Visar inlägg med etikett Folkpartiet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Folkpartiet. Visa alla inlägg

Almedalen 2014 – försvars- och säkerhetspolitisk sammanfattning

Att det är ”supervalår” har onekligen märkts i Almedalen då antalet evenemang i år ökat med mer än 50 % från förra året till över 3500. Antalet evenemang inom försvars- och säkerhetspolitiken är en ynka bråkdel som det ”särintresse” det är enligt vissa. Liksom tidigare år har Folk och Försvar tillsammans med en lång rad andra organisationer hållit fanan högt inom dessa politikområden med ett stort antal intressanta seminarier på Försvarspolitisk Arena och Säkerhetspolitiskt Sommartorg, varav jag tänkte beröra några som hastigast.

I partiledartalen valde flera av partiledarna, Stefan Löfven, Göran Hägglund, Jimmy Åkesson och Fredrik Reinfeldt att beröra försvarsfrågorna. Löfven och Hägglund redan i inledningen av sina tal, medan Reinfeldt omtalade de berömda moderata satsningarna på försvaret. Med tanke på hur tidigt i sina tal i synnerhet Löfven, men även Hägglund tog upp försvarsfrågorna, finns det uppenbarligen de politiska strateger som försvarsfrågan som en fråga där man kan tippa rösterna åt ett gynnsamt håll. Efter att ha hört Jan Björklunds tal var jag något förvånad att han inte berörde försvaret, men det står nog klart för de flesta var Folkpartiet står i försvarsfrågorna. I samband med Folkpartiets dag på lördagen gjorde man också ett utspel om att återinföra värnplikten, vilket understryker bilden av att det faktiskt finns en rad politiska nyansskillnader i Alliansen. På liknande sätt meddelade Kristdemokraterna under sin dag att man vill se en parlamentarisk NATO-utredning.

På vänstersidan handlade försvarspolitiken i Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ mest om att förbjuda vapenexporten, en företeelse som Vänsterpartiet anser försätta Sverige i beroendeförhållande till andra länder. Inget av partierna verkar dock reflektera för ett ögonblick över vilka beroendeförhållanden Sverige hamnar i om all krigsmateriel ska importeras. Det blir ju nämligen inte mycket försvarsindustri kvar i Sverige om man alls ej får exportera produkterna. Det lär bli svårt för Socialdemokraterna att hantera då den svenska försvarsindustrin med underleverantörer sysselsätter många tiotusentals människor. På den yttersta vänsterkanten levererade Feministiskt Initiativ besked om sin försvarspolitik. Till en början ska 10 miljarder av försvarsbudgeten istället omfördelas till kvinnojourer och kriminalvården.


Vad avser det stora antal försvars- och säkerhetspolitiska seminarier som hölls kommer jag bara att beröra ett fåtal. Mest intressanta av seminarierna fann jag seminarierna Ny krigföring i Ryssland, Ukraina och det nya säkerhetspolitiska läget samt Försvarsberedningen och Ukrainakrisen. I dessa seminarier berättade bl a Peter Mattsson (FHS) och Carolina Vendil Pallin (FOI) om den ryska försvarsreformen, de tecken man sett tidigare under 00-talet och vart Ryssland nu är på väg. Liksom Carl Bildt i SVT:s mycket sevärda Rakt på-intervju, konstaterade man att den ryska tröskeln för att använda militär makt för att lösa säkerhetspolitiska problem är lägre än vad man trott i väst, men samtidigt har man i Moskva företagit sig det man tidigare omtalat i den säkerhetspolitiska retoriken. Jag rekommenderar varmt att man tittar på dessa seminarier. Ytterst intressanta och särskilt tänkvärda när man reflekterar över vad FOI och svenska underrättelseorgan tidigare meddelat regeringen och vilka åtgärderna blivit i försvarspolitiken sedan 2008.

På tisdagen hölls ett extrainsatt seminarium på Försvarspolitisk Arena om det säkerhetspolitiska läget i Östersjön, vilket jag blivit inbjuden att delta i, vilket jag tyvärr inte hade möjlighet till. Det är ett intressant och brännande ämne där det hos allmänhet och media idag råder en stor okunskap om vad som pågått under våren i Östersjön nära Gotland, särskilt under veckorna innan Almedalen. Här får man en mycket bättre bild genom att följa andra länders försvarsmakter i deras rapportering från Östersjön, samt civila ”signalspaningsamatörer” som lägger ut sina resultat i sociala media. Här har Försvarsmakten otroligt mycket att jobba med, då man av outgrundlig anledning väljer att hemlighålla information som grannländer och NATO-länder lägger ut öppet, t.ex. hur många gånger incidentberedskapen startat och mot vad. I Almedalen uppstod i år exakt samma problem som tidigare år. Almedalsdeltagare som till vardags verkar ha fullt upp med att sätta post-itlappar på fönster och baka surdegsbröd rasar över Försvarsmaktens ”jippoflygningar” med JAS över Visby. Att det är incidentberedskapen som flyger är inget Försvarsmakten lyckas få ut i media. Istället underbygger tystnaden bara den stora okunskapen och mytbildningen. Jag

Ett förvånansvärt intressant seminarium gällde Hewlett Packards förslag till lösning på Försvarsmaktens personalförsörjning och personalhantering. Jag var nog inte ensam om att höja på ögonbrynen när HP kom på tal i detta. Det visar sig att HP sedan många år redan sköter detta åt det brittiska försvaret inklusive att karriärväxla personalen mot slutet av sin tjänstgöring. Löftet här från HP var att göra det bättre och till lägre kostnad än nu och om man inte lyckades skulle man heller inte ta betalt. Med tanke på nuvarande friktioner i personalförsörjningen förstår jag att såväl moderat som vänsterpartistisk paneldeltagare var attraherad av lösningen. Personligen har jag mycket lättare att acceptera outsourcing av personaladministration och karriärväxling än kärnuppgifter som t.ex flygunderhåll och bevakning.

Utfrågningarna av respektive partis företrädare och ungdomsförbundsordförande var också intressanta att lyssna till liksom vissa av seminarierna där respektive partis försvarspolitiska företrädare var ihoptussade i kontroversiella frågor. Där blev det stundom riktigt hett. Ett bestående intryck av hur påläst Peter Hultqvist nu blivit i försvarspolitiken där han nu lätt och ledigt hanterar en bred flora av olika ämnen på ett sätt få av hans motståndare mäktar med.

Ett seminarium jag blev mycket besviken på var Den militära personalens syn på försvarspolitiken. Här ställdes Peter Hultqvist och Johan Forssell mot varandra och för att kommentera den medarbetarundersökning Officersförbundet gjort i Försvarsmakten avseende de anställdas syn på försvarspolitiken. Återigen visade undersökningen att de anställdas förtroende för regeringens försvarspolitik sjunkit. Från skrämmande låga siffror till mycket skrämmande, skulle man nog kunna sammanfatta det hela. Det är inte utan att man undrar om det finns något politikområde med motsvarande siffror. Tyvärr urartade seminariet i pajkastning mellan Forssell och Hultqvist, vilket väl ändå får ses som talande för resultatet i Officersförbundets undersökning.


Tyvärr är det också så att problematiken kvarstår. Man kan slå sig för bröstet hur mycket man vill över att Försvarsberedningen lyckats leverera en rapport med en god analys av läget, men där en hel mandat period ligger mellan läget idag och de åtgärder som föreslås. Här ska det understrykas att detta är såväl Alliansen som Socialdemokraterna överens om och den ekonomi som skiljer sidorna åt är kaffepengar. Till detta ska också läggas de effekter av Finansdepartementets försvarsprisindex som i realiteten gör att försvarsbudgeten än snabbare krymper enligt FOI. Det är med andra ord inte så svårt att förstå varför försvarsanställda har så lågt förtroende för försvarspolitiken. Se gärna Karlis Neretnieks i seminariet Duger det nationella försvaret? beskriva hur infrastrukturpolitiken skulle se ut om man agerade som försvarspolitiken.


Ett stort tack till Försvarspolitiska Arena och Säkerhetspolitiskt Sommartorg för inte bara intressanta seminarier utan nu även ypperliga webb-sändningar som gör det möjligt att följa både på distans och i efterhand.

Utför för regeringen inför Almedalen

I en färsk opinionsundersökning som Ipsos gjort för DN inför Almedalsveckan visar det sig att Alliansens mycket låga väljarsiffror kvarstår. Läget börjar onekligen bli mycket illavarslande inför valet om tre månader.

Bryter man ut en enda fråga ur helheten, nämligen just försvarsfrågan, så tror jag faktiskt den kan vara talande för hur (tidigare) alliansväljare ser på regeringen. Under det senaste halvåret har vi sett en allt större säkerhetspolitisk oreda i den nära omvärlden, samtidigt som svenska folket åren dessförinnan matats med budskap om hur fredlig omvärlden är, att det har gått att göra besparingar på försvaret, att försvarets förmåga trots allt är mycket god och så vidare. När då först ÖB:s uttalande om enveckasförsvaret kommer, följt av att ryska påsken blir offentlig och slutligen Ukrainakrisen, torde detta bidra till öka väljarnas tvivel till regeringens handlingskraft.

Ingen lär vinna ett val på försvarsfrågorna såvida inte världskriget tydligt står för dörren. Likväl är det min övertygelse att bristande handlingskraft och uppfyllande av förväntningar i dessa frågor späder på andra intryck och känslor inför valet av vilket parti man ska lägga sin röst på. Har man redan ett tveksamt eller negativ intryck av ett resultatet inom ett annat politikområde, t.ex. skolan, kommer det att spädas på när det visar sig att den tidigare kärnfrågan försvaret har hanterats så illa. Jag tror därför att det är ett mindre klokt drag att hantera ett ansvarsområde på det sätt som Alliansregeringen har hanterat försvaret.

Ser man också till de opinionsundersökningar som det senaste året genomförts av bl.a. Novus om just försvarsfrågan så finner man att alliansväljarna, med de moderata väljarna i spetsen, har ett mycket lågt förtroende för den förda försvarspolitiken. På samma sätt är alliansväljarna (minus folkpartister) samt sverigedemokrater de som är minst nöjda med beslutet att avskaffa värnplikten. Att ha så missnöjda väljare som successiva opinionsundersökningar om försvaret visat, borde ha rest varningsflagg för länge sedan hos partistrateger, men tydligen inte.

Det torde vara, eller snarare ha varit, ett vist drag att värna om de väljare man redan har.

Försvarspolitiska sprickor tydliga i Sälen

Nu har samtliga i Sälen närvarande partiledare hållit sina tal och det har än så länge varit ungefär som förväntat. Intressantast är dock meningsskiljaktigheterna inom alliansregeringen, där Fredrik Reinfeldt igår i det närmaste tog de andra partierna som gisslan i sitt tal när han uttalade att inget av dessa partier aktivt driver förstärkningar av försvarsanslagen vid regeringens slutna möten och att partierna var helt överens om finansieringsnivåerna.

Reinfeldt ville inte gärna tala om Rysslands militära utvecklingen även om han tog upp den auktoritära utvecklingen i landet. Istället koncentrerade han sig kring vad man kan kalla den mer moderna västerländska hotbilden med cyberkrigföring, terrorism, narkotika med mera. Här saknade jag en problematisering mellan just att ha en vilja kunna koncentrera sig på en mer modern hotbild samt att vara grannland till ett land som helst vill se och agerar enligt de gamla nationalstaternas säkerhetspolitik. Några större problem i försvaret såg inte Reinfeldt och där Finlands president talade sig varm för den finska värnplikten, talade Reinfeldt om värnplikt som något förlegat. En NATO-anslutning avser inte Reinfeldt att driva eftersom Socialdemokraterna inte driver frågan och att ett medlemskap ej heller är aktuellt för Finland. (I sitt tal talade dock president Niinistö om det skulle kunna vara en lösning i framtiden)

Reinfeldts regeringskollegor Göran Hägglund och Jan Björklund tecknade dock en annan bild av försvarspolitiken och den säkerhetspolitiska situationen i närområdet. Såväl Hägglund som Björklund talade sig varma för ökade försvarsanslag och ett svenskt militärt återtagande i såväl större organisation som andra aspekter. Björklund var också mycket konkret avseende ett svenskt NATO-medlemskap som han vill ha innan 2020. Vidare vill Björklund också återinföra värnplikt till del för att ha ett kombinerat yrkes- och värnpliktsförsvar.

Tyvärr deltog inte Annie Lööf i rikskonferensen så Centerns syn förblir oredovisad. Dock kan man konstatera att det finns en konkret spricka inom regeringen i synen på försvarspolitiken. Uppenbarligen blir Moderaterna här alltmer trängda, vilket kan få följder i Försvarsberedningens rapport som ska redovisas under våren.

Hos oppositionspartierna (Sverigedemokraterna borträknade då Jimmy Åkesson också saknas i Sälen) är det också splittring. Miljöpartiet vill fortsatt spara mer pengar på försvaret och är starkt emot vapenexport. Vänsterpartiet är också starkt emot vapenexport medan man däremot öppnar för en förstärkning(!) av Försvarsmaktens verksamhet och territorialförsvaret. Något hot ser man dock inte (?) och inte heller vill man uppgradera svenskt stridsflyg, vilket ju onekligen får sägas vara en mycket väsentlig del av just det nationella försvaret. Socialdemokraterna å sin sida kritiserar Alliansen starkt för läget inom försvaret, men är inte berett att redovisa några summor på hur mycket man är villig att satsa på försvaret. Socialdemokraterna vill också satsa på nationellt försvar i första hand liksom man stödja försvarsindustrin och svensk vapenexport. Det är onekligen vitt skilda intressen som ska samsas i en eventuell rödgrön regering. Vad som dock förenar är inställningen till NATO.


De största frågorna som kvarstår: När ska Sverige gå med i NATO, dvs vad krävs för att S och M ska driva den linjen? I dagsläget säger 36 % ja till NATO och 40 % nej enligt MSB undersökning som nyss presenterades. När kan man politiskt börja diskutera NATO på riktigt?

Hur ska Försvarsmakten i framtiden finansieras? Här är närmast samtliga partier överens om att Försvarsmaktens förmåga idag ej är tillfyllest och Riksrevisionens granskning var svidande vad avser möjligheterna att inta insatsorganisation 2014 såväl som Försvarsmaktens förmåga idag. Ingen är dock redo att att skjuta till de pengar som alla är överens behövs. Det accentueras ytterligare av att så gott som samtliga partier idag vill bygga ett försvar utifrån att först och främst försvara Sverige och därefter internationella insatser. Detta kommer att kräva betydligt mer i anslag och få stora följder i organisationsstrukturen – om man nu menar allvar och det inte bara är tom retorik.

Det är inte skäl som förtroendet för försvaret sjunker allt lägre. Tyvärr en direkt konsekvens av den försvarspolitik som förts det gångna decenniet.

Sändningarna från Rikskonferensen

Läsvärt från Almedalen

Hos Kungliga Krigsvetenskapsakademin diskuterar Lars Wedin Sverige som ett hot mot stabiliteten och också mycket intressant i skenet av den brittiska rapporten på ungefär samma tema. Rekommenderas.

För Hallandspostens räkning bloggar Csaba Bene Perlenberg från Almedalen om säkerhets- och försvarspolitik. Han har hittills publicerat ett antal intervjuer med Mikael Oscarsson och Allan Widman, vilka också är mycket läsvärda. Allan Widman förnekar sig inte och konstaterar att det idag är mer än 10 år sedan det sköts med en haubitsbataljon.

DN Debatt ifrågasätter Mike Winnerstig om Jorden är platt och skjuter i sank fem myter om NATO. Liksom allt fler vill Winnerstig se en utredning om vad ett svenskt NATO-medlemskap skulle innebära. Tyvärr är det många som känner sig hotade av att Jorden kanske inte är platt i alla fall och ifrågasätter att en utredning skulle behövas? Alla vet ju redan att Jorden är platt!

Under dagen genomförs flera intressanta seminarier, bl a om personalförsörjningen och JAS 39E. Vi får se vad dagen för med sig.

En budget kort

Uppgifter om innehållet i Försvarsmaktens budgetunderlag för 2014 och den bifogade redovisning enligt Regeringsbeslut 7 har idag hamnat i media. I korta drag kan man konstatera att Försvarsmakten under den kommande 10 års perioden saknar 40 mdr kr för att realisera de materielanskaffningar, den övningsverksamhet och det personalsystem som krävs för att realisera den försvarsmaktsorganisation som Riksdag och Regering har beställt till 2019. Med andra ord är det på tio års sikt en hel årsbudget som saknas.

Den exakta redovisningen får vänta till dess det officiella underlaget släpps senare i veckan. Vad man kan konstatera är dock att de uppgifter som hittills släppts indikerar att om inte mer pengar tillskjuts kommer omfattande nedskärningar att behöva göras. Den som vill roa sig med en matematikuppgift på måndagskvällen kan använda sig av Försvarsmaktens nyss publicerade årsredovisning för 2012 och se vad som måste till för att spara in de ca 4 mdr kr årligen som saknas. SvD:s uppgifter talar om en reduktion med en tredjedel av organisationen (exklusive Hemvärnet), motsvarande en avveckling av 9000 personer.

Vad exakt som orsakat detta omfattande ekonomiska tillkortakommande är svårt att peka på innan det fullständiga materialet släpps. Man kan dock konstatera en rad faktorer samverkat. Det enorma berget av eftersatt materielanskaffning är en gammal synd där Socialdemokraterna med samarbetspartier under decennier lagt en stabil grund. Alliansregeringarna har dock inte brutit denna trend, utan snarast förstärkt, särskilt i form av anskaffningen av JAS 39E utan täckande finansiering. Personalförsörjningen är ett annat område vars kostnader underskattats och det kommer i detta fall att finnas skäl att återkomma till de exakta ordalydelserna i RB 7 och vad som skrevs i det underlag som Försvarsmakten presenterade för Regeringen för fyra år sedan.


Frågan är vem som sitter med Svarte Petter efter helgen. Regeringens förtroende synes svagt för ÖB. Att göra sig av med ÖB i förtid kan dock bli mycket kostsamt. Sverker Göransson har idag ett massivt stöd hos sin personal och att byta ut en sjukskriven ÖB som kommit med otacksamma, men realistiska budskap kommer att kosta på Regeringens förtroende, särskilt i de sociala frågorna där Socialdemokraterna är måna om att hålla "the moral highground". Folkpartiledaren Jan Björklund har tidigare uttryckt sig i ordalag liknande "över min döda kropp" om ytterligare försvarsnedskärningar. Även för honom blir det svårt att backa. Regeringen kommer därtill att ha mycket svårt att motivera omfattande försvarsnedläggningar, när osäkerheten i närområdet ökat de senaste åren och man därtill såväl motiverat det försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2009 såväl som anskaffningen av JAS 39E med just den förändrade situationen. Att i nästa steg samtidigt skära ner ytterligare 30 % på Försvarsmakten för att bibehålla dagens kostnadsnivå blir oerhört svårt att motivera.

Från socialdemokratiskt håll gör man sitt bästa för att svartmåla Regeringens oförmåga i försvarspolitiken. Ett tacksamt mål, måste man tillstå, men man ska heller inte glömma den socialdemokratiska historien i försvarspolitiken. Ingen kan inbilla sig att en rödgrön seger i valet 2006 eller 2010 hade inneburit en bättre situation för försvaret idag när Socialdemokraterna hade tvingats offra försvarspolitiken för att hålla vänpartierna stångna inom andra politikområden. Den socialdemokratiska kritiken klingar därför mycket falskt, då sannolikheten för en socialdemokratisk majoritetsregering i valet 2014 är närmast mikroskopisk. Den socialdemokratiska kritiken mot Regeringens försvarspolitik kommer dock att vinna mycket i trovärdighet den dag partiet erkänner sin skuld i problemen som de tre tidigare försvarsbesluten orsakat och som Försvarsmakten och försvarsbudgeten än idag lider av.


Skyttegravskriget medelst paj mellan Regeringen och Socialdemokraterna är i sin tur högst olyckligt, då det tyvärr lämnar fritt spelfält för Sverigedemokraterna inom försvarspolitiken. Nu får vi se vem som i slutändan dragit det längsta strået av alla de korta strån som finns att välja på i den svenska försvarspolitiken.


Som Henrik Dorsin skulle ha formulerat det: Det hade aldrig hänt om vi ej varit en budget kort.




Bloggar: Skipper, 6:e mannen, Johan Westerholm, Åsa Lindestam
Media: Aft, DN2, SvD, SSV, NWT, NT, SMP

Tiden går… Gästkrönikör nr 4: Allan Widman (uppdaterad 16.00)

Allan Widman har under sina tre mandatperioder i Riksdagens försvarsutskott blivit något av en centralfigur i svensk försvarspolitik. Widman har aldrig ryggat för att ställa de obekväma frågorna i svensk försvarspolitik samt att ställa krav och upplevs därför ofta som obekväm både inom Försvarsmakten och politiken. Tittar man på Widmans riksdagssida bara under denna mandatperiod ser man att han är mycket produktiv – mycket mer så än många av hans kollegor. Senast nu under juli har han ställt frågor, t ex till försvarsministern om bemanningen av de fyra reservbataljonerna. Genom sin höga aktivitet i försvarsdebatten får också Widman stort genomslag. Att Sverige idag har helikoptrar kan till stor del tillskrivas Widman, liksom att luppen satts på tokerierna inom ledningsområdet som gått under benämningarna GLC/NOC. Att Sverige idag har någon form av veteranpolitik värd namnet kan också tillskrivas Widman och den veteranutredning han handlade.

Widman var den första försvarspolitiker som startade en blogg och använder sig av bloggen som ett aktivt kommunikationsmedel, där han så gott som alltid tar sig tid att bemöta de kommentarer som skrivs in. Bloggen döptes till Strilaren II till minne av den nedlagda bloggen Strilaren som avhandlade just frågorna kring GLC/NOC och som stängdes då personer bakom den utsatts för påtryckningar. Widmans ageranden i försvarspolitiken har under åren genererat ett antal inlägg på WW, inte bara till stöd utan även som kritik, t ex vad avsåg genomförandegruppen. Som aktiv i försvarsdebatten, men även som väljare kan man önska att alla försvarspolitiker vore lika aktiva och engagerade som Widman. Gemensamt för Widman och många försvarsbloggare är att den kritiska granskningen och tillgången till rätt information och beslutsunderlag är centrala. I detta gästinlägg kan man inte nog poängtera innehållet i det näst sista stycket, där ett exempel inträffade förra veckan (2).


Wiseman



---------------------------------------


Bara sanningen gör oss fria

Det var avslöjandet om Sveriges förlust av förmågan till hemlig och säker stridsledning av flygvapnet som blev själva genombrottet för försvarsbloggarna. Året var 2008 och Wiseman, som varit tidigt ute, fick snabbt sällskap av andra som ville berätta om tillståndet i försvaret och ge stämma åt sina tankar om svensk försvars- och säkerhetspolitik.

De efterkommande åren började journalister, med särskild inriktning mot detta politikområde, sin dag med ”vittja bloggarna”. Där fanns helt färdiga nyheter att servera eller goda uppslag för eget rotande.

De anonyma bloggarna inom försvarsområdet saknar sitt motstycke i övriga delar av samhällsdebatten. Det hedrar knappast den myndighet som de flesta av dem är eller har varit anställda i. Mig veterligt finns det heller ingen annan statlig myndighet som utgivit riktlinjer för de anställdas privata bloggande. Att detta ännu inte blivit föremål för konstitutionell eller juridisk granskning är en smula överraskande.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att försvarsbloggarnas betydelse synes vara i avtagande. Utan empirisk grund vill jag påstå att den debatt som förs blir alltmer intern. Vanligast förekommande i kommentarsfälten (förutom helt anonyma) är andra försvarsbloggare. Även på denna punkt har folkförankringen således blivit svagare.

En annan trend det senaste året har varit kritiken mot enskilda, politiska partier. I takt med att ÖB eskalerat sin budgetkonflikt med regeringen har den kritik som riktats inåt alltmer vänts mot de folkvalda. Psykologiskt helt förståeligt och kanske även rättvist.

Kraven på ökade resurser kommer dock att kräva förklaringar. Inte heller ÖB:s klara verba skapade någon folkstorm. Nu är tid att förklara för svenska folket om vad som hänt i vårt närområde de senaste fem åren. Att skriva om hur andra länders närvaro på och över Östersjön ökat både i kvantitativa och kvalitativa termer. Att berätta om kränkningar av vårt territorium under och över havsytan. Självklart måste sekretessen respekteras, men offentlighet krävs om det ska bli verkstad.

Försvarsbloggarna mer eller mindre föddes ur ett djupt känt behov av att berätta om hur det låg till. Nu finns det en ny dimension av vårt säkerhetspolitiska läge att avhandla. Bara sanningen gör oss fria.


Allan Widman


Wiseman's Wisdoms 5-årsjubileum
Inledning
Gästkrönikör 1: Peter Neppelberg
Gästkrönikör 2: Erik Lagersten, Försvarsmaktens Informationsdirektör
Gästkrönikör 3: Cynisk



Uppdatering 16.00: I Norge har Verdens Gang ett stort uppslag om ryskt strategiskt bombflygs patruller  nära den norska kusten. I Sverige ekar tystnaden i media om aktiviteten i Östersjön, trots start med incidentroten mitt under Almedalsveckan

Håller Alliansen? (Uppdaterad 3/7 08.30)

Våren har varit turbulent inom försvarspolitiken. Först avgick försvarsminister Sten Tolgfors och efterlämnade en period på nästan en månad utan en ordinarie försvarsminister. Därefter släppte Försvarsmakten sitt kompletterande budgetunderlag där man för första gången för allmänheten redovisade de siffror som visar på den kraftiga underfinansiering som råder från 2015 och framåt. För några veckor sedan avslöjade SvD att regeringskansliet förberedde en arbetsgrupp som skulle föreslå nedläggningar av förband i syfte att frigöra medel för att inrymma anskaffning av JAS 39E/F inom liggande budget. Redan då talade de övriga allianspartierna om att förbandsnedläggningar var helt ohållbara och såväl Folkpartiets, som Kristdemokraternas och Centerns försvarpolitiska talesmän yttrade kritik över det hela.

Turbulensen har nu ytterligare skärpts i och med ÖB:s intervju med SVT Rapport igår och blogginlägg på Politikerbloggen. I intervjun gick det så långt att ÖB talade om att politikerna inte vill höra sanningen utan endast tänker kortsiktigt på nästa val.

Kritiken från Folkpartiet och Kristdemokraterna har inte låtit vänta på sig denna gång heller och Centern utesluter inte heller ett tillskott av medel. Sverigedemokraterna gick i morse ut med att man stöttar ÖB:s krav på mer pengar och det ska förmodligen inte mycket till för att Socialdemokraterna också kommer att följa denna linje. Partiets försvarspolitiske talesman Peter Hultqvist har flera gånger under våren varit starkt kritisk mot Regeringens finansiering av Försvaret och partiet har nu också ändrat ståndpunkt från att vilja dra ner på försvarsbudgeten till löftet senaste veckan om att inte sänka försvarsbudgeten. Med tanke på partiledaren Stefan Löfvéns yrkesbakgrund är det inte osannolikt att försvarsfrågorna åter kommer att få en större roll inom socialdemokratin.


Näst intill parallellt med SvD:s avslöjande höll Rysslands motsvarighet till ÖB tal i Finland och uttalade en rad hårda ord mot NATO och det nordiska försvarssamarbetet. För svensk del var den karta som general Makarovs karta över Rysslands intressesfär av stort intresse. När statsminister Fredrik Reinfeldts pressades på en kommentar till Makarovs ord, avfärdade han dem som struntprat avsett för inrikes bruk. Någon kommentar till president Putins bekräftelse av general Makarovs uttalanden vid presidentmötet med president Niinistö veckan efter kom aldrig från statsministern. Statsministern lär heller inte kommentera den faktiska karta från general Makarovs tal som Observationsplatsen fått tag på, tillsänt sig av en läsare. Kartan återpubliceras här med Observationsplatsen tillstånd och förvånar då den innefattar betydligt större delar av Sverige än vad man tidigare kunde ana. Tyvärr lär väl inte heller den föranleda ens ett ögonbrynslyft i svensk försvars- och säkerhetspolitik eller någon kommentar från statsministern.



Dock har statsministern kommenterat ÖB:s uttalande från igår. Det har ännu inte uppmärksammats i svenska media, men i finska där talet om nedläggningen av en hel försvarsgren rönt uppmärksamhet. Statsministern:

"Det vi överblickar nu så har vi en försvarsekonomi i balans. Nu talar ÖB om perioden efter 2015 och vår utgångspunkt är alltid atttilldelade medel till myndigheter gäller och det gäller att hålla sig inom de budgetar och de anslag som givits. Sedan får vi återkomma med analysen av vad man försöker säga från försvarets håll."

Försvarsministern svarar på ett liknande sätt och säger att man noggrant får analysera överbefälhavarens underlag och det bör man ju definitivt göra. Problemet verkar i stort vara att man inte brytt sig om att göra det tidigare och statsministerns uttalande befäster än mer bilden av det förhållande som ÖB beskriver i intervjun med Rapport, liksom Regeringens direktiv för Luftförsvarsutredning 2040. Man ska i sammanhanget också minnas Sten Tolgfors avskedsord, där han beskrev att han nu lämnade över ett fixt och färdigt, reformerat försvar i balans.

Att vara twitteransluten moderat försvarspolitiker verkar under dagen inte ha varit så lätt att döma av twitterflödet där man ansatts av en lång rad försvarsintresserade. Detta är långtifrån oväntat med tanke på det senaste halvårets händelser där den karta man från moderat håll har målat upp skiljer sig närmast diametralt från verkligheten. Kartan beskriver guld och gröna skogar, medan verkligheten till huvuddel är öken och någon enstaka oas.


Moderaterna måste nu inse att försvarspolitiken mycket väl kan bli det som fäller allianssammanhållningen. Folkpartiet med Jan Björklund i spetsen, liksom Kristdemokraterna har sedan tidigare nått aldrig-i-helvetenivån när det gäller försvar som man inte kommer att backa ifrån och det är inte osannolikt att även Centern upplever sig stå med ryggen mot dörren i försvarsfrågan. Sverigedemokraterna är sedan tidigare för en budgetförstärkning och det börjar även luta åt att Socialdemokraterna svänger åt det hållet. Risken känns överhängande att de ytterligare moderata väljare man tappat under våren inte har gått till något av de övriga allianspartierna eller Socialdemokraterna.


Som tidigare sagt, 2014 blir ett mycket intressant år. Håller Alliansen hela vägen till valet?


SR, SVT, 2

Bloggar: Skipper


Uppdatering 3/7 08.30:Aftonbladets ledarsida ges en bra redogörelse för situationen inom försvarspolitiken. Det enda man kunde förtydliga är att så gott som ingen materiel är inkluderad i det behov av tillskott som redovisats för perioden bortom 2015. Det handlar endast om vad som krävs för att till 2019 krigsförbandssätta och hålla övad insatsorganisation 2014. Utöver denna är det som sagt drygt 70 mdr kr i ofinansierad materiel som behöver omsättas till 2025. Tyvärr har det försvunnit i den pågående debatten.

Helt om? (Uppdaterat 9/4 20.00)

Allan Widmans blogginlägg under påskhelgen i vilket han förespråkar en svensk urdragning ur Afghanistan har rönt stor uppmärksamhet. Widmans inlägg i efterdyningar till den IED som härom veckan kostade en svensk soldat hans ben, tar sin grund i att Afghanistan i dagsläget är en förlorad insats. Mycket talar för att Widman har rätt. Ändå är Widmans helomvändning anmärkningsvärd med tanke på att hans tidigare helhjärtade stöd för insatsen. Widman får nu utstå mycket spott och spe för sin ändrade ståndpunkt avseende den svenska afghanistaninsatsen. Innan man sällar sig till skaran som utövar detta bör man ställa sig frågan om man helst vill se politiker som oavsett vilket alltid håller sig en tidigare uttalade ståndpunkt, eller politiker som efter noggrann och samvetsgranns prövning offentlig ändrar sig ställning, väl medvetna om vad detta kommer att innebära i form av kritik.



Drygt 10 år efter det första anfallet mot Afghanistan 9/11 pågår ännu kriget för fullt i landet. Window of opportunity för att verkligen åstadkomma en förändring var under det tidiga 00-talet då talibanerna var på kraftig reträtt ur Afghanistan. USA, som dominerande i insatsen försatt och missförstod tillfället. Istället skiftade man felaktigt fokus till Irak. Förmodligen var det just detta som beseglade Afghanistaninsatsens öde. Att nu rätta till problemet är oerhört svårt och förmodligen helt enkelt inte görligt. Det lär bli vad det blir i och med det successiva internationella trupptillbakadragandet.


På strategisk nivå kan man både se den svenska insatsen som ett fiasko eller en mission well done. I och med Sveriges under 90- och 00-talens minskade geostrategiska värde och därmed marginaliserande i säkerhetspolitik har det varit av högsta vikt för svensk nationell säkerhets- och utrikespolitik att delta i Afghanistan. Genom att delta i denna av FN beordrade och USA och NATO genomförda insats har Sveriges säkerhets- och utrikespolitiska aktier stärkts. De fördelar i form av säkerhetsgarantier Sverige kunde påräkna till följd av geografiskt läge mellan NATO och Warzawapakten, har under 00-talet kunnat inkasseras genom internationella insatser. Detsamma gäller svenskt inflytande inom EU, vilket säkerligen har gett Sverige vissa fördelar inom andra politiska områden. Sverige är genom åren tillsammans med Frankrike det enda land som ställt upp i samtliga EU:s militära operationer.


Ett strategiskt fiasko har den svenska afghanistaninsatsen varit på så sätt att det ständigt saknats ett tydligt svenskt mål med insatsen. Ett minsta krav har varit att man från politisk nivå kunnat få ett tydligt svar vilket syftet med insatsen är och vad den ska åstadkomma. Ett sådant har ständigt uteblivit och svaren har varierat med partitillhörighet och år. Alltifrån rösträtt och jämställdhet för kvinnor till narkotikabekämpning har redovisats.

De svenska markförband som har opererat ute på fält har allt som oftast rönt såväl stridstekniska som taktiska framgångar, men på strategisk nivå har dessa ändå utgjort nålstick. Den svenska insatsen har redan från början varit svårt underdimensionerad, särskilt sedan Sverige 2006 valde att ta över ansvaret för Provincial Reconstruction Team Mazar-i-Sharif från Storbritannien. På en yta fyra gånger så stor som Kosovo skulle drygt 270 svenska soldater ansvara för säkerheten tillsammans med afghansk polis och militär i fyra afghanska provinser. I Kosovo, en insats som fortfarande pågår, sattes nästan 60 000 soldater in för att upprätthålla säkerheten och möjliggöra de samhällsbyggande insatserna. Under åren har den svenska styrkan sedan utökats till ca 600 soldater för att nu i rask takt minskas, då den officiella politiska hållningen är att säkerhetsansvaret nu kan lämnas över till afghanska styrkor.

Under det sena 00-talet rådde en stark motvilja att förstärka den svenska insatsen med tyngre vapen och tyngre fordon för att kunna möta ett större hot. En inte alltför uppmuntrande bild hade dessförinnan tecknats avseende utvecklingen i området. Slutsatserna föll inte i god jord och förstärkningarna försenades. Likaså innebar rekommendationerna från Regeringens "genomförandegrupp" för rationaliseringar inom Försvarsmaktens materielförsörjning att leverans av viss kritisk materiel såsom pansarterrängbilar och UAV:er försenades med 2-3 år. På samma sätt har också svensk inrikespolitik, på samma sätt som Libyeninsatsens antal stridsflygplan, fått styra insatsens utformning. Sedan några år tillbaka har det blivit ett allmänt svenskt politiskt mantra att svenska sjukvårdshelikoptrar måste komma på plats i Afghanistan. Oförmågan att ordna fram dessa är gamla synder sedan den strategiska timeouten och när det väl blev möjligt att få dessa på plats fanns ej längre behovet. Helikopterinsatsen har inneburit ett steg framåt för Försvarsmaktens allmänna förmåga, men sett som den svenska afghanistaninsatsen har det inneburit att personalrader som kunnat användas för soldater på fältet blockerats, även om man på politisk nivå anser sig ha utökat personalramen att rymma helikopterförbandet.

Vidare kan samordningen mellan svenska biståndsinsatser och den militära insatsen kritiseras. Svenska Afghanistankommittén är en helt fristående organisation som uträttar och har uträttat stora välgärningar i Afghanistan. Att kräva att SAK samordnas med statliga svenska insatser är fel. Däremot kan man ha starka synpunkter på samordningen mellan den svenska militära insatsen och svenska statliga civila biståndsinsatser i Afghanistan. En samordning skulle utan tvivel leda till stora synergieffekter. Att som plutonchef gång efter annan få tala med en och samma byäldste om att brunnen som två år tidigare snart kommer att byggas, skapar inte förtroende för ISAF eller de afhganska myndigheterna. Irreguljära krig som det i Afghanistan vinns inte på slagfälet utan på det civila planet genom statsbyggande och återuppbyggnadsarbete. De militära insatserna syftar ytterst till att skydda de civila insatserna. Lyser dessa med sin frånvaro blir resultatet därefter. Sålunda kan man även kritisera fördelningen av resurser mellan den svenska militära insatsen och de civila. Kanske skulle man högre prioritera statliga biståndsinsatser i områden där en allmänt hög statlig svansföring finns över andra regioner?


En rimligare målsättning hade därför från början varit att med det nuvarande styrkebidraget ta ansvar för en av de fyra provinser som utgjort det svenska PRT:t. I samband med detta skulle man också från början tagit höjd för en helhjärtat svenskt engagemang. Starta med ett rejält tilltaget förband på samma sätt som BA 01 och KS 01. Dessa var rejält förstärkta med helikoptrar, stridsvagnar och indirekt eld. Det är betydligt enklare att skala ner en insats än att förstärka den. En annan begränsning har varit de svenska politiska förbehållen och insatsreglerna, som först förrförra året medgav en tillämpning av krigets lagar i Afghanistan. Tidigare ansågs fred råda, varvid svenska förband endast kunde besvara eld efter att motståndaren skjutit först. Ett inte särskilt trovärdigt agerande som dessutom ställer till problem i samverkan med lokala myndigheter.

Sålunda är den svenska afhganistaninsatsen ett strategiskt misslyckande. För lite har gjorts och för sent och detsamma gäller Afghanistan i sin helhet. På så sätt har Allan Widman helt rätt. Det återstår dock att debattera huruvida Sverige nu kan dra sig ur med rak rygg eller om insatsen ska fortsätta. Den halvmesyr som blev resultatet av det senaste riksdagsbeslutet talar egentligen emot bägge delarna. Det finns varken politisk vilja att på allvar engagera sig i Afghanistan samtidigt som man inte kan tillåta sig ett tillbakadragande.

Man ska också ha med sig att den svenska Afghanistaninsatsen under de senaste åren har dimensionerat de markoperativa insatserna. Det blir ett hästjobb, särskilt på lägsta stridstekniska nivå att nu ominrikta resurserna mot en högteknologisk konventionell fiende istället för en lågteknologisk irreguljär fiende. Stora lärdomar har ändå dragits avseende materiel och därtill har såväl Försvarsmakten som andra myndigheter blivit mer combat-proven och insett att papperslösningar inte håller.



Det är av stor vikt är det ovanstående erfarenheter tas med till nästa internationella insats. Sedan ungefär ett år tillbaka har det rests allt starkare politiska krav på en svensk FN-insats, framförallt från socialdemokratiskt håll. Det är nu ett rätt många år sedan Sverige deltog i en renodlad militär FN-insats där ledningen utövas av FN. De insatser som genomförts under senare år har samtliga varit grundade i ett FN-mandat vilket i praktiken är ett svenskt krav vid militära insatser, men ledda av EU eller NATO.

Man bör dock ha med sig varför det inrikespolitiskt reses krav på en ny svensk FN-insats, vilken som helst. Det är ingalunda för att verkligen på plats göra en reell insats, utan huvudsakligen av just de strategiska skäl som redovisades tidigt i inlägget. En dylik insats stärker Sveriges aktier i FN, vilket varken Håkan Juholt eller Urban Ahlin stack under stol med när man förra året började resa krav på en "FN-insats". I och med Jan Eliassons utnämning till vice generalsekreterare behöver Sverige också visa handlingskraft på fältet. Man ska inte bli förvånad om vi snart ser en svensk insats i Afrika i FN-regi. Erfarenheterna från insatsen i Afghanistan måste dock omhändertas innan en ny insats påbörjas. Den får inte bli halvhjärtad, dåligt samordnad, politiskt bakbunden eller utan tydlig och entydig målsättning. Av vikt är också att man inte från politisk nivå inte viker ned sig vid första motgång. Militär verksamhet är kostsam i såväl pengar som blod. Att i samma veva som de första förlusterna kräva en reträtt är att spela motståndaren i händerna. Man må vinna det av politisk nivå beordrade kriget på stridsteknisk och taktisk nivå, men så fort man på politisk nivå talar om en reträtt har motståndaren vunnit på strategisk nivå – och det är det som i slutänden räknas.

Troligt är också att det inom något år blir en ny stor svensk militär insats och då sannolikt FN-ledd. På samma sätt som Sverige säkerhets- och utrikespolitiskt är beroende av att delta i internationella militära insatser, är Försvarsmakten för sin rekrytering av soldater beroende av att det finns en internationell insats för soldaterna att tjänstgöra i.



Viktigt i nuläget är ändå att fortsatt ge de svenskar som fortsatt genomför afghanistaninsatsen ett helhjärtat stöd. Deras ansträngningar och uppoffringar är inte mindre värda utan snarast desto mer. De förtjänar lika fullt den bästa upptänkliga utrustning och förutsättningar att lösa de uppgifter de är satta att lösa av landets högsta beslutande organ.



SvD, SR
Chefsingenjören, Staffan Danielsson

Uppdatering 9/4 20.00: Allan Widman kommenterar nu i ytterligare ett blogginlägg sin ändrade inställning till den svenska insatsen i Afghanistan.

Näste försvarsminister

Näste försvarsminister kommer som tidigare skrivits att få dra ett tungt lass. Sten Tolgfors avgick i en känslig fas och anledningarna till avgången kan diskuteras. Kände sig Tolgfors klämd i och med Saudi-affären där han fick bära hundhuvudet trots att någon annan hade det egentliga ansvaret? Den före detta moderate försvarsutskottsledamoten Rolf K Nilsson skriver tankeväckande på sin blogg om turerna kring Sten Tolgfors uppgång och fall som försvarsminister.

Newsmill skriver kristdemokratiska ungdomsförbundet om sina förväntningar på en ny försvarsminister.  Framförallt anser man att den nya försvarsministern måste ta tag i Gotlands- och NATO-frågorna. KDU vill se en permanent reguljär militär svensk närvaro på ön. Det är en ytterst viktig fråga. En tillförsel av förband i tidigt skede av ett skymningsläge kan ses som spänningshöjande, medan en för sen tillförsel innebär att tillförsel överhuvudtaget inte kan ske, då Sverige saknar förmåga att landstiga med större förband. Även NATO-frågan är i sin tur viktig och den berördes även av Allan Widman härom dagen. Hur blir det svenska förhållandet till NATO och USA när Sverige drar sig ur Afghanistan och det ömsesidiga beroendet därmed avtar? För att bibehålla intresset för Sverige som icke fullvärdig medlem är det sannolikt så att Sverige måste ställa upp även i nästa NATO-ledda insats.

Ett tillbakadragande från Afghanistan innebär också att möjligheterna för soldaterna att komma iväg på utlandsinsats avsevärt minskar. Just utlandsinsatsen har använts som ett fundament i det nya personalförsörjningssystemet. Rekryteringen och motivationen under tjänstgöring byggs utifrån utlandsinsatsen som morot. På samma sätt är soldaternas löner satta utifrån att lönen avsevärt höjs vid internationella insatser. Hur ska man knäcka denna nöt? Här får nästa försvarsminister ett digert jobb med att finna en balans i en fråga som kommer att vara helt avgörande för om det nya personalförsörjningssystemet och därmed också IO 14 kommer att lyckas.

Karin Enström, Cecilia Widegren är några av de namn som tidigare nämnts som favoriter till försvarsministerposten utifrån en försvarsbakgrund. Därutöver har andra namn nämnts som lämpliga som försvarsminister som första ministerpost, eftersom "det är ett mindre viktigt område och därmed ett bra insteg". Däremot gör de senaste uppgifterna gällande att ytterligare ett namn är aktuellt och att vederbörande fått helgen på sig att fundera samtidigt som manegen krattas. Som bekant har regeringens popularitetssiffror den senaste tiden varit vikande, liksom opinionssiffrorna för Alliansen som helhet. Beroendet av stöd från oppositionen för att nå framgång i Riksdagen har stoppat en rad viktiga förslag från Regeringen alltsedan valet 2010. I och med valet av Stefan Löfven som ny socialdemokratisk partiledare har det varit tal om att bredda Alliansen och utnyttja den kil som sedan valet varit inslagen mellan de rödgröna partierna. Av den anledningen är nu ett av toppnamnen till ny försvarsminister språkröret i Miljöpartiet, Gustav Fridolin. Utöver att det skulle vara ett sätt för Regeringen att visa handlingskraft i Saudiaffären, skulle denna utnämning innebära att Alliansen närmare knyter Miljöpartiet till sig och säkrar majoritet i Riksdagen.

SvD, 2

Normalt sett...

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro – Lars Fresker

... sker såna här länkningar numera endast via Twitter, men den här länken kändes lite för intressant för att undanhålla de bloggläsare som inte följer Twitter. Twittrandet har ju annars varit frekvent från många håll under Folk och Försvars rikskonferens.

Nåväl. På SvD:s ledarblogg gör Allan Widman ett gästinlägg med anledning av SvD:s artikelserie om det svenska försvarets bekymmer. I inlägget börjar Widman med att såga Juholts säkerhetspolitiska framträdande under dagen, men inte av samma anledning som försvarsministern, utan hur han avhandlar säkerhetspolitiska hot.

"Håkan Juholt gick idag till attack mot ett påstått motstånd att uppfatta klimatförändringen, IT-säkerheten och terrorismen som säkerhetspolitiska hot. Vare sig i försvarsutskottet eller försvarsberedningen har dessa nya hot negligerats. Tvärtom nämns de i samtliga centrala, säkerhetspolitiska dokument sedan början av 2000-talet. De återfinns sedan samma tid även i EU säkerhetsstrategi.

De nya, icke-militära hoten är i alla delar dimensionerande. Det som förvånar är dock att Juholt i sitt anförande – så länge och med sådant allvar – beskriver den negativa utvecklingen i främst Ryssland och Kina utan att dra några som helst slutsatser avseende försvaret av Sverige. När han uppmanar till långsiktigt säkerhetspolitiskt tänkande gäller det uppenbarligen inte risken för militär våldsanvändning."



Widman fortsätter sedan in på att avhandla något som även fp-ledaren Jan Björklund tog upp i sitt anförande, nämligen försvaret av Gotland. Widman vill där se att det i nästa försvarsbeslut återupprättas en Gotlandsbrigad:

"Gotland förtjänar sannerligen en brigad. En brigad vars stomme är den tunga kustroboten från gamla tiders rörliga amfibiebataljon och långräckviddigt, markbaserat luftvärn. Till sådana förband krävs självfallet också skydd och understöd från mekaniserade enheter. Bemanningen av dessa förband bör så lång möjligt ske med gotländska, tidvis tjänstgörande soldater."


Widmans förslag är helt korrekt och varför kommer att bli ämnet för ett framtida inlägg – förhoppningsvis i helgen. I korthet kan man dock säga att Gotlands avsaknad av försvar utgör ett stort problem för såväl NATO, som Ryssland – förmodligen i högre grad än det gör för Sverige. Så länge ön är avmilitariserad och inte aktivt behärskas av egna förband alternativt svenska militära förband, måste man i sin planering utgå från att motståndarsidan har för avsikt att besätta ön. Dels för att förhindra den andre, men även för att skydda sin egen verksamhet. För NATOs del handlar det om att sjö- och luftvägen planera för att förstärka och skydda sina medlemsländer i Baltikum och för Rysslands del handlar det om att förhindra NATO att göra detta.

Det obehagliga faktumet kvarstår att från Gotland låser man all trafik på och över Östersjön med långräckviddiga sjömåls- och luftvärnsrobotar.


Att militärt överge Gotland är med största sannolikhet det största svenska strategiska misstaget sedan Sveaborg. Det har Allan Widman insett. Frågan är när fler politiker inser det.



Passa också på att läsa inlägget på Cynismer om obalansen i verksamhet och verksamhetsmedel. Ett inlägg ur verkligheten som förmodligen är lika ovälkommet hos försvarsministern som Juholts fadäs var välkommen.

Valguiden: Folkpartiet

Vilka är de dimensionerande hoten mot Sverige för ditt partis försvars- och säkerhetspolitik? Vilken säkerhetspolitisk situation och vilken typ av angrepp ska utgöra dimensionerande hot och styrande krigsfall för den svenska försvarspolitiken?

Som litet land kommer Sverige inte ensamt att klara allvarliga utmaningar mot vår säkerhet. Att lita på hjälp från Nato utan att eftersträva ett medlemskap innebär ett rikstagande. Parallellt med att frågan om medlemskap aktualiseras måste vi se om vårt hus. Osäkerheten om framtiden i vårt närområde har ökat. I Ryssland fortsätter kombinationen av demokratiskt underskott och ökade ekonomiska resurser att inge oro.

Rysslands angrepp på Georgien för nästan exakt två år sedan kan till sin omfattning jämställas med ett strategiskt överfall. En liknande operation över hav skulle kräva en helt annan luftlandssättnings- och överskeppningskapacitet. Sådana resurser kan Ryssland måhända förfoga över inom de kommande tio åren.

Försvarsbeslutet för perioden efter 2014 bör inriktas mot att kunna möta en väl organiserad och utrustad motståndare i en sådan situation. Det kräver förmåga till strid i brigader, förstärkning av flygvapnet såvitt främst avser vapen, sensorer och flygtrim samt förmåga att tidigt kunna ingripa med fjärrstridskrafter, både ur örlogsflottan och från t.ex. Gotland. Vägen mot en sådan försvarsförmåga måste gå över krigsplanläggning, krigsförbandsövningar och en tillräcklig numerär i insatsorganisationen. Sistnämnda kräver att minst tre fjärdedelar av insatsorganisationen är deltidsanställda/reservister.


Hur ser ni på nivån på försvarsbudgeten? Hur mycket pengar är ni beredda att avsätta till försvarsbudgeten?

De förslag om förmågestärkningar som Folkpartiet lämnat behöver detaljberäknas av regering och myndighet. Att det handlar om miljarder är dock ställt utom allt tvivel.


Hur ser ni på ytterligare förbandsnerläggningar?

Förbandsnedläggningarna har nått vägs ände. De leder inte till några besparingar utan till förlorad kompetens och dyra investeringar på andra ställen. Det är länge sedan officerarnas familjer följde med till nya tjänstgöringsorter. Frivilligheten ställer i sig också helt andra krav på närvaro över ytan.


Vilka är de viktigaste frågorna för att utveckla Försvarsmakten och Sveriges försvar?

Svensk försvars- och säkerhetspolitik har länge präglats av en brist på allvarskänsla. Och detta oavsett om vi betraktat de nya hoten i form av sönderfallande stater och terrorism eller en förändrad utveckling i vårt närområde. Det allvar och förändringstryck som var en självklarhet under det kalla kriget har inte fått någon ersättning.

Både de internationella insatserna och den ökade osäkerheten om utvecklingen i vårt närområde måste användas för att inskärpa allvaret och öka effekten av försvarsanslaget. Industriella och regionala hänsyn måste stå tillbaka. Tydliga beställningar, nogsam uppföljning och ansvarsutkrävande från den politiska sidan är nödvändigt för att operativt fokus återställs.


Hur vill ni effektivisera materielanskaffningsprocessen?

Sverige har en väl formulerad och ändamålsenlig materielförsörjningsstrategi: Först lappa och laga på det vi har. I andra hand köpa från hyllan. Därefter utveckling tillsammans med andra och i sista fall på egen hand.

Det som nu krävs är att vi också tillämpar strategin. Inte bara vår försvarsförmåga utan även i Sverige etablerad försvarsindustri har allt att vinna på att affärsmässigheten stärks.


De flesta bedömare anser att Sverige inte ensamt klarar av att hantera ett militärt angrepp. Hur ska vi gå till väga för att försäkra oss om att få stöd utifall det värsta skulle inträffa?

Sverige kan inte på egen hand möta allvarliga utmaningar mot vår säkerhet. Sedan länge råder det samsyn mellan de flesta partier att säkerhet bygger vi tillsammans med andra. Denna slutsats för obönhörligen fram till att Sverige inte bara borde vara medlem av EU utan också Nato. Att som hittills lita på hjälp från Nato utan att vara medlem innebär ett onödigt risktagande. Vi måste berätta för svenska folket hur det står till.


Vad är er inställning till ett svenskt NATO-medlemskap?

Sverige bör bli medlem.


På vilka sätt ska Sverige kunna realisera Solidaritetsförklaringen gentemot de andra nordiska länderna?

Framställningar har gjorts från regeringen till Försvarsmakten gällande hur Sverige ska kunna ge och ta emot stöd när behov föreligger. Våra möjligheter att ge stöd, främst i militärt hänseende, är naturligtvis begränsade. Emellertid kan samordning av materielanskaffning, samövningar och gemensam planläggning på sikt höja effekten. En förutsättning för detta är dock att även Sverige blir medlem av Nato.

EU-ländernas ömsesidiga solidaritetsförklaring uppfattas nog som subsidiär, åtminstone av dem som tillika är medlemmar av Nato. Det är därför osannolikt att dessa nationer i första hand skulle vända sig EU eller militärt alliansfria stater för hjälp och stöd.

På en punkt kan ett svenskt stöd bli både nödvändigt och betydelsefullt. Det gäller möjligheten att utnyttja svenskt territorium och svensk infrastruktur. Om värdet av den senare kan man ha olika uppfattningar, men även här kan naturligtvis anpassningar göras så att det t.ex. blir lättare för andra länders stridskrafter att verka från våra baser. Liksom Finland bör Sverige underteckna ett Host Nation Support-avtal.

Vad anser ni är framtiden för den svenska militära insatsen i Afghanistan? Hur vill ni utveckla den svenska militära och civila insatsen i Afghanistan för att öka effektiviteten?

Folkpartiet bedömer att inom ett eller ett par år kommer säkerhetsansvaret för en eller flera av de provinser vi ansvarar att kunna överföras på afghanska myndigheter. Det innebär inte att vi över en natt kan åka hem, men att den nu pågående omställningen från direkt säkerhetsansvar till en mer handledande och indirekt roll förstärks. Den strävan som den afghanska regeringen har, att kunna klara sig utan internationell truppnärvaro efter 2014, framstår inte som orealistiskt. Även om ANA och även ANP successivt stärks inför denna tidpunkt kommer landet att vara instabilt under lång tid därefter.

Folkpartiet har föreslagit att det svenska PRT:t ska få en civil chef. Denna ståndpunkt har fått stöd och successivt förändras ledningen nu i den riktningen. Fortfarande krävs dock en bättre samordning mellan ansvariga myndigheter när det gäller stödet här hemma. Detta behov accentueras när tyngdpunkten förskjuts mot bistånd och utveckling. Det finns en samordningsgrupp av berörda statssekreterare, men det behövs även samordning på tjänstemannanivån.

Biståndets andel av den samlade insatsen i Afghanistan har ökat kontinuerligt under mandatperioden. Målet bör vara att åtminstone varannan krona ska användas till att ge den civila befolkningen hopp om en bättre och tryggare morgondag. Samtidigt får inte en sådan satsning ske på bekostnad av militära resurser och förmågor. Sverige är i förhållande till uppgiften underbemannat, vilket ju bland annat tar sig uttryck i att såväl USA som Turkiet nu förstärkt inom olika delar av vårt PRT.

För övrigt anser vi att även Sverige ska kunna bidra till luftburen, medicinsk evakuering i vårt område. Det handlar både om säkerhet för våra soldater och solidaritet med de länder som hittills tagit ett mycket stort ansvar för detta.


Vad är ert partis målsättning med insatsen i Afghanistan? Vad anser ni bör vara end-state och/eller slutdatum för den svenska militära insatsen där?

Det internationella samfundet har haft en alltför naiv syn på möjligheterna att modernisera Afghanistan ifråga om rättssäkerhet, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Framsteg har gjort, men i de flesta avseenden ligger detta mycket långt in i framtiden. De senaste åren har präglats av ökad realism. Nu är fokus på att afghanerna själva snabbast möjligen ska överta säkerhetsansvaret. Sedan måste internationellt bistånd och utveckling verka mycket lång tid därefter.

Som ovan angivits är den afghanska regeringens ambition att svara för säkerheten i hela landet efter 2014. Det är en rimlig målsättning, men det vore att spela motståndarna i händerna om detta gjordes till ett oåterkalleligt slutdatum för den svenska truppen.


Hur vill ni utveckla förmåner och ersättning till försvarsmaktspersonal på skarpa insatser?

Jag har under ett par års tid denna mandatperiod lett en utredning som föreslagit en lång rad förbättringar vad avser omhändertagande av soldater och deras anhöriga. Det gäller rätten till stöd från Försvarsmakten vid psykiska och fysiska skador, längre rehabiliteringsansvar och självständigt stöd till anhöriga. Dessa förslag, med retroaktiv verkan tillbaka till 1991, träder ikraft den 1 januari 2011.


Allan Widman


Wiseman kommentar:

Folkpartiet är sedan något år tillbaka ett av de mest försvarsvänliga partierna. Precis som Sverigedemokraterna fokuserar man kraftigt på att stärka den svenska nationella förmågan, vilken man med rätta anser kraftigt eftersatt och är medveten om att detta kommer att kosta. Mycket av fokus ligger korrekt på att förbanden måste vara välövade, vilket det senaste decenniets försvarspolitiska oreda lett till att de inte är. Ett debattinlägg av Allan Widman på Folk & Försvars hemsida ger också en god bild av vad Folkpartiet mer i detalj (brigader, kommandon etc) önskar åstadkomma inom försvarspolitiken bortom 2010.

Liksom de flesta partier är man kraftfullt emot ytterligare förbandsnerläggningar, då man också helt korrekt identifierat att dessa i regel innebär ett stort tapp i kompetens när personal säger upp sig.

Folkpartiet är tydligt med att Sverige bör gå med i NATO och ser detta som en grundpelare för att Sverige ska kunna försvaras. Solidaritetsförklaringen anser man är svår att realisera militärt och förslaget om att upplåta svenskt territorium för basering av utländska stridskrafter till stöd för våra grannländer är bra och redogjordes även för på KKRVA:s blogg härom dagen i ett inlägg om just Solidaritetsförklaringen.

Bitter tillbakablick

Allan Widman gör i senaste blogginlägg en tillbakablick över försvarspolitiken under den gångna mandatperioden och för fram en del löften inför den nya. Det är bittert, men helt med sanningen överensstämmande.

"Har du vad som krävs för att inte ha en åsikt?"

Nationellt ansvar (uppdaterad 21/5 09.15)

Visst debacle återfanns i media idag som tar upp den påstådda sprickan mellan Folkpartiet och övriga Alliansen (hittills endast moderaterna?) rörande Folkpartiets nya försvarspolitiska linje sedan folkpartiledaren Jan Björklund intervjuats på SvD:s ledarsida och detta kommenterats av försvarsministern på dennes blogg.

Kort sammanfattat går denna linje ut på att Sverige tidigare felbedömt den säkerhetspolitiska situationen i närområdet. Fp vill därför organisera 5 brigader utifrån de regementena i Boden, Kungsängen, Skövde, Revinge och dessutom återupprätta Gotlandsbrigaden. Försvaret av Gotland ska förstärkas och utöver en brigad även innefatta kustrobotar och luftvärn. Flygvapnet skall fortsatt ha 100 JAS 39 och bibehålla de underjordiska ledningscentralerna. Vidare skall även Luftvärnet förstärkas. Marinen skall ges utökade resurser för att bättre kunna agera utifrån det nya säkerhetspolitiska läge som Nord Stream för med sig. Samtliga officerare ska vara krigsplacerade (för många kommer det säkert som en chock att så inte idag är fallet. Långt ifrån alla uppfyller Försvarsmaktens fysiska krav. Se bara på den fysiska statusen för Kosovoförbandet). Den nationella fokusen kommer att öka, utan att ge avkall på förmågan till internationella insatser.

Försvarsminister Sten Tolgfors "rasar" på sin blogg (för att uttrycka sig som kvällspressen) mot fp-ledaren Jan Björklund vars förslag han menar är ekonomiskt oansvarigt, samt att Björklund haft uppe detta tidigare, men att övriga regeringspartier inte bifallit Folkpartiets förslag.


För egen del kan jag bara konstatera att den försvarspolitik som Folkpartiet föreslår i sin nya försvarspolitik framstår som militärt mycket förnuftig utifrån såväl ekonomi och inte minst den säkerhetspolitiska situationen. Man utnyttjar i möjligaste mån redan befintliga anläggningar och förstärker där sårbarheten är störst. Att militärt lämna Gotland var ett försvars- och säkerhetspolitiskt misstag av monumentala mått. Naturligtvis innebär förslaget ökade försvarskostnader, men all politik handlar om prioriteringar.

Vad som irriterar är försvarsministerns inställning till förslaget. Folkpartiets förslag är det första jag sett som tar ansvar för det nationella försvaret. Försvarsministern slår sig för bröstet för att den nya inriktningen som nyligen klubbats igenom innebär ökade satsningar på den nationella förmågan. Det gör den visserligen, men alla är säkerligen fullt medvetna om att vad som helst är mer än noll, som var den tidigare linjen. Det var mitt under Alliansens regeringstid som de fullständigt vanvettiga beredskapstiderna 90 dagar, ett år och tre år infördes, vilka alltså innebar att merparten av Försvarsmakten skulle behöva tre år på sig för att inta full stridsberedskap, oavsett nationella eller internationella uppgifter. Visserligen var detta en politik från början driven av Socialdemokraterna, men det var ingenting Alliansen med Tolgfors i spetsen gjorde ett dyft för att ändra innan Georgienkriget knackade på.

Georgienkriget innebar en omvändelse under galgen. Det fullkomligt makalösa vanstyre av försvarspolitiken som socialdemokratin ställt till med under sena 90- och 00-talet som otaliga insatta försvarsdebattörer varnade för, avslöjades nu som den fullständiga vanlära det var. Vad värre var, vanstyret fortsatte under Borg och Tolgfors ledning, tills Ryssland plötsligt rullade in i Georgien. Otroligt mycket kompetens och resurser försvann upp i rök under denna period. Fortfarande idag möter man försvarspolitiker som hänvisar till förmågor som sedan åratal är avvecklade, men som politikerna tror finns kvar. Återtagningen har nu börjat, men fortfarande idag, under Tolgfors styre (snart tre år), måste man gå till Krigsarkivet för att hitta en operationsplan för hur Sverige ska försvaras. Den situationen är man mycket väl medveten om på Försvarsdepartementet. Ändå låtsas man fortfarande från politiskt håll som om Nord Stream, Barentssituationen och Baltikum ingalunda skulle kunna beröra Sverige säkerhetspolitiskt.

En konflikt i Barents, Östersjön eller Baltikum är osannolik och en mycket obehaglig tanke. Det krävs ändå att man planerar för dem eftersom de alla skulle innebära mycket allvarliga konsekvenser för Sverige, som oundvikligen kommer att dras in i dem på något sätt. Det är också utifrån sådana planer och planer för det Sveriges politiska agerande i dessa situationer som den svenska försvarsinriktningen ska göras och materiel senare beställas. Inte tvärtom. Försvarsminister Tolgfors med departement har som sagt snart haft tre år på sig. Var är resultatet? Var är det strategiska tänkandet? Det är fortfarande Krigsarkivet som gäller.


I dagsläget är Folkpartiet det enda parti som tar ansvar för försvarspolitiken. Av många är försvarsfrågan sedd som en icke-fråga. Icke desto mindre är den ett sätt att profilera sig och ta tillbaka de röster som tidigare lämnat Moderaterna och Alliansen efter den borgerliga försvarspolitiken innan Georgienkriget.

Med ovanstående i åtanke är den stora fasan hur situationen ska bli efter valet om de rödgröna avgår med segern. Den försvarspolitiken kommer att bli ämnet för ett kommande inlägg.


Uppdatering 21/5 09.15: Expressen säger sig ha tagit del av ett "hemligt" pm på Försvarsdepartementet där Björklunds förslag sägs kosta 50 mdr kr under en tioårsperiod. Statsminister Reinfeldt säger anklagande att förslaget är omöjligt och ställer detta mot vård, skola och omsorg. Det är märkligt att det alltid, alltid är vård, skola och omsorg som är alternativet...



Media: SvD, DN, Expressen, Aftonbladet

Bloggar: PJ Anders Linder, Karin Enström, (m) Peter Hammarberg, Hans Åberg (fp), Rolf K Nilsson (m), Staffan Danielsson (c), Allan Widman (fp), Forsnacke (länkar även till inspelningen av Fp:s och Folk & Försvars säkerhetspolitiska seminarium på Armémuseum där Jan Björklund presenterade partiets försvarspolitiska linje)

Sist ut

När jag i morse läste den folkpartistiska debattartikeln i SvD skriven av Jan Björklund, Allan Widman och Birgitta Ohlsson, blev jag först mycket glad över innehållet, men tänkte samtidigt att alltför få är engagerade i försvarsfrågor för att den skulle bli uppmärksammad. Det visar sig dock att jag hade fel. Vid det här laget är det 30 bloggar som länkat till den och den har över 400 kommentarer, vilket tyder på att det ändå finns ett visst intresse för försvarspolitiken hos allmänheten. Naturligtvis ska debattartikeln ses som en upptakt inför Folk & Försvars rikskonferens och det bådar gott inför konferensen. Tyvärr blir jag nog sist ut att skriva om debattartikeln.

Folkpartiet är med denna debattartikel det enda partiet som förhållit sig troget till de kriterier som på 90-talet anfördes som skäl för ett svenskt militärt återtagande. Sedan 90-talet har också Barentsdimensionen tillkommit, vilket Fp också identifierat. Det inger starkt förtroende hos mig, liksom de sex punkterna som omnämns i artikeln som Folkpartiets kommande försvarspolitiska program, särskilt punkten 4. Förmodligen är mycket få skattebetalare medvetna om att man idag, efter 00-talets försvarspolitiska vanstyre, är det i princip så illa att man får göra ett besök på Krigsarkivet om man ska hitta igen någon krigsplanläggning för försvar av Sverige. Var civilförvarsplanläggningen ska återfinnas blir ett lite värre problem.

Det är också mycket glädjande att se att Folkpartiet nu vaknat upp och insett att det krävs riktiga brigader för att försvara Sverige, liksom att det antal stridsflygplan Flygvapnet förfogar över är en kritisk massa om man ska ha någon slags trovärdighet i ett nationellt försvar.


Av försvarsministern Sten Tolgfors blogginlägg från dagen kan man utläsa viss förvåning över den inställning Fp deklarerat i debattartikeln. Sammantaget blir blogginlägget mest ett ursäktande, eller rättfärdigande för Regeringens inslagna väg som mer klingar av förhoppning än av förvissning. Att försvarsförmågan kommer att förstärkas de närmaste åren genom att tillgänglighet och användbarhet ökar, ter sig självklart. Allt är mer än noll, men fem brigader är fortfarande mer än de 8 bataljoner som försvarsministern slår sig för bröstet för. Dessa bataljoner är, oavsett vad försvarsministern vill påskina, liksom deras bemanningssystem, framtagna för expeditionära insatser och inte för användning på hemmaplan. Under beredningsarbetet inför den nya organisationen som Regeringen önskat, har det framhållits med all önskvärd tydlighet att den kommande organisationen inte är något som lämpar sig att försvara Sverige med.

Dessa 8 bataljoners användande i Sverige skulle t ex leda till en lägre koncentration av trupp än Sveriges insats i Afghanistan och då föreställer sig ändå försvarsministern att det ska finnas resurser över till att bistå våra grannländer i enlighet med en solidaritetsförklaring i händelse av ofred. Knappast något man försvarar ett område med och knappt ens något man bedriver fredsbevarande operationer med.

Den outnyttjade dryga miljarden av verksamhetsdelen i försvarsbudgeten som försvarsministern igår hyllade innebär t ex att de soldater som ska ingå i organisationen till 2019, nu är avsevärt sämre övade än fallet annars hade varit. Hur detta skulle stärka försvarsförmågan förstår jag inte. Man har inte bara helt opåkallat sparat en dryg miljard i försvarsbudgeten. Man har sparat där man får de allvarligaste konsekvenserna eftersom den sparade dryga miljarden var ca 20% av de pengar Försvarsmakten har att öva för och skadan är inte reparerad förrän de utbildade soldaterna omsatts efter 2014.


Även Staffan Danielsson (c) tar nu bladet från munnen på sin blogg och bekräftar att det lackmustest för Ryssland han var med att formulera i Försvarsberedningen, nu visar på rött.

Liksom Fp och försvarsministern inser Danielsson att försvarsbudgeten måste justeras upp för att möta nya krav och han har tidigare efterfrågat vad som är en rimlig nivå. Jag anser dock att det helt och hållet är att gå händelserna i förväg.
Frågan om hur stor försvarsbudgeten ska vara kan inte avgöras genom att man i förväg avgör budgeten. Den måste anpassas till en hotbild. Måhända räcker inte medlen till för att täcka upp hotbilden, men det får inte leda till att hotbilden justeras, vilket leder till frågan om en framtida hotbild.

Försvarsministern erkänner också på sin blogg att det idag inte finns någon färdig säkerhetspolitisk för perioden efter 2014, vilket måste anses som mycket, mycket anmärkningsvärt. Regeringen har sedan tidigare beordrat intagande av Insatsorganisation 2014. Denna organisation med allt vad den innebär i stående och kontrakterade förband kommer att vara intagen först 2019, vilket försvarsministern är mycket väl medveten om.

Ter det sig inte extremt märkligt att Regeringen beordrar en fullkomligt omvälvande omorganisation av försvaret för vilken det inte föreligger någon som helst säkerhetspolitisk analys? Det har sagts förut och det måste tydligen upprepas – det försvar man bygger idag är det som man har om tio år. Varför finns då ingen säkerhetspolitisk analys för den situation som kommer att råda när den nya organisation är aktuell?


Mycket av den saknade säkerhetspolitiska analysen faller inom Försvarsberedningens arbetsområde. Försvarsberedningen ska vara ett verktyg för Regeringen att användas för att diskutera den framtida säkerhetspolitiken över parti- och blockgränser, samt bidra med analyser och rapporter som blir grund för Försvarsdepartementets propositionsskrivande. Tanken är självklart god med ett organ som analyserar frågor över partigränser och som presenterar rapporter i samstämmighet efter breda kompromisser, även om vissa ledamöter reserverar sig i vissa frågor och det kan därför vara vanskligt att presentera rapporterna som fullständiga sanningar. Försvarsberedningen inkallar också under sitt arbete experter på olika områden som genomför dragningar för beredningen.

Tyvärr blir Försvarsberedningen aldrig mer självständig och objektiv i sina analyser än respektive partis egen försvarspolitik. Att t ex analysera fram en hotbild för framtiden som skiljer sig från det egna partiets försvarspolitiska ekonomiska linje är tyvärr inte godtagbart. Att som t ex vänsterpartist komma med åsikten att Sverige ska förstärka sin närvaro i Afghanistan med stridsflyg och ytterligare två skyttekompanier skulle vara ett politiskt självmord, även om de inkallade sakkunniga och experterna skulle förespråka en sådan linje.

Regeringen har nu inte inkallat Försvarsberedningen på ett och ett halvt år, vilket kan ses som ett utslag av hur obekvämt det skulle vara med nya analyser av hotbilden och den säkerhetspolitiska situationen efter Georgienkriget 2008, då den senaste gången Försvarsberedningen sammanträdde var tidigare under sommaren 2008. Man bör också verkligen ställa sig frågan varför den svenska säkerhetspolitiska analysen av situationen framförallt i vårt närområde skiljer sig så enormt från den analys våra närmaste grannländer har gjort.

Jag skulle därför hellre vilja se en politiskt oberoende Försvarsberedning, eller kanske ännu hellre en helt fristående analysgrupp. Analysgruppen skulle kontinuerligt och offentligt analysera den säkerhetspolitiska situationen för Sverige i världen, i synnerhet i förhållande till närområdet i norra Europa inklusive Barentsregionen, men även som del av EU:s säkerhetspolitiska åtaganden och områden där FN önskar militärt bistånd.
Istället för att ha en politisk sammansättning, skulle den vara sammansatt av olika säkerhetspolitiska experter, med expertis inom olika geografiska områden, samhällsskydd och militär expertis. Lämpliga namn för en sådan grupp skulle t ex vara Vilhelm Agrell, Johan Tunberger, Thomas Ries, Svante Cornell m fl. Ett visst militärt inslag bör ingå, men då helst i form av militärer som ej är i beroendeställning för befordran och liknande.

En sådan säkerhetspolitisk analysgrupp skulle vara mer omutbar och ha friare händer än de politiker som utgör Försvarsberedningen, som trots de bästa intentionerna är för bundna av ramar såsom ”40 miljarder” och partilinjer. Allra helst skulle jag vilja se en helt fristående ”think-tank” som varje år presenterade objektiva rapporter utan påverkan från Regeringen. Samtidigt är det viktigt att analysgruppen inte för en egen agenda för att t ex gynna försvarsindustrin. En fristående analysgrupp ser jag som det bästa alternativet för att få en trovärdig säkerhetspolitisk analys av framtiden. Något av säkerhetspolitikens Svenska Akademien. Förmodligen finns det också andra delar av statsapparaten där liknande analyser krävs.


Det gäller att börja i rätt ända när det gäller framtiden och det vittnar försvarsministerns blogginlägg sannerligen om att Alliansregeringen inte heller har gjort utan man har istället fortsatt gammal god socialdemokratisk tradition.

Jag tror dock äntligen att det finns ett trovärdigt alternativ för försvarsintresserade väljare i höstens val.


Andra media om debattartikeln: Corren, ST, GD, Kristianstadbladet,

Påtryckningar?

SvD och folkpartiets Allan Widman uppmärksammar som bekant stängningen av bloggen Strilaren. Det är mycket bra.

Från försvarsmaktsledningen heter det: "Försvarsmakten ägnar sig inte åt att släcka ner enskilda bloggar på internet. Sådana åtgärder är främmande för myndigheten Försvarsmakten och dess ledning. Som ledamot av Försvarsmaktsledningen avvisar jag därför bestämt sådana påståenden eller insinuationer, låter chefsjurist Stefan Ryding-Berg hälsa genom informationsstaben."

Jag tror inte heller det har givits direkt order om Strilaren ska stängas. Däremot utövas det en hel del indirekta påtryckningar. Jag har inte utsatts för några direkta påtryckningar. Däremot har jag fått höra från HKV att "man hyser oro för att jag sitter på internet mitt i natten en vardag". Förmodligen har somliga på HKV missat att vi inom Försvarsmakten har en regel att ledighet måste tas ut före ett visst datum och hur jag disponerar min lediga tid är min ensak. Sådan påtryckningar bekommer mig inte utan får mig mer att dra på munnen och sucka, samt fundera över vad man egentligen har för sig på HKV på kontorstid, när stora delar av trafiken till bloggen kommer därifrån, den tiden på dygnet.

Vad som däremot gör mig illa berörd är att läsare som kommenterar mina inlägg utsätts för direkta påtryckningar från överordnade att det är bäst för dem att de slutar skriva kommentarer. Ett ledarskap som föga imponerar på mig. Speciellt när de skriver öppen information, och uttrycker sina åsikter om verksamheten, som de tidigare försökt föra uppåt i orderkedjan men för döva öron. Varje officer har genomgått UGL och motsvarande ledarskapskurser. Alla vet i grunden att det är feedback som utvecklar verksamheten, inte ja-sägare.

Något som också irriterar mig är överbefälhavarens inställning som han uttryckte på Försvarshögskolan härom veckan, nämligen att han ogillar officerare som bloggar. Som sagt, ja-sägare för inte verksamheten framåt. Ej heller den inställning som populärt kallas att ställa sig längst ner på feedback-trappan. Jag har hittills inte fått några kritiska kommentarer inom organisationen för bloggen. Däremot enorma mängder av beröm, inte minst från personalen i HKV, där bloggen är ett stort samtalsämne. Flera källor anger mitt stöd i HKV till ca 90 % positiva. Många i HKV hör också av sig hit med information som de vill att jag ska ta upp, varav jag skriver om vissa ämnen. Det tyder på att något i organisationen är otroligt fel. "ÖRA" är tomma ord.

Försvarsmakten har mycket att lära när det gäller att hantera offentlighetsprincipen och andra grundlagar samt överhuvudtaget hur han hanterar information.

Ta t ex Försvarsmaktens hemsida och den interna portalen EMIL, båda kallade FM-pravda inom organisationen. Tidigare tilläts respektive förband publicera sina egna nyheter och information på respektive förbands adress, t ex http://www.k3.mil.se/. Detta ändrades i höstas och all informationstjänst centraliserades och informationen från förbanden måste nu passera genom "censuren" i Stockholm. Det enda som tilläts passera är positiva nyheter, som SKA anknyta till internationell tjänst, samt dementier på sådant som framkommit i media och som framställer Försvarsmakten negativt. Det är bara att ta en titt på mil.se och granska artiklarna, så ser ni själva. 23/3: Försvarsmaktens f d informationsdirektör Staffan Dopping anser på Brännpunkt att Försvarsmakten informatörer misskrediteras och uttrycker sig såhär om mil.se: "Försvarsmaktens webbplats (www.mil.se) är sedan 2007 ett vitalt verktyg för att åstadkomma en korrekt och trovärdig bild av verksamheten". Jag tror inte många anställda håller med om den "korrekta och trovärdiga" bilden.

ÖB är naturligtvis brydd över att olämplig information framkommer i bloggandet. Det är jag också. Det är högst olämpligt att på sin blogg, resedagbok, facebook eller liknande skriva om insatser man deltar i. Världen är inte lika blond och blåögd som vi svenskar. Det är högst olämpligt at skriva att "imorgon ska vi ut patrull med två fordon norrut", liksom att publicera bilder och namn på sina kamrater. Tro mig, den informationen samlas tacksamt in av i Sverige bosatta själsfränder till våra "motståndare" i konfliktområdena. Värst är nästan Försvarsmaktens egen sida, mil.se, som gladeligen skriver ut namn och befattning på nyckelpersonal i Afghanistan. Titta bara på denna artikel som beskriver en av våra spetsförmågor.

Yrkesförsvaret återigen

Återigen kommer internationella negativa reaktioner på den svenska planen att införa ett yrkesförsvar. I USA diskuteras det t o m att återinföra värnplikten eftersom man har svårt att fylla raderna i och med krigen i Afghanistan och Irak, trots att kraven på soldaterna släppts kraftfullt.

Jag kommer inte att rabbla alla mina argument för att behålla värnplikten igen. Ni hittar dem under rubriken Värnplikt. En bra början är att läsa inlägget "Är den nederländska vägen vår?" Nej, säger jag. 23/3 Enligt SIFO vill en majoritet av svenska folket behålla värnplikten. Klokt. Tolkskolan rapporterar också att de får allt svårare att hitta frivilliga.

Om vår blivande ÖB verkar man enligt artikeln konstatera att han redan undviker att bita den hand som föder honom. Eller mer korrekt uttryckt, han håller en låg profil. Bengt Axelsson som verkar ha insett att hans karriär inte blir mycket mer än vad den redan är, uttrycker skepsis mot omsvängningen till yrkesförsvar.


Folkpartiledaren Jan Björklund berättar för SvD att det är folkpartiet som varit pådrivande när det gäller "ökningen" av det nationella Försvaret (kommenterad i förra inlägget) och att partiet också försökt öka försvarsbudgeten, men att den övriga regeringen inte gått med på det. Det kan nog bli en del officersröster till folkpartiet om man står på sig.


Utrikesminister Carl Bildt skriver på sin blogg om regeringens försvarsproposition nästa vecka. I inlägget betonar han vikten av ett kraftigt luftförsvar med en bibehållen numerär i Flygvapnet och luftvärnet. Han vill också se inköp av nya jaktrobotar till flygplanen för att kunna möta moderna hot, vilket var något som regeringens genomförandegrupp strök i våras. "Återtagningsbataljonerna" nämns också som havandes påtagligt lägre beredskap, vilket får mig att dra lite på munnen.

I stort anknyter utrikesministerns inlägg i mycket till det jag skrev i mitt förra inlägg om förrådsbataljonen på Gotland och att Sverige måste kunna ta hand om sin egen säkerhet i Östersjön och dessutom ha resurser infria de (relativt lösa) säkerhetsgarantier som omtalas i regeringsförklaringen.

Mycket intressanta och lovande ord från utrikesministern. Det bådar gott.

Instämmer med Widman

Stundom håller jag med Allan Widman och stundom inte. Arbetet den s k genomförandegruppen som han deltog i under våren lade fram över vilka materielprojekt som man politiskt borde avsluta, var bland det värre jag sett eftersom det totalt saknade förankring från militärt håll och FMV. Ingen konsekvensbeskrivning hade gjorts och både HKV och FMV stod handfallna. Några månader senare kritiserar Widman Försvarsmakten för avsaknaden av en del av materielen som gruppen pekat ut som reducerbar eller skulle avbrytas. En annan fråga där jag och Widman helt skiljer oss åt är hur många JAS 39 som Försvarsmakten ska ha. 100 säger jag, och 60 säger Widman.

Men sedan har Widman andra sidor också som är mycket aktningsvärda. T ex är han en ivrig frågeställare till försvarsministern när det gäller frågor som har stark koppling till försvarseffekten. Han har också varit drivande från politiskt håll när det gäller att bevara den i dagsläget dödsdömda stridatalänken.

Nu senast är han aktuell med en debattartikel i UNT om det fullständigt vansinniga i att lägga ner Uppsala Garnison och flytta verksamheten. Det är bara att instämma. Återigen en nerläggning som inom överskådlig tid inte kommer att ge några positiva ekonomiska effekter, men avsevärda negativa effekter både vad gäller skarpa nationella insatser såväl som de enorma negativa effekter det kommer att få för utbildningen av nyckelpersonal inom främst Stril och Undsäk. StrilS kostade som sagt en dryg miljard i dåtida värde när skolan byggdes för drygt 15 år sedan. Då hade den flyttats från det nerlagda F 18, till den flottilj som då ansåg som helt omöjlig att lägga ner. Framtiden blev en annan...

Att luftförsvara Mälardalen

Öv Bo Pellnäs ryter åter till om behovet av ett luftförsvar av Mälardalen, eller snarare huvudstadsområdet. I den målbild 2014 som Försvarsmakten i slutet av januari lämnade till regeringen, utifrån de planeringsanvisningar regeringen lämnade sent i höstas, föreslår man en nerläggning av Uppsala Garnison på några års sikt och dessförinnan just basområdet.

Pellnäs anger som skäl att hyrorna (från FortV naturligtvis) är hutlöst dyra, vilket ju som vanligt är helt absurt när det gäller ett område som i över ett halvt sekel varit i militär ägo. Nu ska en annan "militär" myndighet återigen tvinga bort kärnverksamhet. På tio år har FM hyreskostnader stigit från 2,1 mdr kr (i 2009 års penningvärde) till 2,4 mdr kr i år, trots att 80 % av Försvarsmakten lagts ner. Är det naturligt? Hade hyresgästföreningen accepterat en sådan hyreshöjning? Så blir det när man ska leka marknadsekonomi i en planekonomi. Varför ska statliga myndigheter betala fiktivt marknadsmässiga hyror för sina egna fastigheter?


I år är det snart 8 år sedan Al Qaidas attacker mot USA och fortfarande saknar Sverige en strategi för hur man ska hantera "rogue aircraft". Hittills har strutstaktiken fungerat, med att inte låtsas om problemet. 2004 skrevs en mycket uttömmande uppsats på chefsprogrammet om problemet och fortfarande idag är uppsatsen högaktuell eftersom läget är oförändrat. Det är en potatis som politikerna inte vill ta i. Nu brinner det dock i knutarna eftersom Sverige är ordförandeland i EU under nästa halvår, och då duger det inte att inte kunna skydda toppmötena från luften. Fortfarande saknas förbindelsen insatsledare - beslutsfattare i regeringen. Följden kommer att bli att ett kapat flygplan som t o m berättar rakt ut på radio att man avser krascha i ett toppmöte, endast kommer att följas med vingtippande jaktflygplan. Det är också i bästa fall, dvs om de hinner fram från sina baseringar i Ronneby, Såtenäs eller Luleå.

Än så länge kan man ju frambasera till Uppsala, vilket görs då och då med incidentroten, men den möjligheten är ju på väg att strykas. Istället har Försvarsmakten börjat titta på andra lösningar: Arlanda, Bromma eller Västerås? Är det ingen som finner detta aningen absurt? Västerås hade fram till mitten på 90-talet en bastropp och vid millenieskiftet försvann även Västerås som krigsbas? Är det någon som tror att det blir billigare och effektivare att mobilisera delar av en basbataljon till någon av dessa platser för att kunna ställa jaktberedskap där? Försvarsmaktens utredning kom också fram till att dessa som alternativ till Uppsala var betydligt sämre.


Resterande delar av Uppsala Garnison föreslås flyttas med huvuddelen till Enköping. Däribland Stril-skolan som flyttades till Uppsala i början av 90-talet sedan F 18 lades ner under 80-talet. Skolan var en jätteinvestering på långt över miljarden i dåtida värde och förlades till Uppsala eftersom man då resonerade att "ingen kan ju vara så korkad att man lägger ner F 16". Tyvärr höll inte resonemanget. Men inte bara Stril-skolan kommer att flytta till Enköping, utan så även alla stridslednings- och sjöbevakningscentraler. Istället för att som nu ligga fortifikatoriskt skyddade, kommer de istället att samgrupperas i Enköping i en normal kontorsmiljö i en rätt normal byggnad. Snålheten får åter bedra visheten.


Igår "avslöjades" det också att man saknar förmåga att kommunicera krypterat med de nya Gripenflygplanen. Istället för att fortsätta med ett nationellt radio- och datalänkssystem har man tvingats prioritera att kunna kommunicera enligt NATO-standard. Det är i och för sig inget fel med det, förutom att Sverige inte är med i NATO och därför inte får tillgång till de kryptonycklar som krävs, annat än vid deltagande i NATO-insatser. Nu försöker socialdemokraterna undkomma ansvaret för det här problemet, men faktum är att det just är socialdemokraterna som drivit igenom Afghanistandoktrinen. Allan Widman (fp) är den som står för avslöjandet. Samtidigt funderar jag på hur han har tänkt sig att man ska lösa problemet, när han m fl i den politiska sk genomförandegruppen, stryker just den materiel som behövs från inköpslistan?


Det blir ett intressant år för luftförsvaret.






Adam Gul och Hufvudstadsjakten får avsluta inlägget som åminnelse av hur det såg ut för drygt 25 år sedan, när man för andra gången lade ner huvudstadens jaktförsvar (F 18 Tullinge). På 70-talet lades F 8 Barkarby ner. År 2003 var slutligen dags för F 16, som man september 2001 i HKV och Rosenbad dragit åtskilliga lättnadens suckar över att förbandet fanns kvar.

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Blogg-Topplista Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Bloggar.Topplista.se - topplistan med de bästa bloggarna - lägg till din blogg du också! Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade