Vidare i krypteringen

Det här kommer att bli ett långt inlägg, men av den anledningen också förklarande och förhoppningsvis ändå läsvärt.

Idag har jag äran att vara länkad av SvD:s ledarblogg, som i ett inlägg tar upp utvecklingen i det man kallar ”kryptohärvan”.


Jag motsätter mig som jag tidigare skrivit absolut inte ett ännu närmare svenskt NATO-samarbete eller medlemskap, men då ska man vara tydlig med det och villig att löpa linan fullt ut. Även om Sverige går med i NATO, anser jag att vi ska bibehålla en stark nationell försvarsförmåga. Det 60-åriga NATO är inte vad det har varit och blir allt svagare i sina löften, främst för varje ny medlem som tillkommer i öster. Tecken på detta är bl a Turkiets ovilja att acceptera Anders Fogh Rasmussen som ny generalsekreterare för NATO pga. de danska Muhammedteckningarna. Det jag absolut anser att man ska ha i åtanke är trovärdigheten i NATO:s artikel 5 när det gäller små länder som gränsar till det allt mer aggressiva Ryssland. Häromdagen hotade en av de mer inflytelserika Dumaledamöterna med militära, politiska och ekonomiska motåtgärder (brukar innebära gasleveranser) om Finland går med i NATO. Är man inom NATO:s kärna (USA, Storbritannien, Tyskland och Frankrike) verkligen villig att riskera ett storkrig med en av världens största kärnvapenmakter över en före detta Sovjetrepublik som t ex Estland? Frågan tål att tänkas på. I USA ifrågasätter republikanen och f d presidentkandidaten Pat Buchanan dagens NATO:s (och USA) roll i förhållande till Ryssland.

Men vi inte låta lura oss. NATO är idag det enda trovärdiga alternativet när det gäller säkerhetsgarantier och den enda ”standard” som finns när det gäller internationella operationer. Är det bättre att stå utanför och bara hoppas omfattas av säkerhetsgarantierna och i internationella operationer få vara med och genomföra, men inte fatta besluten om genomförandet, eller är det bättre att vara med och påverka från insidan? Jag hävdar det senare alternativet.


Åter till ”kryptohärvan” från en lång utvikning. Ursprungligen planerades Gripen ha ett nationellt krypterat och störskyddat sambandssystem kallat TARAS, utvecklat av FMV. Det skulle sköta sådant samband mellan svenskt stridsflyg, stridsledningscentraler, luftvärn och fartyg. För ändamålet anskaffades från USA ca 250 radioenheter för den ringa kostnaden av några miljarder (för att travestera Nile City: det finns inga genvägar till det perfekta ljudet..), Dessa var hör och häpna, avsedda för just länk 16, men skulle med lite svensk modifiering skulle bli mer avancerade än länk 16. Problemet var bara att detta ledningssystem endast skulle fungera i Sverige.

2004 ominriktades Försvarsmakten efter socialdemokratiskt initiativ och riksdagsbeslut efter det som populärt kallas Afghanistandoktrinen. Endast det internationella var något värt och allt nationellt skulle hållas till ett minimum till obefintlig kostnad. Det är i sviterna efter detta beslut vi lever idag.

Tanken blev då att återställa ovan nämnda radioenheter till länk 16, vilket var fullt möjligt. Därtill hade man för avsikt att i dem använda svenska kryptonycklar vid övning i Sverige och NATO-nycklar vid övningar och operationer utrikes. Detta godtogs dock inte av USA eftersom Sverige inte är NATO-medlem och inte uppfyllde en rad säkerhetskrav.

2006 ansökte Försvarsmakten om tillstånd hos regeringen att få göra ett inköp av ny utrustning. Kravet från USA/NATO blev att det Sverige var tvunget att köpa MIDS-terminaler (en variant av tidigare nämnd radio) och använda sig av amerikanska krypton. Dessa terminaler är av en större storlek och massa än de tidigare nämnda och har krävt viss modifiering av JAS 39, till en förmodat rätt rund kostnad.

Kvar ligger alltså 250 radioenheter för några miljarder kr på någon hylla någonstans i Sverige till ingen nytta samtidigt som ytterligare pengar måste läggas på nyanskaffning.



Tisdagen den 14 april är försvarsutskottet inbjudet till en informationsträff av Försvarsmakten. Programmet är avsett att innehålla information om följande punkter:

• ”Mot bakgrund av blogg- och mediadebatten. Stridslednings- och luftbevakningssystemet – vart är det på väg? Förlorar Sverige förmågan till kvalificerade och säker stridsledning av flygvapnet – sant eller falsk?” (sic!)
• ”EU-operationen EUFOR i Tchad/CAR. Hur genomförde Sverige operationen, hur avslutades den och vilka avtryck lämnade Sverige? Vilka lärdomar har dragits? Var operationen ur svensk synvinkel en snabbinsats eller – en kort insats? Var det värt kostnaden?”
• ”Sveriges militära incidentberedskap – här och nu! Vilken incidentberedskap har flyg-, sjö- och markstridskrafterna att omedelbart ingripa mot kränkningar av olika slag. Vilka är resurserna och vad kan de åstadkomma – på kort sikt och t ex efter en vecka?”

Man får konstatera att vissa inom Försvarsmakten nu verkar känna sig aningen besvärade av det som framkommit i debatten om den framtida stridsledningen. Enligt uppgift ska tydligen den första informationspunkten hållas av flygvapeninspektören generalmajor Anders Silwer, vilken är känd som en otroligt duktig och företagsam man.


Men vad hjälper det när han och hans kollegor på motsvarande positioner inom Armén och Marinen inte har någon egentlig makt, till skillnad från sina föregångare, försvarsgrenscheferna. I en av de otaliga reformationerna av Försvarsmakten och HKV för drygt tiotalet år sedan ”avskaffades” försvarsgrenarna. Syftet var att minska rivaliteten försvarsgrenarna emellan, främst om anslagen och göra dem svagare till förmån för helheten. Vad man istället lyckades åstadkomma var ett stuprörstänkande genom ytterligare en rad snitt i organisationen, där man till att börja med skar verksamheten i två delar – insats och produktion (namnen har på klassiskt manér bytts under åren för att markera reformer, ett koncept som inom bilburen ungdom är mer känt som skylttrimning).

Insatsdelen står för ledningen av krigsförbandens insatser och utformningen av krigsförband, medan produktionsdelen håller i fredsförbanden och ska producera krigsförband på beställning av insats (organisationsskiss som tyvärr inte beskriver den vidare förgreningen inom insats och produktion). Den ena delen får pengar som ska betala den andra o s v och det hela blir lätt ganska rörigt. Inte blir det ett dugg bättre av att man dessutom placerat de olika delarna i olika hus med några hundra meter emellan för att än mer försämra kommunikationen och samarbete. Insatssidan är uppdelad i de olika taktiska staberna och över dessa insatsstaben. Produktionssidan är också uppdelad på armé, marin och flyg, men som grädde på moset finns också en hel del andra separata funktioner för, bl a för ledning.

Med andra ord har man fråntagit ledningen för en försvarsgren från en chef och istället delat ut den på en massa ”småpåvar” som det elakt uttrycks, varvid personalen i HKV ständigt får ränna fram och tillbaka mellan olika våningar och hus på olika samordningsmöten för att lösa frågor som på pappret verkar rätt enkla. Istället för att ha tre rivaliserande och starka fraktioner (förmodligen enklare att göra till en gemensam försvarsmakt), har man nu mer än otal svagare med kommunikationssvårigheter, byråkrati och en hel del revirpinkeri. Och så förbluffas många över storleken på Högkvarteret…

Ett exempel på ovanstående är att flygvapeninspektören i höstas godkände anskaffning av de nya MIDS-terminalerna till JAS 39 Gripen. Detta fastnade sedan ett bra tag på ledningssidans produktionsdel där man i det längsta förhalat beställningen. Sådant är systemet och då spelar det tyvärr inte så stor roll hur duktig man än är som inspektör. Nu ska alltså inspektören få försvara Försvarsmaktens något oklara inriktning och ambition till framtida stridsledning, trots att han långt ifrån är helt ansvarig för den.



Man kan ju hoppas att NBF-maffian också finns på plats den 14 april så att våra folkvalda försvarspolitiker har möjlighet att ställa några lämpliga frågor och få förklarat det finurliga i ett system (GLC/NOC) som ingen av experterna på området eller slutanvändare hyser det minst förtroende för.



Avslutningsvis är värt att betona att länk 16 ingalunda endast är ett system för JAS 39 och därför endast ett problem för dessa, utan ett system som skall in i såväl helikoptrar, transportflygplan, fartyg och luftvärn. Alla har nytta av det och ska man uppträda i internationella insatser är man beroende av systemet. Det var erfarenheter som bl a drogs då Marinen deltog i insatsen utanför Libanon. Sålunda delas också problemen av samtliga dessa operatörer. Även i ett nationellt scenario där vi samarbetar med våra grannländer är det närmast ett krav på länk 16. Danmark och Norge använder det redan fullt ut för flyg, luftvärn och marin och Finland gör det inom något år.