Fortsättning på serien PROLOG inför Folk och Förvars rikskonferens och om hur dagens situation inom Försvaret växt fram de senaste decennierna (del 1, del 2)
Helomvändningen
När Alliansen vann valet 2006 trodde nog de flesta anställda i Försvarsmakten, försvarsintresserade och försvarsvänner att skulle det bli ordning och reda i försvarspolitiken och höjda försvarsanslag. Landet hade äntligen fått försvarsminister med en gedigen militär insikt i form av reservofficeren Mikael Odenberg och därtill var också en av ministrarna från Alliansens näst största parti, Folkpartiet, tidigare officer.
Kort efter valsegern lade också Alliansregeringen fram sin budget för 2007. Inom utgiftsområde 6 (Försvar samt beredskap mot sårbarhet) skedde också en utgiftsökning jämfört med den socialdemokratiska regeringens budget från året innan. Drygt en miljard tillfördes även om man räknar bort de nya utgiftsposterna för miljöpolitik och näringspolitik.
Så en dag i juli 2007 var det många som satte morgonkaffet i vrångstrupen när man läste tidningen. Ja, det vill säga de som inte råkade spotta ut grillvinet när de lyssnade på tv-nyheterna kvällen innan. Finansminister Anders Borg hade i sitt tal i Almedalen sagt att man skulle spara 10 % på försvarsbudgeten till 2010, dvs 3-4 miljarder kr. Lika lite förvarning som allmänheten hade försvarsministern Mikael Odenberg fått.
Att det skulle sparas pengar i försvarsbudgeten stod sedan klart för Mikael Odenberg. Under våren hade Odenberg och Reinfeldt kommit överens om att Försvarsdepartementet liksom övriga departement skulle se över utgifterna och möjligheterna att minska budgeten för att inrymma de omfattande skattesänkningar Alliansen gått till val på. En arbetsgrupp tillsattes med uppgift att skära 350 miljoner kr för 2008 och därefter årligen ökande.
Borgs utspel i Almedalen var dock betydligt högre än vårens överenskommelse och därtill oannonserat. Huruvida det var förankrat hos statsministern kan man fråga sig. Händelsen bär dock klara paralleller till upptakten till försvarsbeslutet 2000 där Erik Åsbrink gjorde upp med Vänsterpartiet och Miljöpartiet bakom ryggen på Björn von Sydow och Göran Persson.
Duellanterna Odenberg och Borg (Wiki) |
Odenberg var dock kritisk till att det så lätt skulle gå att hämta in pengar på materielanslaget utan att det skulle komma surt efter. ”Vore korkat att inte fullfölja dem [tidigare materielbeställningar] och dessutom generera högre kostnader.” och menade också på att ”Om stora materielnedskärningar görs får de operativa effekter genom vilka förband som kan sättas upp.”
Odenberg tvingades efter Almedalen att visa på möjligheter att överföra pengar från materielanslaget till de internationella insatserna och presenterade ett förslag som föreföll falla i god jord. Ca en miljard kr skulle sparas in under de kommande tre åren. I slutet av augusti dök återigen en överraskning upp från Finansdepartementet i form av ett kort dokument i handen på en av Odenbergs medarbetare. Nu skulle det sparas ytterligare två miljarder kr på försvarsanslaget och det utan att Försvarsdepartementet konsulterats. Det blev droppen för Mikael Odenberg som meddelade statsministern att han inte kunde fortsätta under dessa premisser.
Odenbergs egen förklaring till att Finansdepartementet agerade som man gjorde var att man förmodligen var i behov av snabba pengar för att finansiera andra steget i jobbskatteavdraget. Jämför man budgetpropositionerna för åren kring 2007 ser man också en starkt förändrad prognos avseende försvarsanslaget där budgeten för 2007 var en ökning gentemot tidigare socialdemokratiska regering för att därefter falla tillbaka efter Almedalen till det socialdemokratiska förslaget.
I efterhand kan man ge Odenberg rätt på flera punkter. Hans varningar om alltför positiva kalkyler kring avbrytande av materielprojekt och konsekvenserna för den operativa förmågan har besannats. De har därtill verifierats av Riksrevisionen i form av dess granskning av den ”amatörernas afton” som blev resultatet av Finansdepartementets försvarspolitik där många av de materielprojekt man med mycket bristfälliga underlag strök, några år senare varit tvungna att startas om till avsevärda fördyringar.
I praktiken hade därmed de nya Moderaterna valt den hårdaste linjen från FB 04, det vill säga den som innebar minus 6 miljarder kr och som till och med Miljöpartiet kommit fram till i Försvarsberedningen att den var orealistisk. Att de försvarsintresserade väljarna och traditionella moderater var förvånade är inte så konstigt eftersom Moderaterna i valmanifestet bland annat tryckt fram finansieringen av försvaret. Men var det verkligen stundens ingivelse eller något som man redan tidigare öppnat för i Nya Moderaternas innersta kretsar?
Moderaterna och FB 04
Journalisten Anders Pihlblad på TV 4 kom härom året med en intressant bok om Nya Moderaternas framväxt sedan katastrofvalet 2002. Ur ett försvarspolitiskt perspektiv är delen om skapandet av Alliansen under början av hösten 2004 intressant. Försvarsfrågan var nämligen det första man enades om i Alliansen och det handlade inte om ökade försvarsanslag.
Socialdemokraterna lär inledningsvis ha sett framför sig att likt försvarsbeslutet 2000 göra upp med Centern om det nya försvarsbeslutet. Skapandet av Allians för Sverige kom dock emellan. Maud Olofsson lyckades dock genom förhandlingarna med de övriga allianspartierna nå en överenskommelse där man även fick med sig Moderaterna som tidigare haft linjen att öka försvarsutgifterna. Olofsson tog sedan kontakt med Leni Björklund och även Göran Persson, men hos den sistnämnde var intresset svalt. Han ansåg sig inte kunna göra upp med Moderaterna utan istället blev det ett försvarsbeslut med stöd av Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
Det var alltså inte först 2007 utan redan 2004 som de Nya Moderaterna först var inne på linjen att sänka försvarsanslagen. Sedan dess har rollerna blivit de omvända och det är de övriga allianspartierna som förefaller vara mer inställda på att höja försvarsanslagen med anledning av den ändrade situationen i omvärlden och utvecklingen i närområdet. I dagens Expressen spekuleras det till och med om att Försvarsberedningen håller på att spricka.
Georgien
Inom säkerhets- och försvarspolitiken blir det sällan som man önskat och förutspått. Efter Mikael Odenbergs avgång fick Sverige en ny försvarsminister i form av handelsministern Sten Tolgfors som av många inom Moderaterna ansågs vara en mycket lojal politiker. Det blev nu den tidigare vapenvägraren Tolgfors uppgift att genomföra den nya ”försvarsreformen” för att frigöra pengar till Finansdepartementet och jobbskatteavdragen.
Arbetet kom att bli intensivt och precis som Försvarsmakten tidigare varnat för riskerade det att få stora konsekvenser för Försvaret. Istället för låta Försvarsmakten prioritera vilka materielsystem som skulle strykas för att uppnå de kortsiktiga besparingarna, gjordes arbetet huvudsakligen av tjänstemän på Försvars- och Finansdepartementen, samt bl a riksdagsledamöterna Allan Widman och med försvarsminister Tolgfors statssekreterare Håkan Jevrell i spetsen. Som underlag för prioriteringen hade man en knapp A4-sida om varje materielsystem som skulle ingå i arbetet. Resultatet blev därefter såsom Riksrevisionens rapport från förra året visade. Besluten om avbrutna materielanskaffningar, i vissa fall med mycket ringa kostnad till leverans, kom bl a att innebära att leverans av materiel till insatsen i Afghanistan försenades, trots Tolgfors löfte om motsatsen. Något år senare var de flesta materielprojekten igång igen med de fördyringar detta innebar.
Våren 2009 lade Regeringen fram en ny inriktningsproposition för försvaret. En av de största frågorna i propositionen var det nya personalförsörjningssystemet som redan till sommaren året därefter röstades igenom Riksdagen
Inför propositionen hade i sedvanlig ordning en försvarsberedning tillsatts. I beredningens andra rapport, Säkerhet i samverkan (den första handlade mest om krishantering, vilket kan ses i skenet av Gudrun och tsunamin), breddar man hotbilden avsevärt till att främst handla om miljöförstöring och terrorism. I sedvanlig ordning tog man även upp Ryssland och i denna rapport återfinns det berömda ”lackmustestet”
I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer. Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren kommer definiera vår syn på Ryssland. Solidariteten mellan EU-staterna är viktig i detta sammanhang.
Man hade dessförinnan också konstaterat i rapporten att Ryssland inte hade militär förmåga annat än för aktioner mot grannländer med begränsad militär förmåga och konstaterade att Sverige noga måste följa den politiska, ekonomiska och militära utvecklingen i Ryssland.
Under våren 2008 var fortfarande ”Afghanistandoktrinen” huvudspåret och Sten Tolgfors och Per Schlingmann kunde på SvD Brännpunkt meddela Bo Pellnäs att Ryssland inte var något att bekymra sig över och att visserligen så skedde materiell förnyelse, men ”från låga nivåer” (jämför Karin Enströms uttalande i DN i onsdags). Vidare meddelades att försvaret inte bara var ”övat utan även använt och insatt, vilket stärker kvalitet och förmåga på hemmaplan”. Inom försvarspolitiken var våren 2008 helt fokuserad kring de ekonomiska realiteter som Anders Borgs almedalstal fört med sig och Försvarsmakten såg framför sig ytterligare en halvering. I SvD kom den ena kartan efter den andra med kulhål på förband som skulle läggas ner.
Så i början av augusti vände allt tvärt. Ryssland anföll Georgien efter att Georgien efter långa provokationer gått in militärt i utbrytardelen Sydossetien. Lackmustestet hade plötsligt gett utslag och efter ett tags medial tystnad var det nu helt andra budskap från försvarsminister Tolgfors. Nu handlade det om krig som plötsligt kunde vara över på en vecka, vilket varit ett helt otänkbart diskussionsämne det gångna året. Nu var det inte längre tal om att lägga ner förband utan den grundorganisation som fanns skulle fortsätta finnas. Det försvarsbeslut många förväntat sig under hösten som fortsättning på FB 04 och som Försvarsberedningen arbete syftade mot, kom att dröja till våren 2009 och då i form av en inriktningsproposition istället för ett försvarsbeslut.
Ett nytt försvar
Jämfört med tidigare försvarspolitiska dokument var inriktningspropositionen en helomvändning. Nu skulle det inte längre existera någon särskild utlandsstyrka utan förbanden skulle lika gärna kunna användas i Sverige såväl som i insatser utomlands. Centralt för detta var ett nytt personalförsörjningssystem där värnplikten skulle överges till förmån för ett yrkesförsvar. För att mildra den negativa klangen i detta uttryck kidnappades begreppet frivilligförsvar. Att nu vara frivillig handlade om att vara anställd och kontinuerligt eller tidvis tjänstgörande i Försvarsmakten, till skillnad mot att tidigare vara knuten till Hemvärnet, Lottakåren, Blå Stjärnan eller liknande.
Att avskaffa värnplikten och införa ett yrkesförsvar var en av de punkter som Försvarsberedningen föreslagit i sin rapport Försvar i användning i början av sommaren 2008. Till skillnad mot vad man idag kan få uppfattning om i debatten så var det en enhällig försvarsberedning som föreslog att värnplikten skulle ersättas med ett yrkesförsvar. Till och med Vänsterpartiet ställde in sig i ledet.
Levererad två månader innan Georgienkriget och ett halvår innan det började smälla på allvar i det svenska ansvarsområdet i Afghanistan, var Försvarsberedningens rapport starkt påverkad av 00-talets säkerhetspolitiska händelser som man verkar ha sett som en säker framtida utveckling. Utöver att förorda ett yrkesförsvar ville man även, enhälligt, minska såväl luftvärn som antalet tunga stridsfordon (stridsvagnar) som antalet stridsflygplan.
För Alliansregeringen och Försvarsdepartementet verkar det ha varit mycket bråttom med införandet av yrkesförsvaret. Så bråttom att vid voteringen våren 2010 om värnpliktens hädangång och yrkesförsvarets införande, hade ingen av de två utredningarna kring den nya personalförsörjningen blivit klara. Enligt vissa vanligtvis mycket välunderrättade källor uppdrogs även Försvarsmakten att forcera införandet av det nya personalförsörjningssystemet, vars ekonomiska osäkerheter man hade svårt att täcka upp för, med ett år mot löftet att insatsorganisation 2014 ej skulle behöva stå färdig förrän 2019 för att de finansiella osäkerheterna skulle kunna bemästras.
Allt gick sedan i en rasande takt och allmänheten matades gång på gång med hur bra rekryteringen till den nya personalförsörjningen gick. Ständigt nya rekord i antal sökande rapporterades, dock utan information om vad en ”sökande” egentligen innebar. Skeptikerna som påpekade att antalet sökande var mindre relevant än kvaliteten på de sökande och hur många av de sökande som avsåg att stanna i de minst 6 år som Försvarsmakten kalkylerat med, utmålades såsom bakåtsträvare.
Allt var dock inte frid och fröjd under ytan i den moderata försvarspolitiken. De moderater som satt i Försvarsutskottet, bland andra Karin Enström, var inte riktigt nöjda med läget utan satte samman ett idéprogram kallat ”Blå tankar om Försvaret”, vilket överlämnades till försvarsministern. Enligt dåvarande försvarsutskottsledamoten Rolf K Nilsson gjorde de moderata försvarspolitikerna vad man kunde för att påverka Regeringen, men utan framgång. Vad som exakt hände råder det säkerligen delade meningar om, men värt att konstatera är att inte en enda av de moderata ledamöterna i Försvarsutskottet från mandatperioden 2006-2010 sitter idag i Försvarsutskottet. En av ledamöterna och kritikerna, Isabella Jernbeck, sitter idag i Socialutskottet istället och hennes blogginlägg då och då tyder på hon fortfarande inte är nöjd med Regeringens försvarspolitik.
Försvarsminister Tolgfors och statssekreterare Jevrell såg sig för ungefär ett år sedan tvungna att avgå. I Tolgfors fall var det ”vapenfabriken i Saudi-Arabien” som ska ha blivit den utlösande faktorn. Frågan är om inte det allmänna läget i försvarspolitiken var starkt bidragande. Tolgfors hade tagit en smäll för laget när han axlade positionen som försvarsminister med huvuduppgift att ta hand om ekonomin. Nu stod han alltmer ensam i snålblåsten i försvarspolitiken och hade på senvintern 2012 inte mindre än tre KU-anmälningar samtidigt mot sig.
Vid sin avgång meddelade Tolgfors att han nu lämnade över ett färdigt försvar. Allt skulle vara ordnat och statsministern bekräftade indirekt detta när han talade om att de talat länge om att Tolgfors skulle kunna dra sig tillbaka. Bilden av ett förberett skiftbyte krackelerade dock kraftigt när det tog nästan en månad att hitta en ersättare till Tolgfors i form av Karin Enström.
Försvarsministrarna Enström och Tolgfors (Wiki) |
Post-Tolgfors
Georigenkriget medförde dock en markant intressehöjning för försvars- och säkerhetspolitiken. De sanningar som Försvarsberedningen presenterade försommaren 2008 avseende materiel är idag inte längre några sanningar. Det luftvärn som man föreslog skulle reduceras är idag på högsta mode, då det åter står klart att luftvärn är grundläggande för att såväl kunna försvara egna intressen som för att möjliggöra att extern hjälp kan föras fram i den händelse Sverige blir indraget i en kris/konflikt/krig på hemmaplan. På samma sätt är tyngre stridsfordon och stridsvagnar en grundläggande resurs för att kunna möta en teknologiskt kvalificerad motståndare och stridsflyg nödvändigt för att förneka en motståndare rörlighet i luften och på havet samt att kunna ta striden till motståndarens territorium.
Det problem som nu är centralt för svensk försvarsförmåga, utöver den något haltande personalförsörjningen såväl avseende soldater och sjömän som officerare, är det så kallade materielberget. För att den till 2014 beställda insatsorganisation 2014 ska kunna intas till det nya datumet krävs inte bara personell uppfyllnad utan även materiell uppfyllnad. Redan innan det av Regeringen och Riksdagen fattade beslutet att anskaffa 40-60 JAS 39E fanns ett underskott på 25 miljarder kr i materielanskaffningen till 2019, där mycket utgörs av sådan materiel som redan under 00-talet skjutits på framtiden. Beslutet att anskaffa JAS 39E utökade underskottet med 5,5 mdr kr.
Idag börjar årets upplaga av Folk och Försvars rikskonferens och ÖBs officiella ”avslöjande” om innebörden av den i FB 04 ursprungligen beställda förmågan hos Försvarsmakten, utgör centrum i debatten.
Är det verkligen rimligt att ett land med Sveriges läge, yta och säkerhetspolitiska (brist på) förutsättningar år 2019 endast ska ha förmåga att försvara sig på en plats i landet i en vecka mot en angripare vars styrka utgörs av ca 2000 soldater och detta dessutom efter veckor av förvarning?
Denna debatt kommer att lägga grunden för Försvarsberedningens framtida arbete och det resultat den kommer att presentera inför nästa försvarsbeslut, ursprungligen annonserat till 2014, men numera tidsbestämt till 2015 (dvs efter valet). Frågan är vilka ”sanningar” som denna gång kommer att vara gällande i Försvarsberedningens rapporter? Såsom PROLOG har visat har dessa ”sanningar” som använts som facit eller ursäkt för de föregående försvarsbesluten visat sig stämma lika ofta som de varit inkorrekta. Det återstår att se vad ”sanningen” är denna gång.
Källmaterial och media (delar av)
Försvarsministern som försvarade sin ståndpunkt - Statsvetenskaplig uppsats från Lunds universitet där författarna intervjuat Mikael Odenberg om avgången
Ett partis fall och uppgång - Anders Pihlblads bok om de nya moderaterna
Försvarsberedningen - Säkerhet i Samverkan
Försvarsberedningen - Försvar i användning
Inriktningspropositionen 2009
Blå tankar om framtidens försvar
Riksrevisionens granskning av genomförandegruppen
Fokus - Därför tvingades Odenberg gå
SR - Försvarsmakten varnar för besparingskonsekvenserna
SR - Regeringen oense om försvarsutgifter
GP - Odenberg: Tolgfors kallas tomhylsa
SvD - Myndigheter och nya förband hotas
SvD - 2,2 miljarder sparas på försvarsmateriel
Aft, SvD, 2, 3, DN, 2, GP, UNT, SvD, HD, SR,
Wis
SvaraRaderaHuvudet på spiken. Välskriven serie om hur ett land kan demontera sin försvarsförmåga på ett decennium.
Peter Neppelberg
För övrigt anser jag att detta material av W ska hemligstämplas. Citat Reinfelt avsomnade moderaterna
SvaraRaderaEn nödvändig resumé för Folk och Försvars rikskonferens deltagare om det svenska värnpliktsförsvaret. Det folkförsvar med svensk profil som fanns för att värna vårt lands oberoende i en militärt mycket aktiv del av världen.
SvaraRaderaDet militära DJUPFÖRSVARET bestod av ffa FV- och Marinstridskrafter. Flygplan beväpnade med RB04E och efterhand RB15 med kapacitet att slå av fartyg av kryssarklass fanns vid Flottiljerna F6, F7, F10, F15, F17 och F21 fram till de flottiljerna lades ned.
Flygplanen kunde på ca två (2) timmar vara skarpbeväpnade och lämna sina baser för att möta en angripare.
I Östersjön fanns ständigt skarpladdade ubåtar med uppgift att spana och, om så behövdes, verka med sjömålsammunition.
Idag har inga förband högre beredskap än 90 dagar. 90 DAGAR-90 DAGAR. Inget av det t ex försvarsministern, ÖB eller genlt Salestrand kommer att redovisa är genomförbart förrän efter dessa 90 dagar-för högre beredskap är inte ålagd Försvarsmakten att ha.
Markförbanden består idag av knappt 500 soldater som inte är samövade.( 2013-en mekaniserad bataljon hopskrapad från tre förband. Boden, Skövde och Revingehed). Det försvar som fanns var samövat och bestod av 850 000 personer.
De övriga "förbanden" i det "nya tillgängliga" försvaret är så underbemannade att de knappt kan sägas existera. Eftersom specifikt luftvärnsförband diskuterats här på forumet kan ju just numerären på den enda existerande luftvärnsbataljonen omnämnas; knappt 100 personer finns i det förbandet. Det innebär att det är bemannat till ca 12%-och dessutom utrustat med museiföremål....
De nya Moderaterna har helt förintat det svenska totalförsvaret. Förarbetet är gjort av socialdemokratiska regeringar där Thage G Pettersson, Björn von Sydow och Leni Björklund lyckades genomföra det storspionen Stig Wennerström försökte men inte riktigt lyckades med. Snögga politiker och karriärhungriga generaler får faktiskt Wennerström att framstå som en ren klåpare.....
Miljarder läggs på att förlama försvarets förmåga genom att implementera system som SAP PRIO. Trots att personalen under mer än tre år varnat, rapporterat och upprepat att systemet omöjliggör att arbete utförs så kör försvarsmaktledningen vidare med system PRIO. Systemet är ett direkt hot mot rikets säkerhet och borde omgående avvecklas.
Nästan 25% av tillgänglig arbetstid behöver de anställda soldaterna i Försvaret idag lägga på att genomföra Högvakt på slotten i Stockholm. Det åläggs ca 20 dygns högvakt för de förband som finns kvar. Med tre veckors utbildning innan, genomförande och sedan uttag av ledighet har i praktiken tre arbetsmånader påverkats. Högvakten kostar idag ca 200 miljoner kronor för försvaret att genomföra. Är det försvarbart?
I försvaret har ett klassamhälle skapats. Där finns officerare och underofficerare. I det gamla försvaret, det förhatliga värnpliktsförsvaret-som av generaler som t ex logistikchefen Bengt Andersson, har jämförts med Nordkoreas-fanns inte det klassamhälle som nu skapats. Varför det är så mycket bättre med detta nya klassamhälle finns inga förklaringar till från de ansvariga-tydligen är det ett ”måste” med klassamhälle-officerare-underofficerare om man ska kunna verka tillsammans med andra länders krigsmakter och vara ockupanter i Afghanistan. Varför har ett klassamhälle skapats i det nya försvaret?
Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren verkar enligt en artikel i media inte ens behaga att närvara i Sälen-vilken otrolig arrogans och förakt hon visar mot de svenska soldaterna och officerarna.
Bifogar igen professor Wilhelm Agrells anförande vid Rikskonferensen 2011; hans anförande har ännu inte bemötts av någon från Försvarsmaktens ledning eller av de politiker som varit ansvariga för förintelsen av det svenska folkförankrade totalförsvaret. Varför?
Här är länken till professor Agrells tal 2011:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/01/18/hela-historien-om-f-rsvarets-nedg-ng-och-fall
Läge reprisera Agrells anförande kanske? Det är ju inte mindre aktuellt nu.
SvaraRaderaÄven bra artikel av Sven Hirdman i DN. Viktigt att inte glömma de hot som sannolikt är tyngre än det Ryska.
http://www.dn.se/debatt/starkt-forsvar-behovs-aven-utan-hotet-fran-ost
Ypperligt skrivet!
SvaraRaderaJag kan ju säga att det Ryssland gjorde i Georgien 080808, det trodde jag långt innan dess, att Ryssland kunde göra och var beredd att göra. Men jag hade då inte Georgien utan andra småländer i tankarna. Denna insikt får man om man, som jag, har en nöjaktig kännedom om Sovjetunionen och att historien hela tiden är närvarande hos den ryska ledningen. Så jag förstår inte varför Utrikes- och Försvarsdepartementet med sina kunskaper och signalspaningsresurser togs på sängen.
Som ett komplement och en förklaring till din ”PROLOG: Del 3” bör man också ta upp vad som händer parallellt inom UD där Carl Bildt utrikespolitiskt regerar i ensamt majestät. Svensk säkerhetspolitik inbegriper utrikes- och försvarspolitiken. Det är inga vattentäta skott mellan Utrikes- och Försvarsdepartementet. (Att Karin Enström inte vill säga att Saudiarabien är en diktatur, dikteras av UD.)
Som så många andra inom det politiska etablissemanget så har den flitige Bilderbergmötesdeltagaren Carl Bildt enligt mitt förmenande ”vänt avog sköld mot fosterland” och föresatt sig att föra in Sverige bland EU:s ”kärnländer” samt bereda vägen för ett svenskt Natomedlemskap. Han har således varit en av de största tillskyndarna till att svensk militär i första hand ska inordnas under Natoflagg i diverse globala konflikter. I den världsbild som Carl Bildt har låtit påskina kommer Nato inta rollen som en global polisstyrka. Ett eget territoriellt försvar blir då obsolet, om vårt territorium kan försvaras av Nato. Det är förmodligen under påverkan av denna världsbild och av Lissabonfördraget, som både ”Solidaritetsförklaringen” och uppbyggandet av expeditionskåren IO 14 krystades fram.
Som svensk politiker kan det vara moraliskt svårt att beordra värnpliktiga att riskera sina liv för endera sidan i någon svårförståelig global konflikthärd under Natos flagg, vilket motiverar kravet på att värnpliktiga ersätts med frivilliga yrkessoldater med utlandsobligatorium. Enligt Wikipedia, togs således 090616 beslutet att låta värnplikten i Sverige vila i fredstid. Beslutet trädde i kraft 100701. I konsekvensens namn borde värnplikten återuppväckas, eftersom Sverige befinner sig i krig i Afghanistan.
Nu faller deltagarna i Sälen som käglor. Angrepp med biologiska stridsmedel mot Sveriges försvars- och politiska ledning.
SvaraRaderaÖB lämnar Sälen med svansen mellan benen eller brallorna nere-välj själva lämpligt alternativ.
Försvarsberedningens ordförande undslapp att få oral-fykal förening och därmed magen i olag. Istället har Cecilia Widegren på ett mycket tydligt sätt visat att hon hyser ett totalt förakt för svenska soldater och officerare. Hon är en arrogant skam för svensk offentlighet och borde omgående avskedas från allt vad offentliga förtroendeuppdrag heter.
Hon är helt enkelt för dåligt påläst i ämnet svensk säkerhetspolitik och vågar inte gå upp på pisten och redovisa vad hon håller på med i försvarsberedningen.
Bifogar en länk för magsjuka generaler och andra att läsa under timmar på toa;
Professor Wilhelm Agrells tal i Sälen 2011:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/01/18/hela-historien-om-f-rsvarets-nedg-ng-och-fall