Någon annan och en synad pokerbluff? (Uppdaterat 7/5 16.20)

Allan Widman framför på sin blogg teorin att det socialdemokratiska kravet på ett svenskt deltagande i FN-insatsen mot Libyen kan ha varit ett oppositionsspel som gick snett när Regeringen synade bluffen och själv föreslog i en svensk insats i Libyen.

Oavsett vilket har politiken bakom det svenska deltagandet i Operation Unified Protector blivit mycket märklig från oppositionens håll. De starka kraftord som i början hördes från socialdemokratiskt håll förbyttes senare i betydligt lamare och veligare tongångar när beslutet närmade sig och talet om drogade barnsoldater var ett faktum. Resultatet blev en svensk FN-insats där skydd av civila inte får genomföras - tvärtemot mycket av den vedertagna folkrätten. Folkrättsprofessorn Ove Bring, sammanfattade det hela mycket träffande när han på Folk och Försvars Libyenseminarium som svar på frågan vad han tyckte om de svenska förbehållen och om det är någon skillnad på att spana fram mål och att bomba dem, sade: "Jag hör inte till dem som ville ha det här inskränkandet av de svenska mandaten. Jag vill inte använda mina intellektuella förmågor till att försvara det [inskränkandet]".

Libyeninsatsen är den första gången det internationella samfundet praktiskt tillämpat Responisibility to protect, R2P. R2P innebär i korthet att en stat ska skydda sina invånare mot folkmord, krigsbrott, etnisk rensning och andra brott mot folkrätten. Gör inte den enskilda staten detta kan det internationella samfundet genom FN vidta åtgärder för skydda befolkningen i enlighet med t ex FN-stadgans kapitel VII, vilket är det som ligger till grunden för Libyenresolutionen. Grunden till R2P kan återfinnas i 90-talets Jugoslavien, Rwanda och även Darfurkonflikten, vilket 2005 ledde fram till en internationella överenskommelse om R2P.

Fallet Libyen kan tyckas vara ett typfall för R2P, liksom tyvärr flera andra länder. Det som skiljer Libyen från andra stater, t ex Syrien, Sudan, osv, är att det i fallet med Libyen gick att få det svaga FN att enas kring en insats. Nationer med veto i säkerhetsrådet låter som bekant sina egna nationella, framförallt ekonomiska, intressen gå i första rummet.

För svensk del är R2P i och med oppositionens ställningstagande inte intressant. Beskjutning genom indirekt eld från regimstyrkor mot civila områden är ingenting för den svensk oppositionen. Det hanterar tydligen "någon annan". Svenska resurser ska istället användas för att upprätthålla en flygförbudszon, NFZ, över norra Libyen som alla andra länder redan upprätthåller. Från operationsledningen är det rätt tydligt att man inte är intresserad av att ha svenska flygplan i luftförsvarsrollen för att upprätthålla NFZ utan det är spaning som är intressant. Endast ett fåtal uppdrag har genomförts i luftförsvarsrollen och flygvapeninspektören bedömer att de svenska flygplanen utgör upp till hälften av spaningsförmågan i insatsen. Att ett svenskt tillbakadragande skulle innebära ett allvarligt bakslag för insatsen, säger sig självt. Resultatet blir ett sämre målunderlag och därmed ökad risk för bekämpning av tredje part - civila. Ska man hårdra oppositionens ställningstagande kan svenska flygplan t ex inte heller användas för att dokumentera folkrättsbrott, som t ex beskjutning av civila.

Det intressanta blir då hur man avgränsar en spaningsinsats att bara handla om NFZ, vilket SvD skrev om härom veckan. Nu har det svenska förbandet fått rapportera det man kallar "överskottsinformation", vilket ju är tur. Frågan är hur man annars ska gå till väga. Ska fototolken blunda för artilleri som skjuter från eldställningar i anslutning till t ex flygplatsen i Misratah eftersom oppositionspartiernas önskan är att endast NFZ ska upprätthållas? Situationen blir mycket, mycket märklig med svartvita politiska förbehåll i en verklighet som är minst sagt färgstark. Kanske skulle Håkan Juholt, Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson ta och besöka förbandet nere på Sicilien? Ska fototolken lyda de politiska direktiven och inte rapportera folkrättsbrott i enlighet med folkrätten eller tvärtom? Ingen lätt sits. Minns rabaldret som uppstod för några år sedan då SSG anklagades för att inte ha anmält att franska soldater torterade en fånge i Kongo.


Det intressanta nu är hur Socialdemokraterna övergivit den internationella solidariteten till förmån för "någon annan-ismen". "Någon annan får ta över", anser Juholt i sitt första-majtal med krav på att den svenska insatsen ska vara avslutad 1 juli, oavsett läget i Libyen. Vem är denne någon annan? Att inte ställa upp överhuvudtaget är en sak, men att avbryta någonstans halvvägs och helt strunta i huruvida "någon annan" faktiskt tar över, är en helt annan. Med tanke på det enorma lass våra grannländer Norge och Danmark drar i insatsen kommer den socialdemokratiska inställningen allvarligt skada de fördelar vi räknat med i form av solidaritetsförklaringen. "Någon annan" kan väl bistå Sverige?

Det är tydligt att Socialdemokraterna under Håkan Juholt svängt in på ett helt annat spår än tidigare. Förfarandet verkar heller inte vara helt omtyckt i de egna leden och kritik kommer bl a från Jan Eliasson. I SvD talar Urban Ahlin och nye försvarspolitiske talesmannen Peter Hultqvist om att Sverige gör sin del genom att bidra till att upprätthålla flygförbudszonen och att man långsiktigt ser framför sig ett engagemang med uthålliga och väl grundade biståndsinsatser. Frågan är hur dessa biståndsinsatser ska komma fram nu när regeringsstyrkor artilleribeskjuter hamnområdena med hjälpfartyg. Tur att "någon annan" finns. Urban Ahlins försvar för den nuvarande linjen i Aktuellt var närmast patetiskt att se. Den svenska styrkan ska tas hem för att FN-insatsen är "antagligen slut" den 1 juli.(!!!) Det är tydligt att talepunkterna för Ahlin var noggrant specificerade att föra över debatten på de borgerliga mer än att redogöra för den socialdemokratiska linjen. Var det så illa som Allan Widman funderar att dagens märkliga socialdemokratiska linje grundar sig i ett oväntat synande av en pokerbluff från oppositionen? Förhoppningsvis inte, men det skulle innebära att en viss logik ligger bakom det hela.

Debatten om framtiden för det svenska deltagandet i FN-insatsen över Libyen har förmodligen bara börjat. Ännu återstår två månader av den av riksdagen beslutade perioden för insatsen.


Media: SvD, DN, 2, SVT Aktuellt,

Bloggat: Staffan Danielsson,

Uppdatering 7/5: Juholt-linjen avseende Libyen får nu kritik av SSU-ledningen på SvD Brännpunkt.
Uppdatering 7/5 (16.20): Även på Expressens ledarsida kritiseras Juholt-linjen om Libyen. Samtidigt kan man konstatera att regeringsstyrkorna attackerat och satt eld på oljeanläggningar i Misratah, förmodligen från helikoptrar eller besprutningsflygplan.