Tomma tunnor skramlar mest (uppdaterat 14.15)

För Sveriges Radios Ekot berättar tidigare rektorn för Försvarshögskolan och ledamoten av Krigsvetenskapsakademin generalmajor Karlis Neretnieks att Sverige varken kan ge eller ta emot militär hjälp.

Tomma tunnor skramlar mest är ett gammalt talesätt och det stämmer bra in på den svenska försvars- och säkerhetspolitiken. Sverige har under 00-talet aktivt avsagt sig alla förmågor till att på egen hand möta militära angrepp, utan det krävs idag mycket omfattande militärt stöd utifrån för att kunna hantera även begränsade militära angrepp.

För den oinvigde kan det låta som mycket enklare att ta emot militärt stöd än att bistå med det i en krigssituation. Så är dock ej fallet. Den logistikapparat som krävs för att effektivt ta emot hjälp är mycket omfattande och på en nivå som Sverige inte har besuttit på många år. När stödet sedan anländer gäller det att de flygplatser och framförallt hamnar där det ska komma in är skyddade och kan försvaras, vilket är i det närmaste omöjligt med det anorektiska luftvärn Sverige idag förfogar över.

Det största problemet är och förblir ledning. Hur ska Sverige kunna leda en liknande gemensam militär operation som att ta emot ett omfattande militärt stöd från EU och NATO? Att leda egna svenska stridskrafter är idag en stor utmaning då det dels inte övats i verkligheten på många år och då dessutom ledningsfunktionerna lider av personalbrist. Resultatet blir att i en situation där Sverige tvingas be om militärt stöd måste man även ge över ledningen av försvaret av Sverige till den organisation eller de länder som bistår med stödet. Är det en politiskt acceptabel lösning, med tanke på att vi inte ens kan ställa upp för Island med annat än obeväpnad övningsflygning?

Slutligen är också mottagande av militärt stöd en verksamhet som måste vara förplanerad och övad för att det ska ha en rimlig chans att kunna fungera när det behövs. Sverige har vid upprepade tillfällen deltagit i motsvarande norska övningar som de senaste åren gått under namnen Cold Response. Men för att planering, respektive övning ska kunna genomföras måste man veta vem eller vilka länder det är som ska bistå Sverige och det klarar inte den svenska politiska nivån av att peka ut eller förhandla fram, varvid det mesta omöjliggörs.


Det andra benet i den svenska solidaritetsförklaringen är att lämna militärt stöd till andra länder. Men att så ska kunna genomföras är svårt att. Varje nationell insats i Sverige blir idag expeditionär med det ringa antal förband som finns kvar och att försvara Gotland är i det närmaste ogörligt. Att förse Gotland med en lägsta trovärdig militär styrka till försvar skulle idag uppta närmare hälften av den svenska Armén. Vad som då skulle finnas att avdela för Baltikum eller något annat land är svårt att säga och framförallt hur förbanden skulle kunna ta sig dit, precis som Neretnieks påpekar.


 Det är inte för inte som Försvarsmakten tydligt skrev i sitt underlag för uppgradering av stridsflygsystemet att 60-80 flygplan krävs för att möta ett begränsat militärt angrepp i en vecka. Efter en vecka måste utländskt stöd ha ankommit, för då är de svenska flygstridskrafterna slutkörda. Märk väl, ett begränsat militärt angrepp. Hur stort det begränsade militära angreppet är står öppet för tolkning, men för Arméns del kunde man förra året utläsa på Armébloggen att det handlade om två bataljoner, det vill säga ca 2000 man. Av den anledningen är det inte så märkligt att det nu finns propåer om att försöka ändra den normerande hotnivån till ett reducerat begränsat militärt angrepp. Att det sista unset av trovärdighet i så fall försvinner säger sig självt.

Man kan slå sig för bröstet så mycket man vill avseende anskaffning av korträckviddigt luftvärn för vackert väder. En riktig försvarsförmåga bygger på planering, förberedelser och fullskaliga övningar i de konstellationer man avser att Sverige ska försvaras med och där har den politiska nivån fortfarande allt att bevisa. Det är som sagt de tomma tunnorna som skramlar mest.



Uppdatering 14.15: Försvarsministern har nu intervjuats av Ekot avseende uttalandet från Karlis Neretnieks i morse och det blev en rejäl hög med snömos.

"Enligt försvarsminister Karin Enström så är skrivningarna om militär hjälp framförallt en avsiktsförklaring och hon vill inte säga något om vad det konkret betyder att ge och ta emot militärt stöd vid en kris. Men de övningar som trots allt sker underlättar en kommande hjälp, menar hon."

Det går inte att komma så mycket längre med den typ av samövningar med NATO som Försvarsmakten har bedrivit i 15 års tid nu. Ska man nå någonstans med solidaritetsförklaringen är det nu försvarsplanering och framförallt större och realistiska samövningar på svensk mark som måste till. När ger Regeringen ett tillräckligt detaljerat underlag till Försvarsmakten utifrån vilken den kan planera försvar av Sverige i samarbete med andra respektive planering för stöd till grannländerna?

"– Eftersom vi inte tror att den här typen av händelser bara skulle drabba ett enda land så är det också naturligt att se att vi måste hjälpas åt. Sedan får man ta beslut i varje given situation, säger Karin Enström."

Just därför är det så meningslöst med en nordisk solidaritetsförklaring eller nordisk "pooling & sharing" av krigsmateriel. På samma sätt som med Vinterkriget 1939 så kommer varje militär kris, konflikt eller krig att ställa de ej drabbade länderna inför en så hotfull situation att alla resurser kommer att behövas för det egna försvaret. Det finns inga svenska resurser i IO 14 att skicka till Baltikum lika lite som det finns att skicka till Finland eller Nordnorge och liksom det idag inte går att delta i air policing över Island då det riskerar att eskalera situationen i södra Östersjön.

"– Vi vet ju vad vi menar och det är ju att just visa att vi är beredda att ta ansvar, vi är beredda att hjälpa till. Däremot anger vi ju inte några exakta situationer och hur vi skulle handla. Det måste ju vara upp till varje given situation."

Det är mycket bra att Regeringen vet vad den menar, för det är det nämligen ingen annan som vet och det innebär att det trots allt finns en rimlig chans att Regeringen kan förklara det. Det förutsätter förstås att man kan diskutera specifika situationer. Med tanke på att Regeringen inte säga vad som är en diktatur och vad som inte är det så ser det ändå inte så ljust ut för allmänheten, Försvarsmakten eller grannländerna att få reda på vad den svenska solidaritetsförklaringen innebär.