Smalare och trubbigare - igen

Det har med rätta förekommit synpunkter på bloggen att fokus legat på Flygvapnet. Orsaken står att finna, precis som jag skrivit tidigare, i att den mediala fokusen legat på Flygvapnet och framförallt stridsledningsorganisationen. Kanske är det så att man inom Flygvapnet är bättre på att ventilera sådant man tycker är fel, medan man inom t ex Armén surar, biter ihop, förbannar allt och tar nya tag?

Armén får den närmaste åren en ökad förmåga inom indirekt eld, då Archersystemet införs med sina 40 km räckvidd och GPS-granaten Excalibur. Samtidigt som varje enskilds pjäs prestation blir betydligt större än de ursprungliga Haubits 77A/B, blir antalet eldrör endast 24. Överlevnaden förbättras avsevärt då personalen hela tiden är i splitterskydd och pjäsen har god förmåga att snabbt förflytta sig efter eldöppnande. Äntligen får Sverige ett artillerisystem med den räckvidd som blivit standard i världen sedan 15 år (25 år om man ser till Sydafrika).

När det gäller 15,5 cm artilleriet har vi också haft stor nytta av den inhemska försvarsindustrin. Utan denna hade Försvarsmakten aldrig anskaffat den GPS-styrda Excaliburgranaten, som USA redan använt i Irak och Afghanistan med mycket gott resultat.

Sedan jag först såg skisserna på Försvarets nya organisation i höstas häpnade jag över att allt tidigare bataljonsartilleri utgår till förmån för den klena 8 cm granatkastaren. För flygvapenofficeren som spenderar dagarna i blå byxor med pressveck låter det kanske inte så intressant, men i mina ögon är det ytterligare en åtgärd som kraftigt hämmar vår förmåga.

Bataljonsartilleriet i Arméns mekaniserade förband har varit under omstöpande under en lång tid. För 20 år sedan utgjordes det av 10,5 cm haubitsar med hyfsad skottvidd (12 km) och hög eldhastighet, men med en alldeles för lång grupperingstid. Grupperingstiden gjorde det mycket sårbart för motverkan och framförallt skulle det snabbt bli avhängt under stridsvagnarnas snabba framryckning.

På 90-talet hade ett antal infanteribrigader och lokalförsvarsförband lagts ner varvid 12 cm granatkastare kunder överföras till de mekaniserade brigadernas bataljonsartilleri. Skottvidden halverades men att gruppera pjäserna gick desto snabbare. Framförallt tillfördes bataljonernas indirekta eld en förmåga att verka mot stridsvagnar och stridsfordon genom den målsökande granaten Strix som fortfarande är marknadsledande.

12 cm grk var tänkt som en interimslösning till dess att den nya granatkastarpansarbandvagnen på stridsfordon 90-chassi. Denna har dock låtit vänta på sig då det gått stå i utvecklingen och systemet ströks slutligen av genomförandegruppen. På pappret var systemet, även kallat AMOS, mycket imponerade med sina två eldrör och förmåga att skjuta både direktriktat och indirekt och då få 14 granater att landa i målet samtidigt genom att skjuta med olika uppsättning. Genom strf 90-chassit hade också besättningen fullständigt skydd, omgruppering var extremt snabb och man hade möjlighet att hela tiden följa med understött förbands framryckning. Projektet var ett samarbete mellan Sverige och Finland, som avsåg sätta det på ett Sisu-chassi. Man hade också för avsikt att sätta systemet på båtar för att möjliggöra understöd av amfibieförband.




I och med den omorganisation av Försvarsmakten som nu står för dörren ska Arméns nya bataljoner ej längre ha 12 cm grk, utan dessa ska ersättas med de 8 cm jägargranatkastare som tidigare fanns hos jägarförbanden och amfibiebataljonerna. Dessa är lätta och avsedda att kunna bäras och kan därför anses passa väl i vårt nya ”lätta och rörliga” (elakt kallat sårbara och svaga) försvarskoncept där allt ska kunna transporteras i Hercules. Så långt är allt väl. Vad som inte är väl är att man nu ytterligare går ner i räckvidd och framförallt tappar förmåga framförallt gällande verkan. Det är avsevärd skillnad i effekt på ammunitionen när man jämför 8 cm och 12 cm granater. Det största förmågetappet blir dock att man tappar förmågan att verka mot pansarfordon. Framförallt saknar 8 cm-systemet utvecklingsförmåga med målsökande ammunition, medan det utvecklas och redan finns sådan ammunition till 12 cm-systemen. När det gäller förmågan skydd är den ju redan på nollnivån på fristående granatkastarsystem.

Vi får nu istället ett smalare, trubbigare och mindre kapabelt bataljonsartilleri än vi någonsin haft sedan 40-talet. De mekaniserade enheterna kommer i än högre grad än tidigare att köra ifrån sitt understöd. Men det är väl inte för inte som man i underlagen nu läser att Försvarsmakten endast ska kunna möta en fiende av gammalteknologisk status. Det hela påminner om det precis lika märkliga beslutet att avveckla Luftvärnets moderna Rb 90-system med fullständig mörkerförmåga och längre räckvidd, till förmån för dagersystemet Rb 70 (som man nu för pengar vi inte har ska utveckla mörkerförmåga till).*

Naturligtvis bottnar det hela i ekonomin. Det var ytterst nära att hela truppslag och förmågor försvann i samband med årets försvarsbeslut. För att kunna rädda kvar Luftvärnet var man tvungen att stryka något annat och i det här fallet blev det indirekt eld med 12 cm.

Jag ställer mig ytterst tveksam till att Sverige någonsin kommer att skicka tungt artilleri i form av Archer utomlands. Det skulle vara ännu mer kontroversiellt än att skicka stridsflyg. Istället kommer svenska förband i Afghanistan att få förlita sig till att begära understöd från andra nationer. Att ens skicka granatkastare skulle i dagsläget vara mycket kontroversiellt. Artilleriet kommer tyvärr att bli kvar på hemmaplan, såvida svenska politiker morskar upp sig och vågar sätta hårt mot hårt i Afghanistan och berätta för allmänheten att krig är förenat med död. (Jag rekommenderar Anna Dahlbergs ledare från Afghanistan i Expressen).


Frågan är vem som nu blir lycklig köpare av all Strixammunition?


*Ett fåtal Rb 70 har viss mörkerförmåga