Solidaritet?

sol,id,ar,itet s. –en utvidgad anv. (motsv. solidarisk, särsk.: (känsla av) gemenskap l. samhörighet l. lojalitet l. sammanhållning; i sht förr äv.: (relation som innebär) samband l. sammanhang l. inbördes beroende.

Solidaritet är ett starkt värdeord som mer än gärna används när de rödgröna, särskilt Vänsterpartiet, kampanjar. Man ska vara solidarisk med sina medmänniskor, Sverige ska vara solidariskt med länder i tredje världen o s v.

Jag slås varje gång av den enorma paradoxen att man ena stunden slänger ur sig ordet solidaritet till höger och vänster för att i nästa stund propagera för att Sverige ska dra sig ur Afghanistan.

Om det är någon fråga som de rödgröna kommer att få det svårt att enas om är det just Sveriges framtida engagemang i Afghanistan. Vänsterpartiet kämpar febrilt för ett svenskt militärt tillbakadragande samtidigt som man i nästa mening viftar med solidaritetsvimpeln, medan Socialdemokraterna och Miljöpartiet är av något annorlunda åsikter. I den vänsterpartistiska retoriken verkar det gå utmärkt att låtsas som om hela Afghanistansituationen skulle lösa sig bara de otäcka militärerna försvinner och biståndsarbetet skulle få alla pengar. Då blundar man helt för det ofrånkomliga faktum att Afghanistan åter kommer att sjunka rakt ner i ett fullständigt och ytterst blodigt inbördeskrig, där krigsherrarna inte kommer att sky några som helst medel för att tillskansa sig så mycket makt som möjligt. Är det den rätta innebörden av ordet solidaritet?

Det blir mycket intressant att se om Lars Ohly och Hans Linde nappar på Johanne Hildebrandts erbjudande i TV att följa med henne till Afghanistan under våren för att på plats med egna ögon hur situationen är och vad det svenska förbandet utträttar. Jag har tidigare lyckats med konststycket att få en framträdande vänsterpartist att byta uppfattning till att den svenska insatsen i Afghanistan snarast borde förstärkas, så ingenting är omöjligt.

Sverige, liksom övriga länder som deltar i ISAF, har dock stora problem med att motivera insatsen. Ju mer president Karzai avviker från den demokratiska vägen, desto mindre går det att använda det som tidigare varit det starkaste argumentet för en svensk insats - att Sverige och ISAF är i Afghanistan på FN-mandat efter inbjudan från den afghanska regeringen. Allt fler svenska politiker ställer sig bakom den linje som kräver en tidpunkt för ett svenskt tillbakadragande. "Vi kan inte vara där för evigt" är argumentet. I mina ögon är det en ytterst enfaldig ståndpunkt. Man genomför inte en insats, militär eller civil, med en tid som målsättning, speciellt inte mot en motståndare inom vars kultur tiden är oväsentlig. Man genomför en insats med ett tillstånd som målsättning.

Frågan är bara vilket tillstånd som är målet för den svenska insatsen i Afghanistan. Hittills har jag inte hört någon politiker formulera en sådan målsättning, eller end-state som det heter på utrikiska. Vad konkret vill vi uppnå? Är det enkammarriksdag med 349 ledamöter, är det jämställdhet med 50 % kvinnor i bolagsstyrelser, är det en cykel till varje unge eller är det möjligtvis allmän skolgång? (viss ironi). För att veta när målen är nådda, måste man först formulera dem och det har hittills inte gjorts.

Inte heller de rödgröna kommer att kunna svara på frågan om vilken konkret målsättning Sverige har med Afghanistaninsatsen eftersom man redan nu avviserar att det inte finns någon möjlighet att partierna enas om en linje innan valet. Ska Socialdemokraterna, som initierade den svenska insatsen i Afghanistan och flera gånger under det senaste året förklarat den sitt stöd i Riksdagen, bli det parti som får sin vilja igenom eller ska det bli Vänsterpartiet, som i den rödgröna budgeten helt fick sälja ut sin höjda inkomstskatt med 69 av 70 mdr kr? Det är det ingen som vet, allra minst de rödgröna själva verkar det som.

Tills vidare lär vi matas med ordet solidaritet i oändlighet under valrörelsen.