Nosar på det intressanta

Idag är första dagen av Aftonbladets nya serie om Sveriges deltagande i Afghanistan. De tre artiklar som fanns med i dagens tidning, anser jag höll betydligt högre kvalitet än mycket annat som skrivits i ämnet under sommaren.

I den första artikeln nosar man på kanske det mest intressanta i hela den svenska Afghanistaninsatsen, men utan att gräva djupare:

"Inne i staden Mazar, där det varit relativt lugnt länge, tycker folk att svenskarna inte gör någonting för dem.

– De fokuserar bara på säkerhet och på att hjälpa den afghanska armén. Andra länder som Ungern och Tyskland bygger upp infrastrukturen i sina provinser, men svenskarna gör ingenting. Det gör folk arga, säger studenten Fandin, 27.

Visserligen går 20 procent av det svenska biståndet till området Mazar-e-Sharif, men ingen av dem jag frågar har lagt märke till några svenska biståndsprojekt, de nämner i stället tyska och norska."

Jag tror inte jag är ensam om att vilja se en djupare granskning av vad det statliga svenska biståndet går till. De flesta svenskar som tjänstgjort i den militära delen av insatsen har hårresande erfarenheter och de framkommer ytterst sällan eller aldrig i media. För den intresserade är det bara att slå lite i kommentarerna till mina inlägg från de senaste veckorna om Afghanistan. Självklart är det högst välkommet att ni med erfarenheter (goda såväl som dåliga) skriver kommentarer om erfarenheterna.

Nyckeln till framgång i strävan att få Afghanistan på rät köl är som bekant det civila samhällsbyggandet. Det är ju inte så lite märkligt att ett land som skryter med att vara världsbäst på bistånd (i alla fall när det gäller pengar - resultat är en annan sak) når så fullkomligt värdelösa resultat. Det är ett välkänt faktum att summan av 1+1 oftast är närmare 3 än 2 i de här sammanhang. Likfullt väljer SIDA konsekvent att förlägga sina biståndsinsatser till andra delar av de länder där Sverige deltar militärt och det handlar inte bara om Afghanistan utan fungerade på samma sätt på Balkan för 15 år sedan. Inställningen hos många av de SIDA-anställda i området är också en sak som bör ifrågasättas.

Det svenska biståndets katastrofala resultat i Afghanistan är en rejäl nöt för Carl Bildt, Gunilla Carlsson och Anders Nordström att knäcka. Tyvärr kommer det aldrig att hända något utan lite medial blåslampa. Sverige leder som bekant det PRT, Provincial Reconstruction Team, som har ansvar för regionerna runt Mazar-e-Sharif. Syftet med ett PRT är att samordna det civila och militära biståndet i regionen. Ändå har vi en statlig myndighet som gör sitt bästa för att inte delta i samordningen som i övrigt samordnar resurserna från flera andra länder.


Utöver denna artikel skriver mamman till en av de stupade SSG-officerarna om varför det är viktigt att Sverige stannar i Afghanistan, samtidigt som förre försvarsministern Thage G Peterson lämnar några av sina argument varför Sverige omedelbart ska dra sig ur och även Lena Mellin lämnar sin syn på saken i en tredje artikel.

Fortsätt även läsa Johannes Hildebrandts blogg i ämnet direkt från MeS.


Dagens Nyheter har också lyft sig i kragen och publicerat två bra artiklar i ämnet. Den första är en intervju med chefen för FS 17, Öv Olof Granander, inför det afghanska valet. Den andra är en ganska bra sammanfattning av den svenska insatsen i Afghanistan.