Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
The Charge of the Light Brigade
 |
| Robot 70 i eldställning |
Half a league, half a league,
Half a league onward,
All in the valley of Death
Rode the six hundred.
”Forward, the Light Brigade!
Charge for the Guns” - he said
Into the valley of Death
Rode the six hundred.
– Dikt av Lord Tennyson skriven till minnet av lätta brigadens anfall vid Balaklava 1854. Kanoner är fortfarande en viktig faktor på slagfältet, men tyngdpunkten har sedan 1800-talet förskjutits mot himlen.
2018 planerar Luftvärnsregementet att helt ha ersatt Robot 70 med IRIS-T i försvarets två korträckviddiga luftvärnsbataljoner i enlighet med vad regeringen nyligen beslutat. Risken är överhängande att försvarsmakten då skrotar Robot 70 helt och hållet, i den vanliga strävan att avveckla vapensystem som inte längre ses som centrala i syfte att spara pengar i förrådskostnader och underhåll.
Att slänga Robot 70-enheterna vore förödande. De bör istället omfördelas till försvarets lätta anfallsbataljoner. Idag är det bara de mekaniserade bataljonerna som har eget luftvärn i form av Luftvärnskanonvagn 90. De lättare bataljonerna, som utgör 50% av anfallsförbanden har inget luftvärn. Även om dessa bataljoner uppträder i brigads ram tillsammans med de mekaniserade luftvärnsskyddade förbanden är frånvaron av eget luftvärn bekymrande, och för de två lättaste bataljonerna som på grund av sina uppgifter ofta måste uppträda självständigt, den luftburna bataljonen och amfibiebataljonen, så är frånvaron av luftvärn självmord i strid.
Men är då inte Robot 70 ett omodernt system som inte är värt att sparas? Kommer inte fienden att använda alldeles för högteknologiska robotar och smarta bomber från hög höjd för att kringgå systemet? NEJ. Även om teknikutvecklingen är snabb och avancerade luftangrepp dominerar krigföringen på strategisk nivå så är ändå lågt flygande plattformar såsom drönare, attackhelikoptrar och markattackflyg de verkliga arbetshästarna för att bekämpa markförband och amfibieförband nu och i framtiden. Avancerade luftangrepp med kryssningsrobotar och smarta bomber riktas i större utsträckning mot fasta anläggningar eller tydliga mål där man vet att man når effekt typ flygbaser, ledningsplatser och radaranläggningar samt mot radarsändande luftvärnsförband. Mot rörliga markförband och amfibieförband är den mer ”stridsspaningslika” metoden att flyga på låg höjd med drönare, helikopter och stridsflyg fortfarande viktigast och så kommer det att fortsätta vara även när sensorutvecklingen går ännu mera framåt. Robot 70 hittar fortfarande nya kunder utomlands. Det är ett efterfrågat system och det är väldigt billigt att vidmakthålla med ett obefintligt underhållsbehov.
 |
| Robot 70 buren |
Att upprätta en luftvärnspluton med befintliga Robot 70 i den luftburna bataljonen, amfibiebataljonen samt de två lätt mekaniserade bataljonerna är inte en stor kostnad. Det skyddar inte förbanden mot alla typer av lufthot, men det försvårar för motståndaren att använda sina effektivaste plattformar drönare, helikoptrar och markattackflyg för att från låg höjd spana mot och bekämpa förbanden. Amfibiebataljonen i synnerhet, men även de andra lätta bataljonerna, är mycket exponerade för flyghot under framryckning och rörlig strid. Vid framryckning är Robot 70 ett begränsat system, men genom att metodiskt ”hoppa bock” med eldenheterna uppnås ändå ett relevant skydd. Om de lätta förbanden ständigt måste vaktas av JAS när de rör på sig uppnås inte någon synergieffekt av de olika resurserna. Tvärtom vore det ett mycket ineffektivt utnyttjande av de begränsade svenska stridsflygsresurserna.
När lätta förband grupperat för försvarsstrid och maskerat sig ändrar flygangreppen karaktär och övergår från att vara överraskande och momentant förödande till att bli mer trevande och långsamma. Mot välmaskerade förband utan luftvärn, exempelvis i bebyggelse eller tät skog, uppträder attackhelikoptrar gärna lugnt och metodiskt väldigt nära målet. Deras sensorer är inte bättre än så, men med lite tid så hittar de oftast vad de söker. Detta har alla svenska soldater som samarbetat med amerikanska Apachehelikoptrar i Afghanistan bevittnat på nära håll. Bärbara luftvärnsrobotar gör världens skillnad i sådana situationer och tvingar motståndaren till ett helt annat uppträdande.
I många länder som exempelvis USA, Frankrike och Ryssland används handburna enkla luftvärnssystem typ Stinger, Mistral och Igla i stor utsträckning för att skydda lätta förband, och Robot 70 är bättre än alla dessa system. Sverige sticker ut internationellt sett i sin naivitet genom att påstå att förband kan luftlandsättas eller bedriva amfibieoperationer utan att ha med sig korträckviddigt luftvärn i framryckningen. Detta politiskt tillskyndade taktiska tänkande liknar lätta brigadens anfall vid Balaklava och är ett symtom av den så kallade strategiska timeouten. Amfibiebataljonen hade exempelvis Robot 70 fram till 2007, sen ändrades förbandsspecifikationen till att vara anpassad för fredsbevarande verksamhet och inte strid mot en jämbördig motståndare.
 |
| ASRAD-R |
Självklart vore det bättre att anskaffa mer avancerade lätta luftvärnssystem såsom exempelvis svensktillverkade ASRAD-R, 40mm automatkanonmoduler eller möjligtvis IRIS-T till de lätta förbanden, åtminstone till de lätt mekaniserade bataljonerna som har fordon för att bära dylika system, men om utrymme inte medges till det i materielplanen så är Robot 70 även utan avancerade sensorer ett viktigt och kostnadseffektivt system för att ge luftvärn till våra lätta förband. Att slänga grejorna 2018 är illojalt både mot skattebetalarna och mot våra soldater, det är inte okej att låta förbanden vara oskyddade under tiden som anskaffning av eventuella framtida system diskuteras. Det man har, det har man, och det ska användas tills nästa generations prylar är helt införda i organisationen. Annars har man inte förmåga här och nu, man övar fel och risken är att förståelsen för de egna förbandens förmåga och den verkliga stridens karaktär minskar bland officerare och beslutsfattare.
En förenklad Robot 70-pluton för lätta bataljoner behöver inte vara stor. Den kan vara så liten som 18 man med fyra eldenheter om varje grupp består av fyra personer och plutonsledningen av två officerare. Robot 70 med den senaste robottypen Bolide kan dessutom även bekämpa stridsfordon och sjömål både i ljus och mörker med 8km räckvidd. Utbildningstiden på systemet är kort och därför kan soldaterna även utbildas på exempelvis Pansarvärnsrobot 57 och därigenom bli en flexibel allmålsresurs för bataljonschefen.
Släng inte Robot 70. Fyll den nuvarande bristen på taktiskt luftvärn i våra lätta anfallsbataljoner istället. Med en så liten volym anfallsförband som Sverige har idag kan vi inte låta bli att luftvärnsskydda hälften av dem. Behåller vi inte relevant materiel riskerar vi att förlora taktiskt kunnande och i värsta fall begå samma misstag som britterna gjorde vid Balaklava.
Grodman
Intressant, men här är några spontana synpunkter:
SvaraRadera"varje grupp består av fyra personer"
Är RBS-70 infördes bestod varje grupp (då tropp) av 14 man, visserligen då också utrustade med en 20mm akan. I olika omgångar har antalet man per grupp minskats ch var ett tag nere i fem, något som visade sig ohållbart ut uthållighets- och skyddssynpunkt. Nu har grupperna utökats till sju man.
"det är väldigt billigt att vidmakthålla med ett obefintligt underhållsbehov"
Nja.
"Robot 70 med den senaste robottypen Bolide kan dessutom även bekämpa stridsfordon och sjömål både i ljus och mörker med 8km räckvidd."
Här blir det då plötsligt inte fråga om att behålla utan om att köpa nytt, eller?
(sikten+stativ+rb)
"Utbildningstiden på systemet är kort"
Har du då något exempel på SHORAD-system som kräver MER tid i riktsmulatorn än vad Rb-70 skytten behöver?
"Behåller vi inte relevant materiel riskerar vi att förlora taktiskt kunnande och i värsta fall begå samma misstag som britterna gjorde vid Balaklava"
riskerar=futurum?
Det tåget har tyvärr redan lämnat
perrongen för flera år sedan.
Och efter att ha skruvat med RBS-70 i 20 år så håller jag med om att det är ett ruskigt funkis system(alla 523 enheter vi en gång skaffade) och ännu bättre var RBS-90.
Men nu är det dags att skaffa nytt!
Först skaffa nytt, därefter skrota det gamla.
SvaraRaderaAtt göra tvärtom och skrota innan man köper nytt kan man bara göra när politiken utvecklas i positiv riktning.
Epoken efter kalla krigets slut med ryskt sönderfall och ökande europeisk och amerikansk styrka är över. Nu ökar behovet av försvarsförmåga år för år och då är det vansinne att släppa förmågor innan de nya är på plats.
Den är videon ger en mycket pedagogisk inblick i livet som lätt infanterist utan luftvärnsskydd.
SvaraRaderahttp://www.liveleak.com/view?i=7e2_1342645222
Håller helt med om att anskaffningen av IRIS-T SLS inte tar hänsyn till manöverförbandens behov av luftförsvar. Systemet är helt enkelt för klumpigt och tar ca 15 min att gruppera.
SvaraRaderaBeslutet att avveckla RBS70 är ju ännu inte formellt taget, och systemet lär ju behövas till 2018 när IRIS-T är förbandssatt och operativt.
Förhoppningsvis kommer man till insikt i detta förmågegap avseende luftförsvar av manöverförbanden innan beslutet om avveckling sker.
Dock är det ändå så att det inte sker utan kostnad. Robotarna som finns i förråd är visserligen underhållsfria, men bara en begränsad tid om än lång (ca 15 år). Samtidigt är kostnaden för livstidsförlängning en bråkdel av nyanskaffningen, och därmed finns det i förråden ett betydande kapital av robotar för 15-20 år framåt med en relativt liten investering.
Avvecklingen av ett stort antal robotar (tusental?) är ju inte heller att förringa, och att skjuta på kostnaden för den avvecklingen i 15-20 år är nog vad FM kan behöva idag.
Det som är svagheten i det gamla RBS70 är ju som bekant utbildningstiden för skytten. Där är det därför värt att överväga en anskaffning av RBS70 NG som med sin automatiska målföljning ställer betydligt mindre krav på utbildning. Med det följer också toppmodern mörkerförmåga och många andra tekniska lyft från det gamla systemet. (se http://www.saabgroup.com/rbs70ng)
Bärbara luftvärnsmissiler låter som en utmärkt idé, inte minst avskräckande. Fi kan inte ha underrättelse om var de finns utan måste utgå att de finns var som helst när som helst. En bra anledning att avstå från att använda extremt dyra attackhelikoptrar. Civilt flyg gör omvägar runt Afghanistan (gjorde så även före talibanerna och allt därefter), och jag tror att anledningen heter "FIM-92 Stinger".
SvaraRaderaVarje komponent i ett sånt där system uppgraderas väl successivt. Ny mjukvara, ny dator, nytt sikte, ny raketmotor, ny sprängladdning o.s.v. varteftersom bit för bit.
Att systemet används i många länder och att det finns ammunitionsproduktion i Sverige är en god anledning att behålla det under en period då försvaret behöver förstärkas.
SvaraRaderaDet borde vara klokt att fundera på hur det kan komplettera IRIS-T och då gissar jag att det behöver utvecklas för att bli mera portabelt och mindre beroende av eldledningsradar så RBS-70 förband blir avsevärt lättare än IRIS-T.
Det finns redan en bättre lavett på hyllan men jag vet inte vilken utveckling som behövs inom radiokommunikation och lättare och billigare sensorer för att förvarna från vilken riktning en fiende troligtvis kommer.
En hyfsat rimligt utveckling vore att luftvärnet får resurser att införa IRIS-T, uppgradera giraffradarsystemen, specificera och införa lämpliga radiosystem, hålla systemet flexibelt och som integrationsövning koppla ihop dem med Norska NASAMS 2.
Under tiden detta görs borde det vara rimligt att luftvärnets krav på kommunikationssystem plockas upp av alla lätta förband inklusive hemvärnet och att det köps större serier med kommunikationssystem så alla förband får infrastruktur för att leda och samordna avancerad eldgivning. Liknande system behövs ändå för att överföra spaningsdata som bilder och filmer i realtid och pålitlighet behövs för att kunna leda indirekt eld. (Försvaret skall väl ändå inte ligga mer än 10-15 år efter den civila utvecklingen? Jag skulle vara nöjd med fläskiga militärspecade smart-phones med utstickande antenner för bättre radioprestanda som kan sättas upp i spontana nätverk för minimal radioutstrålning när folk i allmänhet om 10 år har sin mobil i glasögonen med nätverk till armbandsuret som har kroppssensorerna och den ihoprullade laptopen i ryggsäcken.)
Om det sedan går bra med budgeten borde det största behovet vara tungt luftvärn och mer IRIS-T luftvärn och kanske komplettering med någon andra mellanpresterande jaktrobot från flyget.
Om det även ordnas pengar för att göra lite mer skulle jag önska en teknikutveckling av t.ex. akustiska sensorer, optiska sensorer och lågpresterande radar för att till låg kostnad eldleda gentemot lågpresterande flygfarkoster och bidra med samma typ av luftövervakning som den manuella optiska flygspaningen. Sedan köps detta in tillsammans med nya RBS-70 lavetter och de gamla skrotas, om det nu finns en viktig roll för ett lätt system.
För att få ihop det behövs det en mindre höjning av försvarsbudgeten och att industrin kan få fram ok system till riktigt låga priser. Då jag tyvärr tror att försvarsförmågan behöver vara användbar räcker det inte att köpa några få teknikdemonstratorer utan ammunition.
Kul att se ett sådant intresse för robot70, det glädjer mig verkligen.
SvaraRaderaInstämmer med Farbveckan -86, då jag vet att han är en synnerligen klok man.
Det jag inte förstår eller kanske inte vill förstå är skall dessa robotgrupper vara fristående och skjuta utan invisning?
Om vi skjuter utan invisning, kan vi lika gärna kika igenom ett sugrör och skjuta med Grg. Har också svårt att se att en sådan robotgrupp skulle få fri eld i luftrummet.
Skall vi ha invisning till dessa robotgrupper måste vi också tillföra sensorer. Som du märker växer ditt projekt.
Ditt påstående om att det är ett obefintligt underhållsbehov får du gärna utveckla vidare, då jag inte har den uppfattningen.
Du får också utveckla dina tankar på vilken robot som skall användas.
Vi kan väl säga så här, oavsett vilken robot du vill nyttja kommer troligtvis en nyinförskaffning att behöva ske.
Sverigedemokraterna lät undersöka både IRIS-T som regeringen inte har majoritet för och vad det skulle kosta att köpa RBS 70 NG alt FIM 92 Stinger.
SvaraRaderaDock är ju vi låsta till att M ej vill tillföra mer pengar.
Gällande “Farbveckan -86” och “Plutonchefens” kommentarer:
SvaraRaderaHuvudargumentet i mitt inlägg är alltså att det är viktigt att ha en integrerad luftvärnsförmåga i alla våra väldigt få anfallsförband. Jag håller med er om att en seriösare satsning på luftvärn vore önskvärd, men får man inte det är det tyvärr nödvändigt att gapa efter mindre och se till att vidmakthålla det man har.
Det är viktigt att ha eldenheter även om avancerade sensorer tyvärr saknas. Alla luftangreppsscenarier präglas inte av ”Worst Case”-situationer där extremt snabb invisning med avancerade sensorer är nödvändig. Den typen av scenarier är mer relevanta för de fristående, mer avancerade, luftvärnsbataljonerna som ska skydda högprofilmål som exempelvis flygbaser. Svenska officerare behöver anamma en ”Good Enough”-attityd i dessa dagar, hellre än att önsketänka kring nästa generations tekniska lösningar som tyvärr i dagsläget inte har utrymme i materielanslaget.
Det är inte en stor kostnad att vidmakthålla Robot 70 för en liten förbandsvolym. 16 aktiva eldenheter är vad som behövs till de fyra lätta bataljonerna. Det är sannerligen småpotatis i sammanhanget av materielinvesteringar och materielvidmakthållande i försvarsmakten, och ändå är det luftvärn till hälften av våra anfallsförband som vi pratar om. Det är illojalt mot skattebetalarna att använda små kostnader i form av vidmakthållande som ursäkt för att avveckla kapabla vapen som skattebetalarna investerat dyrt i.
Om våra lätta anfallsförband i framtiden nödgas anfalla i en hotmiljö inte bara bestående av Talibaner utan av en teknologiskt någorlunda kapabel motståndare behöver officerarna kunna uppmuntra sina soldater med att bataljonen har vapen att skjuta ner luftfarkoster med. Detta är oerhört viktigt. I brist på bättre och mer avancerad materiel ska man inte fnysa åt befintlig och beprövad utrustning. Det man har, det har man.
En god idé i grund och botten! Ett möjligt alternativ som jag ser det är även att tillföra t.ex en PS-91 per bataljon och på så sätt få någon form av invisningskapacitet. Jag är ganska övertygad om att det går att skaka fram några PS-91 ur "ladorna". Ytterligare en god effekt med Rb70 på bataljonsnivå är förmågan att kunna försvara ett område mot luftlandsättning på ett effektivare sätt än idag. Till att plocka ner långsamma transportflygplan duger nog Rb70 ett bra tag till.
SvaraRadera@ Grod man.
SvaraRaderaEn billigare och mer verklighetstrogen variant vore att inte ge de förband du talar om en uppgift de inte är byggda för. De är inga anfallsförband och jag hoppas vid gud att de inte utan stora förändringar någonsin får den uppgiften.
Vid tiden för att våra "brigader" skall kunna verka har nog tyvärr Rb 70 och mycket annat fallit utför ättestupan för länge sedan.
Att man sedan avser att köpa in en Rb som IRIS/T är enligt mig ännu ett nytt misstag.
Gör man sedan som brukligt, att avvecklar ett system 10 år innan nästa eventuellt är operativt, så blir jag inte förvånad.
Teaterdirektören.
En enklare lösning på alla dessa logistiska och utbildningstekniska problem torde vara att återupprätta någon form av brigadluftvärn.
SvaraRaderaUtan relevanta sensorer är förmågan verka med rb70 mot annat än långsmatgående flyg lågt.
En fiendens förmåga att bekämpa exempelvis underhållsförband och ledningsförband är förmodligen vida överstigande förmågan att påverka ett manövrerande skytteförband.
Att samla resurser snarare än sprida ut dem är alltid en risktagning. Och återigen, det som är mest utsatt inom en brigad för lufthotet är förmodligen inte manöverdelarna. Jämför gärna med ryska förmågor i Syrien.