhet brukar kunna åstadkomma. Efter att jag lyckats hitta bloggplatsen så har jag sedan dess ständigt följt Wiseman´s wisdoms.

Att Wiseman har gjort ett stort avtryck i den allmänna försvarsdebatten råder det ingen som helst tvivel om. Jag törs nog påstå att mer eller mindre all personal inom Försvarsmakten läser Wiseman´s wisdoms regelbundet. Jag tror dessutom att samtliga försvarspolitiker i Sverige och en stor del av svensk media bevakar vad som skrivs på Sveriges största och mest välskrivna försvarsblogg. Även om man inte skyltar med att man är en läsare så kan den insatte ofta utläsa detta mellan raderna i inlägg, tal och artiklar. Kommer man in på en kollegas kontor och ser datorskärmen så är det ofta man ser Wiseman´s wisdoms ligga i ett minimerat webläsarfönster.

För min egen del har Wiseman blivit en förebild och gjort ett så stort avtryck att jag till slut valde att starta en egen blogg under hösten 2010. Då fanns enbart ett fåtal försvarsbloggar. Förhoppningen var att försöka komplettera dessa genom att belysa säkerhetspolitiska- och försvars-frågor ur ett mer marint perspektiv. Min egen blogg har under åren fått mycket draghjälp av Wiseman då 30% av alla besökare länkas in från Wiseman´s wisdoms.

Anledningen till den stora framgången med Wiseman´s wisdoms tror jag kan härledas till fler olika delar. För det första var Wiseman mer eller mindre pionjär inom området. För det andra så har nog många själv tänkt det som Wiseman skrivit. Man har med andra ord insett att man inte är ensam med vissa tankar och åsikter i försvarsrelaterade frågor. För det tredje har det framförts på ett begripligt sätt. Ofta har man fått en djupare kunskap om aktuella händelser genom att läsa Wiseman, än vad man fått från officiella källor.
En fjärde aspekt är att det tillåtits förekomma en debatt kring de aktuella ämnena i kommentarersfälten till inläggen, en möjlighet som inte finns på annan plats än på bloggar.

Jag vill härmed på detta enkla sätt framföra mina gratulationer i samband med 5-årsjubileumet hos Wisman´s wisdoms och ser fram mot fortsatt välformulerade och läsvärda inlägg i den så viktiga försvarsdebatten.

Skipper





Snöpta och åldrade atleter (uppdaterat 15/8 09.45)



Media rapporterar idag på morgonen att Försvarsmakten i en rapport som presenteras på måndag meddelar att det kommer att krävas miljardbesparingar på flera andra materielprojekt för att en ny version av JAS 39 Gripen ska kunna anskaffas, sedan Moderaterna under sommaren deklarerat att det inte blir några tillskott till försvarsbudgeten för att hantera denna anskaffning. Enligt DN/TT är det osäkert om Försvarsmakten därför fortfarande vill ha den nya versionen, vilket även kan anas i Ekots intervju med genlt Jan Salestrand.

Prislappen som nämns, 32-33 miljarder kr, är dock betydligt lägre än vad som många gånger tidigare förutspåtts i media och kanske lägre än väntat, vilket gör att man kan fråga sig vad som utgör innehållet.


Nuvarande versioner av Gripen kommer att vara fullständigt obsoleta bortom 2020, särskilt vid uppträdande i Sveriges närområde. JAS 39 Gripen är en framgångsrik plattform, men dras med en rad inbyggda svagheter utifrån den grundspecifikation som ställdes i början på 80-talet utifrån dåtida beslutsunderlag och utredningar då omvärlden var en helt annan än den är idag och bortom 2020. Då prioriterades en kostnadssänkning vilket man också lyckades med, men till priset av flygplanets storlek.

Krig, och i synnerhet luftkrig, är en materielsport i den yttersta av landskamper. Till OS 2020 är det snöpta och åldrade atleter som utgör ryggraden i Sveriges OS-trupp och som i jämförelse får Jörgen Persson att framstå som en lovande junior i London-OS.  Endast i svensk försvarspolitik går det att bortse från grundläggande fysikaliska regler och därför kan det vara intressant att inom en rad delsystem se vad som motiverar uppgraderingen av JAS 39 Gripen och vad passar väl bättre i dessa tider än att sätta in det i ett OS-sammanhang för att göra det lättförståeligt?


Flygplanskrovet

Gripen är medvetet byggt som ett mycket litet flygplan för att kunna hålla nere kostnader och förenkla användning på svenska vägbaser. Skrovstorleken gick inte att ändra från JAS 39A till 39C och går inte att ändra vid en mjuk uppgradering från 39C, trots att det är en av flygplanets största brister idag och i framtiden och normerande för många andra prestanda.


Vapenlast

 Gripen byggdes för kunna uppträda från en av de 30-talet krigsbaser som i början av 80-talet fanns över  landet. Uppdragsprofilen var korta uppdrag ut över Östersjön och därefter landning på en av alla baser för att fylla på bränsle och nya vapen. Att man då bara kunde ta med sig maximalt fyra radarjaktrobotar och 2 korthållsjaktrobotar var inget problem, liksom att jaktlasten halverades om sjömålsrobotar skulle medföras.

Idag finns endast två basbataljoner kvar för betjäning av Gripen. Vapenlasten är också en intim växelverkan med räckvidden. Byter man ut vapenlasten på de två tyngsta vapenbalkarna mot extratankar för att öka räckvidden får man inte med sig sjömålsrobotarna eller hälften av jaktrobotarna.

Bortom 2020 utgörs det normerande lufthotet i Sveriges närområde av Su-35 och Pak-FA. Båda dessa flygplan bär med sig ≥6 långräckviddiga radarjaktrobotar. Det innebär att en JAS 39C har 2 robotar för att möta motståndarens mer moderna plattform med ≥6 robotar. Slår man istället ut det till normaluppträdandet i fyrgrupp är förhållandet 8 mot 24. Handlar det om kraftsamling med full division är det 32 mot 96. När de svenska vapnen är slut ska man sedan hitta någonstans att landa för påfyllning och med ned kraftigt stympade bassystemet och låga numerären på flygplan är risken stor för att det inte blir någon mer strid. Här skulle modifieringen till JAS 39E/F innebära att ytterligare vapenbalkar lades till för bärande av såväl vapen som robotar då även skrovet vidgas.


Sverige ställde i OS 2020 upp med 3 utespelare i fotboll medan de andra nationerna hade fulla 11-mannalag. 


Räckvidd

 Uppträdandet i den moderna stridsmiljön med mycket långa bekämpningsavstånd och framförallt den svenska självstympningen av bassystemet ställer mycket större krav på räckvidd än Gripens ursprungliga kravbild. Det visade sig även vara fallet vid förra årets Libyeninsats där flygplanen konstant uppträdde med två extratankar utöver lufttankningen. I det nationella försvaret finns inte möjligheten att lufttanka och bör så heller inte göra med tanke på hur svårskyddad den resurs är. Behovet av räckvidd kvarstår dock och måste lösas med extratankar, varvid vapenlast förloras. Sjömålsrobot eller extratankar är en avvägningarna som måste göras för JAS 39C.

En av de stora skillnaderna med JAS 39E/F är den kraftigt ökade interna bränslevolymen för att öka flygplanets räckvidd och uthållighet, där kombinationen med ny motor och ökad bränslevolym enligt den norska upphandlingen skulle innebära räckvidder i paritet med JSF.


Det visade sig fotbollslandslagets första match i OS att de 3 svenska spelarna var mycket törstiga i värmen och konstant sprang till avbytarbänken för att dricka. Man försökte taktikanpassa med att ta med sig vattenflaskor ut på planen, men det visade sig vara omöjligt att hålla jämna steg med motståndarlaget med en flaska i varje hand. Även skottchanserna minskade då man oftast misslyckades att ta sig över mittlinjen. Ganska snart var vattenförrådet slut vid avbytarbänken och spelarna var försvunna långa stunder ute i omklädningsrummet för att fylla på vatten där.


JAS 39 på krigsbas någonstans i Sverige på den tiden sådana fanns



Sensorer

Även här är skrovet gränssättande. Räckvidden på radar är svår att öka utan att öka storleken på antennen. Ytterligare effekt har begränsad verkan. Gripens lilla noskon är därmed en begränsande faktor som ej går att justera inom JAS 39A/C. Stridsavstånden mellan jaktflygplan och de kraftigt ökade vapenräckvidderna för attackvapen ställer stora krav på att kunna upptäcka och bekämpa mål på mycket långa avstånd. Signaturanpassningen (stealth) hos kommande generation av stridsflygplan och även de nu modernaste, ställer också mycket stora krav på radarn. Den nya generationen av jaktrobotar som även Sverige är delaktig i utvecklingen av, har med största sannolikhet längre räckvidd än den traditionella Gripenradarn. Den nya generationens radarsystem, AESA, kan även följa betydligt fler mål samtidigt och även i högre vinklar än en traditionell radar.

Stealth har främst verkan mot radar, även om de flesta stealthflygplan även har viss signaturanpassning mot värmestrålning. Det går dock inte att skydda sig mot den uppvärmning som sker av friktionen då ett föremål rör sig i hög hastighet genom luften. Ett flygplan som flyger i överljudshastighet får en mycket högre skrovtemperatur än den omgivande luften som på de höga höjer där långräckviddig luftstrid äger rum kan gå ned till -70°C. På dessa höjder är också moln mycket sällsynta vilket gör att man med IR-sensorer kan se mycket långt. Vattenånga är annars som en vägg för IR-strålning.

Det är inte för inte som ryska stridsflygplan utöver radar sedan 80-talet även är utrustade med passiva IR-sensorer (IRST). Även JAS 39C/D skulle utrustas med IRST enligt planerna 1997, men det ströks sedan av budgetskäl. Tyska Eurofighters med IRST rapporteras t ex ha kunnat upptäcka den annars så osynliga F-22 under övningen Red Flag Alaska nu i juli.



Det stundande svenska fiaskot i OS-fotbollen mildrades något när det visade sig att en av de grånade och flämtande svenska spelarna hade ett oerhört spänstigt skott. Från över halva planen kunde spelaren, Andersson, efter att ha tagit sats från eget straffområde skjuta spikrakt och stenhårt så att målvakten hade svårt att hinna med. Tyvärr hade den begränsade svenska idrottsbudgeten gjort att man inte haft råd att anskaffa de glasögon Andersson fått låna vid träningarna hemma och på 80 meters avstånd var motståndarmålet, än mindre målvakten, knappt skönjbara, vilket flera avskådarna bakom mål smärtsamt fick uppleva.

De tillika grånade OS-skyttarna hade visserligen fått med sig rätt glasögon, men det hjälpte inte heller när det visade sig att IOK bytt ut signalfärgen på lerduvor för göra sporten mer intressant. Det var något det svenska sportskytteförbundet försökt uppmärksamma olympiska kommittén på för att få bidrag till inköp av nya glasögon, men man hade mötts av kalla handen och tal om att det var långtifrån säkert att det kontrastglas skulle hjälpa om signalfärgen byttes ut och då kunde man lika gärna klara sig med de gamla glasögonen.


Motor

Även motorn är en kraftig begränsning i JAS 39A/C där skrovet är gränssättande. När JAS 39 konstruerades i början av 1980-talet valdes motorn F404 som modifierades för svenska förhållanden till RM 12. Det var den bästa motor som gick att uppbringa då och som kunde få plats i det lilla flygplanskrov man såg framför sig. För att få rätt effekt ur motorn i förhållande till bränsleekonomi och prestanda på rätt flyghöjd, är luftintagens storlek och utformning gränssättande. Även dessa blir en fast skrovparameter som ej kan ändras vid en mjuk uppgradering och en ändring skulle även i hög grad påverka aerodynamiken. En dyr och tung lösning är variabla luftintag för att justera luftflödet utefter flyghöjd och fart.

Motorns prestanda påverkar i hög grad inte bara toppfart utan även uthållighet och räckvidd. Motorn i Gripendemonstratorn ska enligt uppgift vara betydligt bränslesnålare än nuvarande motor och därmed även den bidra till längre räckvidd. Detta faktum gör sig framförallt gällande när det även handlar om att bära med sig tung vapenlast.

Toppfarten för ett stridsflygplan är en av de viktigaste parametrarna i strid och framförallt luftstrider. En hög toppfart försvårar mycket starkt för en jakt-/luftvärnsrobot att ta ut en kollisionspunkt om även kursen ändras. För mycket energi förloras efter att robotmotorn brunnit ut och roboten därefter även ska göra stora kursändringar. Viktigast är dock faktumet att jaktrobotar skjuts avsevärt mycket längre om även avfyrande plattform har hög fart. En jaktrobot som skjuts av ett flygplan i Mach 1,2 kan ha upp till 50 % längre räckvidd än en som skjuts i Mach 0,9.

Av ovanstående anledningar är det också viktigt att ha förmåga till "supercruise", dvs att kunna flyga i överljudshastigheter utan att behöva använda efterbrännkammaren, vilket kraftigt ökar flygplanets uthållighet. De långa avstånden mellan bas och stridsområde, i Sverige ytterligare förstärkta av problematiken kring att endast ha två basbataljoner och ett fåtal baser, gör supercruise nödvändigt om flygplan ska komma fram till stridsområdet i tid. Stridsområdet har också förskjutits betydligt längre bort då räckvidderna för attackvapen kraftigt ökat och behovet av att bekämpa vapenbäraren innan den fäller sin last och antalet mål mångdubblas.

Slutligen är också motorn central inte bara för framdrivningen utan också för elförsörjning och kylning. En uppgradering till en kraftfullare radar ställer krav på så väl högre elförsörjning som kyleffekt och båda dessa påverkar dragkraften negativt.


Publiken hade omåttligt roligt åt att den tidigare så framgångsrike svenske trestegshopparen lunkade fram och presterade hopp som var närmast hälften så långa som täten. Även på fotbollsplanen märktes  skillnad i kondition och uthållighet. Anderssons imponerande, men sällsynta skott krävde att han fick ta sats från eget mål och därefter var han tvungen att lunka iväg till avbytarbänken för en stunds vila. 



Ett liknande fenomen visades sig på friidrottsarenan där den tidigare så lovande svenska spjuttalangen redan vid London-OS 2012 diagnosticerats med ett hjärtfel varvid hon tvingades kasta sina spjut från stillastående. Hennes tränare hade redan på 00-talet bett om hjälp med finansiering av ett hjärtbyte, men i den svenska olympiska kommittén var många av åsikten att det skulle vara för dyrt och att det kanske skulle kunna gå att ställa upp i paralympics istället, om bara lobbyingen för detta lyckades. Andra ledamöter lockades av det förslag som ett tidigare stort och framgångsrikt svenskt läkemedelsföretag föreslagit, nämligen att spjutkasterskan skulle kunna utgöra försöksobjekt för deras nya naturläkemedel som man sade skulle kunna avhjälpa de mest allvarliga hjärtsjukdomar och dessutom öka hjärtats effekt markant. Dock skulle problemet kvarstå med lungkapaciteten som måste justeras för att passa det nya hjärtats egenskaper.


Sammanfattning av OS 2020 för svensk del

OS 2020 blev mycket riktigt ett fiasko för svensk del. Inte en medalj presterades. Ska man vara riktigt ärlig så var man inte ens nära pallplats i en enda gren. Dock fick den svenska OS-truppen ett hedersomnämnande för gott sportmanskap av den internationella olympiska kommittén då man ställt upp i OS trots att man rimligen måste ha insett att man det inte kunde bli annat än bottenplaceringar i samtliga grenar. Extra pinsamt var det också att sommar-OS 2020 arrangerades i Stockholm och följaktligen blev detta också Sveriges sista OS, då svenska folket tappat allt intresse för evenemanget.


Orsaken till fiaskot kunde direkt spåras till att Riksidrottsförbundet och svenska olympiska kommittén inte gjort långsiktiga satsningar på den svenska OS-truppen utan istället försökt återanvända den som lyckades så bra i Aten 2004. Det hade fungerat något så när i London 2012. 2016 i Rio hade det inte blivit några medaljer och ytterst få idrottare hade varit nära pallplaceringar. Fiaskot då hade man skyllt på en inkompetent ledning och det faktum att OS hade gått i en annan världsdel med ett helt annat klimat och tidszon.




Alla de ovanstående delsystemens brister och de faktorer som påverkar dem hade långt tidigare kunnat identifieras i en utredning av svenska luftstridskrafter som redan borde vara gjord för dagens situation. Det är också en utredning som måste göras för 2020-talet, men som inte kommer att göras för att utredningens resultat är för politiskt känsligt.

Dessa faktorer påverkar naturligtvis inte bara Sverige, utan de egenskaper som listas är sådant som andra nationer också kräver. Väljer man att inte anskaffa ett "framtidssäkrat" flygplan handlar det först och främst om vilken förmåga det egna försvaret ska ha då luftstridskrafterna i mångt och mycket utgör ryggraden i ett försvar som ska klara av konventionell krigföring. Men, det handlar även om vilka möjligheter som finns att sälja flygplanet. Ju mindre förmåga man beställer i syfte att kortsiktigt spara pengar, desto mindre är chansen att kunna sälja flygplanet och därmed finansiera det egna nationella inköpet. Risken är därför överhängande att en mycket bantad och snöpt variant av JAS 39E/F blir omöjlig att sälja, på samma sätt som JAS 39C/D inom kort är helt omöjlig att sälja. Det gäller att se till att JAS 39E/F är ett framtidsflygplan och inte ett flygplan som bara försöker avhjälpa de problem som var aktuella redan för tio år sedan. Då är det 20 år för sent.


Alternativet till att anskaffa JAS 39E/F om man överhuvudtaget ska ha ett nationellt försvar är att köpa in ett annat flygplan. Det lär bli oerhört dyrt eftersom det inte bara är själva flygplanet som ska ersättas utan all infrastruktur och logistik kring själva flygplanet och därtill en fullständig omskolning av all personal. Ser man till driftskostnaderna att sedan operera det nya flygplanet lär de bli flerdubbelt högre, vilket även en internationell studie visat och som Kungliga Krigsvetenskapsakademins blogg tagit upp. Även en av världens främsta stridsflygjournalister tar upp driftskostnadsaspekten i en rapport från årets flygmässa i Farnborough. Sannolikt är det F-35 som är det enda rimliga alternativet till JAS 39E/F för Sverige, vilket även bevisas av upphandlingarna i Norge, Danmark och Nederländerna. Detta alternativ skulle innebära ännu större problem i finansieringen av det svenska försvaret. Man ska också komma ihåg att kostnaderna för att operera ett allt äldre stridsflygplan blir allt högre och att JAS 39C/D redan nu har högre driftskostnader än vad JAS 39E/F får, liksom C/D hade över A/B. I slutet av Drakentiden betalade Österrike en bra bit över 100 000 kr/flygtimme för sina Draken, medan JAS 39 idag kostar drygt 40 000 kr/timme. Faktumet med allt dyrare äldre materiel berördes även av genlt Jan Salestrand i vintras då Försvarsmakten presenterade sitt budgetunderlag där en uppgradering av JAS 39 först redovisades.


Det går inte på något sätt att bortse ifrån att den uppkomna situationen är ett bevis på det fullständiga moderata misslyckandet att långsiktigt hantera försvarsbudgeten och göra avsättningar för de långsiktiga stora materielinvesteringsbehov som sedan länge varit kända. Går man tillbaka till Sten Tolgfors bloggarkiv var det 2010 en materielbudget för de kommande tio åren som var i balans.


Försvar ställer liksom idrott krav på mycket långsiktiga satsningar. Den förmåga man beslutar om idag är den man har om tidigast ett decennium. Så långt är det inte kvar till sommar-OS 2020. Sannolikheten för säkerhetspolitisk destabilisering i Sveriges närområde till 2020 är tyvärr betydligt högre än att sommar-OS går av stapeln i Stockholm.

SvD, GP,
Aft, 2, SVT, 2, 3, DN, 2SvD, 2, 3SR, 2, 3GP, 2, HD, SVT, 2


Bloggar: Johan Westerholm, Gripen News Thread



Uppdatering 17.50: Föga förvånande vill Miljöpartiet och Vänsterpartiet helt avstå från att köpa nya JAS utan istället skicka fram Stefan Holm igen vid OS 2020.

Uppdatering 15/8 09.45: Ny Teknik skriver idag om de underlag som i våras lämnades över av Försvarsmakten om alternativ för framtida stridsflygplan. (NyT, 2, 3) Även Ekot rapporterar om detta, liksom DN.

Tiden går… Gästkrönikör nr 5: Berndt Grundevik, Arméinspektör

Det är i det absoluta slutskedet av sina fem år som arméinspektör som generalmajor Berndt Grundevik skriver detta gästinlägg eftersom han inom kort tillträder som ställföreträdande chef insats. Som arméinspektör har Grundevik kommit att slåss hårt för sina soldater och officerare utbildning och materiel, inte minst för just de förband som är varit insatta i t ex Afghanistan.

Den tidigare flygvapeninspektören Anders Silwer må ha tagit första steget till en modernare kommunikation med sin personal med sina flygarbrev och därefter den första försvarsgrensbloggen – Flygvapenbloggen. Berndt Grundevik följde snart efter med Armébloggen, som både tillhandahöll inlägg om verksamhet inom försvarsgrenen, men än viktigare, även innehöll debattinlägg från samtida och avgångna arméofficerare och soldater. Särskilt bör uppmärksammas Grundeviks egen inbjudan till debatt om hur Armén kan bli slagkraftigare inom IO 14 ram och sedan den PM han presenterade som erbjöd mer slagkraft inom tidigare givna förutsättningar. Som arméinspektör ska även Berndt Grundevik ha en eloge för att han tar sig tid att besvara många av de kommentarer som kommer in till Armébloggen.

Ett annat värdefullt bidrag till informationstjänsten, debatten och framförallt förbandsandan är återupplivandet av Arménytt – en produktion av Armén, för Försvarsmakten och fri från den ytlighet som är alltför vanlig i Försvarets Forum.

Ett stort lycka till önskas generalmajor Berndt Grundevik i hans nya befattning.


Wiseman


--------------------------------------


Det är viktigt att leva med sin tid

Försvarsmaktens värdegrund öppenhet - resultat - ansvar ger tydlig inriktning för några fundamentala faktorer att förhålla sig till när verksamheten bedrivs inom Försvarsmakten. Kravet på ökad öppenhet, samhällets rätt att få mer insyn i Försvarsmakten, teknikens och informationssamhällets enorma utveckling samt människornas ändrade vanor att skaffa sig information via nätet medförde ett behov att utveckla möjligheterna för intern och extern dialog. Armébloggen startades i juni 2011 och har hittills publicerat över tvåhundra olika inlägg. Bloggen strävar efter att ha en stor variation på inläggen. Debatt om försvaret av Gotland intresserar och engagerar vissa läsare medan andra läsare intresseras av tillförsel av ny mörkerutrustning eller läsa om den anställde soldatens vardag.

God kommunikation i centrala frågor bidrar till att vi gemensamt kan forma vår verksamhet. Det är min förhoppning att armébloggen ska vara ett steg för att uppnå det. Jag är personligen övertygad om att ökad information och dialog ökar kunskapen om vår verksamhet hos en större "publik", vilket i sin tur ökar delaktigheten och förankringen i många viktiga frågor.

Informationsspridningen kännetecknas idag av en mycket stor snabbhet vilket ställer krav på olika bloggar att känna av läget kontinuerligt och därefter kunna svara upp med olika relevanta inlägg och besvara olika kommentarer. Wiseman’s Wisdoms och andra bloggar ger en bra bild av vilka frågor som upplevs som centrala och berör många. Beroende vem som läser så har olika frågor givetvis större eller mindre vikt, och där spelar bloggarna en viktig roll eftersom de ger utrymme för alla diskussioner att föras.

Jag vill tacka Wiseman’s Wisdoms för de fem år som denna blogg varit aktiv med många intressanta inlägg och diskussioner samt passar på att önska lycka till i fortsättningen.


Generalmajor Berndt Grundevik
Arméinspektör


Wiseman's Wisdoms 5-årsjubileum
– Inledning
– Gästkrönikör 1: Peter Neppelberg
– Gästkrönikör 2: Erik Lagersten, Försvarsmaktens Informationsdirektör
– Gästkrönikör 3: Cynisk

Gästkrönikör 4: Allan Widman

Tiden går… Gästkrönikör nr 4: Allan Widman (uppdaterad 16.00)

Allan Widman har under sina tre mandatperioder i Riksdagens försvarsutskott blivit något av en centralfigur i svensk försvarspolitik. Widman har aldrig ryggat för att ställa de obekväma frågorna i svensk försvarspolitik samt att ställa krav och upplevs därför ofta som obekväm både inom Försvarsmakten och politiken. Tittar man på Widmans riksdagssida bara under denna mandatperiod ser man att han är mycket produktiv – mycket mer så än många av hans kollegor. Senast nu under juli har han ställt frågor, t ex till försvarsministern om bemanningen av de fyra reservbataljonerna. Genom sin höga aktivitet i försvarsdebatten får också Widman stort genomslag. Att Sverige idag har helikoptrar kan till stor del tillskrivas Widman, liksom att luppen satts på tokerierna inom ledningsområdet som gått under benämningarna GLC/NOC. Att Sverige idag har någon form av veteranpolitik värd namnet kan också tillskrivas Widman och den veteranutredning han handlade.

Widman var den första försvarspolitiker som startade en blogg och använder sig av bloggen som ett aktivt kommunikationsmedel, där han så gott som alltid tar sig tid att bemöta de kommentarer som skrivs in. Bloggen döptes till Strilaren II till minne av den nedlagda bloggen Strilaren som avhandlade just frågorna kring GLC/NOC och som stängdes då personer bakom den utsatts för påtryckningar. Widmans ageranden i försvarspolitiken har under åren genererat ett antal inlägg på WW, inte bara till stöd utan även som kritik, t ex vad avsåg genomförandegruppen. Som aktiv i försvarsdebatten, men även som väljare kan man önska att alla försvarspolitiker vore lika aktiva och engagerade som Widman. Gemensamt för Widman och många försvarsbloggare är att den kritiska granskningen och tillgången till rätt information och beslutsunderlag är centrala. I detta gästinlägg kan man inte nog poängtera innehållet i det näst sista stycket, där ett exempel inträffade förra veckan (2).


Wiseman



---------------------------------------


Bara sanningen gör oss fria

Det var avslöjandet om Sveriges förlust av förmågan till hemlig och säker stridsledning av flygvapnet som blev själva genombrottet för försvarsbloggarna. Året var 2008 och Wiseman, som varit tidigt ute, fick snabbt sällskap av andra som ville berätta om tillståndet i försvaret och ge stämma åt sina tankar om svensk försvars- och säkerhetspolitik.

De efterkommande åren började journalister, med särskild inriktning mot detta politikområde, sin dag med ”vittja bloggarna”. Där fanns helt färdiga nyheter att servera eller goda uppslag för eget rotande.

De anonyma bloggarna inom försvarsområdet saknar sitt motstycke i övriga delar av samhällsdebatten. Det hedrar knappast den myndighet som de flesta av dem är eller har varit anställda i. Mig veterligt finns det heller ingen annan statlig myndighet som utgivit riktlinjer för de anställdas privata bloggande. Att detta ännu inte blivit föremål för konstitutionell eller juridisk granskning är en smula överraskande.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att försvarsbloggarnas betydelse synes vara i avtagande. Utan empirisk grund vill jag påstå att den debatt som förs blir alltmer intern. Vanligast förekommande i kommentarsfälten (förutom helt anonyma) är andra försvarsbloggare. Även på denna punkt har folkförankringen således blivit svagare.

En annan trend det senaste året har varit kritiken mot enskilda, politiska partier. I takt med att ÖB eskalerat sin budgetkonflikt med regeringen har den kritik som riktats inåt alltmer vänts mot de folkvalda. Psykologiskt helt förståeligt och kanske även rättvist.

Kraven på ökade resurser kommer dock att kräva förklaringar. Inte heller ÖB:s klara verba skapade någon folkstorm. Nu är tid att förklara för svenska folket om vad som hänt i vårt närområde de senaste fem åren. Att skriva om hur andra länders närvaro på och över Östersjön ökat både i kvantitativa och kvalitativa termer. Att berätta om kränkningar av vårt territorium under och över havsytan. Självklart måste sekretessen respekteras, men offentlighet krävs om det ska bli verkstad.

Försvarsbloggarna mer eller mindre föddes ur ett djupt känt behov av att berätta om hur det låg till. Nu finns det en ny dimension av vårt säkerhetspolitiska läge att avhandla. Bara sanningen gör oss fria.


Allan Widman


Wiseman's Wisdoms 5-årsjubileum
Inledning
Gästkrönikör 1: Peter Neppelberg
Gästkrönikör 2: Erik Lagersten, Försvarsmaktens Informationsdirektör
Gästkrönikör 3: Cynisk



Uppdatering 16.00: I Norge har Verdens Gang ett stort uppslag om ryskt strategiskt bombflygs patruller  nära den norska kusten. I Sverige ekar tystnaden i media om aktiviteten i Östersjön, trots start med incidentroten mitt under Almedalsveckan

Tiden går… Gästkrönikör nr 3: Cynisk

2009 var året då allt fler försvarsbloggar startades och en viktig breddning av floran utgjordes av bloggen Cynismer med ett mer marknära perspektiv. Ofta är det personalfrågor och personalpolitik som avhandlats på Cynismer av Cynisk och kollegan Parabellum. En stor del av inläggen har också handlat om situationen för personalen i pågående och genomförda insatser. Inläggen har alltid varit lika läsvärda och mängden kommentarer som de i regel genererar visar på att det är angelägna ämnen.

Wiseman


---------------------------------------------


”Det är ett gissel, det här med bloggarna. De utgör hot mot säkerheten.”

Citatet kommer från en fältövning för bara några år sedan. Det var en högre officer från Högkvarterets Insatsstab som under ett föredrag ondgjorde sig över bloggar, forum och andra sociala media. Arméinspektören uttryckte även han sitt misstyckande i Försvarets Forum och menade på att bloggarna måste ”hanteras”. Bloggarna sågs som ett reellt säkerhetshot mot Försvarsmaktens verksamhet. Det var då det, nu är det annat ljud i skällan.



Min bild av försvarsbloggandet är att bloggen Strilaren var den som först tog bladet från munnen och verkligen beskrev läget i Försvarsmakten. Han blev anmäld för att ha brutit mot sekretessen och bloggen lades sedermera ned. Här kom Wiseman’s Wisdoms in på arenan och axlade den falna manteln. Efter en trevande start ökade trycket i innehållet och till slut gick det inte att blunda för informationen och budskapen på Wiseman’s Wisdoms. De sakliga inläggen med rejäl faktabas med bibehållen sekretess och bra argumentation har dragit till sig läsare och andra debattörer som skrivit mängder av kommentarer som spätt på innehåll och intresse.

Det har gått fem år och under den tiden har försvarsbloggarna blivit ett etablerat uttryck och respekterade fora för diskussion och debatt. Debatten har blivit mångfacetterad och publik. Det som tidigare sades bakom stängda dörrar på befälsrum finns nu tillgängligt för allmänheten och politiker.


Många ondgör sig över anonymiteten hos bloggarna. Man vill veta vem som står bakom det som skrivs, vilket är helt naturligt då nyfikenhet är en stark drivkraft. Lika naturligt är det idag för en försvarsanställd att inte gå ut offentligt med sitt bloggande då detta inte har setts på med blida ögon från högre chefer. Får man onda ögat på sig så innebär det sämre tjänster och sämre löneutveckling och det vill de flesta undvika. En annan fördel, som är den viktigaste, är att inte läsaren färgas av grad eller titel på skribenten. Försvarsmakten är en strikt hierarkisk organisation där graden på många sätt är viktigare än kompetens. Wiseman har med kvalitativa inlägg visat att det går att nå fram som anonym. Det är budskapen som talar, inte graden och namnet.


För egen del började mitt bloggande med ett gästinlägg hos Wiseman. Jag såg möjligheten att nå ut med en text som ganska hårt ifrågasatte Försvarsmaktens personalhantering. Det var en chans att nå ut till en bredare publik med information som jag ansåg var viktig som motvikt till den glättiga bild som förmedlades. Efter det startade jag upp en egen blogg, inte som konkurrerande till Wiseman utan kompletterande med en annan profil.



Wiseman och övriga försvarsbloggare har lyft fram gräsrotsnivån i försvarsdebatten och ökat faktabasen. Man har dessutom medverkat till en utveckling av informationshanteringen i Försvarsmakten. Transparensen har ökat, liksom interaktiviteten. Där informationstjänsten tidigare bara publicerade enkelriktade budskap förs nu dubbelriktad kommunikation via bloggar och Twitter. Försvarsmakten har startat egna försvarsgrensbloggar och privata bloggare ses inte längre som säkerhetshot utan Försvarsmakten diektlänkar till flertalet. Till och med Arméninspektören som tidigare var så kritisk har varit framträdande på bloggosfären. Försvarsdebatten gynnas av ett brett deltagande och det är möjligt tack vare försvarsbloggarna med Wiseman’s Wisdoms i spetsen.



Cynisk
http://cynismer.blogspot.se


Wiseman's Wisdoms 5-årsjubileum
Inledning
Gästkrönikör 1: Peter Neppelberg

Gästkrönikör 2: Erik Lagersten, Försvarsmaktens Informationsdirektör

Tiden går… Gästkrönikör 2: Erik Lagersten, Försvarsmaktens Informationsdirektör

Genom åren har det säkerligen uttryckts ett och annat hårt ord om försvarsbloggarna i Försvarsmaktens informationsstab, liksom i övriga delar av Högkvarteret och vice versa. Mycket av incitamenten bakom försvarsbloggarna har också varit ett missnöje med hur Försvarsmakten under 00-talet bedrivit sin informationstjänst, där känslan ofta har varit mer av parering än proaktivitet. Det känns dock numera som att informationstjänsten är på väg åt helt rätt håll där inrättandet av Försvarsmaktens bloggportal var ett stort steg framåt. Likaså lär den fullständiga omdaningen av Försvarsmaktens webbplats bli ett steg framåt.

Försvarsmaktens tidigare informationsdirektör, Staffan Dopping, fick för några år sedan erbjudandet att komma med ett eget gästinlägg sedan han uttryckt missnöje med innehållet i ett inlägg på WW. Svaret blev "Det ska jag kraftfullt överväga" och därefter hördes inte mer. Relationen försvarsbloggar-Försvarsmakten har nu mognat och samarbetet är gott samtidigt som den kritiska granskningen består. Numera är det glädjande nog inte alls ovanligt att såväl Erik Lagersten, som en och annan general eller överste syns i kommentarsfälten. Värdet av detta är oerhört eftersom det möjliggör en bättre debatt mellan "indianer" och "hövdingar".


Wiseman



--------------------------------------

Nytta och eftertanke kring försvarsbloggarna


Under ett par års tid har vi sett framväxten av bloggar som initierat och inifrån Försvarsmakten skriver om försvarspolitik, vår verksamhet, våra glädjeämnen, våra tillkortakommanden och med detta väcker kritiska frågeställningar. Det som är spännande med Wiseman’s Wisdoms som nu firar 5-års jubileum och liknande bloggar är att aktörer över hela området, från anställda till försvarspolitiker och media hämtar en del av sin information från bloggarna och att dessa på så sätt påverkar Försvarsmakten. Om inte i direkt handling så den interna eller externa bilden av verksamheten.

Varje organisation i förändring drar tunga lass och det kanske i synnerhet gäller Försvarsmakten som under ett par år har ett drygt pensum att ställa om. Inte bara verksamhetens inriktning utan också med vilka metoder detta görs och de system med vilket myndigheten styrs. Grundläggande idédebatt och diskussion om frågor som berör är förutsättning för att förändringen ska lyckas. Nya medier är ett sätt att föra denna diskussion och det kan vara välgörande och vederkvickande men också arbetsamt eller kan kännas besvärande. En modern myndighet behöver kunna förstå och utnyttja kraften i det fria ordet och de nya medierna till förändring och utveckling. Saker som jag själv inte varit medveten om har jag kunnat läsa om i någon försvarsblogg och från den informationen kunnat agera eller reagera. Det gäller inte bara mig utan många av Försvarsmaktens chefer.

Min mening är att försvarsbloggarna bidrar till en gynnsam utveckling av Försvarsmakten men att denna debatt inte är tillräcklig och behöver vidgas. Inte heller räcker de bloggar som numera ryms inom vår egen bloggportal till. För den stora frågan är hur tar vi debatten vidare från dessa rum? Det breda samtal som måste föras är inte en fråga om Försvarsmaktens inre liv utan att detta är en konsekvens av något mycket större.

Grundläggande värden som fred, frihet och demokrati är kärnan i Försvarsmaktens uppdrag. Ett brett folkligt stöd för Försvarsmakten bygger på allmänhetens engagemang i försvar- och säkerhetspolitik med en grund i dessa kärnvärden. En diskussion om våra soldaters löner och boendeförhållanden är obegriplig om den inte förs mot en relief av vad dessa soldater ska göra och varför. Där har många en viktig uppgift framöver, inte minst alla försvarsbloggar.

Vid en föreläsning i våras som jag hade förmånen att hålla för Skolverkets personal om nya medier och Försvarsmaktens kommunikation till unga fick jag en fråga från verkets generaldirektör:

”Är det ett problem att så många försvarsbloggar är anonyma?” Mitt svar var enkelt. ”Nej, det är relevansen i det som skrivs som är avgörande.”*

Förutom det intressanta i frågan som sådan är den också ett tecken på att den engagerade försvarsdebatt som förs på Wiseman's Wisdoms och liknande bloggar väcker uppmärksamhet även bland dem som inte är anställda i Försvarsmakten.

Finns det då inte några problem med att diskussionen förs publikt, ofta med en känsla av offentlig schavottering? Det är möjligt att en del av frågorna skulle kunnat diskuteras på interna fora (som vårt nya intranät Emilia så småningom kommer att ge möjlighet till) men jag tror inte att utmaningen ligger i att något diskuteras externt. Det tål Försvarsmakten, vi är starkare än så. Utmaningarna ligger istället på ett helt annat plan och uppträder generellt med framväxten av nya kanaler inom och utom en organisation.

Framförallt vill jag peka på två saker, faran med ledningskompression och nödvändigheten med helhetsperspektiv.

Försvarsmakten är en hierarkisk organisation. En sådan är till sin natur utformad så att varje ledningsnivå har ett särskilt ansvar. Bloggarna kan, om vi inte är medvetna om detta, kortsluta systemet och tvinga fram handling utan att lägre nivå varit medvetna om problemen eller haft möjlighet eller tid att själva agera. Nu skriver jag inte om missförhållanden eller missbruk utan till exempel om effekter av en förändring som tidigt kan drabba den enskilde innan det har hunnit bli en organisatorisk fråga.

Det kräver en intern medvetenhet att använda sig av informationen i social medier som en drivkraft till förändring, med några förbehåll. Att centralt inte agera om det verkligen inte är en central fråga. Att låta lokal nivå tolka uttryck i bloggarna som kanske tidigare enbart hördes i befäls- eller maskinrummet och omsätta det i handling eller medvetenhet. Att från myndigheten agera skyndsamt när så krävs, men också visa en operativ iskyla och bredare analysera frågan när detta är möjligt trots att debatten på nätet är het.

Det senare leder mig till den andra saken. Myndigheten måste från vår sida bli mycket bättre på att snabbt sätta uppdykande frågor eller debatt i ett större sammanhang. En enskild fråga som berör kan snabbt få en väldig sprängkraft. Sannolikheten att frågan beror på något annat eller att en åtgärd innebär konsekvenser för ett annat område är mycket stor. Försvarsmakten är ett system av system och det finns mycket få solitära frågor med solitära lösningar.

Helheten är sällan svaret på en enskild fråga men ger ofta en bredare förståelse för varför något som ensamt verkar korkat ändå är en effekt av något eller en mening för ett sammanhang. Detta är inte en enskild debattörs uppgift att besvara utan något som myndigheten måste ansvara för i det offentliga samtalet.


Med detta tillönskar jag Wiseman’s Wisdoms fem intressanta första år och tillönskar flera likadana framöver.


Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör


*Är då inte anonymiteten ett problem? I grunden så tycker jag att debatten ska föras under eget namn, det tyckte jag i mitt första inlägg på denna blogg och det tycker jag alltjämt men som jag skrev då så är det relevansen som avgör och det stämmer alltjämt.



Wiseman's Wisdoms 5-årsjubileum
Inledning
Gästkrönikör 1: Peter Neppelberg

Tiden går… Gästkrönikör 1: Peter Neppelberg

Först ut bland gästinläggen vid WW 5-årsjubileum blir Peter Neppelberg. Peter har under åren kommit att skriva en ansenlig mängd gästinlägg här på WW, sedan bloggen Strilaren efter en kort tids levnad gick i graven. Peters insatta gästinlägg om de vansinniga turerna kring planerna på en gemensam lägescentral och Network Operations Centre i Enköping, även känt som Enköpingsladan, upprörde många inte minst på politisk nivå, men lär ha fått ögonen att öppnas på även en och annan i Försvarsmaktens högre skikt. Sålunda har Peter i högsta grad bidragit till det genomslag försvarsbloggandet fått.


Wiseman

--------------------------------------------------


Ordet är mitt

Det är med glädje jag noterar att Wiseman's Wisdoms fyller fem år och fortfarande sprudlar av vitalitet. Vikten av en öppen och engagerad diskussion rörande försvaret kan inte underskattas.

Transformeringen under de senast 10 åren har inneburit att vi lämnat ”Kalla Kriget” och intagit ”Långtbortistan-doktrinen”, dvs försvaret av Sverige sköts bäst med insatser tillsammans med andra länder och organisationer (FN, EU, NATO etc) utanför våra gränser. Till stor del är denna interoperabilitetsanpassning riktig. Problemet är att man behöver inte byta alla segel, kanoner samt kasta hela den gamla lasten och besättningen överbord bara för att skutan vi seglar på skall ändra kurs. Att helt förlita sig på den nya tidens elektroniska instrument utan att noga studerat gamla och beprövade sjökort innan beslut fattas om seglatsens genomförande är dumdristigt. Analysen har varit minst sagt bristfällig och sker i huvudsak med ofullständiga bildspelsunderlag presenterade på storbildskanon och ibland endast omfattande målet med seglatsen. Hur vi skall renovera skeppet, lasta om det och bibehålla en duglig besättning samt hitta ut på öppet hav har helt fått stå tillbaka för att ha en alert äntringsstyrka med nya blänkande karbinhakar.

De grundläggande förmågorna i försvaret av Sverige har tappats bort. Någonstans på vägen gick det fel …


För ca fem–sex år sedan försökte jag påpeka i linjeorganisationen de uppenbara felaktigheter som jag såg rörande utvecklingen i försvaret, främst då gällande luftstridskrafterna och ledningen av dessa.
Jag kände ett starkt stöd för mina åsikter bland mina kollegor och närmaste chefer. Trots det verkade inte synpunkterna falla i god jord längre upp i hierarkin utan den nya utvecklingen var som det sades ”huggen i sten”.
Försvarsmaktsledningens svar har i liten utsträckning berört sakfrågorna som jag fört fram, bristerna i ledningssystemsutvecklingen och interoperabilitetsanpassning. Istället har Försvarsmaktens företrädare hellre valt att påpeka synpunkter på debattinläggens form, dvs att information om försvarsmakten hanteras i dess kommandokedja, kan vara sekretessbelagd osv.

Att påverka är viktigt. Sedan fyra år tillbaka jag valt har debatterat försvarspolitik i form av tidningsartiklar, gästbloggar, mail till försvarspolitiker och andra försvarsdebattörer. ”Bloggvärlden och de nya medierna” har visat sig vara det absolut effektivaste sättet att framföra sina åsikter på och att nå andra försvarsintresserade med relevant information.

Försvarsmaktens dilemma är att den ”ensamrätt” man tidigare har haft att förse försvarspolitiker i regering och riksdag med information är bruten. Möjligheten att kunna ”lägga locket på” när man velat undvika debatt är för evigt borta.

Oförmågan att inte i tid kunnat uppfatta utvecklingen och kraften i de nya sociala medierna måste vara ett av Försvarsmaktens största tillkortakommande under 00-talet. Man har helt tappat initiativet i debatten och lämnar fältet fritt för allehanda tyckare, seriösa som oseriösa.

Vikten av att skapa utrymme för diskussion och kommentarer internt inom Försvarsmakten kan inte underskattas. Detta har sent omsider blivit en verklighet med nya och förbättrade hemsidor. Det som kvarstår är att fylla dessa med relevant information och debatt.


Intill dess Försvarsmakten är tillbaka på informationsspelplanen och kan bjuda debattmotstånd vill jag gratulera Wiseman och er alla andra försvarsbloggare för att ni med uthållighet håller spelet igång!


Vänligen
Peter Neppelberg


Wiseman's Wisdoms 5-årsjubileum
Inledning

Tiden går…

”Vi får snart skriva om regeringsformen, riket styrs av bloggar”


För en vecka sedan, den 17 juli, var det jämnt fem år sedan Wiseman's Wisdoms startades. Bloggar var något som det talades mycket om 2007 och efter att gång efter annan ha blivit refuserad på debattsidor i olika tidningar, framförallt med debattartiklar kring försvarspolitiken, föddes tanken på att istället starta en blogg. Man kunde ju nämligen i anslutning till tidningsartiklar på nätet hitta länkar till bloggar som kommenterade artikelns innehåll, så varför inte välja bloggformen?

Föga anades då hur mycket WW skulle växa och framförallt hur mycket tid det skulle ta i anspråk. Samtidigt är det svårt att finna något mer stimulerande när man är intresserad av försvarsfrågor, politik och att debattera. Något år senare hade det blivit en trogen läsarskara som ville läsa om och debattera försvarsfrågor. Utifrån besöksstatistiken gick att utläsa att bloggen plötsligt inte bara lästes av personal i Försvarsmakten och försvarsintresserade utan även riksdagspolitiker, ministrar och journalister.

De första åren var bloggandet inte särskilt uppskattat i Försvarsmakten och det är det fortfarande inte på alla håll, även om skillnaden är som natt och dag mellan 2008 och idag. När Försvarsmaktens egen bloggportal startade förra året var det ett mycket välkommet steg, samtidigt som att besökarantalet på WW sjönk något från de normala ca 3000/dag. Mycket välkommet var också att alltfler bloggar som kommenterade Försvarsmakten, försvars- och säkerhetspolitik startades och även att allt fler försvarspolitiker bemödade sig att starta egna bloggar och snart myntades orden försvarsblogg och försvarsbloggare. Ju fler det är som diskuterar frågorna, desto klokare blir man och ser man tillbaka på de senaste decenniernas försvarspolitik och försvarsmakt så känns det som att just klokskap och debatt är något man hade behövt mer av.

Genom åren har det också blivit ett antal gästinlägg och även om klimatet har mjuknat i Försvarsmakten, speciellt i det översta skiktet, finns det både personer som skrivit gästinlägg såväl som andra bloggare som vittnat om att deras vitsord helt plötsligt fallit något. Ett fenomen som tyvärr förekommer fastän Försvarsmaktens nya policy kring debatt antagits.

De första åren var det vanligt att personal i Försvarsmakten snabbt drog till med argument om säkerhetshot när organisationens brister diskuterades. Oftast har det verkat viktigare att sätta hemligstämpel på misslyckanden och dåligt underbyggda beslut än det har varit att avhjälpa problem. Även där upplevs att trenden är på väg åt rätt håll och det är av yttersta vikt. Om det är något som bidragit till att ställa till all oreda inom det svenska försvaret så är det att de politiker och beslutsfattare som ska fatta beslut om försvarets framtid, insatser och annan verksamhet inte kan göra det utifrån ett korrekt beslutsunderlag. Filtreringen och skönmålningen av information är ett av samhällets största problem och det gäller inte inte minst inom försvarsområdet. Här fick också alla inlägg och gästinlägg om förmågeglapp i Försvarsmakten, inte minst Peter Neppelbergs gästinlägg om GLC/NOC, stort genomslag.


Ofta ställs frågan om bloggandet har någon effekt och det är egentligen inte något som man själv som bloggare kan svara på utan det är egentligen för utomstående att bedöma.

Inför detta 5-årsjubileum har ett antal personer inom såväl Försvarsmakten, försvarspolitiken och försvarsbloggandet ombetts att skriva några rader om hur de upplevt de senaste fem år utifrån hur försvarsbloggandet eventuellt har påverkat Försvarsmakten, försvarspolitiken och den allmänna utvecklingen inom försvarsområdet. Eftersom det känns tråkigt att korta dessa kommentarer kommer de att publiceras under dagen som gästinlägg. Innan det blir dags för det första gästinlägget kan det vara intressant att koppla tillbaka till en D-uppsats som skrevs vid Stockholms universitet hösten 2009 om just försvarsbloggarnas inverkan på Försvarsmakten och försvarspolitiken, The Pen is mightier than the Sword. Uppsatsen utgör intressant läsning eftersom den dokumenterar situationen som den såg ut 2009, men också ger en bakgrund till hur debattens utveckling fortskridit.

Intervjuade i uppsatsen var utöver denna blogg även Chefsingenjören och från Försvarsmakten och Försvarsdepartementet, generalerna Michael Moore och Mats Nilsson. Citatet i inläggets inledning fälldes enligt uppsatsen av Mats Nilsson då han blev uppretad på en blogg. Förhoppningsvis ger de kommande gästinläggen ytterligare perspektiv på försvarsbloggandet.


Hur de kommande åren ser ut går inte att förutspå. En stor del av WW har nu flyttats över på Twitter som bättre möjliggör direktkommunikation med alla möjliga intressenter och snabb länkning till intressant information. Så sent som idag passerades siffran 1000 twitterkonton som följer WW på Twitter. Det är en mycket stor andel extra läsare med tanke på att besökstalet nu under sommaren på WW är 2000-2500/dag. Mer Twitter lär det alltså bli, men det kommer fortsatt bli blogginlägg. Försvars- och säkerhetspolitiken blir mer aktuell för varje dag som går och inte minst 2014 kommer att bli ett mycket intressant år, liksom vägen fram till försvarsbeslutet.

Sålunda är förhoppningen att många fortsatt vill följa WW och de andra försvarsbloggarna och ta aktiv del i den försvars- och säkerhetspolitiska debatten.


Lite senare under dagen publiceras det första gästinlägget

Vård, skola, omsorg (uppdaterad 22/7 10.45)

De oroväckande signalerna från Ryssland består. Den tidigare journalisten och numera Human Rights Watch-medarbetaren Rachel Denber konstaterade i en artikel i Wall Street Journal i början av veckan att det tog Putin 60 dagar att omintetgöra de steg i riktning mot ökad demokrati som Medvedev tog under sina fyra år vid makten. Igår skrev även Kalle Kniivilä såväl i Sydsvenskan som på sin egen blogg om denna utveckling. Med detta i åtanke så är det kanske inte så förvånande att två ryska oppositionsledare nu söker asyl i EU efter vårens tillslag mot den ryska oppositionen.


Tidigare i veckan kom ett pressmeddelande från det ryska försvarsdepartementet om eskorterade flygningar med bombflyg beväpnade med kryssningsrobotar i Östersjön. Detta togs dock aldrig upp av svenska media, även om nyheten bl a spreds av Interfax. Om man ska översätta detta pressmeddelande till svenska förhållanden skulle det bli något liknande detta:

”Från Försvarsmakten meddelas idag att fyra JAS 39 Gripen utrustade med sjömålsrobot 15 genomfört övningsflygningar i Finska Viken. Flygningarna skedde i syfte att öva piloterna i nödvändiga kunskaper.

Alla det svenska flygvapnets flygningar genomförs i fullständig överensstämmelse med internationella regler för internationellt luftrum, utan att bryta kränka främmande nationers territorialvattengränser.”



Sannolikt skulle Ryssland känna sig mycket provocerat av detta uttalande, inte minst med tanke på debatten i Västvärlden om ryska krigsmaterieltransporter till den syriska regimen, vilka ofta går genom Östersjön.


I förrgår meddelades det att det ryska försvarsanslaget höjs med 25,8 % till nästa år. Det är en svårslagen ökning vars like sannolikt inte går att hitta någon annanstans i världen. Så fort man talar om de under Putin starkt ökande ryska försvarsanslagen, möts man ofta av argumentet att man måste se till utifrån vilken nivå ökningarna sker. Av den anledningen kan det intressant att se hur den ryska försvarsbudgeten utvecklats historiskt sedan Sovjetunionens fall och det moderna Rysslands födelse.

Rysk försvarsbudget i miljarder US Dollar i 2010 års värde

Procentuell förändring jämfört med föregående år. 1992 satt till 0 % som landets första självständiga år

Uppgifterna i tabellerna kommer från SIPRI för år 1992 till 2011. Även 2012 är från SIPRI, men via The Guardian. 2013 är ökat enligt förrgårdagens pressmeddelande om 25,8 %.

Som synes av tabellen kan man konstatera att försvarsutgifterna sedan förra året tangerat den nivå de hade 1992 efter Sovjetunionens fall. Argument om tidigare nivå kunde vara relevant i början av 00-talet, men har nu spelat ut sin roll. Endast under ett år sedan Putins tillträde som president har de ryska försvarsutgifterna minst och då högst marginellt. Ser man till försvarsutgifternas andel av statsbudgeten var den enligt Jane’s 13,8 % 2011 för att 2012 stiga till 14,5 %. 2013 väntas andelen vara 17,2 %.

Intressant är också hur nästa års kraftiga ökning av försvarsanslagen finansieras – genom minskade anslag till det vi i Sverige refererar till som vård, skola och omsorg. Ser man till hur det ryska samhället utvecklas och dess framtidsprognoser borde prioriteringen vara den motsatta och under sina presidenttid tog också Medvedev vissa steg i denna riktning. Den ryska befolkningsutvecklingen har sedan Sovjetunionens fall pekat åt helt fel håll, för att de senaste åren vända åt det positivare hållet med lägre dödstal och högre födslotal så pass att befolkningen nu åter stiger även tack vare migration. Den ryska folkhälsan fortsätter dock att vara ett problem. Den lär heller inte förbättras när hälsovårdsbudgeten till nästa år sjunker från 17,2 mdr USD till endast 12 mdr USD, dvs ca 13 % av försvarsbudgeten.


Paradoxalt nog när man talar om vård, skola, omsorg så ska omorganisationen av de ryska väpnade styrkorna till en högre del anställda soldater genomföras med just sådana förmåner och framtida statliga anställningar som lockbete. En modell som föreslagits i Sverige, men förkastats.

Ett annat argument man ofta möter är att det är osäkert om den ryska ekonomin kommer att fortsätta utvecklas åt samma håll när den är så råvarutung och drabbad av korruption. Korruptionen är ett av Rysslands största problem och drabbar de statliga utgifterna hårt, liksom privata företag. Statsekonomin är i högsta grad beroende av priserna på olja och gas eftersom dessa utgör grunden. På 2020-talet kan vi sannolikt se tillbaka och minnas bensinpriser på 15 kr som något enastående. Den som sitter på oljeresurser kommer att ha en god inkomst. Den som behöver köpa olja får betala dyrt. Har man en ekonomi helt baserad på olja och gas är man också nödgad att fortsatt säkerställa tillgång till dessa. Att basera sina säkerhetspolitiska framtidsutsikter på en förhoppning om att oljepriset är fortsatt lågt eller lägre, känns något naivt på samma sätt som en förhoppning om att korruptionen omöjliggör reell effekt för de ökade försvarsanslagen. Ser man till vilken effekt man i Ryssland fått för det senaste decenniets ökade försvarsanslag är den mycket omfattande.

Ja, Ryssland dras med en rad problem som är mycket allvarligt för landets utveckling. Frågan är dock vad som är mest bekymrande, en alltmer fallerande rysk stat med stora försvarssatsningar och retorik hämtad från 30-talet eller en rysk stat som utvecklas ekonomiskt och socialt, men med stora försvarssatsningar och retorik hämtad från 30-talet? Såväl 1991 som 1993 genomfördes statskupper i Ryssland. Bägge fallen var tillräckligt oroande för att beredskapen skulle höjas ordentligt i Sverige och tidningarna ägna helsidesuppslag om hur man läser sin krigsplaceringsorder. Som tur var fick bägge statskupperna fredliga upplösningar.


Vare sig vi vill det eller inte är den politiska utvecklingen i Ryssland, de allt större satsningar på de väpnade styrkorna ett problem för säkerheten och stabiliteten i vårt närområde. Försvars- och säkerhetpolitik ska i låg grad ta hänsyn till situationen idag utan istället fokusera på vad som kan hända i framtiden och där utgör förmåga en viktigare parameter än nutida avsikter. Förmåga tar ett decennium eller mer att bygga – en avsikt kan ändras inom loppet av några dagar. Tur är oftast avgörande, men tur och förhoppningar är inget man ska bygga en politik på. Sverige och EU bör göra allt för att hjälpa landet framåt och att utvecklas i positiv riktning, men man måste ändå ta höjd för att det inte går som man hoppas och tyvärr pekar trenden såväl i retorik som aktion åt helt fel håll. Varken PAK-FA, S-400, Mistral eller arktiska brigader är något man använder vid upprorsbekämpning i Kaukasus.

Den nya försvarsberedningen har en hel del att fundera över…


Se även Väpnaren

DN


Uppdatering 22/7 10.45: Förslaget kom på Twitter från @GripenNews att även lägga försvarsanslagens andel av BNP i Sverige och Ryssland. Det blev även de övriga nordiska länderna. Siffrorna kommer från Världsbanken och tyvärr sträcker de sig inte längre än den visade perioden. Hacket i den ryska kurvan 2009 kommer av ett kraftigt fall i BNP pga finanskrisen. Det hindrade inte försvarsanslaget från att öka som synes i den första tabellen. De svenska försvarsanslagen har som synes sjunkit med 30 % som andel av BNP. Under perioden har Sveriges BNP fördubblats, Norges tvåochenhalvdubblats och Rysslands mer än femdubblats.

Data from World Bank




Gästinlägg: Bitterhetens blöta filt

Läget är minst sagt dynamiskt i försvars- och säkerhetspolitiken just nu och har så varit sedan juni när general Makarov uttryckte vissa åsikter i Finland och SvD avslöjade planer på en statssekreterargrupp inom Moderaterna med uppgift av genomföra nedläggningar och nedskärningar inom Försvaret. Inom Försvarsmakten är osäkerheten mycket stor till följd av det pågående omstruktureringsarbetet och även friktionerna med det senaste införandet av PRIO. Vikten av att den försvarspolitiska debatten hålls vid liv kan inte nog understrykas och få är bättre ambassadörer för detta än just Försvarsmaktens egen personal.

Kadetten Andreas Braw är känd av läsarna sedan tidigare gästinlägg här och även artiklar på Newsmill. Braws senaste artikel på Newsmill, publicerad idag, är något av det bästa som skrivits på sistone inom försvarspolitiken. Den artikeln kompletteras väl av nedanstående gästinlägg, med en mer intern målgrupp inom Försvarsmakten.

Vikten av en god och rak kommunikation kan inte nog understrykas. En demokrati liknande den svenska bygger på att man som medborgare uttrycker sina åsikter OCH sitt kunnande direkt till beslutsfattarna för att de ska ha bästa möjliga beslutsunderlag. Beslutsfattare väljer vi var fjärde år, men beslutsunderlag måste inhämtas över tiden. Annars fungerar inte systemet.

I den raka kommunikationen krävs det att man belyser såväl styrkor som problem. "Utmaningar" som sedan några ord blivit ett modeord, framförallt inom Försvarsmakten, är ett olämpligt ord att använda om sådant som inte fungerar och sådant som kan komma att innebära problem. En utmaning är något spelartat som man försöker sig på att klara av där resultatet spelar ringa roll. Ett problem är något som hindrar vidare utveckling. Varje problem har dock en eller flera lösningar och det är just dessa lösningar det gäller att föreslå i samband med redovisning av problemen. Kan man erkänna att det inom försvars- och säkerhetspolitiken såväl som Förvarsmakten existerar problem kan man också konstruktivt börja föreslå lösningar på dessa problem.


/Wiseman


––––––––––––––––––––––––––––––––––––––



Bitterhetens blöta filt

Försvaret står inför många problem. Den som den senaste tiden följt den offentliga debatten har sett ett av Försvarets stora problem - obalansen mellan anslag och tilldelade uppgifter. Den som följt debatten, såg också ett annat problem: Att många politiker inte alls delar vår verklighetsuppfattning. Våra problem finns inte i deras värld, eller så väljer de att blunda.

Det är så lätt att bli bitter över detta. Och visst finns det goda anledningar att vara bitter överallt i vår verksamhet. Bristen på fordon, bristen på soldater, misstänkt höga fastighetshyror och rent bisarra matpriser - enligt uppgift kostar ett kärl med varm saft ca. 500 kronor att köpa in. Frågan är vad det hjälper att vara bitter. Gör bitterheten att vi löser vår uppgift bättre? Naturligtvis inte, tvärtom. Bitterheten är en blöt filt över kreativiteten. Och vad som behövs nu, när hela försvaret hotas av systemkollaps inom tio år, är kreativitet. Notera att detta inte innebär en sådan ansvarslös optimism som orkestrerat de senaste tolv årens nedmontering av försvarsförmågan. För att lösa problem, måste man se och påtala problemen.

I min värld kan vi förbättra vår och försvarets situation på tre sätt, helt kostnadsfritt. Det gäller helt enkelt att sprida vår lägesbild till politiker och andra beslutsfattare.

1. Förändra vår kommunikation med politiker. Våra politiker bör bjudas in till övningar, även på låg nivå. Medlemmar i Försvarsutskottet kan uppvaktas även av yngre officerare. Bjud in dem, berätta om problem och föreslå lösningar. Ökad kontakt mellan beslutsfattare och oss som i slutändan ska utföra uppdragen är helt avgörande för försvarets framtid. Det är också dags att ställa krav på våra politiker, och för att ställa krav på dem måste vi ha någon form av kontakt.

2. Förändra vår kommunikation med media. Självklart måste allvarliga brister i systemet påtalas, men samtidigt bör vi poängtera försvarets stora styrkor. Hängiven personal, sammanhållning, självuppoffring. Ingen vill arbeta på en plats där det enda som hörs utåt är klagomål, och ingen uppfattar gnäll som positivt. Det är ett stort slöseri med talang att en organisation med så många problemlösare som Försvarsmakten uppfattas som bitter. Min pappa, kapten i reserven, sa en gång att man inte ska vara emot saker, utan för. Det vill säga, är man missnöjd med någonting så måste man föreslå en lösning.

3. Förändra vår kommunikation med varandra. När vi inte tänker på hur vi kommunicerar internt, lägger sig lätt bitterhetens blöta filt över oss. Vi klagar, gnäller och allt känns hopplöst. Det är naturligt att det blir så, men det är inte konstruktivt. Här får alla ta sitt ansvar för hur vi talar med varandra.

Självklart är inte detta allt som behöver göras, och självklart är det ingen snabbkur. Men om vi som soldater, officerare och civilanställda vägrar att vara bittra och istället håller oss till att vara sakliga, problemlösande och proffessionella, kommer vi att kunna påverka vår situation betydligt mer.


Andreas Braw
Kadett

Engångsföreteelse eller normalbild?

Den ryska nyhetsbyrån Interfax meddelade vid lunchtid att två rotar ryskt strategiskt bombflyg, beväpnade med långräckviddiga kryssningsrobotar, genomfört patruller över Österjön och Svarta Havet. Sagesman för detta var chefen för det ryska försvarsministeriets flygvapenavdelning, överste Drik. Ett annat pressmeddelande talar om att flygningarna gjordes med bombflygplanet Tu-22M3 Backfire från baserna i Kaluga och Niznij Novgorod.

Sedan några år tillbaka har det ryska strategiska bombflyget med flygplanen Tu-160 och Tu-95 kraftigt ökat sina patrull- och övningsflygning över Nordatlanten, Nordsjön och även Stilla Havet. Detta har givit incidentberedskapen i såväl Norge som Danmark, Storbritannien och Nederländerna en hel del att göra. Det är numera inte ovanligt att flygövningar i Nordsjön får avbrytas då ryskt bombflyg flyger in i området och detsamma hände utanför Alaska härom veckan. Dock kan nog antalet gånger Tu-160 flugit över Östersjön räknas med ena handens fingrar. Den har helt enkelt inget där att göra normalt sett. Tu-22M i olika versioner har dock vistats i Östersjön flera gånger, och den första bilden någonsin av flygplanet lär ha tagit av Sverige. Att flygplanen dock övar samverkan med eskorterande jaktflyg som omnämns i det andra meddelandet lär höra till ovanligheterna, men samtidigt är det inte helt oväntat med tanke på den omfattande ökningen av flygverksamheten vid Su-27-förbandet i Kaliningrad som bloggen Observationsplatsen rapporterade om i våras.

Räckvidd för Kh-555 från Engels, samt Kh-22 i Östersjön, respektive Svarta Havet


Som synes av kartan ovan finns det ingen anledning att flyga över Österjön för att kunna bekämpa mål i länderna kring Östersjön med den nya långräckviddiga roboten Kh-555. Man kan till och med göra det utan att lämna landningsvarvet för Tu-160 hemmabas Engels i Saratovs Oblast. Huruvida Tu-22M3 kan bära Kh-55 och -555 är omtvistat, men sannolikt är man begränsad till kryssningsrobotarna Kh-22 och Kh-15 med ca 40 respektive 30 mils räckvidd. Även med dessa kan man alltså uppträda och öva långt ifrån målområdet.

Däremot blir det inte samma signaleffekt om man inte visar upp resurserna i anslutning till målet för påtryckningarna. Skulle det handla om rena övningsflygningar finns det inga större anledningar till att förlägga dessa till Östersjön och Svarta Havet, förutom för att erbjuda möjligheter för Su-27 förbandet i Kaliningrad att öva eskort av bombflyg. Det finns heller inga anledningar att vara så explicit i pressmeddelandet eller att ens ge ut ett sådant.

Frågan är då vad som är målet för påtryckningarna. Det finns sedan tidigare ett omfattande ryskt missnöje med USA:s planer på ett robotförsvar i Östeuropa och Östersjön för att kunna försvara sig mot iranska kärnvapenrobotar. Senast i juni uttryckte Rysslands motsvarighet till ÖB, general Makarov i Finland Rysslands starka missnöje med detta. Han har därtill tidigare hotat med pre-emptiva anfall mot robotförsvaret. Vidare uttryckte Makarov vid sitt besök i Finland starkt missnöje mot finska nationella militärövningar i östra Finland. Vad Makarov sade till ÖB och försvarsminister Karin Enström vid sitt besök i Stockholm lär vi dock aldrig få veta. Robotförsvaret är alltså en möjlig aspekt, som även kan spåras till uppdraget i Svarta Havet där några av NATO:s strandstater är möjliga grupperingsplatser.

I Svarta Havet förbereds också övningen Kavkaz 12 som ska gå av stapeln senare i höst, där bl a de tre fartygsgrupper ur Norra Flottan, Östersjöflottan och Svarta Havsflottan som nu är på väg mot Syrien senare ska delta. Ett annat mål för påtryckningar i anslutning till Svarta Havet är naturligtvis Georgien, såväl för bombflyget som Kavkaz 12. En tredje anledning till uppträdandet i Svarta Havet kan vara just konflikten i Syrien där Turkiet sedan förlusten av ett spaningsflygplan antagit en allt högre ton och sammanträffandet med Rysslands meddelande att man kommer att nyttja sitt veto i Säkerhetsrådet mot nya resolutioner i Syrienfrågan. Därutöver finns en rad andra skäl till varför Ryssland kan se sig tvunget att sända signaler till länder runt Östersjön och Svarta Havet.


Oavsett motivet till flygningarna lär det inte komma någon information från Försvarsmakten kring att händelserna i Östersjön. Det är oerhört synd att Försvarsmakten ska envisas med denna locket på-mentalitet kring de uppgifter som löses och har lösts av incidentberedskapen. Istället lär det bli till att se vad som rapporteras från finskt, danskt och polskt håll då samtliga dessa länder har stort intresse av vad som försiggår i Östersjön. Polen även så med anledning av att man för tillfället har ansvar för NATO:s baltiska incidentberedskap. Enda chansen att läsa något om svensk incidentberedskap brukar också vara rapporter från länderna som stöter på den medan man löser uppgifter i svenskt närområde.

Frågan för svensk del är om närvaron av eskorterat ryskt bombflyg i Östersjön är av karaktären engångsföreteelse eller början på en ny normalbild. Det är en förmåga man inte hade förväntat sig för tio år sedan. Frågan är naturligtvis också vem som är den avsedda mottagaren av budskapet.

Gästinlägg: Försvarspolitisk motion i Miljöpartiet

Som flera läsare säkert sätt så inkluderar länklistan numera även en miljöpartistisk försvarsinriktad blogg. I ett av inläggen där nämns en försvarspolitisk motion om värn- och resiliensplikt, vilken debatterades vid årets kongress.

I syfte att främja den försvarspolitiska debatten och med tillstånd av upphovsmannen publiceras nedan motionen som ett gästinlägg.




----------------------------------------

Motion 15.3 om Värn- och resiliensplikt

Sten-Erik Björling


I dagsläget finns inget större hot vad avser militära operationer mot Sverige, Ryssland behöver knappast angripa eller hota med våld när de har oljan som påtryckningsmedel mot Europa. Dock kan ett stort militärt vakuum i Sverige utsätta landet för påtryckningar att acceptera dels Nato-medlemskap men även direkt placering av EU / Nato-trupp på Svenskt territorium med hänvisning till oförmåga att skydda territorium och access till resurser. Utländsk trupp är enkel att få in men ett helvete att få ut… Sverige gränsar till Barents - en av de viktigaste potentiella konfliktområdena mellan Europa, Ryssland och USA. Det är inte uteslutet att parter inom Svenskt försvar och politik har arbetat för att totalt rasera det tidigare försvaret för att ställa politiker och befolkning inför fullbordat faktum och därmed pressa in Sverige in i Nato.

När folkförankringen minska i försvaret så ökar även risken för utvidgade äventyr i utomeuropeiska länder under Nato-flagg, Sverige riskerar att degraderas till att bli en bricka i ett spel kontrollerat av externa makter som behöver "multinationella alibin" för operationer vilka endast tjänar deras egna intressen. Dessutom med en yrkesarmé (frivilliga soldater finns endast inom Hemvärnet, inte inom det nya försvaret) så ökar risken betydligt för statskupper och olagliga påtryckningar mot det egna politiska systemet.

Hoten mot Sverige och dess befolkning består till stora delar i bristen på resiliens hos samhället, dess försörjningssystem och dess förmåga att upprätthålla och driva de avancerade strukturer som alla i landet är beroende av. Speciellt framtida hot vad avser tillgången på fossila bränslen och resurser hotar vitala funktioner inte bara för stat och företag utan även för de individuella medborgarna.


Det icke-existerande och dyra militära försvaret

Till en årlig, nästan oförändrad kostnad av ca 40 miljarder kronor så har Sverige idag ett icke-existerande försvar med ytterst få möjligheter att försvara eller motverka militära eller andra internationella hot mot Sverige som nation. Som jämförelse kan nämnas Finland som med halva Sveriges försvarsbudget har ett komplett försvar som kan mobilisera hundratusentals man med effektiv beväpning och i funktionella förband. Det som runt 40 miljarder i Sverige finansierar är ett antal isolerade vapensystem, vissa mycket kostsamma, som saknar vitala supportstrukturer och integrering till funktionella militära större förband kapabla att möta hot från kvalificerade motståndare. I stort sett så har Svenska försvaret degraderats till att bli leverantör av enskilda patrulleringsförband i Nato-ledda operationer samt till stora kostnader och problem viss flygkapacitet för att markera politiska ställningstaganden i bl a Libyen.

- Flygvapnet består av ett fåtal flygbaser, ett antal flygplan vilka inte kan fullt ut beväpnas och hållas i stridbart skick under mer än kort tid. Flyget är placerat på ett fåtal baser vilka är mycket enkla att slå ut på samma sätt som i Libyen med kryssningsrobotar och de är dessutom inte väl skyddade med eget luftvärn. Flygvapnet är icke balanserat - ett stort antal flygplan men stora brister i tillgängliga vapen och supportstrukturer för att upprätthålla operationer under längre tid.

- Flottan har ett fåtal fartyg och de senaste tillskotten har inte utrustning för mer än närskydd med automatkanon, robotar planeras senare men är inte tillgängliga i tillräckligt stor omfattning. Ett fåtal ubåtar i tjänst.

- Armen har i funktionell mening helt upphört att existera (planeras att bli ca 25 000 man ca 2019 om det ens är möjligt) - brigadnivån existerar endast i planering vad gäller preliminära planer vad avser ledning, inga fungerande större förband existerar (brigaden är den minsta enheten av arméförband vilka anses kunna användas mot en modernt utrustad motståndare i modern strid). Armen är i stort sett optimerad för att leverera skyttekompanier till Nato-ledda operationer för patrulleringsverksamhet i Afghanistan - inte att kunna genomföra försvarsoperationer i Sverige annat än i mycket begränsad omfattning. Det finns inget försvar mot strategiska överfall eller storskaliga sabotageoperationer. Ingen reell kapacitet att möta ens mindre enheter av kvalificerade förband.

- Den absolut största bristen i det militära försvaret är bristen på markbaserat och mobilt luftvärn. I praktiken så existerar inte en sådan resurs i Svenska försvaret idag trots att tillgång till effektivt luftvärn är den viktigaste försvarsförmågan som man måste ha tillgänglig i ett modernt militärt försvar. Många anför att tillgången till JAS-systemet tillgodoser detta behov vilket är en grav missuppfattning - flygbaser slås enkelt ut med kryssningsmissiler och baserna är mycket känsliga för sabotage och är enkla att bekämpa. Det som tog mest tid för Nato att bekämpa i Libyen var inte flygbaserna, det var det mobila luftvärnet. Flyget slogs i huvudsak ut under ett fåtal timmar. Denna stora brist är ett ypperligt exempel på ett militärt försvar som i första hand har använts som en industripolitisk stödform för ett fåtal företag utan hänsyn till fungerande integrerade system och funktioner.

Hemvärnet (ca 15 000 aktiva) är till delar dubbeltecknat in i den planerade framtida organisationen - många HV-soldater finns dels i rullorna för HV men planerar även att ev. ingå i kontraktsorganisationen. Detta innebär att ingen vet hur många som finns i HV vid en verklig krissituation. HV står idag för ca 50% av försvarskapacitet i Sverige och kommer att under lång tid vara den reella resurser i form av gripbara soldater som Sverige har att skydda sina territoriella intressen med. De är dock främst utrustade för bevaknings- och skyddstjänst - de saknar tyngre utrustning och beväpning.

Historiskt sett så har utvecklingen gått från en planering för ca 16 manöverbataljoner med fungerande brigadstrukturer (Slutet av 90-talet) till 8 manöverbataljoner initialt planerade att sättas i tjänst 2014 och nu tillstår man att dessa manöverbataljoner kommer först att kunna vara i tjänst 2019 - en försening på ca 5 år för att komma upp i halva styrkan vad som tidigare ansetts vara ett minimum för ett funktionellt markförsvar. Nu talar man om att inför 2014 kunna prestera ca 1 manöverbataljon (ca 500 - 700 man) vilken skall vara tecknad för internationella insatser - inte försvar av Sverige.

För att inte ett ohållbart och för Sveriges oberoende farligt vakuum skall uppstå så bör en grundläggande försvarsförmåga återupprättas. Dock inte bara i militära termer utan även i termer om ett resilient samhälle kapabelt att möta framtida utmaningar i form av resursbrist och svåra påfrestningar på samhällets infrastrukturer och försörjningssystem. Globalt sett så kommer tillgången på vitala resurser att minska och konkurrensen att öka vilket kommer att medföra stora påfrestningar på Sverige som nation. Många av grunderna för globaliseringen kommer att försvinna när tillgången på olja som till största delen används inom transporter minskar.


Ny typ av värnplikt

Som tidigare nämnts så kommer hoten mot Sverige inte i första hand vara militära utan de kommer främst att vara brister i samhällets resiliens (uthållighet och robusthet). Problemet med att bygga, använda och underhålla resilienta system är att de oftast inte ger kortsiktiga vinster - det är system vars återbetalningstider är mycket långa och därmed inte intressanta för kortsiktigt intresserade kommersiella parter. Ett exempel på detta är produktion av baslivsmedel i lokala produktionsenheter vilka har mycket svårt att klara sig i konkurrens med stora centraliserade system som ofta även får offentliga subventioner av olika slag. Andra exempel är produktion av lokala bränslen och energikällor för basförsörjning av kärnfunktioner inom samhället. Ytterligare ett exempel är utbildningar inom krishantering för de flesta medborgare om hur man bör agera vid kris, klara basförsörjning mm under initiella faser vid större el-avbrott mm.

Ett värnpliktssystem för att kunna kombinera behoven av både återupprättandet av ett försvar med medborgaranknytning och för ökad resiliens vid kriser och framtida utmaningar kan se ut som följer:


Plikt både för män och kvinnor.

- Resiliens / civilpliktsutbildning, 3 månader. Denna bör innehålla grunder inom personlig krishantering, krishantering inom grannskap samt utbildning inom första hjälpen, kallt klimat, hygien mm.

- Grundläggande militär utbildning (GMU), 3 månader. Denna bör vara den grundläggande militära utbildning som dagens HV personal förutsätts ha gått igenom. Huvuddelen av utbildningen centreras kring att klara sig i fält samt enklare militära kunskaper.

- Valfri del, 3-6 månader. Inom resiliensdelen så kan denna del inbegripa arbete med lokal matförsörjning, energiförsörjning, förstärkning inom hemvård och som kontaktpersoner med äldre eller personer med särskilda behov. Det kan även inbegripa förstärkning av sjukvård, arbete inom ideella organisationer mm. Om personen önskar gå vidare inom den militära delen och blir godkänd så kan denne gå in i ordinarie värnplikt för ordinarie (mindre till antalet) förband eller utbildas vidare inom hemvärnet, röda korset, lottor eller som resurs inom frivilligrörelserna.

Resiliensdelen kan även användas som ett arbetsmarknadspolitiskt instrument för att ersätta nuvarande fas 3 etc. - man kan få långsiktig nytta av de ersättningar som man ändå betalar ut.


Jag yrkar

1. Att MP verkar för införandet av en moderniserad militär värnplikt integrerad med resiliensplikt för att återställa funktionen hos ett grundläggande, medborgarförankrat militärt försvar.

2. Att MP verkar för införandet av resiliensplikt för att öka resiliens och uthållighet hos det svenska samhället för att möta framtida utmaningar.

3. Att MP verkar för en snabb utveckling och införandet av funktionellt mobilt luftvärn i effektiv volym vilket totalt saknas i dagens militära försvar.

4. Att MP verkar för en mycket djupgående luftförsvarsutredning vilken inbegriper även andra scenarion än sådana som baseras i huvudsak på konventionellt stridsflyg.

5. Att MP verkar för att snabbt införa ett grundläggande system för krigsförbandsövningar vilka används för att inkalla till repetitionsubildning av tidigare värnpliktiga vilka kan fylla leden i de planerade manöverbataljonerna, icke förlitande sig på ev. kontraktssoldater. På detta sätt kan man relativt snabbt återupprätta en grund för ett funktionellt försvar.

6. Att MP verkar för en uppgradering av hemvärnets roll - översyn av beväpning, roller, ersättningssystem samt förbättrad integration med civila krisledningssystem mm. Detta för att så kostnadseffektivt som möjligt få till ett mer yttäckande och effektivt försvar vilket även kan användas vid civila kriser.



Utfallet blev sedan att punkterna 4 och 6 bifölls. Övriga röstades ner av kongressen.

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Blogg-Topplista Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Bloggar.Topplista.se - topplistan med de bästa bloggarna - lägg till din blogg du också! Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade