Man får vad man betalar för

Den som hänger med i nyhetsflödet missade säkert inte igår att flygplanet utrikesminister Carl Bildt skulle ta sig till Kabul med, tvingades avbryta inflygningen där och istället landa på Bagrambasen då Kabuls flygplats utsattes för raketbeskjutning. Kabuls flygplats har ett utsatt och svårförsvarat läge med omgivande högterräng, varifrån man kan verka med indirekt eld mot flygplatsen och bärbara luftvärnsrobotar mot startande och landande flygplan.

I slutet av förra veckan skrev utrikesministern på sin blogg "Så sent som för någon månad sedan kunde jag flyga från Kabul med det s k statsflygplanet, men nu vill inte Flygvapnet göra det längre, och då handlar det om att finna andra vägar." varvid tankarna direkt gick till hur utrikesministern skulle färdas till Afghanistan. Det skedde alltså med ett FN-flygplan. Aftonbladet uppmärksammar nu Flygvapnets beslut.

Sedan något år upptas i Försvarsmaktens budgetunderlag en modifiering av statsflygplanen, TP 102, med varnings- och motmedelssystem för att med mindre risk kunna flyga till områden med förhöjd hotnivå. Detta föranleds närmast av just vår nuvarande utrikesministers höga profil, vilket en god utrikesminister självklart bör ha. Att mitt under brinnande Georgienkrig flyga till Tbilisi och landa på flygplatsen där den militära sidan utsatts och utsattes för anfall, kräver sin man både av utrikesministern och besättningen som tog honom dit, speciellt när man saknar varnings- och motmedelssystem.

Samtidigt visar det att beslutet att inte genomföra flygning var välgrundat. I närtid finns det två exempel på när högre nivåer utan flygoperativ kunskap lagt sig i beslut om hur flygningen ska genomföras. Det ena är det tragiska haveriet i april med hela den polska statsledningen, där piloten enligt "svarta lådan" kände sig hotad om han inte landade. Som svensk är det lätt att fnysa åt "östeuropeiskt ledarskap", men man ska samtidigt inte glömma den flygning till Mazar-e-Sharif som utmynnade i tillbudet med det ena svenska statsflygplanet.


Återigen kan man konstatera att man får vad man betalar för. Hade pengarna funnits tidigare att modifiera statsflygplanen hade utrikesministern förmodligen kunnat ta statsflygplanet till Kabul och piloterna hade förhoppningsvis haft rätt utbildning för att hantera liknande situationer. Visserligen skyddar inte ett varnings- och motmedelssystem mot raketbeskjutning mot den flygplats flygplanet ska landa på, men väl emot mycket annat.