Om / About Wiseman's Wisdoms

söndag 30 november 2014

Gästinlägg: #gnistgate

Materielprocessens snabbis i (radio-)hytten

I torsdags twittrade jag en länk till en tråd på ett ryskt forum för radioamatörer. [1] Länken plockades upp av flera, däribland DN, TV 4 och Wiseman. I tråden kan man läsa HF2000-trafik [2] några av forumsmedlemmarna har snappat upp. Det första inlägget i tråden är från oktober 2011 och det är inte första gången som den har länkats av svenska bloggare och twittrare. För omkring två veckor sedan dök några nya inlägg upp. En epostkonversation mellan HMS Vinga och HMS Ulvön var särskilt intressant. Ärendemeningen var kort och gott "Godmorgon snäckan!". Konversationen som sådan är ett skolexempel på fel och regelbrott i radiotrafik. Det talas om allt från "snabbisar i hytten" till "stora problem med sambandet".

Vad är det då som har gått fel? För det första är det här oerhört pinsamt för sambandspersonalen i flottan som helhet. Samtliga jag har talat med om det har uttryckt sig på liknande sätt: amatörmässigt. De ansvariga gnistarna har visat exempel på den sämsta radiodisciplin jag har sett. I min mening måste detta betende beivras. Gräver man djupare bland orsakerna hittar man emellertid ett antal andra obekväma bakomliggande orsaker.


Utbildning 
Kände signalisterna till motståndarens (och radioamatörers) förmågor? Kände de till att epost i HF2000-systemet är okrypterat? Svaret på båda frågorna borde vara ja, men jag är inte särskilt säker på det. Utbildningen för en gnist, eller ledningssystemoperatör som det egentligen heter, är cirka tre månader lång. På den tiden ska mycket hinnas med. HF2000 är dessutom betydligt mer tekniskt komplicerat än sin föregångare. Jag är själv utbildad data- och systemvetare och det har tagit mig flera år att få en god förståelse för systemet.


Normglidning 
Ska man tro DN:s artikel om händelsen så har gnistarna inte brutit mot gällande EMCON [3]. Det är emellertid alltid förbjudet att signalera privat trafik på militära system, undantaget så kallad welfaretrafik som sker i särskild ordning. Så har det också alltid varit. Det åligger chefer att kontrollera att deras order och instruktioner är kända och att de följs. Har detta skett eller är det accepterat (tyst eller uttalat) att signalisterna skickar privat trafik utan godkännande från fartygs- eller vaktchef? Med tydliga instruktioner och tydligt ledarskap där fel påtalas vill jag påstå att detta aldrig hade hänt.


Materielprocessen
Försvarsmaktens materielprocess är otroligt trög. 2011 blev det, tack vare det ryska radioamatörforumet, känt på bred front i Marinen att viss trafik i HF2000 går i klartext. I en väl fungerande organisation hade detta åtgärdats snabbt, med tanke på att det rör sig om en informationsförlust som sker löpande över tiden. I det här fallet har FMV fortfarande - år 2014 - inte levererat en lösning. Jag har fått berättat för mig att det ska ske "i nästa version", men när den kommer är osäkert.

Varför tar det då så lång tid? En förklaring är alla de beslut som måste tas av olika personer på olika myndigheter och förband för att något ska hända. FMV måste ha en beställning från Försvarsmakten innan de kan påbörja en förändringsprocess. Denna görs av en materielsystemansvarig (MSA) på Högkvarteret. Det behöver inte heller röra sig om en enda MSA, då det finns separata för ubåtar, korvetter, minjakter, sambandssystem och så vidare. För att kunna lägga beställningar till FMV måste MSA få kännedom om problem och behov från förbanden.

När en beställning väl når FMV så är det separata stuprör även där. För att ytterligare komplicera det hela så finns det interna projekt på FMV som levererar till andra projekt. Ett internt projekt kan alltså leverera en färdig lösning till ett annat FMV-projekt där den sedan stannar utan att levereras till Försvarsmakten.

FMV saknar i mångt och mycket egen kompetens inom de flesta områden - det ingår i verksamhetsidén: alla problem är en potentiell upphandling. Kompetensen handlas alltså upp i form av konsulter. Att förlita sig på kompetens hos konsulter är riskfyllt, särskilt i långa projekt. Därtill kommer risken att man inte kan vara säker på konsultens lojalitet. Extremfallet är den konsult jag träffade som representerade köpare (FMV) och säljare (ett försvarsindustriföretag) samtidigt, i samma ärende!

Även om en konsult har den tekniska kompetens som krävs saknas allt som oftast förståelse för den militära kontexten. Allt för många lösningar som levererats av FMV har brister just här. Jag har exempelvis pratat med FMV-representanter som trott att ubåtar åker runt med antennerna ovanför vattenytan hela tiden. Hur kan en sådan person förväntas leverera ändamålsenliga sambandssystem för ubåtar?

När det otroliga händer och FMV har en produkt att leverera till Försvarsmakten är processen bara halvfärdig. Då ska det produceras underlag till de beslut som Försvarsmakten ska ta. Ett exempel är FMV:s systemsäkerhetsutlåtande som ligger till grund för Försvarsmaktens beslut om användning (BOA). För fartyg tas det beslutet av HKV ProdM. Finns ingen BOA får materielen inte användas. Det gäller oavsett om det är ett par strumpor eller en korvett. Varje ändring i materielen kräver ett nytt BOA. När det gäller fartyg specificerar BOA:t bland annat vilka programvaruversioner som ska finnas installerade i de olika systemen ombord. Skiljer installerad version sig från den som står i beslutet får fartyget inte gå till sjöss. Ny version kräver alltså nytt systemsäkerhetsutlåtande, skrivet av FMV-konsulter, följt av nytt BOA, skrivet av HKV ProdM. Jag känner till fall där utrustning varit installerad och avprovad ombord på ett fartyg, men där den konsult som skulle skriva systemsäkerhetsutlåtandet hade slutat. Följaktligen fanns inget underlag för BOA och materielen kunde inte användas.

Här kanske vän av ordning frågar sig om det verkligen kan vara så här illa. För med en så här pass dålig materielprocess borde ju fler JAS-plan ha trillat ur luften. Svaret på den frågan är att det finns ett projekt i FM och FMV som inte följer den här modellen och det är just stridsflygplanen. De handhas i "Strategiskt projekt Gripen", vilket är FMV:s enda strategiska projekt. Kanske just för vad som skulle hända om det projektet hanterades i det vanliga materielspåret.

Det kan tyckas att jag kommit ganska långt från HF2000 och enskilda sjömäns privata kärleksmejl, men grundorsaken finns här. När det gäller IT-system ska en auktorisations- och ackrediteringsprocess också ske i Försvarsmakten. Här kommer fler intressenter in i bilden, bland andra FM CIO [4] och MUST Säkerhetskontor. FMV (konsulter) levererar de underlag som krävs för de beslut som ska tas. När det gäller IT-säkerhet ställs högre krav på systemen ju högre informationssäkerhetsklass informationen i dem är placerad i. Kraven är till stor del baserade på Common Criteria. [5] Det tar med andra ord längre tid och kräver mer arbete att få ett hemligt system genom processen.

Kanske är det därför man har ackrediterat HF2000 som ett öppet system. Grundförklaringen är att det finns kryptosystem mellan alla hemliga system som kommunicerar via HF2000 och själva HF2000-systemet. Det är i sak riktigt. Däremot har man då förbigått kravet på trafikskydd i ursprungsspecifikationen och som fanns där av goda skäl.


Erfarenhetshantering 
I Marinen finns "Marinens erfarenhetshantering" (MERF) som är ett sett för erfarenheter att tas om hand. Enskild som identifierar ett problem skriver en erfarenhetsrapport som lämnas till förbandets erfarenhetshandläggare för vidarebefordran till erfarenhetssystemet. Sjöstridsskolan är ansvariga för erfarenhetshanteringen och ska utifrån de enskilda erfarenhetsrapporterna sammanställa "Lessons identified" som ska bli till "Lessons learned". Jag har under åren skrivit ett flertal erfarenhetsrapporter med konkreta lösningar på väl beskrivna problem, bland annat rörande HF2000. Ingen av dem har lett till åtgärd. Från min personliga horisont liknar systemet därmed ett svart hål.

Som passus kan nämnas att Marinens fartygsinspektion (MFI) ställer krav på "fungerande" underhållsledningssystem för att fartygen ska vara sjövärdiga. I min mening är nuvarande system inte fungerande. Detta är känt på flera nivåer utan att åtgärd har vidtagits. Vad detta egentligen borde medföra för några omedelbara åtgärder är uppenbart.


ILS
Sist vill jag nämna tillkortakommandena i ILS-arbetet. ILS står för integrated logistics support och kan enkelt beskrivas som alla stödprocesser runt ett system. Det rör sig om bland annat dokumentation, serviceverkstäder, utbildning och reservdelar. Ofta ses kostnaden för ILS-arbetet som ett hinder vid anskaffning och man skjuter gärna kostnaden till "senare". Detta trots att det är välkänt att det alltid blir dyrare att genomföra i efterhand. Dessutom tvingas system operera under lång tid utan tillgång till korrekt dokumentation och uppföljningsunderlag för att nämna några problem. I HF2000-fallet kan sägas att dokumentationen är från 2009 och saknar tydlig beskrivning av vilken information som går i luftgränssnittet. Vill man vara konspiratorisk är det till och med så att det verkar som om man systematiskt har utelämnat det faktum att viss data går i klartext samtidigt som man antyder att den krypteras genom en funktion som kallas för "linking protection".

Avslutningsvis: Den här pinsamheten med HF2000-epost i klartext är mer än en pinsamhet. Den är en indikator på Försvarsmaktens och FMV:s oförmåga att leverera relevanta materielsystem till insatsförband. Det som borde vara huvudsyftet med försvarets materielförsörjning fungerar inte. Det jag har beskrivit ovan är bara ett exempel - denna gång i form av en pinsamhet. Det finns många fler fel i Försvarsmaktens materielprocess som jag av utrymmes- och sekretessskäl inte kan nämna här. Värt att tänka på är att även andra system som är viktiga ur säkerhetssynpunkt handhas i samma process, som exempelvis navigationssystem. Det är med andra ord dags att göra något åt vår materielförsörjning nu - innan en olycka händer. Eller ännu värre: strid.


Marcus Dansarie
Systemteknisk officer


[1] http://www.radioscanner.ru/forum/topic44392.html
[2] Tillverkarens beskrivning av HF2000-systemet finns på http://www.selex-comms.co.uk/selex/pdf/hf2000.pdf
FMV-presentation om systemet: http://www.hfindustry.com/meetings_presentations/presentation_materials/2010_feb_hfia/presentations/HF2000_HFIA_2010.pdf
[3] Emissions Control. Kallades tidigare TSALT, telesändningsalternativ. Regler om när och med vilka system en enhet får emittera (sända).
[4] Försvarsmaktens chief information officer, "IT-chef"
[5] Se exempelvis http://en.wikipedia.org/wiki/Common_Criteria

lördag 29 november 2014

Gästinlägg: Överlever du utan elektricitet

Tidigare i veckan medverkade jag och Filip Båverud i en podcast hos EFN om svensk krisberedskap. Om just denna beredskap eller snarare bristen på sådan, finns mycket att säga. Bakgrunden till denna podcast utgjordes bland annat av ett blogginlägg från "Reservofficer1" om krisberedskapen. Nedan följer ett gästinlägg av Mikael Grev som också tagit avstamp i varje människas privata situation vad gäller krisberedskapen. Det är ett ämne som det förtjänar att påminnas om gång efter annan. Konsekvenserna av en dålig krisberedskap blir inte bara tråkiga för dem som drabbas när behovet väl uppstå, utan det gör oss också som land betydligt sårbara för yttre påtryckningar, eftersom den svenska samhälleliga fallhöjden idag är mycket stor om t.ex. elnätet eller betalsystemet skulle påverkas.

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––


Överlever du utan elektricitet?

Det är svårt att föreställa sig något som inte finns i erfarenhetsbanken. För många inkluderar detta ett närbeläget land som har expansiva geopolitiska ambitioner. När förutsättningar ändras – som de gjort under de senaste åren – så måste vi börja ta ansvar för vår framtid. Att inte planera för en eventuellt negativ säkerhetspolitisk utvecklig – om ens bara i tanken – är oseriöst på gränsen till ansvarslöst. Det är dags att agera.

Mikael Grev
F.d. gripenpilot i Försvarsmakten

--

Min grundläggande fundering är: överlever du och din familj om din stad är utan ström en vintermånad? Två månader? Hela vintern? Kan det hända?

Frågan kan för många verka absurd. Jag har pratat lite med vänner om detta och förbluffats över vilka dörrar som öppnas. Inte för att kunskapen saknas utan för hur utlämnade vi är till någon. Nästan alla förväntar sig att denna ständigt återkommande någon ska lösa problemet. Häri ligger pudelns kärna, denna någon har för länge sedan resignerat och proklamerat evig fred och samförstånd. I alla fall om man syftar på staten. Utan förståelse för detta kan vi inte gå vidare och lösa problemet.

Ni är utan ström. Kan du värma din bostad? Många svarar här att de har en braskamin av något slag. Har man dessutom ett vedlager är det idel leenden. Vet man att detta lager räcker hela vintern är det ännu bättre. Många nöjer sig här. VI klarar oss. Men hur är det med alla andra? Tror du att de andra gladeligen kommer att frysa medan du sitter med ett varmt hus? Förbered dig för gäster.

Arbete. Hur många kommer att kunna arbeta utan el? Även om just ditt företag har en backup-generator, hur länge räcker dieseln? Tror du det finns beredskapslager kvar i stora mängder? Om din arbetsgivare inte kan bedriva arbete, eller företag du är beroende av (om du levererar mat, städning, post eller andra tjänster t.ex.), hur länge kommer du att få lön utan att kunna göra arbete?

Handla
Du vet förmodligen att ibland går det inte att handla på en affär för att ”internet ligger nere”. Hur tror du det fungerar när ingen affär kan göra online-köp under en längre tid, kommer de att ge bort varorna? Kontanter kanske fungerar, men hur mycket kontanter har du? Kan affärerna ens ta emot kontanta betalningar utan fungerande kassasystem?

Lek med tanken att hela din stad har varit utan ström i en månad. Många kämpar för sina egna och sina näras liv. Bokstavligt talat. Tror du det finns tillräckligt med kassapersonal i affärerna eller är de ”sjukskrivna”? Om städerna runt omkring har strömavbrott, finns denna någon som löser allas problem?

Nu börjar nog de flesta känna sig lite illa till mods. Kanske finns det enbart elberoende bergvärme i huset. Kanske finns det inte basvaror för mer än en vecka. Kanske bilen är helt nödvändig för att få familjesituationen att fungera eller kanske du är en prepper och känner hur grannarna kommer att vilja hälsa på. Hur länge fungerar ditt avlopp utan el? Jag menar hela vägen. Får ni vatten om alla på vattenverket är hemma och eldar trästolar för att värma sina barn? Har du småbarn eller äldre släktingar är du nog extra orolig.

Men oroa dig inte. Sverige har beredskap för detta. Någon kommer för att lösa dina problem, staten räddar dig. Eller?

Önsketänkandet
Det som ofta slår mig i diskussioner om en framtid med en potentiell ovän är hur man allt som oftast ser ned på sin motståndare. Min analys är att detta till viss del är ett resultat av 200 års obruten fred. No worries, vad kan möjligtvis gå fel? Man väljer att tro att motståndaren är mindre intelligent, att han kommer att agera efter vår hotmall, att han inte kommer att utnyttja sin fulla potential för att uppnå sina mål, o.s.v. Detta är ett önsketänkande. I stridsflygplanering har jag sett detta mer än en gång. Kanske ganska ofta. Medel-IQ är 100 i större delen av världen och nödvändighet snarare än nöjdhet leder till kreativitet. De kommer inte att agera enligt våra planer, de kommer att utnyttja det vi inte tänkte på, mot oss.

Om en ovän bestämmer sig för att göra något, säg pressa oss att inte lägga oss i en ytterst tvetydig invasion av Baltikum, så kommer han inte att göra detta på det sätt vi förberett oss på. Han kommer att vara finurlig, veta vad vi vet, kompensera för våra styrkor och angripa våra svagheter.

Om vi förbereder ett antal scenarios så kommer motståndaren se till att ett annat scenario blir verklighet. Flexibilitet är det enda sättet att förbereda sig, men flexibilitet kostar. Tyvärr verkar flexibilitet vara omodernt. Allt ska upphandlas mot vissa väl definierande hotbilder så det kan verifieras att vi inte betalar för mycket för den där beställningen. Detta är fel väg att gå. Vi måste ha en flexibel grundförmåga.

Elnätet
Det är enkelt att slå ut det svenska elnätet. Inte genom en enskild attack kanske, men om vilja och manskap finns så är det en klart görbart. Utan att gå in på detaljer så är producenterna få, transportvägarna långa och oskyddade och nätet i stort obevakat. Redundans är enkelt att kompensera för med kunskap om vår infrastruktur, vilken motståndaren bevisligen skaffat sig under årtionden (lyssna på P3 dokumentär om Wallenbergs kidnappning).

Med vilja och motiverat manskap är det enkelt att slå ut större delen av svensk elförsörjning under månader. Små gröna män saboterar enkelt viktiga knutpunkter. Vad skulle effekten vara om någon illvillig låg i bakhåll och pricksköt mot svenska mammor och pappor som arbetade med att laga elledningar? Tänk hela vägen med rädsla, arbetsförhållanden, säkerhet, facket, strejker o.s.v.

Detta inlägg är inte avsett att skrämmas. Avsikten är att få Sverige att vakna ur sin törnrosasömn. Världen kommer bevisligen inte vara för evigt fredlig. Det finns de som vill andra saker än vi. Moraliskt rätt eller fel så fungerar världen så. Mycket sker i cykler. Jag ska underlåta mig att gå in på matematiken bakom men system som innehåller intelligenta element (komplicerade system med återmatning) tenderar att svänga i olika frekvenser (t.ex. 1 år, 10 år och 100). Kanske är vi på väg mot en liten fnurra på säkerheten, kanske är vi om fem år inne i ett världskrig. Svaret finns i statistik och sannolikhet och vi kommer inte med säkerhet veta vilket innan vi är där.

När en apa kan vinna över en aktiemäklare så hyser jag litet hopp att rätt människor kan förutsäga säkerhetsläget i tid för att kunna reagera med försvarsbudgeten. Rysslandskännare som för något år sedan argumenterade för Rysslands demokratisering sitter nu i skamvrån och skäms eller har bytt åsikt precis som om Google inte hade sökhistorik. Framtiden är per definition oviss. Låt oss verkligen förstå detta och skapa ett styrsystem för säkerhetspolitiken som övervinner populism och kortsiktighet.

Bli inte rädd
Så, vad är poängen med alla dessa ord? Inte rädsla. Av rädsla kommer sällan bra resultat. Men pragmatism är bra. Vi kan inte längre bedriva säkerhetspolitik som om det vore en eftertanke; ett särintresse. Vi måste börja ta ansvar för får framtid. För Miljöpartiet kan det betyda starkt subventionerade solpaneler på varje hustak samt ”I hart elbilar”, trots att elbilar är bilar. För Socialdemokraterna kan de vara att driva igenom en behövd fördubbling av försvarsbudgeten tillsammans med en uppvaknad Alliansen. För Vänsterpartiet kan det betyda att tvinga handlare att ta emot alternativa betalningsmedel som fungerar offline och utan elektricitet. Alla kan bidra. Men framförallt, avbryt genast den dogmatiska nedrustningen och pragmatisera allas vår säkerhetspolitik.


MSB – Om krisen kommer


Samarbete med Expressen

I inlägget om Kungliga Krigsvetenskapsakademien nämnde jag att jag skulle avslöja ytterligare ett exempel på vad som hänt sedan bloggen startade sommaren 2007 och nu är det offentligt. Med början imorgon söndag kommer jag varannan söndag framöver att skriva som krönikör för Expressen, vilket är något jag ser framemot. Krönikeformen lämpar sig utmärkt för att lyfta vissa intressanta delar av försvarsområdet för en bredare publik. Naturligtvis blir utmaningen att hitta en balans mellan att det ska vara intressant för läsarna, innehåll i form av ämne och abstraktion. Det är också viktigt att påpeka att jag kommer att skriva för Expressen på fritiden i egenskap av privatperson och försvarsbloggare och inte för Försvarsmaktens räkning.

Vad kommer då att hända med bloggen? Bloggen kommer att leva vidare precis som tidigare. Som jag antydde ovan så är krönikeformen annorlunda än bloggformen och har även en annan målgrupp. Det som ligger i röret just på bloggen är ett antal gästinlägg och därefter kommer en julkalender där det utlovas lucköppning varje dag så håll utkik.



tisdag 25 november 2014

Tidsfönstret för att gå med i NATO är tidsbegränsat

Det finns ett begränsat tidsfönster för att gå med i NATO och det fönstret är på väg att stängas, menar jag och Mike Winnerstig i en debattartikel på SvD Brännpunkt. Ett vanligt argument bland dem som anser att Sverige inte ska gå med i NATO är att svensk neutralitet och alliansfrihet historiskt har hållit landet utanför krigets fasor. Vi menar på att det är att göra våld på historien. Snarare är det de svenska avstegen från neutraliteten som höll Sverige utanför andra världskriget. Likaså var efterkrigstidens säkerhetspolitik egentligen förankrad i ett nära, men hemligt svenskt samarbete med såväl USA som NATO. För Sovjetunionen rådde inget tvivel om vilken del av världen vi lutade åt, på samma sätt som det inte råder några tvivel för Ryssland idag. Däremot finns det all anledning för Putins och hans Ryssland att underblåsa den svenska neutralitetsmyten, eftersom ett Sverige utanför NATO innebär en högre grav av handlingsfrihet för Ryssland.

Fönstret för att gå med i NATO är dock inte för evigt öppet utan har en tidsbegränsning. Det går inte att säga exakt när det stängs för svensk respektive finsk del, men det kan konstateras att det idag hade varit helt omöjligt för de baltiska staterna att gå med i NATO. Det är bara att konstatera den ryska reaktionerna på Georgiens närmande till NATO, respektive Armeniens och Ukrainas avsikter att närma sig EU. I Finland har president Niinistö konstaterat att det hade varit enklare för Finland att gå med i NATO för 20 år sedan och att det nu skulle inflammera relationerna till Ryssland. Det finns inget som säger att det är lättare för Finland om 2 år. Snarare betydligt svårare. Argumentet att "det bara är att gå med i NATO om behovet uppstår" klingar därmed mycket falskt.

Vår debattartikel är egentligen en replik till ambassadörerna Bergquist och Nyberg som inte vill att Sverige ska gå med i NATO.


Det har varit lite låg aktivitet på bloggen på sistone, men senare i veckan kommer två gästinlägg. Snart är det december och då är det också dags för en julkalender.

måndag 17 november 2014

Belönad av Kungliga Krigsvetenskapsakademien

I mitten av september erhöll jag ett samtal från Kungliga Krigsvetenskapsakademiens sekreterare generalmajor Björn Anderson. Han hade äran att meddela att akademien bestämt att jag skulle belönas för mina insatser för den svenska försvarsdebatten med akademiens silvermedalj av 8:e storleken samt 25 000 kr. Motiveringen löd:

"Carl Bergqvist har genom sitt engagerade, kvalificerade och omfattande arbete med bloggen Wiseman’s Wisdoms på ett nästan unikt sätt bidragit till att föra upp försvarsdebatten på agendan till en nivå och spridning som inte tidigare förekommit i modern tid.
Genom sina texter har han fortlöpande lyft fram viktiga frågor som på ett positivt sätt bidragit till att debatten kunnat föras med fakta som grund. En viktig aspekt är att Bergqvist visat ett mycket gott omdöme i valet av frågor."

I onsdags var det så dags att tillsammans med de övriga pristagarna infinna sig i Börshuset i Gamla Stan för att under akademiens högtidssammankomst motta belöningarna från dess styresman, generaldirektören Mikael Odenberg. Efter sammankomsten bjöds sedan till högtidsmiddag på Karlberg.


För mig är det naturligtvis en oerhörd ära att motta denna belöning som jag ser som en kvittens inte bara för att försvarsbloggarna bidragit till att försvarsdebatten tagit fart, utan framförallt för att debatten faktiskt förs och att det idag är ett mycket bättre debattklimat i Försvarsmakten. I Officerstidningen nr 3, 2008, undrade översten av första graden, Ulf Henricsson, var alla arga majorer tagit vägen då han upplevde att ingen längre vågade föra debatt inom Försvarsmakten. Jag hade då drivit Wiseman's Wisdoms i ungefär ett år och kände igen mig i det som Henricsson skrev. Det var inget trevligt och öppet debattklimat i Försvarsmakten på den tiden. Under de dryga 7 år som jag nu har drivit bloggen så har detta förhållande helt ändrats och debattklimatet i Försvarsmakten är idag betydligt öppnare och mer gynnsamt än förr och det är min bestämda uppfattning att Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten har en stor del i detta. Lagersten har alltid varit ett stöd för oss försvarsbloggare, även innan vi blev offentliga, och har uppmuntrat till öppen debatt och ett kritiskt förhållningssätt gentemot såväl Försvarsmakten som inom försvarspolitiken i allmänhet.

När jag ser tillbaka på de gångna åren känns det lite smått märkligt att betrakta den resa som jag och bloggen har gjort. Jag startade bloggen en gång i tiden för att jag inte kände igen mig i den bild som målades upp av försvaret, hur läget var i Försvarsmakten eller de argument och fakta som framkom i försvarsdebatten och jag ville kunna diskutera dessa ämnen. Eftersom jag som löjtnant i Flygvapnet inte var "någon" så släpptes jag heller inte fram på tidningarnas debattsidor och några av de försök jag faktiskt lyckades med var inte helt uppskattade. Tillsammans med min befattning som pilot i Flygvapnet ledde detta till att jag bloggade anonymt och jag tror mig kunna konstatera att det faktiskt var de argument som framfördes på bloggen som gjorde den så populär och gav budskapet dess genomslagskraft – inte vem jag var som avsändare. Nu har ju dock detta förändrats sedan ett knappt år och jag tror inte för ett ögonblick att jag hade haft samma genomslagskraft om jag varit offentlig redan från början. (På fredag hoppas jag att kunna komplettera denna utblick med ytterligare ett exempel)

Debattklimatet är dock som sagt ett annat idag. Om inte vi inom officersprofessionen uttalar oss i försvarsdebatten utifrån de specialistkunskaper vi besitter så kommer det att bli en mycket fattig debatt och därtill också rentav vilseledande. Såväl det politiska perspektivet, som lekmännens (allmänhetens förväntningar) och även professionens perspektiv, behövs för att debatten ska föra det svenska försvaret framåt och där kan vi officerare samt gruppbefäl, soldater och sjömän bidra även med våra perspektiv. Jag ser därför min belöning inte bara som riktad till mig utan som ett tecken på tacksamhet till alla anställda inom Försvarsmakten som under de senaste åren varit med att föra försvarsdebatten.

Därför vill jag rikta mitt varmaste tack till Kungliga Krigsvetenskapsakademien för den belöning som dess medlemmar valt att tilldela mig, men också till alla er läsare som egentligen gjort bloggen till vad den blivit genom att bidra till debatten.

Slutligen vill jag även rikta ett stort grattis till min gode vän örlogskaptenen Niklas "Skipper" Wiklund, som under kvällen belönats av Kungliga Örlogsmannasällskapet med dess förtjänstmedalj i guld! Många är de kvällar vi spenderat med intressanta diskussioner – ofta tillsammans med några av de andra försvarsbloggarna som i lika hög grad som vi bidragit till att ge perspektiv från oss inom professionen, soldat som anställd.



söndag 16 november 2014

Intensiv helg

Tyvärr hann jag inte med att uppdatera bloggen med anledning av fredagens presskonferens om den nu bekräftade undervattenskränkningen i oktober. Istället har fokus legat på en av Flygvapnets trevligare traditioner, nämligen gåsmiddag. De av er läsare som följer mig på Twitter vet också att jag i lördags hade en längre krönika i Expressen med anledning av de uppgifter som framkom på presskonferensen. Krönikan går nu även att läsa på nätet.

För övrigt vill jag tipsa om att generalmajoren (pa) Karlis Neretnieks, numera mycket aktiv ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien, under söndagen publicerade det första blogginlägget på egna bloggen. Den kommer med all sannolikhet att vara värd att följa.

fredag 14 november 2014

Bekräftad undervattenskränkning

Försvarsmakten och regeringen bekräftade vid dagens presskonferens att Sverige under oktober kränktes av minst en mindre ubåt och eventuellt också ett antal mindre undervattensfarkoster, vilket bekräftats med flera olika av varandra oberoende källor och sensorer. Detta besked kommer utan tvekan att väcka mycket uppmärksamhet under de kommande dagarna.

Jag har under lunchen och tidiga eftermiddagen chattat med Dagens Nyheters och Expressens läsare om de nya uppgifterna och ska även försöka skriva en längre analys i ämnet.

måndag 10 november 2014

"Tofta" kompani driftsätts (uppdaterat 20.55)

Wartofta kompani ilastar för att transporteras till Gotland. Från P 4 facebooksida. Bild: Försvarsmakten

Under dagen har i media meddelats att ett stridsvagnskompani (personalen) från Skövde flugits till Gotland för att öva med den materiel i form av ett kompani stridsvagn 122 som förrådsställts där i stridsvagnsgarage. Man kan med den nu pågående och accelererande utvecklingen i Ukraina konstatera att det funnits åtskilligt med sämre tillfällen att pricka in denna övningsvecka.

Under helgen har såväl internationella media som OSSE rapporterat större rörelser med kvalificerad militär materiel i Östra Ukraina i riktning från Ryssland. Jag reagerade själv på ett filmklipp som visar hur stridsvagnar och bandhaubitsar transporteras på militära dragbilar, vilket inte har varit fallet tidigare då man antingen nyttjat civila lastfordon eller också framryckt för egen maskin över gränsen och in i Ukraina. OSSE har identifierat ett antal fordonskolonner med tung materiel och med militär personal i gröna uniformer utan insignier. Likaså har nummerplåtar etc. tagits bort från fordonen. Ett förfarande som känns igen sedan tidigare. Här ska man i rättvisans namn också ställa sig frågan om syftet är att man ska reagera på detta, med tanke på att vilseledning är en grundsten i den nyttjade operationskonsten.

Det är med mina ögon sett alltså vältajmat att dra igång stridsvagnskompaniet på Gotland. Samtidigt som man gläds åt detta bör man samtidigt påminna sig om vissa andra aspekter i aktionen. Här tas alltså ett av landets få stridsvagnskompanier från sin förberedda materiel i Skövde för att istället dra igång förrådsställd sådan på Gotland. Alliansen slog förra hösten på stora trumman för sin "satsning" på stridsvagn 122. En "satsning" som innebar att 48-56 vagnar (sannolikt inte de på Gotland) skulle få genomgå en livstidsförlängning och viss modifiering. Dessa åtgärder hade 5 år tidigare strukits av regeringen inom ramen för Genomförandegruppens arbeten, men återlades nu i begränsad form. Hade vi varit några år längre fram i tiden hade därmed kompaniet eventuellt fått överge sina modifierade vagnar till förmån för äldre vagnar på Gotland, samtidigt som det inte funnits någon att besätta de ordinarie vagnarna. Uppdatering 20.55: Det visar sig att pengarna nu bara räcker till att renovera 23 vagnar enligt arméchefens adjutant.

Här manifesteras ett av Försvarsmaktens stora bekymmer. Den organisation som beställdes 2009 och som sedan dess gång efter gång slimmats, har inte utrymme för några reserver. Vill man ha reserver måste dessa nyutbildas, t.ex. i enlighet med den vilande värnplikten som regeringen kan återuppväcka i händelse av krig. Då infaller nästa problem, nämligen att det finns inga resurser att utgöra en utbildningsorganisation för styrketillväxt. De hittills genomförda "rationaliseringarna" sedan 2009, liksom den nu planerade Försvarsmaktsorganisation 2018 som sannolikt beställs av riksdagen i nästa försvarsbeslut, har haft insatsorganisationen i fokus. Alla anställda ska vara krigsplacerade och den s.k. overheaden i form av produktionsorganisation ska reduceras.

Dessa successiva grepp får två följder. Det ena är att när man väl höjt beredskapen till högsta nivå, finns bara krigsförbanden och en minimal stödorganisation. Ingendera har resurserna eller möjligheter att utbilda några nya värnpliktiga (om man nu skulle lyckas gräva fram icke avvecklad materiel) åt dem.

Den andra allvarliga följden rör all den personal som till vardags arbetar med mycket nödvändiga uppgifter på positioner som inte är desamma som de är krigsplacerade i. Den stora frågan blir var gränsen för krig och allmän mobilisering går när dessa ska lämna sina ordinarie positioner. Vi vet sedan tidigare, inte minst bevisat i Ukraina och på Krim, att det är gråzonen mellan fred och krig som är den tacksamma för en angripare att arbeta i eftersom försvararens osäkerheter här är störst (tydligt i den samtida ryska operationskonsten som här utmärkt analyserats av Jägarchefen). Detta gäller i synnerhet Sverige som har en mycket svag lagstiftning för gråzonen till följd av Ådalen 1931. Så länge det inte är krig så är det polisen som ska agera, t.ex. mot händelser som de på Krim. En av riskerna med den valda försvarsmaktsorganisationen blir därmed att man späder på svårigheterna med att hantera gråzonen och det är redan den som är den tacksammaste att agera. I ett försämrat säkerhetsläge med höjd beredskap får alltså förband och staber agera utan den personal som är krigsplacerad där eftersom de fortsatt kommer att behövas på sina ordinarie befattningar, då Försvarsmaktens kontinuerliga verksamhet annars riskerar att stagnera.


För att för andra gången återgå till stridsvagnskompaniet på Gotland är det utmärkt att konceptet nu prövas på riktigt. Den minnesgode kommer ihåg att kompaniet var ett utslag av Folkpartiets obstruktion inför den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009. Man ville förmodligen ha avsevärt mycket mer, men tyvärr blev det inte mer än ett garagerat stridsvagnskompani. Sättet att förrådsställa och förpositionera materiel på relevanta platser är ett gammalt framgångsrecept som säkert många gärna vill glömma att det har använts sedan mycket lång tid tillbaka, men avvecklades i samband med försvarsbesluten 2000 och 2004 i och med övergången till ett internationellt insatsförsvar. Det här visar hur snabbt det är att genomföra en mobilisering med personal från annan plats när materiel finns förpositionerad.

Vän av ordning kan då fråga sig varför inte mer materiel förpositioneras i de troliga insatsområden istället för som nu stå i de mindre troliga områdena. Som bekant kommer den 2009 beslutade insatsorganisationen när den väl mobiliserats och kommit på plats, att kunna försvara den platsen i en veckan mot ett begränsat anfall. Var den platsen är kan diskuteras, men Stockholm och Gotland är två  starka kandidater. Vad man däremot med all säkerhet kan fastställa är att det inte är ett troligt insatsområde för allt artilleri uppe i övre Norrland, samtidigt som alla ingenjörer bygger broar och förbereder mineringar i Småland medan underhållet tillhandahålls i Skövde och luftvärnet skyddar Halmstad. Bara att föra samman dessa förbandsklossar idag när materielen inte är förpositionerad är en övning svårare än något Försvarsmakten företagit sig sedan decennier – och ju heller aldrig övat. Men så var ju heller aldrig detta en aspekt när försvarsbeslutet 2004 valde ut vilka förband som skulle vara kvar och var de var placerade. Då är det mycket lätt att i beslutsprocessen till exempel avgränsa alla de breda älvar Sveriges två enda haubitsbataljoner ska passera på sin väg från Boden mot Stockholm utan stöd av ingenjörförband, med mera.


Så, återigen. Det är utmärkt att man driftsätter kompaniet på Gotland och det är ett synnerligen väl valt tillfälle. Se nu till att utnyttja de lärdomar detta ger och återta förmågan till reserver och framförallt förpositionering i de troliga insatsområden för att just kunna ge det snabba försvar som alla uttryckt att man vill ha.


Ett ensamt förrådsställt stridsvagnskompani, gör dock ingen glad. Ja, det skulle i så fall vara små gröna män då som kan ta över utrustningen? En aspekt som vid det här laget borde ha slagit en och annan försvarsplanerare och politiker sedan Krimkrisen…

Skuggbudget i skuggan av kriget i Europa (uppdaterat 11/11 07.30)

”Oron i vår del av världen har ökat. Den ryska militära övningsverksamheten i och över Östersjön har ökat över tid och visar upp ett mer aggressivt mönster. En ny gräns passerades i mars i år då Ryssland invaderade och ockuperade ukrainskt territorium. Alliansregeringen konstaterade redan 2009 att utvecklingen i Ryssland var oroande. Situationen har sedan dess förvärrats, inte minst genom Rysslands aggressiva agerande i Ukraina.”

Alliansens skuggbudget 2014-11-10


Jag berörde i ett tidigare inlägg regeringens budgetproposition och konsekvenserna av att regeringen avser avskaffa den halverade arbetsgivaravgiften för unga. Alliansen har idag lagt sin skuggbudget och den innehåller tyvärr inga överraskningar på försvarsområdet.

Som synes av citatet ovan konstaterar Alliansen återigen att Ukraina har hänt. Lite längre ner i kapitlet har man likväl glömt bort det när det ska diskuteras summor. Jag kan inte se att förslaget innehåller någonting mer än vad som tidigare utlovats, utan det är fortsatt kaffepengar som anslås. Den dryga miljard Försvarsmakten innan Ukraina sade sig behöva årligen efter 2015 för att kunna öva organisationen uppfylls inte, utan det är istället motsvarande summa utslagen på fyra år. Likaså är det försvarsberedningens anslagstrappa som fortsatt gäller, där inte ens hälften av behoven täcks upp för att iståndsätta 2009 beslutade försvarsorganisation samtidigt som man ökat ambitionerna ordentligt genom att vilja anskaffa 10 ytterligare JAS 39, 1 ubåt och materiel till en luftvärnsbataljon. För den som vill höra ÖB:s syn på detta rekommenderas fredagens föredragning på Utrikespolitiska Institutet, där han utöver att konstatera att Försvarsberedningens önskelista inte är finansierad, även konstaterade att det skärpta säkerhetspolitiska läget kommer att bestå över lång tid. (Även inbäddat längst ner i inlägget)

Den finansiella slutsatsen av såväl regeringens som Alliansens budgetförslag blir alltså att Ryssland faktiskt inte har invaderat och annekterat ukrainskt territorium, att det inte pågår ett krig i Europa där artilleridueller och stridsvagnsslag pågår 180 mil från Stockholm, att främmande makt inte genomför undervattensverksamhet på svenskt vatten eller att Ryssland övat flyganfall mot (åtminstone) den danska politikerveckan på Bornholm. Vid närmare eftertanke kan man räkna åtskilligt fler händelser som skett det senaste året. Ingen av dem pekar i positiv riktning.


Man önskar att fler moderater hade resonerat som Johan Forssell. Bättre sent än aldrig, sägs det.










Uppdatering 11/11 07.30: Jag har flera gånger omnämnt Östersjöområdet som Europas nya friktionsyta eftersom det endast är här Ryssland har landgräns mot NATO- och EU-länder, samt att Östersjön av mycket stor ekonomisk vikt för Ryssland. Att detta är korrekt blir mycket tydligt i den redovisning från BBC.

tisdag 4 november 2014

Hårda bud för förbandsverksamhet och beredskap

Enligt försvarsutskottsledamoten Johan Forssell (m), meddelade försvarsminister Peter Hultqvist idag vid sitt besök i Försvarsutskottet att belastningen på Försvarsmakten till följde av slopandet av de halverade ungdomsarbetsgivaravgifterna, riskerar att bli 150 miljoner kr år 2015 och 300 mkr för 2016.







Detta är mycket allvarligt då resultatet återigen är att s.k. tillskott i själva verket blir minusposter till följd av andra pålagor. I det här fallet ska också nämnas att regeringen avser kompenserna kommunerna för denna effekt, men alltså inte Sveriges största ungdomsarbetsgivare – Försvarsmakten, som får uppgiften att ta kostnaden inom ram. Det blir alltså annan verksamhet som får strykas för att kompensera för dessa kostnader. Som jag tryckt på många gånger tidigare på denna blogg är marginaleffekten på kontot för förbandsverksamhet (där även lönerna ingår), mycket hög. Huvuddelen utgörs av overheadkostnader som är svåra att komma åt. Istället är det övningsverksamheten som får bli regulatorn.

Utöver de ovan nämnda pålagorna låg så sent som den 17 oktober planeringsdirektivet till Försvarsmakten i form av regeringsbeslut 5/2013 kvar, innebärande att Försvarsmakten ska minska sina lönekostnader med 500 mkr till år 2018. Något som endast kan göras genom att reducera personal och verksamhet. Dessa två pålagor tillsammans kommer att bli fullständigt förödande för Försvarsmaktens förmåga att öva, men därigenom också Försvarsmaktens operativa förmåga. Kan man inte ha personal anställd och har man inte råd att öva den, har man heller ingen operativ förmåga.

Samma konto som löner och övningsverksamhet, anslag 1:1 i försvarsbudgeten, bekostar också nationell beredskap och nationella insatser såsom den underrättelseoperation som Försvarsmakten i oktober genomförde mot främmande undervattensverksamhet i Stockholms skärgård. Här tydliggörs en av de stora felkonstruktionerna i försvarsbudgeten, nämligen att nationella insatser ska budgeteras. Finns inte medel kvar och budgeterade på 1:1 för att genomföra t.ex. förstärkt incidentberedskap så blir det heller ingen sådan såvida inte det medges en överflyttning av pengar mellan anslagen, en förstärkning av försvarsbudgeten, eller att man medger ett utnyttjande av beredskapskrediten. Det faller på sin egen orimlighet att man året innan ska budgetera för hur mycket beredskapen ska behöva förstärkas eller om insatser ska behöva genomföras. Nationella insatser och beredskap borde rimligtvis utgöras av ett särskilt anslag.

Konsekvensen blir nu att de ovan nämnda pålagorna såväl indirekt som direkt minskar förmågan till nationell beredskap och nationella insatser. 
Det råder heller inga större tvivel om att trendpilarna i dessa kurvor, givet ovanstående parametrar, kommer att fortsätta att peka nedåt. Jämför sedan med vad som händer i närområdet.


Försvarsminister Peter Hultqvist ska dock ha all heder av detta besök och hur regeringen hittills hanterat den frågan.

lördag 1 november 2014

Vad är det vi i Sverige vill försvara?

Igår redovisade TV4 resultatet av den opinionsundersökning man låtit Novus Opinion genomföra avseende det svenska försvarets beredskap vid ett militärt angrepp mot Sverige. Inga överraskningar presenterades utan 84 % av de tillfrågade uppger sig ha lågt eller mycket lågt förtroende för den svenska försvarsförmågan.

Är detta egentligen så märkligt med tanke på att det så kallade "en-veckasförsvaret" har som målsättning att efter att insatsorganisation 2014 fullt utrustats och bemannats bortom 2020 ska kunna försvara Sverige i en vecka mot ett mycket begränsat angrepp, på en enda plats i landet och det om angreppet är känt i förväg så att resurserna hinner koncentreras till den platsen?

Det som bekymrar är den enligt mina erfarenheter relativt vanliga inställningen som dyker upp i en intervju i TV4:s nyheter kl 19 igår. Två kvinnor intervjuas ute "på stan" och får frågan hur det skulle gå om Sverige blev angripet militärt idag, varpå den ena svarar:

"Det skulle nog gå jättedåligt, men jag är inte så mycket för att vi krigar, så jag tycker det är bättre att vi bara lägger oss"


Det här fångar kärnan bakom försvar, försvarspolitik och säkerhetspolitik. Vilka värden är egentligen värda att försvara och till vilket pris? Förmodligen är både jag, de flesta läsare och även den intervjuade väl överens om att våra svenska samhällsvärderingar och vår livsstil är viktiga, värdefulla och något som vi vill kunna uppleva även i framtiden och att framtida svenskar också ska få åtnjuta.

Om man nu åtgår från frågan att ett annat land skulle vilja angripa Sverige, torde det också vara så att det landet inte alls delar våra värderingar. Krig händer inte för att båda sidor är överens. Jag ser det därför som högst tveksamt att de värderingar vi idag har och de friheter som vi tar för självklara i så fall skulle överleva, utan istället skulle vi bli påtvingade någon annans vilja. Det här är enligt min erfarenhet en fråga som våra första- och andra-generationsinvandrare i högre grad kan relatera till än personer vars släkt i många generationer bott i Sverige.

Låt gå för att det med största sannolikhet inte kommer att ske något enskilt väpnat angrepp på Sverige. Att vi skulle dras in i ett krig samtidigt som våra grannländer är något mer sannolikt än att ett angrepp skulle riktas bara mot Sverige. Risken att vi utsätts för påtryckningar med stöd av militära medel är dock betydligt högre och det är faktiskt sådant vi redan idag börjar se tecken på. Den "ryska påsken" är en sådan händelse som är känd för allmänheten. En annan är en nyligen offentliggjord händelse med motsvarande uppträdande genomfördes mot Bornholm i juni med skarpladdade flygplan samtidigt som danska politiker möttes där. Någonstans går gränsen för att hot med militära maktmedel understödjande andra medel blir för obehagliga för att de ska gå att nonchalera och den enda utvägen blir att böja sig för någon annans vilja. Att påtvinga någon annan sin vilja med våld eller hot om våld kallas i vardagstal mobbning, men detta är också det yttersta syftet med krig. Tyvärr är internationella relationer alls reglerade på samma sätt som det svenska samhället, utan de bygger på den starkes rätt och den svages möjlighet att ensamt eller med stöd av andra försvara sin egen rätt.

Därav följer naturligt frågan hur vi ser på våra medmänniskors och grannars rätt att uttrycka sina värderingar och göra sina egna ställningstaganden? Är det viktigt för oss att man i Baltikum kan åtnjuta ett samhälle motsvarande vårt, eller vore det helt enkelt bara beklagligt om de plötsligt inte kunde det, men livet går trots allt vidare ändå? Är det att ställa upp för alla människors lika värde och rätt att uttrycka sina åsikter att dra gränsen vid en insändare i lokaltidningen?

Det är i dessa frågor den nutida svenska försvarsdebatten måste ta avstamp på samma sätt den gjort för tidigare generationer och för så många andra människor världen över – vad är det samhälle jag lever i och de värderingar jag säger mig stå för, egentligen värda för mig?