Säkerhetskultur

TV 4 har idag ett tragiskt reportage om Oskar, som dog under en skjutövning 2007 i under NBG 08:s förberedelser, och hur hans mamma har upplevt situationen efter händelsen. Den bild som målas upp av Försvarsmakten i reportaget är mycket beklämmande. Efter jag inte läst rapporten kan jag inte uttala mig om själva händelsen utan det är just Försvarsmaktens (bristfälliga) agerande efteråt som gör mig illa till mods. Oskars mamma vittnar om de obefintliga kontakter som tagits från Försvarsmakten för att hålla henne informerad under utredningens gång. Situationen påminner alltför mycket om hur skadade soldater i Utlandsstyrkan och deras anhöriga bemötts och det är just av denna anledning jag inte vill göra någon som helst skillnad på soldater som tjänstgör i utlandet eller hemma när det gäller stöd till soldaterna och deras anhöriga. De är soldater och de och deras anhöriga förtjänar exakt samma bemötande och respekt oavsett om tjänstgöringen är i Eksjö eller Mazar e Sharif.

Lite längre fram i inslaget intervjuas Värnpliktsrådets ordförande Jesper Holm om det faktum att 2500 personer i Försvarsmakten varje år anmäler att de skadats i tjänsten. Varje olyckshändelse är en olyckshändelse för mycket, men det går aldrig att helt komma runt att det sker och alltid kommer att ske olyckshändelser och folk kommer att skadas. TV 4 undviker att redogöra för statistiken bakom siffran 2500 personer (en mycket stor andel av Försvarsmakten), på samma sätt som media härom veckan presenterade den mycket imponerande statistiken att JAS 39 Gripen står för de flesta flygsäkerhetsstörningarna i Flygvapnet.

Båda siffrorna är faktiskt exempel på att det faktiskt existerar en förhållandevis bra säkerhetskultur i Försvarsmakten. Olyckor, tillbud och annat som hotar säkerheten rapporteras i oerhört hög grad istället för att mörkas bort. Den statistik som presenterades ang flygsäkerheten fick det närmast att låta som om landets JAS-piloter mest åker runt och lattjar utan koll på situationen och när som helst riskerar att krocka med charterflyget till Mallis. Att sedan den absoluta merparten av rapporterna rörde tillfällen då det inte fanns någon som helst risk för flygsäkerheten, men att rapport skrevs i alla fall för lärandets skull, berättas inte.

Varken idag eller vid rapporteringen av flygsäkerhetshoten har Försvarsmakten använt sig av sin egen officiella "dementikanal", "Försvarsmakten kommenterar" på www.forsvarsmakten.se. Tyvärr används den mest för att bistå generalspersoner som fått en oönskad medialampa på sig. Vid ovan nämnda tillfällen hade Försvarsmakten kunnat använda sin hemsida till att föra ut egen och utvecklad information i respektive fall, istället för att Chefsingenjören ska göra det. En rad läsare hörde då av sig till denna blogg och var upprörda över att Försvarsmakten bara vek undan och lät mediadrevet hacka på personalen utan att göra något för att rätta till missuppfattningarna.

Vad man framförallt skulle ha gjort från Försvarsmaktens sida var att peka på och poängtera att det flygsäkerhetsarbete som bedrivits sedan 70-talet, där personal i Flygvapnet som har anknytning till flygtjänsten, oavsett om det är piloter, tekniker, flygledare, stridsledningspersonal, får skriva en enkel rapport då något inträffat. Dessa rapporter sammanställs sedan och presenteras flera gånger om året för personalen som då kan läsa och lära av andras misstag. Genom detta system där rapportering utan risk för bestraffning genomförs har säkerheten höjts enormt och flera organisationer utanför det militära, t ex sjukvården, börjar nu att införa systemet, medan rapportkulturen inte alls finns inom privatflyget, vilket man ser på de många dödshaverierna varje år.

Med ovanstående i åtanke finner jag det något märkligt att inte ett motsvarande system för länge sedan har införts vad avser vådaskott. Det är långt ifrån alla som erkänner vådaskott, då det ofelbart för med sig en påföljd. Har man gjort fel, även om det inte var med uppsåt, ska man straffas är andemeningen. I en kultur där man tjänar på att mörka, istället för att rapportera säkerhetsproblem är det svårt att minska dessa. Om något agerande hotar verksamhetssäkerheten är det inte intressant att bestraffa, såvida inte agerandet var med uppsåt. Det som är intressant är att lära av det inträffade, eller ännu bättre det som skulle kunna inträffa så man kan komma till rätta med säkerhetshoten. Eftersom vådaskott enligt statistiken i regel sker med andra människor runt omkring (fundera på varför vådaskott enskilt aldrig rapporteras....) blir det ofta en handfull personer som ska skriva en skaderapport för att det började tjuta i öronen, vilket naturligtvis blir en del av siffran 2500 skadade i Försvarsmakten.

Vad som vidare oroar mig avseende ledarskap är de uppgifter som nu figurerar att man från ledningshåll ignorerar och kör över personal som ej vill genomföra verksamhet p g a att man uppfattar att verksamheten inte kan bedrivas med säkerhet eller att man ser potentiellt säkerhetshotande situationer i arbetsmiljön. Det bådar inte gott och jag hoppas innerligt att man kommer till sans. Om personalen på en arbetsplats vill göra en arbetsplatsutredning för att man anser sig ha problem med verksamhetssäkerheten och HKV säger nej för att man inte anser att det finns något problem - vem har då rätt?

Alla och envar har ansvar för att Försvarsmaktens verksamhet bedrivs med högsta säkerhet. Ska vi behöva ta förluster ska det vara p g a stridshandlingar och inte p g a av fredstida övningsverksamhet. Det har vi en alldeles för liten organisation för att mäkta med.

Därmed har också räknaren tippat över 800 000 besökare.