Fortfarande huvudlöst

En vecka har nu gått sedan Sten Tolgfors avgick som försvarsminister och ännu syns ingen efterträdare. Det tycks allt tydligare att Tolgfors avgång ingalunda var den sedan länge planerade avgång man vid presskonferensen försökte göra sken av. Två tänkbara anledningar finns till att försvarsministerposten ännu inte besatts. Det ena alternativet är att man har svårt att finna en lämplig kandidat med "rätt" bakgrund alternativt en kandidat som kan godtas av alla allianspartierna.

Det andra alternativet är att det är svårt att hitta någon frivillig som är villig åta sig det i dagsläget utsatta arbetet som försvarsminister. Ett arbete som sannolikt inte blir mindre turbulent vad tiden lider och ju närmare valet 2014 vi kommer. Allt fler debattörer och även politiker från de egna alliansleden går nu ut och beklagar den skönmålning som pågått av försvaret sedan försvarsbeslutet 2009. Att få materielomsättningsbehovet, det nya personalförsörjningssystemet och radikalt ökade målsättningar att gå ihop låter sig inte göras inom nuvarande ekonomiska ramar och ju mer det skönmålas, desto svårare kommer näste/nästa försvarsminister att få det.

Materielbudgeten har de senaste fem åren halverats samtidigt som ett nytt dyrare personalförsörjningssystem införts. Några av konsekvenserna med det sistnämnda kunde man igår läsa om i  Dalarnas Tidning, där det berättas att verksamheten vid Älvdalens skjutfält kommer att minskas drastiskt. Anledning är att förbanden med det nya personalförsörjningssystem inte längre har råd att öva där när soldaterna ska betalas traktamenten och övningsdygnsersättning. Istället får förbanden inrikta sig på satsa på lokala och mindre övningar på de egna mindre skjutfälten. Följden blir också att utöver att personal på Älvdalens skjutfält kommer att sägas upp/omplaceras, kommer de förband som i alla fall väljer att öva där att på egen hand få sköta skjutfältet, dvs mindre tid för övning. Samtidigt går det nu nästan inte en dag utan att man hittar artiklar i lokaltidningar landet runt där verksamheten på landets många skjutfält ifrågasätts av olika intresseorganisationer.

I försvarsbeslutet 2009 talades det också om uppemot 2000 personer insatta över tiden i internationella insatser. Kostnaden för de pågående insatserna som omsätter ca halva den storleken ligger på mellan två och tre miljarder kr årligen. Det är med andra ord svårt att se att det skulle finnas ekonomiskt utrymme för att utöka de internationella insatserna. En ny försvarsminister måste också ta itu med frågan om nya internationella insatser för att hålla igång soldatrekryteringen, eftersom just de internationella insatserna utgör stora morötter för soldaterna, både i form av upplevelser, men också lönemässigt. Paradoxen är här att insatserna behövs för att kunna rekrytera soldater, medan stora delar av officerskåren börjar bli rätt krigstrött. Även avseende materiel innebär den ständiga internationella insatserna en stor belastning då materielparken slits oerhört hårt under skarp användning och därför måste omsättas mycket tidigare än planerat. Att få detta att takta med den ringa materielbudgeten låter sig inte heller göras.

Slutligen hänger också mycket av finansieringen av det framtida försvaret på att man ska lyckas trolla fram rationaliseringsvinster på 700 miljoner kr om året ur en rationaliserad försvarslogistik.

Det är som synes inget tacksamt och enkelt jobb som väntar den person som accepterar erbjudandet att fylla vakansen som försvarsminister. Tiden börjar nu rinna ut för en klädsam övergång. Ganska snart kommer Regeringens handlingskraft i frågan att börja ifrågasättas.