När pengarna bränner i fickan

Jag har alltid varit kritisk till de stora förbandsnerläggningar som genomförts under den förra socialdemokratiska regeringsviten med påföljande flyttar av personal och materiel kors och tvärs över riket. Förbandsnerläggningar och nerrustning som kostat otroliga summor på kort sikt för att ge vinst först efter minst 10 år har jag aldrig förstått mig på. Särskilt inte när förmågan nergår till ett minimum.

Eftersom många av de förbandsnerläggningar som gjordes var tvungna att genomföras i röda distrikt (det naturliga urvalet hade ju redan gjort att i princip enbart sådana var kvar) var man tvungen att i alla fall på pappret kompensera de drabbade kommunerna. Oftast blev det genom statliga ersättningsjobb, där man helt sonika beordrade olika myndigheter att flytta från företrädelsevis Stockholm till en ort med nerlagt regemente. Att sedan myndigheten var tvungen att samverka med andra myndigheter och branschföreträdare i Stockholm och att all erfaren personal var bunden till Stockholm spelade ingen roll. Lokaler skulle byggas på regementsorten, reskontona sköt i höjden och kompetensen dränerades katastrofalt. När delar av PRV flyttades till Söderhamn från Stockholm flyttade en (1) av 80 anställda med. Handläggningstiderna gick från några veckor till oändligheten. Det tog två år innan verksamheten var någorlunda igång igen.

Tidskriften Sunt Förnuft tar i nummer 4/2009 upp just denna fråga när man analyserar den statliga omlokaliseringskarusellen i samband med försvarsbesluten. Enligt fackförbundet ST har enbart flyttarna av de statliga ersättningsjobben kostat skattebetalarna 650 miljoner kr, eller 400 000 kr per jobb, i dubbla hyror, flyttkostnader, konsultarvoden, pensionslösningar och rekryteringskostnader. Som vanligt går inte effektiviteten att mäta i pengar, så ingen kan svara på hur mycket den har nergått. Vilka kostnader Försvarsmakten har burit till följd av besluten och hur mycket effektiviteten i Försvarsmakten nergått är det verkligen ingen som vet. Det enda man med säkerhet kan säga är att det inte blev bättre för någon.

Exemplet med Sollefteå som tas upp i Sunt Förnuft är sorgligt. Som plåster på såren för att kommunen tappade I 21 och T 3 i försvarsbeslutet 2000 (drygt 600 arbetstillfällen) skulle man få 300 statliga ersättningsjobb. Det blev 230 jobb med ett av de nystartade distansapoteken och en flytt av Krisberedskapsmyndigheten från Stockholm. Idag har hälften av jobben försvunnit då distansapoteken lagts ner och Krisberedskapsmyndigheten gått upp i Myndigheten för Samhällsberedskap och flyttat till Karlstad. Endast 3 av 70 anställda flyttar med. Då helt plötsligt börjar man inom socialdemokratin oja sig för ”kompetensförlusten” det innebär att flytta myndigheter tvärs över landet.

Militärt innebar nerläggningen i Sollefteå att T 3 flyttades till Östersund och samlokaliserades med I 5. I 5:s verksamhet utökades och övningsfälten räckte inte riktigt till för den mekaniserade striden och man fick regelbundet köra transporter till Sollefteå för att öva på övningsfältet där. Det blev t o m så att man var tvungen att bygga ut det gamla garageområdet i Sollefteå. I nästföljande försvarsbeslut rök alla militära förband i Östersund och en fyra år lång, men mycket dyr parentes var över.

Vad lär man sig av detta? Förmodligen inget, men det finns saker att lära (d v s det britterna brukar referera till som lessons identified eftersom det sällan blir aktuellt med lessons learned).

• Att lägga ner verksamhet blir ofta lika dyrt som att bibehålla den.
• Att flytta verksamhet blir kanske billigare i siffrorna på pappret, men i verkligheten och speciellt med effektiviteten inräknad, blir det en förlustaffär.
• Anställda flyttar sällan med sin arbetsplats, i synnerhet inte de med familj.
• Det tar lång tid innan man får upp verksamheten i samma effekt som tidigare.

Detta kan vara värt att hålla i minnet inför de säkerligen kommande förbandsnerläggningarna efter valet 2010 och de flyttar som nu stundar med inrättandet av en basbataljon lokaliserad i Kvarn och inrättandet av GLC/NOC (läs kommentarerna) istället för att bibehålla nuvarande system med sjöbevaknings- och stridsledningscentraler.

Ibland undrar man om det inte är så att statens pengar bränner i fickan. Läs gärna detta inlägg (med garanti på dåligt nattsömn som följd) på bloggen Strategi och Krigskonst om hur de senaste försvarsbesluten lett till att materiel för 300 miljarder kr skrotats, slängts eller getts bort och hur 20-30 miljarder kr (!) östs ut på luftprodukter (NBF).