Denna gästskribent har en frågeställning som flera av oss säkerligen reflekterat över de senaste åren. Det talas vitt och brett om omställningen från ett "invasionsförsvar" till ett "insatsförsvar". I grund och botten rör det sig om semantik och "skylttrimning". Det som är intressant är att vi gått från ett försvar som varit fullständigt inställt på att föra det yttersta av krig, det på liv och död för nationen och vars huvuduppgift var att tillse att Sverige aldrig hamnade i krig, till en organisation inriktad på fred, men som ständigt befinner sig i strid.
/Wiseman
------------------------------------------
Jag har följt debatterna på allehanda försvarsbloggar ett tag nu. Officerare till höger och vänster uttalar sig om vilka materielsystem de "skulle vilja ha" och vilka uppgifter de anser vara viktigast...
Personligen vill jag inte ha vare sig ubåtar , spaningskapslar, stridsvagnar eller korvetter. Vore det upp till mig att själv definiera våra uppgifter skulle jag allra helst vilja stryka allihopa. Jag önskar helt enkelt att vi inte behövde FM överhuvudtaget. Fick jag välja skulle jag hellre spela golf, segla och dyka om vardagarna och umgås med min stackars försummade familj på helgerna än att tillbringa en tredjedel av året inlåst i ett av FM:s dyrare materielsystem. Tyvärr är jag inte ekonomiskt oberoende och måste jag ändå jobba kan jag lika gärna göra det på ett ställe där jag känner att jag gör skillnad.
Min grundinställning är att jag ska göra mitt bästa för att ge mina förmågor och min kompetens största möjliga effekt mot min enhets målsättningar. Om det sedan är sjöfartskontroll i Medelhavet eller undinhämtning i ankdammen eller kanske till och med en sväng till Afghanistan? Jag menar inte att det kvittar. Jag menar bara att så länge jag vill fortsätta kalla mig för officer så är det inte upp till mig vilka uppgifter jag tilldelas.
Lik förbaskat ska jag nu försöka mig på att fördjupa den här debatten ytterligare lite. Det är ingen idé att jag försöker utreda vilka materielsystem eller vilken organisation vi behöver. Jag är yrkesofficer och tidigare både sanktionerade och osanktionerade försök av yrkesofficerare har klart visat att det ligger utanför vår kompetenssfär.
Istället skulle jag vilja kosta på mig att bli lite filosofisk. Jag känner nämligen att en del av oss skulle behöva lite hjälp med motivationen. Ska vi nu föra någon diskussion överhuvudtaget om det här tycker jag att vi ska vara ärliga mot oss själva och mot vår uppdragsgivare och börja i rätt ände:
Hur kan det komma sig att vi idag när det är så lugnt i världen att vi nästan inte behöver något försvar alls ändå utför fler krigshandlingar och dödar och skadar fler än på mycket länge?
Kära läsare. Sug på den frågan en liten stund och kom sedan med era synpunkter i kommentarsfältet. Bara för att slippa de rena personangreppen av Rambo o Co (ni vet vilka ni är) kan jag dessutom meddela att jag har ett svar för min egen del. Ett tillräckligt bra svar för att jag vid ett flertal tillfällen ställt mig själv till förfogande för utlandstjänst.
/N
Om / About Wiseman's Wisdoms
▼
onsdag 28 juli 2010
66 kommentarer:
FRÅN OCH MED 2015-02-28 INFÖRS EN HÅRDARE KOMMENTARSGRANSKNING.
Inga kommentarer som ligger för långt från ämnet kommer att godkännas. Ser man som sitt livs uppgift att sprida konspirationsteorier om förintelsen, 9/11 eller återge hela innehållet från Russia Today och vaken.se, så gör man bättre i att starta en egen blogg.
Helt anonyma kommentarer är avstängda. Det går dock utmärkt att kommentera anonymt, men det kräver att man först registerar ett konto hos exempelvis Google, Wordpress eller OpenID. Hos Verisigns OpenID-tjänst krävs det t ex endast att man har ett mailkonto för att man ska kunna skaffa sig ett OpenID.
Håll en god ton i kommentarerna
Det går inte att se de mailadresser fylls i så vill man ha ett privat svar måste man bifoga bifoga mailadress i själva kommentaren och be om att kommentaren inte läggs ut.
Blogger genererar ibland felkoder då kommentarer sänds in. Kommentarerna kommer ändå fram, men vill man vara på den säkra sidan kan man försöka igen. Ctrl-c kan vara klokt innan man trycker på publicera-knappen.
Krig nu för tiden startas och genomförs av mänga skäl som inte är helt transparenta. Ett sådant exempel är det nära förestående angreppet mot Iran. Ett angrepp som inte alls har att göra med potentiell kärnvapenutveckling utan om sådana enkla saker som motverkande av hyperinflation.
SvaraRaderaDet finansiella systemet håller på att krascha - främst USA är illa ute efter alla de åtaganden som USAs regering har utställt till banker och finansiella system i främst USA - just nu ca 15 biljoner dollar, kommer att utökas till ca 30 biljoner innan årets slut. Detta innebär ett stort tryck mot hyperinflation (typ Weimar) och det som kan motverka detta är krig och drastiskt ökade oljepriser. Ett krig mot Iran är en dubbelträff - dels kommer kriget att kosta oerhört stora summor vilket kommer att erbjuda stora möjligheter att dölja tidigare skuldsättning, dels kommer ett angrepp på Iran att drastiskt öka öljepriset vilket även drastiskt ökar efterfrågan på dollar vilket i sin tur fördröjer den oundvikliga kraschen för dollarn.
Krig är numera ett verktyg för att upprätthålla efterfrågan av produkter som aldrig kommer att bidra till reell ekonomisk utveckling - produkternas enda roll är att konsumera och förstöra resurser och därmet upprätthålla produktion och intäktskarusellen för vissa parter som vapen och energi-karteller mm. Läs 1984...
Angående din frågeställning så tror jag att det är ytterst politiskt. Visa sig från den goda sidan, få pluspoäng hos USA och andra ledande NATO-aktörer.
SvaraRaderaSkitsamma egentligen. Vi gör ju en god insats under tiden. Plus att vi får backup om skiten träffar fläkten. Visst. Vi är inte med i NATO, men det är det bara en tidsfråga.
Jag tror inte att något NATO-land, oavsett om vi är med eller inte, bara kommer att sitta och titta på medan vi blir angripna av en annan icke NATO/EU nation(läs Ryssland motsv.)
Det jag med andra ord försöker beskriva, men mina något luddiga och sömniga rader, är att vi helt enkelt vill säkerställa att andra skyddar oss, eftersom vi uppenbarligen inte har råd att ha ett gediget jävla försvar som kan skydda både Sveriges territorium och genomföra fredsinsatser.
Får man fråga vad ditt eget "svar" på frågan är?
"Hur kan det komma sig att vi idag när det är så lugnt i världen att vi nästan inte behöver något försvar alls ändå utför fler krigshandlingar och dödar och skadar fler än på mycket länge?"
SvaraRaderaDet enkla svaret är "mission creep". Men världen är mer komplicerad än så, jag skulle vilja säga att det är självbevarelsedrift, och så är vi för små för att orka stå emot när USA kallar, vi är ju beroende av dem. En liten stat är som en liten gorillaflock på Virungabergen, måste anpassa sig och hoppas på att växa. Till och med när silverryggen för den lilla flocken är den främste ledaren på berget så kan han inte få sin egen överlevnadsstrategi för sin egen flock igenom när de andra silverryggarna sätter press, ibland koordinerat. Han blir tvungen att flytta ner på berget samtidigt som han förlorar honor. De är skrämmande lika människor bergsgorillorna!
Roger Klang
Upgiften: "Hur kan det komma sig att vi idag när det är så lugnt i världen att vi nästan inte behöver något försvar alls ändå utför fler krigshandlingar och dödar och skadar fler än på mycket länge?"
SvaraRaderaAntagande: Utgår från att N menar Sverige, svenska soldater och svenska officerare när "Vi" omnämns i uppgiften.
Svar: Därför att vi kan!
Motiv: Tidigare var politiker mindre benägna att reta omvärlden och hemmaopinion genom att skicka svensk trupp utomlands med vapen i hand för att medverka i nån eller någons sak. Hotbilden var helt enkelt alltför påtaglig. Idag kan man ohotad vinna politiska poäng med att visa dådkraft utomlands.
Kommentar: Eftersom officerare och soldater är lojala så åker man på mission utan att protestera, man försöker göra sitt bästa utifrån sin övertygelse och fostran där man hamnar, vilket alltsomoftast ger bra resultat eftersom "vi" är vanliga hyggliga svenskar. Resultatet tas sedan som intäkt för att fortsätta cirkusen av de som vinner politiska poäng.
Välformulerat
SvaraRadera@N - Mycket inspirerande att läsa ett så välformulerat och välbalanserat inlägg. Inlägget borde vara det första på din egen blogg. Det förtjänar givetvis kommentarer och jag för min del avser återkomma.
@Wiseman - Att du kategoriserar den försvarsmakt som Sverige haft de senaste åren - den som nu ska ställas om - som "fullständigt inställt på att föra det yttersta av krig" är minst sagt förvånande.
@Sarge Timbo - Du är, i mina ögon, inne på helt rätt spår. Min uppfattning är dock att bevekelsegrunden spänner över samtliga politikområden, vilket jag också bejakar.
Jag tillhör den kategorin av befäl som vill veta varför, bakgrund, syfte o.s.v. för egna och underställdas uppgifter. Jag vet inte vad jag kallas i din terminologi, men jag anser det viktigt att veta så mycket som möjligt, om de uppgifter som jag förväntas utföra och jag har ofta synpunkter, på alla möjliga aspekter i processen, både för egen och underställdas del.
SvaraRaderaJag förstår inte din fråga?!?
Trots det försöker jag ge ett ärligt svar och hoppas jag svarat på något.
Jag anser inte att det är eller har blivit lugnare på senare år.
Jag anser inte att behovet av försvar har gått ner.
Jag kan inte heller se i någon statistik att det globalt sker större förluster eller skador än tidigare.
Jämför man med utvecklingen av skjutvapenrelaterade skador och dödsfall i våra storstadsregioner är utvecklingen på stridsfältet att likna vid en picknick.
Vilka siffror eller tidsramar du utgår ifrån vet jag inte men jag har räknat under en tioårsperiod och har tagit hjälp av SIPRIS årsbok 2010.
Jag vet inte syftet med frågan men du nämner ökad motivation som en orsak.
Är det, med tanke på, vad du inleder ditt inlägg med, som du själv behöver den ökade motivationen? Det känns spontant som du saknar mer än motivation och behöver hitta en del tappade sugar!
Rambo och Company är inte farliga, vi behöver sådana i firman också!
Det gamla vi hade var en stor sur vårdkase som fanns utifall att vi behövde den. Det hade blivit en jäkla eld som vi förmodligen hade tappat kontrollen över ganska snabbt. Det hade tagit sig och slocknat både här och där. Den fyllde sin funktion i många år och får väl anses som en lyckad konstruktion.
Det nya är en pytteliten okontrollerad pinnbrasa. Den varken syns eller värmer och måste hela tiden underhållas med nytt bränsle. Dessutom måste det pyra lite i den hela tiden. Andra försöker kasta in alla möjliga pinnar i den, helikoptrar, reklam för garnisonsorter, kollektivavtal, jämställdhet, en handfull stridsvagnar, en modell av korvetter i skala 1:1, flygplansbeväpning och diverse partiprogram m.m. Riktig hur den här brasan ska fungera verkar det inte vara någon som har kläm på.
Vissa spådamer anser att det snart börjar pyra någonstans i Afrika strax efter 2014.
Vissa av oss här på teatern ligger pyrt till redan i oktober.
Teaterdirektören.
Av ren tillfällighet skulle jag säga.
SvaraRaderaDen senaste perioden vi dödade så många i strid, Kongo (rätta mig gärna om det förekommit ännu närmare inpå murens fall) var vi mitt uppe i Kalla kriget.
Aphibe: Sedan 1814 har det alltid varit syftet med Försvarsmakten. Det är inte samma sak som att organisation under det senaste dryga decenniets politiska ledning totalt har havererat.
SvaraRaderaNaturligtvis är det inte lugnt i världen.
SvaraRaderaIdag är det mer oroligt än någonsin.
Under kalla kriget visste de stora parterna var det hade varandra men idag är utvecklingen desto mer oviss. Den är omöjlig att förutspå. Tidigare var det bara mycket svårt att förutspå den ena paktens agerande tills muren föll...
Jag tycker det är naivt att förutsätta att vi kommer få hjälp om vi behöver det. Vi är inte med i NATO oavsett hur nära förestående det än är.
Vår solidaritetsförklaring är luft. Det finns ingen substans i den. Dels för att vi inte har ingått några avtal med våra grannländer om detta, dels att våra grannländer inte har uttalat samma stöd för Sverige (mkt pga av vår dåliga kapacitet inom FM) samt att vi har för dålig kapacitet att hjälpa till om det skulle behövas.
Vad ska vi skicka? Om Baltikum ligger pyrt till och vi skickar enheter, vad har vi då kvar hemma?
Vi har helt enkelt för lite enheter för att vara trovärdiga som säkerhetspolitiskt instrument.
För mig är det naivt att förvänta sig hjälp utan att kunna vara säker.
Om jag skulle resonera på samma sätt när jag utövar min tjänst skarpt i Afghanistan skulle jag bli avsatt som chef omedelbart. Man måste ha med alla eventualiteter i planeringen, beredd på omfall, och man måste ha redundans. Detta kostar resurser.
Man löser uppgiften efter bästa förmåga men innan man fått frammåt så är det min uppgift som chef att inte bara ställa in mig, utan att påpeka ev. brister och eska om resurser. Efter framåt genomför man men efter uppgiftens lösande utvärderar man.
Min fråga är:
Var är konsekvensbeskrivningarna från FML till politikerna avseende det nya insatsförsvaret. Jag vet ju att det finns dem som är kritiska till våra (o)förmågor, eller är det karriären framför allt?
Håller med om att man har valet att kalla sig officer och ställa in sig i den nya inriktningen eller hoppa av. Tycker det nya obligatoriet är bra, eller kunde varit bra om det gjorts på rätt sätt. Självklart ska man ställa upp på "bolagets" uppgifter eller hoppa av.
Men som skattebetalare och svensk medborgare kommer jag alltid att vädra mina åsikter om just detta.
Kan jag se mina barn i ögonen när jag åker utomlands i tjänsten o säga att jag i förlängningen gör det för deras säkerhet och för deras trygghet?
Skeptisk!
Men jag tror ändå på att jag gör en skillnad för folket på plats, även om jag vet att det är otroligt ineffektiva insatser som sker.
Ett nationellt försvar är lika behövligt som tidigare!
Slutligen är det väldigt symptomatiskt för FM värdegrund över ditt sätt att reservera dig mot kritik från "Rambo".
ÖRA i ett nötskal...
Nu ska vi se... Ska försöka beta av er en i taget:
SvaraRaderaSarge Timbo: Du får fråga men det kommer inget svar, än ;)
Roger Klang: Vad då för små? Skulle man inte kunna säga att vi egentligen är för små för att behöva hjälpa till? Det där beroendet av USA som det talas så mycket om... Har själv varit civil ett tag i en industri som till 90% levde på export. USA var bara ett i raden av länder som vi sålde till. Tyskland däremot, där kan man prata om beroende. Så var det dessutom för de flesta företagen i vår bransch.
Ska vi snacka storstrategi ett tag så beror nog vårt skydd från lede fi på hemmaplan betydligt mer på andra faktorer än vad vi hittar på i Afghanistan. Enkelt uttryckt så ska vi nog inte överdriva vår egen betydelse i sammanhanget utan bara acceptera att marken vi går på fortfarande har stor strategisk betydelse...
Teaterdirektören: Självfallet behövs Rambo o Co också. Hade bara ingen lust att bli förolämpad av dom i kommentarerna. Det är mycket intressant att få höra vad du anser men... Missförstå mig rätt nu men det är väl inte dina åsikter som legat till grund för försvarsmaktens uppgifter och medelstilldelning de senaste 20 åren? Från politiskt håll har ju bantningen och ambitionssänkningen i försvaret av Sverige motiverats med att risken för krig i stort sett är obefintlig.
För att bli lite personlig för en stund. Jag har själv inga större problem med motivationen och lider inte heller av någon tappad sug. Jag är en del av det insatta insatsförsvaret och vaknar varje dag upp till den glimrande möjligheten att få lösa "skarpa" uppgifter i statens tjänst. Min frågeställning handlar mer om att jag vill veta vad andra har för syn på "Försvarsparadoxen" som Wiseman döpt det till.
@Obertan:
SvaraRaderaTack för ett välformulerat inlägg! På något vis sammanfattar du nog de flesta av oss när du skriver "Men jag tror ändå på att jag gör en skillnad för folket på plats,". Det verkar vara så vi motiverar oss. Skit samma att det här inte har ett skrot med försvaret av Sverige att göra, på något plan, vi får iallafall chansen att göra skillnad för någon.
Jag reserverar mig absolut inte från kritik från någon. En del brukar bara vara lite för snabba med att ropa "Fegis" eller be en "dra om det inte passar". Har lite svårt att ta förolämpningar från kolleger som bara för att de gjort ett par svängar utomlands tror att de helt plötsligt har rätt att uttrycka sig hur de vill. Har själv varit utomlands vid ett flertal tillfällen men känner därför inte att jag har någon sorts åsiktsmonopol. ÖRA: Öppenhet, Respekt, Ansvar. Något jag var en stark anhängare av långt innan Syrén myntade uttrycket.
@ N
SvaraRaderaDin uppfattning om lugnet i världen delar jag inte. Antalet småkrig må ha minskat eller ligger vilande, men antalet geografiska områden med storkrigspotential har ökat; Korea, Persiska Viken med problematiken med Hormuzsundet samt det faktum att Kina förändrar sin strategi från att vara en kontinentalmakt till mer globala satsningar på sjö- och flygstridskrafter, med ökande territoriella anspråk i närområdet (främst Sydkinesiska sjön). Jag tror inte att Kinas grannar uppfattar läget som att Den Stora Freden har brutit ut, utan tvärtom så oroas dom av utvecklingen. Jag tror emellertid att det lugn i världen du hänvisar till, har du kopplat samman med FM nuvarande skick, d.v.s. någon form av omvänd bevisföring. Litet försvar - lugn omvärld. Pls confirm - säg att det var ironiskt menat.
Som den flottist du är så vet du att fria Sea Lines of Communication (SLOC) är högsta prioritet. Just fria SLOC är högsta prioritet i marina strategier världen över och det är inte så konstigt med tanke på att handel och sjöfart är själva fundamentet i världsekonomin. SLOC är hotade på fler ställen än i Somalias omgivningar. (SLOC kan också stå för Secured Line of Credit, vilket ju ett flertal europeiska länder har problem med).
Att utreda vilka materielsystem eller vilken organisation vi behöver skulle ligga utanför militär kompetenssfär tror jag inte på. Vem begriper det annars? Försvarsindustrin? Försvarsministern, med sin gedigna militära bakgrund? I övrigt ansluter jag mig till Teaterdirektörens - som vanligt genomtänkta och väl kommunicerade - kommentar.
@ Anonym 23.08
Kongressen har just godkänt ett tilläggsanslag på 37 miljarder dollar för att fortsatt kunna driva krigen i Irak och Afghanistan. Det här är pengar som inte finns, utan måste lånas upp. Hur dessa krig kan påverka USA:s ekonomi positivt övergår mitt förstånd.. På http://usdebtclock.org/ kan man följa utvecklingen i USA.s federala skuldsättning, men även delstaterna är djupt skuldsatta (se vänsterkolumnen). I den högra kolumnen kan man följa utvecklingen i andra länders skuldsättning.
Det är en gammal vänstermyt att krig gynnar den ekonomiska utvecklingen. Det som möjligen skulle kunna rädda skuldsatta länder vore snarare en rejäl inflation. Läs mer om "Myten om krig och ekonomisk tillväxt" hos Cornocopia?.
http://cornucopia.cornubot.se/2010/07/myten-om-krig-och-ekonomisk-tillvaxt.html
Övrigt. Den officiella förklaringen till att vi är i Afghanistan är bl.a. att militär närvaro säkerställer att skolor byggs och tillåts verka. Som ett inlägg i den debatten vill jag peka på en artikel i NYT, "1 Soldier or 20 Schools?". Intressant läsning. Opinionsläget avseende krigen svänger sakta men säkert, oavsett vad vi anser här på bloggarna och detta måste också hanteras som en del av den verklighet vi lever i. Valboskapen (skattebetalarna) börjar att bli krigströtta och detta kommer att påverka utvecklingen. Intressant är att president Obama främst har problem med sitt eget parti i frågan.
http://www.nytimes.com/2010/07/29/opinion/29kristof.html?_r=1&ref=opinion
N skrev:
SvaraRadera"Roger Klang: Vad då för små? Skulle man inte kunna säga att vi egentligen är för små för att behöva hjälpa till?"
Roger svarar:
Ja inte hjälper 500 man USA att vinna kriget. Men moraliskt är vi större i världen än vi är det ekonomiskt och militärt. Sverige och Göran Persson fick en bestämd och övertalande förfrågan (en sådan som man får av Gudfadern) av Bushadministrationen och W efter 9/11 om att delta i kriget mot al-Qaida och talibanerna. Vi fungerar som ett alibi för USA:s krigföring i Afghanistan. De frågade nog inte Schweiz på samma sätt.
N skrev:
"Det där beroendet av USA som det talas så mycket om... Har själv varit civil ett tag i en industri som till 90% levde på export. USA var bara ett i raden av länder som vi sålde till. Tyskland däremot, där kan man prata om beroende. Så var det dessutom för de flesta företagen i vår bransch.
Ska vi snacka storstrategi ett tag så beror nog vårt skydd från lede fi på hemmaplan betydligt mer på andra faktorer än vad vi hittar på i Afghanistan. Enkelt uttryckt så ska vi nog inte överdriva vår egen betydelse i sammanhanget utan bara acceptera att marken vi går på fortfarande har stor strategisk betydelse."
Jag har också jobbat i ett företag som till 90 procent levde på export - SAAB i Arlöv, som tillverkade 900:an. "Nästan" all export gick till USA och alla dessa bilar var metallick lackerade. (Det var dem därför att det var mestadels homosexuella köpare som köpte SAAB i USA, har jag förstått. Detta var bara lite kuriosa.) Intressant att notera är att många av komponenterna till 900:an kom från Tyskland, de elektriska fönsterhissarna t.ex. kom från Mercedes. Tyskland är också vårt (men inte SAAB:s) största exportland, inte USA, så du har helt rätt! Jag kallar den ännu klena sammanhållningen mellan Sverige, Norge, Finland och Tyskland för
T-60 Pakten, eftersom Oslo, stockholm och Helsingfors ligger på ungefär samma breddgrad, den 60:de, och om man drar ett streck från Stockholm till Berlin så får man ett kursivt T på kartan. Om våra länder kunde enas i vilket mål vi ska ha så skulle vi kunna bli en ekonomisk och militär stormakt, ja till och med supermakt. Detta centrerande av makten och ordet till Tyskland och Norden vill inte USA och resten av Europa se. Är det någon som tror att USA inte skulle ingripa orättfärdigt ekonomiskt alt. militärt mot oss om vi uttalat försöker att få till stånd en sådan pakt? Vi utgör ett potentiellt hot mot deras inflytande i världen och varken W (var) eller Obama (är) goda män och presidenter. Att vara demokrat i USA är inte liktydigt med godhet om det nu var någon som trodde det.
Roger Klang
Kanske dags att vi återtar vårt gamla namn som egentligen beskriver vad syftet med vår organisation är, Krigsmakten. Jag har svårt att förstå namnet "Försvarsmakten" med den inriktning som organisationen nu inriktats mot, men det är väl för utmanande att återgå till den "rätta" benämningen. Möjligen skulle namnet "Svenska Expeditionskåren" också kunna passa, men att tala om Försvarsmakt känns helt fel och endast avsett för att lura sponsorerna (skattebetalarna)
SvaraRadera@Sumatra:
SvaraRaderaVälkommen in i debatten :) Självfallet är det inte min egen uppfattning att lugnet i världen har ökat. Min egen uppfattning är nog att det mesta är som det alltid har varit fast lite annorlunda ;) Om du förstår vad jag menar.
De olika storkrigspotentialerna du pratar om är väl inte så nya? Korea och Hormuzsundet har varit föremål för tvister, krig och allmänt käbbel sedan lång tid tillbaka. Kinas utvidgade ambitioner är väl snarast en logisk följd av att de efter många om och men börjat få styr på sitt närområde och nu vidgar sin horisont. Som ett svar på det har vi inom EU bland annat bråkat med USA om att få börja exportera krigsmateriel till Kina... ( Se bland annat: "Europaparlamentets resolution av den 13 mars 2008 om EU:s uppförandekod för vapenexport – Rådets misslyckande med att anta den gemensamma ståndpunkten och omvandla koden till ett rättsligt bindande instrument" (2009/C 66 E/08) ). Personligen tycker jag att det är ett utmärkt sätt att hålla oss väl med kineserna men det fungerar tyvärr inte särskilt krigsavhållande.
Nåja, faktum är dock att politiskt har bantningen av FÖRSVARET motiverats med att krigsrisken är mikroskopisk till obefintlig inom den närmaste förutsebara framtiden. Det är inte mitt fria tyckande, det är fakta.
Skyddet av SLOC:s BORDE vara vår högsta prioritet eftersom i stort sett alla SLOC:s i världen som vi har intressen i är hotade i dagsläget. Inte bara Malackasundet, Adenviken och Sydkinesiska sjön utan även gamla fredliga Östersjön.
Fast det känns inte som vi i Sverige lägger särskilt stor vikt vid det.
Om det nu är yrkesofficerare som är bäst lämpade att utreda organisation och materielsystem och det nu är sådana som i dagsläget gör just det, varför blir det hela tiden så förbaskat fel? Bortse från politikens inverkan (vi lever i en demokrati så det politiska blir vi helt enkelt tvungna att leva med), bortse från försvarsindustrins lobbyister (för de blir vi helt enkelt inte av med, har man väl släppt in försäljaren...) och bortse för guds skull från solfläckar, stjärnbilder och andra himlakroppar! Hur kan vi yrkesofficerare göra dessa processer bättre? Vilken del har vi i kaoset? Hur tar vi befälet över processerna och utnyttjar de möjligheter som finns till att göra det så bra som möjligt inom givna ramar?
/N
@ N
SvaraRaderaTack för ditt uttömmande svar på min kommentar.
Värdet av fria SLOC är verkligen ett nationellt intresse.
Vad gäller själva materielanskaffningsprocessen så måste jag medge att det inte är min bästa gren. Däremot vilken materiel vi behöver, där saknar militären inte insikter. För skydd av SLOC utanför vårt omedelbara närområde har vi fel fartyg. Sjövärdighet och uthållighet (baseringsoberoende över längre tidsrymder) är nyckelbegrepp i det här sammanhanget. Men allt det här kan och begriper du redan, så här behöver vi inte övertyga varandra.
Själv har jag en teori om att ett större fartyg inte nödvändigtvis behöver innebära större besättning. Ökad storlek ger mest mer utrymme för drivmedel, bättre sjöegenskaper, bättre boende och kanske inte så mycket annorlunda beväpning än kv.
Kanske, om politikerna tog försvarsfrågorna mer på allvar, att vi skulle kunna...
Ett bra och genomtänkt inlägg, hur som helst.
Två skäl:
SvaraRadera(1) Svensk säkerhetspolitisk omriktning, och
(2) rena tillfälligheter.
Den svenska säkerhetspolitiska omriktningen innebär ju att vi, för att slippa bekosta ett eget fullödigt invasionsförsvar, lierar oss med andra makter som vi hoppas ska fylla ut luckorna i vårt eget försvar om vi blir anfallna.
De rena tillfälligheterna avser att syftet med den svenska insatsen från början var att undvika strid till varje pris. Efter att hotbilden ökade och insatsen tillfördes bättre fordon så fick insatsen plötsligt förmågan att strida lite. Så när vi blir angripna så skjuter vi tillbaka lite grann istället för att fly, som tidigare. (Fast vi såg ju vad som hände med FS18...)
Där är hela svaret, menar jag.
"Jag tror inte att något NATO-land, oavsett om vi är med eller inte, bara kommer att sitta och titta på medan vi blir angripna av en annan icke NATO/EU nation(läs Ryssland motsv.)"
SvaraRaderaI det läget har de som man säger i Hällefors - arslet fullt själva. Att Sverige dras in är säkert ingen isolerad handling utan en regionell eller global säkerhetspolitisk sammanklappning. Man måste designa ett försvar efter någon form av sjävständighet - eftersom andra kommer inte att låna ut resurser efter våra politiska intressen utan efter vad som är optimalt för dem.
Jag kommer att ta upp det ökande materialslitage när armén nu nästan blir 1:1 mellan fredsorganisation och krigsorganisation.
Om man har en yrkes/reservistarmé som övar ofta samtidigt som dess krigsmateriel är den samma som fredsmaterielen kommer den att nötas ned - detta har Försvarsmakten inte insett eller avsatt pengar för.
JK
@ N
SvaraRaderaJag hade det på känn. Svarade jag fel eller hade jag bara fel åsikt?
Varför ser det ut som det gör just nu?
De historiskt intresserade hävdar att man kan utläsa ett spår från tiden när herr Sagren var ÖB.
Under resans gång har det vinglat både hit och dit och det finns nog inget patentsvar på varför vi hamnat där vi nu är. Dessutom är det nog så att det finns lika många svar som det finns individer. Något orakel eller alkemist som sitter inne med de “rätta” svaren finns inte.
Att tro att det är så enkelt som att politikerna har bortsett från hotbilden är nog att göra sig själv en björntjänst. Politik, politisk verklighet och realitet är tre helt skilda saker. Titta in lite på herr Tolgfors blogg så förstår du nog vad jag menar.
Det är inte lätt för mig, med helt fel åsikter, att försöka ge min förklaring till hur vi hamnat där vi är nu. När jag säger fel åsikter så menar jag att du inte kommer att acceptera mitt resonemang för vi läser inte in samma betydelse i orden och har inte heller samma förhållande till fakta.
Jag ska försöka beskriva lite vad jag menar.
- Du vill helst inte ha en försvarsmakt.
- Du anser dig ha blivit tilldelad helt fel arbetsuppgifter.
- Du vill helst sitta under din korkek.
- Du upplever att du försummar din familj.
- Du känner dig inlåst i ett materielsystem på jobbet.
- Du anser dig tvingad till att arbeta.
- Du anser att din arbetstid inkräktar på din familj.
- Du ser redan ett slut på din militära karriär.
- Du känner det meningslöst att försöka förstå materielsystem och organisation. (med vissa undantag, har jag sett i senare kommentarer)
- Du känner att du behöver hjälpa oss andra med motivationen.
- Du saknar ärlighet i din vardag.
- Du upplever vissa kolleger som burdusa och skrämmande.
Detta är lite av det jag läser in i ditt inlägg. Därav min kommentar om motivationen, som jag enligt dig helt hade missförstått.
Nu förstår du vilken skillnad det är på våra sätt att tolka och uttrycka oss. Jag kan ju erkänna att jag inte gått till jobbet, “glimrande” varje morgon, med den ryggsäcken.
Sedan kan jag inte heller förstå att man kan räkna bort verkligheten ur sitt resonemang. Även om den råkar innehålla politiker och försvarsindustri så måste vi se den som den är. Alternativet känns inte lockande för mig. Din huvudfråga blir väldigt komplicerad och filosofisk i överkant om du tar bort det politiska inflytandet.
Sedan är det faktiskt så att solfläckstalet har en avgörande betydelse för om du får samband eller inte i vissa radiosystem. Fråga någon som sysslar med kortvåg så får du säkert ett uttömmande och förklarande svar.
Kunskap är också viktigt för att få en nyanserad verklighetsuppfattning.
Det finns en firma, som rekryterar via en reklamfirma, som ställer liknade filosofiska frågor och gör abstrakta påståenden. De brukar avsluta med att fråga om du har det som krävs.
Du är överens med mig om att Rambogänget behövs men säger sedan att du inte vill ha deras åsikt i den här frågan. Gäller det fler frågor? I så fall vilka? Är det bara denna och isf varför tror du att de skulle förolämpa dig i just denna fråga?
Teaterdirektören.
Jan Kallberg: Det må vara så att materielslitaget är mycket större nu, men nu finns modern materiel till de ytterst få förband vi har kvar.
SvaraRaderaI och med att du är en gammal stöt så vet du hur uselt det verkliga materielläget var i 80-talets massarmé. Du vet hur ålderdomlig utrustningen var i IB77 många av bataljonerna.
Du har dålig koll på hur det övades förr dessutom. Många brigader hade bara modern utrustning till drygt 1 bataljon av 4 så de värnpliktiga utbildades på den moderna bataljonsuppsättningen utrustning år efter år. Vid repövningar så kraftsamlades ofta utrustning för att få ihop till en modern uppsättning.
Ditt resonemang stämmer dock på viss utrustning som stridsfordon mm.
Jag vet inte var jag vill komma men det kan aldrig vara fel att utrustning används - att utrustning dammade i förråd vittnar dessutom tragiskt om den utbildningsståndpunkt som förbandet som ägde den skulle ha.
@ 0013.
SvaraRaderaÄr det inte så att större delen av den nya armen har den där "ålderdomliga" utrustningen från IB77?
Sedan är vi rätt många som är intresserade var all den där nya materielen du pratar om finns.
Det är många som varje dag letar,fixar och trixar för att få tag i något överhuvudtaget.
Den finns inte redovisad i LIFT så du kan väl be de som har den att skicka ett mail till FMlog i Boden och berätta var den ligger.
Vi ska ju inte ha materiel som dammar i hyllorna!
Jag lovar att stora delar av FM tackar dig på förhand. I och med att du hittat prylarna kommer vi förmodligen att få fler miljarder över än förra året, så du får nog bereda dig på att bli politiskt uppmärksammad också.
Teaterdirektören.
@N och övriga intresserade och intressanta debattörer,
SvaraRaderaDet som ingen säger men som jag tycker mig läsa mellan raderna, främst hos N är;
Officersyrket och militärlivet är inte vilket yrke som helst. Det är mer än ett yrke, det är ett kall! Uttryckt på engelska "A way of life". Med de särksilda krav som ställs på officeren är det svårt att likna det vid något annat, kanske möjligen polis eller brandman. Det jag menar är att syftet med yrkesutövningen ligger bortom den personliga vinningen. Syftet ligger oftast på ett "högre plan". Försvara nationen, skapa fred, skydda utsatta, säkerställa nödhjälp, etc. Att arbeta i ett annat civilt affärsdrivande företag syftar egentligen enbart attt öka den personiga vinningen, fler förmåner, högre lön eller vinst. Den motivationen är en till och med en tillgång för företaget, det går också med vinst. Målet är tydligt och lätt att mäta.
För officeren är det inte så. Dessutom förväntas vi riskera vårt eget liv när politikerna finner det nödvändigt. Med detta som utgångspunkt är det förståeligt om vi funderar över vad och varför med de uppdrag vi får. Framförallt nu när utlandstjänsten blir ett obligatorium för alla. Detta måste stå klart för officerens familj också. Pappa eller mamma har inget "vanligt" yrke. Vi skall heller inte försöka göra det till det eftersom vi då förväntar oss att kunna ha det precis som våra civila kamrater med förutsägbara arbeten som inte innebär fara
för eget liv på en annan kontinent.
Tyvärr förefaller det som om många av oss försöker göra just det; jämställa yrket med övriga civila yrken vad gäller arbetstider, förutsägbarhet, personlig trygghet, etc.
Vad vi däremot bör kräva är en rimlig ekonomisk kompensation för att vi ställer våra liv till förfogande för statens utrikes- och säkerhetspolitik. Idag är dessa ersättningar rena skämtet, även i en interntionell jämförelse.
Själv tycker jag att FM är dålig på eller för änglsig för att peka på det jag beskrivit ovan. Detta yrke är inte för alla. Det kräver en speciell läggning och uppfattning om sin egen roll och syn på sig själv. Den som vill tjäna mycket pengar och bli rik skall välja en annan karriär, Den som vill ha total kontroll över sin tid och vilka uppgifter som skall lösas skall välja en annan karriär.
Sen får man lära sig leva med att politiken förändras över tiden. Nu är försvarspolitiken minst sagt oklar och otydlig. Vad vill våra politiker med FM? Omvärlden förändras och vem vet hur det ser ut i vårt närområde om 5 - 10 år? Tittar man bakåt har förändringar skett sedan 1980-talet som man då såg som osannolika. "Sannolikt" är framtiden fortsatt föränderlig. Vad kommer t ex "Nordstream" att innebära för svensk säkerhets- och försvarspolitik de närmsta åren, för att bara ta ett exempel?
Den filosofiska diskussionen om vårt yrke och dess förutsättningar måste fortsätta att föras. Det är i någon mån vår "ideologiska grund" när vi skall möta dagens och inte minst framtidens utmaningar.
Old School
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRadera@Teaterdirektören:
SvaraRaderaSkrev ett jätteinlägg för att svara på din sista kommentar men insåg till slut att det var för långt. Här kommer kortversionen istället.
Det var inte meningen att diskvalificera dig från diskussionen. Jag ville bara att du skulle hålla dig till ämnet.
Ditt val att gå in på min person var olyckligt. Framförallt för att du inte har en aning om vem jag är.
Ett litet välmenande råd från en kollega till en annan (?): Ge f-n i att läsa in en massa rappakalja i mina inlägg. Särskilt eftersom det som du själv skrev baserade sig mer på din egen ryggsäck än på mitt inlägg. Det är djupt förolämpande och inte särsklit officersmässigt.
Vill du läsa den långa versionen så säg till så mailar jag den till Wiseman som får vidarebefodra den till dig.
@Som fortfarande läser det här (inklusive Teaterdirektören):
Tack för en intressant diskussion! Ha en fortsatt trevlig sommar :)
/N
Långversionen(?) raderad. Går att återskapa om det finns intresse.
SvaraRaderaAnonym m.m.
SvaraRaderaJag menar stridsfordon, terrängfordon, eftersom det nya McGyver-försvaret skall ha stridsfordon 90 etc.
Bara ett enkelt exempel.
Om du har 120 stridsvagnar som vpl utbildas med 2 komp per år är 24 vagnar uttagna som förbandsövas 5 månader med körtimmar.
120 "förbrukningsmånader" av vagn.
Nu kapar du ner till 80 vagnar med yrkessoldater som kör 80 vagnar 10 månader om året - eftersom de övar kontinuerligt.
800 "förbrukningsmånader" av vagn.
Detta bygger på att McGyver-försvaret kommer att övas hela tiden som en yrkesarmé. Om man istället nyttjar
alt.2. av kostnadsskäl kan man inte öva utan yrkessoldaterna spelar innebandy och xbox, då faller ju hela argumentet.
Jag antar att reservister har mobiliseringskompletterande karaktär på ett strvkomp som lastbilsförare, pack och amgrp, typ. Så vagnbesättningarna är anställda.
Just nu står det på de amerikanska depåerna som t e x Red River Army Depot i Texarkana
hundratals, om inte tusentals, fordon som är slutkörda i Irak. En enorm underhållskostnad som inte går att mäta idag. e måste helt byggas om och renoveras.
JK
Oavsett vad man tycker om läget i världen just nu och/eller om hur det går till när vi anskaffar materiel så kan man ju konstatera följande enkla faktum:
SvaraRaderaDet finns egentligen bara ett läge då det är möjligt går att förstärka vårt försvar (anskaffa mer mer och bättre materiel och utöka personalstyrkan) utan att riskera utrikespolitiska komplikationer - och det är när vi inte riskerar att reta upp någon, dvs när det är relativt lugnt och stabilt i vårt närområde eller när alla andra fokuserar på något annat än det vi gör.
När det väl har blivit uppenbart för alla (inklusive våra politiker) att vi borde rusta upp för att hotbilden kräver det - då är det sannolikt inte möjligt att göra det utan att reta upp den som står för hotbilden...
Så med det läge vi har nu - där vi har politiker som rustar ner (i princip helt och hållet) när de anser att det inte finns någon hotbild och tror att de ska kunna rusta upp när en hotbild uppstår - så kommer vi garanterat att vara torsk när det börjar hetta till...
Eller ?
Wiseman,
SvaraRaderaDalademokratens löp idag är "Spitfire över Mora men JAS 39 flög inte på grund av regn" (efter flyguppvisningen i Mora). Känns som det säger något om Försvaret som helhet - vad skulle egentligen fungera under verkliga förhållanden? Vi har byggt oss ett vackert väder försvar, och än värreblir det med IO14.
/Karl
Om USA etc:
SvaraRaderaJag tror isolationismen står för dörren i USA - det enda som återstår är att Republikanerna inser centralt att det finns inte pengar. DEM och gräsrotsrepublikanerna har insett det.
Tittar man på federala budgeten i detalj är det bara inom försvaret man kan skära radikalt.
Skrev om det:
http://www.newsmill.se/artikel/2010/02/16/sveriges-l-ge-f-r-ndras-n-r-usa-prioriterar-om
Jag tror även på en renässans för kärnvapen.
Dessa är rätt okej som maktmedel på en global nivå - om än att insatströskeln är hög. Det är ju nu för första gången sedan 1980-talet både USA, UK, Ryssland uppdaterar, moderniserar och förfinar sin arsenal.
5-10kt är 75 000 15.5 cm artillerigranater på 5 x 5 km momentant - okej - snabbt räknat men i det häradet. "Inbjudande" eldkraft vid behov - om än att det inte skett sedan 1945.
En kärnsmäll är betydligt jobbigare än lite smält snö i Himalaya - rent okulärt för den drabbade.
Appr. klimathot och verkliga hot.
JK
@ Wiseman.
SvaraRaderaMed tanke på hur många pekpinnar bloggpolisen utdelar i den korta versionen kan jag avstå den långa.
@ N
Det enklaste sättet att få mig att slut läsa rappakalja är att inte skriva någon.
Jag tackar för förtroendet att få fortsätta läsa bloggen. Speciellt för att jag får läsa inlägg adresserade till mig.
Det känns riktigt officersmässigt och fint.
Semestern är bara två dagar gammal och regnet strilar fint ner på mitt potatisland och grannens torra hö.
Hoppas och önskar att vi alla kommer att få en trevlig sommar!
Teaterdirektören.
Old School: Tänkvärt inlägg, värt att läsa för de som upprörs över obligatoriet och allt snack om arbetsrätt och pappaledigheter...
SvaraRadera@ N
SvaraRaderaJag håller med om att Teaterdirektören skulle hållt sig till sak och inte till person. Det var inte likt honom. Jag brukar ha mycket nöje av hans kommentarer. Alltid genomtänkta och välformulerade. Förmodligen olycksfall under rusets inflytande?
Backa inte bort från bloggandet. Flottan är inte direkt överrepressenterade här.
N,
SvaraRaderaIbland behövs det bara en välformulerad fråga för att tänka till, tack för en bra början.
Jag tycker, mkt kortfattat, att kärnan i din fråga ligger runt krigshandlingar.
En trend som kan ses tydligt är det större antal folkgrupper eller tidigare länder som "försvann" efter världskrigen har funnit utrymme för en utbrytning. Lägg därtill den uppvisning i hur effektivt terrorism är för att få en supermakt på knä genom 9-11 och grogrunden finns. Det finns ytterligare förklaringar som jag inte vill tråka ut er med men detta bär mot en, för mig viktig fråga. Hur ska en krigshandling definieras? Att jaga bedriva piratverksamhet är en kriminell handling, det har föga med krig att göra, ändå är det HMS Carlskrona som är skickat, inte ett kustbevakningsfartyg. Nu vet jag att KBV inte har så stora fartyg men ursäktar det att Flottan nyttjas i dessa sammanhang? Kosovo är självständigt och de skälmsyttringar som genomförs främst i norra Kosovo, kan knappast anses vara krigshandlingar. Ändå är det, i polisfrågor, outbildade soldater som patrullerar gator, med den äran men i alla fall.
Således kan kanske frågan om vad som är en krigshandling och vilka resurser som ska nyttjas i stävjandet av densamma, vara central när ämnet diskuteras.
Däri ligger kanske också en av knutarna till utlandstjänstgöringskravet. Krig är inte längre väldefinierad verksamhet och en officer/soldat/civilanställd måste nog börja betrakta sig som diversehandlare i konflikthantering. Det är ganska långt från det kalla kriget och måhända svårsmält för vissa.
jag tror att krigsrisken mot Sverige kommer fortsätta vara litet men behovet av en säkerhetsstyrka som kan säkra en konflikt kommer att öka exponentiellt.
Där har FM sin nära framtid och en spännande fråga är balansen mellan dessa ytterligheter.
@old school
SvaraRaderaMin erfarenhet är att det är väldigt få som ser officersyrket som ett kall.
När jag började, tidigt 90-tal, så såg många yrket som ett kall men inte idag. Då har jag under nästan hela 2000-talet jobbat på enheter med bara kontrakterade och anställda soldater och officerare så "yrkesarmé" är inte helt nytt för mig.
De flesta vet vad de ska säga när någon utomstående frågar varför de vill göra utlandstjänst men nere i missionsområdet, mellan kollegor, så är det oftast äventyret som lockar, den personliga erfarenheten, att kunna spara ihop lite pengar till en ny bil eller ett nytt kök, (kanske kunna köpa en billig klocka), få vänner för livet. Många tror och hoppas att de gör skillnad men det är inte därför de flesta åker!
Någon beskrev mission som ett välbetalt träningsläger. Naturligtvis finns det dom som har det som ett kall men jag tror att de är en minoritet...
Däremot, som jag tidigare skrivit, så tror och hoppas jag att man gör skillnad för folket på plats. Men är det därför vi åker eller är det nåt vi intalar oss själva?
Jag tror att de flesta har två svar på den frågan, beroende på vem som frågar...
Jobbet som soldat/officer på hemmaplan måste ses som just ett jobb och inte ett kall.
Frågar man kollegorna varför de är inom FM och varför de inte lämnar trots att många säger att de vill så är oftast svaret att jobbet har bra förmåner på hemmaplan (ej lön!). "tänk att bara ha 5v semester" är en vanlig kommentar.
I få jobb har man så mkt flexibilitet, omväxling, eget ansvar, nära vänner mm. Vi älskar ju utelivet, kamratskapen, coola prylar, vacker miljö som får upplevas och vi får betalt för det.
Men jag kan inte minnas någon som blivit officer för att de vill rädda världen. Dagen vi alla ser det som ett kall kommer vi att sluta jobba för vår rätt avseende avtal, lön, arbetsmiljö mm.
@Plutch
Vad menar du med "värt att läsa för de som upprörs över obligatoriet och allt snack om arbetsrätt och pappaledigheter..."
Ska man som anställd i FM inte ha rätt att ta föräldraledighet när man vill? Menar du att FM bestämmer när du ska ta din pappaledighet, och inte du?
Eller vad menar du?
Jag är för obligatoriet, men emot sättet det implementeras på.
Ville bara påpeka det eftersom du generaliserar lite...
Som en "mitt i karriären"-officer som står och funderar över om jag ska söka till HSU eller inte, så undrar jag bara: Jag gick in i detta yrke som om det skulle vara ett "evighetsarbete" för så var det i slutet av 80-talet, inget snack om det! Efterhand har även jag acklimatiserat mig till nutiden, varit utomlands med allt vad det innebär. Men nu vill jag inte mer...varför? Jo för att detta var inte det jag utbildade mig för. Jag skulle stå längst fram om den onde kom men han gör ju inte det nåt mer..eller..? Vi ha idag två läger inom officerkåren; de som bara ser det "nya" i form av US och vi som ligger i gränslandet och äldre som gör det för att de vill det. I o m att FM vill göra ett obligatiorium kommer nog en huvuddel av den älder kategorin att skita i det hela...och samma ålderskulle kommer att återuppstå om 20 år.
SvaraRadera@Sumatra: Jag tycks ha förmågan att trycka på rätt knappar. Synd. Skrev inte för att reta upp någon.
SvaraRadera@Old School: En mästare på att läsa mellan raderna ser jag :) Jag ser nog mitt yrkesval som ett kall. Hade nog aldrig kommit tillbaka annars. Fast...
@Obertan: Håller med dig om att även om det är ett kall så måste man kunna leva och föröka sig samtidigt. Varför verkar en del tycka att vårt yrke förutsätter att man ger avkall på sina medborgerliga rättigheter?
@Thomas L: Tack för ett mycket välformulerat och intressant inlägg. Det känns som att du på något sätt lyckades sätta fingret på vad obligatorierabaldret verkligen handlar om.
@Plutch: Jag tolkar det som att du menar att frågorna om arbetsrätt och pappaledighet kommer att lösas som de alltid har gjort. Inget att tjafsa om helt enkelt... Så uppfattar jag väl situationen också. Fast det är lite annorlunda för oss som jobbar i flottans del av insatsförsvaret. Vi lever liksom redan i ett insatsobligatorium med allt vad det innebär och har haft hela efterkrigstiden på oss att anpassa avtal och arbetssätt efter det.
@Jan Kallberg: Vad härligt off-topic du är! Fast fortsätt gärna. Det boostar självförtroendet en del att ständigt få in nya kommentarer ;)
@Obertan & N
SvaraRaderaMen det är precis det jag menar. Väldigt sällan diskuteras detta på våra skolor och förband.
Skall man bli officer, eller soldat numer för den delen, så måste man fundera till på vad som är organisationens syfte och om jag verkligen passar in den med dess specifika funktion; ett politiskt säkerhetsinstrument, ytterst till för statens yttre säkerhet. Det torde stå klart för alla att vår funktion är att utöva våld som kan leda till andras och vår egen död. Det torde stå klart att det innebär särskilda krav på individen både moraliskt och praktiskt. Jag vet att många unga säker utlandstjänst av de skäl du anger. Det stärker mig bara i min uppfattning att diskussionen måste föras oftare och med fler.
Ordet ”kall” har en negativ klang i FM. Man associerar till rovdrift på personal och allmänt överutnyttjande av personalens lojalitet, etc. När jag skriver ”kall” menar jag en mer oegennyttig inställning, d.v.s. att det jag gör kommer ett mål bortom min personliga tillfredsställelse till gagn. Som jag skrev så blir jag inte rikare för att jag jobbar hårdare eller mer. Däremot kanske min organisation får högre måluppfyllelse. Om detta är sant så är vårt yrke per definition ett ”kall”. Det innebär inte att det måste vara ett yrke med vantrivsel och rovdrift på personalen. Det finns ingen motsättning mellan ”kall” och bra förmåner, i sig.
Kravet på våldsutövande ställer synnerligen höga krav på oss som yrkesgrupp. Dels rent professionellt, att kunna leda taktiska och operativa förband på slagfältet men också att ha ett grundlagt etiskt förhållningssätt till våldsutövandet. Detta är enligt min mening kärnan i vårt yrke. Det är först i vårt engagemang i Afghanistan som detta faktum drabbar oss i modern tid. Händelserna vid det svenska PRT:t i februari i år talar sitt tydliga språk. Sannolikt har SSG behövt fundera över detta tidigare än oss andra.
Ett stickspår till diskussionen om vår brist på akademiska meriter som yrkeskår. Några debattörer framhåller andra nationers officerare med akademisk examen i botten för sin officersutbildning som avgörande för deras kvalitet, underförstått att de därmed är ”bättre” än oss ”korkade” svenskar med underofficerskompetens på sin höjd. Jag har gjort utlandstjänst flera gånger i multinationell miljö. Jag vågar påstå att vår militära officersutbildning har stått sig bra i internationell jämförelse, på både taktisk och operativ nivå. Utan att framhäva svenskar som särskilt moraliskt överlägsna så har jag å andra sidan inte sett att någon annan nation skulle vara så mycket moraliskt bättre, heller. Inte sällan har det varit tvärtom.
Åter till huvudfrågan. Min uppfattning är att vi inte tillräckligt diskuterar dessa uppenbara problemställningar under officersutbildningen. Kanske har det rättats till i närtid men jag misstänker att det inte är så. Se bara hur omvärlden kritiserar både supermakten USA i sina olika krig och Israel som ändå försvarar sitt land mot angrepp. Vi deltar i ISAF, snart kan vi befinna oss i situationer där vi kommer att få en del kritik efter våldsanvändning. Då måste vi kunna visa att vi är professionella och har handlat genomtänkt, både taktiskt och moraliskt.
Om jag ansluter mig till FM kanske jag måste acceptera att det ställs särskilda krav på min tjänstgöring. Kanske kan jag inte fullt ut ha det som mina civila kamrater. Därför att när vi skall utföra vårt jobb så är ”feltoleransen” väldigt liten, för att inte säga noll. Jämför med läkarkåren t.ex., och vår upprördhet över felbehandlingar. Skillnaden mellan oss och läkarskrået är förvisso stor i övrigt men de har en avsevärt mycket generösare ersättning för sitt yrkesutövande än officerskåren.
Här menar jag att om staten höjde lönenivåerna rejält inom officersyrkena skulle vi också rekrytera människor som annars skulle välja att bli just läkare eller andra framstående civila karriärer. Därmed skulle vi sannolikt öka den personella kvaliteten. Då skulle också yrkets status bli en helt annan, men fortfarande ett ”kall” i positiv bemärkelse.
Old School
@old school
SvaraRaderaBra förklarat, jag fattade ju!
Då är jag med på vad du menar och håller verkligen med dig.
Tyvärr riskerar vi att inte få de bästa soldaterna med de löner som nu är aktuella.
Soldat riskerar att bli (är?) ett lågstatusjobb i samhället såvida man inte ger dem utbildning som kan leda till civila jobb när de slutar.
Många kommer ta anställning i brist på annat. Det är dessa soldater som ska känna ett kall...
Jag tror att tankegångarna avseende säkerhetspolitiskt instrument inte kommer av sig självt då FM och säkerhetspolitik inte har plats i de dagliga medierna eller debatterna på hos politikerna. Det är inte viktigt för folk längre!
Därför är, om du säger, diskussioner viktiga men än viktigt är det att som truppofficer vara ett föredömme och få in soldaterna i tänket du nämner. Viktigare än med vpl, även om det var viktigt också.
ÖRA helt enkelt.
Fast det verkar bara viktigt så länge du har med soldater att göra, högre upp i hierarkin gäller inte ansvarsbiten...
Ni behöver egentligen inte vara så oense. Olika personer väljer det militära av olika anledningar. Äventyr, kamratskap, eller kall. Inget är egentligen fel.
SvaraRaderaDet enda som krävs är att man ställer upp och gör sitt jobb när ordern kommer.
Samma sak gäller för militärer världen över. Sverige kan inte vara det enda landet med en militär som slåss bara när vädret är fint, medvinden stark, fienden svag och alla känner för det och tycker att det verkar vettigt.
I så fall kan vi lika gärna låta bli helt.
Jag gillar Old Schools tankar om officersyrket. Vi behöver filosofera mer om detta. Som en jämförelse kan jag nämna en tysk övlt som jag tjänstgjorde med för några år sedan. Han frågade om svenska officerares anställningsförhållanden och om vi hade fullmaktsanställning (dvs kunde ej sägas upp). När han fick veta att vi avskaffat detta blev han mycket förvånad. Han menade att han som "livstidsanställd" officer (alla är inte det i Tyskland...)självklart hade en skyddad anställning och inte kunde sägas upp eftersom "staten förväntade sig att han skulle offra sitt liv för nationen om så behövdes", den skyddade anställningen var ett sätt för staten att ge något tillbaka till officeren.
SvaraRaderaEn intressant aspekt jämfört med vår debatt om officerares rättigheter och skyldigheter.
Obertan: Klart att jag vill att vi skall ha bra avtal och villkor för vår tjänstgöring, dock anser jag att militäryrket skall ha en särställning vid sidan av normal arbetsrätt och regler för statlig anställning.
SvaraRaderaJag är så oerhört trött på vissa attityder som finns i stora delar av FM, en trött massa av både unga och gamla som har argument som "det var inte därför jag tog anställning" eller "nej jag vill inte tjänstgöra utomlands för jag har familj", precis som om man kan välja som anställd vilka uppgifter man skall göra för arbetsgivaren...
Jag är därför glad över obligatoriet, jag tror att det kommer ha förmåga att "röka ut" lite individer som kommer ta en plats i PRIO-listorna utan att gälda rikets krav.
Jag skall tillägga att jag på mitt förband inte mött någon som överhuvudtaget varit negativ till obligatoriet utan odelat positiva, jag tror iofs mycket att vi litar på vår regementslednings vilja att vara goda arbetsgivare.
Till WW och alla som läser och skriver inlägg på denna Blogg
SvaraRaderaJag har läst, funderat och försökt bena upp frågeställningen i denna tråd (som verkar gälla den allmänna, övergripande inriktningen för FM)
Utifrån detta har jag kommit fram till följande:
Den troligaste utvecklingen i omvärlden inom överskådlig framtid är följande:
- Isolation och Västvärldens Stormakters brist på resurser för fortsatt satsning på sina Försvarsmakter
- NATO kommer att försvagas
- EU:s Försvarssamarbete har en otydlig/osäker framtid (finansiellt inte minst)
- Ryssland, Kina, m fl (”icke Västvärldens Stormakter) storsatsar på sina Försvarsmakter
- Tillgång till Råvaror och Sea Lines of Communications (SLOC:s) kommer att vara källor för utrikespolitiska konflikter/kriser/krig
Sveriges 4 huvudsakliga alternativ avseende sin Försvarspolitik är följande:
1. Lägg ner Försvarsmakten helt
2. Utveckla Försvarsmakten baserat på att vi kommer att få hjälp utifrån när det behövs (EU och grannländer)
3. Utveckla Försvarsmakten baserat på att vi kommer att få hjälp utifrån när det behövs (NATO)
4. Utveckla Försvarsmakten så att vi själva kan klara de hot som den troliga utvecklingen i omvärlden kan innebära
Och vi har valt att lägga oss någonstans mellan 1. och 2. utan garantier från de länder som vi skulle behöva hjälp av när det behövs
År inte detta som att köpa den billigaste försäkringen (som i princip inte täcker någonting) och hoppas på att Försäkringsbolaget ska vara på bra humör och vilja hjälpa mig när jag råkat ut för något?
Att ändra inriktning från den vi nu valt till något av de andra alternativen tar minst 10 år, sannolikt närmare 20 och kommer att kräva en kraftigt utökad Försvarsbudget
Är detta korrekt uppfattat?
Om det är det
- Varför är det inte fler än vi initierade som protesterar?
Bah..ni har omåttligt höga tankar om er själva och ert värv, ni diskuterar olika nyanser av kall och inställning till ert yrke, utrökning av vissa som har familj mm! (plutch, old school, armeofficer mfl.)
SvaraRaderaSluta larva er, ingen vill jobba med er om ni har den inställningen!
Ni är representanter för en dyr koloss som inte gör mer än marginell verkan. Ta tag i de problemen istället för denna navelskådning!
Det finns inga riktiga argument för att officersyrket skulle ha en särställning i Sverige! Av alla officerstimmar som läggs i sverige på ett år så kan det mest röra sig om promillen där era argument kan gälla! All övrig tid är fika, fys och sitta på befälsrum och surfa.
Väx upp!
Vore synd om detta inlägg refuserades, men jag förstår om det blir så.
Jag är glad över plutionchefens insikt i att kunna lita på sin regementslednings goda vilja. Jag har tjänstgjort på ett förband där man, visserligen inte varit överdrivit generös men inte ifrågasatt resursbehovet att utbilda en viss förbandstyp. Man visade generositet och uppskattning, jag kan inte annat än att vara avundsjuk.
SvaraRaderaMen för oss övriga är det orealistiskt, vi har redan smakat på vår "Förbandslednings" goda vilja och den taktiska stabens insikter. Att vara en officer är ett yrke vilket som helst. Åtminstånde om man får tro vissa ledningar och arbetsgivarverket.
Officerens livstil var en viktig fakktor i det preindistruella samhället men i dag saknar det betydelse. Ett århundrande av värnplikt, det utvecklade välfärdssamhället och samhöllets demokratiska utveckling har fostrat en demokratisk känsla i officerskåren. Militärkuppen som medel för förändring i samhället är inte längre ett alternativ.
Det är en fråga om utbud och efterfrfågan. Vilka vill vi rekrytera och har vi resureser att göra det.
J.K Nilsson
Old School,
SvaraRaderaDu skriver i ditt utmärkta inlägg att:
"...om staten höjde lönenivåerna rejält inom officersyrkena skulle vi också rekrytera människor som annars skulle välja att bli just läkare eller andra framstående civila karriärer. Därmed skulle vi sannolikt öka den personella kvaliteten."
Men lite högre upp i inlägget säger du att FM inte behöver människor med akademisk bakgrund, det går bra ändå? Jag håller med dig om att svenska officerare står sig bra i en internationell jämförelse ute i missionen, men det är inte bra nog. Tror du inte det finns ett samband just mellan det faktum att FM inte lyckats locka människor som annars skulle valt framstående civila karriärer och att organisationen som helhet är så illa skött? Vi har t ex fantastiska kompanichefer p g a vi rekryterar som vi gör, men en fantastisk kompanichef blir inte alltid en fantastiskt ledare och administratör på högre nivåer.
/Benny
@ 11:24
SvaraRaderaApropå liknelsen vid en försäkring...
Ett par intressanta följdfrågor:
Är "den breda allmänheten" införstådda med vilken typ av försäkring vi har eller tror de att vi har en heltäckande försäkring?
Om de är införstådda med vilken typ av försäkring vi har och litar på att detta räcker (det är den nivån svenska folket är beredda att betala för) så är det väl OK?
Om inte, dvs om de litar på att våra politiker skaffar den försäkring som behövs (att vi har en heltäckande försäkring) så vore det väl bra om någon kunde förklara detta så att det inte kommer som en överraskning när det väl är för sent?
En komplicerande faktor i detta resonemang är ju att vi inte kommer att få veta om vi har en tillräckligt bra försäkring förrän den prövas - och om den då visar sig vara för dålig så är det lite sent att göra någonting åt det...
Hur kan det komma sig att vi idag när det är så lugnt i världen att vi nästan inte behöver något försvar alls ändå utför fler krigshandlingar och dödar och skadar fler än på mycket länge?
SvaraRaderaÄr det ens möjligt att svara på den frågan.
Om man tittar på våra internationella insatser de senaste 20 åren så är de i princip Bosnien-Kososvo-Kongo-Liberia-Afghanistan, nu är säkert flera glömda men jag vill bara poängtera en sak. Vad är Sveriges intressen i t.ex. Kongo. Varför åkte vi dit. Var det för att Frankrike ringde å frågade om vi kunde följa med och det råkade finnas ett utrymme i budgeten för internationella insatser?
Mål, syften, långsiktiga resultat, effektivitet o.s.v. är saker vi har börjat kräva av biståndet kanske dags å kräva det av militära insatser också.
Ibland sägs det att för att vara kompisar med NATO måste vi vara med dem där det händer. Men i andra länder är politiker bereda att satsa sin politiska karriär på en insats. Vi har dugliga soldater som är lojala mot uppgiften och får respekt för det. Samtidigt sträcker sig vårt engagemang enbart till det utrymme som finns i budgeten för internationella insatser vilken ska rymmas i en krympande försvarsbudget.
Och med all respekt för nuvarande chefen FSXX, det är inte till honom som Norges Jens Stoltenberg eller Danmarks Lars Løkke Rasmussen ringer när de vill diskutera säkerhetspolitik. Hur kan vi förvänta oss att få hjälp av andra när vårt eget engagemang inte är helhjärtat från politiskt håll.
Jag tror att Sverige har vant sig vid att skicka soldater och sedan lämna ifrån sig ansvaret för insatsen till någon annan och helt plötsligt befinner vi oss i Afghanistan utan att egentligen ha tänkt oss för. Detta är antagligen inte unikt i västvärlden om man ser till de senaste tio årens äventyr.
/Kim
@Pellefant:
SvaraRaderaJag ska göra ett litet försök att tolka det du skrivit. Säg till om jag är helt ute och cyklar!
Det du egentligen menar är att i ett sant demokratiskt samhälle måste ALLA omfattas av de demokratiska värderingarna, plikterna och rättigheterna. Det går inte att ha ett frälse som så att säga flyter ovanpå. Det går heller inte att undanta vissa från de rättigheter som vi definierat som en del av vår demokrati.
Inte ens officerare...
Om det är det du menar så är jag med dig helt och hållet!
Exempel på rättigheter som jag nog tycker tillhör vårt lands demokratiska kärna är Föreningsfriheten och Rätten till liv och egendom.
Fast nu börjar det bli riktigt svårt att diskutera. Ska man ta en sväng ner i den argumentationsfamiljen gäller det att man tänkt igenom sin ståndpunkt mycket noga. Det är många faktorer som måste vägas in och det gäller att ha logiken på sin sida...
Övriga aspekter i din kommentar låter jag stå oemotsagda. Vill varken bekräfta eller dementera...
Okej,
SvaraRaderaJag fortsätter att utveckla mina tankar. Jag avgränsar mig till att diskutera officersyrket, inte förutsättningarna för soldaterna
Jag tar egentligen inte ställning i akademiseringsfrågan, men……
Den problemlösningsmetod vi lärde oss ”förr i tiden” är ju vad vi benämner ”bedömandemallen”; i mina ögon en hårt professionaliserad problemlösningsmetod, anpassad till svenska militära behov. Men dess struktur är synnerligen lik de generella metoder som lärs ut på högskolenivå.. Vi ”drillades” i att tillämpa denna på oräkneliga applex och fältövningar. Jag vet faktiskt inte vad fler ”akademiska” problemlösningsmetoder skall tillföra. De skall tillämpas när det är ont om tid under dödsfara där människoliv kan komma att förloras. Personligen tror jag att det är bra att ha en metod man känner sig trygg med och som övriga inom yrket är förtrogna med, inte minst av säkerhetsskäl. Lite sticker jag väl ut hakan om jag säger att vi var tillräckligt akademiserade tidigare. Jag är vad många föraktfullt kallar ”regoff” ur det gamla befälssystemet. Vår akademisering på Krigsskolan bestod i att ta 10 poäng pedagogik och 10 poäng sociologi vid Stockholms universitet. Det var nog tillräckligt för de uppgifter som stod inför oss som nya löjtnanter (men jag är partisk i frågan). Mina intryck av den pågående processen är att det har kostat mer än det smakat. Officerarna vid FHS tränas för lite i ”krigskonst” d v s att tränas i militära applex och fältövningar på taktisk och operativ nivå. Sen får man väl ta ställning till om FM dessutom skall bibringa den enskilde en civil högskoleexamen för att kunna karriärväxla längre fram i livet.
Det finns nog ett samband mellan att vi inte alltid lyckas rekrytera de ”bästa” med FM situation idag. Men det finns många fler faktorer som har påverkat det än just den personella kvaliteten enbart. Samtidigt anser jag att med införandet av NBO 1983 så tappade vi fokus på att rekrytera mot de högsta nivåerna från början. De allra flesta togs ut just mot nivån kompanichef/bataljonschef i krig (kapten/major på den tiden).
Vad jag menar med att locka andra kvalificerade kandidater är att många ambitiösa, studiebegåvade och högpresterande människor även vill ha en karriär där man har möjlighet att tjäna bra. Typiska sådana yrken är läkare, börsmäklare, jurist, etc. Varför väljer inte dessa högpresterande individer officersyrket i Sverige? Sannolikt bland annat för att det är mediokert betalt, har låg status och har fram till nu inte inneburit mycket annat än att öva värnpliktiga.
Nu har situationen förändrats. Plötsligt är det en professionell FM som deltar i kriser världen över. Det skulle kunna bli en förändring om man vågade höja ersättningsnivåerna rejält. Den nyfikne kan gå in på brittiska arméns hemsida och leta sig fram till deras lönenivåer. Det skulle vara nåt även för Sverige. Men så kan de också konkurrera med andra kvalificerade akademiska karriärer trots att man måste ha sin akademiska grundexamen klar som förutsättning för att kunna söka till Sandhurst..
Samtidigt har vi en politikerkår som inte vill ge officerare och soldater andra regler än de som gäller i övrigt på den svenska arbetsmarknaden. Så det är mycket uppförsbacke för förändringar som skulle gynna rekryteringen. Tänk till exempel om vi likt amerikanska officerare skattebefriades i ”combat zones”. En sådan enkel åtgärd skulle kanske motivera flera. Någon tycker nog att jag argumenterar mot mig själv när jag förordar högre löner för ett ”kall”. Möjligen är det så. Men när det gäller t ex läkaryrket så verkar få ha något problem med det. Så det borde vara ok även för officersyrket. I dagens ”konsumtionssamhälle” är detta en viktig faktor för mångas yrkesval
Old School
"Det händer inte, det är otänkbart" etc
SvaraRaderaOfta avfärdar man scenarior som otänkbar - och att det aldrig kan inträffa men jag vill dela mig mina tre personliga erfarenheter av aha.
Runt 1990 lyssnade jag på ett föredrag av Ingemar Dörfer om den kommande konflikten mellan arabisk extremism och terrorism samt att detta var nästa hot mot västvärlden. Alla militärer garvade lite lätt, särskilt som den svenska massinvandringen forfarande inte nått mach 2 och araber syntes fjärran, och tycktes vara nästan löjeväckande. Att ingemar fått en senil knäpp. Femton år senare har vi lagt ner försvaret - och bedriver talibanjakt i Afghanistan.
Min farsa hade en äldre kompis som en gång berättade om sin erfarenhet av 9 april 1940 - det lät så här - "vi satt och drack kaffe på mässen, två timmar senare provsköt vi kulsprutorna under radiotystnad över Vättern - utan att veta om Bulltofta(?namnet?) var i våra händer eller deras"
WTC var min gamla pendlingsstation i New York under de närmare fem år jag bodde där. Jag cyklade en del på den tiden så jag lyckades baxa med cykeln på tåget med polisernas överseende. Efter några år blev jag hej och du med NY PATH polisen. De såg mig ofta - och jag dem. Aldrig i min tankevärld kunde jag se dem mosade av en kollapsad byggnad - när det finns 4 000 jet, 10 000-talet nukes, och sju tidszoner till närmsta fiende. Och att de som utförde det "got away with it". Idag 2010 är talibanmotståndet starkare än då - en par tusen miljarder senare i krigsansträngning.
Visst, vissa scenarion är mer sannolika än andra men om vi fixerar vår tro om vad som kommer att hända och blockerar input kan vi vara upp för en rejäl överraskning.
Problemet med framtiden är att det är tiden framför oss som vi aldrig sett, upplevt eller förstått. Därför är den inte förutsägbar.
Tänkte på det i alla "det kommer aldrig att inträffa", "Sverige kommer aldrig att"- kommentarer.
JK
Old School,
SvaraRaderaJag håller med om det mesta i ditt inlägg. Dock måste jag lite pedantiskt påpeka att akademisk grundexamen inte är något krav för Sandhurst - dock är det så att en överväldigande majoritet går in med en examen i bagaget. Detta då en officerskarriär i Storbritannien lockar den medelklass för vilken universitetsstudier ofta är självklara.
Därutöver ses inte nödvändigtvis officersyrket som en livstidsanställning. Det KAN vara det för den som har viljan och de rätta förutsättningar. Men de flesta droppar av naturligt eller får inte förlängda förordnanden, det är helt naturligt. Storbritannien är ett hårdare samhälle och det återspeglas även i officerskåren. Den som inte håller måttet rensas ut.
Men i grunden ligger som sagt att man lyckas rekrytera en viss typ människor, som kan greppa och hålla initiativet och skapa sina egna möjligheter - inte bara på slagfältet, så att säga, utan i livet. Sådana människor finns naturligtvis även i den svenska officerskåren och de tar sig antingen upp i organisationen eller väljer självmant att karriärväxla när utmaningarna blir färre och lönen halkar efter. Problemet vi dras med i Sverige är att alla ska med och det går inte att gallra på samma sätt.
Detta återspeglar naturligtvis det svenska samhället i stort, men frågan vi måste ställa oss är om vi kan kosta på oss att Försvarsmakten är lika snäll och mjuk som resten av det offentliga Sverige.
Jag misstänker att svaret på den frågan blir ett rungande ja. Och det är ok. Men då måste vi på allvar fundera på nästa fråga - nämligen vilka ambitioner vi kan ha internationellt med ett beväpnat Samhall.
/Benny
Benny och Jan Kallberg skrev särskilt tänkvärt!
SvaraRadera@JK:
"Min farsa hade en äldre kompis som en gång berättade om sin erfarenhet av 9 april 1940 - det lät så här - "vi satt och drack kaffe på mässen, två timmar senare provsköt vi kulsprutorna under radiotystnad över Vättern - utan att veta om Bulltofta(?namnet?) var i våra händer eller deras"" Jan Kallberg.
I Malmö fanns det i alla fall tidigare ett mindre flygfält, där IKEA senare byggde, som heter Bulltofta. (Nyligen har IKEA relokaliserat.) Att döma av det du har hört så var det antagligen militärt under kriget, om det är samma Bulltofta. Tänkte bara att du ville veta.
Roger Klang
till N:
SvaraRaderaJapp, du har tolkat mitt andra inlägg här rätt! tyvärr tycks du inte ha kommenterat mitt första inlägg, dvs min syn på "försvarsparadoxen", men det kan ju rättas till förstås!
Mitt andra inlägg var skrivet i viss affekt, det får medges. Jag känner igen en del av tankarna och självgodheten i vad några ger uttryck för här.
Det kändes som för ca 12 år sedan när jag själv tänkte likadant. Som tur var så bytte jag yrke och kom till många insikter som nog varit omöjliga för mig att få om jag fortsatt som grönklädd (uniformerna var grönspräckliga på den tiden).
En sådan insikt är att FM då (och mycket sannolikt även nu) var ett under av ineffektivitet, självbedrägeri och utan förmåga till reell nytta.
Visst, jag respekterar och beundrar den insats som officerare och soldater gör utomlands och jag vet att det ofta gör lokal skillnad.
Jag hyser samma beundran för hjälparbetare och hjälporganisationer, de är dock effektivare per krona än FM.
FM som verktyg i politiken och som samhällsfunktion är näranog noll relativt kostnaden.
Det är synd om några av de som skriver här, de har fått uppfattningen att de kan kompensera systematiska, organisatoriska brister med att bära det renaste kallet, ha de hårdaste nypor och den vaknaste blick för farorna mot landet.
Droppen blev när vissa på fullt allvar och klädsamt indignerat agiterar för att officerare skulle ha en juridisk och arbetsrättslig särställning. Det kan inte få stå oemotsagt!
Jag kan med tveksamhet tänka mig nåt sånt i krigstid. Men i fred och i sverige, eller under svensk flagga utomlands med vapen i hand så får nog lag och ordning fortsätta gälla.
@Pellefant
SvaraRaderaSka alla lagar gälla, även under insats?
Hur löser vi det i så fall med sånt som Arbetstid, Semesterlag, VAB, MBL och andra lagstadgade rättigheter? Ansvarsfrihet enligt BrB är väl ett solklart undantag, vad gör vi med det?
En svensk soldat får enligt svensk lagstiftning inte ta folk av daga om inte Staten förklarat krig (vilket inte skett på några hundra år).
Jag håller med om att FM är en improduktiv koloss. Det beror till dels på den fruktansvärda regelstyrning och delegering av adminstrativ funktion som FM dras med. När kärnverksamheten blir en bisak tappar organisationen kraft.
Att FM har ett ringa politiskt värde håller jag inte med om. Sverige skaffar vita kulor på den internationella politiska arenan genom att bidra till internationella insatser. Sverige har ett mycket gott anseende av den anledningen och ett gott anseende har man nytta av i många lägen.
"Höga tankar och kall".
Soldat- och officersyrket är ett speciellt yrke som kräver mer av individen än de flesta andra yrken. Man måste vara beredd att:
i de värsta av miljöer bli utsatt för dödligt våld;
döda andra människor;
beordra och ansvara för att andra dödar andra människor;
hantera medarbetare i mycket pressade situationer;
tillbringa mycket tid hemifrån;
bli nedlagd eller uppsagd vid nästa val och;
att bli bespottad för det man gör.
Yrkets karaktär påbjuder vissa särregler jämfört med andra yrken.
Jag ser gärna undantag för skatteregler, vissa lättnader gällande arbetstid (svårt att kräva 11 timmars vila) och fastställd ansvarsfrihet vid internationella insatser.
Slutligen håller jag inte med N om att världen är lugn för stunden. Tvärtom är det väldigt oroligt och det behövs fortfarande trupp.
Cynisk skrev:
SvaraRadera"...En svensk soldat får enligt svensk lagstiftning inte ta folk av daga om inte Staten förklarat krig (vilket inte skett på några hundra år).
...fastställd ansvarsfrihet vid internationella insatser"
Jamen, du hör ju hur det låter!!?
Menar du på fullt allvar att svenska soldater på mission ska kunna ha ihjäl folk utan att sedan kunna prövas och ställas till svars för sina handlingar?
Skulle det kännas bättre för dig och soldaterna om så var fallet?
Kommer missionen bli effektivare och resultatet bättre?
Lockas rätt personer till soldatyrket?
Näe, där får du IG! Jag påstår att det du tar upp som problem (ansvarsfrihet), istället är ett tungt skäl till varför svensk personal är så bra i missionerna. Lag och ordning råder och man har ansvar för sina handlingar.
Om ansvarsfrihet skulle råda, vad skulle gälla då? SoldF?
Tänk om, tänk rätt!
Först tyckte jag Pellef(j)ants inlägg bara andades bitterhet och sannolikt var en individ som vid något tillfälle inte fått vitsord till nästa nivåhöjande utbildning och därmed lämnat FM i affekt.
SvaraRaderaMen efter att ha funderat ett slag så tänker jag följande:
I en försvarsmakt där operativ erfarenhet inte har uppskattats sedan 2:a VK, blir förstås perspektivet på den egna organisationen skevt. De flesta tappar väl fokus i den dagliga administrativa byråkratin som skall upprätthållas för att ”myndigheten Försvarsmakten” skall skötas enligt gängse gällande lagar och förordningar för statliga verk. Möjligen är det här vi gått snett genom åren. Frågan man bör ställa sig är vad PRIO kommer att tillföra kvalitativt.
Vi som har några år bakom oss i FM minns attityden till att göra FN-tjänst. Det ansågs vara en förtäckt ledighet, där man gjorde föga nytta för landets försvar. Att man fick erfarenheter av ledarskap och militära aktiviteter där krig faktiskt pågick bortsåg man helt ifrån. För karriären var det (är det?) viktigare att synas i Högkvarteret i någon viktig ”Prodbefattning”. Regementschefer såg bara ”produktionsbortfallet” när truppofficeren ville pröva sina vingar utomlands. Alla karriärstimuli pekade ut den ”rätta vägen”. Den gick i Sverige, helst inom produktionsverksamheten. Till och med den så viktiga ”Utbildningsledartjänsten” vid GU-förband kunde kortas ned då det var viktigare att en befattning i HKV tillsattes. Lydiga gstaspiranter, hur frustrerade de än var, gjorde som de anmodades. Annars skulle deras befordran skjutas upp på obestämd tid. Med dessa styrsignaler så är det rätt naturligt att FM ser ut som den gör. Det märkliga är väl att detta system sannolikt inte skapats med något uppsåt att skada Försvarsmakten. Det bara blev så. Det paradoxala i sammanhanget är hur glada vi alla var när det var dags för KFÖ-perioder. Antagligen för de var de tillfällen då vi faktiskt gjorde det vi var anställda och utbildade för.
Motsägelsefullt nog så ägnade (ägnar?) sig de militära skolorna åt att så gott som bara utbilda oss för krigets behov, d.v.s. truppföring, applex och fältövningar. Inte mycket fredsadministration där inte. Det kan ha bidragit till dagens förvirring. Inkastade utan tillräcklig kunskap om myndighetsförvaltning gjorde många av oss lite konfysa inför de nya arbetsuppgifterna vi inte utbildats för. Men vi har alla itutats den gamla devisen: ”Lös uppgiften”. Tyvärr har vi väl gjort det……….. Sen hjälper det väl inte till att man omorganiserar HKV vartannat år, heller, och dessutom faktiskt tror att det skall lösa några problem.. (Ja, det sista var lite raljant men jag kunde inte hålla mig)
År 2000 genomgick FM omvälvande förändringar. Över en natt övergavs det kaderorganiserade försvaret. På vems order? Och varför? FM var på rätt väg, krigsförbanden (insatsförbanden?) var i fokus. Vad motiverade den totala avvecklingen av detta system? Ja, det kräver en annan diskussion i sig. Här finns en del att fundera kring.
Old School
@Pellefant: Det har varit så många inlägg och jag har haft fullt upp med semesterfirandet också ;)
SvaraRaderaTack för att du blåst liv i debatten igen!
@Cynisk:
Nog måste man väl ändå skilja mellan våra mänskliga fri och rättigheter och de rättigheter som ges av semesterlagen och föräldralagstiftningen?
Att vi genom vårt fack kommer överens med arbetsgivaren om anpassningar av semester, viloregler, anställningstrygghet, föräldraledigheter etc borde väl vara fullt möjligt. Nyckelordet här är väl "Överens".
För övrigt så gäller detta redan. Konceptet med sjödygn/övningsdygn är ju bland annat ett sätt att anpassa viloreglerna till verksamheten. Ett mindre officiellt sätt hittar vi sjöstridskrafterna. När jag är ute på ett uppdrag till sjöss i insatsorganisationen så har jag näppeligen rätt att kräva en helikoptertransport för att hämta ett snorigt barn på dagis. Å andra sidan förstår arbetsgivaren om jag inte vill åka på ett företag om det finns risk för förlängning och det skulle ställa till det på hemmafronten.
Det blir förstås skillnad när det handlar om månader istället för veckor i sträck men visst sjutton måste vi kunna få det att gå ihop?
Sedan måste jag, med risk för att ännu en gång bli skälld för bloggpolis, rätta ett sakfel:
Svensk soldat får visst ta folk utav daga utan krigsförklaring. Det finns ingen lag som reglerar explicit dödande i krig. Allt dödande i krig görs under nöd och nödvärnsrätten i BrB:s 24 kapitel.
Det innebär att man faktiskt kan bli dömd för mord i krig också. Även om den dödade är en fiendesoldat. Att riksåklagaren inleder en förundersökning i Afghanistan är väl egentligen inget konstigt. Lite konstigt bara att han inte kunde nöja sig med FM:s interna rapport som underlag för beslutet att inte väcka åtal. Det har räckt förut.
Slutligen så håller inte heller N med N om att världen är lugn för stunden.
@Pellefant och N
SvaraRaderaSvensk lagstiftning tillåter inte svenska soldater att ta annan person av daga i internationella insatser, annat än i yttersta nödvärn. Det är heller inte så enkelt som att det alltid är nödvärn när man skjuter ihjäl någon.
Rätten att göra det är i stället ett sedvanerättsligt åtnjutande av FN-stadgan.
Om detta finns att läsa i Juridisk rapport från HKV JUR där man redovisar det oklara rättsläge som föreligger och där man uttrycker behov av stärkta regleringar.
Jag menar att en soldat i strid självklart ska kunna agera utan att behöva ställas inför rätta efter att ha tagit folk av daga. Kör han på fyllan så ska ha han lagföras men inte efter att ha dödat i strid. Och JA, SoldF gäller i stora delar i strid.
Lyckligtvis gäller det förhållandet idag. De strider som idag genomförs hanteras som strid och inte som något familjedrama i Knäckebrödhult.
Försvarsparadoxen kanske vilar på fel uppfattning om vad som är vad?
Det kanske inte finns någon paradox, bara felaktiga tolkningar?
@N
SvaraRaderaUnder insatsutbildning fungerar vanligtvis normala avtal och villkor men hur blir det vid insatser långt hemifrån?
Det finns inga övningsdygn i Kosovo eller Afghanistan. Där jobbar man från arla morgon till sen kväll och titt som tätt även på natten. Då kan inte dygnsvila enligt EU-direktiv hållas.
När man är på insats kan man inte VAB:a, mm mm. På insats har du inte semester utan bara ackumulerar. Du får leave om det går mht till operativ effekt.
Överens? Du går med på förutsättningarna när du skriver på avtalet. Så visst blir du överens med Arbetsgivaren. Det blir inte bra bara därför.
Som militär tjänsteman är man en gnutta livegen. Det är något man får ta och hantera, precis som de ruttna avtal som föreligger.
Så man måste ha krigarhjärta för att få ihop det.
N,
SvaraRaderaHar också haft helgledigt men satte mig ner att läsa debatten som utgick från en spännande frågeställning.
Man kan lakoniskt konstatera att det tycks inte spela någon roll hur debatten initieras, det tycks sluta med:
- FML är dumma
- Soldater har för lite lön, officerare likaså
- Det var inte bättre förr, det var MYCKET bättre förr
- Armén måste ha fler brigader
Så jag tror att vi alla missade att diskutera något som i sin tur borde styra utvecklingen av FM och utbildning av FM anställda.
En tanke som dyker upp , som fortsättning på din fråga, är ett bloggforum från just FML där generalerna diskuterar frågeställningar där alla anonymt eller öppet kan delta. Behovet tycks finnas men "högre chefs åsikter" saknas.
Men för att återknyta till frågeställningen, Det stora frontangreppet kommer inte i vår livstid. Inte i vårt närområde. Men behovet av expeditionära styrkor kommer att vara stort. Även för de länder som endast kan bidra med mindre trupp/flyg/fartygsenheter.
Skapa en försvarsmakt som kan möta dessa krav, avveckla obsoleta delar. Om kriget kommer är dagens FM ändå inte rustat att möta en motståndare även om förhållandet 1:3 gäller för en försvarare, då ska FM inte lägga pengar på vht som inte bär framåt.
Det innebär att det traditionella kvantitativa förhållandet mellan Marinen-Flygvapnet-Armén bör omvärderas och inriktningen ska vara lättrörliga enheter med kort uppstartstid. Som en följd därav bör HV avväpnas och föras över till Myndigheten för särskild samhällsberedskap.
Ja det finns mycket att fundera över i din fråga, många trådar att nysta i, och Wiseman bra att du publicerade den!
Thomas L: Håller helt med din tes om expeditionskårsförmåga för FM.
SvaraRaderaHemvärnets avväpning borde följas av upprättandet av en riktig reservistarmé för uppgifter med lägre beredskap.
Det som är ett ljus i mörkret är att den politiska inriktningen ligger i linje med yrkesförband och expeditionär förmåga på bredd.
Hemvärnets avveckling ligger nog långt borta tyvärr!
Thomas L:
SvaraRaderaKonstruktiva tankar, slutsatser och uppmaningar!
Beredda och välgjorda förslag i den stilen krävs från en initierad och hyggligt enad officerskår för att det ska börja hända grejer på allvar i rätt riktning, det kommer att ta tid och göra ont men det skulle ge trovärdiga och bra förändringar.
Klart att det skulle svida i skinnet på en och annan sk. "försvarsvän" men det är det värt!
Anonym:
Du får kalla mig för Pellef(j)ant om det känns bättre för dig!
Jag gillar de tankar du sedan utvecklar i ditt inlägg. Du träffar rätt i din analys av orsak och verkan.
Den mest rimliga slutsatsen blir att låta civilisterna ansvara för FM uppgifter, ekonomi och övrigt management i fredstid. Officerare och de nya soldaterna får sköta krigandet.
I andra sammanhang (och också myndigheter) är benämningen för sådan expertis "sakkunniga".
På så sätt blir behovet av militärer som inte kan kriga hanterbart och plåtchabrak och jättesnabba flygplan som flyger alldeles för högt upp i luften möjliga att sälja bort.
Märklig diskussion om "all in" på internationell verksamhet, nu när vi ser att närmsta stormakt ökar försvarsansträngningarna med 60%.
SvaraRaderaHur tänker ni?
Sumatra,
SvaraRaderaNyttjar Clausewitz för att klargöra min ståndpunkt.
Calusewitz treenighet talar om de tre orsakerna att ett krig bryter ut, och applicerar man den på Ryssland saknas åtminstone två aspekter för att ett frontangrepp mot Sverige/Europa. Däremot är det väl mer troligt att Centralasien (den långa ryska gränsen mot söder) kommer vara oroligt en lång tid framöver.
Dessutom talar Clausewitz om att krig endast är en fortsättning av politik.
Jag är ingen Rysslandsexpert men vilka incitament föreligger att den ryska Björnen ska röra sig västvart?
Och om den gör det, går det inte då att göra ett antagande att styrkeförhållandet kommer att vara >3:1 samtliga svenska förband IO14 medräknade? 2008 utbildades ca 480 000 värnpliktiga i Ryssland. Hur många soldater har vi?
Ovanstående är min utgångspunkt när jag funderade kring Försvarsmakten i förhållande till N:s frågeställning.
Var det svar på frågan?
@ Thomas L
SvaraRaderaSkall jag vara helt ärlig, så förstod jag inte svaret. Däremot fick jag klart för mig hur ni tänker.
Vilka incitament föreligger att den ryska Björnen ska spä på sin offensiva förmåga med att öka försvarsanslagen med 60%, är en adekvat fråga.
Sedan slutet på stormaktstiden (som var starkt fokuserad på försvar också)så har Sverige fokuserat på planeringen och utvecklingen av försvaret av vårt land, helt i linje med invånarnas önskan att både undvika krig och ockupation detta har nu ändrats. Nuvarande (önsketänkande?) tankebanor har övergivit all tanke på att förvara landet och vill ha ett "insatsförsvar" ett eufemistisk ord med tanke på innebörden är att överge all tanke på att ha ett dugligt försvar som gör en invasion kostsam och gör möjligheten till krig mot landet osannolikare. Dagens militär existerar för att tjäna andra genom insatser som är svårförsvarade som att tjäna våra syften och kostsamma speciellt då de har negativ inverkan på den redan begränsade försvars förmågan i hemma landet. Min personliga känsla är att vi nu bekostar en EU militär som varken vill eller bryr sig om försvaret av Sverige eller att agera i landets intressen.
SvaraRadera