Ännu tuffare tider för RAF

The Guardian berättade härom dagen att det nu verkar som den brittiska försvarsbudgeten ligger £2 mdr back, eller totalt 7,5 %. Det kan bli så illa att man måste skära ner ytterligare £1 miljard per år utöver tidigare annonserade nedskärningar. Även om man drar ner ambitionerna för försvaret ytterligare utöver tidigare neddragningar kommer försvarsbudgeten att behöva ett tillskott inom några år.

Som tidigare nämnts på WW talas det om endast 6 divisioner stridsflyg för RAF i framtiden. Nu framkommer det att RAF kommer att bli tvingat skrota över 50 av sina Eurofighter av Tranche 1 (delserie 1), varav många endast är något år gamla. Anledningen är att man inte har råd att uppgradera dem. Tranche 1 har endast rudimentär jaktförmåga och är i JAS-termer motsvarande äldre versioner av JAS 39A. Det var tidiga flygplan ur Tysklands Tranche 1 som såldes till Österrike och som landet nu har mycket stora problem med att hålla i luften, både tekniskt och ekonomiskt.

Vid första anblicken kan det vara lätt att vara lite skadeglad som svensk åt de enorma problem som Eurofighterländerna dras med, inte minst österrikarna som bara timmar innan affärens offentliggörande av "outgrundliga" skäl svängde från Gripen till Eurofighter.

I själva verket är det ytterst bekymrande att framförallt Storbritannien sitter i en så trång sits avseende militär förmåga i framtiden. Storbritannien har traditionellt varit ett av västvärldens starkaste militära fästen och tillsammans med USA en garant för västlig militär förmåga i Europa. Därhelst NATO förväntat sig militära problem i Europa har Storbritannien varit en av nyckelspelarna i att leverera expeditionär förmåga. Det är tydligt att man börjar förlora den förmågan p g a ekonomin och situationen är inte bättre i flera av de andra starka EU-länderna. Det är bekymrande för ett land som Sverige som nu helt och hållet förlitar sig på utländsk militär hjälp för att klara att försvara landet.

Av problemen med Eurofighter bör man också lära sig läxan att ett multinationellt stridsflygsamarbete inte behöver vara bättre och ekonomiskt mer fördelaktigt än ett nationellt. Tillverkningskostnaden för Eurofighter är otroligt mycket högre än för Gripen, då samtliga av de fyra ursprungsländerna ska lägga sin hand vid tillverkningen och monteringen av varje flygplan. Det säger sig självt att logistiken då blir fruktansvärt dyr och ineffektiv, men politiskt korrekt. När sedan varje land också ska prova ut var sin liten del av flygplanet uppstår också friktioner. Resultatet är ett flygplan som ligger nästan tio år efter JAS 39 i utveckling, till en enormt mycket högre kostnad trots att projekten startade vid ungefär samma tidpunkt. Liksom Sverige valde Frankrike att gå sin egen väg och ta fram Rafale, som både är billigare och längre kommen än Eurofighter. Som Air Vice-Marshal Greg Bagwell uttryckte det härom månaden angående avvecklingen av Harrier, köpen av JSF och nya hangarfartyg: "Jag skulle bli mycket förvånad om vi inte har brittiska piloter, flygandes franska Rafale från brittiska hangarfartyg inom några år".

Förhoppningsvis blir det tid i helgen för nästa del av Luftförsvar på 2020-talet.

13 kommentarer:

Anonym sa...
14 januari 2011 kl. 09:34  

"
Som en brittisk amiral uttryckte det härom månaden angående avvecklingen av Harrier, köpen av JSF och nya hangarfartyg: "Jag skulle bli mycket förvånad om vi inte har brittiska piloter, flygandes franska Rafale från brittiska hangarfartyg inom några år".
"

Källa på det Wiseman? Finns det i form av url-länk blir jag ännu gladare ;)

Wiseman sa...
14 januari 2011 kl. 09:41  

Jag hade fel. Jag hade för mig att det var något så simpelt som en amiral i mängden, men det visade sig vara Air Vice-Marshal Bagwell som uttryckte åsikten. http://www.telegraph.co.uk/news/newstopics/politics/defence/8212090/RAF-commander-our-air-force-will-be-little-better-than-Belgiums.html

Anonym sa...
14 januari 2011 kl. 15:37  

Måste "vi", läs europeér, besitta en expeditionär förmåga?

/Johan J

uppgiven sa...
14 januari 2011 kl. 17:14  

@JohanJ

Vi(Sverige) bygger ju numera vår säkerhetspolitik på att "någon annan" har expeditionär förmåga för att kunna komma till vår undsättning.

Så ur svenskt perspektiv så blir svaret på din fråga: JA.

Magnus Redin sa...
14 januari 2011 kl. 17:27  

Johan J, En expeditionär förmåga är användbar för att hjälpa våra demokratiska vänner och handelspartners så vi både kan arbeta för det vi anser gott och säkra råvaror och varor som är nödvändiga för ekonomi och överlevnad.

Den region som saknar en sådan förmåga får ett handikapp när konkurrensen hårdnar om fysiska resurser.

Sedan gäller det att inte satsa för mycket resurser på dyr rustning och göra allt på kostnadseffektiva sätt eftersom det annars blir en ekonomisk börda som minskar den total säkerheten i stället för att öka den.

När förmågan sedan används får det inte göras som USA i Irak och Afghanistan eftersom det blir på tok för dyrt, framförallt kostar det för mycket i materiel, bränsle, korruption och förtroende.

Dessutom får vi innerligt hoppas att de demokratiska staterna blir de som har den starkaste militära förmågan som används på klokast sätt så det inte blir de stora diktaturerna och despotstaterna som dominerar.

Wiseman sa...
14 januari 2011 kl. 17:48  

JohanJ: Med expeditionär förmåga menas att uppträda med förband utanför det ett egna landets gränser. Hela NATO, Lissabonfördraget och inte minst den svenska solidaritetsförklaringen bygger på att europeiska länder har expeditionär förmåga. Har de inte det är vi tillbaka till var och en för sig själv. Det kräver åtskilliga hundraprocents påslag i svensk försvarsbudget.

Anonym sa...
14 januari 2011 kl. 19:35  

Alla:

Jag är väl medveten om alla era punkter, jag brukar numera försöka tänka lite utanför den lilla lådan som är MÖP:ar och militärvänners värld.

Jag upplever nämligen att om vi, vita/europeer, gör något i t.ex. Afrika, så får vi skit för det. Gör vi inget, så får vi skit för det. Och oavsett, så får vi skit för det som har skett, dvs kolonialismen för 50+ år sedan, eller kapitalismen som fortfarande pågår.

Pengarna europa lägger på militärmakt kanske hade kunnat användas till något bättre? (en utopi, jag vet, men försök tänka tanken).

Vilka är isåfall nästa krig? Kina eller Indien, i t.ex. Afrika? Om naturtillgångar?
Eller vad?

/Johan J

Anonym sa...
14 januari 2011 kl. 20:31  

Magnus Redin…

Menar du att vi skall ha en expeditionskår för att med militära medel tvinga andra länder och regioner med vår råvaruförsörjning mot deras vilja? För om arrangemanget är frivilligt behövs knappast någon expeditionskår, eller hur?

Låter som du är fast i gamla koloniala tänkesätt...

Magnus Redin sa...
14 januari 2011 kl. 21:06  

Lita mer på Wiseman än mig, han kan mer om området inklusive korrektare definitioner av expeditionär förmåga.

Jag undrar dock varför en användbar förmåga att hjälpa grannländerna skulle behöva innebära en budgetökning på flera hundra procent.

Min egen önskedröm är att ha ordinarie anställd och kontrakterad personal för två "stridsgrupper" i militärdistrikten Malmö, Göteborg, Stockholm och norra Sverige och tolv kompletta uppsättningar materiel och ammunition, två i respektive militärdistrikt, en på Gotland och en i respektive Estland, Lettland och Litauen som vårt huvudsakliga Nato/Eu engagemang. Om det kommer ett hot österifrån åker halva manskapet omedelbart österut och sedan improviserar man med halva fastlandsmaterielen och försöker bemanna med personalarv.

Alla tolv grupper dimensionerade efter Gotlands behov eftersom det är ett utmärkt exempel på försvar av ett begränsat område mot strategiska överfall och det är ändå hopplöst att stoppa en Rysk pansardivision på marken.

Det borde räcka för Gotland, för att skydda mot angrepp av svaga krigsherrar och både för Sverige, Gotland och Baltstaterna gäller det att säkra hamnar och flygfält för vidare förstärkningar för att möta en kraftigare fiende.

Sedan borde alla åtta grupper i Sverige inklusive sitt underhåll alltid vara förberedda att åka lastbil till Finland.

Står nästan en tredjedel av materielen i Baltikum och personalen regelbundet övar på att mobilisera Gotland eller en uppsättning baltmateriel borde det ge mer substans än ett avvaktande politiskt rollspel i Sälen.

Små delar av dem kan åka på skitdyr insats i Afganistan och allt i Sverige är rörligt på marken inom fastlands EU vid behov av improvisation. Pratar man materiel och idealfall borde det gå åt en trettonde sats för utlandsinsatser och en fjortonde för verkstadens underhåll och uppgraderingar. En sådan omedelbart mobiliseringsbar förmåga om än liten borde inte vara kattskit inom EU och Nato.

Konceptet blir ännu bättre om Baltstaterna köper samma materiel och håller med verkstäder. Då ökar även redundansen av personal för utrustningen och samövandet blir mycket bättre.

Sedan tillkommer flygvapnet och lite marin samt hemvärn för att hjälpligt fylla ut luckor, bevaka, vartefter driva enkla flygbaser, osv.

Jag har ingen aning om vad det egentligen skulle kosta, min förhoppning är att det skulle gå att komma långt genom att använda de befintliga pengarna effektivt och vartefter höja budgeten med 25 % när de används effektivt.

En stark stormakt skulle lätt kunna mosa detta men det som oroar mig mest är risken för sönderfallande f.d. stormakter där mäktiga individer gör idiotiska saker.

Klart Skepp sa...
15 januari 2011 kl. 10:17  

Tack Wiseman för att du tar upp en icke PC sak, nämligen att det vid komplicerade projekt inte blir billigare och bättre att ta fram den genom multinationella projekt.

Vidare vill jag belysa en annan sak. Sveriges politik att lita "på att någon annan" kommer in och räddar oss om något händer. Vi har länge lutat oss mot andra länder som nu har det svårt, t.ex. Storbrittanien. Vi måste under denna tid ta vårt ansvar och investera i försvarsförmåga. Något annan vore djup osolidatiskt och direkt farligt.

uppgiven sa...
15 januari 2011 kl. 12:17  

@JohanJ

Är det inte du som är fast i "gamla koloniala tänkesätt" när du antar att "expeditionär förmåga" = "krig i Kina/Indien/Afrika"?

Vi (Sverige) har sagt att vi inte ska förhålla oss passiva om våra grannar blir angripna. Att göra en insats i t ex Estland kräver expeditionär förmåga, dvs att vi ska kunna flytta och använda förband utanför vårt territorium. Man behöver inte alltid åka till Afghanistan eller Afrika bara för det.

Om inte alla ska kunna allting, dvs bygga upp det numera avskaffade existens-/invasionsförsvaret, så krävs det att både vi och de vi vill stödja/få stöd av kan flytta våra små resurser dit de för tillfället behövs.

Alternativet är att stoppa huvudet i sanden och hoppas att några militära resurser aldrig mer kommer att behövas. Men det känns inte särskilt realistiskt.

Magnus Redin sa...
15 januari 2011 kl. 13:11  

Anonym 20:31

Min egen huvudtes när det gäller "kolonialism" är att det finns en konkurrens mellan de som ordnar tillgång till resurser genom handel som är frivillig och ömsesidigt nyttig för hela befolkningar i länderna och de som enbart gör affärer som gynnar minsta möjliga nomenklatura.

Jag är övertygad om att den frivilliga handeln är ekonomiskt effektivare på lång sikt utöver att den är etiskt överlägsen. Samtidigt är jag övertygad om att plundring och kolonialism kan vara kortsiktigt lönsamt för de som plundrar.

Tyvärr bör det vara så att den kortsiktiga lönsamheten av plundring ökar med ökad hänsynslöshet. Om man t.ex. antar att USA:s invasion av Irak genomfördes för att komma åt oljan var den ineffektiv, Stalin hade genomfört det mycket billigare och med snabbare genom att massmörda 10-30% av befolkningen.

När dessa två extremer står emot varandra kommer de som vill plundra inte att ha några problem med att använda vapenmakt och de som vill göra schyssta affärer behöver kunna skydda sig.

Alltså bör vi hjälpa handelspartners som inte vänder sina vapen mot den egna befolkningen utan som behöver dem för att skyddas sig mot dem som vill angripa dem. Detta kan göras genom handel vilket även fungerar under dåliga tider, u-hjälp, vapenexport och direkt militärt stöd.

I verkligheten blir det komplicerat av att det inte finns en skarp gräns mellan ont och gott och utan mycket sker på en glidande skala där länder samtidigt agerar bra och smutsigt. T.ex. Kina gör samtidigt både bra och dåliga saker och även vårt EU har en del handelspolitik som är riktigt vidrig, jag tänker på fiskeavtal där korrupta statsledningar får pengar och kustbefolkningen förlorar sin försörjning.

I korthet, ondskan finns och kan vara både framgångsrik och lönsam. Det gäller att motarbeta den på ett konsekvent sätt som fungerar både tvärs över Östersjön och i Långbortistan och som drar gråskalorna åt det vitare hållet.

Anonym sa...
20 januari 2011 kl. 11:57  

En distinktion det är politikerna inte "vi" som lovat att ingripa om nåt EU-land blir angripet. Dessutom så kan definitionen inbegripa polisiära aktioner mot oroligheter/anti-EU sentiment i ett medlemsland. Kontra detta med att tilltänkta land ev. är NATO medlem vad blir då konsekvenserna?

Enligt min mening är solidaritetsförklaringen inget annat än ord från just politiker som är helt betagna av EU integration tillslut till en stat och ser därför inga nationella betänkligheter inkl. från den egna befolkningen eller dess militär.

/Skrivbordsbunden

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade