Libyska lärdomar för framtiden

Foto: Försvarsmakten

Biträdande professorn vid Georgetown University, tillika lektorn i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan, Robert Egnell, publicerade i höstas en rapport om det svenska deltagandet med stridsflyg i Libyeninsatsen, The Swedish experience in Operation Unified Protector – Overcoming the non-NATO member conundrum.

I rapporten, som huvudsakligen bygger på intervjuer med nyckelpersonal, går Egnell genom uppbyggnadsfasen för Libyeninsatsen och sedan hur förbanden kom att verka och responsen man erhöll från NATO och övriga koalitionen vid olika tidpunkter i insatsen. Av de flera viktiga och intressanta lärdomar som Egnell identifierar är det framförallt de som rör svensk försvars- och säkerhetspolitik som kommer att avhandlas här.


Som bekant och som Egnell påpekar sändes insatsen iväg med kraftiga svenska politiska förbehåll. Den enda breda politiska uppslutningen som gick att få kring en proposition var för en insats som inte tilläts verka i attackrollen, det vill säga anfall mot markmål. Sålunda blev också riksdagsbeslutet att den svenska insatsen skulle genomföras till stöd för flygförbudszonen (No-fly zone, NFZ) i jakt- och spaningsrollerna. Detta kom att formuleras i insatsregler och nationella förbehåll att de svenska flygplanen inte fick delta i den del av insatsen som syftade till skydd av civilbefolkningen då denna till största delen rörde vapenverkan mot markförband. Socialdemokraternas dåvarande partiledare Håkan Juholt uttryckte farhågor om att svenska flygplan i så fall skulle komma att bomba ”drogade barnsoldater”.

När så den svenska styrkan landade in på Sicilien fick drogs den med ett antal uppstartsproblem, varav de två värsta att endast marinflygbränsle fanns tillgängligt på basen (ett problem som man visste om men trodde skulle kunna lösas genom att köra vanlig JET A-1 bränsle från den civila flygplatsen) och problem orsakade av att Sverige som icke NATO-medlem inte fick tillgång till NATO:s sambandsnät. Dessa problem avhjälptes relativt snabbt även om det sistnämnda fick till följd att förbandets Full operational capability kom att fördröjas med ca en vecka. För den som vill läsa mer om detta rekommenderas Egnells rapport.

Förbandet kom, som Egnell berättar, snabbt att verka i spaningsrollen, då det libyska flygvapnet sedan några veckor inte längre verkade i luften. På marken fanns det inledningsvis en rad mål som högre staber ville ha information om, främst statusen på regeringsstyrkornas luftvärn och flygbaser och om dessa höll på att repareras. Informationen var intressant för högre staber och man uppskattade de snabba svenska rapporterna och deras höga kvalitet (mot slutet av insatsen var ”svensk information” närmast en kvalitetsstämpel). Dock blev NFZ allt mindre intressant sedan regeringsstyrkorna i det närmaste helt slutat flyga. Enstaka rörelser med helikoptrar och mindre flygplan för observation var det enda som kunde detekteras. Det stora informationsbehovet låg i vad de libyska regeringsstyrkorna hade för sig. Ett styrkebidrag som inte var muslimskt (viktigt för det internationella anseendet att ha muslimska allierade i en insats mot ett arabland) och därtill inte levererade effekt, var av mindre intresse. Sålunda kom intresset för den svenska insatsen att snabbt dala då användbarheten var ytterst begränsad, vilket märktes i t ex prioriteringen avseende de tankerresurser som krävdes för att nå alla delar av insatsområdet utom Tripoli.

En temporär lösning på problemet fanns. Det svenska förbandet kunde endast spana på mål som hörde till NFZ, men ej sådant som var renodlat R2P. NFZ-mål var förutom de man i första hand tänker på såsom flygbaser, luftvärn och STRIL-resurser även det taktiska luftvärnet. Taktiskt luftvärn återfinns allt som oftast i anslutning till markstridskrafterna, vilka de har till uppgift att skydda. Sålunda var taktiskt luftvärn såsom SA-8 legitima svenska spaningsmål, men de artilleriförband som de skyddade och som sköt in i civila områden var inte det. Hade man t ex upptäckt en avrättning av civila liknande de under andra världkriget eller på Balkan under 90-talet är det ytterst tveksamt om de svenska förbehållen hade tillåtit någon sådan information att rapporteras. Vad moralen och folkrätten säger är naturligtvis en annan sak.

Kompromissen blev att det svenska förbandet tilläts rapportera om andra intressanta uppgifter än luftvärn om det inte var alltför långt från NFZ-målet. Efter någon vecka försvann också denna möjlighet till stor del sedan en omtolkning skett hemma i Sverige och området för ”överskottsinformation” snävades in kraftfullt. Detta måste ha varit oerhört frustrerande för den personal som kunde se mål vars neutralisering skulle ha haft en avgörande effekt på krigets utgång, men som man inte kunde rapportera vidare om.

I sitt första maj-tal 2011 tog Håkan Juholt åter upp den svenska libyeninsatsen och fastställde att denna nu var färdig. Inget libyskt flyg flög längre ansåg Juholt och därför kunde insatsen avslutas. I själva verket skulle den svenska insatsen kommande dagar övergå från att bara verka i spaningsrollen till att göra det JAS-system byggts för – swing-role. Swing-role handlar om att under ett och samma uppdrag, så länge rätt last finns hängde växla mellan olika uppdragstyper. De svensk flygplanen genomförde nu sina spaningsuppdrag och växlade sedan över till jaktroll för att söka efter de helikoptrar och småflygplan som fortfarande flög över frontområdena i Libyen för att leda den indirekta eld som bland annat Misrata härjades av. Det hade nämligen visat sig att radarn i JAS 39 hade en hög förmåga att detektera dessa mål jämfört med många andra flygplan i koalitionen.

I slutet av maj besöktes det svenska förbandet av svenska försvarspolitiker. På plats informerades dessa om läget i den svenska insatsen och de frustrerande förbehåll som riksdagsbeslutet medfört och som gjort att den svenska insatsen till stor del var överflödig. Enligt uppgift var detta ett chockerande besked för de svenska försvarspolitikerna och bara någon dag sedan kom en kraftfull lättnad i svenska förbehållen. De svenska resurserna kunde nu fullt ut nyttjas i spaningsrollen i koalitionen.

Någon vecka senare i juni fattade Riksdagen beslut om en förlängning av den svenska insatsen. I beslutet fastställdes återigen de nya förbehållen och insatsreglerna som sade att förbandet kunde verka fullt ut i spaningsrollen mot alla typer av mål. Men, som en eftergift som Socialdemokraterna vars partiledare Håkan Juholt tagit en olyckligt hård och felaktig ståndpunkt i frågan kring insatsen. För att rädda ansiktet på Håkan Juholt blev det därför viktigt att det socialdemokratiska kravet på en reducering av insatsen till 5 flygplan från 8 skrevs in i riksdagsbeslutet, liksom att den svenska insatsen ej fick verka inom NFZ eftersom Juholt redan 1 maj fastställt att denna uppgift var färdig. Sålunda fick den svenska styrkan utökas med ett antal flygtekniker för att mäkta med att hålla igång de mindre flygplanparken. Vidare innebar också det svenska riksdagsbeslutet att ”någon annan” resurs fick söka efter de flygplan och helikoptrar som då och då bröt mot flygförbudszonen. Viktigast var dock att insatsen förlängdes och kunde verka utan förbehåll inom spaningsrollen. Den stora vikt libyeninsatsens NATO-medlemmar och dess politiker fäste vid detta kan inte ha undgått någon, liksom kvaliteten på vad de svenska förbanden levererade. Sammantaget visade sig den svenska insatsen stå för en tredjedel av de taktiska spaningsresurserna och till skillnad från övriga kunna leverera spaningsunderlag medan det fortfarande var rykande färskt och aktuellt. När det så småningom under hösten återigen blev aktuellt att förlänga insatsen med en månad låg den politiska nivån för en gångs skull på framkant.


I agerandet kring de svenska förbehållen för libyeninsatsen finns den djupa lärdomen för svensk försvars- och säkerhetspolitik. Som försvarspolitiker alternativt handläggare på Försvarsdepartementet och beredande för ett ärende av det här slaget, kräver det att man än noggrannare sätter sig i den djupare innebörden av vilka följder ett beslut kan få. Detsamma gäller militär-strategisk nivå som i slutänden ofta kommer att fungera som det slutgiltiga filtret mellan militär och politisk nivå. Med en bättre förståelse för situationen såväl på politisk som militär-strategisk nivå hade de svenska förbehållen sannolikt aldrig uppstått eller korrigerats tidigare. Kanske hade heller aldrig Håkan Juholt behövt förlora ansiktet.


Det är av största vikt för framtiden att vi i Sverige tar med oss denna lärdom och de övriga Robert Egnell pekar på i sin rapport. Kommunikationen mellan politisk nivå och myndighet måste förbättras. I slutändan riskerar detta inte bara kosta internationellt anseende och operativ effekt, utan även svenska liv.

2 kommentarer:

Np sa...
24 mars 2013 kl. 11:28  

Wis

Interoperabel blir man först när man har ett fungerande och anpassat regelverk hela vägen i kommandokedja från den politiska nivån via insatsledningen ner till de enskilda förbanden som skall utföra uppdragen i de koalitioner som byggs upp inför insatser likt den i Libyen.

Detta skall kompletteras med tekniska stödsystem för ledning av insatsen från den operativa delen ner mot förbandsnivån samt rena taktiska stridledningsystem som datalänkar, secure voice, identifieringssystem etc. Här finns tyvärr fortfarande många brister kvar, inte minst att det svenska ledningssystemet SWECCIS helt saknar interoperabla funktioner för ledning av luftstridskrafter.


Är det med NATO vi skall samverka med är det gentemot den organisationen anpassningen i första hand skall ske vad gäller utbildning, metodik, teknik osv.

Sverige har i mångt och mycket startat den anpassningsprocessen men vi har en bra bit kvar att vandra innan vi kan anses vara färdiga.

Den största bristen är det laget vi oftast spelar tillsammans med är vi bara ett tillfälligt inlån i och får bara spela på platser där det är bristsituation. Mestadels får vi bara med på träningarna och i bästa fall vara avbytare på träningsmatcher.

Vi är inte med i föreningen och har därmed svårt att påverka allt i från klubbens skötesl, lagets spelide´ och vilka positioner våra spelare kan ha.

Sveriges tvehågsenhet gentemot NATO är minst sagt besvärande.


Vänligen

Peter Neppelberg

Wiseman sa...
27 mars 2013 kl. 09:33  

Håller med dig till fullo!

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade