Hög risk för ny säkerhetskultur

Idag meddelades domslutet i rättegången mot den specialistofficer som i början av hösten sköt ett vådaskott i en vapenvårdslokal på Ledningsregementet i Enköping.

Domstolen väljer att fälla officeren för framkallande av fara för annan till följd av grov oaktsamhet med påföljden villkorlig dom och 40 dagsböter à 200 kr. Därtill ska officeren betala 500 kr till Brottsofferfonden och rättegångskostnader på 5000 kr.

Ur domen (namnet ersatt med NN):
"[NN] har uppgett att han, om han döms för brottet, inte drabbas av någon arbetsrättslig påföljd. Det är inte tillräckligt som påföljd med enbart ett bötestraff utan [NN] bör dömas till villkorlig dom och böter."


Den stora farhågan är nu vad domen kommer att medföra för säkerhetskulturen inom Försvarsmakten. Utan tvekan kommer det bli än mer sällsynt att anmäla vådaskott, vilket lika säkert kommer att medföra en försämrad verksamhetssäkerhet.

På WW har tidigare beskrivits hur ärendet hade kunnat hanteras om det hade rått en lärande och icke-dömande säkerhetskultur i Försvarsmakten. Där drogs paralleller till säkerhetskulturer som råder inom NATO-länder med betydligt sämre resultat än den som råder i det svenska Flygvapnet. I samband med Gripenexporten har man försökt exportera även det svenska DA-systemet. Inte bara för att höja flygsäkerheten i de importerande länderna utan även för att kunna höja den svenska flygsäkerheten. En av de första DA som skrevs av ett utländskt land berörde ett icke fullbordat felgrepp som kunde ha fått allvarliga följder. Flygteknikern som skrev DA:n hade dock aldrig gjort något fel utan beskrev bara hur hans agerande i förlängningen kunde ha lett till en incident. I Sverige ett klockrent exempel på en händelse där alla kan lära sig något av händelsen och något som omedelbart höjer flygsäkerheten till gagn både för arbetsmiljö och operativ effekt. I det berörda landet blev resultatet att flygteknikern ställdes inför domstol och fälldes – trots att han inte gjort något!


I fallet med officeren i Enköping har han utan tvekan begått fel eftersom han skjutit ett vådaskott. Fundera över hur många moment i normal vapenhantering som innefattar blindavfyrningar och varför man genomför blindavfyrningar. En av de vanligaste platserna för just blindavfyrningar är just i vapenvårdslokalen. Likväl finns inga skyddsåtgärder vidtagna för att kunna hantera just ett blindavfyring inomhus där en skott brinner av. Ska man måhända bära hörselskydd själv och se till att omgivningen gör det innan man blindavfyrar? Risken är ju annars att man vållar någon annan kroppsskada? Tyvärr verkar inga som helst steg tas åt detta håll, utan istället är man fullt nöjd med att utpeka en syndabock så snabbt som möjligt. En patron-urlåda i vapenvårdslokalen hade inte varit särskild svår att ordna och framförallt att ordersätta.


Hade jag varit chef för Ledningsregementet hade jag personligen betalat specialistofficerens böter och övriga kostnader. Det som har inträffat är i grunden något som Försvarsmakten är att lasta för – inte den enskilde officeren. Den enskilde officeren har varit det sista lagret i en lång kedja som inte fångat upp en potentiell risk för verksamhetssäkerheten. Ska officeren dömas ska så även alla de andra lagren som inte fångat upp risken också dömas.


Det är också intressant att jämföra tingsrättens dom med Juridisk Orientering 4/2005 där chefen för Försvarsmaktens juridiska stab meddelar ny praxis avseende vådaskott. Framkallande av fara för någon ska normalt innebär löneavdrag. Den enskildes inställning till tillbudet ska utredas. Nonchalant inställning till säkerhetsbestämmelser kan normalt aldrig utgöra en ringa förseelse. Därtill finns en rad andra aspekter som får en att fundera över applicerbarheten när nu vådaskott tydligen är en fråga för civil domstol.


Intressantast är dock stycket om vådaskott inomhus:

"Tidigare har personalansvarsnämnden regelmässigt meddelat löneavdrag som påföljd. Personalansvarsnämnden har vid sammanträdet den 9 november 2005 beslutat att avseende vådaskott skall nämnden i vissa fall kunna meddela en varning som påföljd. Om det avfyras av våda och i ofarlig riktning skall påföljden i normalfallet bestämmas till varning. Ett vådaskott som avfyras inomhus har dock inte avfyrats i ofarlig riktning, såvida man inte befinner sig på en inornhusskjutbana. Om man framkallar fara för någon skall påföljden i normalfallet bestämmas till löneavdrag. Att själv anmäla att man avlossat ett vådaskott när det inte finns något vittne till händelsen skall tas med i bedömningen. Om ett vådaskott medför en personskada skall detta liksom tidigare inte inverka på bedömningen."

Med ovanstående i åtanke – är verkligen blindavfyringar inomhus något vi ska syssla med inom Försvarsmakten?

Observera också tingsrättens och Försvarsmaktens skilda uppfattningar om personskador till följd av vådaskott. Det vore intressant att höra C JURS tankar kring tingsrättens dom och hur ärendet hamnade i Tingsrätten. Flera uppgiftslämnare är nämligen av en helt annan åsikt än den C JURS tidigare redogjorde för.


Läs gärna också Flygvapeninspektören tankar kring säkerhetskulturer om ni inte redan gjort det.

Läs även gästinlägget på Cynismer apropå tingsrättens dom.

Nytt i ordboken: Obemanning

Det är inte var dag som försvarsfrågor får inleda Rapports 19.30-sändning och Aktuellts 21-sändning, men så var fallet idag. Anledningen var Riksrevisionens synnerligen svidande granskning av Flygvapnets och Marinens insatsförmåga med avseende på bemanning, där Riksrevisionen nu myntat det mycket beskrivande ordet "obemanning" (För den som inte orkar läsa alla 75 sidorna rekommenderas den inledande sammanfattningen om några sidor. Man går dock miste om en rad godbitar. Det lär även den göra som läser rapporten utan en bred förförståelse).

Såväl Försvar & Säkerhet som Skipper gör förnämliga dissektioner av rapporten så det blir inte så mycket sådant här.

Intressant är försvarsminister Karin Enströms kommentar: "Jag delar inte Riksrevisionens bedömning om man tittar på helheten. Försvarsmakten befinner sig ju i ett stort omställningsarbete och löser samtidigt sina uppgifter och det är ju det viktigaste för mig som försvarsminister"

Någonstans verkar det brista i informationskedjan eftersom majoriteten av Marinens och Flygvapnets personal lär instämma till fullo i Riksrevisionens rapport. SvD:s sammanfattning att "Försvaret inte är influensasäkrat" är alltför träffande. I en organisation vars numerär bestämts politiskt på så sätt att en oproportionerligt stor del av nyckelbefattningarna på såväl förband som ledningsnivåer är singelkompetenser klarar inte det normala svenska samhället med föräldraledigheter och förkylningar.

"Vi har på pappret aldrig haft större numerär och personaluppfyllnad än idag, samtidigt som vi aldrig varit så få som löser huvuduppgifterna" som någon konstaterade att resultatet blir i Org 13 med alla bemanningsuppdrag, sidouppdrag för basorganisationen, utbildningar och ledigheter som ska tas ut. Det stämmer också mycket bra med Riksrevisionens konstaterande på s. 40 där man ställer frågan om Försvarsmakten ens har förmåga [personellt] att skydda sin egen verksamhet.

 
Till sist kan man konstatera att det var ju tur för berörda att Riksrevisionen endast granskade Flygvapnet och Marinen med avseende på bemanning. Hade Riksrevisionen inkluderat de materiella och logistiska aspekterna på insatsförmågan efter PRIO införande 3-4 som DN tog upp härom veckan så... hade tydligen Försvarsmaktens insatschef kunnat berätta om det i Rapport...


Börjar det så smått gå upp för medlemmarna i BRF Folkhemmet vad styrelsen har gjort med brandskyddet?

SvD, 2, 3 

Det allmänna intresset för brandskyddet ökar

Regeringsbeslut 7 är något som snurrat i många försvarsintresserades tankar den senaste veckan. Beslutet kom egentligen långt tidigare i år, men först i veckan kunde allmänheten på allvar ta del av det när dokumentet dök upp på Försvarsmaktens hemsida.

Vad exakt RB 7 innebär har Skipper redan skrivit ett utmärkt inlägg om, men kortfattat kan man säga Regeringen ålägger Försvarsmakten att redovisa vilka organisationsförändringar som behövs för att få ihop verkligheten (Försvarsmakten) med kartan (den av Regeringen fastställda ekonomin). Det är mycket snabba bud som gäller. Första delrapporten skulle lämnas två veckor efter att beslutet fattats.

Ofta ifrågasätts vad den stora personalstyrkan på HKV egentligen sysslar med. Ska sanningen fram så är en mycket stor del sysselsatt med just frågor liknande dessa – att ta fram underlag för den politiska nivån och RB 7 med dess snäva tidsramar och mycket stora omfång innebar utan tvivel en hel del omprioriteringar.


På Kungliga Krigsvetenskapsakademins blogg Försvar och Säkerhet, gick i veckan akademiledamoten Johan Tunberger till skarpt angrepp mot Regeringen och tolkade även det minskande antalet blogginlägg på de ledande försvarsbloggarna som uppgivenhet. Mark Twains ”Ryktet om min död är starkt överdrivet” kändes som ett lämpligt svar. Samtidigt som inläggsfrekvensen nedgått till följd av omständigheter såsom att bloggandet aldrig är det högst prioriterade, så är antalet läsare större än någonsin tidigare och så även det mediala intresset. Tidigare har endast enstaka ledarsidor i media hyst intresse för försvarsfrågor, men det har nu smittat av sig till många mindre tidningar i media. Genomslaget har tyvärr ännu inte nått den vanliga journalistiken, varken inom media eller Försvarsmakten, även om insikten inte torde vara långt borta. Artiklarna härom veckan kring den svenska incidentberedskapen toppade flera dagar i rad bland de mest lästa i tidningarnas internetupplagor.


Regeringen ska vara ytterst tacksam för att det breda mediala genomslaget ännu inte skett. Majoriteten av befolkningen skulle förmodligen inte uppskatta att styrelsen för bostadsrättsföreningen Folkhemmet intecknat såväl brandförsäkring såväl som inköpen av fungerande brandutrustning och låtit nödutgångarna skräpa igen samtidigt som personer från grannhuset flera gånger upptäckts leka med allt större tändare precis intill Folkhemmet och till och med huvudingången.



SR

Logiska krumbukter i försvarsekonomin

Om det är något man är duktig på inom den moderata försvarspolitiken så är det att köra repriser på debattartiklar i landsortspressen. Idag kom turen till Borås Tidning som förärades en lektion i moderat försvarsekonomi – en lektion som även förekommit i andra tidningar.

"Vi föreslår i budgeten för 2013 en ökning om 460 miljoner på förbandsverksamheten. Detta är ett viktigt steg för utvecklingen av ett tillgängligt och användbart insatsförsvar.
Dessutom tillför vi 300 miljoner 2013 och 2014, och därefter 200 miljoner årligen för utvecklingen av nästa generations Jas Gripen. Vi fortsätter därmed att utveckla Sveriges försvarsförmåga."


Inte ett ord nämns om varifrån de 460 miljonerna ska tas. Meningen är naturligtvis också att den oinvigde ska få intrycket av att detta är färska pengar som skjuts till försvarsbudgeten. Bemödar man sig att slå upp sidan 54 i budgetpropositionen för 2013 finner man följande:

"För att möjliggöra den fortsatta omställningen till ett mer användbart och tillgängligt försvar har anslaget ökats med 449,9 miljoner kronor fr.o.m. 2013. Ökningen finansieras genom att anslaget 1:3 Anskaffning av materiel och anläggningar minskas med 227,2 miljoner kronor, anslaget 1:4 Vidmakthållande, avveckling m.m. av materiel och anläggningar minskas med 109,6 miljoner kronor samt anslaget 1:5 Forskning och teknikutveckling minskas med 117,8 miljoner kronor.

Anslaget har ökats med ytterligare 11 miljoner kronor fr.o.m. 2013 för omställningen av försvaret. Ökningen finansieras genom att anslag 1:6 Totalförsvarets rekryteringsmyndighet minskas med 6 miljoner kronor och anslaget 1:12 Försvarsexportmyndigheten minskas med 5 miljoner kronor."


Summa summarum: 460 miljoner kr som tas inom ram. Situationen blir ju tragikomisk när man i nästa veva anser sig tillföra 300 miljoner för 2013 och 2014 och därefter med 200 mkr. Dels pekar det mesta på att Försvarsmakten, precis som flera tidigare år inte kommer att göra av med hela försvarsbudgeten och istället lämna tillbaka uppåt miljarden kr till statskassan – i år framförallt till följd av det misslyckade införande 3-4 av PRIO. Dels blir det återigen ett antal hundra miljoner kr som lämnas tillbaka från anslaget för internationella insatser.


Det börjar bli rätt tjatigt att påpeka, men materielbudgeten är redan underfinansierad med drygt 30 mdr kr till 2019 och fortsätter att vara så oavsett försvarsministerns krumbukter i logiken. Som ovan påvisas handlar det endast om mycket kreativ matematik när försvarsministern meddelar: "Vi anser att finansieringen [av JAS 39E] är löst". Vi är många andra som har mycket svårt att förstå den matematiken.

Bra för Sverige?

I veckan har det varit polemik på SvD Brännpunkt om finansieringen av anskaffningen av JAS 39E. Socialdemokraterna har gett en invit om att man är beredd att överföra ett antal hundra miljoner kr från anslaget för internationella insatser, då anslaget i regel aldrig utnyttjas fullt ut. Regeringen säger dock blankt nej till det hela, vilket kan te sig mycket märkligt, men så fungerar det. När Försvarsmakten lämnar tillbaka 800 mkr öronmärkta för internationella insatser som inte blir av, går de tillbaka till Finansdepartementet och Regeringen kan frikostigt tala om att man "höjer" försvarsanslaget genom att skjuta till 200 mkr per år framöver. Övriga pengar ligger kvar i statskassan.

Man ska dock ha med sig att inte heller Socialdemokraternas förslag räcker för att täcka det underskott på mer än 25 mdr kr som föreligger endast i materielbudgeten fram till 2019, där ytterligare 5,5 mdr kr ska adderas till 2019 för JAS 39E och ytterligare 20-25 mdr kr till 2027. En socialdemokratisk regering bli också i hög grad beroende av att få med sig Miljöpartiet och Vänsterpartiet på en anskaffning av JAS 39E och den kohandeln ser inte attraktiv ut. Även om Regeringen skulle tacka ja till stödet från (s) så lär det inte vara något som kommer gratis. Inrikespolitiken är fortsatt viktigare än försvars- och säkerhetspolitiken.

För att återgå till försvarsminister Karin Enströms replik från idag är det mycket märkliga uttalanden som försvarsministern kommer med, inte minst det fortsatta "trolleriet" kring hur Regeringen slår sig på bröstet för "ökningar" av försvarsbudgeten genom ökningar av försbandsanslaget när det i själva verket handlar om att man överför pengar från det materielanslag som nu underfinansieras med ytterligare 5 mdr kr genom köpet av JAS 39E. Märkligast är dock följande uttalande:

"Vi delar Försvarsmaktens bedömning att en uppgradering av Jas Gripen är nödvändig för att svenskt stridsflyg ska kunna möta framtidens krav."

Man delar alltså bedömningen att det krävs nya stridsflygplan för att möta den teknologiskt och numerärt mycket starkare standarden i svenskt närområde bortom 2020. Däremot anser man sig tydligen ha så pass mycket bättre information att man anser det räcka med 20-40 flygplan (33-50 %) mindre än vad Försvarsmakten satt som skamgräns för ett svenskt luftförsvar, så i den lägre nivån därtill måste kompletteras med avancerade långräckviddiga luftvärnssystem. Varifrån kom det beslutsunderlaget? Tydligen är det även något som oppositionen undrar över, vilket visade sig i Försvarsutskottets öppna utfrågning härom veckan.

De gångna veckorna har varit fulla av utspel från försvarspolitiker till höger och vänster som haft allsköns synpunkter på alltifrån att behålla flygplan som inte kommer att finnas (JAS 39C) till att inte köpa några flygplan alls. Det mesta går egentligen att spåra bakåt till överlämnandet i våras av Försvarsmaktens utökade budgetunderlag där samtlig information fanns att tillgå om JAS 39E. Den informationen valde dock Försvarsutskottet aktivt att inte ta del av utan att låsa in i ett säkskåp osett för att det inte skulle störa processen. Risken känns också överhängande att det nu går för snabbt för att bli kvalitet i anskaffningen av JAS 39E. Innan inriktningen kom från Schweiz har inga specifikationer eller arbete fått göras, men nu är det plötsligt mycket bråttom hinna innan deadline.


Årsskiftet närmar sig nu med stormsteg och därmed även det för några år sedan beslutade sista datumet för användande av JAS 39A/B eftersom JAS 39C/D 2013 i det närmaste skulle vara slutlevererad. Nu blev det emellertid inte så då Försvarsmakten fick gå med på att bromsa leveranstakten av JAS 39C/D med några år för att Saab skulle slippa entlediga personal då inga fler ordrar fanns bestämda.

Nu väntar istället ett förmågeglapp om ungefär en stridsflygdivision i väntan på att resterande flygplan i långsam takt ska levereras. Prioriterad är som bekant inte svensk förmåga utan istället utbildning av exportkunder samt leveranser till exportkunderna. Att ändra beslutet kring avveckling av JAS 39A/B görs heller inte i en handvändning eftersom beslutet ej kan tas av Försvarsmakten och Försvarsmakten känner sannolikt inte att situationen är gynnsam för att lobba för ett sådant.

Skulle det nu bli så att Kroatien och Malaysia väljer att tacka ja till att köpa Gripen, kommer dessa leveranser sannolikt att prioriteras över svenska leveranser, samtidigt som Sverige utsträckt löften till dem likt till Schweiz om leasing av svenska flygplan i väntan på leveranser av egna flygplan. Det blir med andra ord inte mycket flygstridskrafter kvar för svensk del om dessa affärer skulle bli verklighet.

På frågan för någon månad sedan om Regeringen hade en plan för att hantera en sådan situation, svarade ordföranden i Försvarsberedningen: "Plan – sa Sickan! Plan- sa regeringen! Svensk teknologi stort intresse=bra för Sverige!"

Det är nog inte många som upplever att den försvarspolitik som förs av Regeringen är tajmad och klar in i minsta detalj. Snarare tvärtom. Likväl skulle det vara intressant att veta i vilket regleringsbrev eller i vilken förordning det stipuleras att industristöd och krigsmaterielexport är verksamhet som ska prioriteras över svensk försvarsförmåga. Är det bäst för Sverige?

Försvarsmaktens e-postsystem läcker?

Den alltid lika intressanta blogg Observationsplatsen med huvudsakling observationsriktning kring Östersjön publicerade för några veckor sedan ryska bilder av den svenska incidentberedskapen. Idag övertrumfar man detta genom att publicera en mailkonversation mellan HMS Carlskrona och ett antal mailadresser på Helikopterflottiljen. Mailen finns publicerade på ett ryskt forum och mailkonversationen verkar röra ett tekniskt fel på en Hkp 15 att döma av den felrapport som också finns publicerad på forumet och som verkar ha fotats av för att mailas.

Försvarsmaktens e-postsystem är endast för öppen information och det går inte att se annat än att det är just öppen information i de nämnda mailen. Ska hemlig information mailas krypteras den innan, så där föreligger inga större problem.

Däremot kan man se det som beklämmande att Försvarsmaktens e-postsystem ändå läcker. I det här fallet med en mailkonversation som verkar handla om ett fartyg till havs så går mailen över radio och tydligen okrypterad sådan med tanke på att ryska radioamatörer (?) lyckats fånga upp informationen. Huvuddelen av e-posten går i kabel inom landet så det som nu hände bör framförallt beröra Marinens fartyg.

Att Försvarsmakten aldrig infört en vanlig funktion i sitt mailprogram för att kryptera mailen på samma sätt som många företag och privatpersoner gör, har alltid förvånat. Måhända kommer det äntligen i nästa version av intranätet som snart ska sjösättas. Även om det är öppen information som mailas så kan man utifrån den ändå bygga sig en bra bild av pågående verksamhet. Risken är också att om "rätt sätt" upplevs som för krångligt så tar man genvägar, vilket kan leda till katastrofala följder.

Precis som Observationsplatsen påpekar bör inlägget från det ryska forumet tjäna som påminnelse om att det alltid är någon därute som lyssnar.


Fortsatt debatt om FM säkerhetskultur(er)

Debatten går vidare om Försvarsmaktens verksamhetssäkerhet och vilken säkerhetskultur som bör råda.

Igår kom via HKV Info en kommentar från Försvarsmaktens chefsjurist rörande uppgifterna i fallet med vådaskottet på Ledningsregementet.

"I Försvarsmakten hanteras disciplinära frågor efter anmälan till Försvarsmaktens personalansvarsnämnd. Det är nämnden som beslutar om påföljder eller anmälan till polis- och åklagarmyndigheterna.
Anmälan om vådaskott vid ett förband görs av förbandschef till personalansvarsnämnden. Även i detta fall är det således personalansvarsnämnden, inte militärpolisen, som beslutar om anmälan till polis- och åklagarmyndigheterna. Någon ändring av dessa rutiner har inte skett."

Stefan Ryding-Berg
Försvarsmaktens Chefsjurist



Kommentaren publicerades under det förra inlägget i ämnet som avsåg visa på hur vådaskott och dylika  misstag och händelser utan uppsåt skulle kunna hanteras i en organisation som strävar efter lärande och icke-dömande säkerhetskultur. Samma kommentar kom även till Cynismer i anslutning till det gästinlägg som Kn David Bergman gjorde om fallet med vådaskottet. De vidare kommentarerna på Cynismer visar att sista ordet förmodligen inte är sagt i denna fråga.


Igår publicerade också flygvapeninspektör generalmajor Micael Bydén ett inlägg på Flygvapenbloggen där han ger sin syn på hur verksamhetssäkerhetsarbete bör bedrivas (läs helst inlägget i sin helhet)

"Jag är själv bara människa och jag gör fel och begår misstag, trots att min intention varit god. Jag har under min flygande karriär brutit färdtillstånd. Jag har överbelastat flygplan. Jag har krockat med fåglar och landat i fel banriktning. Den 13 december 1989 landade jag efter ett spaningsflygpass på låg höjd, med hål i framkanten på ena vingen. Hålet var orsakat av ett träd, förmodligen en tall, det luktade så. Att jag hade flugit för lågt var uppenbart. Jag förstod då inte själv hur lågt, men resultatet talade sitt tydliga språk. Jag lärde mig mycket den gången. Om mig själv, om vilka marginaler mitt liv hängde på, om mina kollegor och inte minst om min organisation. Jag har skämts, jag har ångrat mig och jag har mer än en gång önskat att jag kunde vrida klockan tillbaka, att få min handling ogjord.

Jag har aldrig känt mig ifrågasatt, aldrig känt mig utstött eller beskylld av mina kollegor eller min organisation för mina misstag. Däremot har jag känt stöd de gånger jag behövt det.

Det jag beskriver är den ”icke-dömande” kultur som vi genom åren utvecklat, där det som exempel är en självklarhet att berätta om och skriva rapport på sig själv då man gör fel eller begår ett misstag. Rapporten skrivs med samma självklarhet vid en händelse som kunde ha resulterat i en incident av något slag. Rapporten skrivs för att vi skall kunna lära av den och andra inte skall behöva göra samma misstag eller hamna i samma situation. ”Självklarheten” att rapportera är en ambition som över tiden går upp och ner, dvs rapporteringsvilligheten är inget man kan ta för givet. Det krävs som jag tidigare nämnt ett kontinuerligt arbete för att få systemet att fungera. Det bygger i hög grad på förtroende. Förtroende för sin personal, förtroende för sin chef, förtroende för sina kollegor och förtroende för materielen. Jag påstår att den ”icke-dömande” kultur vi skapat är fundamental för hela vårt system och dess funktion. Det är en trygghet och det skapar en naturlig öppenhet."



Vidare oroas Bydén över många av kommentarerna till inläggen om Försvarsmaktens verksamhetssäkerhet på försvarsbloggarna och som antyder att myndigheten istället går mot en dömande kultur. Bydén betonar att sanningen ligger i betraktarens ögon och vill se en ökad debatt kring detta så att man på Försvarsmaktens högsta nivåer bättre kan förstå vad som avses.

Bydéns inlägg tyder på en god förståelse för problemen och visar på ett mycket gott ledarskap när han dessutom använder sig själv som exempel på ett sätt som man alltför sällan ser. Det här är en debatt och även ett ledarskap som Försvarsmakten behöver.

Om ett vådaskott istället hade varit ett färdtillståndsbrott



Säkerhetsarbete kräver omfattande insatser och en mycket öppen inställning för att ha chans att vara framgångsrikt. I fallet med Flygvapnets flygsäkerhetsarbete är det åtskilliga år av forskning som burit frukt, inte minst i form av det ca 50 år gamla DA-systemet. Att skriva en DA är obligatoriskt när en driftstörning inträffat, men görs i regel också där en driftstörning kunde ha inträffat. Med en driftstörning avses en händelse som fått påverkan på verksamhetssäkerheten och därmed i förlängningen även på den operativa säkerheten.

Händelsen med vådaskottet på Ledningsregementet är djupt beklaglig. Inte bara för att vådaskottet inträffat utan för att hantering i längden riskerar att leda till ett klimat som i längden försämrar Försvarsmaktens verksamhetssäkerhet. Oavsett vad ansvariga nu säger om händelsen kommer den indirekta signalen till Försvarsmaktens personal att vara att vådaskott bör man så långt det går mörka, annars hamnar man i tinget. Resultatet blir i så fall Försvarsmakten som organisation ingenting lär av händelser där säkerheten hotats och risken för allvarligare olyckor ökar. Vår säkerhetskultur riskerar därmed att erodera.

 Hade det nämnda vådaskottet hanterats som en flygsäkerhetshotande händelse hade det kunnat se ut ungefär som nedan. Observera att det är ett exempel på hur en liknande händelse skulle kunna ha gått till för att visa på hur DA-systemet skulle kunna appliceras, ej hur de faktiska omständigheterna kring vådaskottet förelåg.



–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Förband: LedR
Enhet: Psyops
Datum: 120810
Signatur: ABC (rapportörens signatur anonymiseras sedan innan inmatning i databas, där den ersätts med ålder och erfarenhet i form av flygtimmar, vilket även gör det mer statistiskt gångbart. I det här fallet hade det kunnat vara lämpligt med t ex år sedan anställning)
Typ av händelse: Tillbud
Teknisk rapport/Arbetsbeskrivning: Nej (Ja vid samtidigt materielfel)
Övning: Skjutövning
Övningsfas: Förberedelser
Orsak: Vådaomställning, -utlösning, -avfyrning
Orsak 2: Avsteg från order och bestämmelser

Vådaskott vid påfyllning av ammunition

Vid förberedelser inför snabbmarsch följt av skjutpass på Stora skjutbanan avlossade jag vid blindavfyrning ett vådaskott i vapenvårdslokalen där vi genomförde påfyllning av ammunition efter utlåsning av vapnen. Sedan i slutet av maj ska vapnen förvaras med uppspänd mekanism enligt lokal instruktion. Stressad som jag var då vi var efter i tidsschemat, fick jag ett hjärnsläpp när jag gjort magasin i och släppte fram mekanismen och blindavfyrade i ofarlig riktning för att slacka mekanismen.


Plutonchefs kommentar:Vi genomför just nu förberedelser inför skarp internationell insats och eftersom tidsschemat inför insatsen är pressat har vi strävat efter att kombinera så många aktiviteter som möjligt. Tanken var här att kombinera fys och skjutpasset, samt att genomföra förberedelser inför förflyttningen och skjutningen så missionslikt som möjligt med påfyllning inne i "campen".
Efter vådaskottet beordrade jag eld upphör och genomförde samlat patron ur momentvis med truppen och vidtog därefter åtgärder efter vådaskott. Utbildningssäkerhetsofficer och förbandspsykolog tillkallades direkt för att understödja i det efterföljande arbetet. Vi har även talat igenom händelsen på plutonen och haft en bra diskussion om hur det inträffade kan appliceras på miljön i insatsområdet och var/hur liknande saker skulle kunna hända där.

Tjf kompanichef kommentar: Plutonchefens ambition till "train as you fight" är eftersträvansvärd. Tyvärr har ambitionen i kombination med flera andra faktorer gjort att vi har fått ännu ett vådaskott. Vi ska skatta oss lyckliga att det sista filtret i vår vapensäkerhet faktiskt fungerade, nämligen blindavfyrning i ofarlig riktning.

Här kan vi identifiera flera faktorer som bidragit till det inträffade.Ett av de första skjutpassen efter semestern, tidsförsening med påföljande stress, personal som nyss börjat jobba tillsammans och nya rutiner. Här borde plutonchefen ha dragit öronen åt sig tidigare och plockat bort en eller flera av dessa faktorer som ledde fram till vådaskottet. Som kompanichef borde jag också ha gett tydligare styrningar avseende hur vi ska bedriva förberedelserna innan plutonen roterar.
Plutonchefen ska ha beröm för åtgärderna efter vådaskottet som skedde helt enligt boken.

Utbsäkoffs kommentar: Instämmer med kompanichefens analys. 


Då samtliga gruppchefer är officerare och normalt beordrar ladda/patron-ur kan förvirring uppstå vid övningar med plutonchef som övningsledare om inte detta klaras ut. Om avsikten är att träna inför mission bör sådana rutiner eftersträvas fullt ut, exempelvis genom en patron ur-låda utanför förbandets lokaler som efterliknar den i insatsområdet, samt medger en högre säkerhet.

Föreslår spridning av denna DA i nästa nummer av "säker soldat". Händelsen har också belysts lokalt på förbandet i samtliga plutoner.

Marksäks kommentar: Föreskrifterna med förvaring av vapen med uppspänd mekanism var en nyhet för oss. Detta är ej godkänt från centralt håll och vi har skickat ut ett centralt meddelande om att detta förfarande ej får användas. Då samtliga gruppchefer är officerare och normalt beordrar ladda/patron-ur kan förvirring uppstå vid övningar med plutonchef som övningsledare om inte detta klaras ut. Om avsikten är att träna inför mission bör sådana rutiner eftersträvas fullt ut, exempelvis genom en patron ur-låda utanför förbandets lokaler som efterliknar den i insatsområdet, samt medger en högre säkerhet


Instämmer även med kompanichefen. En lång rad faktorer i samverkan har sannolikt lett fram till denna händelse. Den enda klassikern man riktigt saknar är lite sömn. Som chef och utbildare måste vi kunna identifiera de tillfällen där risken för felgrepp är förhöjd och vidta åtgärder för att stävja detta.
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––



"Det skulle aldrig hända mig" vs "Det där kunde ha varit jag"

En viktig aspekt av DA-systemet är dess tillgänglighet för all personal. Genom att samtliga berörda kan läsa skrivna driftstörningsanmälningarna och att man vet att "alla" skriver, istället för att på en samlad genomgång få något föreläst sig eller förmedlat i tredje led genom närmast chef/utbildare, minskas känslan av att "det skulle aldrig hända mig" och ersätts istället av "det skulle lika gärna kunnat vara jag". Genom att händelserna beskrivs av den som varit med om det inträffade förstärks detta ytterligare och de som läser kan sedan lättare känna igen sig i liknande situationer och identifiera varningstecknen som kan vara de första i en kedja som leder till en driftstöning.

I händelsen med det riktiga vådaskottet på Ledningsregementet har en utredning gjorts på händelsen, vilken bl a sänts in till Högkvarteret. Därefter har Marksäk lagt ut utredningen på det gemensamma försvarsmaktsnätverket i oredigerat skick och därtill gått ut med en "Marksäkinfo" till förbanden om var man kan återfinna och läsa utredningen. Avsikten är naturligtvis i grund och botten god, men är det så klokt att lägga ut en utredning där den 1. sergeant som sköt vådaskottet namnges och därmed också direkt utpekas? Risken är att personer som läser utredningen som en anklagelse istället för något att lära av. Grundsynen måste vara att den nämnde specialistofficeren efter detta kan gå vidare och göra god tjänst i Försvarsmakten, men kommer han att ges den chansen även om åtalet skulle ogillas eller blir han alltid sedd som "han som sköt vådaskottet i vapenvårdslokalen"? Detta är inte ett förfarande som passar en lärande organisation och god säkerhetskultur.

Verksamhetssäkerheten skulle tjäna på ett bättre sätt att förmedlas ut till de som ska bygga den, nämligen de enskilda personerna i organisationen. Hur många soldater kommer att få del av det som inträffade i vapenvårdslokalen i byggnad 76 på Ledningsregementet eller de faktiska omständigheterna? Hur många får del av händelserna vid P 4 våren 2011? Försvarsmakten skulle tjäna på att det lättillgängligt för samtlig personal fanns en publikation för övrig verksamhetssäkerhet liknande Flygdags vars nya nummer t ex kunde påannonseras genom mailutskick med länk. Möjligheterna är stora.


Får man en bättre säkerhet med hårda straff på försumlighet och misstag?

I flera länder finns redan en säkerhetskultur som bygger på det system som vi riskerar att få med åtalet mot specialistofficeren på Ledningsregementet. En kultur där det är viktigare att fälla någon än att förändra det som är roten till problemet. Ett exempel är ett visst NATO-land i Östeuropa där piloten hamnar om vederbörande bryter mot ett färdtillstånd. Ett färdtillstånd är den klarering som erhålls från en flygledare avseende hur ett flygplan ska manövreras i luften eller på marken, t ex en viss höjd, en färdväg osv. Färdtillstånden syftar till att upprätthålla separationen mellan luftfartygen så att kollisioner ej sker. Färdtillståndsbrott är alltför vanliga i luftfarten och generellt sett mer vanliga inom militär luftfart än civil, då civil flygning i regel går ut på att ta sig från a till b på en viss höjd, medan militär flygning handlar om att lösa ett antal militär uppgifter i alla möjliga delar av lufthavet.

Följden har i detta NATO-land blivit att man inom flygvapnet i princip aldrig bryter några färdtillstånd. Så är även fallet i flera andra länder där man har liknande påföljder. Ändå ligger piloter från dessa länder över genomsnittet vad avser färdtillståndbrott och andra brott mot flygsäkerheten vid internationella övningar. I Sverige bryts det alldeles för många färdtillstånd av Flygvapnet och omfattande arbete pågår både här och i många andra länder för att komma till rätta med dessa färdtillståndsbrott. En lösning som starkt bidragit till att minska färdtillståndsbrotten med Gripen har varit införandet av en funktion i flygplanet som varnar om man är på väg att avvika från den eller de höjder piloten matat in som gränser för flygningen efter att ha erhållit ett nytt färdtillstånd.

Bryter man inga färdtillstånd i det nämnda NATO-landet? Nej, inte officiellt. Inofficiellt är det dock massor, men organisationen vill även skydda sin personal så man hjälps åt att mörka det hela. Piloter från detta land och andra med liknande inställning ligger över genomsnittet vad avser färdtillståndbrott och andra brott mot flygsäkerheten vid internationella övningar, medan Sverige befinner sig i andra änden av skalan.

En liknande företeelse kan man återfinna i USA. När Sverige började flyga Gripen med mycket höga g-belastningar visade det sig att många piloter fick kraftiga armsmärtor i vänsterarmen. Eftersom Sverige hade mycket liten erfarenhet av att flygning i belastningar över 7 G, vände man sig till USA som man redan tidigare tagit hjälp av avseende de flygfysiologiska aspekterna kring Gripen. I USA kände man inte alls till problemet, trots att man flög med liknande belastningar i såväl F-15 som F-16. Förbryllad fortsatte man forskningen kring det hela i Sverige och kom till slut fram till en hylsa som piloterna kunde spänna runt överarmen och som tog bort det mesta av armsmärtorna. Vid mer inofficiella samtal flygfysiologer och piloter emellan visade det sig i USA att många piloter kände av starka smärtor i höga g-belastningar. Dock var ingen dum nog att rapportera in det eftersom de första piloterna som anmält liknande smärtor tagits ur flygtjänst.


Hur bygger man en säkerhetskultur?

Man brukar tala om att oaktsamhet respektive grov oaktsamhet när det gäller om en säkerhetsstörning ska leda till påföljd eller inte. Det är dock att göra det något lätt för sig och försöka skjuta över ansvaret på någon annan. Man bör även se till hur frekvent säkerhetsstörningen är. Är det så frekvent som vådaskott tyvärr är bör man istället koncentrera sig på förändra omständigheterna istället för att straffa de individer som i regel helt utan uppsåt ligger bakom vådaskottet.

Utför man däremot en handling där man medvetet frångår de förordningar och regler som finns uppsatta kan man förvänta sig en påföljd för sitt agerande. Även här finns det inom Flygvapnet en gråzon. Det finns nämligen en paragraf i säkerhetsbestämmelserna som överrider de andra. Som enskild tillåts man att bryta mot bestämmelserna om det innebär en höjning av säkerheten. Det är till och med så att den enskilde ska göra dessa avsteg och vidta de åtgärder som krävs för att minimera risk för skada på personal och materiel. Avsteg måste dock omedelbart rapporteras och utreds därefter. Kan man visa att man hade torrt på fötterna för avsteget så blir det av naturliga skäl beröm och inte skäll.

Säkerhetskultur är i mycket liten grad något som man beordrar utan som namnet antyder något som växer fram genom handlingar och agerande. Man kan beordra att det ska vara högt i tak, men visar man det inte själv genom att sätta exempel så blir det aldrig högt i tak. Tillåter vi heller aldrig människor att misslyckas så kan vi heller aldrig ta till vara på några erfarenheter för att i möjligaste mån kunna förhindra värre misslyckanden. Tyvärr verkar vi i Försvarsmakten med stora steg vara på väg mot en säkerhetskultur där det är viktigare att fälla och hitta syndabockar, snarare än att lära och utvecklas.



Ansvar och säkerhetsfrämjande arbete

Foto: Försvarsmakten

Igår släppte Statens Haverikommission sin rapport om buklandningen med en JAS 39C på F 17 i augusti 2009. Som så gott som alltid när det gäller Haverikommissionen är det en ytterst noggrann utredning där så gott som samtliga faktorer analyseras.

Såsom alltid slås man av professionalismen i Haverikommissionens arbete. Den absolut enklaste utvägen skulle vara att helt lasta piloten för det inträffade. Han glömde ju att fälla ut landningsstället så han måste ju vara skyldig till det inträffade. Borde han inte rentav åtalas och få sparken?

Så sker faktiskt i många länder. Som organisation lär man sig dock inte något på ett sådant agerande. Snarare försämrar det säkerheten eftersom personalen blir mer mån om att mörka inträffade händelser. 
Grundsynen i säkerhetsarbetet i Sverige är att det som inträffade piloten i JAS 39C #212 den 9 augusti 2012 lika gärna kunde ha inträffat för någon av hans kollegor eller någon annan i organisationen och hur förhindrar man en upprepning?

Genom den grundliga genomgången av alla faktorerna runt haveriet kan man läsa att många faktorer samverkade till att möjliggöra det inträffade. Var och en inte så allvarlig att de bör leda till ett haveri, men sammantagna ledde de fram till denna händelse som ändå avlöpte väl och som förhoppningsvis nu leder fram till en hel del nyttiga lärdomar. Tyvärr är det nämligen så att det som gör att Flygvapnet idag har en så hög flygsäkerhet är det stora antal tillbud och haverier som inträffat genom åren, ofta med dödlig utgång, och en grundtro på att det inte är individens fel utan att organisationen måste lära och utvecklas.


Varje rapport från Haverikommissionen (och även Flygvapnets egna "förenklade" utredningar) avslutas med en rad rekommendationer. Ser man tillbaka på Haverikommissionens militära rapporter från 00-talet märker man att en rad rekommendationer tyvärr upprepas från rapport till rapport, framförallt när det gäller helikopterhaverierna. Ofta rör rekommendationerna arbetsbelastning och möjlighet till det som kallas "flying window", dvs tid för förberedelser inför ett flygpass där övriga arbetsuppgifter inte ska förekomma.

Även i buklandningsrapporten uppmärksammas detta i form av rekommendationen "Försvarsmakten rekommenderas att … Vidta åtgärder så att ställda uppgifter och givna resurser medger att förbanden kan utföra flygtjänst och utbildning mot fastställda mål för flygsäkerheten".

Tyvärr är nog detta en rekommendation som kommer att återkomma då diskrepansen mellan uppgifter och resurser är kontinuerligt stigande. Läser man beskrivningen av arbetssituationen i Haverikommissionens rapport om buklandningen och jämför med idag så har situationen blivit ännu värre, särskilt i och med Org 13 som innebär att det administrativa stödet förlorats och personalen skurits ner samtidigt som ytterligare uppdrag ålagts krigsförbanden.


Den säkerhetsfrämjande verksamhet som bedrivs i Flygvapnet och som även Statens Haverikommission är ett bevis på är något som ska vårdas och än mer utvecklas. Sedan systemet med driftstörningsanmälningar (DA-systemet) infördes på 70-talet och attityden till haverier och verksamhetssäkerhet ändrades, har antalet haverier och allvarliga tillbud sjunkit till mycket låga nivåer vars motsvarigheter är svåra att finna ute i världen. Fundamental är synen att så länge agerandet varit utan uppsåt och utan att medvetet åsidosätta säkerhetsföreskrifterna, ska man heller inte bestraffas.

Särskilt intressanta och lärorika driftstörningsanmälningar sammanställs regelbundet och ges ut i organisationen i form av "Flygdags". Sedan något år har samtliga Försvarsmaktens anställda tillgång till dessa på intranätet EMIL, där de står att finna under Rollportalen/FM Flygoperatör. Personal i Flygvapnet som planerar t ex övningsverksamhet som är flygtjänstrelaterad (det kan därmed även gälla bastjänst, samband, stridsledning osv) kan enkelt gå in i den databas med drifstörningsanmälningar från sedan i princip starten för att ta hjälp av tidigare händelser i sin planering och riskanalyser. Ingen ska behöva gå i samma fällor som andra redan klivit i.

Tyvärr har övriga delar av Försvarsmakten varit sen med att anamma liknande system. Fortfarande verkar det vara viktigare att utdöma löneavdrag för vådaskott och andra tillbud än att utreda de bakomliggande orsakerna och komma till rätta med dessa. Önskvärt vore naturligtvis att även övriga delar av samhället närmade ett system liknande DA-systemet. Inte minst gäller detta sjukvården, där man länge velat införa något liknande, men det har hämmats inte minst genom kraven på "rättvisa" som i mångt och mycket påminner om vad som händer med personer som avlossat vådaskott. Man kan också ställa sig frågan hur mottaglig landstingen är för kritik i utredningar som påvisar allvarliga brister i förhållandet mellan resurser och uppgifter/krav.


I fallet med JAS 39C #212 så reparerades maskinen och flera nyttiga lärdomar har redan dragits och införts. Hur det blir med rekommendationen till Försvarsmakten att matcha uppgifter mot resurser, återstår att se.


TV 4 News uppmärksammade igår Haverikommisionens rapport och skrädde inte orden när man talade om krasch, omfattande brand och annat som mest verkade gripet ur luften. Frågan är om journalisten ens bemödat sig att läsa rapporten. Denna kvalitet på journalistik, liksom tidningarnas rubriksättning, är inget som förbättrar vårt samhälle.


Gästinlägg: Utkräv ansvar för träningsresultat


Försvarsmakten har genom åren provat diverse olika modeller för att få sin personal att genomföra fysisk träning där spannet har varit allt mellan krav (låga sådana) till nuvarande modell där det handlar om att personalen ska idrotta ett visst antal timmar i veckan. Faktum kvarstår att fysisk förmåga i de allra flesta befattningar är en förutsättning för att kunna lösa sin uppgift skarpt. Även om man ska lösa en stabsuppgift som till största delen innebär ett mer orörligt arbete, ger en högre fysisk förmåga en högre grad av uthållighet och mental skärpa. För Försvarsmaktens mer fysiskt krävande befattningar finns särskilda fysiska krav som årligen testas, men för en stor del av personalen ser man mellan fingrarna med den fysiska standarden. Det rimmar mycket illa med kraven på ett ständigt tillgängligt och insatsberett försvar, när stora delar av personalen endast testas mot fysiska krav vid antagning eller inför utlandstjänst.

Wiseman


–––––––––––––––––––––––––––––––––


Utkräv ansvar för träningsresultat


Nya siffror från amerikanska försvaret skrämmer. I rapporten "Too Fat to Fight" kallas övervikt och fetma för hot mot den nationella säkerheten. Nästan 63 procent av personalen i flottan är överviktig. I armén ligger siffran på 61 procent. Flygvapnet ligger strax under, och marinkåren visar bäst viktläge på 55 procents övervikt. Dessutom är hela 27 procent av ungdomarna i värvningsbar ålder för feta för att kunna påbörja militär utbildning. Väl över hälften av personalen i samtliga amerikanska försvarsgrenar är alltså överviktig. Vi har inte problemet i Sverige i samma utsträckning, även om hela 27 procent av avhoppen från GMU beror på att rekryten inte orkar med tjänsten.

Ett vanligt argument för att ansvarsbefria lägre chefer är att de anställda soldaterna själva kan ta ansvar för sin fysik. Och visst kan många det. Men om alla anställda soldater per automatik skulle ta ansvar för sin träning, skulle knappast den ytterst stridsvana amerikanska försvarsmakten ha viktproblem. Och vikten av att hålla sig i fysisk form gäller, tvärtemot vad som ofta sägs, inte bara stridande personal. Sjukfrånvaro, förtidsavgångar och nedsatt arbetsförmåga följer i överviktens spår. Dessutom är en genomgående god fysik viktig för hur vi uppfattas av övriga befolkningen. Frihet är bra, men med friheten måste följas ett ansvar. Och med ansvar måste följa konsekvenser.

I Försvarsmakten ställer vi fysiska krav på vår personal. Det ska utföras arbetstest med jämna mellanrum för att säkerställa att person håller måttet. Men vad blir följden av ett uteblivet eller misslyckat test? Rör det sig inte snarare om rekommendationer i nuläget? Vad blir konsekvensen för den chef vars soldater inte når upp till godkänd fysisk nivå? Vad blir påföljden för den soldat som gång på gång underkänns? Min gissning är: Ingenting. Den direkta följden blir dock att enhetens lösande av sin uppgift blir mindre effektivt.

Vad är vägen framåt? Min personliga tro på personalhälsodagar, zumbadans och andra klämkäcka aktiviteter är begränsad. Likaså ställer jag mig skeptisk till de centrala direktiv som då och då når ut på förbanden, med det nya BRAK-konceptet som paradexempel. Centralstyrning är inte svaret. Jag tror helt enkelt på ansvar. Att ge ansvar till lägre chefer, och att utkräva ansvar av både soldater, plutonchefer och kompanichefer. Arbetstester ska genomföras, resultaten ska anslås i korridoren, och de som inte klarar kraven får helt enkelt göra om testerna. Riktad träning mot dem som har problem på ett kompani skulle också kunna ske på kvällstid av frivilliga kamrater. Och i slutändan måste vi ställa oss frågan: Kan vi verkligen ha kvar soldater (och befäl!) som inte når upp till godkänd nivå? Här måste chefen visa vägen och helt enkelt avskilja de soldater/chefer vars fysiska förmåga inte räcker till för uppgiftens lösande.

Från gruppchef till bataljonchef gäller samma sak. Vi chefer måste ta vårt ansvar. Vi måste ställa krav på våra soldater. Vi måste lägga ner omsorg på vem vi rekryterar. Vi måste skapa sådan plutonsanda att ingen accepterar att misslyckas, och att soldaterna pushar varandra. Och från högre chefer måste vi få frihet att göra detta! Men det stannar inte där. Lägre chefer måste också vara föredömen när det gäller fysiken. Det duger helt enkelt inte när chefer är otränade. Kanske leder det till en obekväm omprioritering av vardag och fritid, men är det inte en rimlig omprioritering med tanke på det förväntade föregångsmannaskapet? Det sägs att de tre timmarnas träning på arbetstid är en förmån, men i själva verket borde det vara ett ansvar, eller en plikt. Chefen är chef och därmed ansvarig - för sin egen kropp, för gruppens stridsvärde och för uppgiftens lösande.

Övervikt kanske inte är ett akut hot mot Försvarsmakten just nu, även om nästan en tredjedel av GMU-avhoppen beror på bristande fysik. Kommande soldatkullar måste dock nå upp till de krav som förr bara gällde Utlandsstyrkan. Alla ska vara tillgängliga, tränade och redo för insats. Det gäller inte minst officerarna. Redan nu får vi göra avkall på gruppernas effektivitet eftersom soldaterna inte orkar det som de måste orka, och det är inte acceptabelt. Tiden för eftertanke är nu. Eftertanken måste följas av handling.


Andreas Braw
Kadett

Här går det undan!

I måndags och tisdags genomfördes ett nordiskt försvarsministermöte i Köpenhamn. Enligt Regeringens hemsida skulle "ministrarna … diskutera samarbete kring taktiskt transportflyg, gemensam kapacitetsuppbyggnad i östra Afrika och möjligheter till ett gemensamt nordiskt bidrag till FN:s fredsfrämjande insatser" samt en fortsatt inriktning på det nordiska-baltiska försvarssamarbetet.

Tydligen verkar det dock inte ha avstannat vid diskussioner. Enligt Copenhagen Post skrevs nämligen ett avtal under där Sverige, Norge, Finland och Danmark nu ska dela sina transportflygresurser och operera en gemensam flygplanflotta utifrån Sveriges åtta Hercules, Norges och Danmarks vardera fyra Hercules och Finlands tre C-295. Minst sagt en överraskning eftersom detta inte tidigare annonserats i Sverige.

Förhoppningsvis har Copenhagen Post fått det hela om bakfoten och att ett avtal ännu inte är ingånget. Det är nämligen så att alla nordiska länder har brist på transportflyg och avhjälper man den enas brist blir bristen än större hos någon annan. I dagsläget har ingen råd att ha någon överkapacitet.

Pooling & Sharing eller Smart Defence som det kallas i NATO är dessutom en mycket tveksam lösning när det är grannländer, alternativt länder med olika säkerhetspolitiska intressen som förväntas dela resurserna. Ett stort svenskt behov framkallat av en säkerhetspolitisk kris i Sveriges närområde skulle även direkt påverka grannländerna varvid de skulle ha samma behov. En kris i Baltikum, som ju Sverige eventuellt kan tänka sig att stötta militärt, men idag troligare inte komma att stötta skulle försätta oss i sitsen att grannländerna som är med i NATO vill nyttja våra svenska militära resurser till en uppgift som vi kanske avser ställa oss neutrala till.

Sverige är sedan ett antal år med i NATO:s samarbete kring strategisk flygtransport, där vi är näst största delägare efter USA. Likväl fanns det inga möjligheter att få loss någon av de tre C-17 för transport av den svenska Libyeninsatsen utan det fick lösas med nationella resurser (Hercules). C-17 var nämligen upptagna av andra. Vidare kan man ta sig en funderare kring de uppdrag som flygs med svenska besättningar i C-17. Är dessa alltid förenliga med den särskilda särarten i svensk säkerhetspolitik? Vad händer om en C-17 med svensk besättning förloras i ett konfliktområde där Sverige inte avsett vara med?

Libyeninsatsen ställde också NATO:s övriga Smart Defence på sin spets där vissa länder är huvudsakliga bidragsgivare med vissa resurser. Tyskland ville inte ställa upp vid Libyeninsatsen, varvid insatsen blev utan den omfattande lufttankningsflotta och flotta av telekrigflygplan som Tyskland förfogar över, varvid USA mycket motvilligt fick dra detta lass. Pooling & Sharing är ett säkerhetspolitiskt hasardspel.

Ser man tillbaka på det nordiska flygtransportsamarbetet har Sverige heller inte längre åtta Hercules, så förhoppningsvis är ett eventuellt avtal skrivet för färre flygplan. De flygplan som finns kvar måste ersättas inom en femårsperiod eftersom de då helt faller för åldersstrecket och det märks redan idag. Egentligen skulle flygplanen redan för några år sedan genomgått en omfattande livstidsförlängning/modifiering, men denna ströks av finansiella skäl. Ersättningen av Hercules om fem år är dessutom också den högst osäker eftersom denna ingår i de mer än 30 mdr kr som materielbudgeten är underfinansierad med till 2019.


Det ska bli intressant att se vad resultatet blir av det nordiska transportflygsamarbetet. Förhoppningsvis har Copenhagen Post missuppfattat det hela så att finns tid för en bättre lösning. Pooling & Sharing lämpar sig i högre grad för inköp inom områden där nationella särarter ej finns och för fredstida underhåll. När det gäller områden och resurser som ska användas skarpt och i insatser är det direkt olämpligt.


Uppdatering 17.05: Enligt norska regeringen så rör det sig om en avsiktsförklaring. Återstår att se när den svenska regeringen avser bemöda sig med att kommentera det hela. Det börjar likna Islandsaffären där det dröjde nästan två veckor från att svenska regeringen talade om det i finska media tills att man släppte det i Sverige.

Bättre belysning

Om man inte har tillräckligt ljus när man läser får man sämre syn, sägs det. Sannolikt är det en skröna. Däremot kan man lätt sluta sig till att utan belysning av säkerhetspolitiska skeenden i närområdet försämras förståelsen för säkerhetspolitikens påverkan på samhället i sin helhet.

Det är därför glädjande att SvD nu ger välförtjänt uppmärksamhet till det anförande Kungliga Krigsvetenskapsakademins Johan Wiktorin höll i slutet av september på Folk och Försvars seminarium om anskaffningen av en ny Gripenversion. Denna fråga är en av flera ödesfrågor för Försvarsmakten, vilket tidigare har belysts här på bloggen. Ett av de viktigaste uttalandena i SvD:s artikel gör flygvapeninspektören generalmajor Micael Bydén. Han understryker nämligen orimligheten i den av Regeringen föreslagna numerären.

"Vi har inte råd att driva två separata system, säger flygvapeninspektören generalmajor Micael Bydén till SvD.

Men han markerar samtidigt att regeringens förslag om 40-60 Gripen E är otillräckligt.

– Vi behöver minst 60-80 Gripen E för att lösa dagens uppgifter i närområdet."

Märk väl att Bydén säger "dagens uppgifter" – inte morgondagens uppgifter. Återkopplar man till motiveringen för anskaffningen av JAS 39E så görs anskaffningen enligt Regeringen med anledning av utvecklingen i närområdet där de ryska väpnade styrkorna med flygvapnet i spetsen, upprustas kraftigt. Denna upprustning eller återtagning ska enligt planerna vara klara till decennieskiftet. Dagens uppgifter är framförallt att hävda territoriell integritet. Att uppgiften att försvara hela Sverige har utgått har till och med Sveriges Radios Ekot uppmärksammat i sin lördagsintervju med försvarsminister Karin Enström.

Sålunda förefaller det högst märkligt att det svenska försvarets förmåga ska halveras inför uppgiften att kunna hantera en motståndare som flerfaldigt ökat sin egen militära förmåga. Att ekvationen inte går ihop är nog alla överens om utom Moderaterna.


Att den säkerhetspolitiska situationen i Sveriges närområde allt mer försämrats under de senaste åren är det idag mycket få som motsäger. Ändå lever fortfarande den absoluta majoriteten av allmänheten i okunskap om vad som försiggår över, i och under Östersjön respektive Nordatlanten. Att Försvarsmakten så smått öppnar upp den absoluta sekretessen kring den svenska incidentberedskapen är ett berömvärt, men om än ack så litet steg på vägen.

Än så länge tycks trenden svag, men man kan ändå ana att försvars- och säkerhetspolitiken börjat ta en något större plats i nyhetsflödet.


Uppdatering 2/11 08.15: Flera svenska tidningar uppmärksammar nu gårdagens informationsträff i HKV om incidentberedskapen. DN länkar till och med till denna blogg, även om journalisten misslyckats med att få hyperlänken korrekt.

Uppdatering 2/11 15.45: SvD:s Mikael Holmström om incidentbilderna. Som alltid med information är det viktigt att läsa det som skrivs, men kanske än viktigare att läsa det som inte skrivs.

SvDAB

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Blogg-Topplista Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Bloggar.Topplista.se - topplistan med de bästa bloggarna - lägg till din blogg du också! Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade