Wiseman
---------------------------------------------------------------------------
Marinen behöver mer pang för pengarna
I april 2012 offentliggjorde dåvarande arméinspektören Generalmajor Grundevik ett kostnadsneutralt förslag för hur armén skulle kunna omorganiseras med befintlig materiel för att få större stridseffekt inom givna ekonomiska ramar. Förslaget var hedervärt och lojalt mot skattebetalarna genom att dyra materielsystem som redan ägdes av försvaret, t ex stridsvagnar, skulle komma till användning i större utsträckning istället för att skrotas.
Marinen behöver tänka på ett liknande sätt för att optimera sin stridseffekt i Sveriges närområde. Tyvärr har skrotningsyxan använts snabbare i marinen än i armén, vilket gör att ett helt kostnadsneutralt alternativ till omorganisation för att optimera panget för pengarna inte längre är möjligt. Däremot måste marinens organisation och materielanskaffning planeras kostnadsoptimalt för framtiden. Marinen är Sveriges billigaste försvarsgren, och så måste det fortsätta att vara på grund av Sveriges strategiska grundförutsättningar. Vidare kommer anskaffningen av nästa generations JAS att påverka marinens ekonomiska ram för materielförnyelse även om regeringen skulle ändra sig och skjuta till mer pengar, vilket i dagsläget inte ser troligt ut i annat fall än möjligtvis med en ny finansminister.
För rimlig stridseffekt hindras marinen idag av två huvudproblem. Frånvaron av luftvärn och en brist på skjutande enheter för ytstrid och för amfibisk strid. Styrkor som marinen har är dess sensorer och underrättelseförband för lägesuppfattning och måluttag samt hög rörlighet för dessa sensorer som delvis möjliggörs av stealthförmåga. Vidare ska sägas att på vissa områden, exempelvis ubåtsjakt, är marinen redan idag kostnadseffektiv genom att majoriteten av flottans fartygstyper har relevanta sensorer och vapensystem samt att bevakningsbåtskompaniet i amfibiekåren fortsatt existerar och utvecklas.
Problem 1. Frånvaron av luftvärn
Luftvärnsbristen har effekten att marinen är vingklippt mot en teknologiskt någorlunda kapabel motståndare. I fallet om en nästan radarosynlig Visbykorvett blir optiskt observerad av attackflyg på den relativt överskådliga och lilla Östersjön, eller om amfibiebataljonen under framryckning konfronteras med en attackhelikopter även av den mest rudimentära sorten, exempelvis Mi 24 Hind, så blir resultatet svensk kanonmat åt motståndaren.
Kan då inte marinen tillföras skydd mot flygangrepp i form av jakt från flygvapnet eller i amfibiebataljonens fall Robot 70 från arméns luftvärnsförband? NEJ. Som ÖB påpekat i bedömningen av det framtida flygvapnet så räcker inte 60 JAS till att lösa uppgifter i flera riktningar. Att bränna flygvapnets knappa resurser på att skydda en obeväpnad svensk marin ger ingen rimlig stridseffekt. Det blir 1-1=0 istället för 1+1=3. Att omfördela enheter från arméns knappa luftvärnsresurser till amfibiebataljonen när det närmar sig amfibisk strid är inte heller realistiskt. De resurserna kommer behövas för att skydda flygvapnets baser.
Som så ofta påpekats i debatten är det inte rimligt att en miljardplattform som Visbykorvetten inte är utrustad med ett fungerande luftvärn. Om nu regeringen har beslutat att anskaffa IRIS-T som korträckviddigt luftvärn till armén bör detta eller ett liknande system även anskaffas och monteras på Visbykorvetten. Allmålskanonen som korvetten är beväpnad med motsvarar förvisso en mekaniserad bataljons luftvärn, vilket duger bra mot attackhelikoptrar i småbruten och betäckt terräng, men den duger inte på öppet vatten mot attackflyg.
Amfibiebataljonen bör i sammanhanget minst likställas med en mekaniserad bataljon gällande behovet av luftvärn, men egentligen är behovet betydligt större än så på grund av bataljonens isolerade uppträdande i en skärgårdsmiljö där den inte kan få understöd av sidoförband samt dess utsatthet vid förflyttning. Stridsbåtar är enkla att gömma när de förtöjs på stränder, men de är väldigt iögonfallande mål under förflyttning mitt på vattnet med en stor vit svallvåg efter sig. Vidare är motståndarens kraftsamling av flygresurser förmodligen som störst just under den amfibiska fasen av militära operationer.
Ett kostnadsneutralt förslag till luftvärn för amfibiebataljonen är att återinföra Robot 70 i förbandet. Svagheterna med detta luftvärnskoncept är uppenbara vid förflyttning samt i dålig sikt och dessutom saknas avancerade sensorer, men även utan sensorer är Robot 70 väldigt mycket bättre än ingenting.
 |
| Allmålskanonmodul |
Ett kostnadseffektivt alternativ med bättre effekt vore att tillföra amfibiebataljonen allmålskanonmoduler i form av containerbaserade 40mm automatkanoner med teknisk nivå motsvarande arméns Luftvärnskanonvagn 90 TD. Realiserbara designförslag gällande sådana allmålskanonmoduler för att bäras ombord på amfibiebataljonens Lätta Trossbåtar finns från svensk försvarsindustri. Detta skulle ge förbandet en luftvärnsförmåga under förflyttning och i dålig sikt i nivå med arméns mekaniserade bataljoner.
Ett tredje mer kostsamt alternativ vore att även i amfibiebataljonen införa IRIS-T eller annan luftvärnsrobot i modulformat med avancerade sensorer.
Det pågår en diskussion i flottan om att i framtiden anskaffa ett par större fartyg med långräckviddigt luftvärn för att skapa ett paraply för marinens operationer. Denna tanke är god, men kanske inte realiserbar med en tyngdpunktsförskjutning i materielbudgeten mot JAS.
Som ÖB konstaterat krävs det med ett flygvapen bestående av endast 60 flygplan en anskaffning av ett långräckviddigt luftvärnssystem till armén. Grupperas ett sådant system på Gotland får marinen ett statiskt paraply över större delen av Östersjön att operera under. Luftvärn med kort räckvidd behövs naturligtvis ändå på marinens enheter och paraplyets statiska placering är naturligtvis sämre än rörliga luftvärnsfartyg med lång räckvidd men det är en mer kostnadseffektiv lösning.
Gotlands betydelse liknas ofta vid ett hangarfartyg i Östersjön. Vad vi måste inse är att Gotland även kan vara ett slagskepp. Den viktiga skillnaden är däremot att Gotland är betydligt svårare att sänka än någon typ av fartyg. Med Sveriges begränsade försvarsmedel och Östersjöns speciella förutsättningar i form av sin ringa storlek måste vi använda Gotland i vår marina doktrin på ett sätt så att ön ersätter dyra och sårbara fartygsskrov. Allt annat vore illojalt mot skattebetalarna i fredstid och än mer illojalt mot de utsatta sjömännen och amfibiesoldaterna i krigstid.
Problem 2. Bristen på skjutande enheter
Korvetternas styrka är dess rörlighet, stealthegenskaper, och dess sensorer. Svagheten är avsaknaden av redundans och eldkraft på grund av det ringa antalet, fem Visbykorvetter och två Göteborgskorvetter, samt dess utsatthet ute på ett litet hav som Östersjön när de röjt sin position genom att skjuta. Det är emellertid bra att flottan har introducerat ett ”behåll skjutande enheter”-tänk med sin ambition att behålla de två Stockholmskorvetternas robotar i malpåse när fartygen snart övergår till rollen som vedettbåtar.
Omfattande sjömålsanfall från flygvapnet för att stötta marinen i dess huvuduppgift är inte längre ett självklart scenario i en konflikt. När ÖB väljer till vilken enda uppgift de 60 flygplanen ska användas blir det kanske troligare mot motståndarens flyg i en defensiv manöver.
 |
| RBS 15KA |
Ett Robot 15-batteri på Gotland är den mest kostnadseffektiva och bäst skyddade lösningen för att öka marinens eldkraft. Det går inte att göra kostnadsneutralt, eftersom robotbilarna från Kustrobotbatteri 90 är skrotade och en personalram runt 150-200 personer behöver skapas, men att återupprätta ett robotbatteri är betydligt billigare än att anskaffa fler stealthfartyg, eftersom landfordon är billigare än korvetter och stealthtekniken i form av Gotlands skogar är gratis. Rörliga markförband med god terrängframkomlighet är mycket svåra att förbekämpa.
Amfibiekårens 10 år ”gamla” bepansrade Piranhafordon för ledning och radarspaning som förhoppningsvis fortfarande finns i någon form av malpåse hos FMV eller Försvarsmakten kan användas i förbandet, och bepansrade dumprar av Archermodell kan anskaffas som robotfordon. Det behövs bara 6-8 robotfordon för att motsvara eldkraften hos fyra korvetter. I kombination med flottans utmärkta sensorer skulle ett robotbatteri på Gotland ge marinen mer pang för pengarna och öka organisations ”survivability” i strid. Konceptet kan även kostnadseffektivt utvecklas mot en mer självständig markburen ytstridsförmåga genom utvecklingen av signalsspanings- och radarsensorer med längre räckvidd burna av UAV:er eller aerostater typ spärrballonger.
Östersjödoktrinen för våra grannländer har ofta tyngdpunkt vid kustrobotbatterier. Finland och Polen använder svenska Robot 15 och Ryssland använder sitt eget system SSC-6 STOOGE i Kaliningrad.
Amfibiebataljonens eldkraft för amfibisk strid kan kostnadsneutralt ökas inom givna ramar. Granatkastarna som runt 2007 reducerades till plutoner på amfibieskyttekompanierna, i grunden avsedda för lys- och rökskjutning i kontexten att förbandet skulle tillföras båtburna AMOS-granatkastare (vilket ströks av finansdepartementets genomförandegrupp 2009) bör åter organiseras i ett fullständigt granatkastarkompani för att kunna understödja anfallsstrid effektivare. Vidare bör Robot 17 åter organiseras i egen plutonsenhet och inte som nu vara ett teoretiskt beväpningsalternativ för granatkastarplutonerna på amfibieskyttekompanierna. Omorganiseringen av granatkastarna kan ske helt kostnadsneutralt med givna personalramar. Upprättande av en Robot 17-pluton och en luftvärnspluton behöver antingen en något utökad personalram för bataljonen eller en kostnadsneutral omfördelning inom bataljonen av exempelvis personalen från ett amfibieskyttekompani. Amfibieskytte är i och för sig redan en alltför knapp resurs för Sveriges försvar i form av dagens tre kompanier, men luftvärn och sjömålsförmåga är ändå viktigare för amfibiebataljonens stridseffekt än ett av de tre amfibieskyttekompanierna.
Svenska marinen är för liten för att inte organiseras så slagkraftigt och effektivt som möjligt. Kostnadsneutral omorganisering och relativt små investeringar i luftvärn och kustrobotfordon skulle ge Sveriges marina koncept maximalt med pang för pengarna. Det är staten skyldig skattebetalarna, och det är staten skyldig sjömännen och amfibiesoldaterna om de behöver slåss för vårt land.
Grodman
Jag vet att jag uppfattas som någon typ av katastrof siare. Men jag ser ett problem med Robot 15. Väldigt många av våra grannar och Rysslands presumtiva fiende använder just Robot 15. Vore jag Ryssland hade jag satt in stora resuser till att knäcka Robot 15. Så att den blir ett mindre hot. I ett storkrigs scenario är det bättre med en robot som används enbart av det egna landet eftersom det blir för kostnads ineffektivt att försöka knäcka en robot som används av enbart ett land.
SvaraRaderaStorbrittanien fick ju stora skälvan under falklandskriget när dom blev beskjutna av robotar som deras system inte kände igen. Tur var väll att Franska exocet inte fungerade så bra. Men hade dom gjort det hade falklandskriget fått ett helt annat slut.
Hej Grodman och tack för ett bra debattinlägg.
SvaraRaderaJag håller med om att marinen har ett behov av att se över systemefoptimeringen. Andra saker håller jag inte med om t.ex. att vi skulle vara väl rustade för ubåtsjakt... Så är inte fallet. Avvecklingen av personal och materiel för HKP4-förbanden är ett exempel. HKP14 i markoperativ version som moddas för ubåtsjakt kommer tillföra effekt tidigast 2020. Sedan har inte ubåtsjakttorped uppgraderars osv. Våra minsystem är i stort avvecklade. Stort förmågeglapp som tillåter främmande makt att utnyjja vårt terrotorium.
När vi kommer till Visbys LV-förmåga så är den enligt spec, men endast avsedd som självskydd. Systemet är oerhört kompetent med automatisk förmåga till självskydd. Däremot är LV-robot önskvärd om vi talar om ett volymskydd - typ konvoj eller viktiga stödjepunkter på t.ex. Gotland. En relativ vackert väder robot med kort räckvidd är inte önskvärd.
Gamla KA Tung kustrobot vore ett bra system att återinföra. Särskilt om typroboten är helt densamma som återfinns på sjöförbanden.
Mest effekt tror jag dock att ubåtsförbanden tillför då de kan binda oerhörda resurser från en fiendesida helt enkelt genom att bara existera sk Fleet-in-beeing.
Hur ser behov och förmåga ut för marinens baser på land? Det borde väl finnas rörliga baser som kan gruppera vid olika hamnar?
SvaraRaderaRörliga marinbasers behov av egenskydd, ammunitionshantering, kommunikation och sensorer borde vara kostnadseffektivt att utöka till "landkorvetter" med luftvärn och förmåga att skjuta exakt samma Robot 15 som fartygen.
Tack Grodman för ett utmärkt inlägg.
SvaraRaderaGrunden för de marina förbandens existens bör vara att de skall kunna skydda svensk kust och inre vatten. Allt annat är bonuseffekter.
Då måste vi kunna övertyga en tilltänkt angripare att vi uthålligt förmår hindra ett otillåtet utnyttjande av kustområdet vare sig det är för basering, genomfart eller tilltransport. Det måste vi kunna även om vi hamnar i efterhand. De förslag du redovisar bidrar till detta och pekar på viktiga kostnadseffektlösningar.
Du missar emellertid ett vapensystem som lever nära döden nämligen minvapnet. Sjöminor, utnyttjade i kontrollerbar eller okontrollerbar version, som skärgårds- eller hamnförsvarsminor är billiga, personalsnåla, okomplicerade, uthålliga, ur angriparsynvinkel ytterst svåra att neutralisera, ur vår synvinkel lättskötta och lättutlagda även med relativt okvalificerade fartyg. Gamla minor kan med enkla medel göras kontrollerbara och hanteras av jägarförband. Även enstaka minor har stor avskräckande effekt och kan läggas ut även om vi hamnat i efterhand.
Amfibieförbanden bör än mer utvecklas mot jägarstrid där små, spridda, för angriparens vapen svårfunna förband, som kan kontrollera eld med robotar, minor, flyg och artilleri. Om det måste ske på bekostnad av amfibieskytteenheter måste det accepteras.
Än bättre än att skaffa skydd för sårbara förstärkningstransporter till Gotland är att se till att det väsentligaste finns där från början, helst berett att skötas av gotlänningar. Så hade vi det tills ganska nyligen. Men det kräver ju ett återinförande av den värnplikt som med ett katastrofbeslut har avskaffats. Kanske dags för en ny version av Gotlands Nationalbeväring anno 1810?
Lars G Persson
Att Storbritannien skulle haft problem eftersom att de inte kände igen Exocet roboten köper jag inte, tvärtom så hade nog Frankrike försett Storbritannien med all information om dessa robotar före kriget. Nej, det var snarare bristfälligt luftvärn som hade stora problem i kustnära vatten som låg bakom britternas förluster.
SvaraRaderaNär det gäller robot 15 så ska enligt materielplaneringen nya robotar levereras till Marinen och Flygvapnet efter 2020. Om detta är helt nya robotar så borde det finnas en möjlighet att fortsätta att bruka de äldre robotarna i kustrobotbatterier. Jämfört med nya robotar så har de ju dock sämre prestanda. Har man funderat på vad man kan göra med de befintliga robotarna när nya levereras?
När det gäller luftvärnsrobot till korvetterna så tror jag att Evolved Sea Sparrow Missile skulle passa bra. Allväderskapacitet och en ganska tilltagen räckvidd på 50+ km och beprövad ihop med Saabs CEROS 200 eldledningsradar. Systemet går m.a.o. att köpa in i stort sett från "hyllan".
Jag håller till 100 % med om att det är ett återupplivat kustartilleri som skulle ge mest pang för pengarna.
SvaraRaderaHelst skulle jag se en ny Kustartilleribataljon med egna sensorer (ArtE 740, UndE 23, ESM och UAV) och eldenheter (RBS 15ER, IRIST-T SLS och SL samt mod Archer) som kan upptäcka och verka mot mål i luften, till sjöss och på marken.
En på Gotland, en i Berga och en i Karlskrona; men då är vi ju inte direkt kostnadsneutrala längre.
När det gäller ubåtsjaktförmågan så hävdar jag fortfarande att vi köpte fel hök. Tänk vilken skillnad det hade gjort om vi hade haft våra första MH-60R/S operativa nu.
Forsno: De nuvarande hökarna köptes ju in i syfte att vara MEDEVAC-resurs i Afghanistan. De kommer förmodligen även utgöra vårt helikopterbidrag till BG15 och 17/18 (vilken det nu blir). Om vi hade köpt MH60 och satsat på ubåtsjakt så hade vi fått göra avkall på dessa uppgifter. Det är ju fullt möjligt att föra det resonemanget, men bara så alla är införstådda med vad som då valts bort.
SvaraRaderaTill att börja med måste jag uttrycka min glädje över att se ett gästinlägg med Marin inrikting på WW.
SvaraRaderaHoppas på fler framöver.
Instämmer till stora delar av det som skrivs, men inte allt.
Vi ska som exempel absolut inte förorda IRIS-T till Visby!
I övrigt måste jag instämma till 200% med det som Forsno skriver.
Men tyvärr kommer nog detta aldrig att bli verklighet då politikerna ser detta som ett praktexempel på det av politiker förhatliga ordet "invasionsförsvar"
Sea Hawk istället för NH90 hade varit modellen. Tänk vilka samordningseffekter två enhetliga hkp-system i FM hade medfört(Black Hawk/Sea Hawk).
Att öka stridsvärdet av försvaret av Sverige genom att peta på och optimera den planerade insatsorganisationen, är som att gods-optimera sin nya sportbil genom att sätta på dragkrok och takbox, efter att man sålt sin långtradare.
SvaraRaderaOm man nu tack vare utveklingen i omvälden vill börja köra gods igen, så är det bättre tycker jag att man säljer sin sportbil och köper en mindre lastbil istället.
/Zeta
Nej, varför tillföra dyra förmågor till några som aldrig använt det tidigare. Bättre att utveckla inhämtning (passiva/aktiva, VTUAV/AUV) och delgivning (datalänk). Tillför ist. kvalificerat LV till dom som redan kan det och låt marinen bidra med inhämtning dit andra sensorer ej ser. Leder till längre förvarning och ökad handlingsfrihet för LV/FV att bemöta hotet/en.
SvaraRaderaLäs gärna lite om USN Cooperative Engagement och Kinas A2AD. Inte tänker man möt en ev. motståndare på stranden med QBZ-95. Utan snarare på långa avstånd slå ut/hota motståndarens förmåga att verka på/ovan eget territorium.
Vi bör tänka i samma banor!
@Martin
SvaraRaderaMH-60S är en mycket kompetent CSAR/MEDEVAC-maskin. Det som är den huvudsakliga skillnaden jämfört med en UH-60M är att den förra har samma korrosionsskydd och fällbara rotorer som MH-60R. MH-60 varianterna kan bestyckas med lätt torped, sjö- och pansarvärnsrobot, raketkapslar, kulsprutor och automatkanon.
Så: nej, en blandning av R/S hade inte inneburit utebliven MEDEVAC-förmåga. Det hade däremot inneburit att Hkp 14 projektet hade kunnat ambitionssänkas till att leverera en markoperativ transporthelikopter.
Mike var en felprioritering just därför att det inte fanns något förmågeglapp att fylla. Hkp 10B flyger, till skillnad från Hkp 4, fortfarande och i Afghanistan är en rote svenska helikoptrar en droppe i havet.
Att istället försöka behålla kompetensen för ubåtjakt med helikopter hade varit rätt prioritering. När det gäller den förmågan var det faktiskt just så tidskritiskt som MEDEVAC i Afghanistan framställdes som, men nu är det försent. Det är bra att Hkp 15 samövar med Marinen för att ha något överhuvudtaget att bygga på, men det kommer – i bästa fall – att dröja en bra bit i på 20-talet innan det finns någon förmåga att ta om.
Intressant inlägg och intressanta och kunniga kommentarer. Själv kan jag inte släppa tanken på att vi främst behöver marina system att optimera när konsekvenserna av Regeringsbrev 7-arbetet visar sig. Jag har onda aningar och befruktar det värsta.
SvaraRaderaLångt mindre tror jag på att nya (ny-gamla)system som exempelvis tung kustrb eller ny marin lv-rb kommer att bli konsekvensen av HKV tankemödor.
Med given ekonomisk ram, så måste något ge vika någonstans, men var och vad?
Forsno:
SvaraRaderaVilken personal skulle opererat dessa marina hökar, som jag antar skulle baserats på Kallinge?
@Martin
SvaraRaderaFörst och främst alla med erfarenhet från ubåtsjakt med Hkp 4 som finns kvar inom FM men det korta svaret är så klart 3. Helikopterskvadron.
Målbilden för skvadronen är ett liknande antal Hkp 14 och 15.
Jag vet inte vad Martin har för tanke bakom det han skriver men han har en poäng i att införsel av materiel handlar om så mycket mer än bara att köpa in grejerna.
SvaraRaderaNär det gäller personal på 3.hkpskv i Ronneby så är de engagerade i både drift och införande av Hkp15 (inklusive ME03) samt insatsen i Afghanistan med Hkp10. Man vidareutbildar också nya helikopterpiloter från Tyskland på Hkp10 i och med att befintlig Hkp15-tid inte räcker till för alla uppgifter. Ett fåtal personer har nyligen kommit loss och påbörjat utbildning på Hkp14. De personer som finns kvar med erfarenhet av ubåtsjakt är försvinnande få. Övervägande delen har gått i pension, slutat i försvarsmakten, fått nya arbetsuppgifter på t.ex. HKV eller finns inom andra delar av FM, med andra arbetsorter än Ronneby. Många har inte varit i aktiv flygtjänst på många år, är 50+ år och skulle kräva en hel del flygträning för att ens komma i fråga att kunna ta åt sig utbildning på ett nytt och kvalificerat helikoptersystem, för att sedan tämligen snart gå i pension.
Att tvångsförflytta en stor mängd personal från Linköping och andra delar av landet, till Ronneby, hade med säkerhet resulterat i stora avgångar, främst på teknikersidan men också bland piloter och övriga besättningsmedlemmar. I en redan underbemannad och anorektisk organisation hade det varit fatalt.
Sett till den försvarsmakt vi nu bygger och planerar för kommer 15 stycken UH60M att kunna bidra med väldigt mycket åt övriga försvarsmakten. Att snabbt flytta trupp och materiel till exempelvis något av de fem prioriterade insatsområdena är en uppgift som systemet kommer att kunna lösa ypperligt, givetvis tillsammans med de markoperativa Hkp14 på Kallax och det taktiska transportflyget. Visst kan man inte lyfta stridsvagnar, Archers eller radarstationer men väl soldater och mindre vapensystem såsom granatkastare, robot 17 och granatsprutor. Att snabbt komma på plats och vara på förhand är en förutsättning för att kunna lösa våra uppgifter då vi som bekant inte har mängder av brigader etc. att återta förlorad terräng med. Mycket utbildning, drill och övning finns här att ta tag i tillsammans med främst arméförbanden samt amfibiekåren. Jag anser att samtliga fast anställda soldater och förband med strid som huvuduppgift, oavsett om det är jägare, luftburna soldater, stadsskyttesoldater, amfibiesoldater eller pansarskytte, skall ha förmåga att genomföra helikoptertransport, inklusive att kunna packa och fördela materiel för smidig ilastning beroende på helikoptertyp och transport av materiel som hängande last (exempelvis granatkastare, ammunition, skotrar, fyrhjulingar mm).
Behovet av svenska MEDEVAC-helikoptrar i Afghanistan kan delvis med rätta ifrågastättas. Dock kommer ju behovet av sjuktransport i allra högsta grad finnas även i ett nationellt scenario. Vi har tidigare varit duktiga på detta, att flyga skadade från batförbandsplatser och bakåt i sjukvårdskedjan, främst med Hkp3.
Alltså, sett till enbart ubåtsjaktförmåga så skulle vi såklart köpt någon annan helikopter, men tar man med fler parametrar så blir den slutsatsen inte så enkel att dra.
Jag har precis nyligen hittat på denna blogg, så därför ställer jag en liten enkel fråga: Nämligen hur stor borde försvarbudgeten vara för att hela landet ska kunna förvaras?
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera@Mj Retreutte
SvaraRaderaAtt vi skulle landa i en budget på 640 mdr kr är väl ändå något orealistiskt. Det förkastade värnpliktsförsvaret - som på kort tid kunde mobiliser drygt 600.000 man - kostade inga 640 mdr. Däremot är det kanske så att ett återtagande av förmågor, artilleri, KA, luftvärn på korvetter, återtagande av krigsflygbaser etc. kommer att kosta 100-tals miljarder. So be it; nu betalar vi priset för 15 års vansinne.
Det som egentligen är mer intressant: var är ansvarsutkrävandet? Vem ställer ansvariga statsråd och generaler till svars? Vad händer med Persson, Björklund, Tolgfors, Moore, Kihl och Hederstedt?
Varför utreds inte dessa för brott mot rikets säkerhet? De verkligt ansvariga?
Vad gäller herr statsministerns uttalande om särintresse väljer jag att citera Shakespeare; "Upp flyga orden, tanken stilla står. Ord utan tanke aldrig himlen når."
640 miljarder borde vara rätt storleksordning för en panikrustning som den under andra världskriget.
SvaraRaderaJag hoppas på Natomedlemskap och omfattande nordiska samarbeten före rejäla budgetförstärkningar, annars är det stor risk att vi av inrikespolitiska skäl fortsätter leva i den säkerhetspolitiska illusionen av alliansfrihet och det vore illa.
Å andra sidan skulle en budgetförstärkning på ca 10 % göra underverk för den nya organisationen, förutsatt att pengarna används effektivt.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaMajor...
SvaraRaderaOm vi går med i Nato kommer vi även då att bli ställda inför kravet om en kraftig upprustning, en upprustning som kommer att optimeras för en roll av leverantör av skytte- och flygförband för Natos operationer i Mellersta Östern och Afrika. Frågan är snarare vilken typ av upprustning vi vill ha och vilka avgränsningar vi vill sätta.
Ett invasionsförsvar enligt tidigare modell är inte optimalt längre för ens de långsiktiga hotbilderna. Bara en sådan faktor som brist på bränsle och brist på uthållig tillgång till viktiga industrimetaller och mineraler kommer att sätta klara gränser för vad en angripare kan sätta in under längre tids operationer. Ett hot som kommer att vara det mest troliga under överskådlig tid är det strategiska överfallet för politiska syften och fientliga övertagandet av naturresurser inom Sverige. Detta kräver snabbt gensvar av lokalt förankrade styrkor som kan avgränsa angreppen snabbt och störa ut motståndarnas logistik. Detta kräver lokal förankring av förbanden kombinerat med tillgång till system som är mobila och kan uppträda dolt under förbekämpning för rollerna understöd och LV. Att skicka stora mängder personal och materiel kors och tvärs över landet kommer inte att fungera eftersom logistiken slås ut tidigt - och inte bara p g a bekämpning utan även beroende på brist på bränsle och energi.
Ett starkt militärt försvar är beroende av ett starkt civilförsvar och med detta ett starkt cyberförsvar som även det måste bli mer lokalt förankrat och säkrat. Viktiga funktioner måste hanteras i dubblerade system och man bör även förbereda för kapsling av delregioner för att garantera funktion hos olika försörjningssystem och funktioner när centrala delar slås ut eller drabbas av problem - även under kriser i fredstid.
De militära systemen kan minskas i antal soldater, i antal brigader mm jämfört med det tidigare invasionsförsvaret genom införskaffande av avancerad materiel. Många svenska värnpliktiga efter repövning är kapabla att hantera mycket avancerad materiel - det behövs inte en alltför stor mängd yrkesofficerare för att hålla igång vissa centrala funktioner.
Ett sådant alternativ kan se ut som följer (avser upprustning av armén):
5-6 mekaniserade brigader fördelade enligt de områden som angetts som vitala - kombinerat Västkusten, Skåne via Skövde, Stockholm, Gotland och Övre Norrland. Brigaderna innehåller eget understöd och skall kunna fungera autonomt.
Ett antal fristående supportbataljoner vilka skall användas för förstärkning av de mekaniserade brigaderna vid behov men som främst skall agera som utvidgad support för de lokala förbanden i form av kvalificerat artilleri, markrobotssystem och medel- och långräckviddigt luftvärn. De markrobotsystem som bör skaffas in bör ha räckvidder på minst 1000 km för att medge attacker på en ev. motståndares egna logistiska korridorer och känsliga infrastrukturer. Detta innebär även att ett luftlandsättning kan utsättas för mycket kraftig bekämpning från många olika källor spridda över landet.
Lokalförsvarsförband som snabbt kan sättas in eftersom de befinner sig nära de potentiella målen för ev. angrepp. God tillgång till pv-, korträckviddigt lv samt eget artilleri. En vital funktion hos dessa förband är eldledning och spaning för att medge precisionsbekämpning över stora avstånd från flyg, markrobotar och artilleri. Det är även därför som en lokal förankring är mycket viktig.
Ett mycket värdefullt system i dessa sammanhang är det långräckviddiga artilleriet - speciellt om detta kan använda Excalibur och Bonus i samordnade eldöverfall.
Vid beredskapshöjning kan denna konfiguration snabbt aktiveras, spridas och hållas i beredskap utan alltför mycket slitage och förbrukning på materiel och främst bränsle. Att hålla ett stort antal JAS-plan i permanent patrullering kostar mycket i både resurser men inte minst slitage på piloter och materiel.
Retruette, om man skulle återinföra det gamla invasionsförsvaret men ta alliansfriheten på bokstavligt allvar skulle man även behöva lägga på en 50 miljarder om året på ett kärnvapenprogram.
SvaraRaderaAlliansfriheten och neutraliteten är en illusion, vi måste välja våra vänner bland stormakterna som förhoppningsvis håller domedagsbalansen under kontroll och på en så låg nivå som möjligt. Världen blir inte bättre om vi blir frifräsare på riktigt.
Sedan skulle ett återskapande av en del av invasionsförsvaret rimligtvis inte ske som en gammaldags karbonpapperskopia av det som byggdes upp mellan 1930 och 1990 så jag tror inte det blir vidrigt dyrt att åstadkomma en förstärkning av försvaret.
Det som kommer att kosta hundratals miljarder är anpassningen till förändrat klimat, anpassning till att oljan sinar och anpassning till hårdare konkurrens. Det är investeringar som inte går att välja bort, utan dem får vi en ekonomisk och sedan personlig undergång. Försvaret skall skydda detta och hantera riskerna som kommer när andra nationer fumlar investeringarna för sin framtid.