Med tillstånd av författaren och den som publicerat inlägget återpubliceras här ett blogginlägg från Flygvapenbloggen. Inlägget är skrivet av en av de piloter som just nu tjänstgör i FL 01 som en del av Operation Unified Protector. Inlägget ger en intressant inblick i JAS-pilotens vardag under internationell insats. Författaren, Duke, har tidigare skrivit gästinlägg på WW.
Man får återigen gratulera Flygvapenbloggen till intressanta inlägg. Modellen med att låta personalen skriva gästinlägg är ett vinnande koncept som gör att bloggen höjer sig avsevärt över mycket av den andra information som matas ut via Försvarets Forum och forsvarsmakten.se med deras mycket komplicerade och fyrkantiga skrivregler. Även återuppväckta Arménytt ger förhoppning om en trendvändning. Nu under sommaren har det talats om att Försvarsmakten ska starta en egen bloggportal och radikalt förändra sin hemsida. Det låter lovande.
/Wiseman
------------------------------------
Ett flygpass för några veckor sedan
Med ett mentalt projicerat spett bänder jag mig ur sängen klockan 05:10. Jag ska leda första rotepasset av två under dagen och planeringen börjar idag tre timmar innan take-off. Det första som händer på divisionen är att vi två som ska flyga briefas av underrättelseofficerare om läget i Libyen i stort och där vi ska flyga mer detaljerat. Idag har det dessutom kommit rapporter om avfyrat fientligt luftvärn så det tar lite längre tid än vanligt.
Efter briefingen så står en Mission Support Officer – som har jobbat halva natten – och trampar för att visa hur planeringen för passet är uppbyggt. Grundupplägget är klanderfritt som vanligt och efter ett par ingångsvärden från oss och lite diskussioner om vilka höjder vi kommer att flyga på så smyger hon iväg för att realisera alla papper vi ska ha med oss. Hon laddar också den datastav med uppdragsinformation som vi senare matar flygplanet med.
Nu är det dags att ta tag i Personal Recovery-situationen på i det område som vi ska flyga. Vi går igenom vår EPA – Evasive Plan of Action – för att se om den passar vårt uppdrag eller om vi måste göra förändringar. Där skriver vi i detalj hur vi kommer att agera om vi skjuter ut oss över fientligt territorium, t ex hur ofta vi ska passa radion, vart det kan finnas vänligt sinnade och vilka kodord som är aktuella.
Från ATO:n – Air Tasking Order – kan vi läsa grovt vad vi ska göra under uppdraget. I dag ska vi spana mot ett antal luftvärnsställningar i och runt Brega i Libyen för att sedan byta till luftförsvarsrollen under andra halvan av passet. Vi har två lufttankningar till vårt förfogande så det borde gå precis. Jag ber för säkerhetsskull MSO kolla extra noga på ett bränslealternativ med annan last för att se hur vi kan maximera chansen för mission success. Min tvåa – Edge – får till uppgift att följa upp detta och eventuellt kompensera navigeringen för otrevligheter såsom förmodat luftvärn. Han gör även lite ändringar i EPA:n för att ta hand om den stigande temperaturen i området, där det närmar sig 40 grader.
Den digitala åldern har inte nått våra knäblock så nu är det till att strimla planeringspapper från förra passet för att göra plats för nya. Jag har knappt hundra papper av olika slag i knäblocken, exklusive checklistor, så det kan bli en del bläddrande under passet. Monty – som också är pilot – är flygförberedare idag så han har satt ihop ett MDC – Mission Data Card – som är som ett koncentrat av alla andra papper.
Två timmar innan start så håller jag mission brief för min tvåa. Där går vi igenom alla delar av passet i detalj. Vilka höjder vi kommer att utnyttja, planerad färdväg, motmedel mot luftvärn, vad vi gör om vi får vissa typer av fel, osv. Efter detta blir det lite tid för att fixa med den egna materielen innan vi går och byter om. Jag mular i mig en större bit choklad som min fru skickat och tänker lite på min nu nio månader gamla dotter.
Den utrustning vi bär väger runt 20 kilo, så man vill inte bära den längre än absolut nödvändigt i denna hetta. Speciellt skorna är problematiska då de är av typen ridstövel. Än är det fortfarande en bit under 30 grader men det går snabbt uppåt. 35 i skuggan prognostiseras för idag så det gäller att vätska upp ordentligt så man klarar sig i öknen så länge som möjligt om det skulle gå dåligt. Libyen är ett av världens varmaste länder, med mestadels öken. Att utrustningen är väl anpassad för detta är direkt kopplat till vår överlevnadschans.
På step-briefen innan vi går ut till flygplanen får vi det sista om vädret. Det kontrolleras även att vi fått den senaste taktiska informationen och gjort allt man måste göra för att få flyga. I dag, som nästan alla dagar här i södra Italien, är vädret bra. Jag tänker i förbifarten på att jag inte gjort en instrumentinflygning i moln på nästan tre månader, och det lär inte bli idag heller.
40 minuter innan start sitter vi i flygplanet för att göra pre-flight procedures. Det tar inte alls så lång tid men man måste ta höjd för allt från strul med flygplanet till problem med färdplanen. Idag går allt som det ska och det blir 20 minuters kallhäng i sitsen i väntan på start. Murphy, som har visat ett visst intresse för oss här nere, verkar ha gått och fikat.
Efter start i utdragen rote så sätter vi kurs mot vår första tanker för att lufttanka. Vi gör det innan vi går in i området för att kunna ta så många foton som möjligt innan nästa tankning. Idag är det en fransk KC-135 som vi tankar ifrån. Ena tankningskorgen har fått en ”spoke” (ett kodord för att det är en skada på korgen) så vi tankar båda på samma vinge – efter varandra – vilket fördröjer tankningen med c:a åtta minuter. Det viktiga är att det går bra. Att i 600km/h flyga in en pinne – som man inte ser – i en 70cm bred korg, gjord mestadels av metall, en halvmeter från en huv av plast kräver en del fokus.
Efter tankningen börjar allvaret. Checklistan för att gå ”feet dry” – dvs flyga in över land – genomförs av båda. Flygplanet är nu helt konfigurerat för att möta skarpa hot på kort tid. Första passen kändes det lite ovanligt att flyga med skarpa vapen, något som vi normalt inte gör när vi övar. Vi ökar farten och sjunker till taktiska höjder. Jag fotar med vår eminenta spaningskapsel medan Edge kollar min rygg. Jag jobbar mest head down, vilket betyder att jag tittar på mina skärmar för att hantera sensorn, medan Edge tittar ut efter andra flygplan och fientliga luftvärnsrobotar. De taktiska flygledarna (callsign Magic) är inte som i trygga Sverige lika bra på att upplysa om egna flygplan, och ibland har man inte ens radiokontakt, så det gäller att titta ut. Länk 16 som vi precis fått till Gripen hjälper dock mycket eftersom man ser de andra flygplanen på kartskärmen.
Kapseln har en bra dag i dag, och Murphy syns ännu inte till, så alla mål fotas utan problem. Bingo fuel – bränslenivå för hemflygning – närmar sig och vi begär högre höjder mot tankerområderna för ny lufttankning. När vi kommer till andra tankern så ligger det redan två brittiska Tornados och tankar. Mitt flygplan visar att gränsen är nådd men med lite manuellt räknande och riskhanterande kommer jag fram till att lite mindre bränsle räcker för att flyga hem och kan därför ligga i väntläge några minuter till. Nivåerna hinner bli kritiskt låga men precis när jag tänker be dem flytta på sig (de är inne på vår tankertid med inte så lite) så anmäler de ”request disconnect”. Pust. Bra försök, Murphy.
Andra delen av uppdraget är DCA – Defensive Counter Air – där vi ligger och skyddar tankers och andra flygplan från eventuella lufthot. Gripen är multi-role och genom att trycka på ett par knappar så är nu kärran konfigurerad för luftmål.
Från vår patrullbana ser vi med vår värmekamera hur kriget pågår där nere, inne över land. Granater och eldgivning syns tydligt men på det avstånd vi just nu befinner oss – feet wet – går det inte att urskilja enskilda människor. Vi passar även på att med samma kamera, och med den för vanligt ljus, kontrollera en av de kända SA-5-siterna för verksamhet. Gadaffi har kapacitet att reparera sina luftvärnsställningar, men förhoppningsvis inte utan att vi får reda på det.
Efter nästan fyra timmar i luften landar vi på Sigonella efter en snygg brytning över plats. Tyvärr kan jag inte ta åt mig äran. Totalt blir det runt fem timmar i sitsen så det knakar lite i ryggen när man reser sig. Nä, det är inte för att jag börjar bli gammal. Tom vattenflaska innebär att jag druckit en liter vatten i luften. Det ena ger det andra och det börjar bli brådis med post flight check list. En MSO hämtar datastavar och massminnen och kör in dessa för omedelbar behandling av våra bildtolkar, allt för att spara tid. Vi levererar bilderna medan de gör det faktiska jobbet med att se vad som är på dem.
Utvärderingen av passet tar ett par timmar och är inte alltid speciellt spännande, men ack så viktig. Alla tekniska fel och taktiska erfarenheter, stora som små, följs upp i många system för att man senare ska kunna skära informationen på alla möjliga sätt. Då detta är första gången vi är på skarp insats med Gripen gäller det att krama ur så mycket erfarenheter som möjligt.
Nu återstår bara att välja mellan chipspåsen, styrketräning eller löpning. Undrar vad det blir. När det är varmt är det viktigt att få i sig mycket salt.
Duke
Om / About Wiseman's Wisdoms
▼
lördag 25 juni 2011
lördag 18 juni 2011
Signaleffekter
I SvD läser man nu på morgonen att svenska soldater i Afghanistan äntligen får nya stridsvästar efter åratal av kritik mot äldre system. Soldaterna har tidigare köpt egna västar, vilket accepterats av chefer i insatsområdet, men vilket väckt ont blod i Högkvarteret och FMV. Droppen kom förra året när all användning av andra västar än de reglementerade uttryckligen förbjöds.
För den enskilde soldaten är verkligheten annorlunda än för mellanchefen på Lidingövägen eller handläggaren på Tre Vapen (FMV). Det är svårt att inse alla aspekter av ett ärende när man inte själv befinner sig på plats och när man samtidigt har omfattande besparingskrav ställda på sig. Skarpa insatser innebär också att fredstida verksamhetssäkerhet måste vägas mot operationssäkerhet. Är det viktigare med bilbälte än att snabbt kunna ta sig ut ur fordonet för att kunna försvara sig? Men vad händer om man kör på en mina utan att vara bältad? Det är svåra avvägningar som ska göras.
Tyvärr måste det ofta gå så långt som till att beslutsfattaren själv ska sätta sin fot i insatsområdet innan det problem klarnar som underlydande rapporterat om en längre tid. När transportflyget för några år sedan framgrupperade till Abu Dhabi för att understödja Afghanistaninsatsen fick man ökenuniformer först sedan värdlandet sagt att man inte accepterar att annat än ökenuniform bärs och att chefspersoner från Sverige på plats kunnat se att normal svensk uniform inte gör sig i ett ökenklimat med 45 gr C. Det är inte godtagbart.
Nu uppträder Flygvapnet skarpt med stridsflyg utanför Sveriges gränser för första gången sedan 60-talet och därtill i en annorlunda klimatzon. Det ska bli intressant att höra vilka erfarenheter man gjort där avseende såväl stora materielsystem som personlig utrustning. Förhoppningsvis har man tagit lärdom av de erfarenheter som gjorts i Afghanistan och legat på framkant.
För den enskilde soldaten är verkligheten annorlunda än för mellanchefen på Lidingövägen eller handläggaren på Tre Vapen (FMV). Det är svårt att inse alla aspekter av ett ärende när man inte själv befinner sig på plats och när man samtidigt har omfattande besparingskrav ställda på sig. Skarpa insatser innebär också att fredstida verksamhetssäkerhet måste vägas mot operationssäkerhet. Är det viktigare med bilbälte än att snabbt kunna ta sig ut ur fordonet för att kunna försvara sig? Men vad händer om man kör på en mina utan att vara bältad? Det är svåra avvägningar som ska göras.
Tyvärr måste det ofta gå så långt som till att beslutsfattaren själv ska sätta sin fot i insatsområdet innan det problem klarnar som underlydande rapporterat om en längre tid. När transportflyget för några år sedan framgrupperade till Abu Dhabi för att understödja Afghanistaninsatsen fick man ökenuniformer först sedan värdlandet sagt att man inte accepterar att annat än ökenuniform bärs och att chefspersoner från Sverige på plats kunnat se att normal svensk uniform inte gör sig i ett ökenklimat med 45 gr C. Det är inte godtagbart.
Nu uppträder Flygvapnet skarpt med stridsflyg utanför Sveriges gränser för första gången sedan 60-talet och därtill i en annorlunda klimatzon. Det ska bli intressant att höra vilka erfarenheter man gjort där avseende såväl stora materielsystem som personlig utrustning. Förhoppningsvis har man tagit lärdom av de erfarenheter som gjorts i Afghanistan och legat på framkant.
måndag 13 juni 2011
Gästinlägg: Efter kriget mot terrorism – Utblick mot 2020-talet
USA:s avgående försvarsminister Robert Gates tal i fredags väckte en hel del uppmärksamhet i USA och i en rad europeiska länder, men inte i Sverige med undantag av försvarsbloggarna. I talet riktar Gates kritik mot Europa och övriga NATO-länder som han anser inte har förberett sig ordentligt för att kunna hantera väpnade konflikter och krig utan helt förlitar sig på USA. Det exemplifieras bl a av den stora brist på flygburna precisionsvapen som nu råder i Europa med anledning av FN-insatsen i Libyen och där bl a Danmark nu försöker köpa vapen från Nederländerna.
Med anledning av Gates tal och den minskade amerikanska viljan och möjligheten att åta sig Europas problem är det intressant att läsa Jan Kallbergs, nybliven filosofie doktor, tankegångar i ämnet.
/Wiseman
--------------------------------------------
Under Kalla Kriget var USA garanten för NATO och Västeuropa gentemot Sovjetunionen som frustande stod i Östeuropa med 30 000 stridsfordon. När Sovjetunionen kollapsade inledde president Clinton en reduktion av försvaret som hade accelererat om inte 11 september 2001 hade inträffat. Attacken på World Trade Center inte bara stoppade den utvecklingen utan ledde mer än en dubblering av försvarskostnaderna. Idag är Bin Laden död och 40 cent på varje federal dollar som spenderas är lånad och bygger på statsskulden. Kriget mot terrorism och försvarsansträngningarnas omfång går inte längre att politiskt motivera.
AMERIKANSKT TILLBAKADRAGANDE
För några månader sedan sa försvarsminister Gates att epoken med oändliga ekonomiska medel var över. Signalerna att det amerikanska försvaret kommer att radikalt reducerats har duggat tätt under vintern och våren. Detta började skönjas redan för ett år sedan (se min artikel i Vårt Försvar 2010:3 sid 18-19).
Dagarna efter att det tillkännagivits att Usama bin Laden skjutits ihjäl av den amerikanska flottans specialförband så talade den amerikanske generalstabschefen admiral Mike Mullen i Washington D.C. Admiral Mullen valde att tala klartext - han sa rent ut att det federala budgetunderskottet var det enskilt största nationella säkerhetshotet. Inte ett av flera större hot utan det i särklass största hotet. Om amerikansk generalstabschef prioriterar budgetbalans före terrorism och geopolitik så har signalen gått fram – det är allvar.
Admiral Mullens budskap var mycket enkelt. Om vi inte får den federala budgeten i balans så kommer vi inte att ha råd inom ett antal år att han det försvar vi anser oss behöva.
Försvarsminister Gates ersätts av Panetta under sommaren som är en rörelse som förstärker intrycket av att hårda tyglar är på väg. Panetta är känd för tre saker – realist, hårda tyglar i budgetfrågor och att han är uppskattad i bägge läger som bäddar för att få igenom radikala förslag. Det amerikanska försvaret har sedan händelserna 11 september 2001 fått mer än dubblerade anslag. Den amerikanska globala närvaron har gått från ett tiotal länder till nära hundratalet länder med olika baser och engagemang.
Det är min bedömning att de amerikanska försvarsutgifterna kan reduceras till hälften de närmaste tio åren – vilket är en återgång till budgetläget före 11 september 2011. Det är också minst lika sannolikt att budgetnedskärningarna över en längre period blir betydligt djupare. Alternativa vägar som billigare personalförsörjning, sämre materiel och svagare förbandssammansättning är inte aktuellt i en amerikansk kontext.
För Europas säkerhet kan det innebära ett amerikansk tillbakadragande exempelvis att en permanent flott och flygnärvaro med baser i Europa försvinner och tidigare gjorda säkerhetsgarantier nedgraderas. USA är inte längre den drivande kraften i NATO och dess huvudsakliga garant.
Det första steget i en kraftig försvarsreduktion är att börja se över uppenbart slöseri och stoppa utvecklingsprojekt man kan se redan idag att de inte kommer att införskaffas. Det sker idag, 2011, och steget därefter är avveckling av engagemangen i Afghanistan och Iraq, vilket leder till ytterligare kostnadsreduktion inom 3 – 4 år. Fortfarande kommer budgeten inte att vara i balans. Med nedskärningarna kommer en serie indirekta besparingar eftersom med lägre rekryteringsbehov och konsolidering av baser. Den radikala förbandsreduktionen kan ligga 5 – 6 år framåt i tiden.
AMERIKANSKA FÖRSVARSKOSTNADER
Amerikanska väljare måste ställa sig frågan varför de har elva fullstora hangarfartyg när världens övriga flottor har två-tre halvstora – särskilt som dessa flottor är allierade. Det är en rationell fråga. Det är uppenbart av andra anledningar, det är lätträknade fartyg och det är konkreta kostnader. Den faktiska kostnaden för det amerikanska försvaret är inte lika uppenbart eftersom man i nästan sovjetisk stil har försvarskostnader inbäddade i andra departement och verksamhetsområden. Energidepartementets laboratorier forskar om kärnenergi för både fredlig kärnkraft och kärnvapen, NASA utforskar rymden för vetenskap och försvar, kostnader för rehabilitering av skadade och framtida åtaganden ligger på Veteranadministrationen som är ett eget departement. En reduktion kommer att innebära ett samlat grepp över kostnaderna – oavsett kostnadsställe och kostnadsbärare.
AMERIKANSKT TANKESÄTT
Effekten av Pearl Harbor fortsatte genom Eisenhowers presidentperiod under 1950-talet, Kalla Krigets kärnvapenbalans, till kollapsen av Sovjetunionen. USA hade hela 1920-talet och 1930-talet planlagt flera krigsfall som större marina drabbningar runt Filippinerna i händelse av ett krig med Japan. Ingen hade tänkt tanken att japanerna utan krigsförklaring skulle anfalla Pearl Harbor.
Detta grundlade en amerikansk misstänksamhet mot att bli överraskade och tagna på sängen. Det är bara att se filmen ”Dr Strangelove”, som trots sin kritik, visar hur resonemangen på amerikanska sidan återkommande handlar om hugg i ryggen och att man kan bli lurade. När Sovjetunionen försvann började man omvärdera varför man finns i världen militärt. Händelserna 11 september 2001 ställde allt detta på huvudet och ryggmärgsmässigt reagerade amerikanska politiker och opinion som efter Pearl Harbor, vilket gjorde att kriget i Afghanistan fortsatt i nästan ett decennium. Nu, 2011, bryts det tänkande upp eftersom det ställs i motsats till andra projekt i samhället som skattelättnader, bidrag, budgetbalans och välfärdsprogram.
CYBERKRIG
Alternativa billigare former av försvar som samtidigt ger optioner som man annars inte skulle ha eftersträvas. Cyberkrigföring fler möjlighet att i en gråzon störa en tilltänkt fiende utan att uppenbart förstöra eller inför en internationell opinion provocera eller eskalera. Vi ser en fraktion av den verkliga förmågan från utsidan men det är min bestämda uppfattning att USA kommer att säkerställa att man är världsledande inom informationskrigföring. Om vi bortser från de nya möjligheterna det ger så är det helt enkelt kostnadseffektivt. Till priset av vad det kostar att hålla en flygdivision i luften får man en betydligt större förmåga att påverka en motståndares försvarsansträngning och möjligheter att välja vissa val. Informationskrigföring ger även propagandaeffekter och underrättelseövertag som en del av utfallet.
KÄRNVAPNENS RENÄSSANS
När amerikanska politiker börjar söka alternativa vägar för att nå nationella säkerhetsmål så omvärderas gällande upplägg, kostnader och strategier. En faktor som inte framkommer överhuvudtaget i svensk press är kärnvapnens renässans. Kärnvapen är det enda som kan projicera våld och makt från Spetsbergen till Polynesien utan en enda truppförflyttning. Det som skiljer stormakten från lillmakten är tillgången till nukleära medel. Oavsett om vi tycker att kärnvapen är fruktansvärda och ociviliserade så erbjuder det en serie geopolitiska fördelar.
När president Obama talar om att uppgradera kärnvapnen handlar det om färre vapen, mer raffinerade vapeneffekter och fler optioner att använda dessa. I detta fall är inte USA unikt. Storbritannien valde att behålla kärnvapnen fast försvaret fick en omedelbar reduktion på 8 % av den nya konservativa regeringen. Storbritannien ser kärnvapen som inträdesbiljetten till att vara stormakt. Ryssland som möter hotet mot deras territoriella integritet med ett resursrikt Sibirien vägg i väg med Kina med kärnvapen. Styrkan i kärnvapen är inte vad du gör med dem utan vad du kan göra med dem.
Vetenskapligt har det skrivits mycket lite om kärnvapendoktriner och tankar bakom dess användning sedan 1990, i Sverige har man nästan glömt bort att de finns och den enorma destruktiva kraft som dessa representerar inbjuder inte direkt till ett middagssamtal. Vi har hållit oss borta från den nukleära katastrofen.
Mycket talar för att de kommande decennierna kommer att se en förnyad roll för kärnvapen. Hur den rollen kommer att te sig är beroende av hur långt reduktionen av konventionella styrkor kommer att gå och om vi hur direkta konflikter kommer att vara mellan kärnvapennationer. Den amerikanske statsvetaren Kenneth N. Waltz skrev 1990 att kärnvapendebatten hämmas av två missuppfattningar – att nukleär avskräckning är problematiskt och att ett sammanbrott i avskräckning omedelbart leder till världens utplåning. I dagens jakt på alternativa och billigare doktriner som har säkerhetspolitiskt tyngd är kärnvapen en viktigare komponent än någonsin de senaste 20 åren.
AVSLUTNING
Händelserna den 11 september 2001 fördröjde inträdandet i en ny geopolitisk och säkerhetspolitisk miljö. Antagligen ser vi nu ett skeende som är det verkliga avskiljandet av kalla kriget där kriget mot terrorism blev en fördröjd mellanakt. Värdet av allianser och konstellationer kan radikalt förändras de närmaste decennierna eftersom dess medlemmar antar nya säkerhetspolitiska positioner. Det undergräver helt värdet av Sveriges internationella missioner eftersom den förhoppningen om framtida gentjänster aldrig inträffar. En reduktion av konventionella styrkor att leda till en renässans för kärnvapen hos stormakterna. Detta återinträde av kärnvapen i säkerhetspolitiskt tänkande kommer att ha andra former än 1950-talets grova och onyanserat destruktiva nukleära doktriner. Att designa ett svenskt försvar för 2020-talet kräver ett nytänkande och realistisk utblick som är en intellektuell utmaning.
Jan Kallberg
forskare, University of Texas at Dallas
fd svensk reservofficer
Med anledning av Gates tal och den minskade amerikanska viljan och möjligheten att åta sig Europas problem är det intressant att läsa Jan Kallbergs, nybliven filosofie doktor, tankegångar i ämnet.
/Wiseman
--------------------------------------------
Under Kalla Kriget var USA garanten för NATO och Västeuropa gentemot Sovjetunionen som frustande stod i Östeuropa med 30 000 stridsfordon. När Sovjetunionen kollapsade inledde president Clinton en reduktion av försvaret som hade accelererat om inte 11 september 2001 hade inträffat. Attacken på World Trade Center inte bara stoppade den utvecklingen utan ledde mer än en dubblering av försvarskostnaderna. Idag är Bin Laden död och 40 cent på varje federal dollar som spenderas är lånad och bygger på statsskulden. Kriget mot terrorism och försvarsansträngningarnas omfång går inte längre att politiskt motivera.
AMERIKANSKT TILLBAKADRAGANDE
För några månader sedan sa försvarsminister Gates att epoken med oändliga ekonomiska medel var över. Signalerna att det amerikanska försvaret kommer att radikalt reducerats har duggat tätt under vintern och våren. Detta började skönjas redan för ett år sedan (se min artikel i Vårt Försvar 2010:3 sid 18-19).
Dagarna efter att det tillkännagivits att Usama bin Laden skjutits ihjäl av den amerikanska flottans specialförband så talade den amerikanske generalstabschefen admiral Mike Mullen i Washington D.C. Admiral Mullen valde att tala klartext - han sa rent ut att det federala budgetunderskottet var det enskilt största nationella säkerhetshotet. Inte ett av flera större hot utan det i särklass största hotet. Om amerikansk generalstabschef prioriterar budgetbalans före terrorism och geopolitik så har signalen gått fram – det är allvar.
Admiral Mullens budskap var mycket enkelt. Om vi inte får den federala budgeten i balans så kommer vi inte att ha råd inom ett antal år att han det försvar vi anser oss behöva.
Försvarsminister Gates ersätts av Panetta under sommaren som är en rörelse som förstärker intrycket av att hårda tyglar är på väg. Panetta är känd för tre saker – realist, hårda tyglar i budgetfrågor och att han är uppskattad i bägge läger som bäddar för att få igenom radikala förslag. Det amerikanska försvaret har sedan händelserna 11 september 2001 fått mer än dubblerade anslag. Den amerikanska globala närvaron har gått från ett tiotal länder till nära hundratalet länder med olika baser och engagemang.
Det är min bedömning att de amerikanska försvarsutgifterna kan reduceras till hälften de närmaste tio åren – vilket är en återgång till budgetläget före 11 september 2011. Det är också minst lika sannolikt att budgetnedskärningarna över en längre period blir betydligt djupare. Alternativa vägar som billigare personalförsörjning, sämre materiel och svagare förbandssammansättning är inte aktuellt i en amerikansk kontext.
För Europas säkerhet kan det innebära ett amerikansk tillbakadragande exempelvis att en permanent flott och flygnärvaro med baser i Europa försvinner och tidigare gjorda säkerhetsgarantier nedgraderas. USA är inte längre den drivande kraften i NATO och dess huvudsakliga garant.
Det första steget i en kraftig försvarsreduktion är att börja se över uppenbart slöseri och stoppa utvecklingsprojekt man kan se redan idag att de inte kommer att införskaffas. Det sker idag, 2011, och steget därefter är avveckling av engagemangen i Afghanistan och Iraq, vilket leder till ytterligare kostnadsreduktion inom 3 – 4 år. Fortfarande kommer budgeten inte att vara i balans. Med nedskärningarna kommer en serie indirekta besparingar eftersom med lägre rekryteringsbehov och konsolidering av baser. Den radikala förbandsreduktionen kan ligga 5 – 6 år framåt i tiden.
AMERIKANSKA FÖRSVARSKOSTNADER
Amerikanska väljare måste ställa sig frågan varför de har elva fullstora hangarfartyg när världens övriga flottor har två-tre halvstora – särskilt som dessa flottor är allierade. Det är en rationell fråga. Det är uppenbart av andra anledningar, det är lätträknade fartyg och det är konkreta kostnader. Den faktiska kostnaden för det amerikanska försvaret är inte lika uppenbart eftersom man i nästan sovjetisk stil har försvarskostnader inbäddade i andra departement och verksamhetsområden. Energidepartementets laboratorier forskar om kärnenergi för både fredlig kärnkraft och kärnvapen, NASA utforskar rymden för vetenskap och försvar, kostnader för rehabilitering av skadade och framtida åtaganden ligger på Veteranadministrationen som är ett eget departement. En reduktion kommer att innebära ett samlat grepp över kostnaderna – oavsett kostnadsställe och kostnadsbärare.
AMERIKANSKT TANKESÄTT
Effekten av Pearl Harbor fortsatte genom Eisenhowers presidentperiod under 1950-talet, Kalla Krigets kärnvapenbalans, till kollapsen av Sovjetunionen. USA hade hela 1920-talet och 1930-talet planlagt flera krigsfall som större marina drabbningar runt Filippinerna i händelse av ett krig med Japan. Ingen hade tänkt tanken att japanerna utan krigsförklaring skulle anfalla Pearl Harbor.
Detta grundlade en amerikansk misstänksamhet mot att bli överraskade och tagna på sängen. Det är bara att se filmen ”Dr Strangelove”, som trots sin kritik, visar hur resonemangen på amerikanska sidan återkommande handlar om hugg i ryggen och att man kan bli lurade. När Sovjetunionen försvann började man omvärdera varför man finns i världen militärt. Händelserna 11 september 2001 ställde allt detta på huvudet och ryggmärgsmässigt reagerade amerikanska politiker och opinion som efter Pearl Harbor, vilket gjorde att kriget i Afghanistan fortsatt i nästan ett decennium. Nu, 2011, bryts det tänkande upp eftersom det ställs i motsats till andra projekt i samhället som skattelättnader, bidrag, budgetbalans och välfärdsprogram.
CYBERKRIG
Alternativa billigare former av försvar som samtidigt ger optioner som man annars inte skulle ha eftersträvas. Cyberkrigföring fler möjlighet att i en gråzon störa en tilltänkt fiende utan att uppenbart förstöra eller inför en internationell opinion provocera eller eskalera. Vi ser en fraktion av den verkliga förmågan från utsidan men det är min bestämda uppfattning att USA kommer att säkerställa att man är världsledande inom informationskrigföring. Om vi bortser från de nya möjligheterna det ger så är det helt enkelt kostnadseffektivt. Till priset av vad det kostar att hålla en flygdivision i luften får man en betydligt större förmåga att påverka en motståndares försvarsansträngning och möjligheter att välja vissa val. Informationskrigföring ger även propagandaeffekter och underrättelseövertag som en del av utfallet.
KÄRNVAPNENS RENÄSSANS
När amerikanska politiker börjar söka alternativa vägar för att nå nationella säkerhetsmål så omvärderas gällande upplägg, kostnader och strategier. En faktor som inte framkommer överhuvudtaget i svensk press är kärnvapnens renässans. Kärnvapen är det enda som kan projicera våld och makt från Spetsbergen till Polynesien utan en enda truppförflyttning. Det som skiljer stormakten från lillmakten är tillgången till nukleära medel. Oavsett om vi tycker att kärnvapen är fruktansvärda och ociviliserade så erbjuder det en serie geopolitiska fördelar.
När president Obama talar om att uppgradera kärnvapnen handlar det om färre vapen, mer raffinerade vapeneffekter och fler optioner att använda dessa. I detta fall är inte USA unikt. Storbritannien valde att behålla kärnvapnen fast försvaret fick en omedelbar reduktion på 8 % av den nya konservativa regeringen. Storbritannien ser kärnvapen som inträdesbiljetten till att vara stormakt. Ryssland som möter hotet mot deras territoriella integritet med ett resursrikt Sibirien vägg i väg med Kina med kärnvapen. Styrkan i kärnvapen är inte vad du gör med dem utan vad du kan göra med dem.
Vetenskapligt har det skrivits mycket lite om kärnvapendoktriner och tankar bakom dess användning sedan 1990, i Sverige har man nästan glömt bort att de finns och den enorma destruktiva kraft som dessa representerar inbjuder inte direkt till ett middagssamtal. Vi har hållit oss borta från den nukleära katastrofen.
Mycket talar för att de kommande decennierna kommer att se en förnyad roll för kärnvapen. Hur den rollen kommer att te sig är beroende av hur långt reduktionen av konventionella styrkor kommer att gå och om vi hur direkta konflikter kommer att vara mellan kärnvapennationer. Den amerikanske statsvetaren Kenneth N. Waltz skrev 1990 att kärnvapendebatten hämmas av två missuppfattningar – att nukleär avskräckning är problematiskt och att ett sammanbrott i avskräckning omedelbart leder till världens utplåning. I dagens jakt på alternativa och billigare doktriner som har säkerhetspolitiskt tyngd är kärnvapen en viktigare komponent än någonsin de senaste 20 åren.
AVSLUTNING
Händelserna den 11 september 2001 fördröjde inträdandet i en ny geopolitisk och säkerhetspolitisk miljö. Antagligen ser vi nu ett skeende som är det verkliga avskiljandet av kalla kriget där kriget mot terrorism blev en fördröjd mellanakt. Värdet av allianser och konstellationer kan radikalt förändras de närmaste decennierna eftersom dess medlemmar antar nya säkerhetspolitiska positioner. Det undergräver helt värdet av Sveriges internationella missioner eftersom den förhoppningen om framtida gentjänster aldrig inträffar. En reduktion av konventionella styrkor att leda till en renässans för kärnvapen hos stormakterna. Detta återinträde av kärnvapen i säkerhetspolitiskt tänkande kommer att ha andra former än 1950-talets grova och onyanserat destruktiva nukleära doktriner. Att designa ett svenskt försvar för 2020-talet kräver ett nytänkande och realistisk utblick som är en intellektuell utmaning.
Jan Kallberg
forskare, University of Texas at Dallas
fd svensk reservofficer
torsdag 9 juni 2011
Bredare mandat!
Vid lunch idag höll Försvarsmakten sin presskonferens om förlängningen av Libyeninsatsen. I den bekräftade C INS, generallöjtnant Anders Lindström, att den kommande insatsen med 5 JAS 39 kommer att få ett bredare mandat i spaningsrollen. Förbandet kommer i framtiden att få spana mot mål inom alla delar av resolution 1973, såväl inom No-Fly Zone, skydd av civila som vapenembargot. Det är högst välkommet eftersom de svenska flygplanen tidigare inte fått spana mot och rapportera in arméförband och liknande som t ex skjutit mot civil bebyggelse. Folkrätten och svenska förbehåll har krockat med varandra när man från politisk nivå inte riktigt förstått konsekvenserna av de beslut man fattat.
Under presskonferensen talade också marininspektören om den bordningsstyrka ur specialförbanden som nu kommer att placeras ombord på ett brittiskt fartyg. Avslutningsvis berörde också Arméinspektören utvecklingen i Afghanistan, där en svensk soldat igår skadades vid ett angrepp på en svensk patrullbas.
På tidningarnas ledarsidor kan man idag läsa ledarredaktionernas domar över den presskonferens som hölls igår med Carl Bildt, Urban Ahlin och Åsa Romsson. Framförallt är det naturligtvis det socialdemokratiska agerandet som står i fokus. Expressen skriver på sin ledarsida om operation rädda menige Juholt och avslutningen är mycket träffande:
"Vad skulle Nato då egentligen välja? Att de tre Gripenplanen med den avancerade spaningskapseln SPK 39 V blir kvar? Eller att vi skickar 20 svenska matroser till en brittisk båt?
Svaret är självklart. Men Nato skulle aldrig säga det offentligt. Då fick ju svenska politiker skämmas ännu mer för att de låter politiska egenintressen gå före den militära skyddsförmågan av det libyska folket."
T o m ledarsidan i partiorganet Aftonbladet kritiserar den politik som förts av (s) avseende flyginsatsen: "Den nya socialdemokratiska partiledningen har klarat sin första riktiga politiska kris. Samtidigt var den helt onödig. Utspelet om att ta hem Gripenplanen borde aldrig gjorts. De konstiga uttalanden som Håkan Juholt och försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist gjorde dagarna kring första maj väckte en berättigad vrede även bland de egna. Argumentationslinjen att S egentligen aldrig ändrat sig blev någon slags komisk höjdpunkt."
Från bekanta som fortfarande verkar inom Flygvapnets tekniska skrå meddelas det att man funderar på att rekrytera Håkan Juholt och Urban Ahlin som klargöringsledare i Flygvapnet med tanke på deras uppvisade goda kompetens inom området. Från marint håll undrar man om man kan få hjälp med en bedömning på hur många RIB:ar som ska medföras och om man ska ta den lilla eller stora motorn.
Övrig media: Exp, 2, SvD Korseld, SvD, 2, Aft, DN, 2, 3, GP, SR, 2, 3, HD, SVT, 2, 3, 4
Under presskonferensen talade också marininspektören om den bordningsstyrka ur specialförbanden som nu kommer att placeras ombord på ett brittiskt fartyg. Avslutningsvis berörde också Arméinspektören utvecklingen i Afghanistan, där en svensk soldat igår skadades vid ett angrepp på en svensk patrullbas.
På tidningarnas ledarsidor kan man idag läsa ledarredaktionernas domar över den presskonferens som hölls igår med Carl Bildt, Urban Ahlin och Åsa Romsson. Framförallt är det naturligtvis det socialdemokratiska agerandet som står i fokus. Expressen skriver på sin ledarsida om operation rädda menige Juholt och avslutningen är mycket träffande:
"Vad skulle Nato då egentligen välja? Att de tre Gripenplanen med den avancerade spaningskapseln SPK 39 V blir kvar? Eller att vi skickar 20 svenska matroser till en brittisk båt?
Svaret är självklart. Men Nato skulle aldrig säga det offentligt. Då fick ju svenska politiker skämmas ännu mer för att de låter politiska egenintressen gå före den militära skyddsförmågan av det libyska folket."
T o m ledarsidan i partiorganet Aftonbladet kritiserar den politik som förts av (s) avseende flyginsatsen: "Den nya socialdemokratiska partiledningen har klarat sin första riktiga politiska kris. Samtidigt var den helt onödig. Utspelet om att ta hem Gripenplanen borde aldrig gjorts. De konstiga uttalanden som Håkan Juholt och försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist gjorde dagarna kring första maj väckte en berättigad vrede även bland de egna. Argumentationslinjen att S egentligen aldrig ändrat sig blev någon slags komisk höjdpunkt."
Från bekanta som fortfarande verkar inom Flygvapnets tekniska skrå meddelas det att man funderar på att rekrytera Håkan Juholt och Urban Ahlin som klargöringsledare i Flygvapnet med tanke på deras uppvisade goda kompetens inom området. Från marint håll undrar man om man kan få hjälp med en bedömning på hur många RIB:ar som ska medföras och om man ska ta den lilla eller stora motorn.
Övrig media: Exp, 2, SvD Korseld, SvD, 2, Aft, DN, 2, 3, GP, SR, 2, 3, HD, SVT, 2, 3, 4
onsdag 8 juni 2011
Äntligen ett bredare mandat, eller?
Dagens presskonferens från Rosenbad visade på den slutliga versionen av överenskommelsen mellan Regeringen, Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Det var minst sagt underhållande tv då Carl Bildt verkade stortrivas och Urban Ahlins kommentarer fick flera seniora journalister, bl a K G Bergström, att dra på läpparna. Vi bjöds också på efterföljaren till Håkan Juholt "drogade barnsoldater", nämligen det av Ahlin myntade begreppet "vansinnesfartyg". Efter att överenskommelsen nu offentliggjorts verkar tungans band ha lättats bland de försvarspolitiska bloggarna och därtill försvarsministern.
Inom några områden är överenskommelsen ett klart fall framåt. Det mandat som nu ges flygkontingenten för spaning över Libyen är betydligt bredare än tidigare, där den socialdemokratiska vägran att inkludera "skydd av civila"-delen av resolution 1973 i det svenska mandatet, ledde till att endast spaning mot luftvärn, flygbaser och liknande fick genomföras. Spaning mot de artillerisystem som sköt mot civil bebyggelse, stridsvagnar i städer, och allt annat som rörde skydd av civila fick man inte spana mot. Sålunda hade den svenska kontingenten inte möjlighet att ta fram underlag för övriga delar av koaltionen inför deras attackanfall, med ökad risk för collateral damage som följd.
En annan positiv faktor är att Sverige bidrar med enheter som avhjälper brister som NATO redovisat i sin bristkatalog.
Oroande är dock vad det nya socialdemokratiska förbehållet mot No-Fly Zone kommer att innebära för det svenska mandatet. Socialdemokraterna har fastställt att No-Fly Zone är ett avslutat kapitel. Det finns inte längre något flyg över Libyen, anser Socialdemokraterna och därför ska Sverige inte arbeta med att upprätthålla No-Fly Zone. På samma sätt hävdade man tidigare att "någon annan" kunde lösa uppgifter för skydd av civila, vilket ledde till ett nationellt förbehåll för svensk del mot att spana mot sådana mål. Risken är nu att de förbehåll som formuleras av Försvarsmakten tillsammans med Försvarsdepartementet efter det beslut Riksdagen fattar, som säkerligen kommer att innefatta en ordföljd liknande "No-Fly Zone är avklarat", leder till att svenska flygplan ej kan ingripa mot de brott mot No-Fly Zone som faktiskt förekommer i form av flygningar med helikoptrar och mindre flygplan för att bl a leda in artillerield. Ett annat problem kan i så fall bli spaningen mot just de flygfält, luftvärnsställningar och liknande som man tidigare fick spana mot och som nu är "färdiga" eftersom NFZ är ett avslutat kapitel. Förhoppningsvis anpassas mandatet redan nu efter det rådande politiska läget så att även FL 01 kan använda sig av det nya spaningsmandatet. Det finns ingen anledning att vänta till rotationen. Det är illa nog om det ska dröja ända till riksdagsbeslutet nästa vecka för att mandatet ska ändras. Som bekant genomför regimen just nu en ny offensiv mot Misrata och ett förbättrat undläge där skulle vara mycket bra att ha för koalitionen.
Man blir också rätt överraskad när politikerna ska bestämma hur många flygplan ett förband ska för att lösa sin uppgift. Det skulle förvåna högeligen om Carl Bildt, Urban Ahlin, Håkan Juholt m fl skulle ha full förståelse för de problem som rör hur många flygplan som går åt för att över tiden hålla en rote i luften, x antal ggr per dag. Resultatet av dessa politiska poäng blir förmodligen att FL 02 eller vad förlängningen nu kommer att heta, måste dimensioneras för ökat underhåll med allt vad detta innebär i form av reservdelsupplag och mer teknisk personal. Vilken blir vinsten annat än några ord i media?
Man kan också instämma i Skyttedoktorandens ord om vad som ska hända efter Gadaffi. Den uppmärksamme noterar att ikväll talade NATO:s generalsekreterare om att det inte längre handlar om "om" Gadaffi ska försvinna utan "när". Vad händer sen? Innan man låter pendeln slå över till att vilja helt ställa in Operation Unified Protector, bör man tänka tillbaka på situationen som den var i mars och som föranledde den internationella intervention.
Man kan också fråga sig vad nästa utspel från Juholt ska bli efter talet om marktrupp i Syrien och Sudan. En sak är säker. Tilltron till socialdemokratisk säkerhetspolitik har inte stärkts.
Media: DN, 2, 3, 4, 5, 6, Exp, 2, 3, 4, Aft, 2, 3, 4, 5, 6, SvD, 2, 3, 4, 5, SR, 2, 3, SVT, 2, 3, 4, 5, 6
Bloggar: Åsa Lindestam, Allan Widman, Försvarsministern, Carl Bildt, Annicka Engblom, Politikerbloggen, Borneo, Staffan Danielsson
Inom några områden är överenskommelsen ett klart fall framåt. Det mandat som nu ges flygkontingenten för spaning över Libyen är betydligt bredare än tidigare, där den socialdemokratiska vägran att inkludera "skydd av civila"-delen av resolution 1973 i det svenska mandatet, ledde till att endast spaning mot luftvärn, flygbaser och liknande fick genomföras. Spaning mot de artillerisystem som sköt mot civil bebyggelse, stridsvagnar i städer, och allt annat som rörde skydd av civila fick man inte spana mot. Sålunda hade den svenska kontingenten inte möjlighet att ta fram underlag för övriga delar av koaltionen inför deras attackanfall, med ökad risk för collateral damage som följd.
En annan positiv faktor är att Sverige bidrar med enheter som avhjälper brister som NATO redovisat i sin bristkatalog.
Oroande är dock vad det nya socialdemokratiska förbehållet mot No-Fly Zone kommer att innebära för det svenska mandatet. Socialdemokraterna har fastställt att No-Fly Zone är ett avslutat kapitel. Det finns inte längre något flyg över Libyen, anser Socialdemokraterna och därför ska Sverige inte arbeta med att upprätthålla No-Fly Zone. På samma sätt hävdade man tidigare att "någon annan" kunde lösa uppgifter för skydd av civila, vilket ledde till ett nationellt förbehåll för svensk del mot att spana mot sådana mål. Risken är nu att de förbehåll som formuleras av Försvarsmakten tillsammans med Försvarsdepartementet efter det beslut Riksdagen fattar, som säkerligen kommer att innefatta en ordföljd liknande "No-Fly Zone är avklarat", leder till att svenska flygplan ej kan ingripa mot de brott mot No-Fly Zone som faktiskt förekommer i form av flygningar med helikoptrar och mindre flygplan för att bl a leda in artillerield. Ett annat problem kan i så fall bli spaningen mot just de flygfält, luftvärnsställningar och liknande som man tidigare fick spana mot och som nu är "färdiga" eftersom NFZ är ett avslutat kapitel. Förhoppningsvis anpassas mandatet redan nu efter det rådande politiska läget så att även FL 01 kan använda sig av det nya spaningsmandatet. Det finns ingen anledning att vänta till rotationen. Det är illa nog om det ska dröja ända till riksdagsbeslutet nästa vecka för att mandatet ska ändras. Som bekant genomför regimen just nu en ny offensiv mot Misrata och ett förbättrat undläge där skulle vara mycket bra att ha för koalitionen.
Man blir också rätt överraskad när politikerna ska bestämma hur många flygplan ett förband ska för att lösa sin uppgift. Det skulle förvåna högeligen om Carl Bildt, Urban Ahlin, Håkan Juholt m fl skulle ha full förståelse för de problem som rör hur många flygplan som går åt för att över tiden hålla en rote i luften, x antal ggr per dag. Resultatet av dessa politiska poäng blir förmodligen att FL 02 eller vad förlängningen nu kommer att heta, måste dimensioneras för ökat underhåll med allt vad detta innebär i form av reservdelsupplag och mer teknisk personal. Vilken blir vinsten annat än några ord i media?
Man kan också instämma i Skyttedoktorandens ord om vad som ska hända efter Gadaffi. Den uppmärksamme noterar att ikväll talade NATO:s generalsekreterare om att det inte längre handlar om "om" Gadaffi ska försvinna utan "när". Vad händer sen? Innan man låter pendeln slå över till att vilja helt ställa in Operation Unified Protector, bör man tänka tillbaka på situationen som den var i mars och som föranledde den internationella intervention.
Man kan också fråga sig vad nästa utspel från Juholt ska bli efter talet om marktrupp i Syrien och Sudan. En sak är säker. Tilltron till socialdemokratisk säkerhetspolitik har inte stärkts.
Media: DN, 2, 3, 4, 5, 6, Exp, 2, 3, 4, Aft, 2, 3, 4, 5, 6, SvD, 2, 3, 4, 5, SR, 2, 3, SVT, 2, 3, 4, 5, 6
Bloggar: Åsa Lindestam, Allan Widman, Försvarsministern, Carl Bildt, Annicka Engblom, Politikerbloggen, Borneo, Staffan Danielsson
måndag 6 juni 2011
Mer känslor än fakta? (uppdaterat 7/6 18.50)
Den socialdemokratiska politiken avseende den svenska Libyeninsatsen fortsätter att påminna om en smörklick i en het stekpanna. Än hit och än dit samtidigt som förtroendet för de inblandade smälter bort. Bara under den gångna helgen har man kunnat se ett antal helomvändningar i den förda linjen.
I Ekots lördagsintervju med Håkan Juholt, benämnd ”Pratar han för mycket?”, ägnades ca 10 min av programmet åt Juholts Libyenpolitik. Juholt fastställde återigen att det aldrig kunde vara tal om någon fortsättning på den svenska flyginsatsen eftersom det inte finns något behov av en No-Fly Zone. Gadaffis stridsflyg är utraderat och då behövs ingen sådan insats. Den intressantaste delen i intervjun kommer ca 18.30 in i programmet där Juholt påstår sig ha samtalat med samtliga medlemmar i FN:s säkerhetsråd och efter det ha funnit stöd för sin Libyenpolitik. Efter ett antal skarpa frågor från journalisten får Juholt slutligen frågan vilka länder exakt som gör samma bedömning som Juholt och får det imponerande svaret att det naturligtvis är flera, men att han inte kan gå in på det nu. Tidigare i programmet trasslade Juholt in sig svårt i Fogh-Rasmussens brev till statsminister Reinfeldt och får det ett tag att låta som om NATO inte menar det som skrivs i brevet. Vad ska man tro om Juholt i andra politiska frågor? Skarvar han lika friskt i sin retorik även där?
I söndags kunde man så läsa att Urban Ahlin nu återigen höll öppet för ett fortsatt svenskt deltagande med stridsflyg i insatsen. Ahlin framhärdar i att flygplanen inte ska användas för att fortsätta upprätthålla flygförbudszonen, men håller öppet för att de ska kunna genomföra flygspaning med ”något eller några” flygplan. Tre dagar tidigare talade Ahlin om att uppgiften var slutförd och att ”någon annan” kunde ta över och tog fram Qatar som ett exempel på ett land som gjort mycket för flygförbudszonen. ”Det blir inte tal om att fortsätta upprätthålla flygförbudszonen med flygplan”, sade Ahlin.
I SVT:s Agenda senare på söndagskvällen hade även Juholt svängt i flygfrågan. Ett antal flygplan kunde kanske få vara kvar, men det skulle inte vara tal om att hävda No-Fly Zone utan man skulle lösa andra uppgifter. Vapenembargot har den senaste månaden varit Juholts mantra avseende den militära Libyeninsatsen och använts som slagträ för att skifta den svenska militära insatsen till att vara marin. Ser man till den begäran NATO sänt till Sverige inför förlängningen av NATO-insatsen har man framförallt efterfrågat en fortsättning på den nuvarande flyginsatsen och i andra hand en marin bordningsstyrka och även psyopsförmåga.
Ska man applicera den Juholtska retoriken avseende NFZ på det marina vapenembargot kan man konstatera att också denna insats är ”avslutad”. Inga rapporter har förekommit om vapenleveranser eller försök till vapenleveranser sjövägen till Libyen.
Den socialdemokratiska ståndpunkten om NFZ är bekymrande eftersom just förhindrandet av regimens stridsflyg att flyga endast är en liten del av uppgiften, vilket man inte verkar ha förstått inom (s). En NFZ handlar också om att hindra just vapentransporter in i landet och det finns också mer än bara stridsflyg som rör sig i luften. Media rapporterade för några veckor sedan om att röda kors-märkta helikoptrar som fällt minor över Misrata och på Försvarsmaktens hemsida kan man läsa att det sker regelbundna brott mot NFZ för att bl a leda artilleri. Det torde vara minst lika illa för de civila att bli bombade med indirekt eld som med stridsflyg. Med tanke på Libyens storlek och långa landgränser mot andra instabila stater som Sudan, Egypten, Tchad, Nigeria och Algeriet är det närmast en öppen dörr för vapentransporter och införsel av legosoldater eftersom NATO från Medelhavet inte har räckvidd så långt söderut. Detta faktum samt att det i Libyen redan finns ett överflöd av krigsmateriel lagrad, gör ett marint vapenembargo av mindre vikt. Viktigare på den marina arenan är i så fall att förhindra drivmedelstransporter till och från Libyen för att fortsatt kunna frysa regimens tillgångar.
Eftersom Juholt nu stängt dörren för ett deltagande i NFZ-uppgifter, men håller öppet för fortsatt deltagande med stridsflyg kan man fråga sig vad flygplanen ska lösa för uppgifter i operationen? Redan inför förra riksdagsbeslutet stängde Juholt med sitt tal om ”drogade barnsoldater” dörren för uppgiften skydd av civila, vilket är ett av de tre benen i resolution 1973. Återstår alltså övervakande av embargot, resolutionens tredje ben, och med baseringen på Sicilien blir det i så fall endast tal om havsövervakning. Det är en uppgift som svenskt stridsflyg löst väl i Östersjön genom åren, men i fallet med Libyen liksom Somalia, är de lämpligaste resurserna snarast Kustbevakningens flygplan. Dessa har redan använts utanför Somalia.
I veckan besökte Försvarsutskottet det svenska förbandet på Sicilien. På bilderna på FV-bloggen ser man att två socialdemokratiska ledamöter var med under besöket, utskottets ordförande Peter Hultqvist och Åsa Lindestam. Att dessa bägge erfarna försvarspolitiker lyst med sin frånvaro i Libyendebatten sedan besöket, är ett tecken på att den socialdemokratiska Libyenpolitiken inte styrs av förnuft och realiteter utan mer upprörda känslor och en stark partipiska. Man borde ha fått sig en hel del informations till livs som kunnat användas i den pågående debatten. Centerns Staffan Danielsson har dock skrivit en del på sin blogg om besöket.
Onsdagen ger svaret hur förhandlingarna har gått mellan Regeringen och oppositionen. Finns det någon som helst ryggrad kvar i Socialdemokratin? Frågan som alla socialdemokratiska väljare bör ställa sig är huruvida partiet agerar likadant i frågor inom andra områden av politiken.
Under onsdagen eller torsdagen kommer också svaret på hur NATO:s politiska ledning i form av medlemsländerna ställer sig till förslaget från organisationens generalsekreterare att förlänga Libyeninsatsen med ytterligare 90 dagar. Kommer Norge att dra sig ur som man tidigare talat om?
Bloggar: Staffan Danielsson, Göran Pettersson, 2, Chefsingenjören,
Uppdatering 7/6 11.30: SvD:s Mikael Holmström skriver nu om friktionerna inför det förestående beslutet om Libyeninsatsens framtid och nämner problematiken att just det som NATO efterfrågar är det som Socialdemokraterna vill spärra, nämligen flygspaning mot markmål för att kunna avgöra risken för collateral damage och skador på civila. Holmström berättar nämligen i artikeln att det svenska förbandet efter det socialdemokratiska vetot inför förra beslutet endast får spana mot mål som rör det libyska luftförsvaret. Det ger en bredare förklaring till Staffan Danielsson inlägg från härom dagen där han skrev: "Tyvärr begränsas spaningen till främst objekt kopplade till flyg och luftvärn, medan spaning mot t ex stridsvagnar, stalinorglar och artilleri som skjuter in i bostadsområden är nedprioriterat."
Återigen kan man fråga sig vad det är som styr den socialdemokratiska Libyenpolitiken, för fakta, solidaritet och förnuft verkar det inte vara. Skydd av civila har alltid varit en självklarhet i svenska militära internationella operationer, men det verkar nu helt ha ändrats till "synas, men inte verka".
Även på Expressens ledarsida får den socialdemokratiska trojkan Juholt, Ahlin och Hultqvist ta emot välförtjänt kritik för sin "konsekventa" Libyenlinje. "Sverige skickar inte det som passar Nato, utan vad som passar S för stunden."
Uppdatering 7/6 18.50: Ekot rapporterar nu att det verkar som om 4+1 Gripen får fortsätta insatsen och att Sverige därtill skickar en bordningsstyrka som resultat av Regeringens förhandlingar med oppositionen. Hela stridsflyginsatsen lär dock bli näst intill helt meningslös om sossarna får igenom sin vilja att endast låta förbandet spana till stöd för vapenembargot. Helt absurt...
Ytterligare absurt blir det när man tar i beaktning att en halvering av antalet flygplan mycket väl kan innebära att man måste öka personalstyrkan eftersom det ställer högre krav på underhållshastigheten om man ska hålla samma tillgänglighet. Vad gör man inte för att politiskt på pappret kunna säga att man fått igenom sin vilja?
Mer hos SVT, 2, 3, Exp
Uppdatering 7/6 23.00: Uppgörelsen mellan Regeringen och oppositionen förväntas nu stanna vid 5 flygplan och en bordningsstyrka och båda sidor är överens om att NFZ är avslutad. En intressant bedömning eftersom övriga delar av koalitionen definitivt inte delar den bedömningen. Varför inte bestämma att Jorden är platt på en gång? Enligt SvD och Lars Ohly ska flygplanen nu få mandat att spana efter trupprörelser på marken och ges möjlighet att förvarna oppositionsstyrkorna. Det är i så fall en utökning jämfört med tidigare mandat som enligt SvD endast tillät spaning mot luftförsvarssystem. Det är också närmast att betrakta som ett närmande mot R2P/skydd av civila-delen av resolution 1973.
I Ekots lördagsintervju med Håkan Juholt, benämnd ”Pratar han för mycket?”, ägnades ca 10 min av programmet åt Juholts Libyenpolitik. Juholt fastställde återigen att det aldrig kunde vara tal om någon fortsättning på den svenska flyginsatsen eftersom det inte finns något behov av en No-Fly Zone. Gadaffis stridsflyg är utraderat och då behövs ingen sådan insats. Den intressantaste delen i intervjun kommer ca 18.30 in i programmet där Juholt påstår sig ha samtalat med samtliga medlemmar i FN:s säkerhetsråd och efter det ha funnit stöd för sin Libyenpolitik. Efter ett antal skarpa frågor från journalisten får Juholt slutligen frågan vilka länder exakt som gör samma bedömning som Juholt och får det imponerande svaret att det naturligtvis är flera, men att han inte kan gå in på det nu. Tidigare i programmet trasslade Juholt in sig svårt i Fogh-Rasmussens brev till statsminister Reinfeldt och får det ett tag att låta som om NATO inte menar det som skrivs i brevet. Vad ska man tro om Juholt i andra politiska frågor? Skarvar han lika friskt i sin retorik även där?
I söndags kunde man så läsa att Urban Ahlin nu återigen höll öppet för ett fortsatt svenskt deltagande med stridsflyg i insatsen. Ahlin framhärdar i att flygplanen inte ska användas för att fortsätta upprätthålla flygförbudszonen, men håller öppet för att de ska kunna genomföra flygspaning med ”något eller några” flygplan. Tre dagar tidigare talade Ahlin om att uppgiften var slutförd och att ”någon annan” kunde ta över och tog fram Qatar som ett exempel på ett land som gjort mycket för flygförbudszonen. ”Det blir inte tal om att fortsätta upprätthålla flygförbudszonen med flygplan”, sade Ahlin.
I SVT:s Agenda senare på söndagskvällen hade även Juholt svängt i flygfrågan. Ett antal flygplan kunde kanske få vara kvar, men det skulle inte vara tal om att hävda No-Fly Zone utan man skulle lösa andra uppgifter. Vapenembargot har den senaste månaden varit Juholts mantra avseende den militära Libyeninsatsen och använts som slagträ för att skifta den svenska militära insatsen till att vara marin. Ser man till den begäran NATO sänt till Sverige inför förlängningen av NATO-insatsen har man framförallt efterfrågat en fortsättning på den nuvarande flyginsatsen och i andra hand en marin bordningsstyrka och även psyopsförmåga.
Ska man applicera den Juholtska retoriken avseende NFZ på det marina vapenembargot kan man konstatera att också denna insats är ”avslutad”. Inga rapporter har förekommit om vapenleveranser eller försök till vapenleveranser sjövägen till Libyen.
Den socialdemokratiska ståndpunkten om NFZ är bekymrande eftersom just förhindrandet av regimens stridsflyg att flyga endast är en liten del av uppgiften, vilket man inte verkar ha förstått inom (s). En NFZ handlar också om att hindra just vapentransporter in i landet och det finns också mer än bara stridsflyg som rör sig i luften. Media rapporterade för några veckor sedan om att röda kors-märkta helikoptrar som fällt minor över Misrata och på Försvarsmaktens hemsida kan man läsa att det sker regelbundna brott mot NFZ för att bl a leda artilleri. Det torde vara minst lika illa för de civila att bli bombade med indirekt eld som med stridsflyg. Med tanke på Libyens storlek och långa landgränser mot andra instabila stater som Sudan, Egypten, Tchad, Nigeria och Algeriet är det närmast en öppen dörr för vapentransporter och införsel av legosoldater eftersom NATO från Medelhavet inte har räckvidd så långt söderut. Detta faktum samt att det i Libyen redan finns ett överflöd av krigsmateriel lagrad, gör ett marint vapenembargo av mindre vikt. Viktigare på den marina arenan är i så fall att förhindra drivmedelstransporter till och från Libyen för att fortsatt kunna frysa regimens tillgångar.
Eftersom Juholt nu stängt dörren för ett deltagande i NFZ-uppgifter, men håller öppet för fortsatt deltagande med stridsflyg kan man fråga sig vad flygplanen ska lösa för uppgifter i operationen? Redan inför förra riksdagsbeslutet stängde Juholt med sitt tal om ”drogade barnsoldater” dörren för uppgiften skydd av civila, vilket är ett av de tre benen i resolution 1973. Återstår alltså övervakande av embargot, resolutionens tredje ben, och med baseringen på Sicilien blir det i så fall endast tal om havsövervakning. Det är en uppgift som svenskt stridsflyg löst väl i Östersjön genom åren, men i fallet med Libyen liksom Somalia, är de lämpligaste resurserna snarast Kustbevakningens flygplan. Dessa har redan använts utanför Somalia.
I veckan besökte Försvarsutskottet det svenska förbandet på Sicilien. På bilderna på FV-bloggen ser man att två socialdemokratiska ledamöter var med under besöket, utskottets ordförande Peter Hultqvist och Åsa Lindestam. Att dessa bägge erfarna försvarspolitiker lyst med sin frånvaro i Libyendebatten sedan besöket, är ett tecken på att den socialdemokratiska Libyenpolitiken inte styrs av förnuft och realiteter utan mer upprörda känslor och en stark partipiska. Man borde ha fått sig en hel del informations till livs som kunnat användas i den pågående debatten. Centerns Staffan Danielsson har dock skrivit en del på sin blogg om besöket.
Onsdagen ger svaret hur förhandlingarna har gått mellan Regeringen och oppositionen. Finns det någon som helst ryggrad kvar i Socialdemokratin? Frågan som alla socialdemokratiska väljare bör ställa sig är huruvida partiet agerar likadant i frågor inom andra områden av politiken.
Under onsdagen eller torsdagen kommer också svaret på hur NATO:s politiska ledning i form av medlemsländerna ställer sig till förslaget från organisationens generalsekreterare att förlänga Libyeninsatsen med ytterligare 90 dagar. Kommer Norge att dra sig ur som man tidigare talat om?
Bloggar: Staffan Danielsson, Göran Pettersson, 2, Chefsingenjören,
Uppdatering 7/6 11.30: SvD:s Mikael Holmström skriver nu om friktionerna inför det förestående beslutet om Libyeninsatsens framtid och nämner problematiken att just det som NATO efterfrågar är det som Socialdemokraterna vill spärra, nämligen flygspaning mot markmål för att kunna avgöra risken för collateral damage och skador på civila. Holmström berättar nämligen i artikeln att det svenska förbandet efter det socialdemokratiska vetot inför förra beslutet endast får spana mot mål som rör det libyska luftförsvaret. Det ger en bredare förklaring till Staffan Danielsson inlägg från härom dagen där han skrev: "Tyvärr begränsas spaningen till främst objekt kopplade till flyg och luftvärn, medan spaning mot t ex stridsvagnar, stalinorglar och artilleri som skjuter in i bostadsområden är nedprioriterat."
Återigen kan man fråga sig vad det är som styr den socialdemokratiska Libyenpolitiken, för fakta, solidaritet och förnuft verkar det inte vara. Skydd av civila har alltid varit en självklarhet i svenska militära internationella operationer, men det verkar nu helt ha ändrats till "synas, men inte verka".
Även på Expressens ledarsida får den socialdemokratiska trojkan Juholt, Ahlin och Hultqvist ta emot välförtjänt kritik för sin "konsekventa" Libyenlinje. "Sverige skickar inte det som passar Nato, utan vad som passar S för stunden."
Uppdatering 7/6 18.50: Ekot rapporterar nu att det verkar som om 4+1 Gripen får fortsätta insatsen och att Sverige därtill skickar en bordningsstyrka som resultat av Regeringens förhandlingar med oppositionen. Hela stridsflyginsatsen lär dock bli näst intill helt meningslös om sossarna får igenom sin vilja att endast låta förbandet spana till stöd för vapenembargot. Helt absurt...
Ytterligare absurt blir det när man tar i beaktning att en halvering av antalet flygplan mycket väl kan innebära att man måste öka personalstyrkan eftersom det ställer högre krav på underhållshastigheten om man ska hålla samma tillgänglighet. Vad gör man inte för att politiskt på pappret kunna säga att man fått igenom sin vilja?
Mer hos SVT, 2, 3, Exp
Uppdatering 7/6 23.00: Uppgörelsen mellan Regeringen och oppositionen förväntas nu stanna vid 5 flygplan och en bordningsstyrka och båda sidor är överens om att NFZ är avslutad. En intressant bedömning eftersom övriga delar av koalitionen definitivt inte delar den bedömningen. Varför inte bestämma att Jorden är platt på en gång? Enligt SvD och Lars Ohly ska flygplanen nu få mandat att spana efter trupprörelser på marken och ges möjlighet att förvarna oppositionsstyrkorna. Det är i så fall en utökning jämfört med tidigare mandat som enligt SvD endast tillät spaning mot luftförsvarssystem. Det är också närmast att betrakta som ett närmande mot R2P/skydd av civila-delen av resolution 1973.