En budget kort

Uppgifter om innehållet i Försvarsmaktens budgetunderlag för 2014 och den bifogade redovisning enligt Regeringsbeslut 7 har idag hamnat i media. I korta drag kan man konstatera att Försvarsmakten under den kommande 10 års perioden saknar 40 mdr kr för att realisera de materielanskaffningar, den övningsverksamhet och det personalsystem som krävs för att realisera den försvarsmaktsorganisation som Riksdag och Regering har beställt till 2019. Med andra ord är det på tio års sikt en hel årsbudget som saknas.

Den exakta redovisningen får vänta till dess det officiella underlaget släpps senare i veckan. Vad man kan konstatera är dock att de uppgifter som hittills släppts indikerar att om inte mer pengar tillskjuts kommer omfattande nedskärningar att behöva göras. Den som vill roa sig med en matematikuppgift på måndagskvällen kan använda sig av Försvarsmaktens nyss publicerade årsredovisning för 2012 och se vad som måste till för att spara in de ca 4 mdr kr årligen som saknas. SvD:s uppgifter talar om en reduktion med en tredjedel av organisationen (exklusive Hemvärnet), motsvarande en avveckling av 9000 personer.

Vad exakt som orsakat detta omfattande ekonomiska tillkortakommande är svårt att peka på innan det fullständiga materialet släpps. Man kan dock konstatera en rad faktorer samverkat. Det enorma berget av eftersatt materielanskaffning är en gammal synd där Socialdemokraterna med samarbetspartier under decennier lagt en stabil grund. Alliansregeringarna har dock inte brutit denna trend, utan snarast förstärkt, särskilt i form av anskaffningen av JAS 39E utan täckande finansiering. Personalförsörjningen är ett annat område vars kostnader underskattats och det kommer i detta fall att finnas skäl att återkomma till de exakta ordalydelserna i RB 7 och vad som skrevs i det underlag som Försvarsmakten presenterade för Regeringen för fyra år sedan.


Frågan är vem som sitter med Svarte Petter efter helgen. Regeringens förtroende synes svagt för ÖB. Att göra sig av med ÖB i förtid kan dock bli mycket kostsamt. Sverker Göransson har idag ett massivt stöd hos sin personal och att byta ut en sjukskriven ÖB som kommit med otacksamma, men realistiska budskap kommer att kosta på Regeringens förtroende, särskilt i de sociala frågorna där Socialdemokraterna är måna om att hålla "the moral highground". Folkpartiledaren Jan Björklund har tidigare uttryckt sig i ordalag liknande "över min döda kropp" om ytterligare försvarsnedskärningar. Även för honom blir det svårt att backa. Regeringen kommer därtill att ha mycket svårt att motivera omfattande försvarsnedläggningar, när osäkerheten i närområdet ökat de senaste åren och man därtill såväl motiverat det försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2009 såväl som anskaffningen av JAS 39E med just den förändrade situationen. Att i nästa steg samtidigt skära ner ytterligare 30 % på Försvarsmakten för att bibehålla dagens kostnadsnivå blir oerhört svårt att motivera.

Från socialdemokratiskt håll gör man sitt bästa för att svartmåla Regeringens oförmåga i försvarspolitiken. Ett tacksamt mål, måste man tillstå, men man ska heller inte glömma den socialdemokratiska historien i försvarspolitiken. Ingen kan inbilla sig att en rödgrön seger i valet 2006 eller 2010 hade inneburit en bättre situation för försvaret idag när Socialdemokraterna hade tvingats offra försvarspolitiken för att hålla vänpartierna stångna inom andra politikområden. Den socialdemokratiska kritiken klingar därför mycket falskt, då sannolikheten för en socialdemokratisk majoritetsregering i valet 2014 är närmast mikroskopisk. Den socialdemokratiska kritiken mot Regeringens försvarspolitik kommer dock att vinna mycket i trovärdighet den dag partiet erkänner sin skuld i problemen som de tre tidigare försvarsbesluten orsakat och som Försvarsmakten och försvarsbudgeten än idag lider av.


Skyttegravskriget medelst paj mellan Regeringen och Socialdemokraterna är i sin tur högst olyckligt, då det tyvärr lämnar fritt spelfält för Sverigedemokraterna inom försvarspolitiken. Nu får vi se vem som i slutändan dragit det längsta strået av alla de korta strån som finns att välja på i den svenska försvarspolitiken.


Som Henrik Dorsin skulle ha formulerat det: Det hade aldrig hänt om vi ej varit en budget kort.




Bloggar: Skipper, 6:e mannen, Johan Westerholm, Åsa Lindestam
Media: Aft, DN2, SvD, SSV, NWT, NT, SMP

Inga norska resurser att avvara Sverige

I Sälen i början av januari meddelade NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen att Sverige inte automatiskt kan förvänta sig att få militär hjälp från NATO i händelse av en konflikt i närområdet som berör Sverige. En fråga som aktualiserats med anledning av ÖB:s uttalande vid nyår om "en-veckasförsvaret" år 2019, då Sverige efter att under en vecka ha värjt sig mot ett begränsat militärt angrepp måste få utländskt militärt stöd.

Några veckor senare meddelades från finskt håll att Finland inte har några militära resurser att avvara Sverige i händelse av en konflikt i närområdet. Ett naturligt uttalande då Finland har en omfattande landgräns mot det troligaste säkerhetspolitiska hotet i närområdet.

Idag kom så samma besked från Norge. Norges försvarsminister Anne-Grete Strøm-Erichsen meddelar i SR Ekot att Norge inte har något försvar som är dimensionerat för att bistå grannländerna militärt.

Låt oss börja med att konstatera att en väpnad konflikt med Ryssland ter sig föga trolig. Likväl är detta det nationella scenariot norsk försvars- och säkerhetspolitik har att ta höjd för. Hur världen utvecklas på 5-10 års sikt är omöjligt att sia om.

Strøm-Erichsens fastställande  är egentligen inte så konstigt. Om Norge mot förmodan inledningsvis inte skulle vara direkt inblandat i en konflikt i närområdet, skulle landet ändå befinna sig i precis samma situation som Sverige gjorde då Norge angreps av Tyskland 9 april 1940: Varje uns av militär förmåga åtgår till att freda det egna territoriet i den händelse ett angrepp kommer.

Norges geografiska läge är sådant att man i det närmaste kan avgränsa sig från den södra landsdelen, då denna i hög grad redan är avklarad genom tysk och dansk förmåga i Öresund, samtidigt som Östersjömarinens förmåga kraftigt nedgått sedan det Kalla Kriget. Luftvägen är heller ej framkomlig, inte minst tack vare Sveriges geografiska utsträckning.




Intressantast för norsk del är således landets nordligaste delar, till vilka de militära mark- och flygförbanden alltmer koncentrerats sedan decennier. Huvuddelen av de norska markstridskrafterna organiseras inom Brigade Nord med centrum kring Bardufoss (grön rektangel). Det norska flygvapnets stridsflyg utgörs idag av två divisioner F-16 på Bodø och en division på Ørlandet. När F-35 ersätter F-16 kommer Bodø att utgå som bas och istället blir Ørlandet huvudflygbas och Evenes en framskjuten bas för incidentberedskap och förstärkning. (Blå linje norr om Norge utgör NATO:s intresse av att hindra marin- och flygstridskrafternas tillträde till Atlanten)

Det norska försvaret är dimensionerat för att utgöra NATO:s nordliga broms och ej mer än så. Förhållandevis små markstridskrafter beräknas kunna föra en framgångsrik fördröjningsstrid i den starkt kanaliserande och väglösa norska terrängen till dess förstärkningar från andra NATO-länder kan nå fram, vilket också regelbundet förövas. De senaste åren har detta skett i form av övningsserien Cold Response.


Alla svenska förhoppningar om att något grannland ska sköta det svenska försvaret är förgäves. Det finns idag inget europeiskt land som har den kapaciteten att man både kan sköta sitt eget försvar och någon annans samtidigt som det egna territoriet riskerar att beröras av en konflikt.

Däremot som synes av kartan är de nordiska länderna mycket beroende av varandra i sin försvarsplanering, även om ingen formell sådan kan ske då Sverige och Finland än så länge avser hålla sig utanför NATO. Norges och därmed NATO:s fördröjningsstrid är förgäves såvida inte Sverige och Finland håller sina respektive områden och det bör vara i skenet av detta man ska uttolka vikten av ett nordiskt försvarssamarbete. Alla nordiska länder kommer att beröras av en regional konflikt. Ingen kommer dock att ha någon reell förmåga att stötta någon annan annat än med flyg- eller möjligtvis marinstridskrafter. Läget kräver därför att respektive land håller sig med en så pass god försvarsförmåga att grannländerna ej behöver oroa sig för att man inte ska ta ansvar för sin del av det nordiska försvarspusslet. Förhoppningsvis är det också ovanstående tolkning försvarsminister Karin Enström refererar till i sitt uttalande i Ekot. Det framstår dock som om hon trots allt tror att Norge kommer att skynda till svensk hjälp för att täcka upp för de svenska bristerna.


Såväl Anders Fogh Rasmussens tidigare uttalande, såväl som Anne-Grete Strøm-Erichsens uttalande idag kan tolkas som att man inom NATO anser att det är dags för Sverige att bestämma sig för om man fortsatt ska stå utanför NATO eller om det inte är dags att ansöka om medlemskap.

Frågan kvarstår dock än så länge för svensk och även finsk del – vem ansvarar för förstärkningen när den vid det här laget världsberömda veckan år 2019 har gått?


Läs även om de omfattande försvarsneddragningarna som Frankrike sannolikt står inför. Det är bekymrande både ur ett europeiskt såväl som ett globalt perspektiv.


Bloggar: Peter Hammarberg, Johan Westerholm
Media: Exp, VG, Db

Försvarsministern åter hos Ramberg i P1

I Morgonekot i P1 i morse intervjuades försvarsminister Karin Enström ånyo av Tomas Ramberg. Den här gången hann Ramberg fråga om annat än saudiska vapenfabriker.

Lyssna: Samtal med Tomas Ramberg

Själva intervjun blev ungefär som förväntat. Man häpnar över vissa av uttalandena och andra svar är som tagna från de som tidigare gavs rött ljus, som t ex att förbanden är "välutbildade, välutrustade och har hög beredskap till skillnad från 2006". Ett annat budskap som man häpnade över var att bristen på t ex ingenjörförmåga skulle lösas genom samarbete med det civila samhället. Vilken förmåga har Skanska att snabbt slå en krigsbro över Dalälven? Sannolikt avser försvarsministern även logistikstöd, även om det inte nämndes uttryckligen i intervjun.

För en mer klarläggande analys av intervjun rekommenderas ett besök hos Kungliga Krigsvetenskapsakademin. En organisation som för övrigt försvarsministern kommenterade med "Det är ju bra att även den organisationen ger sig in i debatten" och fick det att låta som om akademin fram till förra veckans symposium tryckt på botten av försvarspolitikens skyttegravar.

 Bäst i media idag avseende försvarspolitiken var ledaren i Kvällsposten av Amanda Wollstad, som på ypperligt sätt fångat en stor del av problematiken i försvarsdebatten. Hoppas fler journalister tar till av det Wollstad skriver.


Övriga bloggar om intervjun i Morgonekot: 6:e mannen, Johan Westerholm

Företagsstöd eller operativ verkan?

Borneos Loopar uppmärksammar att Flygvapnets uppvisninggrupp Team 60 fortsatt kommer att vara markbunden. Det finns helt enkelt ingen möjlighet att erbjuda gruppen flygtid i och med den outsourcing av underhållet på Team 60 som genomfördes för några år sedan, samt lokaliseringen av Flygskolan till Malmen. Båda dessa beslut är resultat av försvarsbesluten 2000 och 2004.

Team 60 har sedan starten för drygt 40 år sedan glatt flygentusiaster runt om i Sverige och världen och skapat good-will för Flygvapnet och Försvarsmakten. Viktigast är dock den rekryteringseffekt som gruppen haft genom åren.

Sedan flytten av Flygskolan från Ängelholm till Linköping 2003 har Team 60 fört en alltmer tynande tillvaro till att för några år sedan helt stanna av. Det finns i Försvarsmakten ingen militär flygplats som har mer aktivitet än Malmen, trots att flottiljen där lades ner 1974. Redan då ansågs staden Linköpings expansionsplaner vara en anledning till nedläggning av flottiljen. I och med den stora och därtill ökande verksamheten med såväl helikopterflottiljens divisioner, FMV:s provflyg, den taktiska utvecklingsenheter för JAS 39 samt flygskolorna för stridsflyg och helikoptrar, är miljökoncessionen hårt ansträngd och mycket kraftiga begränsningar råder för flygplatsen när det gäller övningsverksamhet utanför kontorstid och på vilka sätt man startar och landar. För Team 60 innebar detta till exempel att gruppen var tvingad att flytta sina flygplan till andra flygplatser på vardagar för att kunna använda dem på helgerna, vilket fick konsekvenser både för personal och tillgängligheten på flygplan, och därmed även för flygutbildningen. Tyvärr är det inte bara Malmen som drabbats av liknande kraftigt begränsande koncessioner under perioden då det nationella försvaret nedprioriterades.

Sedan några år är också den tekniska tjänsten för skolflygplanet SK 60 utlagt på företaget Bromma Air Maintenance (BAM), varvid Flygvapnet köper tillbaka flygtid. På pappret är det en så kallad "billigare och bättre"-lösning, men som så ofta med sådana innebär det finstilta begränsningar för operatören som man inte kommer runt. I fallet med SK 60 ska BAM tillhandahålla ett visst antal flygtimmar per år till Flygvapnet till en viss kostnad. Så långt känns det som en vettig lösning. I fallet med Team 60 och SK 60 innebär det rådande kontraktets begränsningar att Flygvapnet har att välja mellan att utbilda nya piloter eller att operera Team 60. Valet ter sig enkelt. Icke desto mindre kommer slopandet av Team 60 få konsekvenser i det längre perspektivet i form av minskad attraktionskraft, vilket Försvarsmakten inte behöver då antalet sökande till såväl officersutbildningen i allmänhet som stridspilot i synnerhet går långt ifrån bra.


Vad man måste förstå är att ett företag måste driva sin verksamhet med en viss marginal i form av vinst. Visst kan det se billigare ut att lägga ut verksamheten på så kallad offentlig-privat samverkan, men det är tveksamt om man då bemödat sig att kontrollera alla aspekter. När personal som arbetat i Försvarsmakten går till ett civilt företag för att arbeta med samma arbetsuppgifter och till Försvarsmakten, men samtidigt höjer sin lön med flera tusenlappar, måste man inse att det finns något som genererar överskottet som möjliggör både högre lön och företagets avkastning.

I grund och botten återfinns det ursprungliga problemet i dåligt ledarskap och organisationsfilosofi hos Försvarsmakten där man inte klarat av att motivera och arbetsleda sin egen personal, vilket i det långa loppet nu resulterar i mer eller mindre allvarliga begränsningar för allt utom den ytterst vardagliga verksamheten.

Tyvärr finns det mycket som talar för att exemplet SK 60 kommer att få fler efterföljare. Ett liknande avtal för JAS 39 har länge diskuterats och verkar tyvärr inte alltför otroligt. De europeiska försvarsneddragningarna under 00-talet har fått försvarsindustrin att följa det amerikanska exemplet från 90-talet och försöka ta igen på gungorna det man förlorar på karusellerna när mindre krigsmateriel beställs. Det är därför allt fler traditionella försvarsindustrier själva eller genom dotterbolag försöker placera sig som leverantörer av tjänster till försvarsmakter världen över. I Sverige har det utöver SK 60-avtalet hittills mest skett i form av militärrestauranger, bevakning samt "camptjänster" för de internationella insatserna. I fallet med SK 60 kunde kalkyler från den militära tekniska personalen påvisa att inte fanns någon ekonomisk vinst att göra att lägga ut verksamheten civilt, men svaret blev att det skulle genomföras i alla fall oavsett vilka siffror som släpades fram.

De operativa konsekvenserna för Försvarsmakten i och med OPS-avtalet för SK 60 är i första hand en avsevärt minskad flexibilitet. Tidigare användes SK 60 flitigt som sambandsflygplan för att frakta runt personal och viktig materiel till krigsbaser och allehanda flygplatser. I och med avtalet är Flygvapnet begränsad till flygning till och från flottiljerna, samt de platser där BAM har verksamhet, såvida man inte är ute i god tid och begär att teknisk personal ska finnas på plats. Flygvapnets tekniska personal får inte längre hantera flygplanen enligt avtalet. Vid t ex en snabb beredskapshöjning blir det svårt att fram civil teknisk personal till rätt plats, vilket visade sig vid beredskapsövningen Dagny 2 för några år sedan, då det även visade sig att en rad tidigare självklarheter kring transporter till och från Gotland upphört att existera (Försvarets Forum).


Vad gäller outsourcingen av militärrestaurangerna finns det omfattande skäl att tvivla på klokskapen i detta för Försvarsmakten och skattebetalarna. Försvarsmakten är nu i det närmaste helt hänvisad till att via PRIO inhandla matvaror från företagen som driver militärrestaurangerna till följd av de tecknade avtalen. Om man t ex önskar att köpa bröd faktureras nästan 60 kr per paket Lingon Grova och drygt 70 kr för Wasa Frukost till skillnad från de ca 20 kr dessa kostar för en privatperson på ICA. I regel är matvarorna minst dubbelt så dyra för Försvarsmakten som vad de är för en privatperson som handlar i mataffären. Skulle man handla direkt från t ex Axfood skulle naturligtvis priserna vara ännu lägre.


Den yttersta frågan när det gäller outsourcing, men som allt som oftast förbises, är operativ påverkan. Har Försvarsmakten tecknat kontraktet med SFAB så att militärrestaurangerna fortsatt kommer att servera mat vid en kraftig beredskapshöjning eller i händelse av krig? Är personalen där medveten om att man då kommer att räknas som kombattanter? Vem ska sköta räddningstjänsten på Malmen? Tillhandahåller Securitas flygplatsbrandmän även i tillstånd av väpnad konflikt? Vad gäller för de helikoptertekniker som slutat i Försvarsmakten och nu är anställda av Saab och jobbar med samma helikoptrar i Försvarsmakten? Var är vinsten för skattebetalarna? Vilken ökad operativ förmåga ger detta Försvarsmakten och det svenska försvaret, eller handlar det i grund och botten bara om företagsstöd?

Till syvende och sist är frågan som ska besvaras vilka resurser som finns tillgängliga när verksamheten övergår till att bli fullskarp.


Det man förlorar på karusellerna får man ta igen på gungorna. Att lyfta Försvarsmakten ur 00-talets strategiska time out med dess ensidiga fokus på internationella insatser är ett mycket svårt och kostsamt arbete. Det är inte bara finansiering, materiel och personalfrågor som spökar utan även de många märkliga avtal som tecknades och framförallt gamla beredskapsavtal som läts upphöra. Försvarsbudgeten är begränsad och frågan är om det är rätt väg att gå att då använda den som företagsstöd.

SMP, SvD,

Bakom en-veckasförsvaret (uppdaterat 19.00)

Kungliga Krigsvetenskapsakademin gör en välkommen breddning av begreppet "en-veckasförsvaret" och redovisar på sitt vintersymposium vad den egentliga försvarsförmågan blir inom olika områden.

KKRVA med generalmajor Karlis Neretnieks i spetsen visar på stora brister i logstikkedjan, vilket gör att de stridande förbanden bara efter någon enstaka dag kommer att vara försatta ur stridbart skick då man fått slut på den ammunition och det drivmedel man förhoppningsvis haft när stridigheterna börjar. Likaså kommer bristen på ingenjörförband göra det mycket svårt för förbanden att förflytta sig inom Sverige och ta sig över älvar om broar sprängts. Orsaken till dessa brister, anser Neretnieks vara 00-talets ensidiga fokus på internationella insatser, där dessa förmågor behövts i betydligt mindre grad, när någon annan fått stå för den förmågan istället.

Läs och hör mer hos Sveriges Radio. KKRVA:s redogörelse blir en mycket välkommen breddning av debatten. Likaså kanske det är dags att någon ställer den alltför uppenbara frågan.

Aft, DN, SvD, 2

Uppdatering 19.00: Missa inte kvällens SVT Debatt som kommer att handla om bl a Försvaret.

På KKRVA:s hemsida finns nu också en sammanfattning om rapporten om IO 14:s förmåga.

Den för uppenbara frågan

Försvarsfrågorna fortsätter att ta plats i media, senast vitaliserade av folkpartiledaren Jan Björklunds uttalande i SVT Agenda i söndags.

Tyvärr verkar diskussionen ofta fastna i huruvida det finns ett "invasionshot" eller ej. Framförallt är företrädare för den rådande försvarspolitiken mycket måna att framhålla att det inte finns något invasionshot mot Sverige och att det inte går att se något sådant i framtiden heller.

Det är att slå in öppna dörrar och ett argument man gärna använder i debatten eftersom det kan förlöjliga dem som vill se en förstärkning av försvarsanslagen, respektive oroar sig för utvecklingen i Ryssland. Ryssland har inget som helst intresse av att invadera Sverige.

Säkerhetspolitiken och internationella relationer är, för att travestera ordföranden i Försvarsberedningen Cecilia Widegren, betydligt mer "komplex, gränslös och oförutsägbar" än om det finns ett invasionshot eller inte.

Sverige kommer inte ensamt att bli indraget i en konflikt med t ex Ryssland. Däremot kan exempelvis motsättningar mellan Ryssland och andra länder, framförallt forna sovjetrepubliker med rysk befolkning snabbt få efterverkningar även för Sverige. Detta är just ett sådant scenario som våra baltiska grannländer oroar sig för och av den anledning välkomnade man också utrikesminister Carl Bildt utfästelse om att Sverige aldrig skulle vara neutralt vid ett angrepp mot Baltikum. Vare sig man vill det eller inte är Gotland en ovärderlig spelpjäs vid en sådan konflikt, och framförallt vid risken för en sådan konflikt. Varken NATO eller Ryssland har råd att låta den andra sidan ha denna spelpjäs. Dagens läge med ett militärt vakuum på Gotland är det farligaste av alla. Genom en trovärdig svensk militär förmåga på Gotland de-eskalerar man denna risk för samtliga sidor. Detta är ett av exemplen på att Sverige i hög grad faller inom rysk intressesfär.


I sina ledare missar också DN och Aftonbladet återigen den mest uppenbara frågan av dem alla i skenet av ÖB:s uttalande om "en-veckasförsvaret". ÖB:s utfästelser om "en veckas försvar" mot ett begränsat militärt angrepp gäller år 2019 med en fullt uppfylld och övad ny försvarsorganisation.

Frågan som konstigt nog aldrig ställs, och som förmodligen medborgarna skulle vilja få ett svar på, är vad det svenska försvaret klarar av fram tills dess innan personalen är rekryterad, innan förbanden är samövade och innan materielen är anskaffad?

Framtiden är som sagt alldeles för komplex, gränslös och framförallt oförutsägbar för att Sverige ska ha råd med att ta ytterligare 6 års time-out i försvarspolitiken. Måhända upplever DN och Aftonbladet svaret på den ovanstående frågan alldeles för uppenbar för att den ska ställas.

Gulrött för Bildt om den ryska upprustningen (uppdaterat 11/2 17.45)




På onsdag kommer utrikesminister Carl Bildt att presentera den utrikespolitiska deklarationen i Riksdagen och sannolikt var det av just den anledningen SVT Agenda lyckats få honom att ställa upp i kvällens program.

Huvudfrågan i den del som berörde utrikesministern var hur den massiva ryska militära upprustningen påverkar Sverige. Det är svårt att säga att tittarna bjöds på något egentligt svar. Carl Bildt agerade mest undflyende och man kunde lugnt pricka in ett antal rätt i den moderata försvarspolitiska floskelbingon. (Se även Stagecoachs variant)

Vad gällde upprustningen i Ryssland avfärdade Bildt den på samma klassiska manér som man kunnat höra sedan Putins första mandatperiod. Man uppmanas komma ihåg att upprustningen sker från en låg nivå och är långt ifrån vad Sovjet var.

Förvisso är det långt ifrån den sovjetiska nivån. Man ska dock bära i åtanke att nu är det Ryssland och att stora delar av Sovjetunionen inte längre ingår i den ryska försvarsbudgeten. Ej heller ingår att hålla igång försvarsbudgetarna till ett antal Warzawapaktsländer respektive att finansiera ett stort antal krigsmakter i tredje världen.

”Den låga nivån” vi idag pratar om är en nivå avsevärt förbi den högsta nivå den ryska försvarsbudgeten någonsin haft sedan Sovjetunionens fall och vartåt trenden pekar torde det inte råda något tvivel om. Tyvärr kan man inte länka direkt till tabeller hos SIPRI, men det är bara att välja Ryssland och se efter själv. Tyvärr har SIPRI inte fört in 2012 ännu, men till ett tidigare inlägg om de ryska försvarsutgifterna skapades nedanstående graf.

Rysslands försvarsutgifter enligt SIPRIs tabell, med tillägg för 2012 enligt SIPRI (Guardian) och 2013 enligt officiella ryska uppgifter


Ett intressant parti följer sedan vid 02.50 i Agendaklippet, där Mats Knutson frågar om inte Rysslands militära upprustning, närområdesfokus och prioritering av energileveranser direkt påverkar Sverige. Här svarar Bildt mycket skickligt och leder iväg tittarna och Knutson på en intressant exkursion längs alla ryska gränser – utom Östersjön och Arktis. Detta är områden som direkt påverkar Sverige, där det förstnämnda utgör leveransväg för en mycket omfattande del av Rysslands BNP och det sistnämnda nationellt ses som landets räddning och framtida finansiering.


Samtalet fortsatte sedan med att Knutson hörde sig för om Bildt åsikt om det svenska försvaret behöver upprustas. Här trillade nästa poäng in på bingobrickan. Enligt Bildt fick nu Försvaret mer pengar, speciellt för att kunna köpa in JAS 39E. Den aspekten, med det massiva underskottet i materielbudgeten och Regeringens underfinansiering av JAS 39E har berörts gång efter annan på den här bloggen. I samma veva fick tittarna också veta av Bildt att Försvaret visserligen är mindre, men också mycket mer kapabelt och avancerat än tidigare. Också det en åsikt som titt som tätt manifesteras i den moderata försvarsretoriken och återsänds ute i landsortstidningarna av lokalt förankrade riksdagspolitiker. Därtill också ett budskap som gavs rött ljus i ett inlägg på WW förra helgen.

Bildts gamle försvarsminister håller uppenbarligen inte med sin gamle statsminister om Försvarsmaktens status idag, då han för en vecka sedan i debatt med Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren replikerade hennes ”försvaret har blivit smalare och vassare” med ”nej, smalare och kassare”. Tydligen verkar inte folkpartiledaren Jan Björklund heller dela de moderata åsikterna i försvarsfrågorna med tanke på det budskap Björklund förde fram i intervjun i Agenda och som också återsänts i SVT:s nyhetsprogram under dagen och kvällen. Det återstår att se om Björklund menar allvar eller om det är ett sanktionerat utspel i syfte att rädda kvar försvarsröster i Alliansen efter den senaste månadens moderata klavertramp i försvarspolitiken som gett partiet ett än sämre rykte inom försvarskretsar.

Knutson och Bildt diskuterar sedan den svenska försvarsförmågan 2019 (ej idag som säkert många tror) och det så kallade enveckas-försvaret. Här följer ett något luddigt resonemang från Bildts sida om det som militärt benämns uthållighet. Utan att gå in för djupt på området kan man konstatera att Bildts dåtidsperspektiv rörde en reell motståndarförmåga. Perspektivet 2019 rör ett angrepp med motsvarande 2 bataljoner (dvs ca 2000 man) enligt de uppgifter som förra året publicerades på Armébloggen. Ett scenario som känns mer ekonomiskt gångbart än troligt.


Det ska bli intressant att se hur årets utrikespolitiska deklaration kommer att formuleras kring utvecklingen i Ryssland. Det är svårt att bortse ifrån att relationerna mellan Ryssland och framförallt USA, men på många sätt även EU, förvärrats under året. Tidigare års utrikespolitiska deklarationer har varit milda avseende kritik mot Ryssland. Tonen har då varit betydligt hårdare mot Vitryssland och Ukraina, fastän kritiken rört samma samhälleliga problemområden som man även ser i Ryssland med korruption, godtyckligt rättsväsende och ett auktoritärt styre.

Avseende kvällens program hade varit betydligt mer intressant att höra Mats Knutson fråga ut Bildt om hans åsikter om Rysslands nye hök, vice premiärministern Rogozin respektive vilket inflytande den politiska ortodoxin som Rogozin företräder har och kommer att ha på president Putin. Att utrikesminister Carl Bildt skulle säga något annat än sina partikollegor om förvarspolitiken var knappast att vänta.

Betyget blir gulrött också för utrikesminister avseende intervjun i Agenda. Han gjorde dock avsevärt mycket bättre ifrån sig än sina ministerkollegor och partivänner Reinfeldt och Enström vad avser att få budskapet att låta trovärdigt. Den ryska militära upprustningen till redan nu mycket höga nivåer är och kommer att vara ett svenskt säkerhetspolitiskt problem, dels som medlem av EU, dels som utfästare av en solidaritetsdeklaration för de nordiska länderna och Baltikum (vilket vi redan i fallet med Island har fått mycket svårt att realisera) och framförallt för att stora delar av den ryska upprustningen förläggs till Militärdistrikt Väst, det vill säga Sveriges närområde. Det är svårt att sätta dit utrikesministern på direkta felaktigheter förutom de som redan avhandlats i det tidigare trafikljusinlägget, men samtidigt är det som sagt många snygga kringgångar istället för att svara på frågorna.


Läs gärna även SvD:s ledare om utvecklingen i det ryska samhället, respektive Kalle Kniiviläs inlägg om ett av president Putins senaste framträdanden.

Kuriosa: På Twitter fanns Sveriges journalistelit (med få undantag) kvällens Agenda vara intressant av två orsaker.
1. Utrikesministerns glasögon som verkade sneda på något sätt.
2. Att utrikesministern uttryckte att SVT och Agenda var särintressen.
De säkerhetspolitiska frågorna var tydligen av betydligt mindre intresse. Det är bara att ge Mats Svegfors rätt.


Media: SVT, 2, DN, 2, 3, 4SvD, 2, 3, 4, 5Aft, 2SR, 2Sydsvenskan,
Bloggar: Chefsingenjören, Johan Westerholm


Uppdatering 11/2 17.45: Aftonbladets Wolfgang Hansson länkar i en artikel till den ovan synliga grafen över de ryska försvarsutgifterna sedan Sovjetunionens undergång. Det står honom fritt att göra. Bättre för Wolfgang Hansson och Aftonbladet hade dock varit att läsa hela detta inlägg och länka till det eftersom hans slutsats är att man rustar från en låg nivå. Den låga nivån är dock sedan länge passerad.

Gästinlägg: En legitim nazistreferens

Nedan ett gästinlägg ämnat diskutera de djupare anledningarna till att ha en försvarsmakt och ett statligt våldsmonopol.

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––


En legitim nazistreferens

Det är en god tumregel att den som hänvisar till nazister får anses ha förlorat debatten. Men i det här fallet ska det visa sig vara relevant. Det tar dock en stund att ta sig dit, så härda ut. Du som härdar ut får på vägen veta de viktigaste skälen att vi som demokrati
utan omedelbar risk för krig ska investera i försvar.


Om vi börjar i demokratin, så är den på intet sätt perfekt, men den är som styrelseskick mycket bättre än alla andra man hittills provat. Det är större chans att människor får leva sina liv i trygghet och relativ välmåga om de även lever i en demokrati.

På samma sätt är nationalstaten på intet sätt perfekt, men det är en praktisk och relativt väl fungerande indelning av jordens resurser som, givet att den även får ha demokrati, medger att människor kan välja ännu mera fritt. Det är långt kvar innan världen har fri rörlighet över gränserna, men redan idag kan i alla fall vi svenskar i mycket stor utsträckning välja hur vi vill ha det och väga för och emot att bo på en viss plats. Vill man till exempel ha låga skatter, hög företagsamhet och dyr men förstklassig sjukvård kan man skaffa sig ett jobb i Singapore. Vill man hellre ha ett högt skattetryck, men i utbyte få god social trygghet och sjukvård i värdsklass kan man... flytta till Australien. Ju närmare de som lever i följderna av ett beslut det fattas, desto större är chansen att det blir bra. Många och demokratiska stater är en utmärkt grogrund för allmänt välstånd där människor kan påverka sin situation.

Om man accepterar demokrati och nationalstat som två (relativt) bra saker följer därnäst att de ska upprätthållas. Precis som med respekt är demokrati inget man får utan något man förtjänar. Exakt hur detta ska åstadkommas finns det olika vägar till, och det är dessutom ett evigt pågående arbete att behålla demokratin. Gemensamt för alla demokratier är dock att det tagit lång tid att nå dit.

I Sverige tog det, lite beroende på vilket krig man räknar, sisådär 40 år från det att vårt land sett de sista utländska soldaterna tills alla fick gå i skolan. Därefter tog det mer än 60 år innan alla hade rösträtt, och sen tog det ytterligare nästan 60 år innan homosexualitet inte längre var en sjukdom. Efter det tog det ytterligare 30 år innan statskyrkan avskaffades. Naturligtvis kan man göra denna resa mycket fortare om man har förutsättningarna med sig, men att det tar tid att bygga en hållbar demokrati är tveklöst.

För att få möjlighet att göra detta krävs först, och främst, stabilitet och säkerhet. Detta är vår gemensamma huvuduppgift att ordna: Vi behöver stabiliten för att kunna göra resten av resan, och stabiliteten kräver att staten upprätthåller förmågan till organiserat våld. Detta låter obehagligt bara för den som levt hela sitt liv i ett land där förmågan till detta varit så god så länge som i Sverige.

Genom att staten, det vill säga vi medborgare, organiserar våldsutövandet i ett monopol som kan riktas mot dem som vill undergräva stabiliteten, ger vi oss själva möjligheten att gå vidare med demokratiresan. (Av samma anledning är det ett hot mot demokratin om våldsmonopolet går förlorat även inuti landet, och man inte längre kan räkna med att till exempel organiserad brottslighet möter
rättvisa, långa och hårda straff för brott mot våldsmonopolet.)

Syftet med våldsmonopolet, oavsett om det riktas utåt eller inåt, blir sannolikt aldrig, åtminstone inte i en demokrati, att möta och besegra alla hot. Man får en obehaglig storebrorsstat om varje brott ska förhindras innan det begås, och inte ens om man har världens starkaste militärmakt går man helt säker för angrepp.

I stället bör statens våldsutövande, och nu talar jag framför allt om det som riktas mot externa hot, vara ägnat åt att skänka handlingsfrihet. Vår stat ska kunna förhandla om (nästan) vad som helst med vem som helst, och helst på ett sådant sätt så att både vi och motparten får det bättre i slutänden. I ett läge när vi inte har förmågan att hävda vår nationalstats stabilitet med hjälp av våldsmonopolet hamnar vi i en förhandlingssits som inte bara är sämre än den kunde vara, den är framför allt sådan att vår motpart kan välja att begå brott mot vår integritet för att dessa är det billigaste sättet för honom att uppnå det han vill. Sådana brott är helt orimliga att riskera att utsätta sig för.

Ett enkelt teoretiskt exempel är det som figurerat hos Lars Wilderäng där man spränger några centrala elledningar och sedan skjuter linjemontörer tills de slutar komma. Det krävs inte många dagar utan ström för att vårt samhälle ska börja krackelera, och har man då inget våldsalternativ att ta till blir linjemontörerna skjutna tills dess att motparten fått som han vill. Detta alldeles oavsett om det sker i samband med en storskalig invasion eller helt enskilt.

Ett mer påtagligt och historiskt exempel, och nu närmar vi oss nazisterna med stormsteg, är Sverige under andra världskriget. Under tjugotalet rustade man ned på ett sätt som saknade motstycke. Vi skulle aldrig mer ha krig. Även om tanken är vacker är den också utopisk. När Sverige avhändade sig sina våldsalternativ hamnade man till slut i ett läge där man femton år senare inte hade tillräckligt med våldsalternativ för att kunna säga nej till Nazi-Tyskland.

Man påbörjade förvisso en upprustning i Sverige under trettiotalet när man började se utvecklingen på kontinenten. Denna upprustning beräknas ha varit klar 1948. Det är, som bekant, tre år efter att kriget tagit slut. Upprustning rent materiellt tar tid, särskilt i ett skymningsläge där andra länder håller hårt i strategiska resurser, och utbildning av stora stridande enheter tar än mer tid.

Det är möjligt att man med de styrkor vi förfogade över 1948 kanske hade kunnat haft en rakare rygg inför krav på tyska trupptransporter. Som läget var när dessa var aktuella i början av kriget så hade vi ingen möjlighet att göra annorlunda än att tillåta dem. Det är därmed inte sagt att man valt att agera annorlunda för det, men det är otroligt mycket bättre att välja ett alternativ än att ställas inför fullbordat faktum.

Ingen som 1925 hade sagt "om femton år sitter en folkmördande korpral som diktator över halva Europa" hade tagits på allvar. När andra världskriget sedan brutit ut hade vi turen att en massa offervilliga britter, australier, nya zeeländare, kanadensare, och amerikaner ordnade det så att vi slapp lära oss tyska som förstaspråk (för att inte tala om att funktionshindrade, frimurare, hbtq-personer, judar,
demokrater, kommunister och många andra med oss hade varit utsuddade minnen, som mest, utan denna offervilja). Den gången gick det bra, men det var inte vår förtjänst. Det ligger i varje demokratisk stats intresse att se till att andras välvilja kan göra en svår uppgift lättare, istället för att sätta sig i en sits där välviljan är det som tryggar ens själva existens.

Ingen tror förstås att historien kommer att upprepa sig exakt. Det viktiga är dock att se till att man själv inte upprepar gamla misstag. Att frivilligt avhända oss handlingsfrihet nog att bestämma vad som sker i vårt land är vansinne. Vi behöver ett försvar, som är så starkt att vi slipper vara undfallande inför kommande hot. Det finns oändligt många skalsteg mellan det nu föreslagna "om vi får tre till fyra
veckors förvarning ska vi om fem år kunna möta ett begränsat angrepp på en plats under cirka en vecka, fast bara om vi innan dess lyckas rekrytera bättre än vi någonsin gjort OCH får trettio miljarder som ingen vill ge oss" och "vi kan föra två fullskaliga krig samtidigt på olika platser i världen samt upprätthålla termonukleär terrorbalans på en gång". Vi borde inte nöja oss med det första, och det finns ingen anledning att eftersträva det sista.

Det vi dock borde göra är betrakta stridskrafter som en skapare av handlingsfrihet. Hur mycket sådan vill vi ha? Det är enbart de rättsvårdande myndigheterna som kommer lika långt ned som försvarsbudgeten på en demokratisk nationalstats motsvarighet till Maslows behovstrappa. Alla andra synsätt leder oss tillbaka till risken för nazististiska trupptransporter på svensk jord.


Oplacerad informationssoldat



Wisemans anmärkning: På ett liknande tema kan man, om man inte redan sett det, se ett hyllat 15-minuters föredrag av den holländske överbefälhavaren där han redogör för sin syn på varför ett militärt förvar behövs. "Why I chose the gun to create a better world"

Replik till ett försvarstal i fem akter (uppdaterat 8/2 07.00)

På sin blogg publicerade igår kväll den moderate riksdagsledamoten Fredrik Schulte inte mindre än fem inlägg till förklaring och försvar för dennes tidigare blogginlägg om den svenska försvarsdebatten. Ett blogginlägg som gavs ett starkt rött ljus här på WW vid granskningen av den aktuella moderata försvarsretoriken.

Det är högst olyckligt att Schulte fått en rad hårda och osakliga kommentarer, men det gör det ändå inte lättare att förstå varför Schulte kategoriserar kritiken som ”arga vita män”.

Då Schulte presenterar fyra blogginlägg till sitt försvar så är det förmodligen enklast att avhandla dem ett i taget.


1. Referens till gammal statistik, vilket inte förändrar något i sak

Schulte har svår att förstå upprördheten över att hans referens till en site som har helt felaktiga siffror för det svenska försvaret och ursäktar sig med att försvarspolitik inte är hans område. På Twitter kom Schulte för några dagar sedan med en ursäkt för referensen till ”Global Firepower”:

Medger att tankesmedjan jag refererade till inte hade uppdaterade siffror. Det ligger ändå inte ångt från verkligheten.

Schulte väljer nu i dagens blogginlägg som referens för sitt resonemang att Sverige ligger på plats 31 enligt Wikipedia avseende försvarsutgifter och plats 18 ”per capita”. Vad Schulte underlåter att nämna är att denna Wikipedia-artikel endast listar 44 länder i världen vad gäller försvarsutgifter per capita.

Att ta upp försvarsutgifter i förhållande till BNP var tydligen inte lika intressant eftersom Sverige då placerar i den understa tredjedelen i världen. Likaså bör man även väga in vilken köpkraft respektive försvarsbudget för med sig. Hur ligger lönerna i respektive land? Vad kostar krigsmaterielen? En enkel jämförelse för det civila samhället är t ex Big Mac-indexet där 50 $ i januari 2012 gav 8 hamburgare i Sverige, 11 i USA, 19 i Ryssland och 30 i Indien. Tyvärr fungerar inte heller detta index fullt ut när det gäller att ta hänsyn till den lokala köpkraften.

”Därmed bör Sveriges försvar vara rimligt stort i förhållande till att vi är ett litet land uppe i den norra utkanten av världen som inte haft krig på 200 år.”

Här borde Schulte ha nöjt sig med att konstatera att han inte är insatt i försvarspolitiken och därefter satt punkt. Som riksdagsman som med mycket hög svansföring ger sig in i ett politikområde måste han komma med väl underbyggda åsikter om han ska kunna tas på allvar. Det ovan listade citatet visar tyvärr på en svag förståelse för säkerhetspolitik, som inte heller förstärks av referensen till Wikis ekonomiska jämförelse (ursprungligen hämtad från SIPRI).

Inlägget avslutas med ett försvar för Schultes refererande till NATO:s PARP-rapport på Facebook:

”Jaha? Huvudfrågan här är huruvida inriktningsbesluten och den övergripande finansieringen av Sveriges försvar är adekvat eller inte och det anser NATO att den är. Sedan återstår implementering av den nya försvarorganisationen som givetvis tar tid.”

Jaha? Inte ett ord om att den organisation, eller snarare målbild, som NATO-utvärderingen avhandlar saknar nästan 40 mdr kr i finansiering?

Schulte sammanfattar:

”Sammantaget är försvaret inte i så dåligt skick som debatten förespeglar.”

Här blir man återigen något förvånad. Schulte verkar vara tillbaka i presens från att nyss ha befunnit sig vid år 2019. Var återfinns referensen till detta påstående om det är presens som gäller? Går Schulte återigen på mycket översiktliga siffror denna gång från Wikipedia? Om det återstår att finansiera nästan 40 mdr kr till den målbild NATO sett som rimlig, i vilket skick är då Försvarsmakten idag? Vad skulle försvaret vara i dåligt/bra skick gentemot för uppgift? Högst oklart. Det kanske visar sig i ett senare blogginlägg?


2. Försvaret, DN och särintressen

Inlägget är till stor del en dispyt mellan Schulte och DN som den förstnämnde anser har lagt orden i munnen på Fredrik Reinfeldt, i det här fallet orden om särintresse. Det här reder förmodligen Schulte och DN ut bäst själva. Redan att DN-journalisten bemödade sig att ge en kommentar på det förra inlägget tyder på att situationen är något utöver det vanliga.

Avseende särintressen verkar Schulte driva tesen att det är ”arga vita män” som särintresse som ”lobbar för mer resurser till försvaret som inte är motiverade ur ett allmänintresse”. Det är en form av kritik som blir svår att bemöta eftersom den dels är svepande och dels för att personer i befolkningen som har god erfarenhet av försvaret och försvarsfrågor till långt över 90 % är män, till följd av värnpliktssystemet och att försvaret först i början av 80-talet öppnades för kvinnor.

Vad som är allmänintresset enligt Schulte framgår inte i detta inlägg. Förmodligen är det samma som Schultes åsikt redovisat i det inledande inlägget i serien, nämligen att ”försvaret är rimligt dimensionerat i förhållande till vår nuvarande säkerhetspolitiska situation och framtida hotbildsscenarion” samt att ”vi samtidigt bör satsa mer på våra utlandstjänstgörande trupper”.

Det blir skäl att återkomma till detta.


3. Tycker Fredrik Schulte detta av taktiska skäl?

Det är en fråga som Fredrik Schulte endast själv kan svara på och därför ointressant. Intressantare är de åsikter som Schulte uttryckt och de argument han framför.


4. Kommer ryssen?

Nej, svarar Schulte tvärsäkert och det är inte utan att man håller med. Problemet med den retorik Schulte anför och som även förts fram av statsministern, finansministern och många andra är att man tenderar att dela in konfliktskalan binärt. Antingen råder djupaste fred eller också är det en fullskalig invasion på gång.

Något invasionshot mot Sverige lär inte ha förekommit sedan andra världskriget. Däremot finns det en omfattande gråskala mellan dessa ytterligheter i användande av militär makt. Ett överanvänt historiskt citat är att krig är en förlängning av politiken med andra medel. Tyvärr gäller det inte bara krig utan även annat applicerande av militär makt. När USA placerar en extra hangarfartygsstridsgrupp i Persiska Viken är det inte primärt för att man avser inleda krigshandlingar. Ej heller så när Ryssland skickar en eskader till östra Medelhavet och farvattnen utanför Syrien eller när man i ett pressmeddelande går ut och berättar att man flugit Östersjön runt med strategiskt bombflyg med skarpa kryssningsrobotar.

När då Schulte klassar en rysk invasion som ett larvigt scenario så blir det just larvigt. Någonstans där hittar man också ett av de fundamentala problemen i den svenska försvars- och säkerhetspolitiska debatten. Vi anser i Sverige att vår militära närvaro i andra delar av världen bygger säkerhet och stabilitet just genom blotta närvaron. En åsikt som även Schulte verkar understödja att döma av hans prolog. Samtidigt är den svenska debatten fullkomligt blind för att samma resonemang lika gärna kan – och bör, appliceras på skeenden i vårt närområde. Internationella relationer är en komplex blandning av diplomatiska, ekonomiska, politiska och militära medel samt information. Det "fair play" som vi är vana vid från nationella relationer, som t ex rättssamhället, inrikespolitik, osv, existerar i mindre grad i de internationella relationerna.


Hur den militära och säkerhetspolitiska utvecklingen ser ut i vårt närområde lär inte Schulte veta eftersom det inte står i Wikipedia och det är tyvärr inte heller information som allmänheten har tillgång till. Är det en konspiration? Nej, det handlar helt enkelt om att i Sverige råder försvarssekretess kring alla underrättelser som inhämtas även om de ”andra sidorna” är väl medvetna om den egna verksamheten och vår inhämtningsverksamhet. Detta försvårar ytterligare den försvars- och säkerhetspolitiska debatten och lämnar öppet för just ”larvet” om invasionshot och gör det i det närmaste omöjligt att sakligt bemöta vissa påståenden.

Tyvärr är nog Schulte-historien ett symptom på även ett tredje problem i debatten och samhället, nämligen den allt sämre folkförankringen för Försvarsmakten. Försvarsmaktens informationsdirektör formulerade som en av ”utmaningarna” i att rekrytera i målgruppen ungdomar 18-25 att denna som helhet har mycket liten eller obefintlig kunskap om det som man inom Försvarsmakten tycker är självklara saker om Försvarsmaktens verksamhet, samt att den kunskap denna grupp uppfattar sig ha är baserad på amerikanska krigsfilmer. Tyvärr gäller detta nog även riksdagsledamöter som gått i det närmaste direkt från gymnasiet till politiken.


Sammanfattningsvis: Schultes erfarenheter av Försvarsmakten, försvarspolitik och säkerhetspolitik verkar av de sex blogginläggen, Twitter och Facebook, bygga på a) Sajten Global Firepower b) Vad riksdagskollegor tycker och c) Wikipedia.
Schulte anser att försvaret inte är i så dåligt skick som debatten förespeglar, att det inte finns någon hotbild mot Sverige, men samtidigt att ”våra utlandstjänstgörande trupper … bör ha utrustning i världsklass”. Tre åsikter som är något svåra att få ihop.


Schulte var en av de riksdagsledamöter i Alliansen som i den stora debatten om FRA-lagen var emot denna, men som i slutändan ändå röstade för eftersom han ansåg att det gynnade partiet. Frågan är hur det ligger till i denna fråga där han verkar betydligt mindre påläst än när det gällde FRA.


Bloggar: Skipper, Magnus Redin

Uppdatering 8/2 07.00: Fredrik Schulte gjorde under gårdagen en pudel i de ovan nämnda frågorna. Att erkänna att man har haft fel är en stor handling.

Gästinlägg rekrytering: Replik från Försvarsmakten

Nedan följer en replik från Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten till det första inlägget i en serie om rekrytering.


Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––


Vad håller vi på med?


En fråga för att travestera den kampanj som nu pågår. Försvarsmaktens marknadsföring väcker alltid mycket uppmärksamhet, dels för att det är just Försvarsmakten som är avsändare men också för att våra kampanjer sticker ut jämfört med andra företag och organisationer. Den senaste som går under namnet ”vad håller du på med?” har risats och rosats mer än någon annan kampanj tidigare. Kommentarerna har varit kraftiga på nätet som t.ex. ”MEN HUR I HELVETE FÖRSVARSMAKTENS JÄVLA REKLAM FÖRFÖLJER MIG T O M PÅ SPOTIFY ” till ”Folk får säga vad de vill om försvarsmakten, men deras nya reklam är fucking awsome!”.

Vad som sagts i den allmänna debatten har bland annat varit att den är kulturfientlig. Mycket av denna värdering ligger i betraktarens ögon och en inbyggd fördom om vad Försvarsmakten står för utan att bry sig om vad budskapet de facto är. Bland annat Fredrik Strage i DN och Alex Schulman i Aftonbladet har skrivit om detta och jag har bemött detta i tidningen Resumé. Pierre Schori i Aftonbladet menar att vi enbart vill rekrytera långtidsarbetslösa invandrare. Nu är det inte syftet med aktuell kampanj vilket jag strax ska återkomma till, men om så vore, vilka värderingar styr Schoris syn på Försvarsmakten och gruppen långtidsarbetslösa invandrare?

Vad gäller de interna reaktioner som är negativa har jag mer att fundera kring. Detta därför att en framgångsrik kampanj kräver interna ambassadörer. Det är därför viktigt att förklara vad marknadsföringen ska göra och vad den inte kan innehålla.


Först några grundförutsättningar:


  • Vi baserar våra kampanjer på noggranna studier av målgrupperna och kunskap om deras beteenden och attityder, 
  • Vi behöver för aktuell omgång med cirka 2 000 platser till den grundläggande militära utbildningen (GMU) mer än 12 000 ansökningar. För att få denna stora mängd ansökningar behöver ännu fler individer reflektera och överväga en ansökan och då är detta endast en omgång, 
  • De som bor nära ett förband är lättare att påverka men den stora gruppen individer som behöver beröras bor i områden utan synlig militär närvaro, 
  • Vi vet att åldersgruppen 18-25, som helhet, har liten eller ingen kunskap om Försvarsmakten. Med liten menas just det, mycket liten eller obefintlig kunskap om det som vi internt tycker är självklara saker om vår verksamhet, 
  • Den kunskap denna grupp uppfattar sig ha är baserad på amerikanska krigsfilmer, 
  • Vi är inte ett valbart alternativ idag, dvs. individen har inte övervägt, och kommer inte av sig själv att överväga, en tjänstgöring i Försvarsmakten, 
  • 18-19 åriga män är överrepresenterade bland de som ansöker eller blir nominerade till GMU, 
  • trots detta är denna volym män inte tillräcklig utan vi behöver kraftigt förändra intresset bland de som är 19-25 år och i synnerhet bland kvinnor, 
  • - i tillägg till volymskäl, men kanske ännu viktigare, blir Försvarsmakten en bättre organisation med en jämnare ålders- och könsfördelning, 
  • budskap som förstärker en fördom eller verkar främmande för stora grupper verkar avskräckande i den första kontakten, 
  • Hemvärnet har låg status i gruppen 25-35 som är huvudmålgrupp för rekrytering till detsamma. 



Hur ska då reklamen utformas, givet dessa grundfaktorer, och vår kunskap om att varje målgrupp, fördelat på ålder och kön, reagerar på olika budskap och innehåll?

Reklamens huvudsyfte är att väcka intresse, skapa nyfikenhet, förväntan eller ställa invanda föreställningar på ända. Först när denna nyfikenhet är väckt kan vi presentera vår verklighet och verksamhet på ett djupare sätt. Går vi ”rakt på” behåller vi gruppen 18-åriga killar och verkar avskräckande på huvuddelen av kvinnorna men även männen i ålderskategorin 19-25.

Mot detta kan ställas att många medarbetare har efterfrågat att vi ska visa verksamheten i vår reklam. - Visa bilder på stridsvagnar, båtar, flygplan eller skarpa bilder från Afghanistan. Varför visar vi inte detta, varför visar vi inte ”vår verklighet”? Det är riktigt men det är inte heller syftet. Det är nämligen nästa steg i kontakten med de stora grupper vi vill påverka vilka, som jag tidigare nämnt, saknar kunskap eller kanske rent av skräms av ”vår verklighet”. Om detta vore faktorer på marginalen skulle vi kunna göra på annat sätt men nu är det ”deras verklighet” vi ska förhålla oss till och inte vad vi själva tycker vore önskvärt. Först behöver vi på ett nästan metafysiskt plan prata om ansvar och grundläggande värderingar i livet, sedan kan vi närma oss det vi faktiskt gör i vårt dagliga värv. Så svårt och samtidigt så enkelt är det. Avståndet mellan vår och resten av samhällets vardag är idag mycket långt ifrån varandra och i synnerhet gäller detta yngre generationer.

När kommer då verkligheten in när vi ställt förväntningarna på ända om vad Försvarsmakten är? Det sker i nästa steg genom besök på vår hemsida eller annat ställe på Internet. Det är där vi ska visa det som då fördjupar. Saklig information, medryckande och förklarande filmer, beskrivande text, frågor och svar. En väl fungerande kampanj genererar cirka en miljon besök till vår hemsida. Där får de, som vi väckt intresse hos, se den breda bild som behövs. Ett upplägg med tuffa bilder och filmer i den första kontakten kanske ger en bråkdel av detta resultat och vi når inte våra mål. Därutöver verkar detta bildspråk initialt exkluderande då det i första hand beskriver traditionella manliga ideal. Så enkelt är det.

Nu har jag i detta resonemang enbart redovisat hur kampanjer och hemsida fungerar. I tillägg till detta kommer möjligheterna att faktiskt se, höra och känna på det vi är, fysiska möten och verkliga kontakter. Sådana möten kommer att vara avgörande på lokal nivå och utgöra en vital del i rekryteringen som komplement till de centrala kampanjer som driver volymen över hela riket. Jag har inte heller berört de organisatoriska eller kulturella förändringar som behövs för att möta och behålla en ny generation medarbetare med helt andra förväntningar och krav än de vi är uppvuxna med.

En del av kritiken har pekat på att i andra länder så fungerar det med ”combat” direkt. Först det första är jag inte så säker på att det fungerar då de flesta länder som marknadsför på det sättet har stora rekryteringsproblem. Men det viktigaste skälet är att varje land är kulturellt unikt. Riksdagsledamoten Caroline Szyber (KD) menade på Twitter att norsk reklam som vädjar till känslan för Norge var bra reklam. Det är det säkert, men de som förespråkar en sådan reklam är förmodligen omedvetna om hur kraftigt synen på just nationalism och nationsidentitet skiljer Norge och Sverige åt. Det som funkar i andra länder kan således vara helt verkningslöst i Sverige. Om tonaliteten skall utgå från ett intresse för nationen krävs ett helt annat politiskt språkbruk där Försvarsmakten repetitivt och utan reservationer omnämns som den yttersta garantin för en självständig demokratisk stat.


Hur vill jag då förändra rekryteringskommunikationen? För det ska vi, då detta är en levande process. Idag löser den ett kortsiktigt volymbehov givet nuvarande förutsättningar och hur ska den förändras över tiden?


  • Vi ska så snart som möjligt, med erfarenhet och statistik, börja mer precist identifiera vad som ger effekt, fördelat på ålder, kön och region. I Kanada tog det fem år att få tillräckliga data för ett mer ”kirurgiskt” urval. 
  • På sikt ska kostnaderna och formerna för vår marknadsföring kunna förändras när vi är etablerade som arbetsgivare och ett valbart alternativ för kontinuerlig, tidvis eller frivillig tjänstgöring. 
  • Plattformsdokument som styr vår kommunikation ska vara tillgängliga för medarbetare och chefer för att utifrån kunskap och förståelse bidra till helheten. 
  • Att Försvarsmaktens medarbetare känner stolthet över kampanjerna då de vet att den ger avsedd effekt och inte känner besvikelse över att de inte är dokumentärer över den egna verksamheten. 
  • Stoltheten över det egna förbandet återspeglas genom filmer i andra sammanhang där syftet just är identitetsskapande.
  • Att hela Försvarsmaktens verksamhet återspeglas i den samlade kommunikationen, från tidigare försvarsgrensidentitet till alla uppgifter vi har. 
  • Att arbetet på förbanden baseras på unika kampanjer anpassade till lokala förhållanden tillsammans med mångfacetterad verksamhet och möjlighet till många fysiska möten. 

Det sista är viktigt då i många fall just detta kommer att vara den sista avgörande pusselbiten för 21-åriga Kevin eller 24-åriga Cecilia. Nyfikenheten har väckts av en central kampanj, de första frågorna har besvarats av hemsidan och viljan att ansöka finns efter ett möte med någon jämnårig soldat eller sjöman som stolt bär sin uniform.


Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör


DN

Ny säkerhetspolitisk blogg

I väntan på nästa inlägg här på WW om rekrytering (vilket tvyärr verkar dröja) är det läge att passa på att tipsa om en ny säkerhetspolitisk blogg, Säkerhetspolitiska Reflektioner, som vi är många som har stora förväntningar på efter att ha följt skribenten ett bra tag på Twitter. Det första inlägget avhandlar Sveriges förhållande till NATO och utövande av formell och informell makt mellan Sverige och NATO. Bra detta, eftersom det finns många NATO-spöken som behöver jagas undan.


Trafikljus i försvarsretoriken (uppdaterad 07.45)



Särintresse – om sådant intresse som avviker från gemensamt intresse
Svenska Akademins Ordbok

Försvarspolitiken fortsätter att ta stor plats i det politiska Sverige såsom närapå aldrig förr. Just när man trodde att försvarsminister Karin Enströms tal om att hon var nöjd med en-veckasförvaret skulle markera en ny extrem, toppades det med utredningen mot ÖB för att ha läckt hemliga uppgifter. Det toppades sedan i sin tur av statsministerns tal om försvaret som ett särintresse. Idag, en vecka efter åklagare Tomas Lindstrands uttalande om att ÖB kan ha läckt hemliga uppgifter, kom så det väntade beskedet att det inte blir någon förundersökning mot ÖB.

Stormen i svensk försvarspolitik har med andra ord fortsatt under veckan. Försvarsministern fick det hett om öronen i Riksdagen igår när hon tvingades ta emot den ena bredsidan efter den andra från Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Folkpartiet. Ja, och så fick hon ju naturligtvis väl förberedda frågor från de egna partikamraterna Hans Wallmark och Annicka Engblom i syfte att marknadsföra den egna försvarspolitiken. På TV 4 Newsmill kan man nu räkna in 12 debattartiklar som är kritiska till den aktuella försvarspolitiken och endast en som är för, skriven av ordföranden i Försvarsberedningen, Cecilia Widegren. Ser man till Newsmills statistik avseende millningar, dvs hur läsarna reagerar på ett visst ämne, så är 93 % negativt inställda till den moderata försvarspolitiken.


Den moderata retoriken i försvarspolitiken förblir annars densamma så till den grad att det inte längre ens är spännande att spela floskelbingo. Däremot kan man liksom Skipper gör på Newsmill ställa sig frågan om detaljsamordningen mellan försvarsministern och statsministern. Det råder inget tvivel om att försvarsministern igår fick täcka upp för statsministerns uttalande om ”särintresset”. Men hur är det med försvar av hela landet? Statsministern lät berätta varför vi inte har och behöver ett försvar som täcker hela landet, medan försvarsministern fortsätter att hävda att hela landet ska försvaras.

Moderaternas huvudsakliga media line i uttalanden om försvaret är just nu att ”försvarsförmågan har ökat sedan 2006”. Det låter naturligtvis mycket bra i allmänhetens öron, men hur är det egentligen med sanningshalten i det påståendet?

Om sanningen ska fram är det både rätt och fel. Dissekerat till försvarsgrenar och operativ nivå ser den öppna varianten ut så här:

Operativ nivå (försvarsplanering): Nationell försvarsplanering har sedan något år återtagits (om än bara för fem områden i Sverige enligt SvD) och sedan nyår finns åter regionala staber.

På operativ nivå har alltså förmågan på flera sätt ökat.

Armén: 2006 utbildades värnpliktiga i den mängd man ansåg behövas för att möjliggöra rekrytering till Utlandsstyrkan. Idag är Armén till delar bemannad med kontinuerligt anställd personal, spridd på mindre förband. Uppfyllnaden av tidvis tjänstgörande personal går trögare än planerat. Bland de tyngre materielsystemen finns brister framförallt avseende artilleri, där Sverige idag har en (1) artilleripjäs, vilket bl a omtalades i Sälen. 2006 var det 48 st. System för indirekt eld (artilleri) är en hörnpelare i väpnad strid. För svensk del blir det till att vänta några år till de övriga 23 Archer är levererade. Ingenjörförmågan i Boden avvecklades också härom året och på så sätt finns landets enda ingenjörsförband numera i Eksjö i Småland.

Inom Armén är därmed förmågan på många sätt lägre än 2006 då förbanden inte är uppfyllda och man saknar flera väsentliga materielsystem.

Marinen: Marinens ubåtar och ytstridsfartyg hör till de viktigaste delarna av det svenska nationella försvaret eftersom de tillsammans med Flygvapnet ska övervaka den svenska territoriella integriteten samt utgöra den tröskel som ska avskräcka från att projicera vapenmakt över Östersjön. Sedan 2006 har ingen större förändring skett på detta område avseende materiel, annat än att Regeringens genomförandegrupp beslöt att avbryta anskaffningen av luftvärn till Visbykorvetterna. Den stora förändringen ligger på personalområdet där man idag har svårt att bemanna alla fartyg till följd av ”andra” uppgifter i land, vilket Riksrevisionen slog ned på i höstas och konstaterade att endast 20-30 % av fartygen kan nyttjas. Inom Amfibiekåren råder idag en underbemanning inom den enda kvarvarande amfibiebataljonen och bataljonens kvalificerade vapensystem robotsystem 17 och minsystem 9 för en tynande tillvaro. Framtiden, om det finns någon, ter sig tyvärr mer landoperativ med bandvagnar istället för strid i amfibiemiljö. Under perioden sedan sedan 2006 fattades också beslut om avveckling av Hkp 4 varav Marinens sista helikopterburna förmåga till ubåtsjakt försvann för att i bästa fall återtas mot slutet av detta sekel. Inget tvivel lär råda om vikten av att ha haft tillgång till helikopter vid ubåtsjakten utanför Göteborg hösten 2011.

Även inom Marinen är alltså förmågan på många sätt sämre idag än 2006.

Flygvapnet: Allan Widman var en av dem som slog ner hårt på avvecklingen av det nationella ledningssystemet av svenskt stridsflyg innan någon ersättare fanns, vilket skedde efter 2006. Idag har man börjat bygga upp en förmåga med det amerikanska Länk 16-systemet. 2006 fanns 4 operativa divisioner JAS 39, varav två i beredskapsnivån 3 år och därtill fanns ytterligare två divisioner äldre JAS 39A med som kunde nyttja de nationella datalänkarna. Idag skulle JAS 39C vara slutlevererad enligt den ursprungliga planen om 100 JAS 39. Leveranserna tilläts dock dra ut på tiden för att spara jobb hos SAAB, varvid slutleverans ännu ej skett. Däremot avvecklades JAS 39A, varvid det blev en klar dipp i numerären. Utbildningsmässigt är nivån på stridflygdivisionerna och deras beredskap mycket högre än 2006. Ser man till helikopterflottiljen så har flera system avvecklats innan ersättare tillkommit och det finns allvarliga personalbrister. Största framgången är anskaffningen och driftsättandet av Hkp 16 på mycket kort tid.

Slutsatsen blir alltså att inom Flygvapnet så har förmågan på många sätt ökat, även om numerären minskats.


Skulle man tillämpa SvD:s system med trafikljus på för påståenden så skulle det moderata påståendet att man höjt förmågan hos försvaret sedan 2006 med åtskillig välvilja få gult ljus, men med dragning åt rött. I trafiken hade en passage av trafikljuset gjort att körkortet legat risigt till.


Ett annat frekvent återkommande påstående är det vid det här laget ökända NATO-utvärderingen. För den oinsatte låter detta naturligtvis som att NATO med sin omfattande organisation för standardisering och utvärdering har utvärderat det svenska försvarets förmåga. Så är dock inte fallet.

Vad man har utvärderat är hur det svenska försvaret är avsett att i framtiden se ut med Insatsorganisation 2014, dvs det man idag strävar att uppnå 2019. Det är alltså en utvärdering av en plan, eller om man så vill, ett pappersförsvar eftersom det ännu inte finns i verkligheten.

Detta ska man ha i åtanke varje gång man hör refereras till denna NATO-utvärdering, liksom det faktum att IO 14:s intagande till 2019, det som nu även benämns ”en-veckasförsvaret”, är beroende av tillskott på drygt 30 mdr kr på materielsidan, och minst 1,5 mdr kr årligen på verksamhetssidan från 2015. Här kan det inte bli annat än ett stort rött ljus för den moderata försvarsretoriken.


Sammanfattningsvis: Saknar man förståelse för och kunskap om den bakomliggande verkligheten löper man risk att förledas att tro att det skett stora mirakel på försvarsområdet sedan Alliansregeringen tillträdde 2006. Vägen mot IO 2014 är i många fall helt rätt, men den är alldeles för många år för sen och med den beslutade ekonomin fullkomligt orealistisk.



Uppdatering 07.45: Naturligtvis föll ett av de tydligaste rödljusen bort vid den sena timmens publicering, men som tur är finns det uppmärksamma läsare som kommer med påminnelser. 

Den moderate riksdagsmannen Fredrik Schulte gör på sin blogg allt han kan för att försvara sin statsminister och kommer fram till att försvarsdebatten tagit löjliga proportioner. Som bevis släpar Schulte fram en internetsida där Sverige rankas som världens 25:e militärmakt. Det är bara det att internetsidan bl a räknar med att Sverige har 280 stridsvagnar, 569, stridsflygplan, 103 helikoptrar 55 artilleripjäser, 18 jagare och så vidare. Schulte uppvisar också en förbluffande brist på kunskap när det gäller Rysslands förhållanden till sina grannländer i Centralasien, vilka Schulte klassar som mindre trevliga och säkra plastser. Frågan är om han själv lytt sin uppmaning att "avvara en semesterresa för att "wake up and smell the coffey"". Tankarna på en eurasiatisk union mellan Ryssland och just dessa länder lär ha gått honom förbi.

Här är det inte tal om något annat än en så stark rödljuskörning att körkortet borde tas på plats. Det här är sannolikt sådan hjälp som försvarsminister helst skulle slippa.

Bloggar: 6:e mannen
SvD, 2

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Blogg-Topplista Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Bloggar.Topplista.se - topplistan med de bästa bloggarna - lägg till din blogg du också! Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade