Teknik och taktik
Andra sätt än större antal personal än flygplan för att uppväga antalsunderlägsenhet i plattformar och vapen är taktik, telekrig och stridsteknik. Sverige utvecklade under 80-talet sitt försprång i flygburna datalänkar till att införa ”indirekt samverkan” mellan jaktflygplan i syfte att kontra de överlägsna sovjetiska jaktflygplanen (och därigenom kunna komma åt de viktigare transport- och attackflygplanen och skydda egna attackflygplan). Genom att ha en överlägsen i situationsuppfattning genom elektroniska kartor och datalänkar kunde jaktviggar till stor del uppträda med avslagna radarer och sprida ut sig och stöta mot motståndaren så att något flygplan till slut kunde komma innanför skjutavstånd. Uppträdandet påminner till stor del om hur rovdjur som vargar och lejon anfaller kraftigare bytesdjur som älgar och giraffer, vilka en mot en utan problem skulle döda rovdjuren. Detta är dock en stridsteknik som kräver mycket övning för att den ska fungera och som beskrivs av exemplet ovan krävs också en teknisk överlägsenhet i prestanda på andra områden.
På samma sätt medger en överlägsenhet på telekrigsområdet en möjlighet att neutralisera en överlägsenhet hos motståndaren i sensorer eller vapenräckvidder, något som också Israel varit mycket duktigt på och senast uppvisat vid anfallet på en syrisk kärnvapenanläggning 2007. Även det svenska flygvapnet låg långt framme på detta område, tills störflygförmågan avvecklades med SK 37E Viggen i mitten av 00-talet. När Libyeninsatsen inleddes vårvintern 2011 som Operation Odyssey Dawn var det inte amerikanska stealthflygplan som var först in i Libyen. Inte ens kryssningsrobotar mot de många libyska luftvärnsrobotsystemen eller ledningscentraler. Det var franska Rafale-flygplan som tack vare sina mycket avancerade telekrigssystem kunde gå in över bland annat Benghazi och anfall regeringssidans tätförband. Här kunde man med andra ord hoppa något i sekvensen och börja med att försäkra sig om kontrollen över den tredje dimensionen. Direkt efter dessa anfall återgick man dock till den normala sekvensen att säkra kontrollen över den tredje dimensionen för att på längre sikt och med alla resurser kunna verka över Libyen.
Underlägsenhet i prestanda eller numerär förutsätter alltså att man kan vara överlägsen på andra områden såsom exempelvis stridsteknik eller telekrig. Är man däremot underlägsen på flera områden eller alla, ser det mycket mörkt ut.
Vad avser taktik är detta något som också berörs av Warden där denne liksom så många andra luftmaktsteoretiker trycker på vikten av reserver. Med reserver menas att man över tiden inte sätter in alla sina tillgängliga flygplan utan att man sparar ett stort antal till den tidpunkt där man har möjlighet att nå ett avgörande. För svensk del återfinner vi denna tanke redan för 50 år sedan med E 1, första attackeskadern som levde kvar direkt underställd ÖB ända fram till början av 90-talet då den lades ner. Varför direkt underställd ÖB? För att omedelbart kunna sättas in i det avgörande ögonblicket och för att ingen annan chef skulle kunna slösa på dessa dyra resurser.
Samma måste gälla även idag och imorgon. För att framgångsrikt lyckas som försvarare måste man i rätt ögonblick kunna vända och gå till offensiv mot mål är vitala för motståndarens krigsansträngning. Häri ligger pudelns kärna för svenska luftstridskrafter. En enbart defensiv användning av luftstridskrafter är som sagts ovan dömd att misslyckas och ingen har vunnit ett luftkrig på ett renodlat försvar (diskuterar gärna detta i kommentarerna). Axiomet för markstrid att försvaret är den starkaste formen av strid, gäller inte för luftkriget.
Att kontinuerligt avdela de få svenska flygplanen för att försöka skydda markmål från anfall skulle otvivelaktigt leda till mycket stora procentuella förluster så till den grad att man sedan aldrig kan vända till offensiv när möjligheten ges. Det är den tragiska realiteten vad gäller ett luftförsvar med endast 60 flygplan och inget långräckviddigt luftvärn. Det må blir svårt att förklara för skattebetalarna, men för att ha någon möjlighet att vinna hela kriget blir man tvungen låta en hel del mål och städer i Sverige bli bombade i syfte att spara resurserna till när det verkligen gäller.
Angriparen som möter ett renodlat defensivt luftförsvar möter den fastbunda boxaren och har fritt att välja mål, tid och metod för angrepp utan att själv riskera mer än insatsen. Här har svenska luftstridskrafter en stor utmaning framför sig om man ska resa sig från Wardens fall 3. Hur tar man striden till motståndaren?
För det första måste man ha de plattformsmässiga förutsättningarna i form av framförallt räckvidd, men även självförsvarssystem i form av såväl telekrigssystem som moderna långräckviddiga jaktrobotar. Dessa förutsättningar bör redan vara inkorporerade i och med den nya plattformen JAS 39E och den nya radarjaktroboten Meteor. Frågan är dock hur man ska kunna påverka den presumtive motståndaren.
För sjömål har Sverige sedan tidigt 90-tal förlitat sig på inhemska robot 15 vilken utan tvekan varit en av världens bästa sjömålsrobotar. Dessa kommer dock snart att falla för åldersstrecket och kommer att behöva ersättas om Sverige fortsatt ska ha förmåga att bekämpa sjömål. En viktig förmåga för ett land med 270 mil kust. Mer bekymrande är dock den renodlat offensiva förmågan som behövs för ett offensivt luftförsvar. Ser man till anskaffningen av attackvapen för JAS 39 har detta helt och fullt koncentrerats kring vapen för direkt flygunderstöd (förmodligen mer känt under sin engelska beteckning Close Air Support), vilket är en uppgift som är gångbar i expeditionära operationer likt Afghanistan och där eget luftherravälde redan finns. De vapen som anskaffats är de lätta bomberna GBU-12 och GBU-49 med laser- respektive laser- och GPS-målsökare och nu i nära framtid den ännu lättare GBU-39 Small Diameter Bomb. Alla tre bra vapen, men med i sammanhanget mycket små stridsdelar. GBU-39 har en mycket god räckvidd, över 70 km, men en så liten stridsdel att det gissningsvis krävs en träff inom någon enstaka meter från avsedd träffpunkt för att uppnå erforderlig verkan. Räckvidden medger därmed att man fäller vapnen utom räckvidd för många moderna luftvärnssystem, men frågan är ändå hur man ska få fram tillräckligt bra målunderlag för att möjliggöra träff i rätt mål och på rätt ställe i målet?
 |
| JAS-39C med en extratank, en GBU-49 och en korträckviddig jaktrobot IRIS-T. Foto Försvarsmakten |
En jämförelse bör göras med vårt östra grannland. Finland levde under efterkrigstiden med kraftfulla sovjetiska begränsningar vad avser vilka vapen landet fick köpa. Sålunda var det av största vikt att så fort Sovjetunionen upplösts och Ryssland försvagats att snabbt teckna kontrakt på kvalificerad krigsmateriel som tidigare ej varit möjlig att köpa. Det är i skenet av detta man ska se köpet av 64 amerikanska F-18C Hornet och raketartillerisystemet M-270 MLRS. Finland var under hela efterkrigstiden förbjudet att ha ett flygvapen med attackförmåga. Det var också något man prioriterade bort under de inledande 15 åren med Hornetsystemet.
I och med vitboken 2004 (motsvarande försvarsbeslut i Sverige) fattade dock Finland beslut om att ta sig från den nordiska bottnen av utövande luftmakt till toppen. Man fattade beslut om att till 2016 ha en kvalificerad attackförmåga med F-18 och begärde av USA att få köpa kryssningsroboten AGM-158 JASSM, tillsammans med den gps-styrda bomben JDAM. USA gick dock inte med på att sälja JASSM till Finland då systemet sannolikt ansågs vara ett alldeles för avancerat vapen som ur amerikansk synvinkel kunde påverka den säkerhetspolitiska situationen i området på ett ofördelaktigt sätt.
Tonen ändrades dock efter Georgienkriget och förra året godkändes affären. JASSM med dess signaturanpassning och räckvidd på nästan 400 km möjliggör för Finland att slå mot mål långt utanför dess gränser, varvid man vid ett krig med Ryssland skulle kunna slå mot såväl ledningscentraler som flygbaser och andra fasta mål. Finland har med ens höjt tröskeln för vad ett ryskt angrepp mot landet skulle kunna innebära, då mål långt inne i Ryssland plötsligt skulle vara sårbara. För att inte lägga alla ägg i en och samma korg har Finland därtill anskaffat kryssningsroboten ATACMS för sitt raketartilleri.
 |
| Illustration från den finska rapporten "Not just another arms deal" om anskaffningen av JASSM. Illustration av Kauko Kyöstiö |
Insikten om vikten av att kunna ta striden till motståndaren har hittills saknats i Sverige, eller snarare har insikten funnits, men man har under de senaste decennierna varit oförmögen att ta sig från insikt till realitet. Visserligen flygprovades JASSM europeiska motsvarighet KEPD 350 på JAS 39 i början av 00-talet, men försvarsbeslutet 2004 satte effektivt stopp för en anskaffning. Förmågan att slå mot motståndarens egna basområden och de understödjande funktionerna som ledningscentraler, radarstationer och logistik lyser med sin frånvaro. Att genom anfall på djupet stänga en hamn är betydligt effektivare än att försöka sänka ett välförsvarat landstigningsföretag och tusentals gånger effektivare än med direkt flygunderstöd slå ut en fientlig stridsvagn som redan är i stridskontakt med egna markförband. Alla riskerar lika många av det fåtal flygplan som finns att tillgå, men vinsten är skiljer kraftigt i förhållande till insatsen.
Slutsatserna blir alltså här att man måste ha ett trumfkort kvar att spela ut när det gäller. För det krävs både att man har resurser kvar och framförallt något att ladda trumfkortet med. Att enbart hålla uppe garden leder i slutänden till att man blir mosad. David må ha varit åtskilligt mindre och svagare än Goliat, men han hade ändå sitt trumfkort kvar. Det gäller att liksom Finland ha en slunga, men också att kunna ta sig in på sådant avstånd att man kan nå verkan med slungan.
Därmed föregrips i någon mån nästa del som kommer att avhandla slutsatserna för svensk del vad gäller användning av luftmakt. Preliminärt kommer denna del imorgon eftermiddag/kväll. Under förmiddagen imorgon kommer ett gästinlägg från Sverigedemokraterna, då det imorgon måndag är Sverigedemokraternas dag i Almedalen.
SvD
Vad behöver vi för flygvapen med beväpning osv för att utöver att kunna skydda oss själva hjälpa Finland på ett kraftfullt sätt?
SvaraRaderaReserver i luftstridssammanhang är vanskligt att tala om. Med den offensiva principen i åtanke så vill jag se den befälhavare som frivilligt sänker operationstempot. När kriget är ett faktum så finns det få möjligheter, särskilt för svensk del (fall 3), att göra annat än att gå "All in".
SvaraRaderaReservprincipen ska då beaktas i systemdefinitionsfasen. Vi beställer materiel och utbildar personal för att kunna dra nytta av luftstridskrafternas inneboende flexibilitet, rörlighet och möjligheter till kraftsamling (vilket i sig talar till del emot Wardens tal om reserver). En av principerna för det sentida E1
(se utmärkt beskrivning hos Hans J: http://hjak.se/2013/06/29/flyganfall-fran-moholm/) genom att möjliggöra tillfällig basering av attackflyg kan de befintliga flygplanen utnyttjas i den riktning som krävs.
Finländska exemplet är intressant, noterbart dock är att man kommer att ha möjlighet att effektivt sätta in attackvapen med en fjärdedel av sin flygplanstyrka. http://blogs.ottawacitizen.com/2013/06/29/finland-wants-to-acquire-more-equipment-gor-f-18-mid-life-upgrade-program/ beskriver att man avser att köpa in 32 st attacvapenkbalkar, vilket om alla balkar är hela så blir det 16 flygplan som blir användbara (2st balkar per flygplan).
J.K Nilsson
Ja, kan du slänga ihopa 100 JAS 39 Gripen NG med välövade besättningar, OCH ett starkt långräckviddigt luftvärn OCH kryssningsmissiler OCH sjömålsrobotar OCH GBU eller motsvarande så kan det kanske ordnas. Men behöver vi inte medel mot EMP-kärnvapen, kanske buret med Iskander M, först?
SvaraRaderaRoger Klang
Bra skrivna inlägg.
SvaraRaderaJag tycker du belyser problematiken på ett bra sätt. Ska ge mina tankar på det hela.
Om vi kan påverka motståndarens flygbaser, så finns det en god möjlighet till att minska operationstempot eller tvinga dem till att flytta sitt flyg till baser längre ifrån Sverige. Flyttar man flyg längre ifrån oss så innebär det att man inte kan uppträda lika länge i närheten av Sverige eller bli mer beroende utav AAR resurser, vilket det generellt är en stor brist utav.
Anser också man bör titta på om det går att påverkar en motståndares specialflyg som AAR/AWACS resurser med hjälp av SOF, långräckviddiga jaktrobotar som R-37 osv.
Vi behöver själva utveckla vårt bassystem. Gärna i BAS90 stuk, för även om precisionen är högre idag (finns GPS störare), så blir det ändå betydligt fler mål att slå mot, och osäkerheten hur vida man slagit ut det man tänkt blir större.
Anskaffning utav att nya sensorer. Passiva och aktiva, rörliga och fast, på marken och i luft. För att ge oss förvarning, vilket är viktigt då vi inte har oändliga resurser.
Nytt luftvärn, både för punktförsvar och områdesförsvar. Då det kommer innebära att det blir betydligt mer komplext att genomföra operationer mot oss, man blir tvungen att ha med sig S/DEAD resurser samt ger oss själva ett bättre försvar mot bla. kryssningsrobotar.
Så om vi genom ett offensivt agerande kan påverka motståndarens svagheter och att vi själva genom kontinuerlig rörelse och emissionskontroll försvåra motståndarens förmåga att verka mot oss. Då har vi kommit långt.
I praktiken var väl Battle of Britain ett renodlat defensivt användande av luftstridskrafterna.
SvaraRaderaNu flögs det ju ganska många offensiva företag från RAF Bomber Command även under denna tid men deras förmåga och den faktiska verkan var ju mycket ringa.
Nu kan man väl också säga att den utnötningskampanj som det blev var till britternas fördel då den kvantitativa skillnaden (på jaktflyg) inte var så stor, britternas produktion var större och de hade fördelen av att kunna återanvända nedskjutna piloter.
Dessutom hade britterna ett kraftigt övertag på informationsarenan i och med deras radarledda stridsledning. Det är väl några fördelar man inte kan räkna med att Sverige skulle ha mot en presumtiv motståndare då man nog får räkna med minst teknisk paritet och en mycket större möjlighet att verka på fler arenor samtidigt.
Obby Noxus,
SvaraRaderaJa, det var nästan ett uteslutande defensivt fört luftkrig och det höll på att förloras, men som tur var fokuserade tyskarna om från flygfält och radarstationer till att istället gå mot städerna. Detta var en kombination av tur och bristande underrättelsetjänst.
Hade man t ex fullföljt anfallen mot radarstationerna och istället för att endast anfalla antennerna även de små "sommarstugorna" intill hade det blivit svårt för britterna att reparera sin radartäckning och man hade därmed förlorat mycket av den förvarning som krävdes för att kunna kraftsamla jaktflyget till anfall mot bombarmadorna.
Genom att prioritera London och andra mål längre bort förlorade man också jaktskyddet då jaktflygplanen inte hade bränsle nog att stanna någon längre tid i målområdet. Samma blodiga slutsatser fick USA dra tre år senare när man flög djupt in i Tyskland utan att kunna ha med sig jakteskort hela vägen.
Det fåtal offensiva företag som Bomber Command trots allt flögs och mot tyska städer som exempelvis Berlin sägs ju ha påverkat de tyska prioriteringarna på så sätt att Hitler i vredesmod beordrade att Luftwaffe skulle koncentrera sig på brittiska städer. I så fall var det en tursam list av samma klass som när Israel 1973 kringgick det mycket kraftiga syriska luftvärnet, som man inte hade möjlighet att påverka, och anföll mål djupt inne i Syrien. Många av dessa mål var av mindre vikt militärt men det fick syrierna att känna ett behov av att flytta stora delar av luftvärnet från fronten där det gjorde mest nytta till att skydda oväsentliga mål långt från det egentliga operationsområdet.
Nu tror jag inte att vi ska lita på att någon som angriper Sverige kommer att göra samma dumma misstag som tyskarna gjorde under slaget om Storbritannien.
Nu var inte avsikten att hålla en lång föreläsning för dig om saker du redan vet utan mest att informera övriga läsare.
@Wiseman:
SvaraRaderaBritterna hade en bättre och mer dynamisk ROE, de kunde välja om de skulle möta tyskarna i varje enskilt tyskt angrepp, eller inte. Men på den tiden fanns det heller inga precisionsmedel, som tyskarna kunde nyttja. Tyskarna träffade inte en enda radarstation med bomber, det var kanske bl.a. därför som Göring skiftade mål. Så man kan säga att britterna drog fördel av bristen på precisionsmedel, och de presterade faktiskt mycket bra mot tyskarna i luften. Det blev fler nedskjutna tyskar än britter. Sedan så höll tyskarna stånd mot de Allierade med åtminstone nattjakten till slutet av kriget, trots att brittiska och amerikanska jaktplan cirklade runt de tyska flygfälten mot slutet av kriget. De flesta tyska plan som sköts ned sköts ned vid starten.
Roger Klang
P.S. När jag talar om långräckviddigt luftvärn så menar jag inte luftvärnet mot Iskander M, för en Iskander M flyger an mot sitt mål på Gotland i mach 7 på lite över 2 minuter. Det finns inte tid helt enkelt, och därför så är långräckviddigt luftvärn mot Iskander M överflödigt, och med tanke på att PAC-3 opereras av ett kompani på 200 man så är det även ett oerhört resursslöseri. Men kanske High-delen GBADOC kan bli det framtida medlet mot Iskander M med tänkbar EMP-laddning?
SvaraRaderaRoger Klang
Kan rekommendera Royal Air Force's egen historiesida för Battle of Britain.
SvaraRaderahttp://www.raf.mod.uk/history/thebattleofbritain.cfm
Wiseman, det är nog en bra hemsida, fast ensidig. I de blindas rike är som bekant den enögde kung. Men jag kan säga att en ofta glömd aspekt är att britterna hade ett teknikövertag inte bara vad gällde radarn utan även vad gällde radiokommunikationsutrustning i stridsflygplan under slaget om Storbritannien. Endast ledarplanen bland de tyska jaktplanen hade kommunikationsradio vid den här tiden.
SvaraRaderaRoger Klang
Roger Klang,
SvaraRaderaUppgiften om att Luftwaffe saknade radio i Bf-109 skulle jag vilja se en källa på. Det kommer som en fullständig nyhet för mig.
Det ska stå "Endast ledarplanen bland de tyska jaktplanen hade kommunikationsradio I BÖRJAN av slaget om Storbritannien."
SvaraRaderaBrittiska Spitfire anses dessutom allmänt vara bättre än Me-Bf 109 G i kurvstrid. Britterna hade även ett effektivt luftförsvarssystem med välfungerande sektorflygfält förberedda sedan flera år tillbaka då kriget kom. Även den amerikanska P-51 D Mustang med Rolls-Royce Merlinmotorn var bättre än det tyska Me-Bf 109G anser amerikanarna.
Britterna var numerärt underlägsna i början av slaget om Storbritannien och slogs defensivt, men de hade som nämnts flera andra fördelar.Vad kan vi lära oss av detta?
Roger
Bara ledarplanen hade tvåvägskommunikation. Det är en obskyr fakta, men du borde väl känna till att de Allierades radioutrustning var bättre?
SvaraRaderaRoger
Roger Klang,
SvaraRaderaMåhända hade Spitfire en snävare svängradie, men samtidigt hade Bf-109 andra fördelar. 109G och P-51D var ju därtill maskiner som först några år senare introducerades?
Vad avser lärdomar får vi se om du håller med om de som snart publiceras i del 4.
"109G och P-51D var ju därtill maskiner som först några år senare introducerades?"
SvaraRaderaDet är sant. Spitfire var nog bättre än Bf 109 ändå.
J.K Nilsson,
SvaraRaderaVäljer man som taktiskt chef att inleda med och över tiden köra maxskift så är resurserna snabbt förbrukade, såväl personellt som maskinellt. Har man dock av andra skäl inga möjligheter att avsätta reserver så blir det dock all-in, vilket ju är vad inläggen syftar till.
Luftstridskrafternas förmåga att snabbt kraftsamla i såväl tid som rum är en nyckel i att kunna sätta in reserven. Där var det svenska systemet med spridd basering och datalänkar en stor fördel.
På sidospåret: Frågan är om det för finsk del är det enda inköpet av SUU-63. Hur mycket har köpts tidigare och vad ska köpas framöver? Behöver det vara just SUU-63
Maxskift och maxskift. Man strävar efter någon slags stridsekonomi och då ligger man i övre skalan av möjligt effektuttag. Att växla upp och utnyttja resterande del till 100% innebär en kraftig effektnedgång efter något dygn. Det är inte i mina ögon några reserver.
SvaraRaderaAtt planera för reserver vid anskaffning är något som kan visa sig svårt att motivera politiskt.
Ang. Finland, efter en snabb igenomögning av DSCA.s lista över FMS-case så hittar jag inte några fler balkar än SUU-63. Ska bli intressant och se vad man sätter för fällmekanismer i dom. Kanske man tidigare har köpt balkar direkt av tillverkaren men i så fall förstår jag inte riktigt vitsen med FMS i det här fallet. FMS på enkla grejor blir oftast dyrare än direktförsäljning och tar längre tid.
J.K Nilsson
@Roger Klang
SvaraRaderaJag skulle också vara intresserad av en källa på radioapparatsbristen du nämner i ditt inlägg. Såvitt jag läst så infördes radion FuG7 i och med 109C och det som flögs under BoB var ju 109E-3 och 109E-4 och möjligtvis någon E-1.
Säkert att du inte tänker på japanernas Zero där radioutrustning ibland lär ha saknats.
Det du nämner om större tyska förluster speglas ju direkt i britternas uppträdande åren efter BoB med sina Rhubarbs och Circuses där tyskarna kunde välja när och om de ville ta striden vilket ledde till relativt stora men framför allt onödiga brittiska förluster då den militära nyttan med dessa uppdrag var begränsad. Dessutom hade tyskarna då börjat tillföras Fw-190 som lämpade sig väl för den "boom&zoom" striden.
Det eviga diskussionsämnet om 109 eller Spitfire var bäst behöver vi nog inte ta här men frågan blir nog aldrig helt avgjord :)
@Wiseman
Jag trodde också att Bomber Command var rätt inaktivt under BoB men de flög tydligen rätt många sorties under den perioden, det är väl en definitionsfråga om de skall räknas till kampanjen eller inte. Större taktisk nytta gjorde de dock inte vid denna tid.
Apropå reserver så är ju agerandet vid ett NATO krigsspel intressant
SvaraRaderahttp://www.svd.se/nyheter/utrikes/varfor-hemligholls-jas-insatsen_7298211.svd
Där lirade man bort 3/4 av resurserna på vadå? Att visa sin goda vilja?
@Obby Noxus:
SvaraRaderaJag känner inte till radiotyperna du nämner. Jag är säker på att jag läste om det i samband med BoB, och att det var i ett seriöst sammanhang. Men eftersom uppgiften begränsade sig till några rader så är det tänkbart att författaren själv blandat ihop det. Jag kan dock inte kasta av mig känslan att det var en tysk veteran som uttalade sig om det.
Tyskt stridsflyg opererade i Jagdgeschwaders och Jagdregimenter. Ett Jagdregimente bestod av två eller tre flyglar, en flygel bestod av tre skvadroner med nio stridsflygplan i varje. Tre stridsflygplan bildade en Kette. En Kette var mycket viktig för tysk nålstickstaktik. De dök mot ett designerat mål och sopade bort det och försvann sedan från platsen. Kanske ansågs det därför inte lika viktigt att förse alla tre plan i en Kette med tvåvägskommunikationsradio?
Svenska F-19 i Finland vid vinterkriget bestod av en jaktdivision med 12 flygplan av typ J 8A Gloster Gladiator och en grupp med 4 lätta bombplan av typ B 4A Hawker Hart. Båda flygplanstyperna var långsamma och omoderna flygplan. Men de visade upp ett bra resultat.
Roger
@Roger Klang
SvaraRaderaKolla dina källor. Luftwaffes jaktflyg anammade rotetaktiken under spanska inbördeskriget, så under BoB så var det bara tyska bombplan som använde sig av tregruppsformationer.