Prestigens godståg (uppdaterat 18/12 22.40)

Uppdatering 18/12 22.40: Allan Widman skriver på sin blogg att det är en missuppfattning att helikopterförbandet ska rymmas inom ordinarie personalram för Afghanistaninsatsen. Istället utgör helikopterförbandet ett extra tillskott, vilket gör att man inte tränger utan andra rader som t ex skyttetrupp. Därmed faller huvudargumentet för  att inte sända svenska helikoptrar till Afghanistan. Insatsen kommer helt klart att bli mycket erfarenhetsgivande för Försvarsmakten och är på så sätt att välkomna. Fortfarande är det bekymrande att endast två helikoptrar skickas, då detta medför en låg tillgänglighet, och att bristen på piloter riskerar att inverka menligt på rotationstider.


När det går prestige i en fråga blir bromssträcka lika lång som för ett godståg och ibland verkar det närmaste som om man inte monterat på några bromsar alls på tåget.

I det här fallet handlar det om att skicka svenska sjukvårdshelikoptrar till Afghanistan. Frågan kom på tal för drygt 2 år sedan i media, då vissa var missnöjda med den uppbackning de tyska helikoptrarna på Marmal kunde leverera. De aktuella helikoptrar Hkp 10B skulle som bekant ha varit färdiga under 2007 för att ingå i NBG 08, men först nu i dagarna har de nått tillräcklig status för att kunna användas. Det har minst sagt varit en långbänk materielmässigt, där leverantören av uppgraderingen av helikoptrarna levererat mycket undermålig materiel. Eftersom NBG 08 sedan länge avslutats blev tanken istället att sända helikoptrarna till Afghanistan, vilket nu sker med start 1 april 2011. Tanken var väl god när det begav sig, men faller nu på ett antal punkter, när man snarast stjälper den svenska Afghanistaninsatsen mer än hjälper den, vilket även Cynisk och Borneo tagit upp på sina bloggar.

Situationen har minst sagt ändrat sig i det svenska ansvarsområdet sedan mediatrycket om att sända helikoptrar var som hårdast, men media bevakar fortfarande sjuktransportfrågan mycket hårt och rapporterar insatstider så fort en svensk soldat skadas. Sedan ett drygt år tillbaka har USA förstärkt sin närvaro i Afghanistan mycket kraftfullt och så även i det svenska ansvarsområdet eftersom detta utgör inpasseringsområde för det underhåll som numera kommer landvägen norrifrån istället för genom de mycket osäkra gränstrakterna mot Pakistan. Med den amerikansk närvaron följde också 60 amerikanska helikoptrar, varav flera sjukvårdsutrustade vilka nyttjats med mycket god framgång vid de senaste månadernas strider där svenskar varit inblandade. Det finns alltså sedan ett år inte längre något akutbehov av svenska helikoptrar, även om den officiella och mediala bilden fortfarande är och måste vara sådan. Hur skulle det annars se ut?

En insats i Afghanistan för Helikopterflottiljen är naturligtvis mycket nyttig ur svenskt helikopterperspektiv. Skarpa uppdrag och krav är vad som driver materiel- och taktikförnyelse och ger mängder av logistiska erfarenheter. Det kan man inte förneka. Problemet är dock att i den i Riksdagen nyligen förlängda närvaron blev personalramen mycket riktigt inte större än tidigare 500 man. 500 man är vad insatsen är idag, även om Försvarsmakten flera gånger om året utnyttjar förstärkningsmöjligheten till drygt 800 man genom att sända en pluton ur "strategiska reserven" för att öka verkansdelen, skyttetruppen, i det svenska förbandet. Försvarsmakten har flera gånger ansökt om utökad normalram, men nekats av Regeringen. När nu ett helikopterförband ska tillföras, liksom till sommaren även taktisk UAV, måste andelen skyttesoldater, de mest behövda och de som uträttar det egentliga säkerhetsarbetet ute på fältet, minska med lika många personer. Organisationen i den svenska insatsen är nu under förändring till att bli ett antal separata skyttekompanier, visserligen reducerade sådana, men utlokaliserade precis som för snart 20 år sedan i Bosnien. På så sätt är det meningen att man ska kunna öka närvaron ute på fältet och komma närmare befolkning. Nu riskerar ett reducerat kompani att behöva strykas för att man ska få plats med helikopterförbandet och taktisk uav, vilket helt klart motverkar hela syftet med den svenska insatsen.

Även inom helikopterförbandet råder en rad problem, fortfarande fastän man nu kommit igång ordentligt efter alla materielproblem. Det största problemet rör personalen. Svenska helikopterpiloter och tekniker är nämligen inte värst intresserade av att åka till Afghanistan och vakanserna är mycket omfattande. Saken försvåras av att många av piloterna är fullmaktsofficerare och därmed inte heller kan tvingas iväg och vill vi verkligen ha ivägtvingad personal på en internationell insats? Att höja ersättningen vill HKV undvika och man talar istället om att skicka det som finns vilket i så fall innebär en uthållighet i några månader, istället för de två år som Försvarsmakten lovat att ha förbandet där. De med erfarenhet av komplicerade tekniska system som helikoptrar vet att med endast två helikoptrar på plats, som hela tiden ska flyga i rote, kommer tillgängligheten att bli rätt låg. Alternativet blir då att ta stöttning av amerikanska helikoptrar med de samordningsproblem detta innebär, istället för att amerikanerna bara flyger själva. Allt naturligtvis nyttigt ur erfarenhetsperspektiv, men främjar det insatsen och slutmålet?

Alternativet hade varit att krypa till korset och säga att under rådande förutsättningar med i första hand den av Riksdagen fastställda personalramen och därtill de personalproblem som finns, avråder Försvarsmakten från att fullfölja en insats i Afghanistan med helikopterförbandet. Hade man gjort detta tidigare hade helikoptrarna kunnat nyttjas inom NBG istället för att Försvarsmakten fick böna och be sig runt Europa efter sjukvårdshelikoptrar, vilket Kroatien slutligen ställde upp med.

Att avråda från helikopterinsatsen i Afghanistan skulle innebära en allvarlig prestigeförlust för väldigt många, vilket det även skulle vara att ändra den officiella och mediala bilden av behovet av helikoptrarna, trots det radikalt förändrade läget och hur det nu skulle motverka syftet med hela den svenska Afghanistaninsatsen. Ett sådant agerande vore otänkbart, varpå man återigen kan konstatera att det inte finns någon broms när prestigen står på spel.