Signaleffekter

I SvD läser man nu på morgonen att svenska soldater i Afghanistan äntligen får nya stridsvästar efter åratal av kritik mot äldre system. Soldaterna har tidigare köpt egna västar, vilket accepterats av chefer i insatsområdet, men vilket väckt ont blod i Högkvarteret och FMV. Droppen kom förra året när all användning av andra västar än de reglementerade uttryckligen förbjöds.

För den enskilde soldaten är verkligheten annorlunda än för mellanchefen på Lidingövägen eller handläggaren på Tre Vapen (FMV). Det är svårt att inse alla aspekter av ett ärende när man inte själv befinner sig på plats och när man samtidigt har omfattande besparingskrav ställda på sig. Skarpa insatser innebär också att fredstida verksamhetssäkerhet måste vägas mot operationssäkerhet. Är det viktigare med bilbälte än att snabbt kunna ta sig ut ur fordonet för att kunna försvara sig? Men vad händer om man kör på en mina utan att vara bältad? Det är svåra avvägningar som ska göras.

Tyvärr måste det ofta gå så långt som till att beslutsfattaren själv ska sätta sin fot i insatsområdet innan det problem klarnar som underlydande rapporterat om en längre tid. När transportflyget för några år sedan framgrupperade till Abu Dhabi för att understödja Afghanistaninsatsen fick man ökenuniformer först sedan värdlandet sagt att man inte accepterar att annat än ökenuniform bärs och att chefspersoner från Sverige på plats kunnat se att normal svensk uniform inte gör sig i ett ökenklimat med 45 gr C. Det är inte godtagbart.

Nu uppträder Flygvapnet skarpt med stridsflyg utanför Sveriges gränser för första gången sedan 60-talet och därtill i en annorlunda klimatzon. Det ska bli intressant att höra vilka erfarenheter man gjort där avseende såväl stora materielsystem som personlig utrustning. Förhoppningsvis har man tagit lärdom av de erfarenheter som gjorts i Afghanistan och legat på framkant.