Oklara arbetsvillkor

I sommar sker övergången till ett yrkesförsvar istället för ett värnpliktsförsvar och ännu finns inte fastställda ramar för den nya personalförsörjningen. Att så mycket är oklart när mindre än ett halvår återstår är högst oroväckande och det är inte smickrande för Försvarsmakten som arbetsgivare. Fortfarande är t ex inte ersättningsnivåerna helt utklarade. Försvarsmaktens produktionschef Göran Mårtensson sade för två veckor sedan till P1 Morgon att Försvarsmakten vill att den sista kullen värnpliktiga, som nyss ryckt in, ska stanna kvar i Försvarsmakten som anställda. Han bekräftar också att grundlönen för soldaterna kommer att vara 17 000 kr, men att månadslönen i genomsnitt över en sexårsperiod snarast borde bli 27 000 kr. Efter att ha räknat lite på det kommer man fram till att det måste till en hel del övningsdygn för att nå upp till den lönen. Försvarsmaktens nytillträdde personaldirektör (den förre lämnade Försvarsmakten med kort varsel i somras) Per-Olof Stålesjö tror tydligen inte heller på några 27 000 kr eftersom han uppger siffran 25 000 kr. Även 25 000 kr kräver en hel del övningsdygn att uppnå. Jag skulle gärna vilja se den ekvation som ger drygt 25 000 kr/mån.
De slutgiltiga beloppen bestäms först under våren 2010, vilket får anses som mycket, mycket sent när organisationen ska träda i kraft någon månad senare och personalen rimligtvis måste vara rekryterad innan dess. Att inte kunna presentera lönerna och förmånerna innan rekryteringen genomförs lockar i högre grad lycksökare och andra mindre önskvärda soldatämnen, än de motiverade och intelligenta soldater som Försvarsmakten behöver.

I dagarna har Försvarsmakten påbörjat förhandlingarna med facken om anställningsvillkoren för yrkessoldaterna. Först till vintern räknar man med att en utredare ska kunna presentera ett förslag på hur man ska få ihop systemet med kontraktsanställda soldater med det civila samhällets förväntningar på sin arbetskraft. Som bekant brukar tiden från förslag via proposition, via lagstiftning och slutligen genomförande, bli ganska lång. Det vittnar om inte annat Veteranutredningen om.

Det är knappast förtroendeingivande vare sig för värnpliktiga, tilltänkta yrkessoldater, eller deras befäl, när befälen inte kan svara på vilka förmåner och vilka ersättningar som blir aktuella. Ett tillstånd av vanmakt infinner sig. Det spelar ingen roll om plutonchefen skulle vända sig till ÖB eftersom inte ens han kan ge ett svar i dagsläget. Det känns alldeles för mycket som att Försvarsmakten hoppas på lösningar, än har utrett sin egen framtid.

Man förvånas också när Försvarsmaktens HR-Centrum (d v s den centrala personalenheten som i stort sett ersatt de lokala på förbanden) nu säger att det är tveksamt om privat tecknade försäkringar gäller vid skarpa insatser. Tidigare (och fortfarande på lokala nivåer) har Försvarsmakten lovat att lösa ut de försäkringar som p g a force majeure rörande krigstillstånd och liknande inte gäller vid skarpa insatser. Försvarsmakten uppmanar aktivt sina anställda i utlandstjänst att teckna upp sig på egna försäkringar, då de försäkringar som staten erbjuder är långt ifrån goda nog och då Arbetsgivarverket blockerar en förbättring av försäkringsskyddet. Därav följer denna trossvägslösning med löftet att lösa försäkringar som är ogiltiga p g a force majeure, och som nu HRC inte är säker på gäller. Skulle jag vara i den positionen att jag inom en snar framtid skulle iväg på insats skulle jag avkräva arbetsgivaren ett skriftligt svar i frågan innan jag skrev på mitt kontrakt. Det handlar inte om arbetsvägran eller liknande utan vanlig enkel god sed på arbetsmarknaden.

På samma sätt kan man också förfasa sig över de nya anställningsavtalen med utlandsobligatorium som Försvarsmakten tryckte på sina anställda under sommarsemestern när inga personalavdelningar eller högre chefer fanns i tjänst och därmed ingen att rådfråga kombinerat med korta svarstider. Hade frågorna om insatsfrekvens, ersättningar, försäkringar och vad som händer om man helt enkelt inte har den sociala möjligheten att åka på insats. Agerandet är knappast att anse som den gode arbetsgivarens enligt H Pers (Handbok Personaltjänst). Att kräva att personalen ska skriva på kontrakt in blanco eller annars lämna företaget, är snarast att jämföra med 1300-talets livegenskap. Jag har mycket, mycket svårt att tro att LO skulle acceptera ett liknande förfarande för sina medlemmar. Formerna för ett anställningsavtal måste finnas på papper. De kan inte bara vara i form av röksignaler.

Vissa officerare hävdar att Försvarsmakten aldrig avser att använda sig av obligatoriet, så det är ju bara att skriva på. Inte ens inom Försvarsmaktsledningen presenterar man en enad bild utåt. Somliga anser att det bara är att skriva på kontraktet eftersom insatsfrekvensen bör bli 1:6, max 1:4, medan andra hävdar att obligatoriet aldrig kommer att användas, eftersom Försvarsmakten inte har råd att skicka iväg ovillig personal. Jag vet dock att man redan nu på flera förband i personalplaneringen över insatser under kommande åren planerar att utnyttja obligatoriet för att säkerställa bemanningen p g a de knappa personalresurserna.

Det skulle vara mycket intressant att se vad som händer när en försvarsmaktsanställd med utlandsobligatorium tvingas iväg på insats och då bestämmer sig för att vara föräldraledig ett tag framöver… Det råder inte mycket tvivel om vilken lag som smäller högst.

Jag ser det egentligen som fullkomligt naturligt att en anställd i Försvarsmakten förväntas tjänstgöra även i insatser såväl inom som utom Sverige. Jag avskyr tal i stil med att en skarp insats i utlandet skulle ställa högre krav på personal jämfört med den som är kvar i Sverige. Det är exakt samma kravbild – väpnad strid. Tror man att det är högre krav som ställs för att man åker till Afghanistan har man helt missförstått ändamålet med sitt yrke. Är man anställd i Försvarsmakten ska man fullgöra de uppgifter som man blir ålagd från politisk nivå.

Dock förväntar jag mig att Försvarsmakten kör med raka budskap och öppna kort. Det här handlar om en verksamhet där den anställdes eget liv är insatsen och därmed indirekt också den anställdes familjs liv. Det förutsätter att man som arbetsgivare och arbetstagare kan ta i hand på vilka villkor och förmåner det är som gäller för att såväl den anställde som familjen ska känna sig trygg. I dagsläget kan Försvarsmakten varken för officerare eller blivande soldater presentera vilka villkor det är som gäller. Det skapar en klyfta till personalen som den nya Försvarsmakten, fullkomligt beroende av frivillighet, inte har råd med.