Läs! (uppdaterat 3/1 15:05)

Minimjölksdoktrinen – Ett urvattnat försvar med en veckas hållbarhet

Söndagens intervju i SvD visar ett alldeles osedvanligt klarspråk från överbefälhavaren. Det har varit oerhört sällsynt att personer i försvarsmaktsledningen varit lika tydliga de senaste två decennierna, då försvarsdebatten blivit allt mindre öppen. Detta klarspråk är därför ytterst välkommet då det högsta grad berikar försvarsdebatten. Man ska dock bära i åtanke att intervjuer liknande dessa oftast endast utgör toppen på isberget avseende information.

Tidpunkten för intervjun är ingen slump. Det återstår endast ca 2 veckor till årets största försvarspolitiska händelse – Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen. Icke desto mindre är det en på många sätt mycket intressant intervju. Precis som Gripen News påpekar så verifieras återigen den milvida skillnaden i beskrivningen av Försvarsmakten och dessa förmågor där nu både Försvarsmaktsledningen och försvarsbloggarna står på ena sidan medan de moderata försvarspolitikerna står på andra sidan. Tidigare har försvarsbloggarna kallats för ”negativa försvarsbloggare” av moderata försvarspolitiker. Kanske ska det omdömet nu även inkludera försvarsmaktsledningen. Frågan är vilka som känner det svenska försvarets förmågor bäst?


Värt att betona i intervjun är ÖB:s svar på frågan ”Kan vi försvara oss?”:
” Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.”

"Minimjölksdoktrinen – en veckas hållbarhet och så smalt som det bara går (eller urvattnat om man så vill)". Det är ingångsvärdet för det försvar som Riksdagen beställt och som enligt planen kommer att stå färdigt 2019. Som tidigare påpekat har ordalydelsen ”Hela Sverige ska försvaras” utgått ur Svensk Författningssamling sedan 2009. Istället är det nu ett "begränsat militärt angrepp" även om det inte finns upptaget i SFS. Det finns nu även krafter som drar i att det ”begränsade militära angreppet” istället ska bli ett ”reducerat begränsat militärt angrepp”, då det innebär en högre måluppfyllnad för Insatsorganisation 2014.

Vad är då ett begränsat militärt angrepp eller angrepp med begränsat mål? Ett exempel är en motståndare som skulle vilja ta Gotland i syfte att säkra sina egna mål vid en kris eller konflikt i Baltikum. Detta angrepp skulle då ske med upp till 2000 man (2 bataljoner), enligt de uppgifter som redogjorts för på Armébloggen under förra året. Sker ett simultant angrepp mot Stockholm eller om det rör sig om mer än 2 bataljoner, blir läget snabbt "mycket jobbigt" för svensk del.

Det är också glädjande att se att ÖB och Försvarsmakten talar om att osäkerheten i närområdet har ökat, liksom den ryska militära aktiviteten och landets upprustning som är utan paralleller i modern tid. Här är det synd att ÖB inte är mer specifik kring vad som händer och hänt i vårt omedelbara närområde eftersom denna sekretess endast drabbar den svenska allmänheten.

En annan noterbar aspekt av intervjun är varifrån ÖB ser att eventuell hjälp vid ett angrepp mot Sverige, där ÖB är mycket tydligt med att det i så fall skulle vara NATO och inte EU, då EU inte är en militärallians. Det är värt att notera i den pågående diskussionen om solidaritetsförklaringen med mera.


Det ska bli mycket intressant att se vem Moderaterna sänder fram senare idag för att försvara sig mot ÖB:s intervju och med vilket budskap. Än mer intressant blir att se om man lyckas få någon ur Försvarsmaktens högre skikt med sig, vilket i så fall skulle kunna tyda på att vederbörande strävar efter att positionera sig för framtiden.


2013 kommer att bli ett mycket intressant år inom försvars- och säkerhetspolitiken.


Bloggar: Johan Westerholm (s), Fredrik Antonsson (m)

Uppdatering 3/1 15.05: Sent omsider verkar nu flera tidningar ha tagit till sig innehållet i intervjun med ÖB i SvD. Aftonbladet, Västerviks Tidning, DN (länken fungerar endast idag)

Tomma tunnor skramlar mest (uppdaterat 14.15)

För Sveriges Radios Ekot berättar tidigare rektorn för Försvarshögskolan och ledamoten av Krigsvetenskapsakademin generalmajor Karlis Neretnieks att Sverige varken kan ge eller ta emot militär hjälp.

Tomma tunnor skramlar mest är ett gammalt talesätt och det stämmer bra in på den svenska försvars- och säkerhetspolitiken. Sverige har under 00-talet aktivt avsagt sig alla förmågor till att på egen hand möta militära angrepp, utan det krävs idag mycket omfattande militärt stöd utifrån för att kunna hantera även begränsade militära angrepp.

För den oinvigde kan det låta som mycket enklare att ta emot militärt stöd än att bistå med det i en krigssituation. Så är dock ej fallet. Den logistikapparat som krävs för att effektivt ta emot hjälp är mycket omfattande och på en nivå som Sverige inte har besuttit på många år. När stödet sedan anländer gäller det att de flygplatser och framförallt hamnar där det ska komma in är skyddade och kan försvaras, vilket är i det närmaste omöjligt med det anorektiska luftvärn Sverige idag förfogar över.

Det största problemet är och förblir ledning. Hur ska Sverige kunna leda en liknande gemensam militär operation som att ta emot ett omfattande militärt stöd från EU och NATO? Att leda egna svenska stridskrafter är idag en stor utmaning då det dels inte övats i verkligheten på många år och då dessutom ledningsfunktionerna lider av personalbrist. Resultatet blir att i en situation där Sverige tvingas be om militärt stöd måste man även ge över ledningen av försvaret av Sverige till den organisation eller de länder som bistår med stödet. Är det en politiskt acceptabel lösning, med tanke på att vi inte ens kan ställa upp för Island med annat än obeväpnad övningsflygning?

Slutligen är också mottagande av militärt stöd en verksamhet som måste vara förplanerad och övad för att det ska ha en rimlig chans att kunna fungera när det behövs. Sverige har vid upprepade tillfällen deltagit i motsvarande norska övningar som de senaste åren gått under namnen Cold Response. Men för att planering, respektive övning ska kunna genomföras måste man veta vem eller vilka länder det är som ska bistå Sverige och det klarar inte den svenska politiska nivån av att peka ut eller förhandla fram, varvid det mesta omöjliggörs.


Det andra benet i den svenska solidaritetsförklaringen är att lämna militärt stöd till andra länder. Men att så ska kunna genomföras är svårt att. Varje nationell insats i Sverige blir idag expeditionär med det ringa antal förband som finns kvar och att försvara Gotland är i det närmaste ogörligt. Att förse Gotland med en lägsta trovärdig militär styrka till försvar skulle idag uppta närmare hälften av den svenska Armén. Vad som då skulle finnas att avdela för Baltikum eller något annat land är svårt att säga och framförallt hur förbanden skulle kunna ta sig dit, precis som Neretnieks påpekar.


 Det är inte för inte som Försvarsmakten tydligt skrev i sitt underlag för uppgradering av stridsflygsystemet att 60-80 flygplan krävs för att möta ett begränsat militärt angrepp i en vecka. Efter en vecka måste utländskt stöd ha ankommit, för då är de svenska flygstridskrafterna slutkörda. Märk väl, ett begränsat militärt angrepp. Hur stort det begränsade militära angreppet är står öppet för tolkning, men för Arméns del kunde man förra året utläsa på Armébloggen att det handlade om två bataljoner, det vill säga ca 2000 man. Av den anledningen är det inte så märkligt att det nu finns propåer om att försöka ändra den normerande hotnivån till ett reducerat begränsat militärt angrepp. Att det sista unset av trovärdighet i så fall försvinner säger sig självt.

Man kan slå sig för bröstet så mycket man vill avseende anskaffning av korträckviddigt luftvärn för vackert väder. En riktig försvarsförmåga bygger på planering, förberedelser och fullskaliga övningar i de konstellationer man avser att Sverige ska försvaras med och där har den politiska nivån fortfarande allt att bevisa. Det är som sagt de tomma tunnorna som skramlar mest.



Uppdatering 14.15: Försvarsministern har nu intervjuats av Ekot avseende uttalandet från Karlis Neretnieks i morse och det blev en rejäl hög med snömos.

"Enligt försvarsminister Karin Enström så är skrivningarna om militär hjälp framförallt en avsiktsförklaring och hon vill inte säga något om vad det konkret betyder att ge och ta emot militärt stöd vid en kris. Men de övningar som trots allt sker underlättar en kommande hjälp, menar hon."

Det går inte att komma så mycket längre med den typ av samövningar med NATO som Försvarsmakten har bedrivit i 15 års tid nu. Ska man nå någonstans med solidaritetsförklaringen är det nu försvarsplanering och framförallt större och realistiska samövningar på svensk mark som måste till. När ger Regeringen ett tillräckligt detaljerat underlag till Försvarsmakten utifrån vilken den kan planera försvar av Sverige i samarbete med andra respektive planering för stöd till grannländerna?

"– Eftersom vi inte tror att den här typen av händelser bara skulle drabba ett enda land så är det också naturligt att se att vi måste hjälpas åt. Sedan får man ta beslut i varje given situation, säger Karin Enström."

Just därför är det så meningslöst med en nordisk solidaritetsförklaring eller nordisk "pooling & sharing" av krigsmateriel. På samma sätt som med Vinterkriget 1939 så kommer varje militär kris, konflikt eller krig att ställa de ej drabbade länderna inför en så hotfull situation att alla resurser kommer att behövas för det egna försvaret. Det finns inga svenska resurser i IO 14 att skicka till Baltikum lika lite som det finns att skicka till Finland eller Nordnorge och liksom det idag inte går att delta i air policing över Island då det riskerar att eskalera situationen i södra Östersjön.

"– Vi vet ju vad vi menar och det är ju att just visa att vi är beredda att ta ansvar, vi är beredda att hjälpa till. Däremot anger vi ju inte några exakta situationer och hur vi skulle handla. Det måste ju vara upp till varje given situation."

Det är mycket bra att Regeringen vet vad den menar, för det är det nämligen ingen annan som vet och det innebär att det trots allt finns en rimlig chans att Regeringen kan förklara det. Det förutsätter förstås att man kan diskutera specifika situationer. Med tanke på att Regeringen inte säga vad som är en diktatur och vad som inte är det så ser det ändå inte så ljust ut för allmänheten, Försvarsmakten eller grannländerna att få reda på vad den svenska solidaritetsförklaringen innebär.

Gästinlägg: De ständiga medarbetarundersökningarna

Ytterligare ett gästinlägg och denna gång från en annan myndighet, nämligen Försvarets Radioanstalt. Ämnet känns säkerligen igen från Försvarsmakten, där man ofta dras med liknande problem. Det görs undersökning på undersökning av vad personalen anser om läget, men resultaten i form av åtgärder låter vänta på sig. Istället läser man med lätt förvåning prestationer av medarbetarundersökningar med rubriker som "25 % är positiva" när underlaget visar att visserligen är 25 % negativa, men 25 % är också likgiltiga och hela 50 % är negativa. Priset tas dock av de dokument som beskriver äldre personal (45+) som dåliga interna och externa ambassadörer för Försvarsmakten. Som ofta är det budbärarna det är fel på och inte budskapet. Att det sedan är framförallt i åldersspannet 40+ som vi idag kan hitta personalen som har erfarenhet av en någorlunda fungerande krigsorganisation, kan ju höra till saken…

För försvarsmaktsanställda kan det vara uppmuntrande att se att andra myndigheter dras med liknande problem. Som skattebetalare är det bara att beklaga. Ledarskap är att ta tag i otacksamma problem och lösa dem, inte att beskriva problemen som "utmaningar", omorganisera med hjälp av namnbyten och lämna problemen till nästföljande chef att ta tag i.


Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––


De ständiga medarbetarundersökningarna


Försvarets radioanstalt (FRA) har gjort återkommande medarbetarundersökningar. Jag har tittat på de senaste, från 2010, 2007 och 2005. Det är slående att samma saker kommer igen. Skalan är positiv, neutral och negativ. Ett område är information, som får mindre än 56% positiva på alla frågor 2007. I den senaste fanns det inga sådana frågor. Hur har den några år gamla informationsenheten påverkat synen på information inom myndigheten? Samarbetet är tydligen gott inom enheterna men 53% respektive 37% tycker att det fungerar dåligt mellan enheterna respektive avdelningarna.

Förtroendet för de högre cheferna är lågt, lite högre för avdelningscheferna än för myndighetsledningen (generaldirektören och överdirektören). Det blir dåliga betyg inom utveckling av de anställda. Nya idéer och förslag tar inte till vara. Förslagsverksamheten verkar vara nerlagd. Utvecklingssamtalen leder till något bara i hälften av fallen. Likaså anser 51% att de kan påverka sin löneutveckling. Områdena Samarbete samt Engagemang, motivation och arbetsglädje får bäst betyg. Inom Mål och resultatinriktning får frågorna som rör enheten positiva svar i 2/3 av svaren, men vad gäller myndighetens och avdelningens mål och effektiva arbetsrutiner svarar mindre än hälften positivt.

Den senaste undersökningen har frågor om värdegrunden. Den är förstådd och accepterad, fast den genomsyrar inte och är inte till hjälp. Bara 44% och 29% är positiva på de sista två frågorna, jämfört med över 75% på de första två. År 2007 jämförde man olika grupper, bland annat med avseende på anställningstid (mindre än 3 år, 3-8 år och mer än 8 år). Där är det slående att de med mindre än 3 år är mera positiva. Likaså är chefer mera positiva än medarbetare. Dessutom finns det frågor om den närmaste chefen, som borde användas för att se till att förbättra denne alternativt omplacera denna. Dessa frågor hade ibland lägre svarsandelar.

Det sämsta med undersökningarna är att de inte används för att förbättra FRA som arbetsplats. Man beställer en undersökning av en konsultfirma, ber alla att svara och sedan går igenom svaren i enheterna. Det var inga störra skillnader mellan 2005 och 2007. Frågorna skilde sig lite 2010, men bilden som kommer ur svaren är likadan. Undersökningen 2007 hade ordentliga scheman för vilka faktorer som man borde arbeta med. Det har dock inte skett särskilt mycket arbete med de dåliga sidorna som har kommit fram. Hur mycket har medarbetarundersökningarna kostat i konsultarvode och nedlagd arbetstid? Hur mycket bättre har FRA blivit av dem? Man har arbetat med myndighetens grafiska profil, ordnat med profilartiklar, gett ut historiska skrifter, varit med på olika högskolors arbetsmarknadsdagar och genomfört olika rekyrteringskampanjer i media. Det är inget fel med dem, men hur hänger den yttre bilden ihop med den inre?

Frasse Fransson

Varför brådskan?

Regeringen har nu enligt SvD givit klartecken till Försvarsmakten att anskaffa IRIS-T i luftvärnsversion. Anskaffningen har diskuterats i två tidigare inlägg och liksom tidigare är det starka skäl att ställa sig frågan Varför denna brådska?

Den brist landet lider på luftvärn är omfattande, men rör framförallt mer långräckviddigt luftvärn som kan skydda viktig infrastruktur, befolkningscentra och basområden. Försvarsmakten lämnade också i sitt underlag för anskaffning av JAS 39E Gripen information om att skulle det lägre spannet av flygplan väljas, 60 st, krävs det att dessa kompletteras med en ännu större numerär långräckviddigt luftvärn.

Värst i sammanhanget blir ändå det faktum att Sverige löper stor risk att bli enda kund till IRIS-T i luftvärnsversion eftersom ännu inget land har beställt systemet och att det löper stor risk att inte ens anskaffas i moderlandet Tyskland.

Det är något som inte stämmer med denna anskaffning. Varför Regeringens brådska med IRIS-T?

SvD, DI, Skånskan, DN, GP, SR, 2, NyT

Julhälsning

En god jul tillönskas alla nya och gamla läsare av bloggen.

Inte minst önskas en god jul all Försvarsmaktens personal som inte har möjlighet att i år fira jul med sina familjer. En god del av Försvarsmaktens personal befinner sig på insats eller observatörsomdrag ute i världen. Därutöver finns det en icke oansenlig del personal som även under julhelgen upprätthåller den nationella beredskapen som vore det vilken dag som helst, vilket är lätt att glömma. Från vårt västra grannland bjuds vi på en artikel om hur denna verskamhet ter sig där.







Gästinlägg: Julhälsning Invidzonen


Invidzonen

Gästinlägg: Om framtidens svenska luftvärn

Sannolikt har inget inlägg på WW renderat i lika många kommentarer som det om svårigheterna att debattera Försvaret och försvarspolitik med regeringsföreträdare sedan införandet av krav på signatur/konto. Dock var det inte den aspekten som lockade till kommentarer, utan anskaffningen av ett nytt korträckviddigt luftvärnssystem. Nu har ett antal officerare vid Luftvärnets Stridsskola inkommit med ett gästinlägg kring det svenska luftvärnets framtid som med glädje publiceras. Förhoppningsvis blir det lika många kommentarer till detta inlägg.


Wiseman

--------------------------------------------



Om framtidens svenska luftvärn



Under rubriken ”Svårdebatterat” skriver Wiseman på sin blogg om JAS-affärer. Mycket insiktsfullt kommer han sedan in på utvecklingen av det svenska luftvärnet, som är tätt kopplat till flygvapnets luftförsvarsförmåga.

Under att antal år har Luftvärnsregementet lett en studie, med deltagare bl a från FMV och FOI, vars syfte var att förklara hur luftvärnet ska se ut efter 2020. Denna studie har sammanfattats i dokumentet Huvudstudie luftvärn Slutrapport 2011. I denna kan vi läsa rekommendationen att Lv-funktionen efter 2020 ska bestå av olika verkanssystem:

• Ett system med lång räckvidd och bred förmåga (traditionellt stridsflyg, robotar, kryssningsrobotar samt med viss förmåga mot ballistiska robotar).
• Ett system med kort räckvidd med mörker- och småmålsförmåga.
• Meklv - Lvkv 90 där det finns behov av att kunna skicka invisning mot luftmål till Strf 90 skall anskaffas.

Dessa tre rekommendationer bygger på ett antal slutsatser i studiearbetet. För att nämna några:

• Övergången från ett värnpliktsförsvar till ett insatsberett försvar, användbart även internationellt, kräver luftvärnssystem som kan opereras av så lite personal som möjligt. Varje extra person innebär en ökad ekonomisk kostnad och en logistisk belastning.
• Verkanssystem skall ha lång räckvidd, både horisontellt och vertikalt, samt kunna verka i 360 grader.
• Målsökarsystem är att föredra, men luftvärnet får inte bli beroende av en enda målsökarteknologi.
• Differentierade sensorteknologier gör systemen svåra att störa och teknologiernas olika fördelar uppväger varandras nackdelar.

Det svenska luftvärnet består idag av två bataljoner utrustade med robot 70 och robot 97 HAWK samt radarsensorerna UndE 23, PS 91 och PS 90. Dessutom har bataljonerna ett avancerat ledningssystem förmedlat av ett omfattande sambandssystem.

För att sätta dessa två bataljonsresurser i någon form av sammanhang väljer vi att påstå att de kan användas för att skydda ungefär två skyddsobjekt mot luftangrepp. Dessa skyddsobjekt kan förstås inte ha hur stor utsträckning som helst, men skulle kunna vara två flygbasområden, två större arméförband, två viktiga anläggningar eller två befolkningscentra. Notera dock att robot 70-enheterna bara är användbara under dager och vackert väder och endast mot mål på korta avstånd.

Vad innebär det då att två skyddsobjekt får detta skydd? Kan man vara helt säker på att de inte kan påverkas genom luftangrepp? Givetvis inte. Luftvärnet är ett unikt system i det att dess huvudmotståndare har helt andra prestanda och kan sättas in på kort tid och över stora avstånd. Detta innebär att motståndaren alltid väljer tid och plats och även avgör styrkeförhållandet. Även om motståndaren väljer att inte angripa har uppgiften lösts eftersom syftet var att skydda mot angrepp från luften.

Både robot 70 och robot 97 är så kallade ”frisiktssystem”, vilket betyder att man måste ha en fri siktlinje mellan eldenheten och målet under hela stridsförloppet. I praktiken innebär det att man sällan kan skjuta på mål inom en större sektor än ca en tredjedels varv. Det innebär också att varje eldenhet, i de flesta fall, endast kan ha en robot i luften åt gången. System av denna typ mättas snabbt om flera mål anflyger mot skyddsobjektet samtidigt. Som en avslutande slutsats av detta kan man säga att Sveriges luftvärn idag kan skydda ungefär två skyddsobjekt mot en till två samtidigt anflygande motståndare. Skyddet blir något sämre i mörker och vid nedsatt sikt.


Vägen mot målet

Att denna begränsade förmåga behöver utvecklas har varit känt sedan länge och projektet ”Insatsförmåga Luftvärn” har därför drivits under flera år. Två av huvudmålen i detta projekt har varit att tillföra bättre mörker- och småmålsförmåga. Luftvärnet har föreslagit att dessa mål skall uppfyllas genom tillförsel av IRIS-T. Det finns flera skäl till detta:

• IRIS-T är ett mycket kostnadseffektivt system med bättre räckvidd än nuvarande robot 70.
• IRIS-T avfyras vertikalt, vilket gör att en eldenhet kan täcka ett helt varv.
• Målsökare i roboten medför att alla laddade robotar kan avfyras i snabb följd och mot olika mål. Detta gör det svårare för motståndaren att mätta systemet.
• Robotens IR-målsökare är en så kallad ”bildalstrande IR” som kan användas även under mörker. Visst finns det begränsningar vid dimma och moln, men detta är inga begränsningar som inte också påverkar ett optiskt frisiktssystem.
• Ur logistisk synvinkel är det bra att samma robot kan användas av flygvapnet.

Är IRIS-T då lösningen ”för att säkerställa försvarets framtida luftvärnsförmåga”? Nej, det är det inte. På kort sikt ger IRIS-T en förmågeökning, främst avseende mörkerförmågan, men på lite längre sikt behöver även de andra delarna i luftvärnet förnyas. Även detta har luftvärnet lämnat underlag om genom luftvärnets Huvudstudie.

I Huvudstudien påpekas behovet av att runt 2020 även förnya robotsystem 97-komponenten i våra luftvärnsbataljoner. På samma vis som målsökaren i IRIS-T ger förbättrad förmåga för den korträckviddiga komponenten i luftvärnet bör även ett mer långräckviddigt system förses med målsökare. Eftersom luftvärnet, inom ramen för Insatsförmåga Luftvärn, nu avser införa en IR-målsökare bör det andra systemet dock ha en radarmålsökare. Radarmålsökare kompletterar IR-systemets väderberoende och konfronterar en motståndare med dilemmat att behöva ta hänsyn till två olika målsökartyper. Ett långräckviddigt robotsystem med målsökare kommer också att eliminera frisiktsproblematiken och minska risken för systemmättnad. Moderna system med dessa egenskaper är dessutom mycket personaleffektiva och kommer därför även att minska de totala driftskostnaderna för luftvärnsbataljonerna. Under samma period som dessa båda robotsystem införs behöver luftvärnet dessutom tillföras en ny sensortyp. Dagens luftvärn är helt beroende av radarsensorer för att skaffa sig förvarning och för att kunna målanvisa. Tack vare den mycket kapabla UndE 23 har luftvärnet mycket god förmåga på detta område, men man skulle behöva tillföra en passiv sensortyp som inte kan angripas med signalsökande vapen. En sådan sensor skulle kunna vara en ”ESM” (även kallad signalspanare), en typ av sensorer som använts länge av flottan och som luftvärnet gjort långtgående försök med.

Sammanfattningsvis kan sägas att luftvärn består av tre huvudkomponenter; eldenheter med verkanssystem, sensorer för målupptäckt och invisning samt lednings- och sambandssystem för att få enheterna att fungera så effektivt som möjligt tillsammans. Sveriges luftvärn är uppbyggt enligt principen ”system av system”, där en typ av eldenhet eller sensor kompletteras av andra typer med andra egenskaper och förmågor. I närtid uppgraderas luftvärnsbataljonernas förmåga i mörker och mot små mål genom införandet av ”Insatsförmåga Luftvärn” (bl a IRIS-T-roboten). På lite längre sikt behöver en robot försedd med radarmålsökare och med längre räckvidd införas. På sensorsidan behövs en passiv sensor (t ex en ESM).

Det mest effektiva luftförsvaret uppnås genom att nyttja samverkande luftvärns- och flygvapenenheter i system av system.


Mattias Elfström
Jan Ohlson
Roger Nilsson


Lufvärnets Stridsskola, Halmstad

#svfm

Nordiska möjligheter

SA-11 eldenhet med sin karaktäristiska eldledningsradar

När det nordiska försvarssamarbetet diskuteras framhålls allt som oftast det gränsöverskridande flygövningssamarbetet i norra Sverige, Norge och Finland (känt som Cross-Border Training) som målbild och det goda exemplet. På veckobasis övar stridsflygplan ur de tre ländernas flygvapen med varandra, men från sina hemmabaser och oftast sker detta i Sverige då det av naturliga skäl är enklast att mötas i mitten. Utan att det kostar skattebetalarna en extra krona kan man enkelt samla 20-30 stridsflygplan för att genomföra mer komplicerade övningar än vad respektive land på egen hand skulle kunna arrangera. Denna verksamhet har nu pågått ett antal år och det har blivit standard att norska och finska flygplan deltar i större svenska flygövningar i norra Sverige, till exempel den årliga TTP-övningen (Tactics, Techniques, Procedures). Ett motsvarande samarbete i södra Sverige har precis kommit igång med Danmark och förhoppningsvis snart även med Polen och Tyskland.


De stora övningsområdena i norra Sverige, motsvarande nästan hela Tysklands yta, med mycket ringa civil flygtrafik är närmast unika i världen och gör att även andra länder mycket gärna kommer till Sverige för att öva på sätt som man annars har svårt att göra. En brist i övningarna är tillgången på realistiskt luftvärn. Vid större övningar hyrs ibland gamla östtyska luftvärnssystem in från Tyskland, men till höga kostnader. Önskvärt för alla parter vore att Sverige kunde erbjuda moderna hotsystem på samma sätt som man kan göra vid Red Flag-övningarna i USA, där Sverige nu i januari åter ska delta. Tillgången på övningsfält i världen som kan erbjuda både möjligheter till skarpskjutning och riktigt luftvärn kan räknas på en handens fingrar.

Nu finns dock ett alldeles ypperligt tillfälle att ytterligare förstärka detta nordiska samarbete. Finland är nu på gång att avveckla sina SA-11 luftvärnssystem sedan man under hösten tagit ersättaren NASAMS II i drift. Finland erhöll under 90-talet SA-11 som avbetalning av Ryssland på lån som man hade till Sovjetunionen. Prestandamässigt är SA-11 ett 80-talssystem med prestanda motsvarande Hawk, med något kortare räckvidd, men i vissa andra aspekter betydligt bättre prestanda. Systemet användes bl a skarpt under Georgienkriget där det stod för många av de ryska förlusterna.

Att nu låta FMV eller annan aktör köpa eller överta driften av några av enheterna, med övriga som reservdelsförråd, skulle vara en "win-win situation" för det nordiska försvarssamarbetet. Finland avser avveckla SA-11 bland annat eftersom man inte riktigt litar på systemen, så från finsk sida torde det finnas ringa incitament att inte överlåta dem till annan användare. För svensk och norsk del skulle det ge enastående tillfällen att öva mot ett av de mer moderna ryska luftvärnssystemen och så skulle även vara fallet för Finland som nu ska återta attackrollen med stridsflyg för första gången sedan Andra Världskriget. Övningstid kan därtill även säljas till de flygvapen som gästar norra Sverige, framförallt Vidselområdet. Att placera systemen i Sverige försvårar också signalspaning då man maximerar avstånden till de yttre gränserna i form av den norska kusten och finska gränsen.



Detta är ett exempel där det som kallas Pooling & Sharing faktiskt fungerar, nämligen när det gäller övningssamarbete.


Svårdebatterat

Idag röstade Riksdagen ja till att bemyndiga Regeringen att beställa JAS 39E. Numerären är fortfarande okänd då Regeringen talar om 40-60 flygplan samtidigt som det nu från Schweiz kommer uppgifter om att Sverige kommer att betala ett högre pris för sina flygplan än Schweiz.

Huruvida så verkligen är fallet kan diskuteras, men vad som står fullständigt klart är att Schweiz specifikation i mycket hög grad kommer att styra vilka förmågor svenska JAS 39E kommer att få. Som bekant stryks till exempel en tvåsitsig version, vilket gör att modifieringen av JAS 39A till att nå 100 st JAS 39C/D, där D-modellen prioriterats i antal, kommer att bli ett mycket kostsamt stickspår eftersom Försvarsmakten inte har råd att operera tvåsitsiga stridsflygplan. Tvivlen består huruvid de 40-60 flygplan som Regeringen kan tänka sig att beställa kommer att vara ens i närheten av så pass bra att de klarar av att möta den nivå på luftstridskrafter som kommer att vara normerande i närområdet under 2020-talet eller om de ens kommer att motsvara kommande års 98 st JAS 39C/D.

Med tanke på omöjligheten att göra några närmare specifikationer av flygplanet innan Schweiz avsiktsförklaring samt de korta tidsförhållanden som nu råder, är risken också överhängande att underlagen inte blir tillräckligt bra för att få fram en bra produkt – för att inte tala om hur de mycket snäva ekonomiska ramarna kommer att påverka flygplanets förmågor. Kan man inte vara överlägsen i numerär, vapenlast eller prestanda måste man vara än mer överlägsen inom något annat område, men vilket är detta för JAS 39E?


En annan fråga med bäring på luftstridskrafterna är anskaffningen av nytt luftvärn som också debatterats i Riksdagen, men där beslut dröjer till senare i december. Här vill Regeringen under 2013 besluta om anskaffning av ett nytt korträckviddigt luftvärnssystem som försvarsministern och ordföranden i försvarsberedningen hävdar ska anskaffas "för att säkerställa försvarets framtida luftvärnsförmåga". Ett bekymrande uttalande. Luftvärnssystemet som avses är den markbaserade versionen av den nya europeiska värmesökande korthållsjaktroboten IRIS-T som bl a beväpnar JAS 39 Gripen, Eurofighter och F-16. En mycket potent jaktrobot för sitt ändamål, kanske rentav den bästa, men med tveksam funktion i det svenska luftvärnet.

För det första blir Sverige i så fall närmast en "launch-customer" då systemet hittills endast hemlandet Tyskland uttryckt en avsikt att beställa det. Beställningen lever dock mycket farligt i den krympande tyska försvarsbudgeten (Vill Sverige snabbt skaffa sig ett kvalificerat luftvärn uttryckte Tyskland förra året en åsikt att reducera sina Patriot-batterier från 29 till 14). Att sitta fast i ett materielsystem som enda operatör är i regel mycket dyrt och något som Regeringens egen materielförsörjningsstrategi påtalar och som lett till att t ex Bae/Hägglunds stridsfordon SEP ej beställts till Försvarsmakten.

För det andra, och viktigare, är IRIS-T behäftat med stora begränsningar. Det är nämligen som tidigare nämnt utrustat med en IR-målsökare, vilket gör att roboten måste ha fri sikt till målet. Mindre molnslöjor bör kunna hanteras genom tröghetsnavigering, men ett mål som flyger i moln eller på annat sätt är meteorologiskt skymt kan ej bekämpas, varvid verkan ej kan uppnås mot t ex GPS-styrda eller tröghetsnavigerande kryssningsrobotar eller flygplan som flyger i sämre väder. Räckvidden är också klart begränsad. Väljer man versionen med något längre räckvidd får man också datalänk till roboten, men är fortsatt handikappad av IR-målsökaren. Understrykas bör också att inte heller denna har beställts av något land än så länge. Ska Sverige bli först?


Har man en begränsad pengakista måste man prioritera. Det brukar regeringsföreträdare allt som oftast framhålla. Märkligt är då att prioriteringen hos Regeringen görs mot ett luftvärnssystem med så kraftfullt begränsade prestanda istället för de mer kvalificerade system som skulle behövas för att skydda Gotland, Stockholmsområdet samt bas-, logistik-, och uppmarschområden. Dessa system är starkt dämpande vad avser konfliktinitiering respektive eskalation och därtill en grundförutsättning för att Sverige i händelse av ofred ska kunna tillföras den utländska hjälp som så ofta omtalas på politisk nivå. Man ska också betänka att Försvarsmakten varit mycket tydlig mot politisk nivå med att 60-80 JAS 39E är absolut minimum för att kunna försvara Sverige mot ett begränsat militärt angrepp och att om numerären 60 väljs måste flygplanen kompletteras med kvalificerade luftvärnssystem. Resultatet verkar bli varken eller och Försvarsmaktens tydlighet i sitt underlag kom helt på skam då Försvarsutskottet valde att låsa in Försvarsmaktens underlag oläst för att inte störa förhandlingarna med Schweiz. Resultatet blev då istället att debatten under hösten kom att handla om många av de mest basala frågor som egentligen redan fanns avhandlade i underlaget.


Det är svårt att föra en konstruktiv debatt med regeringsföreträdarna ur framförallt Moderaterna när det gäller försvarspolitik, oavsett om det handlar om JAS 39E, personalförsörjning eller ekonomi. Närmast likt dagisbarn envisas man med att säga att svart är vitt, salt är sött och att snö är sand. Man står för en verklighetsbeskrivning av svensk försvarsförmåga som varken Försvarsmakten, dess anställda eller andra försvarspolitiker kan förstå sig på. Man verkar inte ens kunna göra sig själv den tjänsten med att vara ärlig med hur verkligheten ser ut och att man inte har de ekonomiska medlen att möta verklighetens krav. Ekonomiska begränsningar går att hantera i en debatt, men att debattera med barn i trotsåldern är näst intill omöjligt.

Såväl specifikationerna för ett nytt svenskt stridsflygplan som nya luftvärnssystem hade bäst hanterats i en bred utredning av de svenska luftstridskrafterna. Nu blir det modets nycker och pusselbitar tillsågade med förbundna ögon till kostnader långt överstigande 100 mdr kr som bygger grunden i det framtida svenska försvaret.


Situationen att vara ständigt kritiserad av så gott som samtliga som har förstahandserfarenhet av området skulle nog få de flesta att överväga en ändrad ståndpunkt, men tydligen finns det andra värden som uppväger i den moderata försvarspolitiken. Vilka dessa är förblir höljt i dunkel för den breda massan.



På sistone har det inkommit en rad kommentarer från personer som säkert förväntar sig ett svar via mail. Något sådant är dock omöjligt om man inte anger sin e-postadress i kommentarstexten.

Se även tidigare ÖB Bengt Gustafsson på Newsmill

NT om försvarsbloggande

Ledarsidan i Norrköpings Tidningar avhandlar idag "försvarsdebatten på skuggsidan", nämligen försvarsbloggandet och konstaterar att den mest levande försvarspolitiska diskussionen pågår på försvarsbloggarna. Ledarskribenten Stefan Olsson ser två orsaker till försvarsbloggarnas dominans i försvarsdebatten:

"Det ena är givetvis att de försvarstidskrifter som ändå finns sedan tidigare har hållit för låg kvalitet. Men den viktigaste förklaringen är sannolikt att etablerade medier inte kan något om försvarspolitikens sakfrågor. Försvarspolitiken granskas inte. Uttalanden från ledande försvarspolitiker förmedlas okritiskt.

När de som verkar inom försvaret ser att något annat rapporteras än vad de själva upplever uppstår frustration. Folk får inte veta hur det egentligen är. Den naturliga reaktionen i en demokrati är att man då tar till orda själv."



Uppmaningen till landets journalister i slutet av ledaren är också intressant. Vi får se om den hörsammas.

Urban CAS i Syrien

Via ständigt läsvärda flygbloggen The Aviationist får man tips om en amatörfilm från Syrien som visar en syrisk Mig-23 som fäller en ostyrd bromsad bomb mot staden Darayya. Enligt bloggens ägare bör bomben vara en 500 kg termobarisk bomb, men det får vara osagt. För lite visas för att identifiera den exakta modellen.

Vad man däremot kan säga är att det var händelser liknande denna i Libyen som påkallade en intervention från omvärlden med en flygförbudszon. Syrienfrågan är dock för delikat för att genomföra en liknande intervention, eftersom det skulle rubba hela det korthus som utgör stabiliteten i Mellanöstern. Får vi däremot se användning av syriska kemiska vapen alternativt att dessa riskerar att falla i Hizbollahs händer kommer att gå mycket snabbt till dess en internationell intervention inleds i syfte att neutralisera dessa vapen.


Sannolikt får en hel del civila sätta livet till bombräder liknande denna. Urban Close Air Support är något av de mest komplicerade uppdragtyper som kan genomföras av stridsflyg. Den urbana miljön gör det mycket svårt att skilja vad som är fiendeområde respektive eget och avsedd vapenverkan är svår att uppnå utan att skada tredje man, särskilt då höghus kan begränsa anfallsriktningar. Mig-23 saknar också alla de hjälpmedel för precisionsbekämpning som moderna västliga stridsflygplan har. En ostyrd bromsad bomb är också mindre lämplig för ändamålet.

3 miljoner besökare

Enligt Statcounter passerade WW i söndags 3 miljoner besökare sedan starten för drygt 5 år sedan. Det är en siffra att vara mycket nöjd med. Ursprungligen var prognosen att 3 miljoner skulle passeras till nyår, men hösten har inneburit ett ökat antal besök.

Som många säkert märkt har frekvensen på inlägg sjunkit det senaste året, vilket beror på en kombination av tidsbrist och framförallt att gott stöd erhållits från flera andra aktiva försvarsbloggare. Planen för framtiden är dock att fortsätta som tidigare med att syna Försvarsmakten och svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Missa heller inte att följa WW på Twitter, där antalet följare just nu ligger på 1339. Det är också betydligt högre frekvens på inläggen på Twitter och för den som missat det så pågår dagligen en aktiv försvarsdebatt där.

Mot 4 miljoner!

Marin debatt

Under hösten inbjöd Kungliga Örlogsmannasällskapet yngre officerare i Marinen samt undertecknad, Skipper, Chefsingenjören och Johan Wiktorin (Försvar & Säkerhet) till att skriva debattartiklar till Tidskrift i Sjöväsendet. Artiklarna skulle avhandla Marinens framtid och vad som behöver göras för att utveckla Marinen. För egen del blev det en debattartikel kring behovet av att återuppta nära samverkan mellan flyg- och sjöstridskrafterna syftande till kraftsamling på såväl sjöarenan som förhoppningsvis även i luftarenan. Det hette en gång om flyg- och sjöstridskrafterna att ett plus ett är mer än två och så måste det åter bli.

Resultatet kan nu läsasKÖMS hemsida. Ett stort tack till KÖMS för ett bra och stimulerande initiativ.

Är detta verkligen Sverige?

I det förra inlägget efterlystes positiva nyheter om Försvarsmakten och försvarspolitiken. Men det finns faktiskt annat som också får Försvarsmakten att framstå som en mönstermyndighet.

I DN skrev Hanne Kjöller i förra veckan en mycket chockerande artikel om den svenska polisen och myndighetens ineffektivitet. Det är så upprörande läsning att man inte riktigt vet var man ska ta vägen. Mest förvånande är ändå tystnaden efteråt. Helt dött. Inte en kommentar från ansvariga politiker. Som försvarsmaktsanställd upplever man många gånger Försvarsmakten som en ineffektiv och stundom även personalfientlig myndighet, men det här går inte ens att jämföra. Vad det innebär för det svenska rättssystemet vill man inte ens fundera på.

Läs även tidigare polisen Morgonsur om DN-artikeln.

Dags för en ljusglimt?

Vi försvarsbloggare beskylls allt som oftast för att vara dystopiker och snudd på brottsligt negativa i vår beskrivning av Försvarsmakten samt försvars- och säkerhetspolitiken. Man blir ju heller inte gladare av att ens förutsägelser allt som oftast också besannas.

I helgen kom till exempel en artikel från DN (tyvärr ej på gratis-nätet) som visade på att rekryteringen av tidvis tjänstgörande soldater och sjömän går mycket dåligt. Såväl detta som risken för omfattande avhopp bland kontinuerligt tjänstgörande är något som försvarsbloggarna varnat för flera gånger, särskilt då magasinet på intresserade tidigare värnpliktig nu är tömt. Siffrorna som nämndes i artikeln dementerades inledningsvis från politiker och försvarsmaktshåll, men bekräftas idag av Försvarsmaktens Informationsdirektör Erik Lagersten.

Ett annat frekvent orosmoln har varit det enorma underskottet i materielbudgeten där drygt 30 mdr kr fattas till 2019. Dessa uppgifter som upprepade gånger har tagits upp på försvarsbloggarna har nästan lika frekvent dementerats från moderat håll som menar på att det är en felaktig verklighetsbeskrivning och att allt är finansierat. Det är intressant att det i denna fråga råder en stor samstämmighet mellan såväl ÖB som försvarsbloggarna och det är faktiskt inte varje dag. Det stora orosmolnet är nu Regeringsbeslut 7 som syftar till att anpassa verkligheten efter Regeringens karta – inte till att anpassa kartan till den säkerhetspolitiska verkligheten.

Läsare av försvarsbloggare är sannolikt till stor del redan "frälsta" och det kan förklara delar av resultatet i den gallup som Gripen News-bloggen genomförde förra veckan. Resultatet var nämligen ett massivt misstroende mot den nu förda försvarspolitiken och den verklighet som Regeringen beskriver. Man kan förvånas över hur styvnackat många blå försvarspolitiker håller fast vid sin tidigare linje trots att man gång på gång får verkligheten emot sig. Det finns dock ljusglimtar i form av moderater som inte längre sitter i Försvarsutskottet.


Båda dessa frågor är sådana som man skulle kunna utveckla länge och väl, men för att för en gångs skulle inte helt fastna i den dystra verkligheten skulle det vara intressant att höra vilka positiva kommentarer läsarna har att komma med. Vad är det som går bra i Försvarsmakten och försvarspolitiken just nu? Finns det någon större fråga där det verkligen går bra?


SvD, #svfm

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Blogg-Topplista Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Bloggar.Topplista.se - topplistan med de bästa bloggarna - lägg till din blogg du också! Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade