S har lämnat Sverige i knä på NATO (komplettering 17/3 kl 21.00)

Mona Sahlin och socialdemokraterna kritiserar i skarpa ordalag regeringen för att vilja ansluta Sverige till NATO. Kritiken framförs i ett öppet brev som (s) delade ut till journalister i samband med utrikesnämnden tidigare i veckan. Sahlin m fl undrar bl a huruvida Sverige verkligen ska ställa upp på NATO:s försvarsåtaganden i Baltikum. Det är ju en intressant frågeställning med tanke på att socialdemokraterna varit högst delaktiga i att arbeta fram den solidaritetsförklaring som sedan antogs av den borgerliga regeringen. En solidaritetsförklaring som av många kritiseras för att vara oerhört enkelriktad. Andra länder ska stödja Sverige, men Sverige tänker minsann inte förbinda sig att stödja dem. Det avgörs när det väl smäller. Det är ju också intressant att man i så skarpa ordalag kritiserar regeringen utrikes- och säkerhetspolitiskt, men likt en konflikträdd, inte tar upp frågan vid den då sammanträdande Utrikesnämnden.

Socialdemokraterna förde under 40 år aktivt en politik bakom svenska folkets rygg att Sverige skulle hålla NATO:s norra flank, motsvarande halva den europeiska fronten mellan NATO och Warzawapakten. Mot det svenska folket var fasaden djup alliansfrihet syftande till neutralitet i krig, medan försvarsplaneringen från regeringshåll ner till den högsta militärledningen (endast en handfull personer) var helt inriktad på ett nära samarbete med NATO i händelse av krig. Sovjetunionen och övriga länder i Warzawapakten blev knappast lurade och hotet var reellt. Förband i flera av WP-länderna visade sig efter murens fall faktiskt ha haft sina krigsuppgifter i Sverige, snarare än i Västeuropa i händelse av ett tredje världskrig.

De enda som blev lurade av det socialdemokratiska spelet var det svenska folket. Än mer lurad blev något senare, när den socialdemokratiska regeringen då man under 70-talet förlorade makten till de borgerliga , inte informerade om samarbetet. Sådan information hade i borgerliga händer varit ett socialdemokratiskt självmord. USA och NATO agerade då efter att samarbetet var dött och den svenska livlinan var med andra ord kapad. Kanske borde den socialdemokratiska regeringen någon gång under tiden fram till 70-talet ha informerat Utrikesnämnden att samordningen av NATO:s och den svenska försvarsplaneringen?

Det var också under den förra s-regeringen man fattade beslut om att helt överge svensk nationell förmåga avseende datalänkar för stridsledning och igenkänningsutrustning - två komponenter som är fullständigt vitala för ett fungerande luftförsvar. Idag befinner sig därför Sverige i en mycket prekär situation försvarsmässigt, där luftförsvaret med stormsteg närmar sig en situation av ledningssystem motsvarande 1950-talet, från att ha varit världsledande på området och 10 år före USA och NATO i utvecklingen.

För att det överhuvudtaget ska finnas någon trovärdighet i svensk försvarsförmåga krävs ett NATO-medlemskap. Men är verkligen ett NATO-medlemskap en fullständig säkerhetsgaranti? I händelse av en försämrad säkerhetssituation i Baltikum som resulterar i ett ryskt militärt ingripande, kommer då NATO verkligen att våga sätta världsfreden på spel för ett pluttland i kartans utkant, eller tillämpar man Chamberlaindoktrinen och låter NATO falla samman, men hoppas på att Björnen nöjer sig och vill fortsätta sin handel? Det scenariot skulle i så fall kräva ett betydligt starkare svenskt försvar, precis som ett aktivt svenskt icke-medlemskap i en försvarsorganisation och framförallt - en solidaritetsförklaring där Sverige förbinder sig att militärt hjälpa de andra nordiska länderna. Det finns inte en säkerhetspolitisk krissituation i Norden som inte direkt kommer att påverka Sverige och därmed kräva kraftig beredskapshöjning och omständigt hemtagande av de militära förband som är stationerade i andra världsdelar. Ett nordiskt försvarsförbund skulle vara en intressant väg. Tanken är dock näst intill dödfödd. Dels är Danmark och Norge helt ointresserade av idén. Men framförallt är alla nordiska länder medvetna om hur ihålig den svenska solidaritetsförklaringen är.

NATO med dess standarder och procedurer är idag grunden för allt militärt samarbete vid internationella insatser. Dagligen har därför svenska soldater i skarpa militära insatser problem att få rätt information för att kunna lösa sina uppgifter eftersom Sverige inte är NATO-medlem och därför inte kan ta del av mycket av den NATO-hemliga informationen, eller kommunicera via NATO-nät.

Sverige måste välja väg - ett helt nationellt försvar med allt vad det innebär i massivt ökade försvarsanslag eller ett NATO-medlemskap. Världen blir inte annorlunda för att man håller huvudet i sanden.

Komplettering 17/3 kl 2100: Åsa Lindestam skriver idag följande på sin blogg:
"Wiseman blandar ihop begreppen ytterligare: Nato o EUs solidaritetsförklaring i ett sammelsurium med vårt uttalande: Om ett grannland angrips kommer vi inte att stå overksamma likaväl som vi förväntar oss att våra grannar hjälper oss.
Men just nu gällde frågan om Baltikums Natoplanering. Och där ska vi inte vara med. Därför att vi inte tillhör och ska inte tillhöra Nato.
Däremot om nåt grannland skulle bli angripet kan vi ställa upp.
Och vi kan tillsammans med andra öva ihop. Det gäller även Nato. Men vi ska inte delta när Nato samlas för att se över sina medlemsländer och hur dess försvar ska vara uppbyggt."

Problemet är just meningen "om nåt grannland skulle bli angripet kan vi ställa upp". Inte ska - kan. Det är det som gör den svenska trovärdigheten så låg. Frågan är större än bara den socialdemokratiska inställningen. Det är ett allmänt politiskt problem i Sverige. Ingen politiker vågar stå rak i ryggen och säga att Sverige kommer att ställa upp för sina grannländer. Varför? Ytterst är det p g a det ingen annan än Staffan Danielsson (c) vågat säga (Sälenkonferensen 2010): det är det svenska försvaret inte dimensionerat för. Sverige har tyvärr inte det fördelaktiga geografiska läget som Nya Zeeland har.

Om Sverige nu ska bistå Baltikum militärt, ska då inte den svenska militära insatsen samordnas med landets eget försvar och de resurser NATO ställer upp med? Eller ska resultatet bli detsamma som många uttrycker avseende Afghanistan. Huvudsaken verkar vara att man inte står på samma sida som USA och NATO, även om det i slutänden är afghanerna som drabbas.

Till sist vill jag rekommendera Band:s kommentar från ikväll, kl 20.11 till detta inlägg rörande vilka problem det innebär för svenska förband att delta i NATO-insatser och övningar, när Sverige inte är medlem av NATO. Beskrivningen är långtifrån överdriven.