Om / About Wiseman's Wisdoms

lördag 28 februari 2015

Fortsatt långsam åderlåtning av operativ förmåga

"Regeringen vill understryka att den föreslagna utvecklingen mot ett mer tillgängligt försvar bara kan ske i den takt som ekonomin medger."

Igår släpptes Försvarsmaktens budgetunderlag för 2016 och perioden där bortom. Som väntat var det ingen munter läsning. Även om ett nytt försvarsbeslut ska komma under våren har Försvarsmakten fortsatt att planera utifrån de tidigare ekonomiska ramarna och anvisningarna, innebärande en fortsatt åderlåtning av organisationen. Det finns helt enkelt inte ekonomiskt utrymme att öka förmågan annat än på pappret. Försvarsmakten brottas nu både med problemet att lönemedlen inte räcker för personalramarna samt att inga pengar finns att omsätta all den materiel som i den kommande tioårsperioden når end-of-life. På personalsidan föreligger fortsatt kravet att minska lönekostnaderna för Försvarsmakten, varvid hela organisationen kommer att behöva minskas och ger därmed upphov till den nya försvarsmaktsorganisationen som efter många turer nu bytt namn till just "Organisation Ny" (tidigare namn FM ORG18, FM ORG16).

I sin kommentar till budgetunderlaget konstaterar Officersförbundet att det går att fråga sig om Försvarsmakten kommer att klara av att reproducera sig själv med den nya grundutbildningen och den nya personalorganisationen. Det är en högst motiverad fråga inte minst med tanke på att Försvarsmakten till exempel endast har råd att beställa 150 utbildningsplatser på Officersprogrammet, medan det årliga behovet för att hålla igång den nya organisationen (med reducerade behov jämfört med tidigare) är över 200 nya officerare per år.

Antalet platser i underlaget där man kan utläsa en ambitionshöjning eller reell förmågeökning är få. Ett av undantagen är införandet av den nya jaktroboten Meteor som kommer att innebära en rejäl höjning av den tröskelskapande förmågan då den ger helt andra möjligheter till slåss om kontrollen av luften i krig. Tyvärr finns andra faktorer som istället påverkar negativt och man måste påminna om att  återigen handlar det om system av system. En annan ljuspunkt är att fler besättningar nu sätts upp för Flottans fartyg.

I underlaget finns dock gott om poster där förmågan reduceras, med korvettsystemen som ett tydligt exempel. Av de sex äldre korvetterna från slutet av 80-talet och början av 90-talet är två av de senast levererade nu helt avvecklade. De två Stockholmsklass-korvetterna som under hösten deltog i ubåtsjakterna, ska nu modifieras (rättare sagt snöpas) till vedettbåtar, där man bl.a blir av med släpsonar, varvid ubåtsjaktförmågan nedgår kraftigt. Ett beslut som känns tveksamt i takt med tiden, men däremot ekonomin. Man kan heller inte låta bli att fundera över innebörden av "Luftförsvarsförmågan vid korvettdivisionerna vidmakthålls i huvudsak på nuvarande nivå", när inga nya luftförsvarssystem tillförs. Inom Armén tillkommer flera nya kompanier och stridsvagnskompanierna är inte längre fristående. Instinktivt låter detta bra och det ökar den relativa slagkraften, men känner man till att effekten åstadkoms endast genom att personalorganisationen skärs på ett annat sätt, nyanseras bilden. Att investeringarna i ny materiel under den redovisade perioden minskas med 20 %, visar den problematik Försvarsmakten står inför. Särskilt med tanke på att kronan nu tappat 30 % mot dollarn på ett år.




Gråzoner och övningsförutsättningar i en ny organisation
Att genomföra en omorganisation under parollen att fokusera på krigsförbanden och krigsplacering av all personal i krigsförband, låter naturligtvis slagkraftigt och det är ju också meningen. Tänker man ett steg längre inser man att det egentligen innebär att det inte finns några resurser över för att bedriva utbildning och den dagliga stödverksamheten som inte kan upphöra förrän landet är i ett fullskaligt krig. Ta t.ex. en stab där endast en mindre andel av bemanningen har sin grundplacering där i fred, medan övriga som är krigsplacerade i staben jobbar med andra funktioner till vardags. Hur långt ska en kris gå innan dessa kallas in och skapar den kompetensbredd och den uthållighet som staben behöver för att hantera en kris eller ett gråzonstillstånd? Samtidigt faller den ordinarie verksamheten, när staben fullbemannas och det är sådan verksamhet som fortsatt måste bedrivas under ett utdraget krisförlopp. Man skapar härmed ytterligare en sårbarhet för just den typ av gråzonskrigföring vi bevittnat i Ukraina.

Frågan är också vem som ska öva krigsförbanden när all personal tillhör krigsförbanden. Tidigare var fredsförbanden bemannade på ett sådant sätt att man hade mer personal än det krigsförband som just då utbildades. Idag har förbandet bara sin egen personal, om ens det med tanke på alla bemanningsuppdrag som ska skötas runtom i organisationen. Ett kompani som ska övas måste då ta hjälp av grannkompaniet för att utgöra övningsledning, i bästa fall också fiendestyrka.

Det här går naturligtvis igen inte bara i personalen utan även i materielen. När antalet förband och enheter av materielen är så lågt, går det heller inte att avdela någon fiendestyrka som kan representera ett trovärdigt hot. Marinen lider starkt av detta problem redan idag och blir beroende av att annan nation, t.ex. Finland kan uppträda som motståndare (om de finska skattebetalarna vill betala för det). Flygvapnet har hittills haft fördel av utbildningsdivisionerna på F 7 Såtenäs med att vara motståndare under de nationella flygvapenövningarna. Nu försvinner dessa i och med omdaningen till en ny organisation med 3 stridsflygdivisioner istället för 4+2 divisioner. Följden blir att hela Flygvapnet aldrig kommer att kunna övas. Har man ett flygvapen bestående av flera flygkommandon och 10 divisioner är detta inget problem. Har man ett flygvapen bestående av 3 divisioner och ett av Europas geografiskt största ansvarsområden blir det mycket problematiskt.


Ökad förmåga?
Frågan är på vilket sätt en reducerad personalram och en minskad materiell numerär egentligen ökar den operativa förmågan? Det korta svaret är att det gör det inte.

Det enda som ökas är förmågan relativt den enskilda materielenhet som ersätts (soldat vs soldat, stridsvagn gammal vs stridsvagn ny etc.), dvs en internt och lokalt ökad förmåga egentligen innebärande ett vidmakthållande av förmåga. Som hel organisation kan i bästa fall den operativa förmågan ökas internt, men det skulle samtidigt tyda på att man begått mycket allvarliga fel tidigare. Man ska också bära i åtanke att den teknik som är överlägsen idag, är morgondagens standard, varvid det är farligt att borträkna variabeln kvantitet.


De ovanstående jämförelsemåtten är dock totalt irrelevanta sett till operativ förmåga. Operativ förmåga kan endast mätas på ett sätt och det är egen förmåga relativt typmotståndaren. Om typmotståndaren i det här fallet ska sägas vara Ryssland blir därmed frågan om det svenska försvaret 2009 (när båda ländernas försvarsrefomer inleddes) var sämre på att möta de ryska väpnade styrkorna 2009 än vad det svenska försvaret kommer att vara på att möta samma motståndare 2019?

Om svaret blir att "ja, det svenska försvaret årgång 2019 har bättre förmåga att möta de ryska väpnade styrkorna årgång 2019, än motsvarande förhållande år 2009" (eller för den delen år 2000), så är Sverige på rätt väg.

Blir svaret istället nej så har svensk försvars- och säkerhetspolitik mycket allvarliga problem.

Läs nu återigen citatet längst upp från 2009 års försvarspolitiska inriktningsproposition och fundera över vad som har hänt i världen sedan dess och hur det svenska försvaret har utvecklats och nu avses utvecklas.

fredag 27 februari 2015

Seminarium om rysk propaganda

I onsdags kväll höll Försvarsutbildarna/Psyops-förbundet ett seminarium om rysk propaganda där jag, Oscar Jonsson, Joakim von Braun, Ekaterina Kalinina, Johan Wiktorin, Patrik Thomé och Fredrik Konnander deltog. Seminariet var mycket välbesökt med ca 300 anmälda till 150 platser.

Vi som var talare hade alla tio minuter var på oss att redogöra för våra perspektiv och jag talade om rysk propaganda och informationskrigföring i praktiken och gav exempel på hur man nyttjar olika media och hur man både använder och fruktar sociala media. Jag tror jag lyckades bjuda på lite nytt även för dem som följer mig på Twitter, t.ex. försöket att skära av höstens stora fredsdemonstration från Twitter genom ett "kirurgiskt angrepp" som inte drabbade övriga Twitter-användare i Ryssland.

Det hade varit intressant att se fler journalister på plats eftersom ämnet i högsta grad är något som berör dem.

Seminariet webbsändes och finns även att se i efterhand på Youtube. Mitt framträdande kan ses från ca 53.30.



SR

måndag 23 februari 2015

Lokala gruvarbetare ur minoriteten vann kriget?

Förra måndagen skrev jag om deltagandet med reguljära ryska förband i kriget i östra Ukraina och då striderna kring staden Debaltseve som de ukrainska styrkorna sedan dess retirerat från. En stor förändring sedan förra måndagen är att benämningarna i delar av svenska media samt hos regeringen svängt till att nu tala om ryska förband istället för "pro-ryska separatister". Tydligast var utrikesminister Margot Wallström.


Senare under veckan publicerade den ryska tidningen Kommersant ett reportage från Debaltseve där reportern beskrev hur ryska soldater förstärkte frivilligförbanden. Till skillnad från sensommaren när hela förband sattes in i Ukraina, tillämpar man nu även metoden att dela upp förbanden i små enheter och låta dem korsa gränsen separat för att sedan assimileras i frivilligförbanden. De reguljära enheter får sköta huvuddelen av stridandet och därefter får frivilliga ta över och tala med journalisterna. (Engelska versioner: International Business Times, The Examiner)

De senaste veckorna har det mycket riktigt också visat sig att en stor minoritet av syd-sibirier jobbar i gruvorna i Donbass precis som herrarna på bilden nedan. Man skulle annars lätt kunna få för sig att det rör sig om soldater ur ryska armén med tanke på att en av dem bär en AK-74M automatkarbin med fällbar kolv på ryggen. En automatkarbin som började tillverkas 1991 och som aldrig använts av ukrainska armén (AK-74 med träkolv). Det är dock standardvapnet i ryska armén.


Vissa ur den lokala minoriteten vill dessutom skicka sina hälsningar hem sedan frihetskampen nu påbörjats. (Ja, texten kan innehålla vissa inslag av ironi)



Andra blir sura på "turister från Moskva" som nu börjat längta hem.


Frågan är hur länge den nuvarande låga intensiteten i striderna håller i sig. Finns det någon som på allvar tror att det nya Minsk-avtalet kommer att hålla ens i den form det tagit efter att Ukraina givit upp Debaltseve? De här grabbarna i Belgorod (2 mil från ukrainska gränsen) från ett förband i Samara tror i alla fall inte det. De tror att de ska till Ukraina och panga.





söndag 22 februari 2015

Gästinlägg: Vad är värt att försvara?

Gästinlägg från civilanställda i Försvarsmakten har hittills lyst med sin frånvaro på bloggen, men här kommer äntligen ett sådant signerat Eleanor Wiklund som är lärare på Sjöstridsskolan i Karlskrona.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––


Vad är värt att försvara?

Visst har det väl hänt att jag känt suget av att få skriva av mig mina tankar och funderingar om vårt försvar och vår försvarspolitik. Men det finns så många andra som gjort, och gör, detta på föredömligt sätt och därför har det aldrig blivit av. Så varför har jag nu plötsligt bestämt mig för att skriva något som rör just försvaret av vårt land?

För det första vill jag göra klart att även om jag är anställd av Försvarsmakten, så är det i första hand som bekymrad och engagerad medborgare i landet Sverige samt försvarsvän i stort som jag skriver detta inlägg i den pågående debatten.

Fast kanske vore det bättre att se detta som ett öppet brev. Ett brev som jag vill rikta till alla er andra som också är medborgare i vårt land, oavsett om du bor i storstan eller på landsbygden, om du jobbar i kassan på ICA, som förskolelärare, i den lokala pizzerian eller som chef på ett IT-företag. Var du än befinner dig och vad du än gör så skulle jag vilja be dig om en sak.
Ta en liten stund och fundera på vad i vårt land och vad i vårt samhälle som du, när det kommer till kritan, verkligen värdesätter. De fundamentala och grundläggande byggstenarna som om de inte fanns, skulle göra vårt land till något helt annat än det land som vi är vana vid att leva i.

Vad kom du fram till? Var det dina barns rätt till fri utbildning? Din mormor som kunde få en ny höftled när hennes gamla var utsliten? Din homosexuella brors möjlighet att visa sin kärlek till sin partner öppet? Din bästa väns möjlighet att utöva sin religion oavsett trosuppfattning? Din granne som fick en bostad och en väg in i samhället efter att ha flytt från ett krig som rasar i en annan del av vår värld? Eller var det din kusin, djupt engagerad i kvinnors rätt, som obehindrat kunde delta i en aktion som fördömer mäns våld mot kvinnor?

Det här är nämligen några av alla de saker som vi i vårt land allt för ofta tar för givet. Det som vi egentligen menar när vi pratar om demokrati. Rätten att få leva i ett samhälle där man får tycka olika, vara olika, men ändå behandlas på ett respektfullt sätt. Ett samhälle som tar hand om oss när vi själva inte kan, som ger oss förutsättningarna för ett bra liv.
Och ja, jag är medveten om att även vårt samhälle inte är perfekt och att det finns ett flertal områden där det fortfarande finns utrymme för förbättringar.
Men ändå, visst är vårt land rätt fantastiskt?!

Och det är just det som är pudelns kärna. Vi, som land, har haft möjligheten att under århundraden bygga upp just det samhället vi lever i idag. Jag vill påstå att en oerhört viktig orsak till detta är att vi har haft ett starkt försvar som utgjort en förutsättning för att våra politiker i sin tur har kunnat föra en politik som hållit oss utanför krig.

Men vårt försvar är bara så starkt som vi bygger det. För det krävs engagemang, och det engagemanget börjar hos oss, medborgarna. Våra politiker väljer vi för att de ska agera i vårt intresse. Om vi inte visar att vi lägger stor vikt vid våra demokratiska värderingar och försvaret av dessa så kommer sagda politiker inte heller att vilja avvara några resurser ur statsbudgeten för att skapa det starka försvar vi så väl behöver.

Så jag vill be dig, medborgare i landet Sverige, att börja visa ditt engagemang. Prata med människor runt omkring dig, väck en debatt om samhällets grundläggande värderingar och hur dessa försvaras. Fråga dina politiker, oavsett partitillhörighet, hur de ställer sig till dessa frågor.

För det är ändå vi, medborgarna, som bör visa vad vi värdesätter i vårt samhälle och att vi bryr oss om att Sverige ska fortsätta vara ett land som har möjligheten att försvara dessa värderingar.

För att lyckas med detta behöver fler, än de redan idag initierade, skapa sig en uppfattning om försvaret av vårt land och börja sätta press på våra politiker för att visa att det här är en fråga som rör oss alla.


Eleanor Wiklund

måndag 16 februari 2015

Bekräfta närvaro av misstag eller med vilje?

Under slutet av förra veckan visade USA upp en rad satellitbilder på ryska förband i Ukraina, vilket som vanligt motsades av Ryssland. Bland annat visades bilder på ryska förband kring Debaltsevegrytan där de hårdaste striderna stått under februrari.






Information från satelliter är alltid svår att tolka om man inte kan bekräfta den genom andra sensorer eller genom andra källor. Det för yrkesmän tydligaste beviset på Rysslands kraftiga inblandning och stöd till kriget i östra Ukraina är logistiken. Mekaniserade förband och artilleri behöver enorma mängder underhåll i form av framförallt ammunition och drivmedel för att överhuvudtaget kunna fungera. Det är hundratals fordon om dagen för att hålla igång en krigsapparat av det slag vi bevittnat de senaste månaderna i östra Ukraina. Enklare för lekmannen att identifiera är förekomsten på pro-rysk sida av materiel som är exklusiv för Ryssland. Jag har i två tidigare inlägg tagit upp två av dessa materielsystem, nämligen stridsvagn T-72B3 som började tillföras den ryska armén 2012, samt luftvärnssystemen SA-15 och Pantsir-S.

De senaste veckorna har det kommit allt mer material på internet i form av foton och filmer tagna av privatpersoner och journalister på exklusivt rysk materiel och materiel med ryska förbandsbeteckningar.  Igår dök återigen bilder på T-72B3 upp på nätet då en brittisk "journalist" med starkt pro-rysk böjelse (går klädd i rysk uniform med Novorossija-märken på ärmen. Känner man inte till personen från början så finns det mycket att läsa om honom och hans "journalistik") i ett av sina videoreportage filmade en pluton T-72B3 vid Debaltseve. Återigen en förekomst som inte går att bortförklara.



Tydligaste id-punkterna på T-72B3 är avsaknaden av IR-strålkastare och tillkomsten av det franska IR-siktet (Sosna-U i rysk benämning). Andra id-punkter som skiljer T-72B3 från andra modeller är tillkomsten av väderstation för ge siktet meteorologiska data, bandaggregat, typ av reaktivt pansar.
Mer om T-72B3 - använd Google Translate eller liknande

Vad som är intressant att reflektera över i videoklippet är den centrala roll som stridsvagnarna spelar i sekvensen. Filmas de för att fotografen har ett stridsvagnsintresse, för att de utgör en tacksam bakgrund eller för att de är just ryska stridsvagnar?


Här är för övrigt några exempel på den uppmärksamhet man får på Twitter om man påtalar förekomsten av exklusivt rysk materiel:













fredag 13 februari 2015

Gästinlägg: Säkerhet byggs inte på förhoppningar

Mikael ”Duke” Grev är tidigare Gripenpilot i Flygvapnet (1995-2012) och driver
bloggen http://30001ft.com med liknande innehåll som detta.


Säkerhet byggs inte på förhoppningar

“There is no greater danger than underestimating your opponent.” - Lao Tzu - kinesisk filosof

Bilden av hur höga ryska militärer suktar efter pittoreska svenska sommarställen med puttrande sibberatorer och planerar hur de ska använda sin militära överlägsenhet för att tillskansa sig dessa är inte nödvändigtvis korrekt.

Krig uppstår i civiliserade samhällen ofta som en förlängning av något annat. Det uppstår när någon vill något, någon annan inte vill det och en negativ spiral av missförstånd leder till att båda parter anser att bästa vägen framåt är att inte vika ner sig. Även om vi alla tycker det är förkastligt - och ibland rent av löjligt - så är detta en realitet. Kanske känner du igen scenariot från dagens tidning?

Det är inte längre osannolikt att Ryssland och väst hamnar i krig. Carl Bildt sade i dagarna i en intervju att: “Krig mellan Ryssland och väst är tänkbart”. Detta är samma Bildt som varit delaktig i att dra ner försvarsmaktens budget som del av BNP från 1,5 till 1,1 procent, eller 25 %. En nerdragning som endast överträffas av de socialdemokratiskt ledda regeringarna innan.


Trovärdigt försvar
Vi får anta att syftet för en fiende inte är att ta och behålla vår mark utan att förneka oss att verkamot dem över den strategiskt viktiga Östersjön. Grunden till att överhuvud taget kunna försvara oss i ett sådant scenario är att vi har ett fungerande luftförsvar. Om fienden har luftherravälde finns mycket liten möjlighet för oss att göra effektivt motstånd.

Sverige har valt Gripen som bas i luftförsvaret och det är ett sunt val. Bemannade flygplan ger flexibilitet och Gripen är ett potent och prisvärt alternativ som passar bra för svenska förhållanden. Luftvärn är ett bra komplement men kan aldrig användas som enda komponent eller ersätta flygplan då det rör sig långsamt över ytan och inte kan verka i alla luftvolymer. Till råga på allt så har Sverige idag ett mycket klent luftvärn, ett resultat av både den strategiska timeouten och långt bortistan-doktrinen.

Gripen behövs alltså för att överhuvudtaget kunna försvara vårt luftrum - och i förlängningen vårt land - mot säkerhetspolitiska händelser som vi inte rår över. Vad händer då om vi inte kan använda våra flygplan? Tanken svindlar.


Bas 90
En förutsättning för att flygplan ska kunna verka är att det finns en fungerande start- och landningsbana. Förstörs rullbanan som flygplanen är grupperade vid så står de obönhörligen på marken. Detta är inte hemligheter utan allmänt accepterade förutsättningar. Inga baser - inget stridsflyg. Flygbaserna i vår nerlagda Bas 90-organisation var genomtänkta och konstruerade just för detta scenario. De hade flera närliggande banor för redundans och underjordiska anläggningar för skydd av viktiga funktioner. Därtill fanns en trovärdig plan för basens operativa effekt över tiden.

Bas 90-konceptet togs fram när det fortfarande var förhållandevis svårt att slå ut en rullbana. Kryssningsrobotar och andra stand off-vapen hade så kort räckvidd att vi kunde förneka fienden möjlighet att avfyra dem mot våra baser. Detta blev en tröskeleffekt eftersom en fiende inte kunde räkna med omedelbar framgång utan riskerade ett långvarigt luftkrig.

Så hände det som så ofta händer när man har ett stabilt läge, något oväntat händer. Sovjetunionen föll samman. Många trodde att den eviga freden var här för att stanna och Försvarsmakten monterades sakta men säkert ner. Spiken i kistan för försvaret av Sverige var terroristattackerna 11:e september 2001. Försvara Sverige mot krig blev än mer omodernt. Det blev modernt att försvara Sverige utomlands. Det lilla som fanns kvar för att försvara Sverige blev ännu mindre och allt som inte kunde användas för internationella insatser skrotades.

Samtidigt som Bas 90-baserna avvecklades i rask takt - dessa kunde man ju inte ta med sig utomlands - så växte fiendens förmåga att avståndsbekämpa bland annat rullbanor. Detta skifte har pågått sedan 90-talet och nu är vi i den prekära situationen att en motståndare utan problem kan bekämpa våra få kvarvarande rullbanor samtidigt som vi ökar vårt beroende av att de få vi har kvar fungerar.

Det finns flera anledningar till att vi inte kan försvara våra flygbaser. Brist på bevakningsresurser mot specialförband är en. Att vi bara har två basbataljoner kvar, en annan. Men jag ska nedan belysa en mer direkt anledning.


Iskander
Iskander är ett ryskt vapensystem som är lika enkelt som det är effektivt. Scud har vi alla hört talas om från Irakkriget. Iskander är efterföljaren och har varit operativ sedan 2006. Inte så låg nivå kan tyckas! Iskander hör till vapentypen ballistiska robotar eftersom den lobbar in stridsspetsen likt en kastad granat. Den ballistiska banan blir på dessa avstånd så hög att slutfasen över Sverige så snabb och brant att det kräver mycket kvalificerat luftvärn för att kunna försvara sig.

Det bör här nämnas att Sverige inte har - eller tänker skaffa - luftvärn som kan bekämpa ballistiska robotar eller avancerade kryssningsrobotar (Luftförsvarsutredningen 2040).


Två möjliga landbaserade grupperingsplatser, Kaliningrad och Gotland, och den nuvarande förmodade räckvidden på Iskander-M, 500km

Den nuvarande versionen (Iskander-M) har en räckvidd på c:a 500 km. Öppna källor hävdar betydligt mer, upp till 2000 km. Men egentligen spelar räckvidden inte så stor roll. Eftersom den är mobil och har en styrd startfas (behöver inte stå helt rakt) så är det bara att rulla ombord den på ett fartyg och man har full frihet att slå ut valfria flygbaser i Sverige från internationellt vatten. Det kan finnas tekniska anledningar till att man inte redan idag kan avfyra från fartyg. Roboten kanske är beroende av fast mark för att optimera TN-systemet. Detta är dock ett i lösbart problem, det fungerar ju på flygplansburna robotar, om det nu är ett problem överhuvudtaget.

Träffsäkerheten (CEP) är 7 meter för GPS/GLONASS-versioner och det finns olika typer stridsspetsar på upp till 800 kg (en halv bil..) för att garantera att det som träffas, förstörs. Vill man slå ut en landningsbana så gör man det helt enkelt (Iskander-video).


Det faktum att Ryssland, nästan helt utan risk för egna förluster, kan slå ut svenska baser - och därmed i stort sett flygvapnet i sin helhet - är problematiskt av många anledningar. Den kanske största är avsaknad av tröskeleffekt. För en fiende ter det sig nog lockande att kunna få så stor militär effekt utan kostnad. Att slå ut luftförsvaret för det strategiskt viktigaste landet i östersjöregionen är ett självklart öppnings- eller uppföljningsdrag i en militär konflikt. Vi underskattar fienden om vi tror att de inte redan vet detta. 

Det geniala sett ur fiendens ögon är att effekten erhålls med ett minimum av civila och militära offer. Det enda man gör är att bekämpa asfalterade ytor, man behöver inte ens slå ut själva flygplanen. Man kan till exempel hävda att rullbanorna bekämpats i självförsvar efter det att den första svenska Gripen gjort något man ogillar. Anledningen kan så klart vara helt fabricerad.

En ytterligare besvärande effekt för Sveriges möjlighet att försvara sig är att med våra flygplatser utslagna så får vi svårt att ta emot hjälp - om det finns någon att få. Vi skulle förmodligen i ett sådant läge böna och be NATO/USA för lite kvalificerat luftvärn enligt kom-och-rädda-oss-doktrinen för att möjliggöra banreparationer. Utan möjlighet att flyga in hjälp kommer detta ta betydligt längre tid.


Jag vill vara överdrivet tydlig. Ryssland kan placera Iskander-M på ett par civila fartyg och i Kaliningrad eller Gotska Sandön, skicka bevis på detta till Sveriges militärledning med texten: “Rör ni ett flygplan eller låter NATO landa på era baser så kommer ni att vara utan flygvapen i månader”. Sverige kan inget annat göra än lyda.



En lösning måste till
En detaljerad lösning är självklart för allomfattande för att ens börja beskriva i detta inlägg. Jag har dock startat en liten artikelserie för ändamålet. Nästa del kommer att handla om extrem spridning med bland annat vägbaserade UCAV som verkansdel för Gripen E+. En uppenbar första åtgärd är att anförskaffa luftvärn som kan försvara mot både ballistiska robotar och avancerade kryssningsrobotar. Utan dessa system kan någon som är pessimistiskt lagd hävda att försvaret av Sverige är av högst teoretiskt intresse. Jag tror inte på ‘pooling & sharing’ när det gäller dessa system eftersom de måste vara på plats från dag ett och alla kommer att behöva dem själva eftersom konflikter alltid riskeras att spridas. Man lånar inte ut sin skyddsväst om det är strid hos grannen.


Jag är pessimistisk till återupprättande av motsvarande Bas 90-systemet då jag tror att försvar av större fasta installationer framgent kommer att ligga efter möjligheten att slå ut dem. Spridda, dynamiska enheter är svårare för en fiende att räkna på och skapar högre tröskeleffekt genom osäkerhet.


Den troligtvis största framgångsfaktorn för framtagandet av en hållbar försvarsidé är att börja lösa de verkliga problemen och inte sopa dem under mattan. Det går inte att enbart lösa de problem man kan lösa med de medel man får. De stora problemen, som kostar miljarder att lösa, måste upp till ytan och luftas. Fienden vet redan vilka de är och planerar helt klart att exploatera dem. Försvarsmaktledningen vet. De enda som inte vet är svenska folket.



Rädslan för verkligheten
Jag har i mitt yrkesliv sett otaliga exempel på när man mer eller mindre medvetet tänker bort fiendens svårbemötta förmågor. Antingen saknar vi egen förmåga att representera dem eller så skulle det helt enkelt bli lönlöst att försvara sig. Det är inte roligt att förlora striden på A-sidan, men det skulle kanske vara ett behövligt uppvaknande.


Vi måste börja tänka på samma sätt som man tänkte inför skapandet av Bas 60/90. Utvecklingen har rört sig framåt och även om Ryssland för 15 år sedan hade en låg nivå på förband och materiel så har de till skillnad från oss varit listiga och fortsatt sin försvarsforskning. Detta innebär att när de nu rustar upp så hoppar de bock över ett slumrade Sverige.


Vi måste krossa glaset kring tänkarna och ledarna som förstår att prioritera operativ faktisk effekt framför arbetstidslagens finstilta nyanser. Som vågar lyfta de verkliga problemen och sedan omutligt står för sin åsikt. Som pratar med Göran Frisks tydlighet men fortfarande är anställda av Försvarsmakten. De som varit omoderna dinosaurier i tre decennier har blivit moderna igen och måste plockas fram ur frysen. 


Säkerhet byggs inte på förhoppningar om evig fred.


Vänligen,
Mikael Grev
Follow @mikaelgrev_sve


lördag 7 februari 2015

Kampen mot IS – behov, möjligheter och farhågor (uppdaterat 23.00)

Det var många som lyfte på ögonbrynen under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen i början av januari när Margot Wallström i sitt tal nämnde att Sverige ska delta militärt i kampen mot IS. Något svar på "hur" nämndes inte i talet, men det framgick senare att det handlade om att utbilda kurdiska Peshmerga som strider mot IS.

Koalitionsflygplan genomför anfall mot IS i trakten av Mosul

Ett prejudikat
Redan här har regeringen gjort ett avsteg från praxis. Det är mig veterligen första gången som Sverige genomför en internationell insats utan något FN-mandat. Normen i svensk säkerhetspolitik har varit att internationella militära insatser som Sverige ska ha delta i ska ha ett mandat från FN:s säkerhetsråd som grund. Enligt lag (2003:169) om väpnad styrka för tjänstgöring utomlands har regeringen själv möjlighet att utan Riksdagens specifika medgivande fatta beslut om svenskt militärt deltagande i fredsbevarande insatser beslutade av FN (d.v.s. enligt FN-stadgans kapitel 6) eller OSSE. För fredsframtvingande insatser krävs ett riksdagsbeslut.

Vad gäller den kommande svenska utbildningsinsatsen i Irak finns inget FN-mandat att luta sig tillbaka mot och det är som sagt mig veterligen första gången Sverige använder sig av den andra öppning som FN-stadgan medger för militära insatser på annat lands territorium, nämligen på inbjudan av det landets regering. Det intressanta här är att Sverige ska utbilda den kurdiska Peshmerga i norra Irak att strida mot IS. Det är alltså inte de irakiska regeringsstyrkorna som ska utbildas och Kurdistan har heller inte en folkrättslig status som medger att man kan bjuda in andra statliga aktörer att använda sina militära resurser på det egna territoriet.

Vi bevittnar alltså här ett nytt prejudikat i hur svenska militära insatser kan genomföras. Det som förvånar är att det är en socialdemokratisk regering som driver det hela eftersom det är just Socialdemokraterna som hårdast drivit linjen att det måste finnas ett FN-mandat i botten för en svensk militär insats ska kunna bli aktuell.  Uppdatering 23.00: Det svenska deltagandet i EU:s insats i Makedonien 2003, Operation Concordia, skedde också på begäran av landets regering och utan FN-mandat. Mycket lite finns bevarat på nätet om denna insats och om jag förstått det hela rätt var EU-insatsen ett förlängning av en NATO-insats med FN-mandat, på den makedonska regeringens initiativ. Sverige deltog med totalt 10 observatörer, där hela insatsen utgjordes av 400 personer.

Vad man kan konstatera är att utbildningsbehovet hos de aktörer som strider mot IS har funnits länge. Först till våren väntas regeringen lägga fram en proposition om insatsen och förhoppningsvis kan riksdagen fatta ett beslut innan sommaruppehållet. Det har då gått nästan ett år sedan IS påbörjade sin storoffensiv som gjort att man lagt under sig stora delar av Syrien och Irak och förorsakat ett oerhört lidande bland de befolkningsgrupper och religioner man inte tolererar. Bilderna från den misär de flyende yazidierna fått utstå på berget Sinjar under förra sommaren eller berättelserna från kvinnor och flickor som tillfångatagits av IS och sedan fått utstå fasansfulla övergrepp, bör ha chockat oss alla. Vad som i lika grad bör chockera oss svenskar är att en större mängd svenska medborgare reser ner till detta krig för att strida för IS och aktivt delta i de övergrepp organisationen begår, där man får leta djupt i historieböckerna för att hitta motstycken.

Under förra året antog FN:s säkerhetsråd ett antal resolutioner om situationen i Syrien och Mellanöstern, varav några var riktade mot IS framfart. Mer offensiva resolutioner har i Säkerhetsrådet i närmaste vanlig ordning blockerats av Ryssland och Kina. Därmed har de stater som velat ta striden mot IS fått göra det antingen på inbjudan av Irak eller genom att ta saken i egna händer. De resolutioner som Säkerhetsrådet lyckats anta sedan sommaren uppmanar medlemsstaterna att agera kraftfullt för att förhindra tillströmningen och rekryteringen av personer till IS. Det är svårt att sätta någon godkänt-stämpel på den svenska hörsamheten mot dessa resolutioner. Det är fortfarande fullt lagligt att som svensk medborgare åka till området och strida för IS. Det enda som är straffbart med mycket lågt värde på straffskalan är att rekrytera personer, men det är närmast omöjligt att bli straffad för. Att återvända efter att ha stridit för IS är att betrakta som riskfritt. De som drabbats av IS är knappast i stånd att vittna och för att något åtal ska bli aktuellt lär personen i fråga också behöva ta sig till Sverige och stöta på förövaren. I övrigt rekommenderar jag Morgonsur i dessa frågor.

Svensk officer utbildar maliska soldater inom ramen för EUTM Mali
Ett nationellt intresse
Vad hade då Sverige kunnat göra? Med tanke på att praxis avseende internationella insatser nu ändå ska brytas, hade möjligheten funnits till ett mer aktivt bidrag. Ett flertal västländer, däribland grannlandet Danmark, har sedan tidiga hösten genomfört flygoperationer mot IS. Några få länder, däribland Storbritannien och Kanada, har satt in specialförband på marken för att samla in de underrättelser som krävs för att genomföra flyganfallen med någon som helst effekt. Tvärtemot vad många tror är flygoperationer ineffektiva i den här typen av krigföring. Visst, det är enkelt att sända iväg en insats och därigenom framstå som handlingskraftig men vad som krävs är att det finns korrekta underrättelser för att identifiera mål och framförallt förband på marken som kan hålla terrängen och skapa och upprätthålla stabilitet. Långsiktigt är det sedan naturligtvis en fråga om demokratiskapande och därmed en fråga för civila insatser.

Ett av de stora behoven för att nå framgång i striderna är som nämnt just underrättelser. De flygstridskrafter som sedan i höstas bekämpar IS är i stort behov av målunderlag för att kunna genomföra anfall mot IS, inte minst för att minimera risken att träffa civila mål. Här är bildunderrättelser av stor vikt, varvid t.ex. Frankrike och Kanada satt in flygstridskrafter med spaningsförmåga. Operationsområdet är dock större än de resurser man förfogar över. Liksom fallet vid Libyeninsatsen hade svenska JAS 39 här kunnat göra en mycket god insats med den för internationella insatser utmärkta spaningsförmåga som Flygvapnet förfogar över. Man hade därtill kunnat delta i en kinetisk roll med anfall mot markmål.

Det bidrag som kunnat åstadkomma en ännu högre effekt är just det förband som Sverige nu sätter in i Mali, nämligen underrättelsebataljonen. Underrättelsebataljonen är Sveriges mest kvalificerade underrättelseresurs när det gäller att hämta in underrättelser av den typ som är aktuella i Mali och i Irak. Skillnaden mellan Mali och Irak är dock att kampen mot IS i betydligt högre grad är ett nationellt svenskt intresse än Mali. Sverige har mycket få invandrare från Mali och inga egentliga nationella intressen i området. Det största intresset lär utgöras av att samla internationell good-will för att kunna ta en plats i FN:s säkerhetsråd. Al Qaida i Mahgreb (som verkar i Mali) är ingalunda ofarligt, men ur en svensk synvinkel vill jag hävda att kampen mot IS ett mycket större nationellt intresse. Sverige har 100 000-tals invandrare med rötter från Kurdistan, Syrien och Irak. Vi har därtill ett icke obetydligt problem med "resenärer" i form av svenska medborgare som reser till området för att slåss för IS. Sverige är också ett av de största mottagarländerna i Europa vad avser flyktingar från området.

Karta över MINUSMA:s förband. Sverige kommer att basera utanför Timbuktu

Det ska också nämnas att den typ av underrättelser som underrättelsebataljonen hade kunnat samla in i Irak hade kommit till betydligt bättre användning i Irak än i Mali. Det råder inget tvivel om att MINUSMA (FN-insatsen i Mali) behöver deltagarländer som Sverige, men den stora frågan är fortsatt vem som ska agera på de kvalificerade underrättelser som Sverige samlar in i Mali. De enda länder som har håller hög militär kvalitet i MINUSMA är Nederländerna och Sverige. Frankrike är också aktivt i Mali, men med en nationell insats utanför MINUSMA. I övrigt består MINUSMA mest av länder med låg militär kvalitet som får svårt att effektivt agera på de underrättelser som Sverige kan bistå med. Det finns t.ex. inga kvalificerade flygstridskrafter i MINUSMA utöver de nederländska attackhelikoptrarna, som dock är aktiva inom en annan del av landet än den svenska insatsen. I fallet med Irak finns istället gott om förband som kan agera på underrättelser som samlas in och därmed uppnå en effekt hos motståndaren annat än att kartlägga vad denne gör.


Svenska möjligheter och farhågor
I och med att man redan bryter praxis och utnyttjar folkrättens möjlighet att agera på inbjudan av en stat för att skicka en insats med militär personal för att utbilda Peshmerga, skulle man lika gärna på samma sätt som Danmark kunna skicka flygstridskrafter och underrättelseförband.

Den som följt mig på Twitter vet dock att jag varnat för att sätta in Nordic Battle Group, NBG, i en insats nu under första halvåret då förbandet står i beredskap. NBG är det mest kvalificerade markförband som Försvarsmakten förfogar över och har därtill en rad komponenter från även andra delar av Försvarsmakten. Sätts NBG in är dessa resurser indisponibla för det svenska försvaret under minst den månad det tar att ta hem förbandet om behov skulle uppstå på hemmaplan. Kombinationen med att ha delar av underrättelsebataljonen ute är än mindre lyckad eftersom detta också är ett av Försvarsmaktens mer välutbildade och välutrustade förband. Att sända ut ett flygförband internationellt skulle också vara en nationell risktagning, om än mindre då tiden för att ta hem ett sådant förband handlar om dagar istället för en månad.

En annan farhåga är vilken polarisering som kommer att uppstå i det svenska samhället till följd av insatsen i Irak. Redan Afghanistan-insatsen innebar viss förhöjd risknivå, men var i mindre grad kopplad till terrorism samt med ett fåtal svenskar som reste till området för att slåss för "saken". Det finns redan nu flera 10-tal svenska medborgare som återvänt från att ha krigat för IS och detta är utan tvivel ett hot mot det svenska samhället som kommer att förstärkas när Sverige börjar ta en aktivare roll i kampen mot IS.

Hittills har det svenska engagemanget mot IS mest kännetecknats av det som med ett fåtal undantag varit ett signum för svensk säkerhetspolitik sedan 1939 – strategisk obeslutsamhet.

måndag 2 februari 2015

Gästinlägg: Fredsekonomiskt kontra insatsrationellt

Debatten om försvarslogistiken är nu inne på det sjätte gästinlägget och den här gången ur ett flygunderhållsperspektiv från J.K Nilsson. 

Tidigare inlägg i ämnet:
– Chefen FMV Förråd, Service, Verkstäder, Thomas Salzmann
– "DDrilog", specialistofficer inom militär logistik
– Försvarsmaktens logistikchef, konteramiral Thomas Engevall
– "Ursäkta röran vi bygger om" av Mattias Lagerkvist
– "Fartygsunderhåll eller ökad försvarsförmåga?" av Niklas "Skipper" Wiklund

Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––


Fredsekonomiskt kontra insatsrationellt

Som Niklas ”Skipper” Wiklund skriver har detta inlägg kunnat publiceras på egen blogg men av principen för sammanhållen debatt väljer jag också att skriva ett gästinlägg här. Som vanligt för oss bloggare med signatur och egen plats är detta den egna personliga uppfattningen och inte en myndighets eller del av en myndighets åsikt

Chefen för FSV skriver i sin artikel på FMVs hemsida om pågående diskussion gällande ”Försvarslogistik”. Min erfarenhet är att det fredsekonomiska produktionsperspektivet alltid trumfar över det insatsrationella, speciellt inom flygvapnet har detta varit tydligt.

Mitt första exempel är hur det fredsrationella produktionskravet omöjliggör att öva mot krigsförbandsspecifikation för att bli duglig i insats. Krigsförbandsspecifikation beskriver vilka förmågor och konster ett förband har och kan utföra, detta omsätts i ett TTEM-dokument som beskriver materielbehov i form av antal och utformning. Att stå på en linje och klargöra flygplan för utbildning i fred vid en flygflottilj är något helt annat jämfört med att öva för krig på en flygbas. Det överordnade kravet i militär flygverksamhet är att upprätthålla ett säkert uppträdande för egen personal men också mot ”tredje man”, denna säkerhet säkerställs i stor utsträckning genom att följa lagar, regler och upprätthålla luftvärdighet. Luftvärdighet upprätthålls genom att underhålla och klargöra flygfarkoster enligt gällande regler, instruktioner, rätt utrustning och rätt utbildning. I andra hand kommer krigsduglighet och förmåga. Den utrustning som anskaffas kommer då som i lägsta antal att anskaffas för att möta kraven på att upprätthålla luftvärdighet i underhåll och klargöring i daglig verksamhet vid flygunderhållskompanier och flygverkstäder, principen har varit att det är insatsorganisationens behov som har varit behovstaket. Flygverkstäderna har sedan länge stått utanför krigs/insatsorganisation men har haft behov av verktyg och utrustning. Därefter har vi exportkunder av Gripen som också har behov av verktyg och utrustning. Till sist har vi också ett rent produktionsförband och skolor för JAS 39 i Sverige som också har behov av flygunderhållsutrustning

I syfte att hålla nere kostnader har Försvarsmaktens flygunderhållskompanier därför fått uppsättningar av verktyg och utrustningar uthyrda till exportkunder och utlånade till flygverkstäderna och skolor/produktionsenheter. Konsekvensen av detta är att övningsverksamhet och samtidig produktion blir en prioriteringsfråga, även en insats som incidentberedskap utanför flygflottiljerna eller Operation Karakal påverkar den ordinarie verksamheten. Man kan ju tycka i konsekvensens namn att nu när flygverkstäderna har lämnat försvarsmakten att verktyg och utrustningar som är lånade ifrån insatsförband också ska återlämnas.

Mitt andra exempel följer i linje med det första nämligen hur reservdelar och utbytesenheter (reparerbara underenheter) har anskaffats i en ringa mängd med prioritering för fredstida produktion. I samband med att flygplan har hyrts ut till utländska operatörer har också reservdelar och utbytesenheter sålts ifrån svenska förråd till de utländska operatörerna, nu har de utländska operatörerna betalat för att få tillgång till dessa men Försvarsmakten har valt att inte återanskaffa den materielen i tillräcklig mängd. Det här förhållandet leder till att Försvarsmakten måste hushålla med sina resurser. Flygplanen blir också flygande förråd, något som också uppmärksammades i samband med bytet av stödsystem till PRIO en händelse som ytterligare satte press i bristsituationen. Detta har till del lindrats av att det funnits flygverkstäder på flygflottiljerna. Flygplan som står en längre tid för underhåll på både verkstäder och inne på flygunderhållskompanierna har fått släppa till apparater som sedan monterats in i flygplan som ska flyga. Ett flygplan på verkstad kan i dagens läge innebära skillnaden mellan en lyckad vecka eller en vecka där inga flygplan kan flygas av en division.

För F 17 kommer avvecklingen av flygverkstaden i Ronneby att bli kännbar då det inte kommer att finnas ett ”handförråd” av utbytesenheter nära. I fredsekonomiska termer är det vansinne att hålla en verkstad öppen när vi nu har en sådan överkapacitet av verkstadsplatser att det finns tillräckligt antal flygplanplatser vid två verkstäder att genomföra det planerade underhåll som den planerade flygtiden ifrån F 7, F 17 och F 21 genererar.

Mitt tredje exempel när rationalitet och förmåga värderas olika är påståendet att vi inte ska göra dubbelarbete och spara in dubbelkompetenser utan vi ska ha tydliga gränser mellan beställare och utförare. För att beställa något så komplext som ett flygsystem ska försvarsmakten kravställa vad de vill kunna göra med flygplanet. FMV som ska leverera systemet ska ha smarta ingenjörer som främst ska ha kompetens att omsätta Försvarsmaktens krav till testbara krav och beställa det ifrån leverantören. När det gäller systemförståelse och kunskaper om angränsade delsystem är det något som finns som organisatoriskt minne, det är inget som det aktivt arbetas med. Leverantören har inget ekonomiskt incitament till att göra annat än det som beställs, upphandlaren får inte arbeta med mer konkret än övergripande delsystemlösningar och beställaren ska kravställa på en hög abstraktionsnivå. Nu har vi varit fredsekonomiska och inte skapat organisationer som har samma eller likartade kompetenser men vad blir reslutatet?

Slutsatsen blir att dagens syn på logistik är att logistiken primärt ska hushålla med den ekonomi som enkelt kan redovisas, inte att rationellt stödja våra insatsförband. Logistiken har blivet ett fokusområde som studeras för dess egen skull, inte vad den ska stödja och möjliggöra.

J.K Nilsson

"Separatister" med robotförsvar

I lördags skrev jag en analys om de kvalificerade ryska luftvärnssystem som synts på bild under januari i östra Ukraina. I slutet av januari omtalades också att "folkrepublikerna" beskjutits med SS-21 Scarab (Tochka-U på ryska) av ukrainska armén, men att robotarna "sönderdelats i luften" innan de kunde nå sina mål. Min slutsats utifrån förekomsten av bilderna och uppgiften var att robotarna i själva verket skjutits ned, samt att förekomsten av kvalificerat luftvärn i området visade på vad som utgör tyngdpunkten i den pro-ryska offensiven med understöd av ryska stridskrafter.

Under eftermiddagen idag publicerades två filmreportage från ryska nyhetskanaler samt pro-rysk media att man skjutit ned Tochka-U som därefter störtat i en stad i östra Ukraina.

Det kan inte råda några tvivel om Rysslands aktiva del i kriget.







söndag 1 februari 2015

Synen på Svensk försvar- och säkerhetspolitik är inte smickrande

Igår kunde man på Twitter få tips av Martin Hurt om en mycket intressant rapport som han tagit fram om svensk säkerhetspolitik ur baltisk synvinkel. Det borde vara en tillnyktrande läsning för svenska försvarspolitiker. På Skippers blogg kommenterar Skipper och jag rapporten.