Snöpta och åldrade atleter (uppdaterat 15/8 09.45)

Media rapporterar idag på morgonen att Försvarsmakten i en rapport som presenteras på måndag meddelar att det kommer att krävas miljardbesparingar på flera andra materielprojekt för att en ny version av JAS 39 Gripen ska kunna anskaffas, sedan Moderaterna under sommaren deklarerat att det inte blir några tillskott till försvarsbudgeten för att hantera denna anskaffning. Enligt DN/TT är det osäkert om Försvarsmakten därför fortfarande vill ha den nya versionen, vilket även kan anas i Ekots intervju med genlt Jan Salestrand.

Prislappen som nämns, 32-33 miljarder kr, är dock betydligt lägre än vad som många gånger tidigare förutspåtts i media och kanske lägre än väntat, vilket gör att man kan fråga sig vad som utgör innehållet.


Nuvarande versioner av Gripen kommer att vara fullständigt obsoleta bortom 2020, särskilt vid uppträdande i Sveriges närområde. JAS 39 Gripen är en framgångsrik plattform, men dras med en rad inbyggda svagheter utifrån den grundspecifikation som ställdes i början på 80-talet utifrån dåtida beslutsunderlag och utredningar då omvärlden var en helt annan än den är idag och bortom 2020. Då prioriterades en kostnadssänkning vilket man också lyckades med, men till priset av flygplanets storlek.

Krig, och i synnerhet luftkrig, är en materielsport i den yttersta av landskamper. Till OS 2020 är det snöpta och åldrade atleter som utgör ryggraden i Sveriges OS-trupp och som i jämförelse får Jörgen Persson att framstå som en lovande junior i London-OS.  Endast i svensk försvarspolitik går det att bortse från grundläggande fysikaliska regler och därför kan det vara intressant att inom en rad delsystem se vad som motiverar uppgraderingen av JAS 39 Gripen och vad passar väl bättre i dessa tider än att sätta in det i ett OS-sammanhang för att göra det lättförståeligt?


Flygplanskrovet

Gripen är medvetet byggt som ett mycket litet flygplan för att kunna hålla nere kostnader och förenkla användning på svenska vägbaser. Skrovstorleken gick inte att ändra från JAS 39A till 39C och går inte att ändra vid en mjuk uppgradering från 39C, trots att det är en av flygplanets största brister idag och i framtiden och normerande för många andra prestanda.


Vapenlast

 Gripen byggdes för kunna uppträda från en av de 30-talet krigsbaser som i början av 80-talet fanns över  landet. Uppdragsprofilen var korta uppdrag ut över Östersjön och därefter landning på en av alla baser för att fylla på bränsle och nya vapen. Att man då bara kunde ta med sig maximalt fyra radarjaktrobotar och 2 korthållsjaktrobotar var inget problem, liksom att jaktlasten halverades om sjömålsrobotar skulle medföras.

Idag finns endast två basbataljoner kvar för betjäning av Gripen. Vapenlasten är också en intim växelverkan med räckvidden. Byter man ut vapenlasten på de två tyngsta vapenbalkarna mot extratankar för att öka räckvidden får man inte med sig sjömålsrobotarna eller hälften av jaktrobotarna.

Bortom 2020 utgörs det normerande lufthotet i Sveriges närområde av Su-35 och Pak-FA. Båda dessa flygplan bär med sig ≥6 långräckviddiga radarjaktrobotar. Det innebär att en JAS 39C har 2 robotar för att möta motståndarens mer moderna plattform med ≥6 robotar. Slår man istället ut det till normaluppträdandet i fyrgrupp är förhållandet 8 mot 24. Handlar det om kraftsamling med full division är det 32 mot 96. När de svenska vapnen är slut ska man sedan hitta någonstans att landa för påfyllning och med ned kraftigt stympade bassystemet och låga numerären på flygplan är risken stor för att det inte blir någon mer strid. Här skulle modifieringen till JAS 39E/F innebära att ytterligare vapenbalkar lades till för bärande av såväl vapen som robotar då även skrovet vidgas.


Sverige ställde i OS 2020 upp med 3 utespelare i fotboll medan de andra nationerna hade fulla 11-mannalag. 


Räckvidd

 Uppträdandet i den moderna stridsmiljön med mycket långa bekämpningsavstånd och framförallt den svenska självstympningen av bassystemet ställer mycket större krav på räckvidd än Gripens ursprungliga kravbild. Det visade sig även vara fallet vid förra årets Libyeninsats där flygplanen konstant uppträdde med två extratankar utöver lufttankningen. I det nationella försvaret finns inte möjligheten att lufttanka och bör så heller inte göra med tanke på hur svårskyddad den resurs är. Behovet av räckvidd kvarstår dock och måste lösas med extratankar, varvid vapenlast förloras. Sjömålsrobot eller extratankar är en avvägningarna som måste göras för JAS 39C.

En av de stora skillnaderna med JAS 39E/F är den kraftigt ökade interna bränslevolymen för att öka flygplanets räckvidd och uthållighet, där kombinationen med ny motor och ökad bränslevolym enligt den norska upphandlingen skulle innebära räckvidder i paritet med JSF.


Det visade sig fotbollslandslagets första match i OS att de 3 svenska spelarna var mycket törstiga i värmen och konstant sprang till avbytarbänken för att dricka. Man försökte taktikanpassa med att ta med sig vattenflaskor ut på planen, men det visade sig vara omöjligt att hålla jämna steg med motståndarlaget med en flaska i varje hand. Även skottchanserna minskade då man oftast misslyckades att ta sig över mittlinjen. Ganska snart var vattenförrådet slut vid avbytarbänken och spelarna var försvunna långa stunder ute i omklädningsrummet för att fylla på vatten där.

JAS 39 på krigsbas någonstans i Sverige på den tiden sådana fanns

Sensorer

Även här är skrovet gränssättande. Räckvidden på radar är svår att öka utan att öka storleken på antennen. Ytterligare effekt har begränsad verkan. Gripens lilla noskon är därmed en begränsande faktor som ej går att justera inom JAS 39A/C. Stridsavstånden mellan jaktflygplan och de kraftigt ökade vapenräckvidderna för attackvapen ställer stora krav på att kunna upptäcka och bekämpa mål på mycket långa avstånd. Signaturanpassningen (stealth) hos kommande generation av stridsflygplan och även de nu modernaste, ställer också mycket stora krav på radarn. Den nya generationen av jaktrobotar som även Sverige är delaktig i utvecklingen av, har med största sannolikhet längre räckvidd än den traditionella Gripenradarn. Den nya generationens radarsystem, AESA, kan även följa betydligt fler mål samtidigt och även i högre vinklar än en traditionell radar.

Stealth har främst verkan mot radar, även om de flesta stealthflygplan även har viss signaturanpassning mot värmestrålning. Det går dock inte att skydda sig mot den uppvärmning som sker av friktionen då ett föremål rör sig i hög hastighet genom luften. Ett flygplan som flyger i överljudshastighet får en mycket högre skrovtemperatur än den omgivande luften som på de höga höjer där långräckviddig luftstrid äger rum kan gå ned till -70°C. På dessa höjder är också moln mycket sällsynta vilket gör att man med IR-sensorer kan se mycket långt. Vattenånga är annars som en vägg för IR-strålning.

Det är inte för inte som ryska stridsflygplan utöver radar sedan 80-talet även är utrustade med passiva IR-sensorer (IRST). Även JAS 39C/D skulle utrustas med IRST enligt planerna 1997, men det ströks sedan av budgetskäl. Tyska Eurofighters med IRST rapporteras t ex ha kunnat upptäcka den annars så osynliga F-22 under övningen Red Flag Alaska nu i juli.



Det stundande svenska fiaskot i OS-fotbollen mildrades något när det visade sig att en av de grånade och flämtande svenska spelarna hade ett oerhört spänstigt skott. Från över halva planen kunde spelaren, Andersson, efter att ha tagit sats från eget straffområde skjuta spikrakt och stenhårt så att målvakten hade svårt att hinna med. Tyvärr hade den begränsade svenska idrottsbudgeten gjort att man inte haft råd att anskaffa de glasögon Andersson fått låna vid träningarna hemma och på 80 meters avstånd var motståndarmålet, än mindre målvakten, knappt skönjbara, vilket flera avskådarna bakom mål smärtsamt fick uppleva.

De tillika grånade OS-skyttarna hade visserligen fått med sig rätt glasögon, men det hjälpte inte heller när det visade sig att IOK bytt ut signalfärgen på lerduvor för göra sporten mer intressant. Det var något det svenska sportskytteförbundet försökt uppmärksamma olympiska kommittén på för att få bidrag till inköp av nya glasögon, men man hade mötts av kalla handen och tal om att det var långtifrån säkert att det kontrastglas skulle hjälpa om signalfärgen byttes ut och då kunde man lika gärna klara sig med de gamla glasögonen.


Motor

Även motorn är en kraftig begränsning i JAS 39A/C där skrovet är gränssättande. När JAS 39 konstruerades i början av 1980-talet valdes motorn F404 som modifierades för svenska förhållanden till RM 12. Det var den bästa motor som gick att uppbringa då och som kunde få plats i det lilla flygplanskrov man såg framför sig. För att få rätt effekt ur motorn i förhållande till bränsleekonomi och prestanda på rätt flyghöjd, är luftintagens storlek och utformning gränssättande. Även dessa blir en fast skrovparameter som ej kan ändras vid en mjuk uppgradering och en ändring skulle även i hög grad påverka aerodynamiken. En dyr och tung lösning är variabla luftintag för att justera luftflödet utefter flyghöjd och fart.

Motorns prestanda påverkar i hög grad inte bara toppfart utan även uthållighet och räckvidd. Motorn i Gripendemonstratorn ska enligt uppgift vara betydligt bränslesnålare än nuvarande motor och därmed även den bidra till längre räckvidd. Detta faktum gör sig framförallt gällande när det även handlar om att bära med sig tung vapenlast.

Toppfarten för ett stridsflygplan är en av de viktigaste parametrarna i strid och framförallt luftstrider. En hög toppfart försvårar mycket starkt för en jakt-/luftvärnsrobot att ta ut en kollisionspunkt om även kursen ändras. För mycket energi förloras efter att robotmotorn brunnit ut och roboten därefter även ska göra stora kursändringar. Viktigast är dock faktumet att jaktrobotar skjuts avsevärt mycket längre om även avfyrande plattform har hög fart. En jaktrobot som skjuts av ett flygplan i Mach 1,2 kan ha upp till 50 % längre räckvidd än en som skjuts i Mach 0,9.

Av ovanstående anledningar är det också viktigt att ha förmåga till "supercruise", dvs att kunna flyga i överljudshastigheter utan att behöva använda efterbrännkammaren, vilket kraftigt ökar flygplanets uthållighet. De långa avstånden mellan bas och stridsområde, i Sverige ytterligare förstärkta av problematiken kring att endast ha två basbataljoner och ett fåtal baser, gör supercruise nödvändigt om flygplan ska komma fram till stridsområdet i tid. Stridsområdet har också förskjutits betydligt längre bort då räckvidderna för attackvapen kraftigt ökat och behovet av att bekämpa vapenbäraren innan den fäller sin last och antalet mål mångdubblas.

Slutligen är också motorn central inte bara för framdrivningen utan också för elförsörjning och kylning. En uppgradering till en kraftfullare radar ställer krav på så väl högre elförsörjning som kyleffekt och båda dessa påverkar dragkraften negativt.


Publiken hade omåttligt roligt åt att den tidigare så framgångsrike svenske trestegshopparen lunkade fram och presterade hopp som var närmast hälften så långa som täten. Även på fotbollsplanen märktes  skillnad i kondition och uthållighet. Anderssons imponerande, men sällsynta skott krävde att han fick ta sats från eget mål och därefter var han tvungen att lunka iväg till avbytarbänken för en stunds vila. 

Ett liknande fenomen visades sig på friidrottsarenan där den tidigare så lovande svenska spjuttalangen redan vid London-OS 2012 diagnosticerats med ett hjärtfel varvid hon tvingades kasta sina spjut från stillastående. Hennes tränare hade redan på 00-talet bett om hjälp med finansiering av ett hjärtbyte, men i den svenska olympiska kommittén var många av åsikten att det skulle vara för dyrt och att det kanske skulle kunna gå att ställa upp i paralympics istället, om bara lobbyingen för detta lyckades. Andra ledamöter lockades av det förslag som ett tidigare stort och framgångsrikt svenskt läkemedelsföretag föreslagit, nämligen att spjutkasterskan skulle kunna utgöra försöksobjekt för deras nya naturläkemedel som man sade skulle kunna avhjälpa de mest allvarliga hjärtsjukdomar och dessutom öka hjärtats effekt markant. Dock skulle problemet kvarstå med lungkapaciteten som måste justeras för att passa det nya hjärtats egenskaper.


Sammanfattning av OS 2020 för svensk del

OS 2020 blev mycket riktigt ett fiasko för svensk del. Inte en medalj presterades. Ska man vara riktigt ärlig så var man inte ens nära pallplats i en enda gren. Dock fick den svenska OS-truppen ett hedersomnämnande för gott sportmanskap av den internationella olympiska kommittén då man ställt upp i OS trots att man rimligen måste ha insett att man det inte kunde bli annat än bottenplaceringar i samtliga grenar. Extra pinsamt var det också att sommar-OS 2020 arrangerades i Stockholm och följaktligen blev detta också Sveriges sista OS, då svenska folket tappat allt intresse för evenemanget.


Orsaken till fiaskot kunde direkt spåras till att Riksidrottsförbundet och svenska olympiska kommittén inte gjort långsiktiga satsningar på den svenska OS-truppen utan istället försökt återanvända den som lyckades så bra i Aten 2004. Det hade fungerat något så när i London 2012. 2016 i Rio hade det inte blivit några medaljer och ytterst få idrottare hade varit nära pallplaceringar. Fiaskot då hade man skyllt på en inkompetent ledning och det faktum att OS hade gått i en annan världsdel med ett helt annat klimat och tidszon.




Alla de ovanstående delsystemens brister och de faktorer som påverkar dem hade långt tidigare kunnat identifieras i en utredning av svenska luftstridskrafter som redan borde vara gjord för dagens situation. Det är också en utredning som måste göras för 2020-talet, men som inte kommer att göras för att utredningens resultat är för politiskt känsligt.

Dessa faktorer påverkar naturligtvis inte bara Sverige, utan de egenskaper som listas är sådant som andra nationer också kräver. Väljer man att inte anskaffa ett "framtidssäkrat" flygplan handlar det först och främst om vilken förmåga det egna försvaret ska ha då luftstridskrafterna i mångt och mycket utgör ryggraden i ett försvar som ska klara av konventionell krigföring. Men, det handlar även om vilka möjligheter som finns att sälja flygplanet. Ju mindre förmåga man beställer i syfte att kortsiktigt spara pengar, desto mindre är chansen att kunna sälja flygplanet och därmed finansiera det egna nationella inköpet. Risken är därför överhängande att en mycket bantad och snöpt variant av JAS 39E/F blir omöjlig att sälja, på samma sätt som JAS 39C/D inom kort är helt omöjlig att sälja. Det gäller att se till att JAS 39E/F är ett framtidsflygplan och inte ett flygplan som bara försöker avhjälpa de problem som var aktuella redan för tio år sedan. Då är det 20 år för sent.


Alternativet till att anskaffa JAS 39E/F om man överhuvudtaget ska ha ett nationellt försvar är att köpa in ett annat flygplan. Det lär bli oerhört dyrt eftersom det inte bara är själva flygplanet som ska ersättas utan all infrastruktur och logistik kring själva flygplanet och därtill en fullständig omskolning av all personal. Ser man till driftskostnaderna att sedan operera det nya flygplanet lär de bli flerdubbelt högre, vilket även en internationell studie visat och som Kungliga Krigsvetenskapsakademins blogg tagit upp. Även en av världens främsta stridsflygjournalister tar upp driftskostnadsaspekten i en rapport från årets flygmässa i Farnborough. Sannolikt är det F-35 som är det enda rimliga alternativet till JAS 39E/F för Sverige, vilket även bevisas av upphandlingarna i Norge, Danmark och Nederländerna. Detta alternativ skulle innebära ännu större problem i finansieringen av det svenska försvaret. Man ska också komma ihåg att kostnaderna för att operera ett allt äldre stridsflygplan blir allt högre och att JAS 39C/D redan nu har högre driftskostnader än vad JAS 39E/F får, liksom C/D hade över A/B. I slutet av Drakentiden betalade Österrike en bra bit över 100 000 kr/flygtimme för sina Draken, medan JAS 39 idag kostar drygt 40 000 kr/timme. Faktumet med allt dyrare äldre materiel berördes även av genlt Jan Salestrand i vintras då Försvarsmakten presenterade sitt budgetunderlag där en uppgradering av JAS 39 först redovisades.


Det går inte på något sätt att bortse ifrån att den uppkomna situationen är ett bevis på det fullständiga moderata misslyckandet att långsiktigt hantera försvarsbudgeten och göra avsättningar för de långsiktiga stora materielinvesteringsbehov som sedan länge varit kända. Går man tillbaka till Sten Tolgfors bloggarkiv var det 2010 en materielbudget för de kommande tio åren som var i balans.


Försvar ställer liksom idrott krav på mycket långsiktiga satsningar. Den förmåga man beslutar om idag är den man har om tidigast ett decennium. Så långt är det inte kvar till sommar-OS 2020. Sannolikheten för säkerhetspolitisk destabilisering i Sveriges närområde till 2020 är tyvärr betydligt högre än att sommar-OS går av stapeln i Stockholm.

SvD, GP,
Aft, 2, SVT, 2, 3, DN, 2, SvD, 2, 3, SR, 2, 3, GP, 2, HD, SVT, 2

Bloggar: Johan Westerholm, Gripen News Thread


Uppdatering 17.50: Föga förvånande vill Miljöpartiet och Vänsterpartiet helt avstå från att köpa nya JAS utan istället skicka fram Stefan Holm igen vid OS 2020.

Uppdatering 15/8 09.45: Ny Teknik skriver idag om de underlag som i våras lämnades över av Försvarsmakten om alternativ för framtida stridsflygplan. (NyT, 2, 3) Även Ekot rapporterar om detta, liksom DN.