Inte bättre svar denna gång

Under förmiddagen höll Folk och Försvar ytterligare ett seminarium om det svenska försvaret, men till skillnad från det förra skulle detta vara inriktat på vart vi är på väg försvarspolitiskt. Titeln var dock lite missvisande avseende innehållet eftersom ingen egentlig politisk representation fanns.
Under seminariet presenterades också den PARP-utrvärdering NATO gjort av det svenska försvaret som försvarsministern flera gånger återkommit till under sommaren och använt som ett kvitto på den svenska försvarspolitikens förträfflighet. Detta omdöme har fått många att höja på ögonbrynen och av den anledningen var det intressant att höra formerna för utredningen och vad man utgått från.

Som misstänkt förutsätter utredningen en intagen IO 2014 och fullständig förmåga hos viktiga materielsystem, vilket t ex även försvarsdepartementets Michael Moore gör när han ständigt återkommer till hur förträffligt det står till i det svenska försvaret jämfört med andra europeiska länder. Hade det varit så att Försvarsmakten haft 100 st fullt utrustade, fullt beväpnade JAS 39 Gripen som vid behov kunde baseras ut på krigsbaser skulle man ju vara böjd att hålla med Moore. Notera att fallet med Gripen bara är ett exempel i högen.

Moore anklagar kritikerna för att sakna verklighetsförankringen, vilket naturligtvis är en intressant ståndpunkt. Frågan är bara om Moore och försvarsdepartementet mörkar kunskapen om hur det ser ut eller om man inte vet bättre. Redan den ytterst begränsade Libyeninsatsen med 5 (8) flygplan har ju ställt Flygvapnet i vissa problem så det är inte utan att man funderar på hur 100 flygplan ska hanteras. Numerär på pappret, vilket är det som upprepade gånger nämns i seminariet är en sak, medan verkligheten är en annan.

Är då PARP ointressant eller ovidkommande? Nej, definitivt inte, men däremot är sättet som utvärderingen använts som slagträ i den svenska försvarspolitiska debatten inte bra eftersom det handlar om en kommande önskad förmåga, inte verkligheten "här och nu".

Brigadgeneral Dennis Gyllensporre gästade återigen Folk & Försvar och tecknade en intressant målbild för IO 2014. Vad som framförallt var intressant att höra var förmågan att TA EMOT stöd utifrån, eftersom detta med den i storlek ytterst begränsade svenska försvarsmakten är en grundförutsättning för framgång vid all form av dystrare säkerhetspolitiskt läge.

Problemet är bara att det inte finns någon ekonomisk täckning för att nå målbilden för IO 2014, vilket Försvarsdepartementet är ytterst ovilligt att kommentera. Det är då intressant att ställa Michael Moores verklighet mot Dennis Gyllensporres, där den förstnämnde helt undviker denna aspekt.

Ordentligt med tid var avsatt för frågor från publiken och ett antal intressanta frågor ställdes, men det var betydligt klenare med raka och svar. Den finska försvarsattachén undrade på vad Sverige hade baserat sin nedgång till 50 000 personer i IO 2014, ekonomi eller hotbild, och varför man hade baserat avvecklingen av värnplikten på, att de värnpliktiga var sämre soldater eller att man kanske råkat avveckla mobiliseringssystemet. Jörn Beckman återknöt till sina frågor från förra veckan, men hade inte större framgång med svar den här gången. Inte helt oväntat och Michael Moore lyckades till och med säga emot sig själv vid svaren.

Ska man se något av seminariet är väl frågestunden mot slutet det mest intressanta.


Tweet