Balansgång på den tunna röda linjen

Aktuellt hade ikväll ett mycket intressant inslag där programmet låtit göra en SIFO-undersökning om svenskarnas inställning till Försvaret.

Man kan konstatera att svenskarna inte verkar tycka att Afghanistans sak är vår. Man kan ställa sig två frågor direkt: hur skulle ett terrordåd i Sverige påverka opinionen och vad skulle fler svenska stupade innebära för insatsen? Svensson har en tradition av vilja att andra ska lösa alla problem och tala högljutt om att inget görs. Det kanske behövs en ny "Fredsstyrkan" för att folk ska få upp ögonen för vad som händer därborta? Eller varför inte en inbäddad journalist à la Ross Kemp? (vad tror du om det Johanne Hildebrandt?)

Den första frågan är svårast att svara på. Det beror säkerligen på omfattningen. Som exempel kan nämnas bomberna i Madrid där följden blev ett snabbt tillbakadragande av spanska trupper från Irak. Men överlag tror jag det blir ett negativt utslag på allmänhetens stöd.

Den andra frågan anspelar på den tunna is regeringen befinner sig på när det gäller den svenska truppen i Afghanistan. Afghanistan (och snarare USA-motståndarna) inom vänstern har gjort ett digert jobb när det gäller att få med sig media på sitt spår. Flygvapnet har länge velat skicka Gripenförband till Afghanistan och det har även uttryckts önskemål från andra länder om detta, men regeringen säger blankt nej. Och det är ju inte så konstigt. Det är inte omöjligt att föreställa sig att regeringen skulle falla med en förlorad JAS i Afghanistan eller en vapeninsats mot ett mål av diskutabel militär karaktär. Sen är det ju inte så att bara för att man skickar stridsflyg så behöver man fälla bomber. Det går lika bra att uppträda i spaningsrollen, vilket Tyskland gör. Jag tror dock aldrig att vi får se svenska JAS i Afghanistan om inget radikalt händer med opinionen.

Det roliga är att när man tittar på mätningen är det vänsterblocket som är mest negativt till svensk trupp i Afghanistan. Samtidigt är det vänstern som högst brukar vurma om solidaritet med andra folk? Inte utan att man funderar hur det går ihop.

Vidare kan man se hur effektivt ett budskap och värderingar kan föras neråt i de militära leden. Deltagarna på värnpliktskongressen använde pliktskyldigt de argument de fått itutade sig under värnplikten om utlandstjänst av sina befäl och som de i sin tur fått uppifrån. Kvarstår gör frågan hur hanterar vi personal som inte är intresserad av utlandstjänst? Det är ju lite rörande med officeren från Livgardet som intervjuades och inte ville åka och refererade till familjen. Många blir nog upprörda av det, men är det ändå inte ett kvitto på att vi lyckats med att få fram officerare som uppskattar "mjuka" värden? (här är det väl på sin plats med en smiley..)

Lite besviken blev jag dock över andelen svenskar som önskar öka det nationella Försvaret. Jag tror inte riktigt att poletten har trillat ner i stugorna att dagens militära försvar är betydligt mindre än 10 % av vad det var för drygt tio år sedan, med över 50 ggr längre mobiliseringstid. Låt hoppas att Aktuellt beställer en liknande undersökning till vårvintern då regeringens inriktningsproposition presenteras med den nya stora regementsdöden.

SVT SVT-analys

6 kommentarer:

Ante sa...
17 november 2008 kl. 23:31  

Angående det där sista om det nationella försvaret så tror inte jag folk är medvetna om exakt hur illa det är. Försvaret är ännu inte nedlagt helt, alltså räknar likgiltige Svensson med att det kan försvara Sverige också. För det är väl därför det finns, eller hur? Eller så är rycka på axlarna Svensson medveten om skadan men förlitar sig på att kavalleriet från väst ska komma dundrandes när köttmuren Finland håller ryssen stången en stund. Saken är ju den att försvaret av den egna nationen alltid i slutändan vilar på nämnda nation. Man kan aldrig lita på andra, i synnerhet inte när vi inte är med i t.ex NATO. Och även då måste vi kunna slå tillbaka självmant, för det är väl inte säkert att NATO bistår med trupp. Vapen och bistånd kanske, men det är ju ett stort steg att binda sina egna soldater till något annat land. Då blir man ju inblandad i konflikten och kan få repressalier på hemmaplan. Sicken värld vi lever i.

Anonym sa...
18 november 2008 kl. 00:08  

Intressant inlägg som vanligt wiseman. Men ja, att man alltid ska behöva känna att Sverige, när det militära frågor, är ett pajasland. Om än mycket tragiskt skulle det vara oerhört intressant att se vad som skulle hända om någon afghansk skurk, taliban motsv. skulle lyckas med ett anständigt eldöverfall på svensk trupp. Ökad truppnärvaro med tyngre mtrl och utökat mandat eller hemresa så snart transportresurser finns tillgängliga med afghanerna i Balkhprovinsen lämnade åt sitt öde..
Angående klusterbomber som nämnts tidigare drar jag mig till minnes att jag läst i något gammalt nummer av Military technology att de äldre klustervapnen var konstruerade för en "blindgångarfrekvens" om ca 10% för att försvåra för fienden att nyttja ett område som bombats innan röjning skett. Jag har dock inte kunnat hitta dessa uppgifter någon annanstans. Något svar i den frågan? Det är inte utan att det är lite smått tragikomiskt man kan notera att vi nu i princip saknar markattackförmåga i detta land, nästintill avvecklat artilleriet, avbrutit anskaffningen av SSGn men ChP tills alldeles nyss i alla fall spelade med scenarion som innefattade insats med markrobot..
/Ter

Anonym sa...
18 november 2008 kl. 00:24  

Det må till viss del handla om feghet, men jag tror det ligger andra saker bakom opinionens tveksamhet inför insatser i exempelvis Afghanistan. Här är det vänsterns starka inflytande över vårat kollektiva mindset som gör sig gällande. Det har sedan länge funnits en bärande om än outtalad idé inom vänstern att arbeta för en försvagning av den västerländska demokratin, till förmån för vad som än må stå emot den. Att skylla detta på motstånd eller rent av hat mot USA är dock lite för enkelt. Vänstern har hela tiden närt en illusion om den socialistiska ”demokratin” som överlägsen den västliga, vilket under historien ofta lett till ett naivt diktaturkramande och en fientlighet mot det i väst förhärskande systemet och dess bärande institutioner. Man tycks känna en latent förbittring över att de Allierade (USA) i andra världskrigets slut gick in i Europa från väster och på så vis stoppade den sovjetiska erövringen av kontinenten vid dess mitt. Vänstern känner sig helt enkelt snuvade på en bättre värld. I ljuset av detta applåderar man allt som ”står upp mot” väst. Det handlar då inte bara om hurrandet kring den kubanska revolutionen, man lyckas även se Rysslands erövring av georgiskt territorium och de islamiska domstolarnas återerövring av Somalia som något positivt (”folket får ju i alla fall lag och ordning”). Det handlar inte heller bara om militär makt, många förväntansfulla kommentarer har hörts kring den nu aktuella ekonomiska nedgången i världen och det faktum att USA förlorat mycket av sin ekonomiska kraft, medan Indien, Ryssland och framförallt Kina kraftigt stärkt sina positioner. En unipolär värld har ersatts av en multipolär. Vad det handlar om är i realiteten en försvagning av demokratiska staters inflytande till förmån för icke-demokratiska (även om Indien ofta framställs som väldens största demokrati kan demokratins status där kraftigt ifrågasättas). Vänstern har anammat tesen att fiendens fiende är min vän; vilket man förvisso inte är ensam om – även USA har ofta trampat i den fällan. Att människor i processen drabbas hårt och får gå från hus och hem och kanske i fattigare delar av världen råkar än mer illa ut, det verkar vara ett pris många är villiga att betala. Det hela må låta konspiratoriskt i överkant, men ta och läs lite av det som begåvade nutida vänsterdebattörer som Göran Grejder och Lotta Gröning skrivit, så känns tanken inte så avlägsen i alla fall. De vill oss egentligen inget ont, men deras naivitet är farlig. Och de har opinionen i sina händer.

Wiseman sa...
18 november 2008 kl. 06:53  

Ante: Jag tror liksom du att Svensson inte har koll på hur illa det egentligen är. Sen finns det ju en allmänt utbredd tro på att "någon annan" alltid ska komma oss till hjälp, oavsett om det gäller vapen- och materielleveranser eller att vilja utkämpa vårt krig. Det är svårt att tänka sig ett scenario där Sverige ensamt blir indraget i en väpnad konflikt och jag tror INTE att "någon annan" kommer att ha resurser över eller anse det värt att komma oss till hjälp.


Ter: Jag lutar nog tyvärr åt att resultatet blir hemresa. Jag läste nyss att talibanerna lyckats stänga Khyber-passet, vilket innebär att ISAF blir utan 70% av sin drivmedelsförsörjning. Överhuvudtaget har man gått väldigt hårt åt underhållskonvojerna som går där, där man vid ett och samma tillfälle lyckdes slå ut 43 tankbilar. Det påminner starkt om vårt tänk att påverka Ivans divisioner genom att med jägarförbanden spränga Tornedaliska vägbankar och genomföra eldöverfall mot underhållstransporterna.

Avseende 10% blindgångare, låter det inte helt omöjligt. Speciellt inte när det gäller de ryska. Många av de amerikanska bombkapslar som har dåligt rykte idag har legat i lager sedan Vietnamkrigets dagar och det är ju inte förvånande att det går som det går då.

Wiseman sa...
18 november 2008 kl. 06:55  

00.24: Jag håller med dig i din analys ang vänsterns inflytande på svenskens tyckande. Och det är som du säger, gulligt naivt... "Kan inte alla bara sätta sig ner och prata?"

Wiseman sa...
18 november 2008 kl. 07:07  

Uppdatering: Khyberpasset är nu öppet igen.

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade