"Halt, eld, rök, bakåt!"

ÖB kungör idag på SvD Brännpunkt beslut i två frågor som drivits hårt här på bloggen. Det ena är att den militära flygverksamheten i Uppsala blir kvar och det andra är att Försvarsmakten lägger ner ansträngningarna med att skapa en gemensam lägescentral (GLC).

Den bärande tanken med att inrätta GLC var att spara skattemedel, enligt ÖB men "De vägar vi tänkt vandra var inte framkomliga". Att just de vägarna inte var framkomliga har gång på gång påtalats av fackmännen på området, likaså att det inte finns några som helst besparingar att göra med GLC, snarare tvärtom. Att samverka med och lyssna till den "lokale motståndsmannen" brukar vara givande, trots att han kommer från en annan kultur än den egna och därmed talar ett annorlunda språk och bär annorlunda kläder. Den lokale motståndsmannen besitter oftast mångåriga kunskaper om sitt område som några käcka powerpoints har svårt att överträffa. Men när såväl den lokale motståndsmannen som alla remissinstanser vittnar om att vägen är oframkomlig, gör man bäst i att lyssna. I bästa fall klarar man sig undan med ett "Halt, eld, rök, bakåt!", som idag.

Tanken med GLC för öka den operativa effekten var god, men frågan är i så fall om det inte är viktigare med en gemensam lägesbild och det är det man ska sträva efter?

Hela den nätverksbaserade krigföringen bygger likt internet på skydd genom spridning. Informationen ska alltid nå fram. Det förefaller då närmast kontraproduktivt att samla allt i en enda stor kritisk sårbarhet. Möjligheten att dra in en gemensam lägesbild till HKV har funnits länge men intresset har varit svalt. Ska man ha någon som helst nytta av en gemensam lägesuppfattning krävs det också att beslutsfattarna sitter där den presenteras. I kölvattnet av 9/11 utlokaliserades den operativa insatsledningen och de taktiska kommandona till Ärnaområdet med tanken att ledningen senare skulle placeras nere i bergshangaren. Något år senare flyttades hela rasket tillbaka till Stockholm. Det var tydligen inte så kul att befinna sig i exil och Sverige fortsätter vara ett av mycket få länder som har kvar sin operativa och taktiska ledning ovan jord i ett kontorshus.

Till slut verkar dock ansträngningarna från såväl användare som politiker och opinion ha fått verkan eftersom GLC-ansträngningarna nu avslutas. Det verkar även som om det som på hög nivå i Försvarsmakten kallats "desinformationen på internet", har fått verkan. Sanningen kan vara obehaglig. Nu återstår det bara att beslutet bekräftas av den politiska nivån.


Glädjande är också att den militära flygverksamheten i Uppsala verkar bli kvar, även om Försvarsmakten fortfarande hoppas att en civil operatör ska ta över driften. Vi som läser UNT har kunnat följa debatten där under hösten. Uppsalabasen är av yttersta vikt för luftförsvaret av landets nervcentrum - Stockholmsområdet, det inser vilken lekman som helst. Uppsalabasen är också den enda av landets kvarvarande baser som har någon som helst form av skydd, nämligen i form av en berghangar. Av outgrundlig anledning har vi i Sverige varit mycket måna om att förstöra möjligheterna till fortifikatoriskt skydd och lagt ner alla flygflottiljer där berghangarer funnits (Uppsala, Norrköping, Tullinge, Säve och Barkarby), kustartilleriet och alla kommunala ledningsplatser. Hade man behållit vägbassystemet eller haft ett kraftfullt luftvärn hade det naturligtvis varit en sak, men så är ju inte fallet.

Att tro att någon civil operatör ska kunna få positiva siffror i passagerarflygverksamhet från Uppsala är oerhört naivt. För att locka flygbolag från Arlanda måste landningsavgifterna måste vara obefintlig, samt infrastrukturen som ska mata fram passagerare vara enort utbyggd. Hur ska passagerarna slussas ut till plattan genom det fortsatta militära området? Vem ska bygga och stå för kostnaderna för den stora investering som en passagerarflygterminal innebär? För att uppväga dessa kostnader och dessutom få trygghet krävs det att operatören förlitar sig på att fakturera den ende hyresgäst som måste vara i Uppsala - Försvarsmakten.

Det finns idag en oerhörd övertro inom det militära att privatiseringar, även inom militär kärnverksamhet, leder till kostnadsbesparingar. Man glömmer då att istället för verksamhet utan avkastningskrav lägger man verksamheten i händerna på någon som ska ha en vinstmarginal på sin verksamhet.

Tidigare talades det om att den militära flygverksamheten helt skulle lämna Uppsala, och istället basera på Arlanda, Bromma eller Västerås. Det krävs inte mycket tankeverksamhet för att räkna ut att det skulle bli både dyrt, osäkert och ineffektivt. Nu handlar det som sagt bara om operatörsansvaret i Uppsala och det är ett steg i rätt riktning. Ser man till den summa pengar man tror sig kunna spara handlar det egentligen inte om mycket mer än kaffepengar. Det måste vägas mot den operativa effekten, vilket jag hoppas görs nu.

Det glädjer mig dock att se att det finns en förmåga inom Försvarsmaktens högsta nivåer att prestigelöst ändra tidigare tokiga beslut och inriktningar. Tyvärr har nu många kompetenta yrkesmänniskor fått nog av det märkliga ledarskap som påvisats i turerna runt GLC/NOC, basbataljonerna och Ärna och lämnat Försvarsmakten, så en viss form av pyrrhusseger är det trots allt.

Hurraropen kan också lätt fastna i halsen. Efter valet 2010 kommer med största sannolikhet nya nerskärningar.

Andra i ämnet:
tnsexton
Allan Widman