Det drar ihop sig i Libyen (uppdaterat 14/3 06.40)

Från militaryphotos.com

Det drar ihop sig för en internationell insats i Libyen, i första hand i form av en flygförbudszon, NFZ. I USA talar man allt mer om en NFZ, men hänvisar ändå till kravet på ett FN-mandat. Frågan är om ett sådant kommer till stånd, då såväl Ryssland som Kina inte stödjer ett sådant agerande. Det är också svårt att se att västvärlden skulle våga sig på ett ingripande i Libyen utan stöd från Arabförbundet.

Frankrike erkände i veckan som första land motståndsrörelsen som legitim företrädare för Libyen. EU tog inget eget beslut i frågan om en militär insats i Libyen, utan frågan sköts istället upp till kommande veckans NATO-möte. Detta visar återigen på det faktum att militära frågor inte hanteras i EU, utan de medlemsländer som är NATO-medlemmar hellre hanterar dessa frågor inom denna organisation. För svensk del betyder det att man får stå utanför beslutsfattandet, som ändå direkt påverkar den svenska säkerhetspolitiken.

Etablerandet av en NFZ är ingen lätt match i Libyen. Det är ett oerhört stort land, där baseringsmöjligheter i grannländerna i stort sett saknas. Möjligtvis kan man tänka sig basering i Egypten, men situationen där är fortfarande långt ifrån stabil även militären stått nära USA de senaste dryga 20 åren. Kvar är då hangarfartygsbaserat flyg och basering på Sicilien, Cypern och möjligtvis också Malta (EU, men inte NATO-medlem).

Luftrummet är också svårövervakat då en AWACS har en radarräckvidd på drygt 400 km, vilket inte förslår långt i Libyen, speciellt inte när man måste hålla ett stort avstånd till kusten p g a libyskt långräckviddigt luftvärn (SA-5) och libyskt jaktflyg (Mig-25). Det gör att flygbaser längre inåt landet är svårövervakade, men detta kan vara ett lämpligt uppdrag för kvalificerade UAV-resurser, t ex Global Hawk eller den nya stealth-UAV:n RQ-170.

För att patrullera luftrummet kommer man att behöva omfattande tankflygplansresurser, vilket redan nu är en bristvara. Det flygplan som är lämpligast att använda p g a det starka libyska luftvärnet och förekomsten av Mig-25 med dess enorma fartresurser, är F-22. Detta skulle i så fall bli F-22:s första skarpa insats. Inte helt förvånande pågår också förberedelser för deployering på F-22 flottiljen i Langley, Virginia. F-22 är lämpligt av flera skäl. Först och främst för dess stealthförmåga och dess enormt bra sensorer. Flygplanet har också mycket bra fartresurser, räckvidd och opererar på mycket hög höjd. Det gör det till det lämpligast för att möta Mig-25. Mig-25 är hittills det enda jaktflygplan som i modern tid skjutit ner ett amerikanskt stridsflygplan, vilket skedde i Irakkriget och har också vid flera tillfällen lekt katt och råtta med amerikanska F-15 och undkommit helskinnat, liksom skjutit ner amerikanska UAV:er över Irak innan kriget.

För att etablera en fungerande flygförbudszon måste man därför säkerligen göra något åt det libyska luftvärnet och det blir en omfattande process med såväl stealthflygplan, kryssningsrobotar som störflyg. Här ökar också risken för skador på tredje man och sådana kan snabbt bli förödande för stödet för en internationell intervention. ROE kommer av den anledningen med största sannolikhet också att ställa krav på visuell identifiering av såväl luft som markmål. Även om starka kameror i målutpekningskapslar används kommer det innebära korta stridsavstånd med ökad risk för egna resurser.

Man kan också fråga sig vilka europeiska resurser som finns att tillgå. Det franska hangarfartyget Charles de Gaulle lär vara på tur för omfattande underhållsåtgärder. Dess Rafale vore annars lämpliga, men man har faktiskt tidigare provat att operera dessa från amerikanska hangarfartyg. Dock inte annat än dagsbasering, vilket är en helt annan sak än kontinuerliga operationer. Naturligtvis finns också landbaserade Rafale och med tanke på det franska ställningstagandet för oppositionen, ligger det när till hands att tänka sig att landet är berett att medverka.

Eurofighter är också ett mycket bra jaktflygplan avseende prestanda. Dess tekniska system är än så länge mycket otillförlitliga, vilket måste tas i beaktande vid skarp användning. Därutöver finns naturligtvis som vanligt EPAF-länderna (No, Dk, Nl, Be, Po) med sina F-16 och en rad andra NATO-länder. Problemet är att många av dessa länder i dagsläget har antingen finansiella problem, en svag regering eller en kombination av dessa. Det brittiska försvaret går redan mer än på knä med aktuella insatser i Afghanistan. Vid ytterligare en insats i Libyen, som säkerligen kan dra ut på tiden, kommer det medföra än värre ekonomiska problem. Liksom Frankrike verkar Storbritannien också vara berett att medverka till en NFZ.

I Sverige har vi en stridsflygdivision i 10-dagarsberedskap för internationella insatser. Finns den politiska viljan skulle denna också kunna medverka vid en NFZ. Risken blir dock som för andra mer konventionella deltagare tämligen hög med långa anflygningar och avsaknad av stealth. En annan tänkbar resurs är ASC 890 för att komplettera NATO:s E-3 AWACS, men ASC 890 ska nu tydligen strykas ur det internationella styrkeregistret enligt budgetunderlaget för 2012.


Det libyska flygvapnet är annars ett dagerflygvapen med mycket ringa förmåga till mörkerstrid. Ett mycket omskrivet hot är libyska attackhelikoptrar, men utifrån vad man hittills kunnat läsa sig till om de flyganfall som förekommit så har de genomförts av attackflyg. Det är egentligen inte så förvånande för om man ska utgå ifrån tv-inslagen från Libyen så verkar kriget nästan helt utkämpas med lätta luftvärnssystem, som ZPU-4, ZU-23 och SA-7. Att med helikopter flyga in i områden där så mycket låghöjdsluftvärn finns koncentrerat är inte att rekommendera. Just spridningen av SA-7 från plundrade libyska förråd kommer med stor sannolikhet att bli ett stort problem i många år framöver, när dessa hamnar på den svarta marknaden och i händerna på terrorister.

Det kan nog ta ytterligare någon veckan innan beslut fattas i frågan om en NFZ, men spelpjäserna börjar dukas upp, först och främst i form av övervakning och signalspaning. Frågan är om oppositionen klarar av att hålla regeringens markförband stångna? Mot sådana hjälper inte en flygförbudszon. Som synes i Al Jazeerainslaget nedan är Gadaffis styrkor nu inte långt från Benghazi.

Därefter återstår frågan vilka resurser som finns kvar för att hantera liknande situationer i andra delar av arabvärlden, t ex Iran och Saudi-Arabien.




SvD, 2, 3, 4, 5, DN, 2, 3, 4, Aft, 2, 3, Exp, 2, 3, 4, SR, 2, SVT, 2, GP, 2


 Uppdatering 12/3 19.00: Arabförbundet enades ikväll om att stödja en flygförbudszon över Libyen och dess ordförande rekommenderar också att Arabförbundets medlemsländer deltar i insatsen. Det är också intressant att Arabförbundet nu anslutit sig till den franska linjen att oppositionen är legitim företrädare för det libyska folket. Nu återstår att se vad NATO beslutar på tisdag och om ett beslut kan tas i FN.


Uppdatering 14/1 06.40: Det verkar finnas en mycket bred, naiv och olycklig uppfattning om vad EU:s stridsgrupper är och vad de kan göra, framförallt avseende NBG. Två representanter ur CUF, vill nu skicka NBG till Libyen, vilket är en rätt märklig tanke. För det första är långt ifrån aktuellt med markinsatser. För det andra är NBG, liksom den andra stridsgruppen som står i beredskap, en droppe i havet för en markinsats i Libyen. NBG är en förstärkt mekaniserad bataljon som CUF tydligen vill ska gå in och med våld avbryta striderna i Libyen. Man tar sig för pannan över den naiviteten. Man behöver nog läsa in sig lite mer på de aktuella styrkeförhållandena och tänka över vilka logistiska svårigheter som kan finnas. Viktigast är dock att fundera över vilket anseende en markinsats i Libyen skulle få för det redan usla anseende väst och EU har i arabvärlden.

Däremot kan man precis som CUF:arna ställa sig frågan om det inte är dags att lägga ner EUBG-konceptet. I Sverige är BG "det häftigaste" som finns medan i många andra större EU-länder är det vanliga förband som för tillfället märks för BG-beredskap, framförallt vid återhämtning från insatser i Afghanistan. Vi lägger mycket stora resurser på NBG, men ett användande av förbanden ter sig mycket otroligt. Viljan inom EU att betala för en insats verkar mycket ringa.

EU har än en gång visat sin oförmåga att agera säkerhetspolitiskt, när man nu hänvisar eventuella beslut om NFZ över Libyen till NATO. Det tycker tydligen vår statsminister är bra, vilket förvånar. Om EU hela tiden ska skjuta sina säkerhetspolitiska beslut på NATO, måste man i Sverige återigen tänka över försvarspolitiken, eftersom vi nu baserar den på att EU ska skynda till vårt bistånd. Det ter sig allt mer otroligt.