Tidig morgon

SvD innehåller två bra debattartiklar idag om Försvaret och säkerhetspolitiken. Den första och bästa är skriven av min gamle lärare från Uppsala Universitet, professor Stefan Hedlund. Hedlund är mycket träffande och påpekar liksom jag tidigare att den återtagning vi tidigare talade om utifall situationen i omvärlden och Ryssland skulle försämras inte genomförs. Dels verkar det inte finnas någon politisk vilja att dra upp huvudet ur sanden och dessutom har vi redan avvecklat förmågan till återtagning.

"Svensk säkerhetspolitik handlar inte längre om det egna landets ­säkerhet. Det är detta som gör att en rad försvarsbeslut har kunnat visa hur hotbildsanalys ingår som en del av statens budgetprocess. Först får vi se hur mycket hot vi har råd med. Sedan får analysen läggas till rätta, så att hot och ­säkerhet kan fås att överensstämma."

En ganska träffande analys. Sedan är det speciellt intressant att läsa raderna om Rysslands förhållande till grannstaterna.


Den andra är bl a skriven av en annan bekanting, nämligen Öv 1 Einar Lyth. Lyth och hans medförfattare prof Kjell Kallenberg önskar ett skifte av fokus från det globala till det nordiska. Jag tror att Lyth skulle behöva tala lite allvar med sina yngre kollegor i den gröna försvarsgrenen, eftersom det är de som mest inne på att det är i Afrika Sverige bäst försvaras. I dagens situation utesluter ju faktiskt det ena det andra. Till skillnad från för 15 år sedan, då vi både kunde hålla en bataljon i Bosnien samt ha verksamhet på hemmaplan. Nu går nästan hela Försvarsmakten åt till att sätta upp en förstärkt bataljon, NBG.

Slutstycket i Lyth och Kallenbergs artikel är en bra påminnelse i talet om försvarssamarbete med Norge och Finland:

Det närmast obefintliga skyddet av svenskt territorium har blivit ett problem för våra grannar, och detta märkligt nog redan innan det har blivit ett problem för oss själva.

Att vi låter Norge och Finland sköta Sveriges försvar är inte ett samarbete. Det handlar i så fall om bistånd.