Informatörer och information

Varje gång jag hör det nya modeordet informatör om någon som är anställd på infoavdelningen får jag ett litet leende på läpparna. Vad var det för en pappskalle som hittade på att folk som jobbar med information nu ska kalla sig informatörer? Och ännu roligare blir det när dessa människor istället för att skriva att de jobbar med public relations skriver "Informer" på namnbrickan.

Varför är det så kul då? För mig är en informatör en angivare. Någon man använder sig av för att dolt få information om oftast kriminell verksamhet. Det är också så ordet traditionellt har använts av polisen (exempel) i Sverige, men även där har det börjat dyka upp "informatörer" i tv-rutan. Det måste vara jobbigt att nu skilja på informatör och informatör inom polisen. Vissa ska ha lönen öppet och vissa inte... Kan bli fel.

"Informer or Informant - member of an underground organization, a criminal gang or any other group outlawed, persecuted or harassed by the civil or military authorities, who gives the authorities information about the group as a whole and/about other members."

Jag misstänker att jag får fortsätta skratta ett bra tag till. Det tar nog ett tag innan någon av informatörerna uppmärksammas på information om vad det betyder att vara informatör. Men det kanske är så de ser på sin verksamhet?

I vilket fall som helst fortsätter Värnpliktsnytts chefredaktör m fl sitt korståg mot Försvarsmaktens informationsavdelning (med informatörerna...) och hur Försvarsmakten misshandlar offentlighetsprincipen. Jag har ju skrivit åtskilliga gånger om det tidigare, hur illa Försvarsmakten sköter sin informationstjänst och hemsida. Tittar man på förstasidan brukar det vara idel dementier och politiskt korrekta reportage. Som exempel kan ju nämnas att man i somras prioriterade att lägga ut information om Pridefestivalen istället för att sakligt berätta vad som hänt vid sprängolyckan i Afghanistan. Vi var nog ett antal oroliga kollegor och även anhöriga som gärna ville få mer information om detta, men tji fick vi.

Försvarsmaktens eget reportageteam, Combat Camera, är också en intressant företeelse, som ofta har mindre respekt för säkerhetstänkandet än vanliga journalister. Säger man åt dem på skarpen att "ni får inte fota några ansikten på den här personalkategorin" nickar de först och när man sedan ser resultatet på mil.se så är det idel ansikten på personalen.

Läser man senaste numret av Insats & Försvar (som infoavdelningen tydligen inte ens orkar lägga på nätet längre) beklagar sig säkerhetsansvariga över hur blåögda officerare och soldater hanterar information, bilder och internet och tar då som exempel upp en vägbomb mot ett fordon i Afghanistan härom året. Där kunde man efteråt läsa saker på internet i stil med "vi hade tur för hade de sprängt den en sekund senare hade det varit kört eftersom vårt skydd är bla bla bla" med fin bild till. Där antyds det att inblandad personal själv lade ut detta på nätet, när det i själva verket var Försvarsmaktens egen informationstjänst (här stämmer ju helt plötsligt begreppet informatör..?). Det blev ju också humor när en briefing från MUST om just internet och säkerhetstjänst dök upp på en utländsk filserver, med fri tillgång för allmänheten. Jag tror inte riktigt det var så MUST hade tänkt sig det hela.

Är det då så farligt med ansikten på viss personal på internet? Ja, det är det. Om t o m polisen i Sverige använder sig av automatiska bildsökprogram på internet för att köra fantombilder, så kan man lugnt utgå ifrån att en hel del statliga och icke-statliga organisationer också har förmågan och information som en gång publicerats på internet finns alltid kvar någonstans därute, vilket många av de anställda informatörerna verkar ha svårt att förstå.

Försvarsmaktens informationstjänst lämnar tyvärr mycket övrigt att önska - på alla möjliga sätt. Självfallet ska man agera enligt offentlighetsprincipen och att trilla dit på detta är ju rätt korkat när det är en grundlag. Sedan finns det en hel del information som inte är lämplig för allmän kännedom, men sådan avdömning kan man hantera genom att konsultera underrättelseutbildad personal, vilket sällan görs. Om offentlighetsprinicipen inte fungerar för Försvarsmaktens verksamhet idag får man helt enkelt gå till regeringen och be att få den ändrad.